Silver- och bronsmedalj
I dagarna har uppföljning av tillgänglighetstider till primärvården publicerats av Sveriges kommuner och landsting (SKL) från den halvårsvisa uppföljningen av regioner och landstings tillgänglighet vad avser telefontillgänglighet (vårdgarantins noll dagar) och tid till läkarbesök (vårdgarantins sju dagar). De siffror som publiceras avser måluppfyllelsegrad.
Det är glädjande att notera att Västra Götalandsregionen fortsätta att ligga i topp bland regioner och landsting och erövrar denna gång en silvermedalj i kategorin väntetid till läkarbesök och en bronsmedalj i kategorin telefontillgänglighet.
Redovisning av resultaten för de främsta regionerna och landstingen, samt en jämförelse med våra stora vänner som vi ofta jämför oss med - Skåne och Stockholm, följer nedan;
Andel besvarade samtal vid telefon för rådgivning och/eller tidsbeställning vid vårdcentral/motsvarande under normala öppettider.
Kronoberg 97%
Gävleborg 97%
Västra Götaland 96% (+3% jämfört med i våras)
Kalmar 96%
Norrbotten 96%
------
RIKET 86%
Skåne 80%
Stockholm deltog ej i mätningen
Andel patienter som fick komma på besök inom 7 dagar hos allmänläkare per vårdcentral/ motsvarande.
Halland 97%
Västra Götaland 94% (+1% jämfört med i våras)
Kalmar 94%
------
Stockholm 92%
RIKET 90%
Skåne 86%
Bryter man ned dessa siffror inom respektive primärvårdsområde i Västra Götalandsregionen så ligger samtliga primärvårdsområden på eller över rikssnittet vad gäller tillgänglighet till såväl "nollan" som "sjuan", med Skaraborg och Södra Bohuslän som bäst som bäst på telefontillgänglighet och Fyrbodal och Södra Bohuslän som bäst på läkarbesök inom sju dagar.
Det är oerhört glädjande att den positiva utvecklingen i regionens primärvård fortsätter. Det enda som jag beklagar idag är att vi endast får dessa uppföljningar två gånger om året jämfört med de vårdgarantiuppföljningar vi har på sjukhusen som görs varje månad under året.
Siffrorna visar också att vi i flera stycken har ett gott utgångsläge inför genomförandet av VG Primärvård och visar också på vikten av att i det genomförandet se till att behålla det som fungerar bra i regionens primärvård.
Fullmäktige i Värmland
Det är onekligen snabba ryck just nu i regionfrågan från Värmlands sida. När jag besökte Värmland för en dryg månad sedan var nog åsikten från de flera att Värmland knappast kunde eller ville skynda på processen med en gemensam regionbildning redan efter nästa val.
En sådan ansökan från Värmland måste behandlas med respekt, även om jag inte hoppar jämfota av glädje inför tanken på att nästan dubblera Västra Götalandsregionens geografiska yta och öka invånarantalet med knappa 20%. Respekt också till Värmland för viljan och insikten om att regioner snarare är framtiden än ett mindre och sårbart landsting.
Ur ett egoistiskt perspektiv skulle det enklaste vara att säga nej till Värmlands propåer och själva ägna tid och kraft till att ytterligare utveckla den region som vi redan idag utgör. Vi som idag bor i Västra Götaland har fått, i mitt tycke, förmånen att bilda en gemensam region. Inför det tycker jag att vi ska ha en öppen hållning inför dem som söker och önskar ett framtida samarbete med oss.
Möjligen har landstingsfullmäktige i Värmland vid samma fullmäktigemöte också beslutat i en fråga som kan bli det största hindret för en gemensam region mellan Värmland och Västra Götaland, nämnligen beslutet om att höja skatten med 25 öre från och med nästa år.
I diskussionerna om Värmland och Västra Götaland har vi hitills kunnat konstatera att vi haft jämbördiga skattenivåer - 10,45 i Västra Götaland och 10,50 i Värmland har inte kännts som ett oöverstigligt hinder för en samordning av skattenivå i en gemensam region.
