Patientsäkerhet
Spurten inför julen närmar sig och denna tisdag är det både regionstyrelse och sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet. Vid dagens sammanträde med regionstyrelsen behandlades ett förslag till ansvar och uppgiftsfördelning i organisationen med anledning av den nya patientsäkerhetslagen som träder ikraft från och med årsskiftet. I samband med styrelsens behandling så la jag ett tilläggsyrkande från Folkpartiet med förslag till aktiviteter för att stärka patientsäkerheten på kort och lång sikt i Västra Götalandsregionen, och det var ett yrkande som blev bifallet av samtliga partier i styrelsen, vilket var glädjande för en nybliven oppositionspolitiker.
Regeringen har aviserat stimulansmedel för förbättrad patientsäkerhet motsvarande 500 Mkr från och med nästa år. Jag hade gärna sett att det blivit en hel miljard istället för en halv miljard så som vi förra vintern diskuterade förslaget i en Alliansarbetsgrupp inför valet. Men även en halv miljard är rätt mycket pengar, och Västra Götalandsregionens relativa andel av beloppet är cirka 85 miljoner kronor.
Mitt syfte med dagens bifallna yrkande i regionstyrelsen var dels att säkra att dessa stimulansmedel verkligen kommer patientsäkerhetsarbetet till del, men också att visa på några områden som vi i Folkpartiet tycker är viktiga för att kunna utveckla patientsäkerheten på såväl kort som lång sikt.
För det första tror jag att det är viktigt med mer av forskning kring patientsäkerhet. I Västsverige har vi en fordonsindustri med en högkvalitativ forskning inom säkerhetsområden. Här skulle jag vilja se mycket mer av tvärvetenskaplig forskning med industrin för att kunna uppfinna hälso- och sjukvårdens bilbälten och krockkuddar. Jag tror också det finns en stor potential att bedriva mer forskning kring beteenden, kunskap, attityder och handling eller icke-handling kring hur såväl personal som patienter hanterar patientsäkerheten.
Jag vill också försöka utveckla effektiva instrument för systematisk och kontinuerlig mätning av vårdskador i verksamheten. Idag gör vi endast två punktprevalensstudier om året kring vårdrelaterade infektioner för att nå kunskap eller riktigt djuplodande men väldigt avgränsade journalgranskningar för att nå kunskap. Jag skulle vilja att regionen utvecklar instrument för kontinuerlig mätning som i sin tur kan fungera som ökat lärande och ökad medvetenhet om problematiken, men som också kan fungera proaktivitet för att i stödsystem kunna göra rätt för vårdpersonal.
Bristerna i patientsäkerhet är kanske hälso- och sjukvårdens största skamfläck i så motto att vi under allt för lång tid har negligerat de problem som finns och också underlåtit under allt för lång tid att med kraft agera för att förbättra situationen. Det handlar bland annat om kunskap hos personal, men troligen väl så mycket om attityder. Jag vill se mer av utbildning, kunskap och ökat intresse och engagemang kring dessa frågor bland vår personal. Ett utslag av detta är den relativt låga andelen vårdskador som faktiskt rapporteras som avvikelser. Det borde vara en självklarhet att varje vårdskada rapporterades som en avvikelse. Ska det göras behövs inte bara mer kunskap utan också smidiga system och en organisation som förmår att ge feedback till dem som tar problemet på allvar och det är också ett område som jag skulle vilja satsa delar av de 85 miljoner kronorna på.
Jag hoppas att 2011 kan bli ett viktigt avstampsår för en förbättrad patientsäkerhet i regionens hälso- och sjukvård.
There is no such thing...
Inga luncher är gratis, inte ens bjudluncherna för de ska också betalas av någon; Skattebetalarna, konsumenterna, sponsorerna eller sponsorernas kunder etc. NÅGON betalar alltid.
Att någon alltid betalar kan vara lätt att glömma bort när vi nu befinner oss i någon sorts gratis-trend i politiken. Gratis-trenden består i att politiker föreslår att än det ena, än det andra av offentliga vårdtjänster som tidigare har haft någon form av egenavgift ska bli gratis för patienten/brukaren.
Under valrörelsen i Västra Götalandsregionen drevs kravet på förlängd avgiftsfri barn- och ungdomstandvård till 25 år. Strax efter valet föreslogs att besök på listad vårdcentral skulle bli avgiftsfritt. Idag ser jag att landstingsledningen i Örebro föreslår att åldergränsen för att behöva erlägga patientavgift i sjukvården i landstinget ska höjas från 19 år till 25 år. I Västra Götalandsregionen är vi fortfarande en av få regioner som tar ut en avgift även av de så kallade riskgrupperna vid vaccinering mot säsongsinfluensen.
Sjukvård och tandvård blir med dessa förslag gratis för några - men det är samtidigt någon annan som får betala. Antingen skattebetalarna eller andra grupper av patienter vars behov eller önskemål om utveckling får stå tillbaka för att några ska få sin vård gratis.
Samtidigt rapporteras att stödet för välfärdsstaten och den generella skattefinansierade välfärdspolitiken är starkare än någonsin. 75% av svenskarna uppges vara villiga att betala mer i skatt om pengarna går till sjukvård, äldreomsorg och skola. Frågan är hur många procent av svenskarna som är beredda att få höjd skatt för att en viss grupp ska få en viss vård gratis utan någon egenavgift?
Jag kan inte hävda att egenavgifter alltid är rätt. Ibland kan de bli besvärande hinder för en önskvärd utveckling eller innebära en farlig undanträngning. I det fallet har jag själv accepterat en avgiftsfri barn- och ungdomssjukvård och barn- och ungdomstandvård upp till 19 år. Ingen barn ska behöva avstå sjukvård eller tandvård för att deras föräldrar inte har råd. Jag kan också se poänger med avgiftsfri influensavaccinering för riskgrupperna om det faktiskt ökar antalet individer som väljer att vaccinera sig. Jag tror dock att den frågan minst lika mycket handlar om information och organisation som om egenavgiften.
