Jonas sjukvårdsblogg

Idag jublade min vän Staffan Werme (fp), kommunstyrelsens ordförande i Örebro, när högskoleverket gav klartecken för Örebro Universitet att få eximinationsrätt för läkarutbildning. Örebro har under många år drivit på och lobbat för att bli den sjunde orten i landet med läkarutbildning, men deras två tidigare ansökningar har avslagits 2006 och 2008. Nu blev det tredje gången gillt och det är bara att gratulera Örebro, landstinget och universitetet.

Om dagens beslut från högskoleverket också de facto leder till att de kan starta en läkarutbildning vet jag faktiskt inte, eller om det också krävs ett besked eller beslut från regeringen om detta. Örebro har dimensionerat utbildningen för att kunna examinera 60 nya elever varje termin. Det antal platser som idag redan finns vid läkarutbildningarna i Göteborg, Stockholm, Lund, Uppsala, Linköping och Umeå är fördelade på de olika orterna utifrån en något obegriplig fördelningsnyckel. Betyder Örebros nyblivna eximinationsrätt att platser ska omfördelas från de andra lärosätena eller ett nytillskott av utbildningsplatser på läkarutbildningen i Sverige?

Regeringen har redan beslutat om en rätt så kraftig utökning av utbildningsplatserna och jag hoppas att Örebros inträde på denna arenan innebär ytterligare fler utbildningsplatser. Jag har flera gånger tidigare bloggat om bristen i att Sverige inte tagit sitt ansvar och sörjt för vår egen läkarutbildning, utan fått förlita oss på att svenskar studerat till läkare utomlands för att sedan komma hem och jobba, samt på att rekrytera läkare från andra länder och med utbildning i andra länder till att komma till Sverige för att jobba.

Sverige måste ta ansvar för sin egen läkarförsörjning, och även om jag i tidigare inlägg, för två år sedan, varit skeptisk tidigare till ytterligare fler lärosäten så är tiden kanske mogen för ett sjunde universitet att bedriva utbildningen. Orsaken till min tidigare skepticism har varit kvalitetsskäl, men jag har delvis börjat svänga i frågan utifrån att en fortsätt utökning av befintliga utbildningsplatser också kan leda till att kvaliteten urholkas på kvantitetens altare.

Dagens beslut reser också en rad andra frågor - inte minst kopplat till den rapport som vi om någon vecka ska få i arbetsgruppen för Värmland-Västra Götaland. Beslutet eller beskedet om läkarutbildning i Örebro knyter plötsligt samman Värmland (och även Dalarna) mycket tydligare med Örebro vad gäller en mycket central fråga för hälso- och sjukvården. Ökar månne intresset från Örebro för Värmland och Dalarna som tänkbara partners i en framtida region i och med dagens beslut? Ökar intresset i Värmland för att fördjupa sjukvården tillsammans med Örebro istället för med Västra Götaland i och med dagens beslut?

I mitt blogginlägg för två år sedan skrev jag att en läkarutbildning i Örebro var en viktig pusselbit i frågan om hur kartor skulle ritas i Mellansverige. Nu har den pusselbiten förverkligats. Frågan är om det är en pusselbit som gör det enklare att få ihop pusslet eller bara komplicerar det ytterligare?

Jag ska i detta inlägg återkomma till frågan om vårdvalsmodeller i primärvården. Efter riksdagens beslut om att alla regioner och landsting i Sverige ska införa en vårdvalsmodell enligt Lagen om valfrihetssystem (LOV) så har nu samtliga regioner och landsting infört vårdvalsmodeller. Modellerna ser väldigt olika ut i olika delar av landet. I vissa landsting är uppdragen väldigt breda och omfattande och uppfattas av nya vårdgivare som allt för omfattande för att våga/vilja gå in med nya etableringar, i andra landsting ser ersättningssystemen helt annorlunda ut än i t ex grannlandstinget.

Skapar inte detta system med 21 olika vårdvalsmodeller ännu större ojämlikhet i den svenska primärvården? På kort sikt kan det naturligtvis uppfattas som märkligt - inte minst för vårdföretag som funderar på att etablera och starta verksamhet i olika delar av landet. Förespråkare för ökad nationell styrning av hälso- och sjukvården tycker att de fått vatten på sin kvarn när systemen är väldigt spretiga. Jag tror att den spretighet som vi nu ser över några år kommer att utjämnas. Regioner och landsting kommer att se och lära av varandra kring vad som är framgångsfaktorer i olika vårdvalsmodeller och försöka implementera dem på hemmaplan. Vi befinner oss i en form av testbana för vad som fungerar bra. Alternativet hade varit en centralt beslutad modell som ska tillgodose alla de olikheter som finns mellan olika landsting som ju har olika utmaningar och förbättringsområden i primärvården som de försöker åtgärda i sina respektive vårdvalsmodeller.

