Jonas sjukvårdsblogg

Jag har idag fått inledningstala vid konferens med SKL:s kvinnofridsnätverk som arrangerade en heldagskonferens i Göteborg med Västra Götalandsregionens kompetenscentrum om vård i nära relationer (VKV) som värd för konferensen.

2009 startade VKV som ett intiativ från den dåvarande politiska majoriteten, och jag har tillsammans med Karin Engdahl (s) fungerat som inofficiella politiska kontaktpersoner till VKV beroende på vårt gemensamma intresse för kompetenscentrat, och det var sannolikt därför som jag och Karin idag var inbjudna att gemensamt hålla ett inledningsanförande vid konferensen där vi beskrev motiven bakom tillkomsten av VKV och om vikten att i hälso- och sjukvården ha kunskapen om och modet att tala om våld med patienter när man som vårdpersonal hamnar i situation där man misstänker att patienter utsätts för våld.

Tyvärr hade jag endast möjlighet att vara med en del av dagen under konferensen, men jag hann också lyssna till Karolina Wrethem från jämställdhetsenheten på Utbildningsdepartementen som beskrev regeringen agenda kring frågor om våld i nära relationer. I samband med hennes anförande och den frågestund som följde så ställdes frågan om regeringen hade några planer att utöka de elva folkhälsopolitiska målen med ett tolfte mål om skydd mot våld. Detta kunde inte den opolitiska tjänstemannen från regeringskansliet svara på, men spontant måste jag säga att det kändes som en mycket god idé.

Allt för många drabbas av våld, och det mesta våldet sker i nära relationer där offer och gärningsman känner varandra, och det är betydligt vanligare än vad de flesta av oss vill tro. Få saker är mer kränkande än att drabbas av våld från en närstående och det är inte orimligt att tänka sig att skydd mot våld borde vara ytterligare ett av de övergripande folkhälsopolitiska målen.

Jag berättade i mitt anförande idag om när jag i början av 2005 blev kallad till ett extra möte med barn- och utbildningsnämndens arbetsutskott i Partille för att få information från förvaltningen om att 13 skolelever (det är i alla fall min minnesbild) i kommunen hade befunnit sig i Thailand under julhelgen när tsumamin kommer. Inget av barnen verkade dock saknas, men tjänstemännen informerade om hur skolor, rektorer och lärare nu förberedde sig på att ta emot dessa och alla andra elever när skolan startade igen efter jullovet. I det läget insåg jag och kunde jag inte låta bli att fråga hur skolan förberedde sig varje måndag för att möta 3-500 barn som den gångna helgen upplevt missbruk, gräl och våld i hemmet under helgen. Barn som har bevittnat eller i värsta fall själva utsatts för våld. Hur tar vi hand om dem varje måndag?

Jo, skydd mot våld borde vara ett tolfte folkhälsopolitiskt mål.

Idag den 1 december 2011 öppnar två nya vårdcentraler sin verksamhet i Västra Götalandsregionen. Det är en vårdcentral i Borås och en i Lidköping. Det är riktigt roligt att det finns entreprenörer som både vill och vågar att satsa två år efter att vårdvalssystemet VG Primärvård startade.

Dessa nya vårdcentraler börjar med noll patienter som bas och måste nu försöka bevisa att de förtjänar invånarnas förtroende så att patienter väljer att lista sig på deras vårdcentraler. Om de lyckas kommer det samtidigt att innebära att andra vårdcentraler förlorar patienter och får anpassa sig till det och kanske fundera över varför deras patienter har valt att lista sig vid en annan vårdcentral och vad de kan göra för att förbättra vården för sina patienter för att inte förlora fler.

Det är detta som är den stora styrkan med vårdvalet.

Idag den 1 december 2011 meddelas också att tre vårdcentraler i Göteborg inte längre får bedriva verksamhet inom ramen för VG Primärvård. Avtalen sägs upp med omedelbar verkan för dessa vårdcentraler. Cirka 8 500 patienter kommer att beröras av att de tre vårdcentralernas avtal upphör i förtid. Alla tre vårdcentralerna hade knappt 3 000 listade patienter hos sig.

Jag bloggade om detta för ett par veckor sedan och efter att ha fått ta del av lite mer information om bakgrunden och orsaken så kan jag väl säga att jag inte är förvånad över att man nu häver avtalen med dessa vårdgivare. Det finns nu naturligtvis en risk för att det blir en fortsatt rättsprocess och den ska i så fall få ha sin gång, men det är rätt tydligt att dessa vårdcentraler har brutit på krav- och kvalitetsbokens både anda och paragraf i sitt fullgörande av sina uppdrag.

Resultatet av dagen blir alltså att vi idag är en vårdcentraler mindre i VG Primärvård än igår. 198 vårdcentraler i hela Västra Götalandsregionen är dock 56 fler än för drygt två år sedan.

