Nationell patientenkät
Ett års bloggande fullgörs med detta inlägg. Det är nämligen det 365:e inlägget sedan jag startade den blogg den 1 januari 2008. Jag hann alltså inte riktigt med ett inlägg varannan dag. Det tog drygt två år att komma hit och får väl förklaras med mina längre sommarlov från bloggandet både 2008 och 2009. Vågar nästan redan nu lova att det inte blir ett lika långt sommarlov 2010 som ju är valår och då det sannolikt händer mer i sjukvårdspolitiken än andra somrar.
Idag har resultaten för den första nationella patientenkäten presenterats. Knappt 100 000 patienter har fått ge sin syn på bemötande, information, förtroende med mera utifrån besök de har gjort på sin vårdcentral. 15 384 av dem som svarat på enkäten är Västra Götalänningar och det ger ett gediget underlag för analyser.
Timingen av den första nationella patientenkäten blev inte den allra bästa för Västra Götalandsregionen, eller så var det faktiskt den allra bästa. Undersökningen är genomförd under i huvudsak september, d v s månaden innan VG Primärvård startade. Detta kunde vi från regionen inte påverka då själva poängen var att genomföra denna patientenkät samtidigt i hela landet. På så sätt finns ingen utvärdering av alla regionens nya vårdcentraler med i materialet, vilket är synd. Å andra sidan har vi med detta undersökning lyckats fånga patienternas åsikter precis så som de är när vi genomför en mindre revolution i primärvården. Det ska med andra ord bli väldigt spännande att se resultaten i samband med nästa mättillfälle.
Vad finns då att säga om de resultat vi fått för primärvården i regionerna. Det båda kunde och borde vara bättre på den aggregerade nivån. Patienterna i flera av de andra landstingen ger sina vårdcentraler högre betyg än vad Västra Götalänningarna gör, men det finns också vårdcentraler i regionen som når mycket fina resultat som de ska vara mer än nöjda med. Jag har inte hunnit se resultaten för alla vårdcentraler men hunnit kika lite på vårdcentralerna i Göteborg och kan väl säga att om alla vårdcentraler nådde samma resultat som Styrsö vårdcentral hade jag varit mycket nöjd.
Via denna länk kan den intresserade ta del av resultaten för regionens olika vårdcentraler, kommun för kommun.
Regionens primärvård hamnar på platserna i den nedre tredjedelen inom samtliga jämförda områden. Regionen hamnar på en delad 13:e plats av de 19 medverkande landstingen/regionerna. Jag hade hoppats på ett bättre resultat men är övertygad om att vi kommer att nå bättre resultat i nästa mätning annars har vi misslyckats med de ambitioner som vi satt upp när vi sjösatte VG Primärvård.
Vilka slutsatser går då att dra av den nationella patientenkäten? Hur pålitlig är den? Jag skulle vilja säga att det är ett väldigt pålitligt instrument. Urvalet är mycket stort, även om det kan bli väl litet och kanske inte representativt för varje enskild vårdcentral, men det går inte att snacka bort eller gömma sig bakom mätfel. Jag hoppas att alla de vårdcentralschefer och deras medarbetare tar till sig resultaten av mätningen med entusiasm för att förbättra allt från information, bemötande och tillgänglighet till delaktighet och upplevd nytta.
Den nationella patientenkäten kommer att vara till stor nytta för att utveckla vården framöver, men för att kunna dra lärdomar och se resultat av sina ansträngningar så gäller det att vi får till kontinuerliga mätningar som ger tydlig återkoppling till verksamheterna.
