Slakt av välfärden?
Jag har idag valt en utmanande rubrik för att reflektera över en några veckor gammal nyhet, men i en fråga som är på väg att göra comeback som en riktigt het fråga i den sjukvårdspolitiska debatten.
För ett par veckor sedan flaggade socialdemokraternas Carin Jämtin för att de vill ge kommuner och landsting någon sorts vetorätt mot vinstdrivande företag i välfärdssektorn. Tanken,om jag förstår förslaget rätt, är att en kommun eller en region/landsting i samband en upphandling kan ställa krav på att endast tillåta icke vinstdrivande företag att lägga anbud.
Jag häpnade när jag såg förslaget då den kommun eller den region eller landsting bestämmer sig för att införa ett sådant veto troligen kommer att genomföra den mest omfattande negativa förändringen välfärden som vi någonsin har skådat. Jag tror inte att jag överdriver om jag tror att det leder till en slakt av välfärdssektorn så som vi känner den idag.
För att ge några konkreta exempel. Vilka icke vinstdrivande byggföretag kommer att lägga anbud på att bygga om och bygga nytt vid regionens sjukhus? Vilka icke vinstdrivande transportföretag kommer att lägga anbud på att köra bussar och tåg i kollektivtrafiken? Vilka icke vinstdrivande läkemedelsbolag ska vi köpa läkemedel av? Vilka icke vinstdrivande förlag ska kommunernas skolor köpa läromedel av? Vilka icke vinstdrivande företag ska kommunerna köpa nya konstgräsplaner av?
Jag tror att ni fattar min poäng om att det skulle vara svårt att finna icke vinstdrivande företag som är beredda att leverera dessa varor och tjänster. Ni kanske rent av tycker att jag medvetet valt att missförstå partisekreterare Jämtin. Nej, jag väljer inte att missförstå Jämtin. Ja, jag inser också att Carin Jämtin sannolikt endast syftar på att kommuner och regioner ska kunna använda sig av vetot när det gäller upphandling av vem som ska driva skolan, äldreboendet, vårdcentralen eller sjukhuset. Där ska de vinstdrivande företagen stoppas, men var ligger logiken i det?
Västra Götalandsregionen köper idag varor och tjänster för ungefär 12 miljarder kronor varje år. Grovt uppskattat tror jag att upphandlingen av de direkta vårdtjänsterna står för 2-3 av dessa miljarder.
Varför skulle det vara OK att tillåta vinster i de företag som i första hand levererar varor, men inte i de företag som levererar tjänster?
Ett vanligt argument från de rödgröna partierna är att gemensamma skattepengar inte ska gå till vinster i välfärdssektorn. Men varför är det OK att företaget som levererar mammografiutrustning till regionen får gå med vinst, men inte företaget som genomför mammografiundersökningarna?
Varför skulle det vara OK att bolaget som tillverkar läkemedlet får gå med vinst, men inte vårdgivaren som förskriver läkemedlet? Används skattepengarna bättre som vinst i ett multinationellt läkemedelsbolag, än som vinst hos en mindre lokal vårdcentral?
Jag kan ha respekt om man gör det principiella ställningstagandet att kommunen eller regionen inte upphandlar något alls av vinstdrivande företag, men effekterna av det skulle bli långt ifrån acceptabla.
Jag kan däremot inte ha någon respekt för ett principiellt ställningstagande om att vinst i varuproducerande företag är OK och till och med en viktig drivkraft, medan vinst i tjänsteproducerande företag är omoraliskt och fult.
Vad menar egentligen Jämtin och socialdemokraterna, och vad tycker socialdemokraterna i Västra Götaland? Vill de införa ett generellt förbud mot upphandling från vinstdrivande företag och därmed slakta välfärden?
Eller vill de införa ett selektivt förbud mot upphandling från vinstdrivande företag, och hur motiverar de i så fall att de behandlar olika typer av företag och olika verksamheter på olika sätt?
Fler vårdcentraler på gång
För ett kvartal sedan bloggade jag om att två nya vårdcentraler startade den 1 december - en i Borås och en i Lidköping. Samma dag var det tre andra vårdcentraler som förlorade rätten att driva primärvård inom ramen för vårdvalsmodellen VG Primärvård.
