Jonas sjukvårdsblogg

...är väl uttrycket som används dessa dagar mellan jul och nyår. Själv så är jag hemkommen efter en underbar vecka i Val d'Isere i de franska alperna över juldagarna. Mycket skidåkning, bokläsande och sömn. Det kändes i kroppen att det fanns ett visst uppdämt sömnbehov efter höstens arbete.

Väl hemkommen försöker jag komma i kapp med vad som eventuellt har hänt under min frånvaro, och då såväl myndigheter, organisationer som journalister också passat på att vara lediga så finns inte så mycket matnyttigt att uppdatera sig på.

Jag glädjs dock åt ett pressmeddelande från NU-sjukvården som kom dagarna innan julafton. Sjukvårdsåret 2009 inleddes med att medicinakuten i NU-sjukvården samlades på NÄL (Norra Älvsborgs Lasarett) några dagar in på det nya året, precis som kirurgakuten hade gjort några månader före årsskiftet. Det var en stor förändring som genomfördes efter många års diskussioner och strider om hur akutverksamheten i NU-sjukvården skulle organiseras.

För de flesta inblandade hade det blivit allt mer uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla dubbla jourlinjer på såväl Uddevalla sjukhus som NÄL av kostnadsskäl och kanske framför allt av rekryteringsskäl.

Den stora organisatoriska förändringen har, som alla större organisationsförändringar, stött på hinder under resan när en helt ny organisation ska sätta sig och fungera. Nya arbetssätt, nya rutiner och delvis ny personal i nya konstellationer ska få det hela att fungera. Motståndarna till förändringarna har under året tyckt sig få bevis för hur fel det har varit när tidningarnas löpsedlar vissa dagar kunnat skrika ut att det är "KAOS PÅ AKUTEN".

Som ytterst politiskt ansvarig för hälso- och sjukvården i regionen har det stundtals varit jobbigt och frustrerande att det dröjt innan verksamheten har börjat fungera på avsett sätt, även om det inte har varit så illa som vissa har velat göra gällande heller.

Under hösten har jag dock förstått att verksamheten vid akutmottagningen på NÄL börjat fungera allt bättre och därför är informationen från NU-sjukvården från förra veckan glädjande. Under hösten har omhändertagandet successivt förbättrats och i december klarar NÄL-akuten av att ge 85% av patienterna den bedömning och den utredning som krävs inom sex timmar för att patienterna ska kunna gå hem igen eller skrivas in på en vårdavdelning.

Västra Götalandsregionen har satt upp som mål att 90% av patienterna ska ha en så kallad "total genomloppstid", d v s tiden från de går/åker in genom dörren till aktuten till att de är färdigutredda där på sex timmar. NU-sjukvården missar målet med fem procentenheter i december men är definitivt på rätt väg.

Från 2010 skärps målvärderna för den "totala genomloppstiden" vid regionens akutmottagningar så att 90% av patienterna ska vara klara med bedömningar och utredningar inom fem timmar, och 2011 är målet att klara av detta inom fyra timmar. Det är tuffa målsättningar, men långt ifrån omöjliga med rätt bemanning, rätt rutiner och rätt arbetssätt.

I NU-sjukvården är de på god väg och tror också där på en god fortsättning.

I årets första blogginlägg så beskrev jag att Västra Götalandsregionens andel av kömiljarden skulle uppgå till 616 miljoner kronor - om den hade fördelats ut ett år för tidigt, alltså per den sista november 2008.

Idag, och i ett av årets allra sista blogginlägg, kan jag konstatera att vår utdelning blev drygt 174 miljoner kronor, d v s lite drygt den andel vi kunde uppnå om vi själva klarade alla kraven.

Vad som har hänt under det senaste året är att inte bara tre regioner/landsting klarade kraven för att få vara med och dela på pengarna, utan alla 21 regioner och landsting, även om Västernorrland missade sin andel för måluppfyllelse vad gäller mottagningsbesök.