Med en höjning av skatten med 25 öre så ställs frågan om vilken en eventuellt framtida skattenivå bör vara, den högre eller den lägre? Jag är klart tveksam till om det finns en acceptans från Västra Götalandsregionens skattebetalare att höja skatten ytterligare 25 öre för samordning med Värmland. Ska vi till den proplematiken lägga att Värmland redan idag har en kostnad för hälso- och sjukvården som ligger 1 000 kronor högre per invånare än i Västra Götalandsregionen så skulle en gemensam region med en rättvis tilldelning av resurserna mellan de olika regiondelarna innebär att man i Värmlands hälso- och sjukvård ska minska kostnaderna med ca 135 miljoner kronor för skattebortfallet (Västra Götalands nivå) och ytterligare ca 250 miljoner kronor för det högre kostnadsläge för sjukvården som de har. Det skulle innebära närmare 400 miljoner kronor mindre till den värmländska sjukvården och jag är inte helt säker på att skulle kännas helt attraktivt sett ur ett värmlänskt politiskt perspektiv.
Jag vill avslutningsvis lämna en reservation till ovanstående sifferuppgifter (förutom den om skattehöjningens effekter i Värmland) då dessa siffror endast bygger på en översiktlig jämförelse av siffrorna landstinget och i regionen. Det kan finnas såväl jämförelsestörande poster i dessa siffror som andra osäkerheter. Faktum kvarstår dock att det andra beslutet kraftigt försvårade genomförandet av det första enligt min analys.
Registercentrum
Snabb promenad genom Vänersborg från Residenset till Regionens Hus och årets "förhör" med revisionen följdes av ett långt och bra möte med den politiska styrgruppen för VG Primärvård. Det mötet blev längre än vad vi alla förväntade oss och själv kom jag hem strax efter midnatt för att påbörja förberedelserna för onsdagens aktiviteter, vilket bland annat innebar att göra i ordning en presentation inför ett symposium om innovationer och entreprenörskap vid den medicinska riksstämman på eftermiddagen.
Innan jag kunde glida över till Svenska Mässan och årets Riksstämma så hann vi med ett sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) som för dagen var förlagt till Göteborg. Dagens viktigaste beslut var utskottets beslut om att bilda ett registercentrum. När jag för en journalist försökte förklara att detta var dagens höjdare på HSU och denne inte riktigt begrep min entusiasm över detta så insåg jag att vi ibland lever i lite olika världar. För hade jag tänkt efter lite så hade jag insett att bildande av ett registercentrum aldrig kommer att toppa några löpsedlar och knappt är värt en liten notis.
När jag för ett knappt år sedan startade denna blogg så skrev jag att jag hoppades att 2008 skulle sätta fokus på kvalitets- och verksamhetsutvecklingsfrågorna. Dagens beslut om ett registercentrum är ett litet men viktigt steg på den vägen.
I ett registercentrum samlas kompetensen och administrationen kring de kvalitetsregister som Västra Götalandsregionen är värd för. Nationella diabetesregistret och Nationella höftprotesregistret är två av landets äldsta och mest omfattande register som regionen har värdskapet för. Med registercentrum kan vi samla kraft och kompetens för att vidareutveckla registren och stödja uppbyggandet av nya register. Regionen har också ansökt om att få bli värd för portalen om nationella kvalitetsregister inom psykiatrin. Beslut om detta väntas inom ett par veckor. Ett positivt besked där skulle onekligen stärka regionens position en ledande kunskapsregionen inom registerutveckling.
Registren är oerhört viktiga om vi successivt ska kunna höja kvaliteten i hälso- och sjukvården. Förvånande nog finns fortfarande ett visst professionellt motstånd mot register och öppna redovisningar. Soffia Gudbjörnsdottir som är ansvarig för det nationella diabetesregistret hade en lysande presentation vid dagens HSU kring både vikten och nyttan med registren för att få en högre måluppfyllelse och därmed bättre och säkrare vård, men också en dräpande beskrivning av registrens belackare.
