Inomprofessionell solidaritet
Börjar nästan bli en vana att Västra Götalandsregionens sjukvård i lite mindre smickrande ordalag omnämns på radions Ekonyheter på morgonen. Förra veckan handlade det om beredskapsläget i vården och idag om stopp för förskrivning av nya och dyrare läkemedel inom neurologin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
I båda fallen tycker jag att kritiken delvis är orättvis och att ansvaret riskerar att hamna fel. Jag fick chansen att försöka förklara och försvara hur vi i regionen jobbar med introduktion av nya läkemedel i eftermiddagens Studio Ett.
Jag har egentligen ägnat dagen åt ett gemensamt årligt seminarium som arrangeras av Västra Götalandsregionen, Sahlgrenska Akademien och Astra Zeneca för att belysa frågor kring inte minst forksningen där vi alla som sjukvårdshuvudman, universitet respektive företag har ett stort intresse av samverkan. Seminariet var mycket bra och manifesterade att vi på många sett har en mycket god samverkan mellan parterna i Västra Götaland, men visade också via olika föredrag och diskussionsinlägg att vi har utmaningar att gemensamt ta oss an.
Det blev därför lite komiskt att jag fick smita ifrån i min mentorsroll för seminariet för att medverka i radions Studio Ett och just diskutera introduktion och finansiering av nya och dyra läkemedel. Det jag inte fick fram i radion utnyttjar jag denna kanalen till att ytterligare förklara i hur vi arbetar med läkemedelsfrågan i regionen.
För det första är det viktigt att slå fast att läkemedelskostnadernas andel av hälso- och sjukvårdens samlade kostnader är relativt konstant över tiden de senaste åren. Drygt 13% och de senaste åren fallande med någon tiondel per år, trots en period med lansering av en mängd så kallade nya, dyra läkemedel. Vad jag vill ha sagt med detta är att sjukvården ganska väl de senaste åren lyckats introducera nya läkemedel utan att det har skett till en ökad andel av budgeten.
Från regionens sida försöker vi arbeta med ett ordnat införande av nya metoder, teknologier och läkemedel i hälso- och sjukvården, och i den processen också göra en prioritering mellan olika angelägna introduktioner. Vad gäller introduktion av nya läkemedel ger vi också ett regionalt stöd de två första åren just för att introduktion ska kunna genomföras innan resurser för läkemedel hunnit omlokaliseras till de område och kliniker med nya behov. Problemet som uppstår är den så kallade "År 3-problematiken". Vad händer när vi inte längre tillför särskilda resurser från regioncentralt håll?
Under den introduktionstiden är det tänkt att berörd klinik ska kunna se vilka vinster som görs i den egna eller andra verksamheter i form av minskat behov av sjukvård till följd av förskrivning av de nya, dyrare läkemedlen, och som därmed kan bidra till den framtida långsiktiga finansieringen av dessa läkemedel. Introduktionstiden ger också möjlighet för sjukhusen att omlokalisera resurser mellan kliniker och verksamhetsområden beroende på var behoven av ökad finansiering är som störst. Vissa verksamheter får ökade kostnader till följd av nya läkemedel, andra får minskade kostnader när patent på tidigare kostsamma läkemedel löper ut.
Resurser för läkemedel måste då riktas om från t ex psykiatrin till neurologin, eller från hjärtsjukvården till ögonsjukvården och så vidare. Över tid kommer detta att växla, och även om jag också förstår att ingen vill lämna ifrån sig resurser så måste det till en ökad grad av inomprofessionell solidaritet mellan olika medicinska discipliner för att vi ska klara av introduktion av nya och dyrare läkemedel.
Mitt besked i radion i eftermiddag och mitt besked på bloggen nu i kväll är därför att varje sjukhus måste ta sin diskussion och debatt om resurstilldelning för att vi ska klara introduktionen av nya läkemedel.
Sedan tror jag att det är viktigt att vi i högre utsträckning för en nationell diskussion kring introduktion av nya läkemedel. Kring de läkemedel inom neurologiområdet som var uppe till diskussion idag så är det mycket stora skillnader mellan landstingen och regionerna. Västra Götalandsregionen ligger något under rikssnittet i omfattning av förskrivning per 1000 invånare, men det skiljer upp till 10 gånger i vilken utsträckning läkemedlen förskrivs. Jag är personligen rätt så övertygad om att det sker såväl en överförskrivning som en underförskrivning.
Högst förskrivning är inte alltid bäst, utan rätt förskrivning är det som måste gälla. Rätt förskrivning i rätt mängd till rätt patient i rätt tid är den målsättningen vi måste ha och "rätt" ska baseras på ett fullgott faktaunderlag så att vi får den kunskapsbaserade hälso- och sjukvård som vi önskar.
