Mingeldag på fullmäktige
Inser att jag brukar hinna med att blogga i alla fall när vi regionfullmäktige. Så blev inte fallet i dag, utan nu är jag hemma sedan en stund. Klockan har hunnit bli drygt sju på kvällen och det har varit en relativt lång dag, trots att det blev ett relativt kort fullmäktigemöte - och ur mitt perspektiv ett ovanligt möte då jag inte var uppe i talarstolen en enda gång. Det fanns en bordlagd interpellation till mig från (v) om VG Primärvård från förra fullmäktigemötet, men den drogs tillbaka då motionären tyckte att frågan tappat delar av sin aktualitet sedan dess. Jag ska också erkänna att jag egentligen borde gjort ett inlägg i debatten om en motion om innovationer och entreprenörskap i vården, men strax före lunch var jag utanför fullmäktigesalen när de kastade om i dagordningen för att hantera regionens årsredovisning efter lunch, så jag var helt enkelt inte på plats när jag skulle gjort mitt inlägg.
Dagen har istället handlat rätt så mycket om minglande utanför fullmäktigesalen. Långpromenad med hälso- och sjukvårdsdirektören på lunchen, kalenderletande tillsammans med några HSU-kollegor för att hitta några mötesdagar framöver, kortare diskussion med en av vårdlobbyisterna som brukar besöka fullmäktiges möten, korta samtal med diverse andra sjukvårdspolitiker om läget i deras nämnd eller styrelse - verksamhetsmässigt och/eller ekonomiskt, samtal med regionstyrelsekollegor om innehåll och ekonomi i den budget som vi ska presentera för regionen om ett par veckor, information från en fullmäktigekollega om hennes syn på ett ärende som snart ska upp för beslut i rikssjukvårdsnämnden, redogörelse av en annan fullmäktigekollegas egna erfarenheter från vården i samband med en röntgenundersökning, fråga från trogen läsare av bloggen om jag egentligen hinner med att blogga eller inte när det nu stundas valrörelse, och det är väl vad jag frågar mig själv också och inser att jag måste skapa lite mer utrymme i planeringen för att hinna med bloggandet - både för min egen skull och för er som är intresserade av att följa utvecklingen.
Jag tror att jag har konstaterat det tidigare i ett inlägg, men ett fullmäktigemöte är så mycket mer än bara behandling av de 20-25 ärenden vi brukar ha uppe för diskussion. 149 fullmäktigeledamöter där nästan alla med de tyngsta regionala uppdragen är med tillsammans med ledande tjänstemän, politiska sekreterare med flera gör det möjligt att diskutera och lösa små och stora problem. Det som ändå slår mig efter en dag när jag "inte gjort någonting" är den enorma informationsmängd som strömmar in och ut, och när jag nu sitter och bloggar kan jag undra vad jag egentligen har lovat någon att göra, vad jag lovat att ta med mig i mitt fortsatta arbete, vad jag sagt som snart kommer att synas i en formell handling eller i ett budgetförslag. Tror att dagens fullmäktigemöte ledde till tre eller fyra nya anteckningar i kalendern över möten eller besök som blivit följd av diskussioner vi fört under dagen.
Det riktas ofta och berättigad kritik mot EU-parlamentet för deras månatliga sessioner i Strassbourg, men ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att vi kanske skulle ha ett två- eller tredagars mingelmöte i månaden istället för alla andra formella sammanträden. Resultatet kanske skulle bli bättre med den beslutsformen, eller är mingeldagarna bara ett viktigt komplement till de formella mötena?
Dagen har istället handlat rätt så mycket om minglande utanför fullmäktigesalen. Långpromenad med hälso- och sjukvårdsdirektören på lunchen, kalenderletande tillsammans med några HSU-kollegor för att hitta några mötesdagar framöver, kortare diskussion med en av vårdlobbyisterna som brukar besöka fullmäktiges möten, korta samtal med diverse andra sjukvårdspolitiker om läget i deras nämnd eller styrelse - verksamhetsmässigt och/eller ekonomiskt, samtal med regionstyrelsekollegor om innehåll och ekonomi i den budget som vi ska presentera för regionen om ett par veckor, information från en fullmäktigekollega om hennes syn på ett ärende som snart ska upp för beslut i rikssjukvårdsnämnden, redogörelse av en annan fullmäktigekollegas egna erfarenheter från vården i samband med en röntgenundersökning, fråga från trogen läsare av bloggen om jag egentligen hinner med att blogga eller inte när det nu stundas valrörelse, och det är väl vad jag frågar mig själv också och inser att jag måste skapa lite mer utrymme i planeringen för att hinna med bloggandet - både för min egen skull och för er som är intresserade av att följa utvecklingen.
