Jonas sjukvårdsblogg -

Bara ett exempel...

I mitten av maj detta år skrev jag ett inlägg på bloggen med rubriken "SKL - den nya staten?" och som ansluter till den nu uppblåssade debatten om förstatligande av hälso- och sjukvården efter Göran Hägglunds inlägg i debatten i torsdags. Det inlägget handlade om ett försök från SKL att möta kritiken kring ojämlikheter genom att föreslå en harmoniering av subventionsgraden av preventivmedel till ungdomar och fastställa en gemensam åldersgräns till 25 år för denna subvention.

SKL (Sveriges kommuner och landsting) har dock inget befälsordning över regioner och landsting utan har utfärdat en rekommendation till alla sjukvårdshuvudmän om att följa de föreslagna riktlinjerna, men vi kan redan nu konstatera att alla regioner och landsting inte kommer att följa rekommendationen. Jag har själv mina tveksamheter kring rekommendationen, vilket jag återkommer till nedan, och vi ska om ett par veckor hantera ärendet i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU).

Nå, talar då inte detta för att ett förstatligande ändå borde vara att föredra framför 21 egensinniga sjukvårdshuvudmän (med olika politiska majoriteter) som inte kan enas om en så pass enkel sak som åldersgränser och subventionsgrad av preventivmedel till ungdomar (och unga vuxna, för man väl säga med en åldersgräns på 25 år)? Jo, det gör kanske det. Det är väl inte orimligt att landsting och regioner kan enas om detta. MEN som alltid när flertalet ska enas om en gemensam linje utifrån tidigare olikheter så kommer det obenhörligen att leda till förändringar för några men en högre eller lägre subventionsgrad än tidigare eller med en högre åldersgräns än tidigare. I vissa fall ekonomiskt positiva förändringar för patienterna och därmed ekonomiskt negativa effekter för landstinget/regionen. I andra fall blir det på det omvända sättet.

Den kompromisslinje kring subventionering av preventivmedel som nu är rekommenderad från SKL innebär dock ytterligare en skärpning som jag inte var riktigt uppmärksam på när jag skrev mitt inlägg i maj, och det var inte heller sakfrågan i sig jag skrev om då. Det är att den gemensamma rekommendationen också innebär att regioner och landsting endast ska subventionera de preventivmedel som har läkemedelsförmån. Det står helt i strid med den ordning som vi haft i Västra Götalandsregionen sedan 2008 då vi har valt att subventionera också andra godkända preventivmedel som inte fått läkemedelsförmån från TLV (Tandvård- och läkemedelsförmånsverket). Det har gjort att ungdomar i Västra Götaland lättare kunnat välja just det preventivmedel som passar dem bäst och inte vara hänvisade till ett mindre antal preventivmedel med förmån.

Den kompromiss som nu rekommenderas oss från SKL innebär i flertalet landsting lägre kostnad och högre åldersgräns (positivt för den enskilde) men i Västra Götalandsregionen innebär det samtidigt en kraftig försämring för den som vill fortsätta att använda ett preventivmedel som inte ingår i läkemedelsförmånen, eller den som önskar prova något annat för att man inte uppskattar exempelvis biverkningarna.

Det är precis detta som jag är rädd för blir följden av en ökad statlig samordning eller ett förstatligande av hälso- och sjukvården. 2008 fattade vi ett mycket medvetet beslut i Västra Götalandsregionen om att ge subvention för fler preventivmedel än bara dem som var godkända av TLV. Det var en prioritering från vår sida och vi räknade med att det fanns en merkostnad för detta på kanske en handfull miljoner, men på uppsidan fanns kunskapen om att fler ungdomar på detta sätt skulle välja att skydda sig och därmed undvika oönskade graviditeter och vad det för med sig för den enskilde och för hälso- och sjukvården. Dessutom kan det knappast vara rimligt att regioner och landsting i praktiken härmed säger nej till innovationer i form av ny preventivmedel, eftersom nya preventivmedel med nuvarande regelverk hos TLV har mycket små möjligheter att komma in i gruppen som ges förmån och därmed riskerar en viktig utveckling och förnyelse att utebli.

