Jonas sjukvårdsblogg

Jag har under en längre tid försökt förhålla mig tyst och förhålla mig relativt neutral i en särskild fråga för att undvika att stöta mig med dem som regionen behöver finna en lösning tillsammans med. Jag har gjort det för att jag i grunden tror på konkret samförstånd som modell framför öppen konfrontation för att komma framåt i utvecklingen.

Jag kan nu konstatera att jag troligen valt fel väg och jag inte tillräckligt tydligt tagit strid för den linje jag önskat genomdriva.

Vilken är då frågan? Sprututbytesprogram inom narkomanvården.

Idag kom den nyhet som jag fruktat under de senaste åren. Dagens Medicin skriver "Hepatit B sprids bland missbrukare på västkusten". Under de senaste två månaderna har nio missbrukare eller anhöriga till missbrukare insjuknat i hepatit B som krävt vård vid infektionskliniken på SU. Misstanken är smitta genom delning av sprutor mellan missbrukare.

1989 skrev jag en motion till dåvarande Folkpartiets Ungdomsförbunds kongress om att det då relativt nystartade försöksprojektet i Skåne med sprututbyte för missbrukare skulle bli allmänt i hela landet. Jag har sedan dess varit varm anhängare av att ge sprutmissbrukare möjligheten till rena sprutor för att förhindra spridning av allvarliga sjukdomar som hepatit B och HIV.

Sedan några år tillbaka finns den legala möjligheten att införa sprututbytesprogram för missbrukare. Den lagstiftningen ställer krav på att regionen/landstinget som ska införa ett sprututbytesprogram ska göra det i samverkan med den kommun där detta görs. I Västra Götalandsregionens fall är det Göteborg som i första hand är aktuell som ort för ett organiserat sprututbytesprogram och vid regionens framställningar till kommunen om att genomföra förberedande insatser för att kunna införa ett program har tjänstemän och politiker i Göteborgs stad uppträtt direkt avvisande till detta.

Jag kan förstå argumentet om att myndigheter/samhällsorgan inte ska tillhandahålla redskapen för att underlätta missbruket, men jag lovar - ingen kommer att bli sprutmissbrukare för att det kommer att finnas möjlighet att byta till sig fria sprutor. Tvärtom så är den hållningen direkt oetiskt enligt min mening. Om vi har möjligheten att förhindra att en redan utsatt grupp i samhället dessutom drabbas av allvarliga sjukdomar så har vi närmast en skyldighet att göra detta. Vilka andra individer eller patienter skulle förvägras de möjligheter som sjukvården faktiskt kan erbjuda, dessutom till en relativt sett mycket ringa kostnad?

Kraven på att införa ett sprututbytesprogram är dessutom inte lättvindiga och handlar inte bara om att tillhandahålla rena sprutor vid inlämnande av använda sprutor. Programmet ger också möjlighet till en vårdkontakt för en grupp som annars inte frivilligt söker sig till vården. Möjligheterna att kunna stödja och hjälpa missbrukare ut ur missbruket ökar snarare via de kontaktytor som ett utbytesprogram medför, än vad som annars skulle varit fallet.

Det är tragiskt att nio personer nu drabbats av hepatit B efter förmodad gemensam användning av sprutor i samband med missbruk, men vi har nu chansen att vidta de åtgärder som vi kan för att minska risken framöver att fler ska drabbas på samma sätt.

Det är mer än hög tid att införa ett sprututbytesprogram för missbrukare i Göteborg.