Att sätta sig över beslut
Kvällen blev sen inklusive övernattning i Stockholm och tidigt morgonflyg tillbaka till Västkusten och sammanträde med regionstyrelsen och på kvällen också valårets första valdebatt. Så väldigt mycket debatt blev det väl kanske inte, men däremot ett bra samtal och en bra diskussion arrangerat av hjärt- och lungsjukasförening. Fem av regionfullmäktiges partier var på plats för att ge sin syn på hälso- och sjukvården i allmänhet och på hjärtsjukvården i synnerhet. Många frågor som att handla om prioriteringar och resurser och mer specifikt om förändringarna kring hjärtrehabiliteringen vid Högsbo sjukhus. Under kvällen framkom signaler som gör det viktigt att noga följa kvaliteten i vården för den målgrupp som tidigare fått behandling vid hjärtrehab.
I morse var det retur tillbaka till Stockholm för sammanträde med risksjukvårdsnämnden, avstämning med "min" politiska sekreterare i Alliansarbetsgruppen och på kvällen också gruppmöte med folkpartiets SKL-grupp. På torsdag ska jag också hinna med att träffa några andra partikamrater och sammanträde med SKL:s FoU-råd.
Rikssjukvårdsnämnden tog idag, efter ett par månaders tankepaus, beslutet om tilldelning av rikssjukvårdsuppdraget för hjärttransplantationsverksamheten. De tre sjukhusen som idag bedriver hjärttransplantationer hade alla ansökt om att få ett av de två tillstånden. Valet föll Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Västra Götaland och Skånes Universitetssjukhus. Karolinska Universitetssjukhuset blev därmed det sjukhus som miste uppdraget vilket väckt starka känslor i landstingsledningen i Stockholm.
Jag kan absolut förstå besvikelsen och även viss oro som kan uppstå i Stockholm, men pressmeddelandet från Stockholms läns landsting innehåller en passus från landstingsdirektören Mona Boström som gör mig riktigt besviken och orolig för framtiden.
- Stockholms läns landsting och Karolinska universitetssjukhuset avser att fortsätta med hjärttransplantationer tills vidare eftersom vi räknar med att den översyn av rikssjukvårdssystemet som nu genomförs kommer att visa att det finns mycket goda skäl att ändra dagens beslut. Beslutet är inte anpassat till dagens och framtidens behov. Vi anser att det inte finns skäl att begränsa antalet hjärttransplantationssjukhus till två, eftersom vi idag har tre väl fungerande verksamheter som istället bör utveckla sitt samarbete, säger Mona Boström.
Landstingsdirektörens uttalande är direkt stötande. Om Stockholm också faktiskt kommer att trotsa rikssjukvårdsnämndens beslut och fortsätta bedriva hjärttransplantationer återstår väl att se, men bara attityden gör mig orolig för framtiden. Vi måste klara av gemensamt i landet koncentrera viss högspecialiserad vård med små vårdvolymer av såväl kvalitetsskäl som kompetens- och kostnadsskäl. Antalet hjärttransplantationer per år i Sverige uppgår till ca 50. Det är inte rimligt att vi har tre centra för detta ändamål.
Inser Stockholm och Karolinska vad de verkligen gör när de hotar med att ställa sig utanför det nationella samarbetet? Såväl huvudstadsregionen som Karolinska Universitetssjukhuset är viktiga i det nationella samarbetet, men inte så oundgängliga att inte övriga landet kan fortsatt utveckla den högspecialiserade vården utan Stockholms läns landsting och det befolkningsunderlag som stockholmarna utgör. Jag är övertygad om att Stockholm och stockholmarna på sikt kommer att drabbas om de väljer att gå sin egen väg. För jag kan inte tolka uttalandet från landstinget på något annat sätt än att de sätter sig över fattade beslut och i praktiken därmed också hoppar av det nationella samarbetet.
Värmland t o r
Tyvärr finns det inte så mycket nytt som rent konkret går att rapportera från gårdagens möte. Den 12 april ska de arbetsgrupper med tjänstemän som nu genomför SWOT-analyser rapportera sitt material till oss i styrgruppen och som vi sedan ska ta med oss hem till våra organisationer och partier för vidare diskussion om vi tror att vi huvudsakligen ser fördelar eller nackdelar med ett framtida samgående?
