Satsning på medicinsk forskning
I går meddelade forskningsminister Lars Leijonborg i SVT:s Rapport att regeringen avser att göra en stor satsning i den kommande budgetpropositionen på medicinsk forskning. Det är ett viktigt och positivt besked även om jag, med luttrad erfarenhet, inte vill skrika Hallelulja över beskedet om att det rör sig om "Hundratals miljoner kronor" förrän vi verkligen kan läsa vad som står i budgetproppen.
Ska vi ägna en liten stund åt 2000-talets Kremlologi så är läget detta. Vad Leijonborg säger är att det rör sig om "hundratals miljoner kronor, minst, som behövs för att vi ska återta förlorad terräng". Att det krävs stora summor pengar för att återta förlorad terräng (jämfört med andra länder) råder ingen tvekan om, men därmed inte sagt att regeringen avser att satsa alla hundratals miljoner som krävs. Dessutom är frågan under vilken tidsperiod som de hundratals miljonerna kommer att satsas - det kommer också att vara avgörande för vilken effekt de kan ha för att behålla och förstärka Sveriges position som ett land med världsledande medicinsk forksning.
Oavsett hur stor satsningen kommer att bli, och över vilken tid den utfaller, så kommer det onekligen att bli en satsning på att stärka den medicinska forskningen i Sverige och det är oerhört välkommet och viktigt.
Det som däremot är oroande och som också framgår av samma inslag i Rapport är den negativa bild över landstingens förmåga och vilja att bedriva forskning. Olle Stendahl leder utredningen kring klinisk forskning i landet och önskar se en centralisering av forskningsmedel och begränsa landsting och regioners inflytande över struktur och inriktning. Tyvärr är det ännu ett exempel på övertron om att staten är så mycket bättre på styrning än den decentrala organisationen. Jag håller inte med om det, men är naturligtvis också ett särintresse i den diskussionen.
Vad staten bör bli betydligt bättre på är att ställa krav på uppföljning, ge stöd för utvärderingar och eventuellt fördela ytterligare nya medel till våra allra främsta kompetenscentrum för medicinsk forskning.
I Västra Götalandsregionen känner vi inte igen den bild som tecknas av att den kliniska forksningen skulle befinna sig i kris. Vi har inte minskat i antalet kliniska prövningar och vi har omfattande samarbeten med olika företag inom läkemedel och medicin-teknik. En av förklaringarna till att vi kunnat hålla ställningarna i Västsverige kan vara att vi är en region (och inte bara ett landsting) som också har ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna om tillväxt, näringslivsutveckling med mera.
En annan förklaring kan vara det produktiva samarbetet med Sahlgrenska Akademien som har betoning på just SAMarbete. Det finns absolut saker som vi kan förbättra ytterligare vad gäller möjligheten till forskning, premiering av forskningsinsatser med mera, men vägen dit går inte via en nedmontering och förändring av nuvarande strukturer till förmån för en ökad statlig styrning.
En mer konkurrensutsatt fördelning av tillkommande resurser är inget som vi räds i regionen, i alla fall inte så länge det inte bara är stockholmare som ska fördela resurserna. Kunskapen om omvärlden är ibland förvånandsvärt låg i huvudstadens etablissemang.
Ska vi ägna en liten stund åt 2000-talets Kremlologi så är läget detta. Vad Leijonborg säger är att det rör sig om "hundratals miljoner kronor, minst, som behövs för att vi ska återta förlorad terräng". Att det krävs stora summor pengar för att återta förlorad terräng (jämfört med andra länder) råder ingen tvekan om, men därmed inte sagt att regeringen avser att satsa alla hundratals miljoner som krävs. Dessutom är frågan under vilken tidsperiod som de hundratals miljonerna kommer att satsas - det kommer också att vara avgörande för vilken effekt de kan ha för att behålla och förstärka Sveriges position som ett land med världsledande medicinsk forksning.
Oavsett hur stor satsningen kommer att bli, och över vilken tid den utfaller, så kommer det onekligen att bli en satsning på att stärka den medicinska forskningen i Sverige och det är oerhört välkommet och viktigt.
Det som däremot är oroande och som också framgår av samma inslag i Rapport är den negativa bild över landstingens förmåga och vilja att bedriva forskning. Olle Stendahl leder utredningen kring klinisk forskning i landet och önskar se en centralisering av forskningsmedel och begränsa landsting och regioners inflytande över struktur och inriktning. Tyvärr är det ännu ett exempel på övertron om att staten är så mycket bättre på styrning än den decentrala organisationen. Jag håller inte med om det, men är naturligtvis också ett särintresse i den diskussionen.
Vad staten bör bli betydligt bättre på är att ställa krav på uppföljning, ge stöd för utvärderingar och eventuellt fördela ytterligare nya medel till våra allra främsta kompetenscentrum för medicinsk forskning.
I Västra Götalandsregionen känner vi inte igen den bild som tecknas av att den kliniska forksningen skulle befinna sig i kris. Vi har inte minskat i antalet kliniska prövningar och vi har omfattande samarbeten med olika företag inom läkemedel och medicin-teknik. En av förklaringarna till att vi kunnat hålla ställningarna i Västsverige kan vara att vi är en region (och inte bara ett landsting) som också har ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna om tillväxt, näringslivsutveckling med mera.
En annan förklaring kan vara det produktiva samarbetet med Sahlgrenska Akademien som har betoning på just SAMarbete. Det finns absolut saker som vi kan förbättra ytterligare vad gäller möjligheten till forskning, premiering av forskningsinsatser med mera, men vägen dit går inte via en nedmontering och förändring av nuvarande strukturer till förmån för en ökad statlig styrning.
En mer konkurrensutsatt fördelning av tillkommande resurser är inget som vi räds i regionen, i alla fall inte så länge det inte bara är stockholmare som ska fördela resurserna. Kunskapen om omvärlden är ibland förvånandsvärt låg i huvudstadens etablissemang.
Kommentarer
Trackback
