Tragik
Har i ett par dagar försökt undvika att blogga om den senaste veckans huvudnyhet i svensk hälso- och sjukvård, d v s häktningen av en barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus för dråp. Har förstått under kvällen att läkaren har släppt ur häktet men att åtalet i alla fall ännu inte är nedlagt.
Jag har undvikit att blogga kring ämnet eftersom det på flera sätt är så tragiskt. Ett litet barns allt för tidiga död, en till synes omotiverat "våldsam" arrestering och det tragiska att en läkare är misstänkt för dråp. Året har redan i allt för hög utsträckning kommit att präglas av ett par läkarstudenters kommande lämplighet för yrket på grund av ett mycket tveksamt juridiskt förflutet.
Jag har också undvikit att blogga kring ämnet då jag, likt de allra flesta som redan kommenterat saken, vet för lite i sakfrågan och då är det svårt att avge några tvärsäkra kommentarer och analyser.
Vad jag dock med säkerhet vet är att jag blir oerhört orolig om vi börjar närma oss en gräns där läkare och annan vårdpersonal inte längre vågar utföra vissa yrkesuppgifter för att de riskerar att arresteras och åtalas eller bli stämda. Det vore en utveckling som bara skulle ha förlorare.
Jag är också förvånad över att så många kommentatorer är så tvärsäkra i sina utlåtanden över vad det är som saknas i form av policydokument för att inte liknande situationer skulle kunna uppstå igen. Jag är också förvånad över åsikten att polis och åklagare inte är de som ska utreda misstänkta brott i hälso- och sjukvården. Polis och åklagare måste alltid ha den uppgiften för den situation kan komma då även legitimerad vårdpersonal faktiskt begår allvarliga brott som dråp eller mord. Det går inte och bör inte inrättas några specialdomstolar för hälso- och sjukvården.
Förhoppningsvis kommer åklagarna att finna att inga brott har begåtts i det aktuella fallen, och förhoppningen är att barnläkaren i så fall kan förmå att återgå i tjänst så småningom. Förhoppningsvis kan vi få en vettig debatt om ansvar och befogenheter i hälso- och sjukvården och en sansad diskussion om det behövs ytterligare förtydliganden i lagar eller riktlinjer.
En sak har mina år i politiken och i hälso- och sjukvården dock lärt mig, och det är att allt inte kan regleras med en riktlinje på ett papper. Jag är rädd för att förtroendet har fått en knäck. Kanske främst vårdpersonalens förtroende för de rättsvårdande myndigheterna. Det förlorade förtroendet kommer att påverka hälso- och sjukvården och dess personal de närmaste veckorna och månaderna. Vi kommer att behöva jobba för att, oavsett den juridiska utgången av detta ärende, återge personalen förtroendet att leda det medicinska arbetet på våra sjukhus och vårdcentraler utan att behöva riskerar åtal eller stämmningar för att de utför arbetsuppgifter som de ålagts och åtagit sig.
Jag har undvikit att blogga kring ämnet eftersom det på flera sätt är så tragiskt. Ett litet barns allt för tidiga död, en till synes omotiverat "våldsam" arrestering och det tragiska att en läkare är misstänkt för dråp. Året har redan i allt för hög utsträckning kommit att präglas av ett par läkarstudenters kommande lämplighet för yrket på grund av ett mycket tveksamt juridiskt förflutet.
Jag har också undvikit att blogga kring ämnet då jag, likt de allra flesta som redan kommenterat saken, vet för lite i sakfrågan och då är det svårt att avge några tvärsäkra kommentarer och analyser.
Vad jag dock med säkerhet vet är att jag blir oerhört orolig om vi börjar närma oss en gräns där läkare och annan vårdpersonal inte längre vågar utföra vissa yrkesuppgifter för att de riskerar att arresteras och åtalas eller bli stämda. Det vore en utveckling som bara skulle ha förlorare.
Jag är också förvånad över att så många kommentatorer är så tvärsäkra i sina utlåtanden över vad det är som saknas i form av policydokument för att inte liknande situationer skulle kunna uppstå igen. Jag är också förvånad över åsikten att polis och åklagare inte är de som ska utreda misstänkta brott i hälso- och sjukvården. Polis och åklagare måste alltid ha den uppgiften för den situation kan komma då även legitimerad vårdpersonal faktiskt begår allvarliga brott som dråp eller mord. Det går inte och bör inte inrättas några specialdomstolar för hälso- och sjukvården.
Förhoppningsvis kommer åklagarna att finna att inga brott har begåtts i det aktuella fallen, och förhoppningen är att barnläkaren i så fall kan förmå att återgå i tjänst så småningom. Förhoppningsvis kan vi få en vettig debatt om ansvar och befogenheter i hälso- och sjukvården och en sansad diskussion om det behövs ytterligare förtydliganden i lagar eller riktlinjer.
En sak har mina år i politiken och i hälso- och sjukvården dock lärt mig, och det är att allt inte kan regleras med en riktlinje på ett papper. Jag är rädd för att förtroendet har fått en knäck. Kanske främst vårdpersonalens förtroende för de rättsvårdande myndigheterna. Det förlorade förtroendet kommer att påverka hälso- och sjukvården och dess personal de närmaste veckorna och månaderna. Vi kommer att behöva jobba för att, oavsett den juridiska utgången av detta ärende, återge personalen förtroendet att leda det medicinska arbetet på våra sjukhus och vårdcentraler utan att behöva riskerar åtal eller stämmningar för att de utför arbetsuppgifter som de ålagts och åtagit sig.
Kommentarer
Trackback