Jag har allt oftare på sistone fått frågan vad jag står i Värmlandsfrågan, och jag har försökt att fortsatt förhålla mig neutral i den meningen att jag gärna vill se ett gedigen analysunderlag utifrån vilket jag vill forma mina åsikter. I grunden är min känsla att det kommer att kosta på att återigen starta något nytt, varför börja om när vi börjat få system att integreras i den relativt nybildade Västra Götalandsregionen? Å andra sidan kanske vår organisation skulle må bra av att "skakas om" innan vi fastnar i de relativt nya strukturer vi har idag?
Initiativet till gemensam regionbildning kommer från värmlänningarna, och man kan också fråga sig vilken rätt vi har att stänga dörren till någon som önskar delta i en regionbildning när vi själva för 12-15 år sedan slogs för att få bilda en region?
En sak har jag i alla fall lärt mig efter de styrgruppsmöten som vi haft sedan i maj förra året och det är att det finns många båda trevliga och kompetenta politiker och tjänstemän också i Värmland som det skulle gå bra att samarbeta med. Nu är det ju inte det är det avgörande kriteriet för en regionbildning, utan det är svaret på frågan om invånarna i Västra Götaland och Värmland får bättre möjligheter till en bra vardag om de båda organisationerna blir en, eller om de möjligheterna lika väl eller bättre kan tas tillvara med två organisationer, eventuellt två organisationer i en fördjupad samverkan kring de frågor som allra mest naturligt förutsätter samverkan som frågor om Vänern, om Norgesamarbete och om högspecialiserad vård.
Dags att tala högt!
Jag kan nu konstatera att jag troligen valt fel väg och jag inte tillräckligt tydligt tagit strid för den linje jag önskat genomdriva.
Vilken är då frågan? Sprututbytesprogram inom narkomanvården.
Idag kom den nyhet som jag fruktat under de senaste åren. Dagens Medicin skriver "Hepatit B sprids bland missbrukare på västkusten". Under de senaste två månaderna har nio missbrukare eller anhöriga till missbrukare insjuknat i hepatit B som krävt vård vid infektionskliniken på SU. Misstanken är smitta genom delning av sprutor mellan missbrukare.
1989 skrev jag en motion till dåvarande Folkpartiets Ungdomsförbunds kongress om att det då relativt nystartade försöksprojektet i Skåne med sprututbyte för missbrukare skulle bli allmänt i hela landet. Jag har sedan dess varit varm anhängare av att ge sprutmissbrukare möjligheten till rena sprutor för att förhindra spridning av allvarliga sjukdomar som hepatit B och HIV.
Sedan några år tillbaka finns den legala möjligheten att införa sprututbytesprogram för missbrukare. Den lagstiftningen ställer krav på att regionen/landstinget som ska införa ett sprututbytesprogram ska göra det i samverkan med den kommun där detta görs. I Västra Götalandsregionens fall är det Göteborg som i första hand är aktuell som ort för ett organiserat sprututbytesprogram och vid regionens framställningar till kommunen om att genomföra förberedande insatser för att kunna införa ett program har tjänstemän och politiker i Göteborgs stad uppträtt direkt avvisande till detta.
Jag kan förstå argumentet om att myndigheter/samhällsorgan inte ska tillhandahålla redskapen för att underlätta missbruket, men jag lovar - ingen kommer att bli sprutmissbrukare för att det kommer att finnas möjlighet att byta till sig fria sprutor. Tvärtom så är den hållningen direkt oetiskt enligt min mening. Om vi har möjligheten att förhindra att en redan utsatt grupp i samhället dessutom drabbas av allvarliga sjukdomar så har vi närmast en skyldighet att göra detta. Vilka andra individer eller patienter skulle förvägras de möjligheter som sjukvården faktiskt kan erbjuda, dessutom till en relativt sett mycket ringa kostnad?