Jag fortsatta att under stora delar av vintern och början av våren att publicera aktuell statistik för fördelning av kömiljarden, men jag tappade plötsligt lusten och intresset framåt senvåren. Var det för att regionens andel successivt blev mindre när fler kom i kapp? Ja, kanske. Det är roligare att blogga om stora framgångar än att vi är på väg att få vår relativa andel, men det var också för den plötsliga förändringen i måluppfyllelse ett flertal regioner och landsting plötsligt började visa och som stod i bjärt kontrast med tidigare månader.

Trolleritricket heter Patientvald väntan, och det har jag bloggat om tidigare, bland annat för två månader sedan. De patienter som väljer att avstå från vårdgarantin registreras inte som väntande över garantitiderna när respektive region/landstings måluppfyllelse ska utvärderas, och listorna med patientvald väntan växte snabbt på många håll.

Jag har lite svårt att kritisera detta då det var vi i Västra Götalandsregionen som "uppfann" begreppet Patientvald väntan för att vi ville införa en bortre gräns för vårdgarantin också för de patienter som faktiskt hellre väntar lite längre än 90 dagar vid det egna sjukhusen än ger sig iväg över halva regionen eller halva landet för ett besök eller en operation. Jag tror fortfarande att vi är ensamma om att ha en sådan extra vårdgaranti, och med den extra garantin behövde vi både mäta och registrera gruppen i Patientvald väntan.

När vi idag ser utfallet av regeringens kömiljard så ser vi att antalet patienter på patientvald väntan till mottagningsbesök från september 2008 till november 2009 ökat från ca 20 000 till ca 60 000. 3 gånger så många som idag avstår sina vårdgarantirättigheter, eller?

Vad gäller Patientvald väntan-gruppen till operation eller behandling har den ökat från ca 10 000 för 14 månader sedan till ca 25 000 patienter. Även här kan en kraftigt ökad benägenhet för att avstå vårdgarantin skönjas.

Jag tänker varken anklaga någon eller skylla på något för att regionens andel "bara" blev i princip vår relativa andel, men det vi sett hända under det senaste halvåret förtjänar att funderas kring. Klarar vi verkligen av att hantera ekonomiska stimulanser i sjukvården på ett riktigt ärligt sätt? Leder dessa incitament oss rätt eller fel?

Tillgängligheten är en viktig fråga i sjukvården. Det är i denna gren Sverige klarar sig sämst i internationella jämförelser. Det är i denna gren som invånarna och patienterna riktar mest kritik mot oss.

Det som dock stör mig en del med dagens redovisning av kömiljarden är att regeringen och SKL inte bara delar ut pengarna utan också gör en rankinglista från 1-21 över hur bra vi klarat oss. Jag tycker det är lite tveksamt när alla är medvetna om att det finns mycket knepigt bakom alla data.

I denna har Västra Götalandsregionen nu tappat sin position som en av de allra främst på tillgänglighetsområden till att inta plats nummer 16 av 21. Det är inte kul, men låt mig strax ge ett exempel på den problematik jag ser.

Det som är glädjande är att regeringen tydligt aviserar en skärpning av mätuppföljningen från och med 2010. Istället för att dela ut pengarna avläst vid ett enda mättillfälle blir det varje månads läge som kommer att avgöra tilldelningen av 2010 års kömiljard. Det är positivt och jag tror fraktiskt att den utvecklingen har inspirerats av Västra Götalandsregionens kontinuerliga belönande av NOLLORNA vid flera tillfällen under året.

Det är också mycket bra att finna ett sätt att täppa till luckan med Patientvald väntan. Istället för att skärpa måluppfyllelsegraden från 80 respektive 90 procent så ska också väntetiden för PvV-gruppen räknas in. Därmed borde inte samma tveksamhetsdiskussion kunna uppstå igen. Däremot tycker jag det är synd att regeringen inte valde att lägga en större peng än samma 100 miljoner (av miljarden) till den högre måluppfyllelsenivån på 90%.

Åter till framtiden. Med plats nummer 16 hamnar vi bland de sämre landstingen och regionerna, även om vi når en måluppfyllelse på 91,5%. Vad kommer att hända framöver och hur är egentligen vårt läge med Patientvald väntan? Eftersom jag bara har tillgång till Västra Götalandsregionens data över antalet patienter på så kallad Patientvald väntan så får vi göra ett antagande för det fortsatta resonemanget.