Det är min innerliga förhoppning att dagens beslut om ett registercentrum i Västra Götalandsregionen ska kunna bidra till att vi får än mer data att följa upp, styra mot och ersätta på för att ytterligare kunna förbättra kvaliteten i vården - och det hoppas jag att det kan vara värt att skriva om också i tidningarna.
Äntligen besked!
Utredningar, SBU-utlåtanden, remisser, betänketid med mera har gjort att många verksamhetsföreträdare och politiker har känt en frustration över att inte kunna ge några klara besked om hur frågan ska hanteras i verksamheten.
Är jag då missnöjd idag när min skeptiska inställning inte vunnit gehör hos Socialstyrelsen? Nej. Jag är inte principiellt emot en generell vaccination mot HPV. Det min kritik har handlat om är främst att en allmän vaccination troligen kommer att kosta 300-400 miljoner kronor årligen enligt Sveriges kommuner och landsting. Samtidigt beräknas vaccineringen endast ge ca tvåtredjedels skydd mot smitta av HPV. Min fråga är om inte dessa pengar hade kunnat användas mer effektivt inom någon annan del av hälso- och sjukvården.
Om den statliga myndigheten nu uppenbarligen gör bedömningen att det är väl investerade pengar så förutsätter jag att staten också tar sitt finansieringsansvar och kompenserar kommunerna som blir den instans som får ansvaret för vaccinationerna inom skolhälsovården.
Dagens klargörande från Socialstyrelsen är välkommet då vi kanske kan bli av med denna "surdeg" - eller kanske ändå inte.
Redan samma eftermiddag som beskedet från Socialstyrelsen kom så startar debatten om så kallad catch-up. Hur gör landstingen fram till 1 januari 2010 när de allmänna vaccinationerna startar? Vad händer med dem som är i åldern 14-17 år? Ilija Batljan (s) i Nynäshamn har startat den debatten och jag är säker på att den frågan snart också kommer att hamna på mitt bord i Västra Götalandsregionen.
Sjukvård eller jordbruk?
Jag kan inte låta bli att, i dessa ekonomiska tider, fundera över hur mycket bättre det hade varit om de pengarna tillföll hälso- och sjukvården eller forskningen eller något annat mer samhällsnyttigt än att hålla jordbruket under armarna och dessutom bidra till att stänga ute exportmöjligheter från länder utanför EU.
I gårdagens nummer av Dagens Medicin tar chefredaktör Per Gunnar Holmgren upp en liknande diskussion om prioriteringar på ledarplats. Holmgren kritiserar ett par av läkarnas sammanslutningar för att de engagerar sig för mycket, eller i alla fall på fel sätt, i diskussionen om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Holmgrens tes är att vi inte ska föra en diskussion om prioriteringar inom en viss sektor, utan ha en diskussion om prioriteringar mellan olika samhällssektorer.
Jag menar att de båda diskussionen måste handla om båda delar. Både om en debatt om prioriteringar inom och mellan olika områden. Oavsett resultatet av den första övergripande diskussionen om resursfördelning mellan olika sektorer slutar, så måste hälso- och sjukvården såväl som alla andra sektorer göra sin egen hemläxa vad gäller prioriteringar inom sin egen sektor. Vi kommer aldrig att ha råd med allt och vi ska heller inte slösa med samhällsresurser. Behovs- och solidaritetsprincipen ska gälla i sjukvården, liksom människovärdesprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. För att upprätthålla dessa principer så måste det också göras prioriteringar inom en samhällssektor som hälso- och sjukvården.
1,5 miljarder mer till sjukvården i Västra Götalandsregionen hade alltså kunnat vara ett alternativ om EU bestämde sig för en alternativ inriktning och användning av pengarna till jordbruket. Vad ca 100 Euro mer per invånare i vissa andra delar av Europa skulle kunna innebära för sjukvården kan vi knappt fantisera om.