Jag tror att jag har konstaterat det tidigare i ett inlägg, men ett fullmäktigemöte är så mycket mer än bara behandling av de 20-25 ärenden vi brukar ha uppe för diskussion. 149 fullmäktigeledamöter där nästan alla med de tyngsta regionala uppdragen är med tillsammans med ledande tjänstemän, politiska sekreterare med flera gör det möjligt att diskutera och lösa små och stora problem. Det som ändå slår mig efter en dag när jag "inte gjort någonting" är den enorma informationsmängd som strömmar in och ut, och när jag nu sitter och bloggar kan jag undra vad jag egentligen har lovat någon att göra, vad jag lovat att ta med mig i mitt fortsatta arbete, vad jag sagt som snart kommer att synas i en formell handling eller i ett budgetförslag. Tror att dagens fullmäktigemöte ledde till tre eller fyra nya anteckningar i kalendern över möten eller besök som blivit följd av diskussioner vi fört under dagen.
Det riktas ofta och berättigad kritik mot EU-parlamentet för deras månatliga sessioner i Strassbourg, men ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att vi kanske skulle ha ett två- eller tredagars mingelmöte i månaden istället för alla andra formella sammanträden. Resultatet kanske skulle bli bättre med den beslutsformen, eller är mingeldagarna bara ett viktigt komplement till de formella mötena?
Vårdbyggnadsforskning
Jag har tillbringat förmiddagen på Chalmers i Göteborg, innan plikterna på det nationella planet placerat mig på tåget till Stockholm för några dagars diverse möten i Stockholm. Orsaken till mitt besök på Chalmers var en grundarkonferens för det nybildade Centrum för vårdbyggnadsforskning.
Jag var en av åtta olika representanter, eller intressenter om man så vill, som höll var sin inledande apell i samband med denna konferens. Vårdbyggnadsforskning är spännande, intressant och inte minst viktigt för en region som varje år investerar drygt en miljard kronor i nybyggda vårdbyggnader. Det finns redan kunskap inom området som vi nyttjar när vi formar nya lokaler och sjukhusbyggnader, men det finns betydligt mer som vi behöver veta, och vi behöver - även på detta område - bli bättre på att överföra forskningsresultat till praktisk tillämpning i vardagen när vi fattar beslut om byggnationer i Västra Götalandsregionen.
I min inledning lyfte jag behovet av att finna ett samband mellan dagens kunskap om byggnationer, arkitektur, design och morgondagens behov av effektiva vårdprocesser. Ingen lätt uppgift, men en spännande utmaning. I och med att nya byggnader kostar så pass mycket så ger de oss en struktur som vi måste förhålla oss till de närmaste 30-50 åren, och ibland betydligt längre än så, och vi måste försöka att ligga i fas med sjukvårdens utveckling. Personligen tror jag att en ökad anpassningsförmåga för byggnader kan vara en viktig ingång då kraven från vårdprocesserna ständigt förändras. Hade vi historiskt inte haft beredskap att förändra våra lokaler utifrån den medicinska utvecklingen hade Sveriges sjukhusstruktur bestått av sanatorier och mentalsjukhus.
Lite halvt ironiskt var det möjligen att dagens grundarkonferens hölls i ett av de hus som Chalmers Tekniska Högskola har tagit över från gamla Vasa sjukhus. Det visar på att det också finns en alternativanvändning av gamla sjukhuslokaler.
För regionen är det nya centrat viktigt för att få fler och bättre svar på frågorna hur vi ska förhålla oss till framtiden vad gäller att bygga 1-patientrum, 2-patientrum eller 4-patientrum. Ställer vårdens art olika krav på vårdbyggnaderna när det gäller psykiatrisk vård eller somatisk vård? Hur väver vi inte alla hållbarhetskrav vi har med ett ändamålsenligt och effektivt vårdbyggande?