Kraven på att införa ett sprututbytesprogram är dessutom inte lättvindiga och handlar inte bara om att tillhandahålla rena sprutor vid inlämnande av använda sprutor. Programmet ger också möjlighet till en vårdkontakt för en grupp som annars inte frivilligt söker sig till vården. Möjligheterna att kunna stödja och hjälpa missbrukare ut ur missbruket ökar snarare via de kontaktytor som ett utbytesprogram medför, än vad som annars skulle varit fallet.
Det är tragiskt att nio personer nu drabbats av hepatit B efter förmodad gemensam användning av sprutor i samband med missbruk, men vi har nu chansen att vidta de åtgärder som vi kan för att minska risken framöver att fler ska drabbas på samma sätt.
Det är mer än hög tid att införa ett sprututbytesprogram för missbrukare i Göteborg.
86 miljoner
Det är ett tajt schema att hinna med att träffa 40 nämnder och styrelser. Idag träffar vi dessutom Styrelserna för Habilitering & Hälsa, Alingsås lasarett och Primärvården i Göteborg. Schemat sträcker sig från 08.30 till 17.30 i sessionssalen i residenset i Vänersborg.
Bokslutsuppföljningssamtal har vi nu haft i februari och mars under de senaste 8-9 åren och de är värdefulla för oss i regionstyrelsen och jag har uppfattat det som värdefullt också för nämnder och styrelser att få komma och redovisa vad de har gjort och vad de planerar för framtiden. Frågan är dock om det inte snart är dags att testa delvis andra former för dessa uppföljningar. Totalt är det nio heldagar inplanerade för dessa uppföljningsmöten, och det är långa dagar som ställer krav på oss som är med hela dagen att hålla skärpan och intresset vid liv. Måste alla nämnder och styrelser kallas varje år? Finns det andra former för uppföljningen? Ja, det är frågor som i alla fall jag funderar över.
När jag återkom till mitt rum efter de två första uppföljningssamtalen så låg hela Västra Götalandsregionens bokslutskommuniké på min stol. Resultatet för regionen blev ett positivt ekonomiskt resultat på 86 miljoner kronor. Det är oerhört glädjande att vi också 2009 lyckades nå ett positivt ekonomiskt resultat, inte minst mot bakgrund av att den första prognosen i mars förra året pekade mot ett befarat underskott på 900 miljoner kronor för regionen.
Extra statsbidrag från regeringen i kombination med bättre utveckling av skatteintäkterna än befarat och sänkning av premierna för AFA försäkringar är några orsaker som bidraget till det förbättrade resultatet.
I mitten av oktober bloggade jag med anledning av delårsrapporten per augusti. Då prognostiserades ett underskott på 550 miljoner kronor, och jag gjorde en aktuell gissning på ett negativt utfall på 178 miljoner kronor. Jag kände då inte till sänkningen av premierna för AFA försäkringar som senare ytterligare bidragit till ett bättre resultat.
Om jag prognostiserade åt rätt håll i mina antaganden om den ekonomiska utvecklingen så var jag däremot fel ute när jag spådde att vi inte skulle lyckas minska antalet anställda under 2009 i samma inlägg. Regionen har varje år sedan regionen bildades ökat antalet anställda med i runda tal 300 årsarbetare per år, och jag var tveksamt till om vi skulle klara av att bryta den utvecklingen. Under 2009 minskade antalet med 626 årsarbetare till 45 151 årsarbetare, eller en minskning med 682 anställda till 50 204 anställda enligt bokslutskommunikén. Den minskning ska både ses i ljuset av att sjukfrånvaron minskat med nästan en procentenhet, och att införandet av VG Primärvård under slutet av året infördes kan ha spelat en viss roll med övergångar av personal från offentligt till privat primärvård.