Att jag inledningsvis skrev om min förvåning är att jag inte hade förväntat mig att så pass många vårdgivare, 30 månader efter starten av VG Primärvård, skulle ha modet att starta nya verksamheter. En ny vårdcentral börjar sin verksamhet med noll patienter och därmed också noll kronor i intäkter, medan de från första dagen har kostnader för bland annat lokaler och personal.
Av de båda vårdcentralerna som startade 1 december har Hamnstadens vårdcentral i Lidköping redan lyckats locka till sig drygt 3 000 patienter medan Cityläkarna i Borås har fått knappt 1 000 patienter som valt att lista sig på den nya vårdcentralen. Det visar att det finns en rörlighet bland patienterna som kanske är större än vad jag trodde. Den 1 april förra året startade också en ny vårdcentral i Ulricehamn. På ett knappt år har de lyckats locka till sig drygt 4 000 patienter, samtidigt som de båda offentligt drivna vårdcentralerna i kommunen tappat knappt 4 000 patienter. Den ene bröd.....
Det är patienterna som har fått makten i VG Primärvård. Om de inte är nöjda med tillgänglighet, service, bemötande och kvalitet på den vårdcentral de är listade vid så har de chansen att byta, och uppenbart är folk både intresserade och villiga att byta vårdcentral.
Att nu ytterligare tre vårdcentraler är på väg att starta i Västra Götaland är för mig ett bevis på att vårdvalsmodellen i regionen är en framgång.
När det sommaren 2009 såg ut att bli över 65 nya vårdcentraler i Västra Götalandsregionen den 1 oktober samma höst uttalade jag en profetia i Västnytt om att ett antal av dem sannolikt kommer att få svårt att överleva på sikt. Vi har också fått se en utslagning av vårdcentraler, men i mindre omfattning än vad jag trodde. Några har fått tillstånd att avveckla verksamheten i förtid, andra finns kvar och har blivit filialer till andra vårdcentralerna, ytterligare några har bytt ägare och ytterligare ett gäng har valt att starta ny verksamhet under de två och ett halvt år som snart har förlupit.
Idag är det 13 av knappt 200 vårdcentraler som har färre än 3 000 listade patienter (om jag räknat rätt). Det borde vara tufft att leva upp till alla villkoren i VG Primärvårds krav- och kvalitetsbok med så pass få listade patienter, men faktum är att nio av de tretton vårdcentralerna under det senaste åren har vuxit i storlek. Flera av dem finns också i regionens ytterområden och får ta del av den särskilda geografiska ersättning till vårdcentraler i mindre kommuner långt från sjukhus. De tycks fortsatt överleva och det tyder också på att vi har en ersättningsmodell som premierar just det vi vill att den ska premiera så att vi kan ha vårdcentraler också i områden med färre invånare.
"Återkommer"
Vid dagens sammanträde så handlade det bland annat om att den politiska ledningen skulle "återkomma" nästa år kring de förslag jag förde fram om hur de nationella stimulansmedlen för patientsäkerhet för 2012 skulle hanteras. Det var för övrigt ungefär samma kommentar som när stimulansmedlen för 2011 behandlades för ett år sedan.
"Vi återkommer" blev också svaret på frågan om kristdemokraternas tidigare bifallna motion om att utreda förutsättningarna för ett särskilt center för kvinnor med svår endometrios för att förbättra kvaliteten i vården. Den politiska ledningen föreslåg istället att det skulle tas fram regionala riktlinjer, men i frågan om inrättandet av ett regionalt center så skulle den politiska ledningen "återkomma".
I den fråga som jag bloggade om redan i måndags - hur stimulansmedlen för bättre tillgänglighet till vård för barn och unga med psykisk ohälsa skulle användas så blev också svaret att den politiska ledningen avser att "återkomma". Denna gången handlade det om de nationella stimulansmedlen skulle användas till aktiva insatser för att förbättra den psykiska hälsan för barn och unga. Den vänliga tolkningen av de försök till svar vi fick om hur pengarna skulle användas var, "Vi återkommer". Svaret kunde dock lika gärna tolkas som ett "Nej, de kommer de inte att göras. De kommer att behöva användas för att täcka kostnader på andra håll i regionens budget."