Det kommer inte att saknas utmaningar för det nya centrat, och jag har stora förhoppningar om att de också kommer att leverera. För oss i regionen är ingången så pass viktig att jag i samband med konferensen utlovade att ta initiativ till att regionen på olika sätt kan vara beredda att engagera sig för att bygga och utveckla detta center. I vilken form det kan komma att ske får vi föra en fortsatt dialog om.
Jag var en av åtta olika representanter, eller intressenter om man så vill, som höll var sin inledande apell i samband med denna konferens. Vårdbyggnadsforskning är spännande, intressant och inte minst viktigt för en region som varje år investerar drygt en miljard kronor i nybyggda vårdbyggnader. Det finns redan kunskap inom området som vi nyttjar när vi formar nya lokaler och sjukhusbyggnader, men det finns betydligt mer som vi behöver veta, och vi behöver - även på detta område - bli bättre på att överföra forskningsresultat till praktisk tillämpning i vardagen när vi fattar beslut om byggnationer i Västra Götalandsregionen.
I min inledning lyfte jag behovet av att finna ett samband mellan dagens kunskap om byggnationer, arkitektur, design och morgondagens behov av effektiva vårdprocesser. Ingen lätt uppgift, men en spännande utmaning. I och med att nya byggnader kostar så pass mycket så ger de oss en struktur som vi måste förhålla oss till de närmaste 30-50 åren, och ibland betydligt längre än så, och vi måste försöka att ligga i fas med sjukvårdens utveckling. Personligen tror jag att en ökad anpassningsförmåga för byggnader kan vara en viktig ingång då kraven från vårdprocesserna ständigt förändras. Hade vi historiskt inte haft beredskap att förändra våra lokaler utifrån den medicinska utvecklingen hade Sveriges sjukhusstruktur bestått av sanatorier och mentalsjukhus.
Lite halvt ironiskt var det möjligen att dagens grundarkonferens hölls i ett av de hus som Chalmers Tekniska Högskola har tagit över från gamla Vasa sjukhus. Det visar på att det också finns en alternativanvändning av gamla sjukhuslokaler.
För regionen är det nya centrat viktigt för att få fler och bättre svar på frågorna hur vi ska förhålla oss till framtiden vad gäller att bygga 1-patientrum, 2-patientrum eller 4-patientrum. Ställer vårdens art olika krav på vårdbyggnaderna när det gäller psykiatrisk vård eller somatisk vård? Hur väver vi inte alla hållbarhetskrav vi har med ett ändamålsenligt och effektivt vårdbyggande?
Det kommer inte att saknas utmaningar för det nya centrat, och jag har stora förhoppningar om att de också kommer att leverera. För oss i regionen är ingången så pass viktig att jag i samband med konferensen utlovade att ta initiativ till att regionen på olika sätt kan vara beredda att engagera sig för att bygga och utveckla detta center. I vilken form det kan komma att ske får vi föra en fortsatt dialog om.
Ledtider vid akuterna
Under 2009 fastställde regionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) måltal för olika ledtider vid sjukhusens akutmottagningar. Syftet var att förbättra det medicinska omhändertagandet vid sjukhusens akutmottagningar genom att sträva efter en regiongemensam standard. Tillsammans med åtgärder för att också förbättra service och bemötande vid våra akutmottagningar var och är förhoppningen om att bättre kunna leva upp till invånarnas förväntningar och behov i akutsjukvården.
Ibland talas det i den politiska retoriken om att inför ett akutgaranti, precis som andra vårdgarantier. Jag är glad att vi inte har gått i den fällan i Västra Götalandsregionen. För det första är en akutmottagning per definition ett ställe där det aldrig går att garantera någonting. Den som är bedömd att vara i störst behov av resurserna ska ges resurserna först. För det andra ska man vara försiktig med garantiordet. För mig är en garanti en garanti och då måste det finnas någon form av kompensation om sjukhuset inte kan leverera. Vad gäller de "vanliga" vårdgarantierna ska man erbjudas vård vid annat sjukhus i regionen eller i landet om det egna sjukhuset inte klarar av att erbjuda vård i tid. Det är betydligt svårare när man kommer till en akutmottagning. Det är omöjligt att kunna garantera vård inom ledtiderna vid annan akutmottagning i landet med de tider vi talar om.