Även om Vårdval Halland var först ut och har fått stå som exempel för alla andra vårdvalsmodeller så är det ändå vårdvalsmodellen i Stockholm som har diskuterats mest. Det finns flera orsaker till detta. Dels så finns det en redan från början en större politisk polarisering i Stockholm än i övriga landet. Där partierna i stora delar av övriga landet försöker skapa vårdvalsmodeller i konsensus för att skapa trygghet för vårdgivare över tid så präglar konflikt den politiska diskussionen om Vårdval Stockholm.

Jag kan dock inte låta bli att fastna för ett av kraven som levereras.

Landstinget i Stockholm har också valt en ersättningsmodell som i stora stycken skiljer sig från de flesta andra landsting och regioners modeller. Jag ska inte värdera vilka val mina kollegor har gjort i Stockholm, men kan konstatera att de valt en modell med relativt hög andel prestationsbaserad ersättning och att de gjorde det mot bakgrund av analysen att tillgängligheten var för dålig i primärvården innan införandet av Vårdval Stockholm, och de tycks ha lyckats i den ansatsen.

Jag vet att diskussionen i Stockholm pågår hur de kan utveckla sin modell ytterligare, och de ser sig naturligtvis också runt om i landet och försöker samtidigt tänka nytt ur sitt eget perspektiv. I dag avger tre centerpartister i Stockholms läns landsting förslag på förändringar i Vårdval Stockholm via en debattartikel i DN. Jag ska inte recensera de olika förslagen i sig. Det måste ske ur ett Stockholmsperspektiv av personer som har större kunskap om deras vårdval än vad jag har.

Jag kan dock inte låta bli att kommentera ett av förslagen i artikeln där centerpartisterna i Stockholm försöker hitta boten mot kritiken om att den prestationsersatta delen i ersättningssystemet är för hög. Artikelförfattarna skriver:

"I debatten om vårdvalet florerar uppgiften att läkarna eftersträvar många korta besök hellre än att undersöka två hälsoproblem vid samma besök. Utvärderingar som har gjorts har inte kunnat visa någon sådan utveckling. Men vårdgivare som på detta sätt vill skumma grädden i ersättningssystemet kan faktiskt premieras genom nuvarande modell. Centerpartiet vill därför ge en rättighet för patienter till ett femton minuter långt besök. Brott mot denna rättighet ska medföra att patienten inte behöver betala sin patientavgift."

Jag ser att syftet är vällovligt i förslaget, men menar att det vore oerhört kontraproduktivt om vi från politiskt håll skulle börja reglera en minimitid för varje besök på vårdcentralen. Hela tanken med vårdvalsmodellen har varit och är att ge patienterna ökad frihet att välja den vårdgivare som de känner förtroende för, att ge ökad frihet för vårdgivare att etablera verksamhet och ta ett steg bort från allt för klåfingrigt detaljstyrande från politiskt håll. Att detaljreglera längden på varje enskilt läkarbesök tillhör definitivt avdelningen allt för klåfingrigt detaljstyrande.

Jag såg samma tendenser i förra veckans fullmäktigedebatt i regionen mot en önskan mot ökad detaljstyrning från vänsterpartiet som är det enda partiet hos oss som valt att inte stödja införandet av VG Primärvård. Visst ska vi styra och om vi ser att vi inte uppnår de mål som vi önskar i verksamheterna så måste vi vara beredda att ändra på våra styrinstrument, men vi får aldrig trilla i fällan att tro att det är ökad detaljstyrning som förbättrar primärvården i Sverige.

Dagens stora sjukvårdsnyhet var nattens beslut i USA:s representanthus där en modifierad version av president Barack Obamas sjukvårdsreform vann bifall, om än med knapp marginal. Sju presidenter lär under de senaste 100 åren försökt reformera det amerikanska sjukvårdssystemet men misslyckats, så visst är det något av ett historiskt beslut även om det till relativt stor del fortfarande är oklart vad reformen faktiskt kommer att innebära i praktiken. Den ska heller inte sjösättas förrän 2013 och då finns risken att USA har en annan president än idag.

