Screening
"- Jag är övertygad om att väldigt många kommer att vara kritiska - men diskussionen kommer att ta fart."
Med det citatet från Jonas Hugosson avslutas en artikel i dagens Göteborgs-Posten om en ny stor forskningsstudie kring screening för prostatacancer som visar på vinster i form av minskad risk för obotlig prostatacancer av att bedriva screeningundersökningar på män över 50 år.
Visst är det så. Diskussionerna tar alltid, eller i alla fast oftast, fart när det gäller att införa nya screeningsmetoder i hälso- och sjukvården. Organiserad mammografiscreening för bröstcancer har väl funnits i ca 30 år, men nyttan har i alla fall fram tills nyligen ifrågasatts från olika håll - och gör det kanske även fortsatt även om diskussionen tydligt har svalnat.
Jag har ingen principiell hållning i frågan om allmänna screeningundersökningar. Det är naturligtvis önskvärt att kunna upptäcka sjukdomar i så god tid att de är lättare behandlingsbara och ger patienten en bättre prognos, å andra sidan innebär all screeningsverksamhet att man skapar en viss oro i målgruppen och att det inträffar att vi får så kallade falskt positiva svar, d v s att patienter felaktigt får besked om en sjukdom. Den stora prostatastudien som det skrivs om i GP idag visar också på att ingen screeningsverksamhet är så finmaskig att alla riskpatienter fångas upp i tid.
Västra Götalandsregionen har nyligen börjat en screeningprogram för bukaortaaneurysm (bråck på kroppspulsådern) på män över 65 år. För några år sedan började vi mer organiserat med hörselscreening för nyfödda barn och sedan länge bedrivit mammografiscreening för bröstcancer och cellprovskontroller för livmoderhalscancer.
Med den medicinska utvecklingen och den genetiska kunskapsutvecklingen kommer med all säkerhet krav och önskemål att komma om både fler screeningprogram och att fler nya vacciner ska in i de allmänna vaccinationsprogrammen.
Ska vi bara bejaka denna utveckling, eller kan det rent av vara så att vi dränerar den sjukvårdande verksamheten på resurser (ekonomiska och personella) med allt för mycket av förebyggande verksamhet, och är det i så fall ett övergående problem när vinsterna inträffar om 10-20 år?
Min slutsats är att vi i grunden bör bejaka en utveckling där vi kan förhindra allvarliga sjukdomstillstånd genom exempelvis screeningundersökningar, men att kostnadseffektiviteten tydligt måste belysas i sammanhanget och i stor utsträckning avgöra våra ställningstaganden.
Kostnadseffektivitet kan ju i sammanhanget uppfattas som ett mycket kallt ord som sjukvårdsansvariga politiker som bara tänker på budget använder, men för mig är kostnadseffektivitet ett mycket varmt ord. Kostnadseffektivitet handlar om att kostnaderna ska stå i rimlig proportion till effekterna av insatserna. I ett läge (och det läget kommer aldrig att förändras) där vi kan göra mer än vad vi har råd att göra i hälso- och sjukvården så är kostnadseffektivitetsprincipen lika viktig som människovärdesprincipen och behovsprincipen när vi ska göra prioriteringar mellan vad som är mest angeläget att lägga våra gemensamma resurser på.
Kostar en screeningsverksamhet - ekonomiskt, men även i form av ökad oro - mer än vad som är rimligt i förhållande till den effekt vi får så bör vi avstå. Hur det förhåller sig med den saken utifrån den stora studien kring screening om prostatacancer vågar jag inte har någon uppfattning om just nu, men Jonas Hugosson har garanterat rätt när han säger att: "diskussion kommer att ta fart".
Med det citatet från Jonas Hugosson avslutas en artikel i dagens Göteborgs-Posten om en ny stor forskningsstudie kring screening för prostatacancer som visar på vinster i form av minskad risk för obotlig prostatacancer av att bedriva screeningundersökningar på män över 50 år.
Visst är det så. Diskussionerna tar alltid, eller i alla fast oftast, fart när det gäller att införa nya screeningsmetoder i hälso- och sjukvården. Organiserad mammografiscreening för bröstcancer har väl funnits i ca 30 år, men nyttan har i alla fall fram tills nyligen ifrågasatts från olika håll - och gör det kanske även fortsatt även om diskussionen tydligt har svalnat.
Jag har ingen principiell hållning i frågan om allmänna screeningundersökningar. Det är naturligtvis önskvärt att kunna upptäcka sjukdomar i så god tid att de är lättare behandlingsbara och ger patienten en bättre prognos, å andra sidan innebär all screeningsverksamhet att man skapar en viss oro i målgruppen och att det inträffar att vi får så kallade falskt positiva svar, d v s att patienter felaktigt får besked om en sjukdom. Den stora prostatastudien som det skrivs om i GP idag visar också på att ingen screeningsverksamhet är så finmaskig att alla riskpatienter fångas upp i tid.
Västra Götalandsregionen har nyligen börjat en screeningprogram för bukaortaaneurysm (bråck på kroppspulsådern) på män över 65 år. För några år sedan började vi mer organiserat med hörselscreening för nyfödda barn och sedan länge bedrivit mammografiscreening för bröstcancer och cellprovskontroller för livmoderhalscancer.
Med den medicinska utvecklingen och den genetiska kunskapsutvecklingen kommer med all säkerhet krav och önskemål att komma om både fler screeningprogram och att fler nya vacciner ska in i de allmänna vaccinationsprogrammen.
Ska vi bara bejaka denna utveckling, eller kan det rent av vara så att vi dränerar den sjukvårdande verksamheten på resurser (ekonomiska och personella) med allt för mycket av förebyggande verksamhet, och är det i så fall ett övergående problem när vinsterna inträffar om 10-20 år?
Min slutsats är att vi i grunden bör bejaka en utveckling där vi kan förhindra allvarliga sjukdomstillstånd genom exempelvis screeningundersökningar, men att kostnadseffektiviteten tydligt måste belysas i sammanhanget och i stor utsträckning avgöra våra ställningstaganden.
Kostnadseffektivitet kan ju i sammanhanget uppfattas som ett mycket kallt ord som sjukvårdsansvariga politiker som bara tänker på budget använder, men för mig är kostnadseffektivitet ett mycket varmt ord. Kostnadseffektivitet handlar om att kostnaderna ska stå i rimlig proportion till effekterna av insatserna. I ett läge (och det läget kommer aldrig att förändras) där vi kan göra mer än vad vi har råd att göra i hälso- och sjukvården så är kostnadseffektivitetsprincipen lika viktig som människovärdesprincipen och behovsprincipen när vi ska göra prioriteringar mellan vad som är mest angeläget att lägga våra gemensamma resurser på.
Kostar en screeningsverksamhet - ekonomiskt, men även i form av ökad oro - mer än vad som är rimligt i förhållande till den effekt vi får så bör vi avstå. Hur det förhåller sig med den saken utifrån den stora studien kring screening om prostatacancer vågar jag inte har någon uppfattning om just nu, men Jonas Hugosson har garanterat rätt när han säger att: "diskussion kommer att ta fart".
Kommentarer
Trackback