Jag har de senaste dagarna deltagit i en rad konferens som på olika sätt har berört området prioriteringar. Prioriteringar framställs ibland i debatten som om det är något nytt 90-tals, eller 00-tals påfund i sjukvården. Prioriteringar har alltid förekommit - i varje vårdkö, på varje akutmottagning etc. Det är ett arbete vi måste fortsätta för att framför allt finna bättre metoder för prioriteringar.
Parallellt behöver vi också föra en debatt om prioritering och fördelning av resurser mellan olika områden. Jag tar gärna debatten när som helst, var som helst och med vem som helst att skifta fokus från jordbruksstöd till sjukvårdsutveckling.
Forskningsanvändning
Vårdalinstitutet är ett institut som finansieras via Vårdalstiftelsen, Göteborgs och Lunds universitet, Västra Götalandsregionen och Region Skåne. Verksamheten genomförs i samarbete med Kommunförbundet Skåne, enskilda kommuner i Skåne och VästKom. Institutet är en nationell miljö för forskning och utveckling inom vårdområdet i nära samverkan mellan universiteten och vårdens huvudmän.
Vid dagens konferens deltog jag i två paneldebatter, i den första som ordförande för hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen och i den andra som ordförande i Sveriges kommuners och landstings FoU-råd.
"Forskning om implementering av forskningsresultat, hinder och möjligheter" var underrubriken till dagen och en rad intressanta talare presenterade sin syn på hur vi kan arbeta med att ta fram kunskap och (emellanåt) kring problemen att implementera ny kunskap och forskningsrön i hälso- och sjukvården.
Att bedriva en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård är en oerhört viktig del för att kunna erbjuda en så god sjukvård som möjligt. För 7-8 år sedan skrev vi för första gången i regionens budget att vi i princip endast skulle bedriva evidensbaserad medicin i regionens sjukvård. Det hade lett till ett 70%-igt sparbeting. Endast ca 30% av det vi gör i hälso- och sjukvården kan styrkas med riktigt vetenskapliga evidens. Det allra mesta av det övriga som görs utförs utifrån beprövad erfarenhet och svagare vetenskaplig evidens.
För att höja kvaliteten på vården ytterligare krävs att vi blir ännu bättre på att tillämpa nya rön i forskningen. Ett tydligt exempel på detta fick jag se på SVT:s rapportsänding senare på kvällen. Inslaget handlade om nya forskningsrön kring när det är relevant att ge en patient som drabbas av stroke en propplösande behandling, så kallad trombolys.
Trombolysbehandling började inom hjärtinfarktsvården och har på senare år också börjat införas i mindre skala till strokepatienter. Inslaget på rapport idag handlade om att den Europeiska strokeorganisationen föreslog, utifrån just nya forskningsrön, att tidsspannet inom vilken man bör ge trombolysbehandling bör öka från 3 till 4,5 timmar.
Innan en sådan europeisk rekommendation kan utfärdas skall också europeiska läkemedelsverket säga sitt och därefter ska svenska nationella myndigheter och enskilda landsting/regioner fundera över att ändra sin nuvarande praxis. Detta är en naturlig del, i det som vi talat om mycket vid dagens konferens, om ett ordnat införande av nya metoder eller utvidgade indikationer i hälso- och sjukvården.
Vi börjar få ett bra system i Västra Götalandsregionen hur vi ska arbeta med ordnat införande och utmönstring av gamla metoder i hälso- och sjukvården som vi också stolt kunde presentera vid dagens konferens. Sjukvården bör ligga med i framkant av utvecklingen för att inlämma ny kunskap, men det är inte heller, som jag noterade i en av paneldebatterna, alltid den som är först eller ger mest som också är bäst. Därför är det nödvändigt med en ordnad förnyelse av vården så att vi inte inför nya metoder som inte stödjer en mer kunskapsbaserad hälso- och sjukvård.