Även om dessa ledtider är målsättningar och inte några garantier så tar vi inte mindre allvarligt på dem. I dagarna kom den första trovärdiga väntetidsuppföljningen för ledtider vid regionens akutmottagningar per mars. Det är den första med de nya mätinstrument vi har för att följa detta, och bortfallet uppgick till cirka 20-30% beroende på de olika mätpunkterna.
Just för att akutmottagningar är akutmottagningar har vi satt ribban för vad sjukhusen ska uppnå till 90% måluppfyllelse, och vi har tre mått som vi använder oss av.
TTT - Tid till triage. 90% av patienterna ska få en första bedömning (triagering) inom tio minuter från ankomst till akuten för att kunna prioriteras i rätt ordning.
TTL - Tid till läkare. 90% av patienterna ska få träffa en läkare senast inom 90 minuter från ankomst till akuten. (År 2011 skärps denna tidsgräns till 60 minuter)
TGT - Total genomloppstid. 90% av patienterna ska vara färdigutredda och skickade till vårdavdelning eller vara färdigbehandlade och hemskickade inom 5 timmar. (År 2011 skärps denna tidsgräns till 4 timmar)
Vad visar då den första uppföljningen? Ja, den visar att det skiljer sig åt mellan regionens sjukhus, men att inget sjukhus är bäst i alla tre momenten. Det varierar. Uppföljningen visar på att det finns förbättringar i datakvalitet för att dra mer säkra slutsatser och den visar på ett resultat som vi inte kan vara helt nöjda med. Jag hade väl trott på siffrorna i närheten av dem vi nu ser, men hoppats på att de skulle vara ytterligare lite bättre. Jag är dock övertygad om att det faktum att vi nu kan mäta och redovisa detta kommer att driva utvecklingen mot bättre resultat genom att resultaten leder till diskussioner om förändringar i arbetssätt för att förbättra sina resultat.
Skaraborgs Sjukhus är närmast att nå måluppfyllelsen 90% vad gäller antal färdigbehandlade patienter på akuten inom 5 timmar. Under mars lyckas man behandla hela 89% inom det uppsatta måltalet, och det är glädjande att de bästa resultaten nås just i denna kategori som är den som kanske betyder allra mest för den enskilda. Tre av fyra patienter som kom till sjukhusens akutmottagningar under mars var färdigutredda på akuten inom 5 timmar, men det betyder samtidigt att var fjärde patient fick vänta längre än så.
Resultaten för de olika sjukhusen:
Ibland talas det i den politiska retoriken om att inför ett akutgaranti, precis som andra vårdgarantier. Jag är glad att vi inte har gått i den fällan i Västra Götalandsregionen. För det första är en akutmottagning per definition ett ställe där det aldrig går att garantera någonting. Den som är bedömd att vara i störst behov av resurserna ska ges resurserna först. För det andra ska man vara försiktig med garantiordet. För mig är en garanti en garanti och då måste det finnas någon form av kompensation om sjukhuset inte kan leverera. Vad gäller de "vanliga" vårdgarantierna ska man erbjudas vård vid annat sjukhus i regionen eller i landet om det egna sjukhuset inte klarar av att erbjuda vård i tid. Det är betydligt svårare när man kommer till en akutmottagning. Det är omöjligt att kunna garantera vård inom ledtiderna vid annan akutmottagning i landet med de tider vi talar om.
Även om dessa ledtider är målsättningar och inte några garantier så tar vi inte mindre allvarligt på dem. I dagarna kom den första trovärdiga väntetidsuppföljningen för ledtider vid regionens akutmottagningar per mars. Det är den första med de nya mätinstrument vi har för att följa detta, och bortfallet uppgick till cirka 20-30% beroende på de olika mätpunkterna.
Just för att akutmottagningar är akutmottagningar har vi satt ribban för vad sjukhusen ska uppnå till 90% måluppfyllelse, och vi har tre mått som vi använder oss av.