I regeringens rapport framgår det att det sammanlagda antalet som väntat mer än 90 dagar på ett mottagningsbesök (alltså inklusive PvV-gruppen) uppgår till drygt 81 000. Av dessa är ca 8 650 Västra Götalänningar. 5 900 över garantierna och 2 750 PvV-patienter över 90 dagar. Det är 10,7% vilket är klart lägre än vår relativa andel på 16,8%.

När det gäller det sammanlagda antalet som väntat mer än 90 dagar på en operation eller behandling (inklusive PvV-gruppen) uppgår den den sista november till knappt 30 000. Av dessa ör ca 1 850 från Västra Götalandsregionen, 1 050 "vanliga" över garantierna och 800 PvV-patienter över 90 dagar. Det utgör så lite som 6,3% av landets patienter som totalt väntat över 90 dagar jämfört med de 16,8% som är vår andel av befolkningen.

Min slutsats är att vi har ett hyfsat gynnsamt läge att både klara av att leva upp till vårdgarantiåtagandet gentemot alla våra patienter, och till möjligheten att ligga i framkant när det gäller att få större andelar av regeringens kömiljard under 2010.

Då detta nästan säkert är mitt sista inlägg före jul på bloggen vill jag passa på att önska såväl trogna läsare som dig som just nu råkat surfa in här en riktigt GOD JUL och för säkerhets skull, om det inte blir fler inlägg i år, också ett riktigt GOTT NYTT ÅR.

Jag kommer att återkomma - väldigt snart.

I morgon kommer regeringen, enligt uppgift, att presentera utfallet av hur regioner och landsting har lyckats i arbetet med den nationella vårdgarantin och hur vi har lyckats kvalificera oss för att kunna ta del av regeringens så kallade kö-miljard.

De landsting och regioner som når 80% måluppfyllelse får dela på 900 miljoner kronor utifrån folkmängd och de som når 90% måluppfyllelse får dessutom vara med och dela på ytterligare 100 miljoner kronor.

Jag kan redan nu rapportera att Västra Götalandsregionen når 90% nivån vad gäller såväl till besök som till operation/behandling. Tidigare i veckan var regionens resultat för november klart.

Vi lyckas uppfylla vårdgarantilöftet om att erbjuda tid till besök hos läkare på sjukhus inom 90 dagar till 90,3% av invånarna i Västra Götalandsregionen, och till 92,7% uppfyller vi löftet om operation/behandling inom 90 dagar. Den kvarvarande skulden räknat utifrån den tuffare regionala vårdgarantin uppgår till knappt 6 000 patienter som väntat mer än 90 dagar på ett första besök och drygt 1 000 patienter som väntat över garantitiden till operation eller annan behandling.

Den sista november var inte bara avläsningsdatum för den nationella kömiljarden. Det var också avläsningsdag för den regionala målrelaterade ersättningen. För att få del av den regionala målrelaterade ersättningen höjs kraven betydligt jämfört med de nationella måltalen. Vi kräver NOLL väntande patienter över 90 dagar och NOLL väntande över den regionala garantin på 180 dagar för de som valt att avstå från vårdgarantins rättighet att söka vård på annat sjukhus.

När vi i regionen ger ersättning till de verksamheter som fullt ut uppfyller vårdgarantin så har vi inte mindre än 381 mätpunkter. Det är resultatet av att vi mäter 25 typer av mottagningsbesök och 42 typer av operationer/ behandlingar vid ett antal sjukhus i några fall också handikappförvaltningen och vissa primärvårdsverksamheter.

Måluppfyllelsen har successivt under året ökat och i samband med slutavstämningen i november så är det 293 enheter som kunde visa upp NOLL väntande över garantitiderna, vilket är drygt tre fjärdedelar av alla verksamheter. 177 av dessa har dessutom kunnat redovisa full måluppfyllelse vid alla fem mättillfälen under året - 31/1, 31/3, 31/5, 30/9 och 30/11.

