Jonas sjukvårdsblogg

Har idag fått chansen, som vice ordförande, att tillfälligt vikarie i ordförandestolen vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet i regionen då ordförande Helene Eliasson (s) var upptagen med annat. Det var faktiskt riktigt kul och jag kände att jag verkligen saknar att få vara ordförande för utskottet. Nu var det ingen större dramatik i att jag ledde mötet istället för Helene då vi var överens över alla partigränser om besluten i de beslutsärenden som vi behandlade.

Det som för mig var dagens höjdpunkt var en föredragning av vår regionchefsläkare Claes-Håkan Björklund om insatser för att förstärka patientsäkerhetsarbetet i Västra Götalandsregionen. Jag har flera gånger tidigare pekat på just patientsäkerhetsfrågan som den kanske allra viktigaste frågan i utvecklingen av Sveriges och regionens hälso- och sjukvård. Det är inom detta område som de största vinsterna finns att göra för att minska de så kallade kvalitetsbristkostnaderna.

Claes-Håkan håller just nu på att bygga upp en särskild patientsäkerhetsenhet på regionens hälso- och sjukvårdsavdelning där det i fortsättning ska finnas 5-6 medarbetare som ska jobba aktivt med patientsäkerhetsfrågorna. Jag tycker det är jättebra och det är också en nödvändighet om vi ska klara av att leva upp till både nya lagkrav och skapa möjligheter att leda och följa upp arbetet med patientsäkerhetsfrågorna.

Jag har ett stort förtroende för regionchefsläkaren och det arbete han nu gör, även om han till viss del är väl styrd och bakbunden av de stimulansmedel för bättre patientsäkerhet som kommer från regeringen. Det finns alltid en risk med statliga stimulansmedel att man lägger mer tid och pengar på att få pengarna än på att använda de pengar man har möjlighet att få på de åtgärder som ger allra mest effekt för en bättre patientsäkerhet.

Jag har full förståelse för att man från staten vill ställa tydliga krav och vissa kriterier på regioner och landsting för att få ta del av stimulansmedlen så att de inte bara försvinner i några svarta hål för att täcka underskott i verksamheten utan att det blivit några insatser för bättre patientsäkerhet.

Jag var kritisk redan i våras över att vi la för mycket pengar på att vidta åtgärder för att få pengarna och för lite på de insatser som jag skulle vilja se blev gjorda i regionen. Jag skulle vilja att regionen satsade mer resurser på forskning kring patientsäkerhet, mer resurser kring utbildning, mer resurser på att utveckla smarta stödsystem för att kunna jobba mer patientsäkert i vårdens verksamheter, mer resurser på utveckling och uppföljning.

Dagens föredragning har dock gett mig hopp om att vi är på väg tid. Jag ser fram emot bildandet av en patientsäkerhetsenhet på hälso- och sjukvårdsavdelningen, och jag tror också vi måste ta till oss Claes-Håkans besked om att många medarbetare i vården tycker att det finns en brist i engagemanget från ledningshåll för patientsäkerhetsfrågorna.

Såväl politiskt ledarskap som ett tydligt ledarskap från regiondirektör, hälso- och sjukvårdsdirektör, regionchefsläkare, förvaltningschefer är nödvändigt om vi ska kunna ta vara på den möjligheten som finns i att förbättra vården och höja kvaliteten genom ett systematiskt och engagerat patientsäkerhetsarbete.

Så har 2011 års Nobelpristagare i medicin presenterats idag. Immunitetsforskning är det som i år belönar Bruce Beutler och Jules Hoffman samt eventuellt även den i helgen avlidne tredje tänkta pristagaren Ralph Steinman postumt. Som lekman är det inte alltid helt lätt att begripa pristagarna till Nobelpriset belönas för, men i detta fall har de tre forskarna starkt bidragit till bland annat förståelsen för hur vaccin fungerar och även banat vägen för att framtida vacciner blir mer effektiva och i förlängningen få fram vaccin mot sjukdomar som vi idag inte kan bota.

Nobelpriset är stort och endast ett fåtal storartade forskare belönas varje år för sin forskning och även om det inte blir lika stora rubriker som "Fel låt vann!" när det är schlagerfestival så finns många åsikter om vem som ska få kliva genom nålsögat till de kanske mest prestigefyllda forskningspriserna i världen.

