Lägre mål - sämre uppfyllelse
Mer än två veckor har gått sedan det senaste inlägget. En kombination av en minisemester, tidsbrist och bristande nyheter att blogga om är orsaken. Nu ska det bli bättre igen när vi strax kliver in i mars.
Dagens inlägg handlar om ett av den politiska ledningens - och främst Socialdemokrateranas - viktigaste och dummaste vallöften i valet 2010 och i omvalet 2011 - det om att (S) lova att alla skulle få träffa en läkare på akuten inom en timme.
Under 2012 hade jag vid några tillfällen debatter med den politiska ledningen där jag både kritiserade dem för att del ställa ut ett sådant löfte och för att sedan inte vidta några åtgärder för att försöka uppfylla löftet. Snacka om att väljarna blev lurade hela vägen från vallokalen och hem.
I den senaste debatten med hälso- och sjukvårdsutskottets ordförande Helén Eliasson (S) i slutet av november förra året i fullmäktige fick jag beskedet att måluppfyllelsen nu skulle bli bättre genom förändrade sätt att mäta måluppfyllelsen. Från och med december förra året så redovisas därför endast de med högsta prioritering vid triageringen (färgkoderna gul, organgeo och röd).
Vad hände då med måluppfyllelsen när man räknade bort den "friskaste" femtedelen av dem som söker sig till akuten? Jag ska villigt erkänna att vi än så länge endast har data för två månader och det är två månader som har präglats av många fall av influensadrabbade patienter, men jag hade faktiskt trott och förväntat mig att resultaten skulle förbättras när den lägst prioriterade gruppen av patienter exkulderades ur statistiken.
Istället ser vi fortsatt att det bara är knappt hälften (46%) som får träffa en läkare inom en timme från ankomst till akuten, och det är cirka 10 procent färre som är färdigbehandlade inom de fyra timmar som vi har som ett målvärde för det som kallas "Total genomloppstid" på akuten.
Vad ska vi egentligen dra för slutsatser av att måluppfyllelsen försämras när målen blir lägre?
Den rimliga slutsatsen måste vara att sjukvården, trots att patienter prioriteras efter angelägenhetsgrad när de kommer till akuten, i nästa steg väljer att frångå den prioriteringsordningen när det gäller vem som först får tillgång till en läkarbedömning. Om det är på det sättet så är det riktigt alarmerande och oroande. Hela syftet med prioriteringen är ju att de med störst behov ska få vård först. Det är ju därför man inte heller kan eller ska utställa ut några löften om att ALLA ska ha en rätt att träffa en doktor inom en viss tid. Det beror ju helt på omständigheterna.
Den andra frågan vi måste ställa oss är om det är medicinskt rimligt och säkert att drygt hälften av de med högst prioritering ska behöva vänta mer än en timme på att få en bedömning av en läkare? Om inte så är ju nästa fråga hur vi ska bemanna våra akutmottagningar med läkare för att nå en mer rimlig måluppfyllelse, och vem som har det ansvaret?
Att måluppfyllelsen till den "totala genomloppstiden" sjunker när den minst sjuka femtedelen räknas bort är inte så konstigt. Många av dem behöver inte bli kvar lika länge på akuten i väntan på röntgen, annan specialistläkare eller en vårdplats, utan kan i större utsträckning gå hem igen efter bedömning av läkare och kanske viss omplåstring eller utskrivet recept.
Det ska bli intressant att följa den fortsatta utvecklingen och se vilka slutsatser och/eller frågor den politiska ledningen kommer fram till utifrån det nya sättet att mäta måluppfyllelse.
Redovisa kvalitsdata öppet
De tio senaste åren har utvecklingen av kvalitetsregister i svensk hälso- och sjukvård exploderat. Det är alldeles utmärkt om vi framöver ska kunna få en mer kvalitetsstyrd hälso- och sjukvård. Allt för många register har dock fortfarande en allt för liten täckningsgrad för att vi egentligen ska kunna ha någon nytta av dem, och allt för mycket tid läggs också av vårdpersonal på att registrera data. På det senare området måste vi utveckla system för att minska dubbel- och trippelregistreringar i journaler, kvalitetsregister med mera.