Men OK, jag ska ge den politiska ledningen chansen att "återkomma" om hur pengarna ska användas. Men inte allt för länge. För jag kommer garanterat att ÅTERKOMMA till frågan för att få de konkreta svar som jag inte fick vid dagens sammanträde.
Stimulansbidrag ska stimulera
Det är inte alltid helt enkelt att redogöra för hur statsbidrag fördelas, erhålls, används och redovisas. Vad gäller just detta statsbidrag som funnits sedan Alliansregeringen tillträdde 2007 och som nu har förlängts så erhålls stimulansmedlen i slutet av varje år baserat på hur väl regioner och landsting har nått upp till successivt skärpta tillgänglighetsmål. Västra Götalandsregionen har traditionellt haft en god tillgänglighet till de nationella vårdgarantierna och också till de regionala skarpare vårdgarantierna på just det här området.
I slutet av 2011 fick regionen nästan 47 miljoner kronor som nu är möjliga att använda under 2012 (på samma sätt som 2008 års pengar användes under 2009 osv). Dessa pengar har i princip alltid fördelats ut på regionens hälso- och sjukvårdsnämnder. Samtidigt har den politiska ledningen redan i budgeten för 2012 fördelat ut de förväntade 36 miljonerna (vilket är regionens relativa andel av statsbidraget om alla landsting och regioner uppfyller alla kraven) till hälso- och sjukvårdsnämnderna, men eftersom det var okänt om statsbidragen skulle fortsätta komma under 2012 så finns de inte med på intäktssidan i budgeten.
Detta ger oss nu en unik möjlighet att göra en strategisk och långsiktig förstärkning av barn- och ungdomspsykiatrin och vården för barn och unga med psykisk ohälsa i regionen. Vi har 2011 års statsbidrag som vi kan använda under 2012 och vi kan också räkna med 2012 års statsbidrag att använda under 2013 osv, samtidigt som de insatser som tidigare har gjorts av hälso- och sjukvårdsnämnderna kan fortgå då de redan har fått pengar för detta i den ordinarie budgeten.
Syftet med stimulansmedel från regeringen är naturligtvis att de ska stimulera till utveckling inom det angivna området - i det här fallet kring barn och unga med psykisk ohälsa. För mig är det självklart att vi ska göra en riktad strategisk satsning för hela det belopp som vi kan förvänta oss att få i stimulansmedel de kommande åren.
Det är viktigt principiellt att dessa resurser går till förbättrad vård för barn och unga, och jag kommer på onsdag att föreslå att hälso- och sjukvårdsdirektören får i uppdrag att omgående och tillsammans med det medicinska sektorsrådet i barn- och ungdomspsykiatri ta fram förslag till angelägna och strategiska utvecklingsinsatser inom området barn och ungas psykiska hälsa.
Två saker som jag själv gärna skulle vilja se på en sådan lista är förstärkt tillgänglighet till neuropsykiatriska utredningar och en utveckling och förstärkningen av vården för de ungdomar som är "för sjuka" för att kunna tas om hand i skolans elevhälsa, men samtidigt "för friska" för att få hjälp i den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin.
Det viktigaste av allt just nu är dock att inte stimulansmedlen försvinner i något av den politiska ledningens ekonomiskt svarta hål, utan att de tillåts göra nytta för att förbättra vården för dessa barn och ungdomar. Allt annat vore provocerande.
Sociala medier i vården
Jag har varit relativt ihärdig med mitt bloggande under främst de fyra första åren, och sen har det varit lite sämre under det senaste dryga året, och sedan ett knappt halvår finns jag även på twitter (@Jonas_Liberal) men det är ett media som jag inte riktigt har funnit formen för att delta i. Det känns som att man måste hänga med och ägna mycket mer tid åt uppdateringar än vad jag hinner och har lust med. Även aktivitetsnivån på min Facebook-sida lämnar en del övrigt att önska.
Jag är alltså långt ifrån någon expert på området och det finns många i min närhet som är betydligt mer aktiva och flinka på att använda twitter och facebook på ett mer strategiskt sätt. Idag var jag i alla fall inbjuden till Nätverket för medicinsk etik för att avsluta dagens nätverksträff med några reflektioner kring sociala medier i vården ur ett sjukvårdspolitiskt perspektiv.