Det är lite som jag skrev igår. Det är inte så att alla som vill ha det jämlikt. Bara dem som har det sämre än snittet idag vill ha det jämlikt, men vi som i detta fall har det bättre än idag då? Hur ska vi försvara vårt beslut inför våra väljare när kritiken kommer? Nöjer sig ungdomar och unga vuxna i Västra Götaland med svaret att de har omfattats av ett allt för generöst stöd tidigare och att det nu blir ett mer rättvist system? Jag tror inte det.

Den frågan jag tycker vi måste ställa oss i regionens hälso- och sjukvårdsutskott om ett par veckor är denna. Tas beslutet för de enskilda patienternas bästa eller är det ett beslut på den heliga jämlikhetens altare?

2013-09-27 @ 15:52:00 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Övertro på statlig styrförmåga

Jag blev förvånad i eftermiddags när socialminister Göran Hägglund (KD), i sitt inledningsanförande vid kristdemokraternas riksting, öppnade för att förstatliga svensk hälso- och sjukvård. Eller blev jag egentligen förvånad, var inte detta egentligen att vänta från en person som varit socialminister i sju år utan att ha den egentliga makten över svensk hälso- och sjukvård? Någonstans måste det ju klia i fingrarna att styra genom direkt beslut och inte bara via regleringsbrev till statliga myndigheter och stimulansmedel till regioner och landsting. Någonstans måste det vara frustrerande att vara minister och ställas till svars för misslyckanden eller missförhållanden som inte är hans, men som ändå uppfattas som hans av såväl allmänhet som media.

Förvånad är jag ändå, då jag känner Göran Hägglund som en klok person med mycket stor kunskap om och stort engagemang för svensk hälso- och sjukvård. Om man objektivt betraktar svensk hälso- och sjukvård i ett internationellt perspektiv, och det görs av många, så presterar svensk hälso- och sjukvård medicinska resultat i internationell toppklass. Sverige har en förhållandevis jämlik sjukvård där trösklarna för att få tillgång till sjukvård för alla medborgare (och numera även papperslösa) är låga. Sverige når dessutom dessa resultat till en relativt låg kostnad och sjukvårdens andel av BNP i Sverige är lägre än i många andra jämförbara länder. Slutsatsen måste bli att vi har ett av världens allra mest kostnadseffektiva hälso- och sjukvårdssystem.

Varför ändra på det? Vad är det som gör att staten skulle vara bättre på att styra sjukvården än regioner och landsting? Statens "track record" är ju inte särskilt imponerande när man tittar på styrningen, servicegraden, kostnadskontrollen och effektiviteten hos myndigheter som polisen, försvaret, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Vad säger att staten skulle lyckas bättre med hälso- och sjukvården? Inte särskilt mycket.

Det bärande argumentet som kommer fram i debatten och som jag uppfattar att också Hägglund sällar sig till är skillnaderna i jämlik tillgång till vård är för stora i Sverige. De ska lösas med hjälp av ökad statlig styrning eller rent av förstatligande av hälso- och sjukvården. Norge förstatligade sin länssjukvård och privatiserade sin primärvård (för att förenkla lite) för ungefär tio år sedan. Hur ser skillnaderna ut i tillgång till vård i olika delar av Norge? Jag skulle vilja hävda att skillnaderna ligger på ungefär samma nivå som i Sverige. Det är inte möjligt att detaljstyra på den nivån det skulle innebära om man vill radera ut alla skillnader, om man inte ser Nordkorea som ett föredöme i sammanhanget.

För tio år sedan var skillnaderna i tillgång och kvalitet inte något problem i svensk hälso- och sjukvård. Vi kände inte till dem. Idag vet vi så mycket mer genom bättre uppföljningssystem, nationella kvalitetsregister, öppna jämförelser, myndigheten för vårdanalys med flera instanser. Visst finns det skillnader, men många jämförelser innehåller så stora konfidensintervall att vi inte med säkerhet kan säga att skillnaderna är särskilt stora. Inom några medicinska områden har vi dock nästan inga skillnader alls och det är inom områden som haft kvalitetsregister under 30 års tid, t ex höftprotesregistret, och där kliniker och sjukhus har kunnat jämföra sig, lära sig och förbättra sig genom jämförelse.