USA spenderar solklart mest pengar, mätt som andel av BNP, av världens rika länder på hälso- och sjukvård. Samtidigt är USA ett av de länder där möjligheten till god hälso- och sjukvård är allra mest ojämlikt fördelad. Den amerikanska sjukvården är i flera stycken ett föredöme sett till utveckling. Mycket av utvecklingen också i svensk hälso- och sjukvård har sina rötter i en utveckling som inte sällan har prövats i USA för upp emot ett decennium sedan. Vi har i det avseendet mycket att lära av sjukvården i USA.

Samtidigt förfasas vi som svenskar över att stora delar av befolkningen i USA står helt utanför den gemensamt finansierade sjukvården, och nattens beslut lär innebära att upp emot 30 miljoner invånare som stått helt utanför sjukvårdssystemet nu får möjlighet till åtminstone grundläggande och nödvändig sjukvård.

Det är fascinerande att en sådan stor välfärdsnation som USA inte tidigare lyckats involvera hela befolkningen i ett välfungerande sjukvårdssystem, och riktigt hela befolkningen kommer väl inte med i den här reformen heller.

Samtidigt tror jag det är viktigt att vi stannar upp i vårt förfasande över sakernas tillstånd i USA vad gäller bristande jämlikhet i vården och tittar på vårt eget sjukvårdssystem i Sverige. Jag tror att de allra flesta av oss har en bild av att om det är något som vi är riktigt bra på i Sverige så är det väl just jämlikhet.

Visst finns det, i alla fall ur mitt perspektiv, mycket som är vunnet med den svenska modellen med en gemensamt finansierad hälso- och sjukvård via skatten. Det tillförsäkrar alla tillgång till hälso- och sjukvård utan att den enskilde behöver vara beroende av egna eller arbetsgivarens försäkringar. Samtidigt har bristerna i den svenska sjukvårdsmodellen lett till en ökad jämlikhet de senaste decennierna. En OECD-rapport för några år sedan pekade faktiskt ut Sverige som ett av de länder med mest ojämlik sjukvård i OECD-området. Orsaken är att våra tillkortakommanden i form av bland annat köer och bristande valfrihet lett till att den det är de resursstarka (ofta i form av hög inkomst och/eller längre utbildning) som har möjligheter att ta sig fram i systemet.

Den allra största bristen är dock att vi vet alldeles för lite om den bristande jämlikheten. De senaste åren har det börjat komma fler uppföljningar och rapporter som pekar på att det bland annat är lättare att få ta del av nya och dyrare läkemedel om man är svenskfödd man med lång utbildning och hög inkomst än om man är invandrad kvinna med låg utbildning och låg inkomst.

Skillnader i ohälsa i olika socioekonomiska grupper har vi ingen möjlighet att sudda ut på kort sikt. Det kräver ett långsiktigt arbete där hälso- och sjukvårdens organisation bara är en av flera samhällsorgan och institutioner som har ett ansvar att försöka förändra detta faktum. Att vi däremot bemöter och behandlar människor olika på grund av deras kön, kunskap, etnicitet, utbildningsnivå och inkomstnivå är dock något som borde kunna åtgärdas med en gång.

Problemet är dock fortsatt att vi vet för lite om den problematiken med bristande jämlikhet. I lördagens upplaga av Svenska Dagbladet fanns viss information om förslag som diskuteras i vår Alliansarbetsgrupp. Ett av de viktigaste inslagen i det är att i högre utsträckning mäta och redovisa jämlikheten och ojämlikheten i svensk sjukvård.

Kan representanthusets beslut i natt på andra sidan Atlanten hjälpa till att ge oss perspektiv på våra egna framgångsfaktorer och våra egna brister så var det beslutet också bra för den svenska sjukvårdens framtid.

Ökad patientsäkerhet är en av de viktigaste utmaningarna för hälso- och sjukvården. Nästan var tionde patient som kommer till ett sjukhus drabbas av någon form av vårdskada, det vanligaste är någon form av vårdrelaterad infektion som i många fall hade kunnat undvikas med större fokus på patientsäkerhetsarbetet.

I går kom beskedet: "Patientsäkerheten på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är så eftersatt att sjukhuset nu får böta en halv miljon kronor."

Bakgrunden är överbeläggningar, för tätt placerade sängar och delade toaletter för patienter smittade med multiresistenta bakterier och osmittade patienter. Detta inlägg ska inte tolkas som en kritik mot Karolinska för det finns en motsvarande problematik på de allra flesta av landets sjukhus, inklusive våra egna i Västra Götaland. Samtidigt finns det också goda exempel på sjukhus som föredömligt har arbetat med dessa frågor.