Vi har gjort en lång resa i arbetet med vårdgarantin och ökad tillgänlgighet i sjukvården. Den har varit framgångsrik och det har tagit tid. Längre tid än jag trodde när vi började denna resa för sju år sedan och intensifierade arbetet ordentligt för fyra år sedan med den nationella vårdgarantin.

Nu är vi nära, närmre än någon gång tidigare, att faktiskt kunna nå full måluppfyllelse över hela fältet och då är det som viktigast att vi lyckas hålla i det arbetet. Under nästa år har vi inte den målrelaterade ersättning som onekligen har bidragit till att stimulera den förbättring vi kunnat se de senaste två åren. Det kan göra mig lite orolig men min utgångspunkt har varit att vi inte långsiktigt med extra pengar ska behöva  stimulera någt som borde vara självklart med målrelaterade ersättningar. Under 2010 förväntar vi oss att alla verksamheter tar det ansvaret ändå och jag är beredd att på olika sätt stimulera den utvecklingen med både morötter och piskor även framöver.

Med lite dåligt samvete för brist på uppdateringar av bloggen sitter jag på X2000 på torsdag förmiddag och ska blogga och upptäcker att nedanstående blogginlägg inte blev upplagt på sidan när det skrevs. Gör därför ett nytt försök.

--

I går presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) den halvårsvisa punktprevalensstudien om vårdrelaterade infektioner i vården, och det är en rapport som inger optimism om att det är möjligt att förändra och förbättra.

För två år sedan sjösattes en nationell satsning för att minska de vårdrelaterade infektionerna i svensk hälso- och sjukvård. Målet var att halvera de vårdrelaterade infektionerna till slutet av 2009. Detta har vi inte lyckats med, men vi har ändå tagit viktiga och avgörande steg i rätt riktning.

Från den första mätningen under våren 2008 har antalet vårdrelaterade infektioner i studien minskat från 11,3% till 8,9%, trots att det är en bra bit från målet på 5% så är det ändå en tydlig och klar minskning och trenden är klart åt rätt håll. Under de fyra mättillfällena har resultatet successivt förbättrats från 11,3% till 11,0% till 9,7% och nu 8,9%. 15 av 21 regioner och landsting når bättre resultat än i vårens mätning, men sex når sämre resultat. Jämför vi med förra höstens mätning så har 18 av 21 förbättrat sina resultat.

För Västra Götalandsregionens del så når vi i denna mätning en tiondels procentenhet bättre resultat än det nationella resultatet. Förra gången var vi 0,3 procentenheter sämre, och det är alltid roligt att kunna nå bättre resultat än riket. Extra roligt är det då vi är enda landstinget/regionen av de med Universitetssjukhus, som bedöms ha svårare att nå riktigt bra resultat, som hamnar under riksgenomsnittet och det gör vi tack vare goda resultat för just Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU).

SU når bäst resultat av Universitetssjukhusen (undantaget Örebro som ju inte är något riktigt Universitetssjukhus ännu) med ett resultat på 8,7% vårdrelaterade infektioner mot snittet för dessa sjukhus på 10,9%.

Vad gäller regionens övriga sjukhus så når såväl Kungälvs sjukhus som Sjukhuset i Lidköping det nationella målet genom att båda i denna punktprevalensstudie når 4,7%. Övriga sjukhus i regionen ligger i närheten av regionens snitt på 8,8% med ett undantag - Uddevalla sjukhus.

Uddevalla sjukhus rapporterar för den andra mätningen i rad landets sämsta resultat. Denna gång 15,3% vårdrelaterade infektioner på de inneliggande patienterna. Det innebär att nästan var sjätte patient som läggs in på Uddevalla sjukhus riskerar att drabbas av en vårdrelaterad infektion och det är inget annat än oacceptabelt.