Vem som belönas om tio eller tjugo år vet vi inte idag. Några av dem som då belönas kommer kanske att belönas för upptäckter som ännu inte gjorts. Redan i morse anmälde sig i en kandidat till ett framtida Nobelpris när Sveriges Radio berättade nyheten om framgångsrik nervtransferering som lyckats ge totalförlamade personer viss rörelseförmåga åter. Ett forskarteam med bland annat representanter för Sahlgrenska Universitetssjukhuset har genomför en mycket liten studie på ett fåtal patienter men med häpnadsväckande resultat.

För mig är det sådant som ger glädje i vardagen. Det är inte helt sällan jag möter människor som tycker att hälso- och sjukvården var bättre förr. Jag brukar då svara att sjukvården kommer alltid kommer att vara bättre i morgon. Visst kan det finnas enskilda delar av vården som man kan uppfatta var bättre förr, men de medicinska framstegen och landvinningarna gör att vi alltid kan göra mer och vi kan göra bättre - dock ofta till en högre kostnad, vilket gör att sjukvården ibland blir sin egen framgångs fånge.

Förväntningarna på vad som kan åstadkommas av hälso- och sjukvårdens personal är hög och ökar ständigt. Ska samhället klara av att möta de förväntningarna i morgon och i övermorgon och under nästa decennium avgörs av vilka insatser vi gjorde i forskningen i förra veckan, igår, idag och imorgon. Det är därför så oerhört viktigt att samhället avsätter resurser för såväl grundforskning (som dagens Nobelpris) som för mer klinisk forskning (som dagens nyhet om nervtransferering av totalförlamade patienter) för att nå de framgångar vi hoppas på, förväntar oss och ibland närmast kräver av forskarsamhället.

I det läget är det viktigt att också en region som Västra Götalandsregionen är med på banan och är beredd att avsätta resurser i den egna budgeten för att delfinansiera viktig forskning inom bland annat det medicinska området. Det är den framtidsvisionen jag skulle vilja se mer av i Västra Götalandsregionen, inte mindre.

Måndag den 3 oktober och Västra Götalandsregionen har från och med idag en ny regiondirektör i form av Ann-Sofi Lodin. Ann-Sofi blir den fjärde regiondirektören sedan Västra Götalandsregionen bildades 1999. Jag är övertygad om att regionen har lyckats göra en kanonrekrytering med Ann-Sofi Lodin som regiondirektör. Hon har alla förutsättningar att lyfta vår region till en ny nivå om hon får ett tillräckligt politiskt stöd och en tillräckligt tydlig inriktning från den politiska ledningen.

På den sista punkten kan jag, efter förrförra veckans budgetdebatt, hysa en viss oro. Det är långt ifrån tydligt vart den politiska ledningen i regionen önskar gå och med ett otydligt politiskt ledarskap blir det 1) inte så lätt för regiondirektören att utföra sitt ledarskap över organisationen, eller 2) risk för att regiondirektören leder organisationen i en annan riktning än den som den politiska ledningen önskar.

Jag efterlyser därför ett tydligare politiskt ledarskap för Västra Götalandsregionen för att ge Ann-Sofi Lodin hela verktygslådan för att utveckla Västra Götalandsregionen till en ännu bättre fungerande region.

Jag vill i detta sammanhang också passa på att offentligt tacka Johan Assarsson som under sju år tjänat som regiondirektör i Västra Götalandsregionen. Johan har på många sätt gjort ett storartat arbete med att utveckla och hålla ihop utvecklingen av regionen. Jag kan dock känna att Johan inte alla gånger fått möjlighet att visa hela sin potential som regiondirektör, och det har även i det fallet berott på att det inte funnits en tillräcklig tydlig inriktning från den politiska ledning som jag själv under flera år har ingått i.

Att leda Västra Götalandsregionen är långt ifrån något enmansjobb, men min övertygelse är att i en så stor organisation som Västra Götalandsregionen, spelar regiondirektören en avgörande roll för huruvida regionen ska lyckas förändra organisationen och omvärlden i önskvärd riktning eller inte. En regiondirektör med ett tydligt och förankrat politiskt mandat har alla möjligheter att tillsammans med alla andra duktiga chefer i organisationen fortsätta en resa mot utveckling.