Synliggörandet av de skillnader vi kan se är i grunden inte symptom på att sjukvården har misslyckats, det är en förutsättning för förbättring och utveckling - en utveckling jag är övertygad kommer att ske när bland annat region- och landstingspolitiker undrar varför en viss verksamhet hemma hos dom är sämre på andra håll och i förekommande fall också korrigerar resurstilldelning för att ge dessa verksamheter en rimlig chans att nå lika bra resultat som på andra håll. Jämförelserna stimulerar dessutom till att förbättra sig ytterligare och bortom vad man kanske idag tror är möjligt.

Inte sällan möts jag av argumentet att alla vill att det ska vara lika och på samma nivå i hela landet. Nej, det vill inte alla. Jag skulle vilja hävda att det är precis hälften som vill att det ska vara lika och på samma nivå. Det är den hälften som inom just det området har intresse som patientförening, läkemedelsbolag eller profession som vill att det ska vara lika bra hos dem som hos andra. Den andra hälften är inte alls lika intresserad av att nivån på sjukvården ska vara på den lägre nivån.

Har fått frågan om det är egetintresset som driver mig? Är jag rädd för min egen position? Inte det minsta. Det finns inget regering eller riksdag som hinner fatta beslut om ett förstatligande innan jag slutar som hälso- och sjukvårdspolitiker, men jag tror att den styrmodell vi har, trots brister som jag annars gärna bloggar om, har tjänat svensk hälso- och sjukvård väldigt väl och för mig är sjukvården alldeles för viktig för att överlämna till en experimentsverkstad i regeringskansliet.

2013-09-26 @ 20:40:50 Permalink Politik Kommentarer (1) Trackbacks ()

Kvinnovåld passade inte i strukturen

Idag har regionfullmäktige i Västra Götalandsregionen behandlat ett dokument som heter ”Samling för social hållbarhet – åtgärdsförslag för jämlik hälsa i Västra Götaland”. Det finns mycket att säga om detta dokument som tagits fram utifrån ett budgetuppdrag i 2011 års budget som Folkpartiet våren 2010 var med och formulerade. Jag bloggade om det i början av året och efter ett antal vändor var nu dokumentet tillbaka i regionfullmäktige för att fastställas.

Dokumentet har blivit bättre. Kraven på att perspektivet att individen också har ett eget ansvar för sin hälsa har tillgodosetts och skrivits in i dokumentet, men den kanske allvarligaste kritiken som jag och Folkpartiet har riktat mot dokumentet har inte tillgodosett. Det handlar om det folkhälsoproblem som kanske drabbar enskilda allra hårdast. Jag talar om våld i nära relationer. Få saker drabbar enskildas hälsa så hårt som när de utsätts för våld från människor i sin omedelbara närhet. Våld riskerar att göra människor osäkra och passiva, och den utsatthet och rädsla de tvingas leva med innebär en ohälsa som är fullständigt oacceptabel.

Trots kritik mot det framlagda förslaget valde jag idag att inte kritisera enskildheter i det framlagda förslaget, utan satsade istället min kraft i debatten på att försöka få med mig en majoritet i fullmäktige på ett tilläggsyrkande om att ge folkhälsokommittén ett uppdrag att snarast ta fram en kompletterande text till dokumentet om människor som lever i ensamhet, utanförskap, mobbning, utsatthet och utsätts för våld i nära relationer, och hur detta påverkar dessa människors hälsa.

Jag är uppriktigt förvånad över att partierna i den rödgröna politiska ledningen i regionen var så tydliga med att de ville avslå mitt yrkande. Huvudargumentet var uppenbarligen att ämnesområdet inte passade in i den strukturen av dokumentet man hade valt. Det är ett av de mest pinsamma argumenten jag någonsin har hört. Vi ska alltså inte ge ett uppdrag att formulera något om våld mot kvinnor (som ju våld i nära relationer nästan uteslutande handlar om) i ett dokument om jämlik hälsa för att det inte passar in i strukturen??? Väljer man det argumentet väljer man också att prioritera frågan väldigt lågt. Det är uppenbarligen viktigare med en bra struktur.