TTT - Tid till triage. 90% av patienterna ska få en första bedömning (triagering) inom tio minuter från ankomst till akuten för att kunna prioriteras i rätt ordning.
TTL - Tid till läkare. 90% av patienterna ska få träffa en läkare senast inom 90 minuter från ankomst till akuten. (År 2011 skärps denna tidsgräns till 60 minuter)
TGT - Total genomloppstid. 90% av patienterna ska vara färdigutredda och skickade till vårdavdelning eller vara färdigbehandlade och hemskickade inom 5 timmar. (År 2011 skärps denna tidsgräns till 4 timmar)
Vad visar då den första uppföljningen? Ja, den visar att det skiljer sig åt mellan regionens sjukhus, men att inget sjukhus är bäst i alla tre momenten. Det varierar. Uppföljningen visar på att det finns förbättringar i datakvalitet för att dra mer säkra slutsatser och den visar på ett resultat som vi inte kan vara helt nöjda med. Jag hade väl trott på siffrorna i närheten av dem vi nu ser, men hoppats på att de skulle vara ytterligare lite bättre. Jag är dock övertygad om att det faktum att vi nu kan mäta och redovisa detta kommer att driva utvecklingen mot bättre resultat genom att resultaten leder till diskussioner om förändringar i arbetssätt för att förbättra sina resultat.
Skaraborgs Sjukhus är närmast att nå måluppfyllelsen 90% vad gäller antal färdigbehandlade patienter på akuten inom 5 timmar. Under mars lyckas man behandla hela 89% inom det uppsatta måltalet, och det är glädjande att de bästa resultaten nås just i denna kategori som är den som kanske betyder allra mest för den enskilda. Tre av fyra patienter som kom till sjukhusens akutmottagningar under mars var färdigutredda på akuten inom 5 timmar, men det betyder samtidigt att var fjärde patient fick vänta längre än så.
Resultaten för de olika sjukhusen:
| Tid till triage: | ||
| Skaraborgs Sjukhus | 83% | |
| NU-sjukvården | 74% | |
| Alingsås lasarett | 63% | |
| Kungälvs sjukhus | 58% | |
| Södra Älvsborgs Sjukhus | 57% | |
| Sahlgrenska Universitetssjukhuset | 56% | |
| Västra Götaland totalt | 64% | |
| Tid till läkare: | ||
| Södra Älvsborgs sjukhus | 79% | |
| Skaraborgs Sjukhus | 66% | |
| Alingsås lasarett | 50% | |
| NU-sjukvården | 49% | |
| Kungälvs sjukhus | 47% | |
| Sahlgrenska Universitetssjukhuset | 43% | |
| Västra Götaland totalt | 51% | |
| Total genomloppstid: | ||
| Skaraborgs Sjukhus | 89% | |
| Kungälvs sjukhus | 83% | |
| Alingsås lasarett | 83% | |
| Sahlgrenska Universitetssjukhuset | 72% | |
| Södra Älvsborgs Sjukhus | 72% | |
| NU-sjukvården | 64% | |
| Västra Götaland totalt | 76% | |
Vårpropositionen
Egentligen är det ju ett rätt märkligt språk vi använder i de politiska kretsarna. Idag har regeringen presenterat sin "Vårproposition". Med tanke på hur väderleken har varit de senaste månaderna hade man ju önskat att regeringen kunnat presentera en proposition om våren mycket tidigare. Nej, vårpropositionen är ju regeringens ekonomiska vårproposition - där regeringen meddelar sina bedömningar av den ekonomiska utvecklingen och "förvarnar" om förslag den kommer att lägga i den riktiga ekonomiska propositionen - Höstpropositionen.
Av vad jag lyckats inhämta under eftermiddagen har väl dagens presentation inte inneburit några nya stora och viktiga besked, och särskilt inte inom hälso- och sjukvårdens område. Det mesta av det bästa har redan presenterats de senaste veckorna för att sprida ut budskapet över tid i syfte att få större genomslag än när allt presenteras på en och samma gång.
Glädjande i vårproppen är att i princip alla ekonomiska nyckeltal för den framtida ekonomiska utvecklingen bedöms så mycket mer positivt idag än när regeringen la sin budgetproposition för innevarande år förra hösten. BNP ökar mer än i tidigare beräkningar, likaså utvecklas andelen sysselsatta och andelen arbetslösa åt rätt håll.
