Jonas sjukvårdsblogg

Under vinjetten 15 i topp kommer jag under de närmaste dagarna som en upptakt till valrörelsen, där vi presenterar våra idéer och visioner för framtiden, att göra vissa återblickar på de sex och ett halvt år som jag varit ordförande i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott och de beslut som jag har varit delaktig i att driva fram och förverkliga och som är särskilt stolt över.

Listan presenteras bakifrån och idag har det alltså kommit till listans plats 5.

Plats 5 – Vårdgarantiarbetet

Jag har nu kommit till den övre halvan av min topplista och det kommer att handla om det ämnesområdet i svensk hälso- och sjukvård som kanske fått allra mest politisk och medial uppmärksamhet de senaste åren. Det är frågan om tillgänglighet och vårdgarantier i vården.

Jag kan inte ens försöka hävda att det är min egen personliga insats som har gjort att vi jobbat med tillgänglighet och vårdgarantier i regionen. Det är ett arbete som startade redan före min tid som sjukvårdspolitiker. Diskussionen fanns nog nästan redan innan jag engagerade mig politiskt för drygt 30 år sedan, men däremot är jag stolt över de bidrag som jag tillsammans med mina politiska kollegor har gjort i Västra Götalandsregionen för att förbättra tillgängligheten och måluppfyllelsen till de regionala och nationella vårdgarantierna.

En redovisning av vårdgarantiarbetet i regionen under 10 år kan göras nästan hur långt som helst, men jag ska försöka hålla mig till en kortare historieskrivning och tre delmoment i tillgänglighetsarbetet som jag känner att jag personligen har bidragit med.

Regionens arbete med vårdgarantier började när den nuvarande majoriteten tog över ledningen för regionen under hösten 2000. Min företrädare Eva Eriksson blev ordförande i dåvarande hälso- och sjukvårdsstyrelsen och jag var hennes politiska sekreterare. För oss som folkpartister har alltid patienträttigheter som vårdgarantier varit viktiga frågor, samtidigt som både Eva och jag tyckte att garantier är något som man faktiskt ska kunna uppfylla och inte ett mål i största allmänhet.

Västra Götalandsregionen hade kanske sämst utgångsläge av alla i början på seklet vad gäller antal patienter på väntelistor och långa väntelistor. Vi införde först en vårdgaranti på tolv månader, vilket i dagens perspektiv knappast ens känns som en patienträttighet, men vi ville börja bakifrån och successivt förbättra läget. Den gränsen sänktes till nio månader och senare till sex månader och hösten 2005 kom den nationella vårdgarantins gränser på tre månader.

Även då tillhörde Västra Götalandsregionen de regioner/landsting med flest som väntan längre än garantitiderna. Den statistiken kan dock ha innehållit jämförande fel då vi successivt jobbat med att förbättra redovisningar och statistik i syfte att se hela problembilden. Under några år lyckades vi också jobba oss upp i en nationell tätposition och tillhör idag de landsting/regioner med bäst måluppfyllelse till vårdgarantierna.

Tre moment i tillgänglighetsarbetet som jag är särskilt stolt över är den skarpare vårdgarantin bör besök och behandling i barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), den bortre gränsen för patienter som valt att avstå vårdgarantin och ”nollorna”

Västra Götalandsregionen var först med att differentiera vårdgarantigränserna när vi för tre år sedan sänkte vårdgarantigränsen för besök i BUP till 30 dagar och har efter några inledande månader haft en mycket hög måluppfyllelse hela tiden – ofta 95-100%. Drygt ett år senare kom nationella stimulansmedel knutna till kravet på skärpta vårdgarantier till BUP, och då hade vi redan gjort en stor del av vår hemläxa.

Mark Twain yttrade de bevingade orden att det finns ”lögner, förbannade lögner och statistik”. Hade han levt idag hade han kanske kunnat lägga till ”…och vårdgarantistatistik.” Ett av de senaste årens stora tvisteämnen har varit hur regioner och landsting ”fuskat” med vårdgarantin med begreppet ”patientvald väntan”, d v s avstått från sin rätt att kunna få vård någon annanstans än på det egna sjukhuset och hellre vänta kvar.

Vi uppfann begreppet i Västra Götalandsregionen. Inte för att vi skulle fuska med statistiken utan för att införa en vårdgarantigräns också för dem som avstått från att utnyttja vårdgarantin. Vi visste att det främst var äldre som avstod från att åka någon annanstans av lojalitetsskäl eller för att det uppfattades och var besvärligt att åka iväg till annat sjukhus eller annat landsting för att få vård. Vi menade att också den gruppen av patienter måste ha rättigheter och införde en bortre gräns på sex månader för dem som avstått från vårdgarantins erbjudande om vård vid annat sjukhus inom tre månader.

Det som jag är särskilt stolt över är arbetet med ”nollorna”. När regeringen la upp en miljard kronor med den så kallade kömiljarden för att stimulera regioner och landsting till bättre tillgänglighet införde vi ett eget incitamentssystem till våra sjukhus i regionen och bestämde oss för att premiera full måluppfyllelse, inte som regeringen som belönade 80- och 90-procentig måluppfyllelse. För att få pengar i regionens interna system handlade det för varje område att kunna redovisa NOLL väntande inom tre månader och NOLL patienter med egen vald väntan över sex månader. Det skärpte fokus hos många avdelningar och områden till att faktiskt klara måluppfyllelsen.

Jag skrev inledningsvis att vårdgarantierna får stort fokus. Med tanke på all annan viktig verksamhet i hälso- och sjukvården får den ofta allt för stort fokus, men det finns egentligen bara ett sätt att slippa ägna så mycket tid till vårdgaranti- och tillgänglighetsfrågorna och det är att uppfylla vårdgarantierna och erbjuda en god tillgänglighet. Då kan vi ägna mer tid, kraft och resurser till andra minst lika angelägna frågor.


Hela listan:

5       Vårdgarantier
6       Jämställd vård
7       Verksamhetsanalys
8       Akutprojektet
9       Centrum för verksamhetsutveckling (CVU)
10     Sprututbytesprogram
11-15     Utvecklinsplaner