Folkhälsokommitténs ordförande Jan Alexandersson (V) bedyrade att det ”inte är så att vi inte ska jobba med detta”. Jag känner Jan som en klok, engagerad och bra politiker som vill väl, och jag är övertygad om att han tycker att frågan om våld i nära relationer är viktig. MEN, om man som Jan och övriga ledamöter i de rödgröna partierna väljer att avslå Folkpartiets tilläggsyrkande så är det en tydlig signal om att man inte tycker att frågan om våld i nära relationer är tillräckligt viktig, eller i alla fall att man inte ser våld i nära relationer som en viktig del i arbetet med att försöka få en ökad jämlik hälsa i Västra Götaland.

Kanske borde jag trots allt inte vara förvånad, för samma politiska ledning som inte vill ha med perspektivet våldet i nära relationer i dokumentet för jämlik hälsa är trots allt samma politiska ledning som det senaste året minskade på anslagen till Kompetenscentrum om våld i nära relationer och Kunskapscentrum för Jämlik vård.

Politik handlar, i min värld, i första hand om handlingar. Vad man föreslår, gör och vad man beslutar. Inte vad man säger och skriver på valaffischer och i valbroschyrer. Det räcker inte med läpparnas bekännelser, utan det krävs också aktiva ställningstaganden och aktiva prioriteringar.

2013-09-24 @ 13:28:05 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hälsoundersökningar

Igår presenterade Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) en kommentar av en större internationell systematisk översikt genomförd av det ansedda Cochrane Collaboration om generella hälsoundersökningar.

Redan när jag hörde om rapporten på radion igår morse twittrade jag "Tackar på morgonen @SBU_se för underlaget om hälsoundersökningar. Kan vi nu få slut på alla krav om fler undersökningar av friska." Nu har jag också hunnit ta del av SBU:s kommentar till Cochranes översikt och min kritik kvarstår. Med en begränsad ekonomi i hälso- och sjukvården är det många som kastat längtansfulla blickar mot generella hälsoundersökningar som en dunderkur för att både lösa både ekonomiska och medicinska utmaningar i sjukvården. Rapporten visar dock att generella hälsoundersökningar kostar men har ingen eller endast ringa generell effekt. Samtidigt visar SBU:s kommentar att hälsoundersökningar har ett relativt stort stöd också i såväl befolkningen som vårdgivare och vetenskapssamhället. Det är häri jag tror den stora utmaningen nu ligger om översikten ska få ett genomslag i svensk hälso- och sjukvård eller inte.

När hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i våras gjorde justeringar i Krav- och kvalitetsboken för primärvården fick jag slåss med näbbar och klor för att förhindra ett tydligt uttalat krav på att alla äldre i en viss ålder ska kallas till generella hälsoundersökningar. Det finns redan ett antal vårdgivare, bland annat den offentliga Närhälsan, som erbjuder detta och min uppfattning var att om någon ser detta erbjudande som en konkurrensfördel så låt dom då erbjuda det, men ställ inte krav på alla att genomföra generella hälsoundersökningar. Idag funderar jag på om det ens ska vara tillåtet att marknadsföra en vårdcentral med att man erbjuder generella hälsoundersökningar för en viss grupp? Vilka andra metoder som inte har vetenskapligt kunskapsstöd får man i så fall marknadsföra? Det kanske är att ta det ett steg för långt, men jag tycker det är värt att diskutera utifrån den nu kommenterade rapporten.

Hur har vi då hamnat där vi är i svensk hälso- och sjukvård att vi ska genomföra mer eller mindre omfattande undersökningar och provtagningar av patienter utan symptom? Jag tror "boven" i dramat är företagshälsovården som vi lagstiftning och avtal erbjudit breda grupper på arbetsmarknaden generella hälsokontroller med vissa intervall. Här har företag inte bara fått betala för dessa kontroller, många människor har vant sig vid att som friska bli hälsoundersökta och samtidigt har vi bundit upp relativt stora personella resurser i företagshälsovården som antagligenkunnat göra mer nytta i till exempel primärvården.