Antalet sysselsatta är en viktig faktor när det gäller kommuner och landsting/regioners skatteunderlag. Utvecklingen av detta skatteunderlag bedöms nu som så positiv att regeringen inte skjuter till några extra pengar till kommun- och landstingssektorn för 2011. Det är svårt att argumentera emot det beslutet i sak, men jag måste erkänna att jag inte trodde att regeringen skulle våga låta bli att göra det fem månader före valet.
När vi just nu sitter i vårt eget budgetarbete i regionen så hade ett antal extra miljoner varit välkomna. Å andra sidan, som jag bloggat om flera gånger tidigare, vill jag inte vara den som står med mössan i hand och väntar på allmosor från riksdag och regering. Vi har ett eget ansvar för vårt ekonomiska läge, och vi har också de senaste åren byggt upp en stark ekonomi i Västra Götalandsregionen som ger oss en egen handlingsfrihet att möta svängningar i konjunkturen.
Inom hälso- och sjukvårdsområdet intet nytt i denna vårproposition, och det kan man väl säga vara på både ont och gott. Det hade ju inte gjort något om regeringen hade haft ökade ambitioner att till exempel stötta utvecklingen av kvalitets- och patientsäkerhetsfrågorna i svensk hälso- och sjukvård. På gott att det inte heller läggs fram några ofinansierade löften som regioner och landsting har att ta ansvar för och genomföra.
Av vad jag lyckats inhämta under eftermiddagen har väl dagens presentation inte inneburit några nya stora och viktiga besked, och särskilt inte inom hälso- och sjukvårdens område. Det mesta av det bästa har redan presenterats de senaste veckorna för att sprida ut budskapet över tid i syfte att få större genomslag än när allt presenteras på en och samma gång.
Glädjande i vårproppen är att i princip alla ekonomiska nyckeltal för den framtida ekonomiska utvecklingen bedöms så mycket mer positivt idag än när regeringen la sin budgetproposition för innevarande år förra hösten. BNP ökar mer än i tidigare beräkningar, likaså utvecklas andelen sysselsatta och andelen arbetslösa åt rätt håll.
Antalet sysselsatta är en viktig faktor när det gäller kommuner och landsting/regioners skatteunderlag. Utvecklingen av detta skatteunderlag bedöms nu som så positiv att regeringen inte skjuter till några extra pengar till kommun- och landstingssektorn för 2011. Det är svårt att argumentera emot det beslutet i sak, men jag måste erkänna att jag inte trodde att regeringen skulle våga låta bli att göra det fem månader före valet.
När vi just nu sitter i vårt eget budgetarbete i regionen så hade ett antal extra miljoner varit välkomna. Å andra sidan, som jag bloggat om flera gånger tidigare, vill jag inte vara den som står med mössan i hand och väntar på allmosor från riksdag och regering. Vi har ett eget ansvar för vårt ekonomiska läge, och vi har också de senaste åren byggt upp en stark ekonomi i Västra Götalandsregionen som ger oss en egen handlingsfrihet att möta svängningar i konjunkturen.
Inom hälso- och sjukvårdsområdet intet nytt i denna vårproposition, och det kan man väl säga vara på både ont och gott. Det hade ju inte gjort något om regeringen hade haft ökade ambitioner att till exempel stötta utvecklingen av kvalitets- och patientsäkerhetsfrågorna i svensk hälso- och sjukvård. På gott att det inte heller läggs fram några ofinansierade löften som regioner och landsting har att ta ansvar för och genomföra.
Utredningsmaterial om Värmland
Jag har tillbringat dagen i Mariestad där styrgruppen för Värmland-Västra Götaland idag mottagit den tjänstemannarapport som vi för ungefär ett år sedan beställde som underlag för det fortsatta arbetet med att utreda förutsättningarna för ett eventuellt samgående mellan Västra Götaland och Värmland att bli en gemensam region.