Problematiken med överbeläggningar återkommer jag till nedan och vill först föra ett resonemang om ett vite eller böter är rätt väg för att öka patientsäkerheten i landets hälso- och sjukvård? Syftet med kraftiga viten, och det varslas nu om sådana runt om i hela landet, är naturligtvis att ge ett incitament för sjukvården att förbättra sina rutiner för att öka patientsäkerheten. Vi vet av tidigare erfarenheter att också mindre ekonomiska incitament kan påverka sjukvården ganska så kraftfullt och det ser jag gärna mer av i svensk hälso- och sjukvård.

Jag är dock mer tveksam till om den typen av negativa incitament som viten och böten innebär är rätt väg att gå för att stimulera till engagemang kring arbetet med ökad patientsäkerhet. Det finns en inneboende risk att viten som faller ut innebär att avdelningar eller kliniker måste spara in de förlorade pengarna och att de besparingarna i sin tur leder till försämrad patientsäkerhet. Vi riskerar således att hamna i en negativ spiral istället för i den positiva spiral som var avsedd. Av det skälet är jag betydligt större anhängare till positiva incitament i form av målrelaterade ersättningar eller bonusar som faller ut till avdelningar, kliniker, divisioner eller hela sjukhus som kan påvisa ett framgångsrikt patientsäkerhetsarbete. Å andra sidan kommer ett framgångsrikt patientsäkerhetsarbete i sig att spara pengar samtidigt som det minskar lidandet för enskilda patienter så frågan är om den extra bonusen då verkligen behövs, eller skulle gjort mer nytta på annat håll.

Det är således inte helt självklart vilken väg som är bäst att gå för att stimulera till ett mer aktivt patientsäkerhetsarbete i hälso- och sjukvården. Jag är dock ganska övertygad om att de allt kraftigare böterna som nu utdelas eller flaggas för i olika sammanhang snarare väcker mer frustration är engagemang, och då har vi som samhälle misslyckats.

Överbeläggningarna är ett gissel i sjukvården och vi måste än tydligare arbeta med dessa frågor. Det enkla svaret på frågan om överbeläggningar är naturligtvis fler vårdplatser och inte minst Läkarförbundet har under de senaste åren tydligt drivit en sådan linje. Jag utesluter inte att många sjukhus i såväl regionen som i landet som helhet är i behov av fler vårdplatser, men jag är också övertygad om att vi kan arbeta mer aktivt med de vårdplatser vi redan har.

Jag tror att vi i ökad utsträckning behöver jobba med att nivåstrukturera vårdplatserna från intensivvårdsplatser till intermediärplatser över till "vanliga" vårdplatser och en utveckling av andra "step-down"-platser i form av mellanvårdsavdelningar eller patienthotell. I den sista kategorin vårdplatser kan bland annat de så kallat medicinskt färdigbehandlade vårdas när kommunerna inte kan ta emot patienterna i den kommunala omsorgen.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att förbättra våra egna rutiner för utskrivning där rondsystem och annat gör att många patienter som är redo att skrivas ut redan på morgonen eller förmiddagen inte blir utskrivna och därmed kan ge plats för nya patienter förrän på seneftermiddagen på grund av våra egna bristande rutiner.

Vårdplatssituationen måste generellt förbättras men fler och högre böter till dem som inte löst problemet är med största sannolikhet fel väg att gå för att lösa problemet.

En hel dags sammanträde med regionfullmäktige är på väg mot sitt slut. Listan för dagens sammanträde var inte lång, men ganska så viktig. Vi har fattat beslut om att förorda en ägare av kollektivtrafiken i framtiden istället för 50 ägare i form av 49 kommuner och en region. Vi har fattat beslut om den politiska organisationen för nästa mandatperiod och också om arvoden för dem som kommer att vara förtroendevalda under nästa mandatperiod.

För min egen del så har fullmäktige främst kommit att handla om tre interpellationsdebatter i tre frågor om VG Primärvård från tre vänsterpartister. Det är aldrig en slump att det kommer tre interpellationer i samma ämne samtidigt. Jag tolkar det som att vänsterpartiet, som enda parti som var emot införandet av VG Primärvård, här och idag inledde sin valrörelse med att försöka peka på brister.