Innan jag fick avsluta dagen med mina reflektioner hann vi med två intressanta och tankeväckande föredragningar av Sara Dag och Natt samt Mathias Klang samt gruppdiskussioner utifrån några kniviga etiska dilemman vi kan hamna i beroende på hur patienter och/eller vårdpersonal agerar i sociala medier.
Strax innan konferensen började twittrade jag om den och fick lite interaktion med några twittervänner. En av kommentarerna var: "Bra! Hur ska sociala medier användas i vården? Vanlig sekretess och omdöme - räcker det?"
Det tyckte jag var en bra kommentar. Vanlig sekretess och omdöme räcker i alla fall väldigt långt när det handlar om vårdpersonals förhållande till de sociala medierna, men behövs det också tydligare policys? Jag tror egentligen inte det, utan tror att det kommer att växa fram en vana och en praxis till hur man som vårdpersonal kan agera i sociala medier, och jag tror också att vi kommer att få se ett antal övertramp på vägen dit.
Det svårare är väl hur vården ska svara på patienternas deltagande i sociala medier, eller snarare när patienter börjar förvänta sig att deras behandlare finns tillgängliga i sociala medier. Var finns den tiden, eller kommer det att spara tid om vårdpersonal totalt sett ägnar mer tid åt sociala medier? Hur hanterar vi att allt fler patienter lämnar ut allt mer av sin sjukdom och behandling i sociala medier, och kanske även kommenterar den behandling och bemötande som de får av namngiven vårdpersonal?
I mina avslutande reflektioner lyfte jag särskilt fram två aspekter kring sociala medier i vården. Den första handlar om den enskildes integritet som vi från vårdens sida aldrig får tumma på. Den andra är att vad vi nu ser med sociala medier skapar en helt annan plattform för "den lille" patienten i den stora hierarkiska och patriarkala sjukvårdsorganisationen - att det är en form av stärkande av patientens ställning, om egenmakt som pekar på ett behov av att lättare och mer tillgängligt kunna kommunicera med sjukvården om sin sjukdom.
Den sista aspekten tror jag är viktig att vi som leder sjukvårdsorganisationen tar till vara för att mycket bättre underlätta för kommunikation med patienter. Det måste inte vara via sociala medier. Redan bättre möjligheter att kunna mejla och ringa till vårdpersonal vore ett stort steg framåt för att ge patienterna en starkare ställning, liksom tillgång till information om vården, om sin egen information i journaler med mera - men en bibehållen säkerhet och integritet.
Det var en totalt sett intressant dag som ledde fram till många nya tankar och reflektioner hos mig, och säkert också hos alla andra som deltog i dagens nätverksträff.
Var det rätt eller fel?
Under de senaste dagarna har Svenska Dagbladet haft en artikelserie om narkolepsifallen som blivit en följd av den stora pandemivaccineringen mot nya Influensa A (H1N1) under hösten och vintern 2009/2010, och så sent som idag skriver tidningen att sex dödsfall undveks tack vare massvaccineringen i Sverige. Källan är beräkningar gjorda av det svenska smittskyddsinstitutet.
I måndags eftermiddag hade Studio Ett i Sveriges Radios P1 ett gripande reportage om en av de ungdomar som drabbats av narkolepsi, och en efterföljande debatt/samtal om det var rätt eller inte att påbjuda en massavaccination, och vems är i så fall felet?
Det är naturligtvis alltid oerhört lätt att vara efterklok och göra analyser med facit i hand. Vi hade också kunnat sitta här på vårvintern 2012 och haft en debatt om det var rätt att avstå massvaccinering och hur många liv som pandemin hade skördat.
Nu valde Sverige en form av försiktighetsprincip att erbjuda hela befolkningen vaccination, och det är nu drygt 150 barn som får betala priset i form att ha drabbats av sömnsjuka - narkolepsi. En sjukdom som, efter vad jag förstår, är kronisk och kommer att följa dessa barn och ungdomar genom hela livet och mycket kraftigt påverka deras möjligheter att fullfölja sina livsdrömmar.