Det blir mycket siffror i detta inlägg och jag ska ge er ytterligare några i ett försök att översätta dessa procentsatser i praktisk vardag. Den förbättring som har gjorts sedan den första mätningen våren 2008 innebär att vi årligen förhindrat 42 000 vårdrelaterade infektioner och faktiskt räddat 220 liv i svensk hälso- och sjukvård. Förutom dessa mänskliga förbättringar beräknas vi ha kunnat frigöra utrymme på landets sjukhus motsvarande 460 vårdplatser och sparat 1,3 miljarder kronor.

Jag har sagt det förut och säger det gärna igen. Sjukvårdens utmaning och möjlighet för framtiden ligger i att höja kvalitet och patientsäkerhet. Det är vägen till att både förbättra vården för patienterna och möjliggöra den framtida finansieringen och frigöra ekonomiskt utrymme till annan angelägen utveckling av vården.

Trots att det finns mycket positivt med denna halvårsrapport så ser jag ett problem med att det just är en halvårsrapport i form av en punktprevalensstudie. Jag skulle önska att vi gjorde dessa mätningar med tätare intervall för att ge en tydligare feedback till respektive sjukhus, klinik och avdelning kring hur de lyckas. Jag är övertygad om att det skulle driva förbättringsarbetet i ännu högre takt. Samtidigt inser jag att det inte är möjligt att genomföra månatliga punktprevalensstudier utan att det tar för mycket kraft från organisationen och att det fortsatt återstår vissa osäkerheter i mätresultaten.

Frågan är om det inte är dags att alla vårdrelaterade infektioner avvikelserapporteras för att ännu tydligare få svart på vitt den totala omfattningen av problemet. Det kommer för all del också att föranleda en hel del administrativt arbete, men det är ett arbete som kan minska i takt med förbättrade resultat och det är ju det vi måste få.

I Västra Götalandsregionens nyckeltalsuppföljning varje månad så har kostnadsutvecklingen de senaste månaderna nått en rekordnivå - vad gäller en låg kostnadsökningstakt. Per oktober var ökningstakten blygsamma 0,4% mätt med så kallat "rullande 12 månaders mätning", alltså den genomsnittliga kostnadsökningstakten de senaste 12 månaderna.

Samtidigt rapporterar Dagens Nyheter idag om att den kostnadsökningen borde kunnat vara ännu lägre, men att det prissättningssystem som Tandvårds- och läkaremedelsförmånsverket (TLV) använder sig av utnyttjas av läkemedelsbolagen till att tillfälligt dumpa priserna för att bli ett förstahandsval för att därefter höja sina priser.

Då förstahandsvalet av läkemedel, när det finns flera likvärdiga preparat, bara gäller i en månad så hade problemet varit litet då patienten nästa gång hon hämtar ut läkemedel på det receptet får ett annat (då billigaste) likvärdigt läkemedel. Problemet är att en patient som är nöjd med effekten av ett läkemedel ogärna byter ut detta och prövar ett nytt billigare även om de får information om att de är likvärdiga.

Inte heller detta är egentligen ett problem då patienten får betala mer för det läkemedel som höjt sitt pris jämfört med denna månads billigaste läkemedel, men många patienter har redan slagit i taket för högkostnadsskyddet vilket gör att kunden/patienten inte längre är priskänslig.

Det finns all anledning för TLV att se över om den nuvarande utformningen av prissättningen är rimlig sett till ett effektivt resursutnyttjande för sjukvården och trygghet för patienterna.

Ett sätt att komma runt ovanstående skulle vara att aktualisera den idé som stundtals dyker upp om att patienten ska betala en egenavgift för alla expidierade läkemedel, även efter att de slagit i taket till högkostnadsskyddet. Problemet med en sådan åtgärd är att den främst skulle drabba de allra sjukaste och de kroniskt sjuka, och det känns spontant som en felaktig åtgärd för att komma till rätta med i grunden andra problem med prissättningen.

En annan lösning är att helt övergå till förskrivning av substanser istället för av läkemedelsmärken. I flera länder förskrivs inte specifika läkemedel och dess firmanamn, utan istället den verkningsfulla substansen i läkemedlet. Det skulle pressa läkemedelsbolagen till att mer varaktigt hålla en rimlig prisnivå istället för att omväxlande dumpa och chockhöja priserna.