Under de år som kvalitetsregistren har fått en större betydelse i vården har också diskussionen ganska tydligt svängt från en skepsism till att öppet redovisa kvalitetsdata till en närmast självklarhet. Problemen med en öppen redovisning är naturligtvis att inte alla kan tolka konfidensintervall när de läser tabeller över resultat, och redovisningen ger väldigt sällan tydliga svar, utan fungerar snarast bäst för fortsatta frågor. Varför har vi på detta sjukhuset dessa resultaten? Hur arbetar dom på det andra sjukhuset för att få så bra resultat? Och att dom frågorna leder till aktiviteter som kan utveckla arbetet på det enskilda sjukhuset.
För knappt ett år sedan uppfattade jag att vi i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) var politiskt överens om att under det närmaste året också börja öppet redovisa medicinska resultat i primärvårdens kvalitetsregister i regionen. Utan att skryta allt för mycket så tror jag att det bara är Västra Götalandsregionen som har förutsättningar att lite mer på bredden kunna redovisa medicinska resultat på vårdcentralsnivå. Jag uppfattade förra våren också att såväl offentliga som privata vårdgivare i regionen var positiva till att publicera vårdcentralernas kvalitetsdata.
Jag blev därför förvånad när jag i början på detta år frågade på HSU om när publiceringen skulle börja, och mest fick frågetecken tillbaka huruvida vi verkligen hade bestämt detta eller inte. Det är möjligt att mitt minne sviker mig, även om det sällan gör det, men jag har svårt att tro att jag var så kaxig under förra årets Almedalsveckan om att vi under vårvintern skulle börja publicera medicinsk kvalitetsdata per vårdcentral om vi faktiskt inte hade varit överens om att ge det uppdraget till hälso- och sjukvårdsavdelningen.
Det är inte komplikationsfritt att öppet redovisa data och den kan feltolkas, men den kan faktiskt också tolkas helt rätt, och den kan därför utgöra underlag för patienter att kunna göra medvetna och aktiva val genom att söka sig till en vårdcentral som man uppfattar erbjuder en hög medicinsk kvalitet.
I nästan alla utvärderingar som kommit kring vårdvalen så lyfts problemet med att det är svårt för medborgarna att få en bra grund för de val av vårdcentral som de förväntas göra. Västra Götalandsregionen har förutsättningarna att leverera den typen av data. Det är nu dags att också göra det.
Stolt över VG Primärvård
För trogna läsare av bloggen kommer det ju inte som någon nyhet att jag har varit och är stolt över den vårdvalsreform,VG Primärvård, som vi sjösatte för drygt tre år sedan, och vars förberedelsearbete jag hade förtroendet att leda då.
Idag har jag deltagit på Primärvårdens dag 2013 arrangerad av Dagens Medicin tillsammans med över 200 läkare, tjänstemän, politiker och annan vårdpersonal. I många av inläggen från olika håll - inte bara mina egna i den avslutande paneldebatten - lyftes Västra Götalandsregionens modell fram som en förebild i både det ena och det andra avseendet. Det är naturligtvis väldigt roligt, även om vi inte får drabbas av allt för stor hybris. Det finns både brister, skönhetsfläckar och sådant som kan bli bättre, men det är roligare att nämnas som förebild än tvärtom.
Regionen var väl representerad på konferensen och två av fem workshops efter lunch handlade om exempel från Västra Götaland. Charlotte Barouma från Wästerläkarna beskrev hur de jobbar med de patienter som är 70+ och Christer Andersson visade hur man kan jobba i ett socialt tungt område med bland annat drop-in på Bergsjöns Vårdcentral och BVC.
