Möjligheter i ambulanssjukvården
Blev dålig mot slutet av förra veckan och har därför inte orkat blogga som jag borde den senaste veckan. Ber trogna läsare om ursäkt för detta. Vissa saker som jag borde kommenterat har inte blivit kommenterade. En av förra veckans stora "snackisar" var användningen av egen personal som stafettläkare på ortopedavdelningen vid Uddevalla sjukhus. Västnytt hade ett inslag i slutet av förra veckan om detta och med kommentarer från mig.
Efter en ledig helg så har krafter kommit tillbaka och jag har ägnat större delen av dagen på Svenska Mässan där FLISA (Föreningen för ledningsansvariga i svensk ambulanssjukvård) inlett sin årliga kongress. Jag fick äran att hålla ett inledningsanförande och mot slutet av eftermiddagen delta i en paneldebatt med sju andra. Jag tyckte att det blev ett innehållsrikt och intressant samtal, men om kongressdeltagarna uppskattade två timmars samtal mellan åtta personer lika mycket vet jag inte.
Vad jag däremot är helt säker på var att det var en intressant stund mellan de båda punkter där jag medverkade. Vi fick ett antal intressanta exempel från såväl Stockholm, Skåne som Västra Götalandsregionen på utvecklingen av vårdkedjor där ambulanserna styr patienter direkt in till vårdavdelningar utan att passera akutmottagningen. I regionen presenterades de linjer som ambulanssjukvården i Göteborg och Sahlgrenska Universitetssjukhuset har startat kring bland annat hjärtpatienter, höftfrakturpatienter och strokepatienter (kallad hjärnvägen).
Allt är mycket intressanta exempel på där ambulanssjukvården tar ett större ansvar för att göra en första strukturerad bedömning av patientens behov för att vid rätt indikationer se till så att hon förs direkt till rätt utredning, behandling eller vårdavdelning. På detta sätt kommer patienten snabbare till rätt vårdnivå utan att behöva invänta (ibland på tok för länge) en särskild bedömning vid akutmottagningen. Det är självklart bättre för patienten och hennes vårdtid kan i flera fall också kortas, vilket dessutom är kostnadseffektivt.
Att på detta sätt "runda" akutmottagningen påminner om Monopol-spelets "Gå till fängelse utan att passera GÅ" och kommer att vara framtidens melodi för hur kompetensen i ambulanssjukvården kan nyttjas än mer. Jag hoppas och tror att vi bara sett början på denna utveckling med tydligare vårdkedjor där patientens behov bedöms tidigt för att sedan kunna hamna på rätt vårdnivå från början. Det kompetenshöjning som skett i ambulanssjukvården de senaste åren har möjligjort denna utveckling och kan vi få ett ännu bättre fungerande utvecklingsarbete mellan ambulanssjukvården och klinikerna på sjukhusen i regionen finns här stora mänskliga och ekonomiska vinster att göra.
Det som ändå slog mig allra mest under dagen tillsammans med landets ledningsansvariga (och andra) ambulanssjukvårdare var den stolthet och engagemang de visade för sitt verksamhetsområde. Jag möter det ofta i hälso- och sjukvården, men sällan så tydligt som under den första dagen av FLISA-kongressen. Det är den typen av engagemang som behövs för att ytterligare kunna utveckla vården och förändra de kulturer som är till hinder för en sådan utveckling.
Efter en ledig helg så har krafter kommit tillbaka och jag har ägnat större delen av dagen på Svenska Mässan där FLISA (Föreningen för ledningsansvariga i svensk ambulanssjukvård) inlett sin årliga kongress. Jag fick äran att hålla ett inledningsanförande och mot slutet av eftermiddagen delta i en paneldebatt med sju andra. Jag tyckte att det blev ett innehållsrikt och intressant samtal, men om kongressdeltagarna uppskattade två timmars samtal mellan åtta personer lika mycket vet jag inte.
Vad jag däremot är helt säker på var att det var en intressant stund mellan de båda punkter där jag medverkade. Vi fick ett antal intressanta exempel från såväl Stockholm, Skåne som Västra Götalandsregionen på utvecklingen av vårdkedjor där ambulanserna styr patienter direkt in till vårdavdelningar utan att passera akutmottagningen. I regionen presenterades de linjer som ambulanssjukvården i Göteborg och Sahlgrenska Universitetssjukhuset har startat kring bland annat hjärtpatienter, höftfrakturpatienter och strokepatienter (kallad hjärnvägen).
Allt är mycket intressanta exempel på där ambulanssjukvården tar ett större ansvar för att göra en första strukturerad bedömning av patientens behov för att vid rätt indikationer se till så att hon förs direkt till rätt utredning, behandling eller vårdavdelning. På detta sätt kommer patienten snabbare till rätt vårdnivå utan att behöva invänta (ibland på tok för länge) en särskild bedömning vid akutmottagningen. Det är självklart bättre för patienten och hennes vårdtid kan i flera fall också kortas, vilket dessutom är kostnadseffektivt.
Att på detta sätt "runda" akutmottagningen påminner om Monopol-spelets "Gå till fängelse utan att passera GÅ" och kommer att vara framtidens melodi för hur kompetensen i ambulanssjukvården kan nyttjas än mer. Jag hoppas och tror att vi bara sett början på denna utveckling med tydligare vårdkedjor där patientens behov bedöms tidigt för att sedan kunna hamna på rätt vårdnivå från början. Det kompetenshöjning som skett i ambulanssjukvården de senaste åren har möjligjort denna utveckling och kan vi få ett ännu bättre fungerande utvecklingsarbete mellan ambulanssjukvården och klinikerna på sjukhusen i regionen finns här stora mänskliga och ekonomiska vinster att göra.
Det som ändå slog mig allra mest under dagen tillsammans med landets ledningsansvariga (och andra) ambulanssjukvårdare var den stolthet och engagemang de visade för sitt verksamhetsområde. Jag möter det ofta i hälso- och sjukvården, men sällan så tydligt som under den första dagen av FLISA-kongressen. Det är den typen av engagemang som behövs för att ytterligare kunna utveckla vården och förändra de kulturer som är till hinder för en sådan utveckling.
Kommentarer
Trackback