Efter att ha hört reportaget i Studio Ett i måndags läste jag genom flera av de blogginlägg jag gjorde under sommaren och hösten 2009 (och de var många) om pandemihotet. Under sommaren präglades debatten av vem som skulle betala för vaccineringen - staten eller regioner/landsting och borde den enskilde också vara med och bidra?
Det slutade med att regioner och landsting fick ett statsbidrag på knappt en miljard kronor för att finansiera vaccinkostnaderna. Till det kommer naturligtvis kostnaderna för att utföra de över fem miljoner vaccinationer som blev resultatet av vaccinationskampanjen.
Ställer man sig idag frågan om det var värt kanske ett par miljarder kronor i kostnader med effekten sex räddade liv och mer än 150 narkolepsidrabbade barn och unga så är svaret självklart. Nej, det var det inte värt, men det kunde som sagt också slutat annorlunda.
Jag var själv tveksam till om det, med de indikationer som fanns, var rätt med en massvaccineringsstrategi, men det är naturligtvis inte ett beslut som ska fattas av mig som politiskt lekman utan av Socialstyrelsen och andra myndigheter på rekommendationer från internationella myndigheter. När beslutet väl var fattat fanns ingen annan linje än att uppmana folk att vaccinera sig och skapa bästa möjliga organisation för en effektiv vaccinering av befolkningen i Västra Götaland.
Vem ska då klandras? Jag är inte alls säker på att någon alls ska klandras. Jag tror däremot att vi måste dra lärdomar inför nästa pandemilarm. För det kommer, frågan är bara när? Ett av de misstag som jag tror begicks (om mitt minne inte helt sviker mig) var att det avtal som landsting och regioner hade med läkemedelsbolaget som skulle förse oss med vaccin innehöll en klausul om att vi skulle köpa vaccin om WHO klassade en influensa som pandemi. På så sätt var vi egentligen redan bundna till att beställa vaccindoser till hela svenska folket. Frågan är hur det påverkade olika myndigheters beslut om att föreslå en massvaccineringsstrategi?
Viktigast i det korta perspektivet är att se till att de som drabbats av allvarliga bieffekter av vaccinationen får ordentligt skadestånd och att det initieras mer forskning kring narkolepsi för att på sikt förhoppningsvis kunna utveckla metoder för att lindra eller rent av bota de symptom som nu drabbat fler än vad som kan tyckas för nödvändigt.
Slarvigt reformarbete
Det är allvarligt när anmälningar blir liggande och inte utredda. Ett av syftena med den nya patientsäkerhetslagen är att få en hälso- och sjukvårdsorganisation som arbetar lärande och lär av tidigare misstag, men om det dröjer flera år innan en utredning kring en anmälan blir färdig så är det svårt att dra några slutsatser av vad som eventuellt har gått fel, och därmed riskerar organisationsfel att kvarstå vilket riskerar säkerheten för andra patienter.
Uppgifterna om att 1400 anmälningar från 2010 (före det flyttade ansvaret) fortfarande inte är färdigutredda är mycket illavarslande. Nu måste Socialstyrelsen tillsammans med regeringen och socialdepartementet snabbast möjligt vidta åtgärder. Det får dock inte ske på bekostnad av att man tummar på kvaliteten i utredningarna så det är inte så enkelt som att bara sätta till mer folk för att lösa problemet.
Sett utifrån är det uppenbart att reformen med att flytta ansvaret för utredningarna är slarvigt genomförd men sannolikt ingen eller en mycket dålig riskanalys vid förändringen av ansvaret. Socialstyrelsen har inte varit tillräckligt redo och bemannade, och kanske inte heller fått tillräcklig finansiering, för att klara det utökade uppdraget.
Inte sällan möts jag av uppfattningen att regioner och landsting sköter hälso- och sjukvården så dåligt att den borde förstatligas. Inte minst i kommentatorsfälten på Dagens Medicins hemsida är det en mycket vanligt förekommande uppfattning. När jag direkt har mött samma påstående har jag alltid frågat om det är statens förmåga att styra och leda försvarsmakten, försäkringskassan eller arbetsmarknadsverket som gjort folk så övertygade om att staten skulle vara bättre på att styra och leda hälso- och sjukvården?
Schabblet med reformen med att flytta ansvaret från HSAN till Socialstyrelsen blir för mig ännu ett i raden av bevis på att styrning och ledning inte är statens allra starkaste kort.