Jag är naturligtvis oerhört partisk i denna fråga, men jag tycker faktiskt att mina och andra politikers svar och argument på vänsterpartiets frågor har varit starka nog för att vinna debatten. Och just i detta nu visade det sig att vi vann den tredje interpellationsdebatten på walk over då interpellanten hade hunnit lämna sammanträdet. Synd. För jag kände mig i mycket bra debattform.

VG Primärvård firar väldigt snart ett halvår. Mycket har blivit bra, annat hade kunnat bli bättre och jag är övertygad om att det kommer att bli ännu bättre när alla blivit "varma i kläderna" och rutiner och annat som är nytt har satt sig på ett annat sätt.

Det börjar kännas som att jag i varje blogginlägg ber om ursäkt för att jag inte uppfyller den ambition jag har satt upp för mitt bloggande. Den senaste veckan har återigen varit en vecka med möten från morgon till kväll och där de mest akuta telefonsamtalen och mejlen fått försöka klaras av mellan övriga aktiviteter. Nu har jag dock hamnat på X2000 österut på väg till Västerås och helgens liberala riksmöte som väl blir ett form av avstamp inför valet som nu bara är ett halvår bort. Tågresa i tyst kupé erbjuder lite tid till reflektion och möjlighet till bloggande.

Strax innan tåget gick idag hann jag med att prata om kvalitetsregister och nyttan med dessa i samband med de avslutande seminarierna på Sahlgrenska Universitetssjukhusets (SU) kvalitetsvecka. SU har erbjudit ett fantastiskt veckoschema med aktiviteter, föreläsningar, debatter, posterutställningar och prisutdelningar på de tre sjukhusen. Tyvärr blev mitt eget deltagande reducerat till en dryg timma idag. Jag hade velat se och höra betydligt mycket mer av det som fanns på programmet.

Strax innan min programpunkt så var det prisutdelning till sjukhuset sex bästa arbetsplatser, och det var härligt att höra både att det var stor konkurrens om titlarna och juryns motiveringar till vinnarna. Motiveringarna vittnade om ett fantastiskt arbete på en massa avdelningar, kliniker och verksamhetsområden för att öka kvaliteten, förbättra patientsäkerheten och patientbemötandet, förbättrande av rutiner i syfte att öka tillgängligheten och insatser för att förbättra arbetsmiljön. Att få höra dessa motiveringar och även ta del av den mängd postrar som ställts ut som exempel på förändrings- och förbättringsarbeten som genomförs på en lång rad arbetsplatser inom det stora sjukhuset är oerhört glädjande. Det finns mängder med goda exempel i regionens sjukvårdsverksamheter, inte bara på SU, som förtjänar att uppmärksammas mer och även användas mer, och detta är en av sjukvårdens största utmaningar.

Vi måste bli bättre på att lära av de goda exemplen över sjukhusgränser och över disciplingränser. De allra flesta förbättringsarbeten på avdelningar och kliniker leder både till bättre resultat för patienterna och bättre arbetsmiljö för personalen, och i väldigt många fall leder det snarare till lägre än till högre kostnader.

Ett annat mycket lovande gott exempel fick vi presenterat vid gårdagens ordförandekonferens för de medicinska sektorsråden. Gårdagens tema var Forskning och utveckling med flera intressanta informationer av och om bland annat det regionala utvecklingsområdets forskning (utanför sjukvårdsområdet), HTA-centrum och Gothia Forum. Trots ett mycket spännande tema var det en annan föredragning som stack ut mest under dagen.

Roger Johansson på Södra Älvsborgs Sjukhus hade en föredragning om deras arbete med att skapa ett tidsbokningssystem på sjukhuset. Under det senaste året har mängder med personal varit engagerade i olika processkarläggningar för att se hur de egentligen jobbar med remisser, svar och bokning av patienter för besök och/eller operationer. Kartläggningarna har visat att det funnits en del övrigt att önska och att de delvis bristfälliga rutinerna lett till både merarbete och onödiga fördröjningar och förseningar.

Med detta genomgånget är sjukhuset nu redo att ta nästa steg för att få en fungerande tidsbokning så att patienter mer eller mindre omedelbart kan få erbjudande om tider för besök och behandling. Mot bakgrund av vårdgarantins tidsgränser är målet att ständigt ha en aktuell tidsbok för fyra månader.

Tidbokningsprojektet känns både väl genomarbetat och ger indikationer på att vi kan ta steget in i den värld där tider för patienter i ökad utsträckning kan sättas i dialog med patienterna utifrån både dennes behov och önskemål.