Hälso- och sjukvården i regionen gick dock med underskott i förhållande till de medel den tilldelats med 111,8 miljoner kronor. För första gången på flera år redovisar hälso- och sjukvårdsnämnderna tillsammans ett underskott. Underskottet är dock mindre än de medgivanden om använda av eget kapital som funnits.
I övrigt lyckades inte heller Habilitering & Hälsa, Primärvården i Göteborg samt Södra Bohuslän hamna på plusresultat, och så inte heller NU-sjukvården, Södra Älvsborgs Sjukhus och Skaraborgs Sjukhus. Dock lyckades Sahlgrenska Universitetssjukhuset för första gången på många år redovisa ett plusresultat, och inte så dåligt heller, 113,9 miljoner kronor blev resultatet för SU. Det är naturligtvis en väldigt massa pengar men ändå inte mer än cirka en procent av SU:s omsättning kring 11 miljarder. SU har de senaste åren gått back cirka 100 miljoner per år, och vi har nästan frågat oss om det är en naturlag att ett universitetssjukhus går 100 miljoner med underskott och även då konstaterat att det bara rört sig om en avvikelse på en procent men samtidigt ställt oss frågan om avvikelsen alltid måste vara åt fel håll. Årets resultat visar på att det inte alltid måste vara åt fel håll och att det inte är någon naturlag. Starkt jobbat!
Med detta positiva bokslut 2009 och med en lägre kostnadsutveckling jämfört med de senaste åren (4,3 procent 2009) och en lägre personalvolym går vi in i 2010 bättre rustade än vad vi egentligen trodde när vi la budget och tilläggsbudget för 2010. Det finns därför all anledning att tro att vi kan få ett bättre resultat än budgeterat (cirka 600 miljoner i underskott) också 2010 om vi spelar våra kort rätt också under året.
Vad jag inte fick sagt
Fyra månader har gått sedan vårdvalsreformen VG Primärvård sjösattes i Västra Götalandsregionen. Över en natt (både bildligt och bokstavligen) ökade vårdcentralsutbudet i regionen med 64 vårdcentraler den 1 oktober förra året. De 141 dåvarande vårdcentralerna blev 205. Jag såg det stora intresset från nya vårdgivare av att vilja vara med i VG Primärvård som ett gott kvitto på att vi hade riggat en vårdvalsmodell som appelerade också till nya vårdgivare, men jag försökte samtidigt vara ödmjuk i att konstatera att det med all säkerhet finns både förbättrings- och utvecklingspotential i systemet.
Jag förmedlade redan vid den tiden också en oro för att 64 nya vårdcentraler riskerar att leda till en överetablering på vissa håll i regionen, och det är en oro som nu är påväg att besannas.
Västnytt hade några inslag om detta i torsdags i förra veckan och på kvällen fick jag "stå till svars" för utvecklingen i studion under kvällssändningen 19.15. Jag tycker att Västnytt lyckats producera relevanta inslag om problematiken när "patienterna inte räcker till" till alla vårdcentraler och att några vårdcentraler med få listade patienter därför har ekonomiska bekymmer.
Egentligen är det inte så förvånande och på sitt sätt en naturlig utveckling, vilket också var det jag sa i ett inslag från i somras och nu upprepade i studion i torsdags. Vad jag dock aldrig fick sagt i torsdags och som jag gärna skulle vilja få förmedlat till omvärlden (även om min blogg har betydligt färre läsare än vad Västnytt har tittare) är att det är väldigt tråkigt att vårvalet får denna konsekvens. Bakom de vårdcentraler som nu riskerar att få lägga ned verksamheten finns människor som med engagemang, lust och ekonomiska uppoffringar gjort insatser i akt och mening att försöka utveckla primärvården i regionen och erbjuda medborgarna en högre kvalitet och bättre tillgänglighet.
Samtidigt måste vi komma ihåg att vi nu lägger makten i händerna på medborgarna/patienterna. Det är de som avgör vilken vårdcentral de önskar gå till, och de vårdcentraler som inte får tillräckligt många listade patienter kommer att få det svårt. Det är tufft, och det kan vara tråkigt, men det är också en del av en vårdvalsmodell.