I båda fallen tycker jag att kritiken delvis är orättvis och att ansvaret riskerar att hamna fel. Jag fick chansen att försöka förklara och försvara hur vi i regionen jobbar med introduktion av nya läkemedel i eftermiddagens Studio Ett.
Jag har egentligen ägnat dagen åt ett gemensamt årligt seminarium som arrangeras av Västra Götalandsregionen, Sahlgrenska Akademien och Astra Zeneca för att belysa frågor kring inte minst forksningen där vi alla som sjukvårdshuvudman, universitet respektive företag har ett stort intresse av samverkan. Seminariet var mycket bra och manifesterade att vi på många sett har en mycket god samverkan mellan parterna i Västra Götaland, men visade också via olika föredrag och diskussionsinlägg att vi har utmaningar att gemensamt ta oss an.
Det blev därför lite komiskt att jag fick smita ifrån i min mentorsroll för seminariet för att medverka i radions Studio Ett och just diskutera introduktion och finansiering av nya och dyra läkemedel. Det jag inte fick fram i radion utnyttjar jag denna kanalen till att ytterligare förklara i hur vi arbetar med läkemedelsfrågan i regionen.
För det första är det viktigt att slå fast att läkemedelskostnadernas andel av hälso- och sjukvårdens samlade kostnader är relativt konstant över tiden de senaste åren. Drygt 13% och de senaste åren fallande med någon tiondel per år, trots en period med lansering av en mängd så kallade nya, dyra läkemedel. Vad jag vill ha sagt med detta är att sjukvården ganska väl de senaste åren lyckats introducera nya läkemedel utan att det har skett till en ökad andel av budgeten.
Från regionens sida försöker vi arbeta med ett ordnat införande av nya metoder, teknologier och läkemedel i hälso- och sjukvården, och i den processen också göra en prioritering mellan olika angelägna introduktioner. Vad gäller introduktion av nya läkemedel ger vi också ett regionalt stöd de två första åren just för att introduktion ska kunna genomföras innan resurser för läkemedel hunnit omlokaliseras till de område och kliniker med nya behov. Problemet som uppstår är den så kallade "År 3-problematiken". Vad händer när vi inte längre tillför särskilda resurser från regioncentralt håll?
Under den introduktionstiden är det tänkt att berörd klinik ska kunna se vilka vinster som görs i den egna eller andra verksamheter i form av minskat behov av sjukvård till följd av förskrivning av de nya, dyrare läkemedlen, och som därmed kan bidra till den framtida långsiktiga finansieringen av dessa läkemedel. Introduktionstiden ger också möjlighet för sjukhusen att omlokalisera resurser mellan kliniker och verksamhetsområden beroende på var behoven av ökad finansiering är som störst. Vissa verksamheter får ökade kostnader till följd av nya läkemedel, andra får minskade kostnader när patent på tidigare kostsamma läkemedel löper ut.
Resurser för läkemedel måste då riktas om från t ex psykiatrin till neurologin, eller från hjärtsjukvården till ögonsjukvården och så vidare. Över tid kommer detta att växla, och även om jag också förstår att ingen vill lämna ifrån sig resurser så måste det till en ökad grad av inomprofessionell solidaritet mellan olika medicinska discipliner för att vi ska klara av introduktion av nya och dyrare läkemedel.
Mitt besked i radion i eftermiddag och mitt besked på bloggen nu i kväll är därför att varje sjukhus måste ta sin diskussion och debatt om resurstilldelning för att vi ska klara introduktionen av nya läkemedel.
Sedan tror jag att det är viktigt att vi i högre utsträckning för en nationell diskussion kring introduktion av nya läkemedel. Kring de läkemedel inom neurologiområdet som var uppe till diskussion idag så är det mycket stora skillnader mellan landstingen och regionerna. Västra Götalandsregionen ligger något under rikssnittet i omfattning av förskrivning per 1000 invånare, men det skiljer upp till 10 gånger i vilken utsträckning läkemedlen förskrivs. Jag är personligen rätt så övertygad om att det sker såväl en överförskrivning som en underförskrivning.
Högst förskrivning är inte alltid bäst, utan rätt förskrivning är det som måste gälla. Rätt förskrivning i rätt mängd till rätt patient i rätt tid är den målsättningen vi måste ha och "rätt" ska baseras på ett fullgott faktaunderlag så att vi får den kunskapsbaserade hälso- och sjukvård som vi önskar.
Kommentarer
Trackback