Vi mår bättre!
Dessa resultat kan jämföras med ett liknande större urval som gjordes 2007 och det glädjande är att invånarna i Västra Götaland generellt skattar sin hälsa som bättre idag än för fyra år sedan, vilket är oerhört glädjande. Det finns en hel del resultat att ta del av på regionens hemsida, och där jag särskilt kan rekommendera den drygt 100 sidor långa rapporten "Hälsa på lika villkor i Västra Götaland 2011".
Bland positiva tendens märks bland annat att fler invånare skattar sin hälsa som bra eller mycket bra. Färre anger ett nedsat psykiskt välbefinnande, färre anger att de avstått från att söka vård som de haft behov av (och betydligt färre av dem anger bristande tillgänglighet som skäl)
Några negativa tendens kan dock också skönjas. Fler bär omkring på övervikt och fetma. Var åttonde regioninvånare är definierad fet (BMI över 30), fler anger dåliga kostvanor och fler uppger att de har allergiska besvär.
Även om helhetsintrycket i grunden är positivt och att det konstateras att hälsan har förbättrats sedan 2007 så kan vi fortsatt konstatera att det finns stora skillnader i hälsa, levnadsvanor, livsvillkor, vårdbesök och läkemedelsanvändning som följer såväl socioekonomiska faktorer som geografiska faktorer.
Det är naturligtvis mycket som påverkar de olika tendenserna, och när en vänsterpartist ställde en klok fråga om man kunde koppla förändringarna i hälsoläget till andra förändringar i samhället, så kunde jag inte låta bli att konstatera att skillnaden mellan 2007 och 2011 är att vi under hela perioden har haft en Alliansregering och att det är därför som hälsan har förbättrats.
Budget för HSU 2012
För att börja med en liten detalj så är svaret på mitt förra blogginlägg om resurser till Kunskapscentrum för Jämlik vård (KJV) att det inte blev några utökade resurser trots ett kraftigt breddat uppdrag.
Det stora avståndet som finns mellan de förväntade kostnaderna och den nu fastställda budgeten ligger i att det saknas drygt 150 miljoner kronor på HSU:s utvecklingsanslag för att kunna genomföra de utvecklingsinsatser som är planerade.
Det handlar om resurser för ordnat införande av nya läkemedel och metoder i sjukvården, om satsning på kvalitetsregister, om utveckling av den nationella patientöversikten, om IT-utvecklingen inom VG P rimärvård, om satsningar på cancersjukvården och psykiatrin med mera, med mera.
Det mest anmärkningsvärda med hela hanteringen är att Folkpartiet i sin ursprungsbudget i fullmäktige avsatte nästan 250 miljoner kronor mer till HSU än vad den politiska ledningen gjorde i den budget som vann bifall i regionfullmäktige. När budgeten nu ska fastställas så är det bara den politiska oppositionen som förmår att lägga fram och stödja ett förslag som anpassar kostnaderna till den nivå som regionfullmäktige och regionstyrelsen har fastställt i enlighet med ledningens förslag.
Den politiska ledningen väljer medvetet att blunda för att det saknas 150 miljoner kronor istället för att lägga förslag på hur verkligheten ska anpassas till budgeten. Det visar återigen att regionen för närvarande befinner sig i ett läge utan, eller möjligen med mycket svagt, politiskt ledarskap.
I samband med gårdagens regionfullmäktige frågade jag regionstyrelsens ordförande om någon av styrsignalerna "budget i balans" eller "lika mycket produktion av vård under 2012 som 2011" var överordnad den andra, när det gäller uppdragen till regionens sjukhus? Svaret jag fick var att "budget i balans" är överordnad.
Idag gällde inte den principen längre. Idag gällde principen att "Budgeten balanserar, men det saknas pengar till det vi vill göra, och vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det, så vi bifaller förslaget till budget och hoppas att det ska lösa sig framöver".
Det är när det saknas så mycket som 150 miljoner kronor (eller 8 procent av HSU:s budget) som prioriteringarna blir riktigt skarpa. Det var dem som den politiska ledningen avstod från att göra. Det var dem som man blundade för.