Liknande arbeten har jag sett exempel på tidigare, men aldrig i den fullskala som ett tidbokningsarbete på ett helt stort sjukhus som SÄS. Här kommer det definitivt ett gott exempel att lära av för andra sjukhus när de ska göra samma resa.

Jag har återigen tvingats till ett längre blogguppehåll. Denna gång har det berott på att jag legat mer eller mindre däckad i feber, svettningar, muskelvärk, snuva med mera i en vecka. Har fått en och annan tråkning av att det inträffade lägligt under vinter-OS, men med OS-programmet på kvällar och nätter har man ju under detta OS inte behövt hålla sig borta från jobbet på grund av OS.

Strategierna för att bli frisk igen från den typen av infektion som jag drabbades av har av någon beskrivits som att antingen gå till vårdcentralen och få ett recept för att sedan bli frisk efter sju dagar, eller att helt enkelt ligga hemma, sova och bli frisk efter en vecka. Jag valde strategin att bli frisk efter en vecka, och det stämde rätt så bra.

Det blev således inget läkemedelsintag för min del under veckan, men det är just om läkemedel som detta blogginlägg är tänkt att egentligen handla om.

AstraZeneca har idag meddelat  stora förändringar i sin globala forskningsverksamhet. För drygt en månad sedan flaggade bolaget för kommande förändringar och idag kom dem och i Sverige resulterade det i att deras forskningsverksamhet i Lund kommer att avvecklas under 2011. Det är naturligtvis ett hårt slag för Skåne att förlora en så pass stor forskningsaktör i sin region.

Valet av strategi från AstraZeneca att helt avveckla forskningsenheter med tårtspade istället för osthyvel gör att en befarad neddragning av Astras verksamhet i Mölndal istället tycks innebära en utökning av verksamheten när terapiområdena andningsvägar och inflammation som bedrivits i Lund istället förs över till enheten i Mölndal. För Västra Götaland betyder det på omvänt sett från Skåne en positiv utveckling att en så pass stor forskningsaktör blir kvar i regionen och förhoppningsvis också utvecklar verksamheten.

Vad jag kan utläsa av pressmeddelandet från AstraZeneca så är det stora förändringar som görs globalt. Hela enheter stänger inte bara i Sverige utan också i Storbritannien och i USA. Samtidigt som AstraZeneca släpper på ambitionerna med tidig forksning inom en rad terapiområden, bland annat inom psykiatrispektrat kring schizofreni, bipolär sjukdom och depression/ångest.

Jag kan egentligen inte läkemedelsbranchen tillräckligt bra för att göra tvärsäkra uttalanden, men jag kan inte låta bli att notera skrivningen om att man släpper på ambitionerna "med tidig forskning" inom en rad områden. Under de senaste decennierna har vi sett sammanslagningar av i grunden stora läkemedelsbolag till jättar, varav just Astra och Zeneca är ett exempel. Pharmacia och UpJohn var ett annat, och så sent som förra året meddelades om en sammanslagning av jättarna Pfizer och Wyeth. Läkemedelsbolagen har gått mot koncentration och ett av skälen är säkert de allt högre utvecklingskostnaderna för nya läkemedel.

Signalen om att AstraZeneca släpper ambitionerna "med tidig forskning" signalerar delvis en ny inriktning om att bolaget låter andra mindre bolag och kanske också mer innovativa bolag stå för tankeverksamheten och den tidiga utvecklingen för att sedan kunna fungera som partner eller uppköpare av idéer eller hela företag när lovande idéer behöver utvecklas i de kommande faserna före lansering, d v s i den utvecklingsfas som det behövs större ekonomiska muskler.

AstraZeneca har länge varit en viktig partner till Västra Götalandsregionen, inte minst inom den kliniska forskningen och även i uppbyggandet av Gothia Forum, som jag bloggade om i november.

Nyheten om AstraZenecas nya förskningsinriktning nådde mig sent på eftermiddagen efter sammanträde med regionens FoU-beredning och jag kan i skrivande stund inte låta bli att fundera över hur Västra Götalandsregionen kan bidra till att ytterligare stimulera framväxten av de företag som i Astras hägn och i samarbete med regionens sjukvård kan vara de företag som i ökad utsträckning kan bidra just "med tidig forskning". Där har vi en utmaning för regionen i det som är regionens två huvuduppgifter - hälso- och sjukvård och regional utveckling.