Jonas sjukvårdsblogg

I slutet av förra veckan rapporterade folktandvården i Västra Götalandsregionen att över 50 000 regioninvånare under året tecknat ett frisktandvårdsavtal. Det är mycket glädjande siffror som både visar på invånarnas intresse för sina tänder och deras intresse för rimliga kostnader för den tandvård de behöver.

Det finns en sak som nästan alla landstingspolitiker, oavsett partifärg och geografisk hemhörighet, är helt överens om. Munnen är en del av kroppen och den enskildes kostnader för tandvården borde inte skilja sig från den enskildes kostnader för annan hälso- och sjukvård. Det finns också en sak som alla finansministrar, oavsett partifärg, är helt överens om. Det har vi inte råd med.

Följden har blivit att den enskilde individen kan drabbas av mycket höga tandvårdskostnader. Detta har olika regeringar i olika tider försökt komma tillrätta med genom att införa olika typer av högkostnadsskydd och tandvårdsbidrag, som trots eller tack vare sina konstruktioner ändå lett till en osäkerhet och oro hos patienter för mycket höga tandvårdskostnader. Framför allt har kostnaderna inte uppfattats som förutsägbara.

Det är mot den bakgrunden som frisktandvård, ibland också kallat abonnemangstandvård, har utvecklats. Frisktandvård ger patienten en trygghet i vad tandvården kommer att kosta och är i grunden en form av försäkringssystem där den enskilde patienten betalar en månatlig premie och får för detta rätt till regelbunden tandvård, men lägger också ett ansvar på patienten för viss egenvård.

Premierna varierar i tio olika premiegrupper som patienten klassificeras i utifrån sin rådande tandstatus. I den lägsta premiegruppen är kostnaden 35 kronor per månad och i den högsta är premien 800 kronor per månad. Antalet patienter i den översta premiegruppen kommer förmodligen att vara mycket få, men i alla de tre lägsta premiegrupperna får patienten sin tandvård för under 850 kronor per år, utan risk för högre kostnader även om något större problem skulle uppstå.

Det är med detta system fullt begripligt att många invånare i regionen väljer att teckna frisktandvårdsavtal med folktandvården.

Problemet ur ett befolkningsperspektiv är att det endast är de som går till folktandvården som erbjuds frisktandvårdsavtal. De privata tandläkarna erbjuder inte alls, eller i mycket ringa utsträckning, den möjligheten. Det är inte så konstigt i sig då systemet med frisktandvård med fasta premier i ett försäkringssystem bygger på att vissa patienter vid en viss tidpunkt kostar mer än den erlagda premien, medan andra kostar mindre. För den stora folktandvårdsorganisationen är det möjligt att göra den riskfördelningen, men för en mindre privat tandvårdsklinik, eller för en enskild tandläkare blir det ett mycket större risktagande om/när de råkar ut för fler "dyra" patienter än "billiga" patienter.

Där rikspolitiker under lång tid har letat efter lösningar på finansieringen av vuxentandvården så tror jag att den finns i frisktandvården, men den borde breddas så att också de privata tandläkarna kan vara med och dela riskspridningen med den offentliga folktandvården.

Sveriges regioner och landsting har anpassat sina delvis olika frisktandvårdsmodeller till varandra så att det är samma premiegrupper och det är möjligt att byta folktandvård i landet om man flyttar och då ta med sig sitt avtal från en annan huvudman. Jag tror att nästa steg måste bli att också erbjuda de privata tandläkarna att vara med i modellen och erbjuda sina kunder samma sak och tillsammans med övriga vårdgivare dela riskerna i systemet.

Frisktandvården har alla möjligheter att utvecklas till att bli den framtida modellen för finansiering av tandvård. Hur mycket samhället sedan eventuellt ska subventionera systemet för att uppnå låga premienivåer tror jag blir en fortsatt diskussion mellan landstingspolitiker och finansministrar.