Jonas sjukvårdsblogg

...as a free lunch. Det nu åldrade marknadsekonomiska talesättet om att det inte finns något sådant som en gratis lunch kommer osökt till mig när jag läser några nyheter från vården och samtidigt reflekterar över några andra utspel från de senaste veckorna.

Inga luncher är gratis, inte ens bjudluncherna för de ska också betalas av någon; Skattebetalarna, konsumenterna, sponsorerna eller sponsorernas kunder etc. NÅGON betalar alltid.

Att någon alltid betalar kan vara lätt att glömma bort när vi nu befinner oss i någon sorts gratis-trend i politiken. Gratis-trenden består i att politiker föreslår att än det ena, än det andra av offentliga vårdtjänster som tidigare har haft någon form av egenavgift ska bli gratis för patienten/brukaren.

Under valrörelsen i Västra Götalandsregionen drevs kravet på förlängd avgiftsfri barn- och ungdomstandvård till 25 år. Strax efter valet föreslogs att besök på listad vårdcentral skulle bli avgiftsfritt. Idag ser jag att landstingsledningen i Örebro föreslår att åldergränsen för att behöva erlägga patientavgift i sjukvården i landstinget ska höjas från 19 år till 25 år. I Västra Götalandsregionen är vi fortfarande en av få regioner som tar ut en avgift även av de så kallade riskgrupperna vid vaccinering mot säsongsinfluensen.

Sjukvård och tandvård blir med dessa förslag gratis för några - men det är samtidigt någon annan som får betala. Antingen skattebetalarna eller andra grupper av patienter vars behov eller önskemål om utveckling får stå tillbaka för att några ska få sin vård gratis.

Samtidigt rapporteras att stödet för välfärdsstaten och den generella skattefinansierade välfärdspolitiken är starkare än någonsin. 75% av svenskarna uppges vara villiga att betala mer i skatt om pengarna går till sjukvård, äldreomsorg och skola. Frågan är hur många procent av svenskarna som är beredda att få höjd skatt för att en viss grupp ska få en viss vård gratis utan någon egenavgift?

Jag kan inte hävda att egenavgifter alltid är rätt. Ibland kan de bli besvärande hinder för en önskvärd utveckling eller innebära en farlig undanträngning. I det fallet har jag själv accepterat en avgiftsfri barn- och ungdomssjukvård och barn- och ungdomstandvård upp till 19 år. Ingen barn ska behöva avstå sjukvård eller tandvård för att deras föräldrar inte har råd. Jag kan också se poänger med avgiftsfri influensavaccinering för riskgrupperna om det faktiskt ökar antalet individer som väljer att vaccinera sig. Jag tror dock att den frågan minst lika mycket handlar om information och organisation som om egenavgiften.

Men när politiska företrädare utlovar gratis så är det allt som oftast den sämsta formen av politik. För mig känns det som att idéerna om hur man vill utveckla samhället har tagit slut och det som återstår att erbjuda är gratis i en vädjan till enskilda gruppers egoism och enskilda människors plånbok.

Jag hoppas innerligt att vi snart ser slutet på gratis-trenden, för att istället fokusera på de angelägna utvecklingsfrågorna i svensk hälso- och sjukvård.