Jag har bloggat om detta flera gånger tidigare och då bland annat framfört att vi behöver mer underlag innan vi ens kan börja forma en åsikt om det är ett bra eller dåligt förslag att fusionera regionen och landstinget i en gemensam region. Det underlag som vi har fått idag är början på den processen, och jag har lite svårt att uttala mig konkret om underlaget då jag ännu inte fått chansen att läsa allt material.
Kortfattat kan man väl ändå säga att rapporten andas optimism vad gäller möjligheterna med en ny regionbildning, men betonar samtidigt att ingenting faller ut med självklarhet. Det kommer att krävas beslut, vilja, engagemang och ledarskap för att kunna utnyttja de fördelar som en regionförstoring skulle kunna innebära för den geografiska yta som nu diskuteras.
Det slår mig också att det flera gånger i rapporten nämns fördelar med det större befolkningsunderlaget, och här tror jag nog att vi har lite olika perspektiv norr respektive söder om den nuvarande gränsen mellan Värmland och Västra Götaland. Att Västra Götaland skulle växa från 1,5 miljoner invånare till 1,8 miljoner är visserligen en ökning med 20% men inte så oerhört dramatiskt. Det blir det däremot för Värmland som skulle växa från 0,3 miljoner invånare till 1,8 miljoner invånare, en ökning på 500% om jag räknar rätt. På flera sätt går vi in i denna samarbetsdiskussion med lite olika färg på våra linser och med lite olika förutsättningar.
Utredningsrapporten är i grunden en så kallad SWOT-analys där en tänkt framtida regions styrkor, svagheter, möjligheter och hot försöker identifieras. Problemet med en dylik framtidsbeskrivning är att det är relativt lite konkret att förhålla sig till, utan mer av teorier om möjligheter, teorier om styrkor, teorier om svagheter och hot. Nu gäller det att försöka förhålla sig till och bedöma om vi tror att vi har förmåga att utnyttja de möjligheter som i alla fall i teorin är möjliga att nå eller om hoten är sådana att vi inte tror att vi kan dra ytterligare fördelar av en sammanslagning av de båda organisationerna.
Nu ska det läsas rapporter och i början av juni kommer styrgruppen att försöka avge någon form av rekommendation och/eller diskussionsunderlag för fortsättningen och överlämna dessa till partierna i Värmland och Västra Götaland för fortsatta diskussioner så att de nyvalda fullmäktigeförsamlingarna, på båda sidor gränsen, senare i höst får ta ställning till om vi ska fördjupa utredandet med mer av konkreta förhandlingar inför ett eventuellt samgående.
Realism och ledarskap
Så har påskhelg och några dagars skidåkning hållit mig borta från bloggen i lite för många dagar igen. Tänkte i detta inlägg mer reflektera över den politiska rollen än att försöka analysera eller kommentera enskilda händelser eller skeenden i sjukvården.
På väg hem från ett bra brukarsamverkansmöte i Vänersborg med representanter för handikapporganisationerna blev jag nästan barnsligt lycklig när jag hörde USA:s president Barack Obama tala om en kärnvapenfri värld i samband med nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland. För mig som gammal vapenvägrare och i min ungdom med i något som kallades LAMM (Liberalt alternativ mot militarism) så var det befriande att höra "världens ledare" faktiskt våga ta de orden i sin mun. Det är kanske inte en så särskilt realistisk vision, men det är i alla fall en vision som kan skänka visst hopp om mänsklighetens förmåga att göra gott. Det är ledarskap att våga uttala visionen utan att det blir helt patetiskt på grund av den bristande realismen i förslaget. Det är kort sagt ett gott politiskt ledarskap, och världen behöver mer av gott politiskt ledarskap - både i presidentpalats, regeringskanslier och i kommunala nämnder och styrelser.
Världen behöver mer av visioner och politiska ledare som orkar stå upp för dem och driva dem och åtminstone lyckas med att förflytta utvecklingen en bit i rätt riktning mot visionen. Jag har många gånger under de 31 år som gått sedan jag betalade min första medlemsavgift till Folkpartiets Ungdomsförbund varit avundsjuk på dem som fick vara politiskt aktiva för 80-100 år sedan i Sverige, eller i andra länder idag. Så mycket roligare och större det hade fått vara och vara med om att driva och genomföra mer livsavgörande frågor som allmän rösträtt, stora och viktiga sociala reformer som pensionssystem och andra försäkringssystem som liberaler i Sverige gjorde för 80-100 år sedan, och funderar ibland på de futtiga beslut som vi idag fattar för att fila och slipa lite för att ytterligare kunna utveckla välfärden.