Sverige har, efter vad jag förstår, relativt rimliga kostnader för läkemedel sett i ett internationell perspektiv och jag kan i det perspektivet alltid hoppas på ännu lägre priser om än kanske inte kräva det. Däremot tror jag det finns all anledning för TLV att tillsammans med läkemedelsbranschen se om det finns vettigare prissättningssystem än det som nu tycks råda.

I eftermiddag kommer regionfullmäktiges ordförande Hans Aronsson att avtäcka en minnessten på Restad gårds sjukhuskyrkogård.

Bakgrunden till den minnessten som nu ska avtäckas är en motion från Magnus Berntsson (kd) till regionfullmäktige för drygt två år sedan som regionfullmäktige biföll.

Restad gård var Älvsborgs läns landsting stora mentalsjukhus under stora delar av 1900-talet. På sjukhuskyrkogården finns 1 374 anonyma järnkors över de patienter som har begravts där under den första halvan av 1900-talet. De anonyma korsen speglar den tidens respekt och värderingar gentemot denna patientgrupp, eller snarare bristen på respekt. Att regionen nu gör en gest för att återupprätta deras värdighet är en viktig signal, och vi har ett ansvar för att lära vad vi har gjort för misstag tidigare.

Alla är idag överens om att det var rätt att stänga de stora mentalsjukhusen och lika överens om att vi fullt ut inte har lyckats med integrationen för de tidigare "mentalsjukhuspatienterna" i samhället. Det som var en bristande respekt och bristande värdighet i behandlingen av patienterna på mentalsjukhusen finns också idag, men yttrar sig i en andra former av bristande respekt och värdighet i vården av de psykiskt sjuka. Det finns alltjämt en stor stigmatisering gentemot denna grupp människor.

Jag vill ändå hävda att situationen idag är mångt mycket bättre än den vi upplevde för 50-100 år sedan. Utvecklingen är positiv och jag är en utvecklingsoptimism. Jag har i tidigare inlägg ofta kommenterat att det finns en inneboende konservatism i sjukvårdsbranschen och när vi kommer till frågan om psykiatrin så slår konservatismens klor sig fast också i de breda politiska lagren.

I den politiska debatten om psykiatrin så är det både politiskt korrekt och politiskt gångbart att motsätta sig alla former av förändringar i psykiatrin. Det är lätt att exploatera de frågorna. Därmed inte sagt att alla förändringar per definition alltid är bra.

När vi denna dag ser tillbaka på tidigare misstag är jag glad att det inte är konservatismen som fått styra utvecklingen de senaste seklet utan utvecklingstron - annars hade vi kanske fortfarande satt upp anonyma järnkors på sjukhuskyrkogården på Restadområdet i Vänersborg.

Dagarna går fort och jag hinner inte alltid uppdatera bloggen i samma takt som jag skulle önska. Därför inleds denna veckas inlägg med en händelse som inträffade mot slutet av förra arbetsveckan.

I torsdags arrangerades en Jubileumskonferens för de medicinska sektorsråden. Det var egentligen årets sista ordinarie Ordförandekonferens med de medicinska sektorsråden som hade utökats med en inbjudan till alla ledamöter i de medicinska sektorsråden, och inte bara dess ordföranden. Ordförandekonferenserna samlar inte bara representanter för de medicinska sektorsråden utan även sjukhusdirektörer, primärvårdsdirektörer, hälso- och sjukvårdschefer, tjänstemän från hälso- och sjukvårdsavdelningen och politiken i form av hälso- och sjukvårdsutskottet.

Torsdagens konferens var den 50:e i ordningen sedan de allra första Ordförandekonferensen för tio år sedan. Jag uttryckte i våras att det vore ett bra läge att uppmärksamma det goda arbete som sektorsråden utför genom att bjuda in till en högklassig konferens för alla ledamöter i sektorsråden och dessutom avsluta den med en middag.