Känner att jag ligger ett steg efter under denna veckan, så idag blir det ett inlägg om en nyhet från i måndags - Öppna jämförelser 2011.

2011 års version av hälso- och sjukvårdens Öppna jämförelser är den sjätte upplagan av Öppna jämförelser som jämför de 21 regioner och landstingen med hälso- och sjukvårdsansvaret i landet utifrån patientdata, ekonomisk data, läkemedelsdata och framför allt kvalitetsregisterdata.

Den sjätte upplagan av jämförelserna är inte lika nervkittlande som de allra första. Efter vad jag förstår så arrangerades inte ens presskonferens av Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Socialstyrelsen (som är ansvariga för rapporten) i samband med presentationen i måndags.

Jaha, tänkte jag i måndags morse på väg till Vänersborg för att lyssna till presentationen av rapporten, hur ska man som oppositionspolitiker tänka kring förbättringar eller försämringar av Västra Götalandsregionens resultat? Det svaret var dock ganska enkelt. Oavsett vem som är i majoritet eller opposition så är ju uppdraget och förhoppningen att invånarna i Västra Götaland ska få en så bra vård som möjligt. Dessutom är ju 2011 års Öppna jämförelser resultaten av hur det såg ut 2010 och 2009 när jag fortfarande hade ansvaret för hälso- och sjukvården.

2011 års Öppna jämförelser är tjockare än någonsin.408 sidor med resultat, men en hel del nya och en del ändrade indikatorer. Det gör att allt inte är jämförbart över tiden, men det som kan jämföras över tid så går i nästan alla fall utvecklingen åt rätt håll. Allt fler får en allt bättre hälso- och sjukvård, och invånarna blir också allt nöjdare med den hälso- och sjukvård som de erbjuds.

I Öppna jämförelser rankas också de 21 landstingen och regionerna i tre stycken tredjedelar. Den bästa tredjedelen, den mellersta och den sämsta. Utan att ha en exakt jämförelse bakåt så är ändå min känsla att Västra Götalandsregionen denna gång tillhörde den sämsta tredjedelen i färre fall än tidigare, vilket betyder att vi har förstärkt oss relativt sett andra regioner och landsting. Det spelar ju dock mindre roll om alla är dåliga eller om alla väldigt bra och det är små skillnader mellan hur bra vi är, men det indikerar väl i så fall att vi är på rätt väg med vårt förbättringsarbete.

Det har under de senaste åren framför allt varit två områden där regionen relativt sett har lyckats klart sämre än inom andra områden. Läkemedelsbehandling och Hjärtsjukvården. Glädjande i årets rapport är att resultaten i hjärtsjukvården också relativt sett har förbättrats och där är det ofta flera år bakåt som bas för jämförelsen exv. 2006-2010. Om regionen nu uppvisar bättre resultat så är det ett utslag av att nya bättre år har ersatt gamla år med sämre resultat, och då kan vi förhoppningsvis räkna med än bättre resultat åren som kommer. Jag är egentligen inte förvånad för vi har tillsammans med medicinska sektorsråd med flera vidtagit åtgärder och genomfört satsningar på att förbättra vården för hjärtsjuka patienter i regionen. Det finns absolut en fortsatt förbättringspotential, men det är glädjande att se att gjorda insatser tycks ge resultat.

Det andra bekymmersområdet för Västra Götalandsregionen är kring läkemedelsbehandling där vi i nästan alla indikatorer tillhör den sämre tredjedelen, och jag har tidigare beskrivit vad jag kallt regionens läkemedelsparadox.

Regionens kostnad för läkemedel är relativt låga, trots att vi är ett av de läkemedel som har flest äldre med många läkemedel och många som är storkonsumenter av psykofarmaka. Vi är för dåliga på att skriva ut "goda läkemedel" som patienter med exempelvis diabetes eller hjärtsjukdom bör ha och vi är halvtaskiga på förnyelsen av nya läkemedel, riskfyllt förskrivningsmönster och väljer i högre grad dyra alternativ när det finns billigare.

Trots många insatser också på detta område under de senaste åren så syns inte resultaten lika tydligt som i hjärtsjukvården. Jag tror att det är hög tid att se om det inte borde göras ännu mer offensiva och kanske mer radikala insatser för att få en mer ändamålsenlig läkemedelshantering i regionen för att minska vad som tycks vara en överförskrivningen, förbättra förnyelsen, bli mer följsamma till vårdprogram om vad som bör förskrivas.

Det borde vara en huvudslutsats när hälso- och sjukvårdsutskottet de närmaste veckorna ska analysera 2011 års Öppna jämförelser och dra slutsatser av vilka åtgärder som vi kan behöva vidta för att erbjuda invånarna i regionen en ännu bättre hälso- och sjukvård.