Om tankegången ska utvecklas så ska dock inte dagens insatser heller förringas. Ett av alla dessa futtiga beslut för några år sedan handlade om att utöka åldersgränsen både uppåt och nedåt för mammografiscreening. Ingen stor reform i sig, men troligen i bokstavlig mening livsavgörande för några kvinnor varje år. Ett annat av alla dessa futtiga beslut är regelverk för hjälpmedel. Livsavgörande? Nej, inte på samma sätt som med mammografin, men onekligen livspåverkande för många människor, och så kan uppräkningen fortsätta.
Vad jag försöker säga är att jag har kommit till ro med insikten att vad vi gör här och idag i Sverige kan ha stor och viktig betydelse för många människor. Kanske inte för lika många människor som de stora reformerna under första hälften av det förra århundradet, men det är realistiska förändringar och förbättringar som gör livet lite lättare att leva för en del människor och det är också viktigt.
Politiken måste, för att vara bra, leva både i den realistiska världen och genom ett aktivt ledarskap också våga utmana i de större frågorna. Måla visionerna och kämpa för att nå dit.
På väg hem från ett bra brukarsamverkansmöte i Vänersborg med representanter för handikapporganisationerna blev jag nästan barnsligt lycklig när jag hörde USA:s president Barack Obama tala om en kärnvapenfri värld i samband med nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland. För mig som gammal vapenvägrare och i min ungdom med i något som kallades LAMM (Liberalt alternativ mot militarism) så var det befriande att höra "världens ledare" faktiskt våga ta de orden i sin mun. Det är kanske inte en så särskilt realistisk vision, men det är i alla fall en vision som kan skänka visst hopp om mänsklighetens förmåga att göra gott. Det är ledarskap att våga uttala visionen utan att det blir helt patetiskt på grund av den bristande realismen i förslaget. Det är kort sagt ett gott politiskt ledarskap, och världen behöver mer av gott politiskt ledarskap - både i presidentpalats, regeringskanslier och i kommunala nämnder och styrelser.
Världen behöver mer av visioner och politiska ledare som orkar stå upp för dem och driva dem och åtminstone lyckas med att förflytta utvecklingen en bit i rätt riktning mot visionen. Jag har många gånger under de 31 år som gått sedan jag betalade min första medlemsavgift till Folkpartiets Ungdomsförbund varit avundsjuk på dem som fick vara politiskt aktiva för 80-100 år sedan i Sverige, eller i andra länder idag. Så mycket roligare och större det hade fått vara och vara med om att driva och genomföra mer livsavgörande frågor som allmän rösträtt, stora och viktiga sociala reformer som pensionssystem och andra försäkringssystem som liberaler i Sverige gjorde för 80-100 år sedan, och funderar ibland på de futtiga beslut som vi idag fattar för att fila och slipa lite för att ytterligare kunna utveckla välfärden.
Om tankegången ska utvecklas så ska dock inte dagens insatser heller förringas. Ett av alla dessa futtiga beslut för några år sedan handlade om att utöka åldersgränsen både uppåt och nedåt för mammografiscreening. Ingen stor reform i sig, men troligen i bokstavlig mening livsavgörande för några kvinnor varje år. Ett annat av alla dessa futtiga beslut är regelverk för hjälpmedel. Livsavgörande? Nej, inte på samma sätt som med mammografin, men onekligen livspåverkande för många människor, och så kan uppräkningen fortsätta.
Vad jag försöker säga är att jag har kommit till ro med insikten att vad vi gör här och idag i Sverige kan ha stor och viktig betydelse för många människor. Kanske inte för lika många människor som de stora reformerna under första hälften av det förra århundradet, men det är realistiska förändringar och förbättringar som gör livet lite lättare att leva för en del människor och det är också viktigt.
Politiken måste, för att vara bra, leva både i den realistiska världen och genom ett aktivt ledarskap också våga utmana i de större frågorna. Måla visionerna och kämpa för att nå dit.