Charlotte och Christer med medarbetare representerar två av de vårdcentraler som jag tycker jobbar kreativt och försöker anpassa verksamheten till just sina patienters behov, och det är ju själva poängen med att politiker och tjänstemän tagit ett halvt steg tillbaka för att överlåta på vårdgivarna att tillsammans med sina patienter utforma vården och utbudet så att det passar dem.
Det är viktigt att vi även fortsättningsvis från politiken är tydliga med uppdraget,men att vi inte blir för klåfingriga när det handlar om att reglera uppdragen i vårdvalet.
När vi införde vårdvalet i Västra Götaland valde vi varken att kalla det för vårdval eller hälsoval utan VG Primärvård. En lite göteborgsk ordlek där VG både stod för Västra Götaland och Väl Godkänd. Då, för tre år sedan, brukade jag skämta om att vi måste byta namn på Västra Götaland när primärvården blir MVG. Där är vi inte än, men jag tror faktiskt att vi är en av de regioner och landsting som ligger bäst till för att kunna uppnå den nivån inom ett antal år.
Hur använda patientsäkerhetsmiljoner?
För ganska precis tre år sedan hade jag förmånen att få vara Folkpartiets representant i en arbetsgruppen med de tre övriga Allianspartierna med uppdraget ta fram ett förslag till hälso- och sjukvårdspolitiskt program inför den innevarande mandatperioden. Ett av de förslag som kom ut från vår arbetsgrupp var tanken på en patientsäkerhetsmiljard, och även om jag inte var ensam i gruppen om att se behoven inom just detta område så är jag rätt stolt över hur fort i alla fall drygt halva idén blev förverkligad.
Med halva idén menar jag att vår idé om en miljard har blivit 525 årliga miljoner kronor för att förbättra patientsäkerheten.
Idag har vi i regionens hälso- och sjukvårdsutskott behandlat ett ärende om hur 2013 års förväntade patientsäkerhetsmiljoner ska användas. Det är tredje gången vi behandlar ett motsvarande ärende och jag har känt mig nödgad att varje gång lägga fram ett alternativt förslag till användning av resurserna. För när Folkpartiet förblev vid makten i regeringen och införde den halva patientsäkerhetsmiljarden hamnade jag själv i opposition i Västra Götalandsregionen och har inte kunnat styra över inriktning på pengarna, vilket är frustrerande när man har en idé om vad man vill.
Regeringen ställer upp en hel del förutsättningar och mål för att regioner och landsting ska få ta del av dessa stimulansmedel, men vi känner hyfsat gott självförtroende i att vi ska kunna uppfylla de uppställda målen från regionens sida utan att behöva vidta speciella extraordinära insatser för att få del av resurserna.
I det förslaget vi hade till beslut idag bedömer jag att hälften av de resurser vi kan få kommer att användas till aktiva framåtsyftande och konkreta åtgärder för att kunna öka patientsäkerheten. En fjärdedel går till omkostnader för att genomföra enkäter, upprätta rapporter och genomföra mätningar av olika slag, och den sista fjärdedelen föreslogs gå till att främst sjukhus, men också vårdcentraler i vissa delar, ska få en form av bonus för att de gör det som de redan har i uppdrag att göra. Det sista är min tolkning, men jag tycker till exempel inte att man ska behöva belöna sjukhus för att de följer fastställda klädregler eller andra hygienrutiner, eller belöna sjukhusen ekonomiskt för att de rapporterar överbeläggningssituationen. Det är saker som ska göra ändå.
Jag föreslog istället att den sista fjärdedelen, d v s cirka 20 miljoner kronor, istället borde användas till mer aktiva och framåtsyftande åtgärder. Jag skulle till exempel vilja se en större och mer omfattande och påträngande kampanj kring riskerna med antibiotikaresistens, jag skulle vilja se än mer tvärvetenskaplig forskning på patientsäkerhetsområdet, jag skulle vilja se en medarbetarutbildning kring patientsäkerhet, jag skulle vilja se bättre städning i våra vårdlokaler, jag skulle vilja se bättre stödsystem för att minimera riskerna för misstag och fel i vården, jag skulle vilja se en mer ändamålsenlig läkemedelshantering, jag skulle vilja se bättre IT/IS-lösningar i vården, jag skulle kunna hålla på att räkna upp i det oändliga och ni kan förstå varför det skulle behövas en hel patientsäkerhetsmiljard.
