Jonas sjukvårdsblogg

I onsdags skrev jag att jag var på väg till Bryssel för regionens kvalitetsseminarium i Regionkommitténs byggnad, en stenkast från EU-parlamentet. Jag måste inledningsvis göra en reflektion om att EU-parlamentet är en rätt så häftig institution. När vi gick till seminariet i torsdags morse upp för Rue de Luxenburg bort mot parlamentsbyggnaden så möts vi av gigantiska officiella postrar på parlamentets byggnader med krav på frigivande av Aung San Suu Kyi på engelska och (tror jag) burmesiska. Skulle aldrig hända i Sverige att riksdagen skulle prydas av stora banderoller med krav på frigivande av Dawit Isaak. Då skulle väl fotbollsförbundet bötfälla riksdagen.

Cirka 200 personer hade anmält sig till vårt seminarium, vilket enligt kunniga bedömare i Bryssel är mycket bra när en av Europas regioner arrangerar ett seminarium. Som väntat, och som tur var med tanke på antalet platser, föll knappt en fjärdedel ifrån och drygt 150 personer närvarade hela eller delar av dagen. Enligt samma kunniga bedömare var närvaron ovanligt god under hela dagen. Några färre när vi avslutade, men salen var i princip fullsatt hela dagen, och då körde vi ändå hårt från 09.30 till den avslutande "Networking cocktail" 17.30.

I onsdags bloggade jag om att det återstod att bestämma hur jag skulle använda mina tio minuter som en av sex inledningstalare. Jag hade väl redan då en aning om vad jag skulle ta upp och hade börjat söka rätt engelska uttryck för att klara av det hela, men när vi kommit ner till Bryssel sent på onsdagkvällen fick jag reda på att vi hade tolkar så jag kunde tala på svenska, och att jag till och med borde tala på svenska. Efter att ha vridit och vänt på språkfrågan och fått många goda råd, så bestämde jag mig ändå för att prata på engelska som en gest att det var helt OK för utländska deltagare att närma sig mig på engelska.

Ett annat språk gör alltid sitt till för att öka nervositetsgraden, men att också inledningstala som femte person, direkt efter Nobelpristagaren Arvid Carlsson och precis före Andrzej Jan RYS, Director of Public Health and risk assesment vid EU-kommissionens generaldirektorat för bland annat hälso- och sjukvårdsfrågorna - DG Sanco.

I mitt korta anförande försökte jag bland annat sätta Västra Götalandsregionen på kartan för de närvarande. Var vi finns geografiskt och våra ansvarsområden gentemot allmänheten, jag förklarade att vi var där för att söka nätverk för att kunna utveckla kvaliteten i vår egen sjukvård på hemmaplan, men också för att bidra till att utveckla vården i övriga Europa. Jag talade naturligtvis också om hur vi arbetade med God Vård-konceptet och dess olika kvalitetsdimensioner, även om det blev väldigt kort på slutet.

Jag passade också på tillfället att göra några personliga "statements" om sjukvård på den Europeiska nivån. EU har ingen lagstiftningsrätt i sjukvården som betraktas som en nationell fråga, men i ett läge där domar i bland annat EU-domstolen har gett medborgarna rätt att söka vård över gränserna så måste det också leda till en diskussion om gemensamma kvalitetskriterier eller standards för kvalitet och patientsäkerhet. Det gladde mig att Mia Åsenius, statssekreterare hos Sveriges EU-minister Cecilia Malmström, lyfte upp samma sak i sitt inledningsanförande och även Jo Leinen, ordförande i parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och matsäkerhet, i sitt medskickade anförande försökte problematisera i samma fråga.

Jag försökte också sticka ut hakan lite genom att önska att det arbete och det synsätt som vi påbörjat i Sverige med risksjukvårdsnämnden borde kunna vidgas för att koncentrera mer av vård med små volymer och/eller krav på mycket dyr utrustning borde samlas vid kanske ett fåtal enheter i hela Europa, en på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och på ytterligare ett eller några ställen till i Europa med hela Europas befolkning som underlag.

Före lunch hann vi med två mycket intressanta föreläsningar av Mats Olsson på Kairos Future och av Kieran Walshe från Manchester Business School om vilka förväntningar framtidens hälsokonsument har och vad forskningen egentligen vet om kvaliteten i den europeiska sjukvården, och vart vi är på väg.

Eftermiddagen dominerades av tre seminarier med en stor bredd av internationella talare vid sidan av de svenskar som deltog i varje pass, och det var en stor tyngd hos många av talarna som representerade bland annat EU-kommissionen, WHO, European Patients Forum, European Observatory on Health Systems and Policies, European Hospital and Healthcare Federation.

När vi i HSU och hälso- och sjukvårdsavdelningens ledningsgrupp samlades tidigt på fredagmorgonen för att utvärdera torsdagens seminarium innan vi återvände till Sverige var den en enstämmig bild om att det hade varit ett lyckat seminarium. En del kontakter knöts, och jag tror att vi gjort ett antal aktörer i viktiga organisationer medvetna om vår kunskap och vårt intresse för kvalitetsfrågorna i sjukvården. Min förhoppning är att dessa i fortsättningen ska tänka på Västra Götalandsregionen när de tänker på kvalitetsutveckling i vården och att de ska tänka på kvalitetsutveckling i vården när de hör om Region Västra Götaland i andra sammanhang.

Ett seminarium i slutet av oktober förändrar inte den bilden omedelbart, men jag tror att ett lyckat seminarium har varit ett viktigt första steg på vägen mot en tydligare internationell policy för sjukvården i Västra Götaland där jag tror att vi både kan och böra spela en roll i den framtida utvecklingen.

Det var ett bra första steg. Nu går vi vidare.