Min förhoppning är att SBU-kommentaren till Cochranerapporten nu inte glöms bort och att hälsoundersökningsfundamentalisterna inte längre får fritt spelrum i debatten. Det är viktigt att vi alltid försöker se till att upprätthålla en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård.

Jag hoppas också att den kan leda till en förnyad debatt om vad företagshälsovården egentligen bör ha för uppgift i den samlade svenska hälso- och sjukvården.

Tack SBU för ett viktigt bidrag i den fortsatta utvecklingen av svensk hälso- och sjukvård.

2013-09-20 @ 07:51:49 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kraftigt ökade vårdköer

Igår landade regionens månatliga tillgänglighetsstatistik i min mejlbox. Denna gång var det statistik för augusti månad och den bekräftade den utveckling som vi såg redan i juli-siffrorna. Det går åt fel håll.

Nu går i och för sig alltid siffrorna "åt fel håll" under sommarmånaderna jämfört med övriga året när de planerade besöken och behandlingarna minimeras under semestertider. Det är inte det som oroar mig, utan istället utvecklingen över tid.

Antalet invånare i regionen som vi inte uppfyller vårdgarantilöftet för har kraftigt ökat under de senaste två åren. Juli 2011 jämfört med juli 2013 har antalet patienter som väntat med än 90 dagar på ett besök hos en specialistläkare på sjukhus mer än tredubblats, och en jämförelse mellan augustimånaderna visar på nästan en tredubbling.

Regionen har nu under en längre tid haft fallande resultat. Den tätposition som vi under lång tid byggde upp som ett av de mest framgångsrika landstingen/regionerna vad gäller tillgänglighet håller nu på att snabbt tappas. Orsaken är den rödgröna politiska ledningens oförmåga till styrning, ledning och finansiering av sjukvården.

En av orsakerna till den försämrade tillgängligheten beror på att sjukhusen inte getts tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att klara sina åtaganden. En annan orsak är att när den politiska ledningen satsar extra kökortningsresurser så gör man det genom att i första hand skjuta till pengar till de sjukhus som inte når måluppfyllelsen. Premien går till dem som inte lyckas med sitt uppdrag. Det är en princip som står i bjärt kontrast mot den politik som regionen tidigare förde med mig som ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) där vi nådde framgångar genom att belöna dem som kunde visa upp en god tillgänglighet. Med de nya styrprinciperna är jag inte alls förvånad över att Skaraborgs sjukhus och Södra Älvsborgs sjukhus nu också börjar visa på större problem med tillgängligheten än tidigare. Hade jag varit ledare på något av dem sjukhusen, med tuffa ekonomiska förutsättningar, hade jag också börjat undra varför jag ska anstränga mig att hålla en hög tillgänglighet när jag ser att de sjukhus som inte gör det får extra pengar.

Siffrorna från de två senaste sommarmånaderna indikerar också att regionen under hösten kommer att få svårt att få ta del av den statliga kömiljarden som de senaste åren inneburit en extra intäkt på ungefär 200 miljoner kronor per år. Det är pengar som den politiska ledningen har räknat med som en intäkt i budgeten och når vi inte målet om att minst 70% ska få ett besök inom 90 dagar så kommer det också att leda till en försämring av regionens ekonomisk resultat.

Felaktiga och uteblivna prioriteringar tillsammans med byte av styrprinciper straffar sig, och de som främst får bära bördan är de patienter som får vänta på vård.

2013-09-17 @ 12:59:27 Permalink Politik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag vill bli RSO

Denna måndag om ett år vaknar vi med ett preliminärt valresultat i de allmänna valen den 14 september 2014. Det är med andra ord slut på semestern från bloggen och dags att återigen meddela omvärlden mina analyser, reflektioner och kommentarer om vad som händer i hälso- och sjukvården i allmänhet och i Västra Götalandsregionens sjukvård i synnerhet. I denna omstart, eller början på en långspurt mot valdagen, börjar jag med att sticka ut huvudet och deklarerar att

Jag vill bli Regionstyrelsens ordförande om ett år.