Habilitering & Hälsa
Jag lovade under gårdagen att jag skulle vara tillbaka som aktiv bloggare. Min ambition med att redan igår posta ett blogginlägg gick om intet när alla och envar önskade växla ett ord här och ett ord där med mig när antalet sjukvårdsfrågor på fullmäktige var färre än vanligt.
Jag har tillbringat onsdagen i Stockholm med Alliansarbetsgruppen för hälso- och sjukvård. Jag förbannade att mitt flyg nästan var timmen för senat, men fick perspektiv när jag väl kom upp och fick höra att centerns Kenneth Johansson satt fast i Geneve med nästan hela socialutskottet i riksdagen. Även hemresan blev försenad en timme, och denna gång fick vi obekvämt vänta timmen sittandes på planet.
Två av de få sjukvårdsärendena på gårdagens regionfullmäktige handlade om habiliteringsverksamheten i Västra Götalandsregionen. Det ena var ett mer administrativt beslut om att byta namn på tidigare Handikappförvaltningen till Habilitering & Hälsa, och timingen får väl sägas vara god, för fullmäktige kunde vid samma sammanträde fastställa ett övergripande styrdokument för verksamheten inom Habilitering & Hälsa.
Jag ska villigt erkänna att det inte är så ofta som regionens habiliteringsverksamhet är föremål för blogginlägg från min sida. Det gör den inte desto mindre viktig. Det är nog till och med så att habiliteringsverksamheten är till för just några av de människor som behöver hälso- och sjukvårdens resurser allra mest.
I det nya styrdokumentet (ärende 9 i länken) fastställs mål, inriktning, omfattning och mål för verksamheten inom Habilitering & Hälsa. Det ger en bra och viktig grund för det fortsatta utvecklingsarbetet inom förvaltningen och är ett resultat av ett budgetuppdrag som formulerades våren 2008. Upprinnelsen till budgetuppdraget var till stor del inspirerad från den brukarsamverkan som hälso- och sjukvårdsutskottets presidium har med handikapporganisationerna 4-5 gånger om året där vi informerar varandra om vad som har hänt och vad som är på gång i regionens hälso- och sjukvårdsverksamhet. Under en dag som igår så tror jag såväl vi politiker som brukare kan känna tillfredsställelse över att de möten vi har också leder till viktiga praktiska resultat i vardagen. Får hoppas nästa möte med brukarna kommande fredag blir lika produktivt.
Ärendet i går var lite udda också på ett annat sätt. Styrdokumentet kompletterades med en bilaga 3 och bilaga 4 där verksamheten i den ena bilagan och brukarrepresentanterna i den andra bilagan gavs utrymme att beskriva angelägna utvecklingsfrågor inom området. Jag har inte tidigare varit med om att vi har hanterat inkommande synpunkter på det sättet i ärendehanteringen, men tycker det är positivt och det är nu upp till oss som är politiskt ansvariga att också i nästa steg ta till oss de budskap som såväl verksamheten själv och brukarna sänder till oss för att ytterligare utveckla och stärka den viktiga habiliteringsverksamheten som i fortsättningen kommer att bedrivas inom förvaltningen med namnet Habilitering & Hälsa.
Tillbaka!
Nu är jag i alla fall tillbaka, och tillbaka med ambitionen att kunna delge er 3-4 inlägg i veckan, men det kan både bli fler och färre. Det hänger på vad jag själv upplever och är med om och vad jag uppfattar händer i omvärlden som är värt att kommentera, reflektera över och försöka analysera ur mitt perspektiv.
Idag är det årets första regionfullmäktige och jag har vid sidan av deltagande i förhandlingarna ambitionen att både hinna med lite bloggande, rensande i mejlboxen och om tiden medger det förberedande inför kommande möten och anföranden senare i veckan.