Men vad skulle du som läser bloggen vilja se för åtgärder för bättre patientsäkerhet?
Nederlag för sunt förnuft
En trasig dator har gjort mitt bloggande lite för sällsynt senaste veckan, men jag har nu upptäckt möjligheten att försöka blogga via läsplattan med det allt för lilla tangentbordet.
Idag har regionfullmäktige haft årets första sammanträde, men det var ont om ärenden - förutom en lång rad motioner som avhandlades.
En av dem var en motion från Folkpartiet med Helena Holmberg som undertecknare och handlade om att ta bort patientavgiften på 100 kronor för screeningundersökningarna mammografi, cellprovskontroll och bukaortaaneurysm.
Har Folkpartiet i regionen plötsligt slagit in på den populistiska linjen genom att vädja till människors plånböcker? Nej, inte alls. Förslaget om att ta bort patientavgiften till screeningundersökningar handlar om vilken syn vi har på patientavgifter. För oss är patientavgifter i första hand ett styrinstrument, och inte en finansieringskälla.
Av det skälet är det lägre patientavgift till primärvården än till länssjukvården för vi vill att patienter i första hand ska söka vård i primärvården. Det är därför patientavgiften också är lägre om man går till den vårdcentral där man är listad än om man "är otrogen" och väljer en annan vårdcentral. Vi vill styra på kontinuitet.
När det kommer till screeningprogrammen så är det undersökningar som vi, som sjukvårdhuvudman, vill att människor ska genomgå. Det är bra för den enskilde personen (för hen är ju ännu inte patient) om eventuella problem kan upptäckas i så god tid som möjligt. Det är också bra för oss som finansiär om eventuella sjukdomar kan upptäckas i så god tid att de är billigare att behandla. Det ligger alltså i vårt egenintresse att så många som möjligt väljer att komma till de undersökningar de blir kallade till. Dessutom kan de förlänga liv och förhindra framtida sjuklighet, och då ska alla hinder som finns för ett så högt deltagande som möjligt tas bort.
Den politiska ledningens argument mot vårt förslag var att de ansåg att det fanns en rad andra åtgärder som kunde vidtas för att öka deltagandet som information på fler språk, lättare att boka och boka om tider till undersökningarna. Vi delar uppfattningen att det finns mycket mer som både kan och borde göras för att öka deltagandet i screeningprogrammen, men varför avstå från att ta bort patientavgiften? Tror vi att patientavgiften leder till fler eller färre deltagare? För väldigt många spelar den inte någon roll. Det är helt klart värt 100 kronor att få bli kontrollerat, men det gäller för väldigt många, inte för alla. Svaret på frågan måste bli att undersökningarna lockar färre deltagare om vi tar ut en patientavgift.
Förra året belönades Kunskapscentrum för Jämlik vård och Angereds Närsjukhus med Dagens Medicins pris Guldskalpellen till årets förnyare i sjukvården för projektet "Ta med en vän" som handlade om att få fler kvinnor i nordöstra Göteborg att delta i den gynekologiska cellprovskontrollen. En av framgångsfaktorerna var just att man inte tog ut någon patientavgift.
För ett knappt år sedan var "Ta med en vän" ett projekt som blev årets förnyare i sjukvården och alla ville sola sig i glansen av projektet. Idag sa en förödande majoritet av ledamöterna i regionfullmäktige nej till att införa receptet bakom framgången i hela regionen.
11 folkpartister röstade bifall för motionen, medan övriga ledamöter avslog förslaget. Ett förödande nederlag, men jag tror precis som partikamraten Helena Holmberg spådde att inom fem år kommer det att vara genomfört och alla kommer att fråga sig vad som fick oss att dröja så länge.