Vi gjorde de prioriteringarna, även om det inte var roligt. Vi var de enda som tog den politiska ledningens budgetförutsättningar på allvar.
Vi tyckte det var viktigare att fortsatt arbetet med att förnya och utveckla hälso- och sjukvården i enlighet med nationella riktlinjer och nya läkemedel och metoder än att ha en avgiftsfri tandvård för 20-22-åringar.
Vi tyckte det var viktigare att utveckla psykiatrin, strokevården och cancervården än att göra ytterligare regionala satsningar för ökad tillgänglighet inom lägre opererande specialiteter.
Vi tyckte det var viktigare att ge Kunskapscentrum för Jämlik vård ökade resurser än att ytterligare subventionera glasögonbidrag till barn.
Visst, prioriteringar leder till att man kan tvingas ta bort verksamhet som man tycker är angelägen, men det är det man måste göra om man vill ta politiskt ansvar. Det ville ieller kunde nte den politiska ledningen - idag heller.
För den riktigt intresserade finns här en länk till vårt pressmeddelande och där finns i sin tur en länk till vårt alternativa budgetförslag.
Hur blir det med KJV?
Då skrev jag att jag såg fram emot att se vad de vaga löftena om mer resurser i fullmäktigedebatten skulle leda till i detaljbudgetarna om ett par veckor. Nu har det gått ett par månader och på onsdag i nästa vecka ska hälso- och sjukvårdsutskottet till slut fastställa sin detaljbudget för 2012, och fredagen har ägnats åt att bland annat läsa handlingar inför nästa veckas möten.
I det förslag vi har fått från förvaltningen till detaljbudget föreslås resurserna till KJV öka med 30 000 kronor. Från 10,6 miljoner kronor till 10,63 miljoner kronor. Visst finns det anslagsområden i förslaget som får mindre resurser än föregående år, men det finns också områden som får mer resurser än tidigare år än den generella uppräkningen med 0,3 procentenheter.
Men 30 000 kronor räcker inte särskilt långt när ett kunskapscentra ska bredda sitt uppdrag så mycket som KJV nu förväntas efter beslutet i fullmäktige i slutet av förra året.
Kommer den politiska ledningen att föreslå några ytterligare utökade resurser?
Om inte så blir fallet. Förväntas ändå KJV arbeta över ett mycket bredare fält med relativt sett mycket mindre resurser, eller ska de fortsatt enbart fokusera på sitt tidigare arbete med jämställd vård?
När Folkpartiet la vårt budgetförslag i fullmäktige för 2012 så hade vi öronmärkt 5 miljoner kronor till KJV under 2012 för ett breddat uppdrag, och ytterligare 5 miljoner under 2013. Den linjen tänker jag fullfölja på onsdag. Hur tänker den politiska ledningen att göra?
Stolthet
Jag har inte fört någon statistik men det känns ändå som att radion i alla fall varannan vecka presenterar en liknande nyhet om framsteg inom forskningen, och det kan inte hjälpas men jag blir varje gång extra stolt när jag hör att "forskare vid Sahlgrenska Akademien" ligger bakom forskningen.
Visar det sig att fortsatt forskning och utveckling leder till den praktiska nytta som vi nu hoppas så kommer många människor att kunna få hjälp utan att vara beroende av donatorer. 500 transplantationer utförs i Sverige varje år och 100 000 transplantationer i världen.
Det är denna typ av framsteg som vi alltid måste ha i åtanke när resurser för forskning diskuteras eller att läkares tid forskning tränger undan patientbesök eller operationer. Dagens hälso- och sjukvård är ett resultat av gårdagens forskning. På samma sätt är morgondagens hälso- och sjukvård beroende av vilka resurser vi avsätter till forskning idag.
Om vi bestämmer oss för att inte fortsatt utveckla forskningsverksamheten säger vi också nej till att fullt ut vara med och utveckla framtidens hälso- och sjukvård, och det vore dystert.
Det är därför vi måste visa mod och ledarskap och fortsatt prioritera satsning på forskning i Västra Götalandsregionen. Att kortsiktigt underlåta en sådan satsning i ett ekonomiskt trängt läge kan innebära en begriplig lockelse, men är i grunden ingenting annat än ett svek mot kommande generationer.