Det kan tyckas vara ett rätt så kaxigt uttalande från en gruppledare vars parti i opinionsundersökningarna får stöd av 6-7 procent av de potentiella väljarna, men jag ska försöka förklara hur och varför jag kommit till denna insikt.

Just nu pågår nomineringsarbetet i Folkpartiet och i de flesta andra partier inför nästa års val. Det leder till att jag fått ställa mig frågan om jag ska ställa upp igen. Efter att ha varit med i regionen sedan den bildades 1999 varav de senaste dryga nio åren som regionråd för Folkpartiet är det inte helt givet att det finns kraft och engagemang för ytterligare en mandatperiod.

Jag har tänkt mycket och noga och till sist landat i att jag fortfarande har det engagemang jag kräver av mig själv för att vilja fortsätta. Jag gör det för att de senaste tre åren i rollen som oppositionspolitiker har fått mig att inse hur mycket politik och politiskt ledarskap faktiskt kan göra skillnad.

Jag är naturligtvis inte den mest objektiva bedömaren när jag gör en analys över de gångna tre åren med ett rödgrönt styre i Västra Götalandsregionen, men jag tycker att det är tydligt hur andra vägval och prioriteringar de senaste åren försämrat förutsättningarna för regionens hälso- och sjukvård att utvecklas. Jag noterar hur brist på politiskt initiativ och ledarskap har lett till otydlighet och förvirring i organisationen. Jag kan också konstatera att jag själv och Folkpartiet har fått rätt på punkt efter punkt i vår kritik av den styrande rödgröna ledningen och att våra profetior om vad som kommer att hända med deras vägval (eller brist på dem) har slagit in.

Jag har sedan regionen bildades sysslat med hälso- och sjukvårdsfrågor, vilket kanske är det svåraste men samtidigt det absolut roligaste och intressantaste politikområdet. Jag har varit nöjd med att få syssla med de frågorna och få vara med och leda och styra Sveriges mest professionella organisation. Jag har ingen som helst längtan att sluta med hälso- och sjukvårdspolitik, men jag har samtidigt i oppositionsrollen och som gruppledare för Folkpartiet under den här mandatperioden ”tvingats” att bredda mig och ser en mängd intressanta utmaningar som regionen står inför också inom andra ansvarsområden, kanske allra främst inom personalpolitiken.

Jag väljer därför att kaxigt uttrycka att jag under nästa mandatperiod vill bli regionstyrelsens ordförande för att få chansen att på bredden arbeta med de utmaningar som regionen står inför. Det handlar för mig mycket om det som vi i Folkpartiets budgetförslag har kallat att ”investera för framtiden”. Att göra ett antal strategiska satsningar på förnyelse och utveckling, på modernisering av fastigheter, utrustning och IS/IT, på en mer offensiv personalpolitik och om kvalitets- och verksamhetsutveckling för att bejaka framtidens möjligheter.

Som regionstyrelsens ordförande skulle jag också vilja att Västra Götalandsregionen formulerar en ny vision för vår del av Sverige och Europa. En vision om den aktiva och Kreativa regionen istället för den nuvarande lite mer passiva visionen om Det goda livet.

Framför allt skulle jag arbeta för att den politiska ledningen återgick till att vara proaktiva ledare istället för reaktiva beslutsfattare. För mig är det viktigt att politiker tar initiativ och tydligt står upp för de beslut vi fattar och vilka konsekvenser de får utan att gömma oss bakom tjänstemän eller otydliga organisationer.

Det här är min programförklaring och du är välkommen att följa min resa mot målet på bloggen. Om ett år så vet vi om jag kan få chansen eller inte att bli regionstyrelsens ordförande. Det avgörs till sist av drygt 1,2 miljoner röstberättigade västra götalänningar.

2013-09-16 @ 09:36:18 Permalink Politik Kommentarer (1) Trackbacks ()