Knappt 200 hade hörsammat inbjudan och de som var med fick ta del av en mycket bra konferens. Förutom den sedvanliga inledningen av konferensen i form av redovisningen av aktuella frågor från mig ur HSU:s perspektiv, från Lars-Olof Rönnqvist ur hälso- och sjukvårdsavdelningens perspektiv och Peter Lönnroth ur program- och prioriteringsrådets perspektiv hade vi tre externa inbjudna talare.

Temat för konferensen var Framtidens hälso- och sjukvård. Olivia Wigzell, departementsråd och chef för hälso- och sjukvårdsenheten vid Socialdepartementet beskrev på ett mycket intressant sätt vad som var på gång från den nationella nivån.

Stefan Larsson från Boston Consulting Group redovisade den rapport som de gjort på uppdrag av bland annat Carl Bennet och AstraZeneca och som blivit något av höstens "snackis" i hälso- och sjukvården. I rapporten pekas på offensiva vägar för att genom en omfattande satsning på de medicinska kvalitetsregistren kunna ytterligare höja kvaliteten i svensk sjukvård, dämpa kostnadsutvecklingen och samtidigt öka den kliniska forskningen. Det finns mycket intressant och klokt i denna rapport som bör tas på allra största allvar och med stort engagemang för att driva svensk sjukvård framåt.

Dagen avslutas med att Mats Olsson från Kairos Future hade en längre session i form av utblickar mot framtidens sjukvård i form av ett antal paradigmskiften vi står inför. Jag har nu umgåtts med Mats vid 6-7 tillfällen under året och det är både en spännande och lite skrämmande bild som han målar upp. Framtiden innebär onekligen möjligheter, men också en rad utmaningar som varken sjukvården eller dess beslutsfattare är riktigt mogna att kunna hantera idag.

Det lät som att de allra flesta tyckte att det totalt sett blev en lyckad konferens som gav sektorsrådets medlemmar förhoppningsvis lite inspiration inför framtiden.


Jonas Andersson pekar ut färdriktningen för framtidens hälso- och sjukvård. Framåt.

ÄNTLIGEN!!!

...så kan nog den inre reaktionen hos hälso- och sjukvårdsutskottets ledamöter avläsas i samband med ett informationsärende som punkt 3 på dagens dagordning.

Dan Wiklund, som arbetar vid regionens hälso- och sjukvårdsavdelning, var på plats för att föredra punkten "Införande av nationell patientöversikt (NPÖ)". På grund av mycket annat de senaste veckorna hade jag inte helt hunnit uppdatera mig på innehållet i de informationsärenden vi hade vid dagens HSU-sammanträde och hade nog mest förväntat mig en lägesrapport av hur det går med projektet Nationell patientöversikt (NPÖ) som en viktig del av den nationella IT-strategin för vård och omsorg.

Dan lyckades i alla fall överraska mig när han sa att Västra Götalandsregionen nu är redo att som ett av de första regionerna/landstingen börja köra NPÖ i skarp drift. Våra databaser är redo att "fiskas" på information som kan presenteras i den nationella patientöversikten.

På NPÖ:s hemsida beskrivs tanken med den nationella patientöversikten:

"Den nya tjänsten Nationell Patientöversikt ger behöriga användare möjlighet att med patientens samtycke hitta och titta på viktig patientinformation som registrerats i de olika vårdsystemen hos landstinget, kommunen och den privata vårdgivaren. Informationsmängder såsom diagnoser, provresultat, läkemedelsordinationer, vårdplaner blir tillgängliga för alla anslutna huvudmän via ett webbgränssnitt."

I det första läget kan behörig vårdpersonal endast få fram uppgifter ur de databaser som sjukvården i Västra Götaland rapporterar till och även de vårdkontakter som Västra Götalänningar gjort i Örebro som varit pilotlän för NPÖ. Successivt kommer alla regioner, landsting och kommuner att anslutas till systemet och då kommer vi just ÄNTLIGEN att, med patientens samtycke, ha tillgång till den information som jag tror att de flesta patienter redan tror att vi har tillgång till.