Men när politiska företrädare utlovar gratis så är det allt som oftast den sämsta formen av politik. För mig känns det som att idéerna om hur man vill utveckla samhället har tagit slut och det som återstår att erbjuda är gratis i en vädjan till enskilda gruppers egoism och enskilda människors plånbok.
Jag hoppas innerligt att vi snart ser slutet på gratis-trenden, för att istället fokusera på de angelägna utvecklingsfrågorna i svensk hälso- och sjukvård.
Jämlik vård
Det är alltid trevligt och intressant att få chansen att vara med och dels delta i debatter, seminarier och symposier under stämman, men kanske framför allt att få chansen att träffa personer från olika delar av det hälso- och sjukvårdsindustriella komplexet. På mässan springer man både på "vanliga" läkare och sjuksköterskor i regionens hälso- och sjukvård men kanske framför allt representanter för olika organisationer, myndigheter, vårdföretagare, läkemedelsindustrin, konsulter med flera. Under en stämma hinner man både träffa gamla bakanta och även knyta nya bekantskaper, vilket alltid är värdefullt för en politiker som vill ha en nätverk av personer som kan förse mig med sina tankar, sina kunskaper och sina idéer utifrån sina perspektiv.
Jämlik vård är en viktigt tema och jag skulle väl egentligen kunna skriva ett hur långt blogginlägg som helst om mina tankar kring detta ämne, men ska försöka begränsa mig till att kort referera till mitt inlägg i samband med torsdagens symposium med titeln "Vård på lika villkor". Det var Läkarförbundet som arrangerade symposiet med dess ordförande Eva Nilsson Bågenholm som moderator och med Lars-Erik Holm, Socialstyrelsen, Göran Stiernstedt, Sveriges kommuner och landsting, Eva Jaktlund, Svensk förening för allmänmedicin, Lars Gelander, Angereds Närsjukhus och mig själv som deltagare. Min socialdemokratiska kollega från Skåne Ingrid Lennerwald var tyvärr sjuk och kunde inte delta.
I diskussionen framförde jag att jämlik vård är en av våra största utmaningar och att vi nu ser ett lite plötsligt uppvaknande bland såväl politiker som profession över de stora skillnaderna i tillgång till vård som ett antal rapporter har kunnat visa på de senaste åren. Vi har under lång tid vetat att det finns stora skillnader i en ojämlikt fördelad hälsa/ohälsa i befolkningen, men är det ändå någonting som vi i svensk sjukvård har trott oss vara duktiga på så är det väl ändå jämlikhet. Men icke. Flera rapporter pekar på stora skillnader i bemötande och behandling beroende på kön, ålder, utbildningsnivå, inkomstnivå, etnisk bakgrund etc.
De socioekonomiska skillnaderna i ohälsa är inte lätta att angripa även om jag tycker att vården gör insatser, men det kommer att ta generationer, om ens möjligt, att utjämna skillnaderna i hälsa. Däremot borde det absolut vara möjligt att faktiskt både bemöta och behandla patienter på ett likartat sätt utifrån diagnos utan hänsyn till kön, ålder och andra socioekonomiska faktorer. De rapporter som kommit de senaste åren måste leda till ett uppvaknande och en professionell debatt om hur vi bemöter och behandlar patienter.
I Allianspartiernas hälso- och sjukvårdsprogram som jag fick vara med och författa förra vintern/våren framförde vi en idé om att vi måste bli ännu bättre på att mäta, följa och premiera sjukvården för i vilket utsträckning vi ger en jämlik vård. En knappt ett år senare har jag blivit tveksam till om det verkligen är rätt väg att gå. Vi ställer redan stora krav på diverse registreringar i vården. Skulle detta krav leda till ännu mer av administrativt arbete i vården så är jag klart tveksam. En väl så framgångsrik väg skulle vara att genomföra fler forskningsstudier och låta de resultaten ligga till grund för diskussioner, eventuell självransakan och förändringar.
I diskussionen framförde jag också kritik mot dem som brukar kritisera att vi når olika vårdresultat vid olika sjukhus och i olika landsting. Det är klart att det är bra med en så jämlik geografisk vård som möjligt, men ett krav på en jämlik nivå får aldrig tillåtas bli en hämsko för utvecklingen. Om det sätts en nationell gemensam eftersträvad nivå på kvaliteten så finns risk att utvecklingen avstannar när den nivån nås och det vore förfärligt.
Avslutningsvis försökte jag också lyfta ett litet internationellt perspektiv på begreppet jämlik vård och i det perspektivet så har vi sannolikt en relativt jämlik vård inom landet och i en global jämförelse har vi tillgång till toppkvalitet på sjukvård jämfört med invånarna i många andra länder. Ska vi i det perspektivet bidra med något för att få en mer internationellt jämlik vård så borde Sverige ta sitt eget ansvar och sluta med att lägga ansvaret på andra länder för sin egen läkarförsörjning. Sverige måste ta sig råd och ansvar att klara av att utbilda de läkare som vi behöver i Sverige.
Det fanns mer som jag sa, och det finns mer att säga om temat Jämlik vård. Om regionens eget kunskapscentrum för jämställd vård (KJV) och om det spännande och unika arbetet som nu håller på att byggas upp i nordöstra Göteborg i form av Angereds Närsjukhus för att bättre kunna möta de stora vårdbehov som finns i området och som långt ifrån alltid har tillgodosetts på ett adekvat sätt.