Jag tillhör dem som varit otroligt otålig med klent samordnade IT-system i vården där det varit svårt att samla uppgifter, överföra uppgifter och få olika system att kommunicera med varandra. Jag har också varit frustrerad över att den nationella IT-strategin har kostat mycket utan att ge nämnvärt tillbaka. Jag har varit en stark anhängare av att skrota allt vi har och egentligen börja om från början, men blivit övertygad om att det ändå inte är rätt väg att gå.

Efter dagens positiva besked så har min otålighet och frustration delvis lagt sig och ersatts med en känsla av hopp inför framtiden.

Allt kommer inte att vara löst över en natt. Tanken är att vi i regionen ska börja implementera NPÖ:n i primärvården och vid regionens akutmottagningar vilket troligen är de ställen där det är viktigast att snabbt kunna ta del av och få en överblick över en enskild patients vårdkontakter och vårdhistoria. När vi klarat det ska alla andra verksamheter kunna ta del av samma sak och därefter måste vi också kunna "fiska information" i alla andra landstings och kommuners databaser för att kunna ge en komplett översikt av en patients vårdkontakter.

Dit är det en bra resa, men idag känns det äntligen som att tåget har lämnat perrongen och börjat få upp farten. Nu gäller det att elledningarna och rälsen håller så att vi kan accelerera hastigheten för att nå målet.

Tisdagen den 1 december är en dag som för mig och mina kollegor i regionen har präglats av regionstyrelsens näst sista sammanträde för året. När detta inlägg skrivs framåt 16-tiden har större delen av dagen gått utan att jag i radion på vägen till jobbet i morse, på sammanträdet med regionstyrelsen, i samtalet med kollegor eller på nyhetshemsidor sett en enda referens till att det idag är World Aids Day (WAD).

Globalt beräknas cirka 36 miljoner människor leva med hiv/aids, varav 5 000 i Sverige, och man kan konstatera att vi är relativt skonade från denna farsot på hemmaplan samtidigt som vi har helt andra möjligheter att erbjuda en bra vård med effektiva läkemedel till dem som ändå drabbas.

Även om vi i ett globalt perspektiv är lite drabbade och har goda förutsättningar så lever de 5 000 med hiv/aids i Sverige med fördomar, stigmatisering och diskriminering. Temat för årets svenska WAD-kampanj är just "Jag lever med hiv och dina fördomar". Rädslan och diskrimineringen grundar sig ofta i okunskap och därför är World Aids Day viktig för att upplysa och rikta fokus mot ett viktigt problem i samhället, samtidigt som vi får chansen att ge upplysning om riskerna farorna för att drabbas av hiv eller andra infektioner som också kan smitta via bland annat sexuella kontakter eller via sprutor mellan missbrukare.

Det globala problemet med hiv/aids är trots allt det stora problemet, och det är påfallande hur relativt lite det så kallade världssamfundet ändå gör för att bidra till att hindra smittspridning och hjälpa dem som redan har drabbats, även om hjälpen och stödet de senaste åren trots allt blivit bättre vad gäller t ex tillgång till läkemedel.

För att avslutningsvis ändå göra en form av övergång till dagens sammanträde med regionstyrelsen så hade vi på eftermiddagen en intressant återrapportering från Sahlgrenska International Care om det uppdrag de fick för två år sedan med att förmedla utrangerat gods från regionens hälso- och sjukvård till utvecklingsländer som får ett lyft i sin sjukvård genom att få tillgång till den utrustning som vi inte längre behöver.

Värdet av det gods vi utrangerar årligen beräknas uppgå till cirka en miljard kronor. Av detta lyckas vi förmedla en bråkdel till sjukvårdskliniker i bland annat Etiopien och Sudan via Human Bridge som vi samarbetar med. Jag är övertygad om att vi kan göra mer för att de sängar, rullstolar, kläder, mikroskop, droppställningar med mera som vi anser är uttjänta i vår organisation, men som fortfarande är fungerande, kan komma andra till del för att skapa en drägligare tillvaro på sjukvårdsinrättningar i andra länder och på andra kontinenter som drabbats mycket hårdare av bland annat hiv/aids-katastrofen.

Om detta borde vi ha tänkt och talat mycket mer om denna dag.