Patientupplevd kvalitet
Några av huvuddragen i undersökningen är dessa;
--
Slutsatsen är alltså att den offentliga sektorn står sig väl i ett kund/patientindex jämfört med de kommersiella branscherna. Samtidigt kan vi se att de kommersiella aktörerna inom den offentliga sektorn uppnår högre värden än de verksamheter som bedrivs i offentlig regi.
Jag brukar ofta lyfta fram denna skillnad när jag är ute och talar - inte minst för vår egen personal. Varför ligger de privat drivna verksamheterna 5-8 procentenheter högre än de offentligt drivna? Är det för att de erbjuder bättre behandlingar och därmed svarar för bättre medicinska resultat? På den frågan får man nog säga att såväl privata som offentliga enheter uppnår relativt likvärdiga resultat. Jag har i alla fall inte sett någon svensk undersökning som skulle hävda att den ena sektorn generellt skulle vara bättre eller sämre än den andra.
Jag tror att skillnaderna inte ligger i den medicinska kvaliteten, utan i just det som Svenskt Kvalitetsindex mäter - den kund- eller patientupplevda kvaliteten. På detta område så är ofta de privata vårdgivarna bättre just genom att de är mer kundorienterade. De är duktiga på ett antal parametrar som är viktiga för patienterna som tillgänglighet, service och bemötande. För många av de privata vårdgivarna är patienterna en potentiell intäkt och för allt för många av de offentliga vårdgivarna ses patienten som en potentiell kostnad. Utifrån dessa olika synsätt riskerar man att bemöta sina kunder/patienter.
Jag menar att det offentliga verksamheten absolut kan uppnå samma goda resultat som den privata när det gäller den patientupplevda kvaliteten. Ja, de inte bara kan uppnå samma goda resultat, de borde uppnå samma goda resultat. I grunden handlar det om en mental inställning till sitt uppdrag, och det är min förhoppning att den offentliga vården successivt kan närma sig den privat drivna vården samtidigt som det sammanlagda förtroendevärdet fortsätter att förbättras.
All time low
Den siffran har i oktober förbättrats till 106 nollor. Jag ställde frågan för en månad sedan om vi till årsskiftet skulle klara att förbättra oss till 238 nollor. För det borde vi kanske ha förbättrats oss ytterligare under oktober, å andra sidan har jag inte alla underlag så jag vet inte hur många av våra olika verksamheter som har en realistisk möjlighet att nå full måluppfyllellse. Jag skulle gissa att det är ett rätt bra gäng som i den senaste meningen har färre än 20 väntande över vårdgarantigränserna och därmed en mycket stor möjlighet att nå måluppfyllelse.
Oktober månad bjöd också på all time low vad gäller antalet individer som väntat mer än garantitiderna.
Vid regionens sjukhus har antalet väntande över garantitiderna på ett första mottagningsbesök minskat från den sista augusti om 13 730 patienter till den sista oktober om 7 867 patienter, alltså nästan en halvering.
Vad gäller antalet väntande över garantitiderna på en operation/behandling så har antalet patienter minskat från augusti månads antal om 5 327 patienter till att i oktober uppgå till 2 582, alltså drygt en halvering.
Faktum kvarstår dock att vi fortfarande inte kan uppfylla vårdgarantilöftet för drygt 10 000 patienter. Vid en träff med SPF i Bohuslän i slutet av förra veckan stack jag ut hakan och gav mig på en gissning om hur läget skulle se ut vid årsskiftet och min prognos var att vi skulle ha kvar ett problem till mottagningar på 3-4 000 och till operation/behandling på 5-800 patienter.
Västra Götalandsregionen fortsätter också att förbättra vår relativt positiva utveckling jämfört med andra regioner och landsting. Per den sista september ligger vi på en 5:e plats vad gäller måluppfyllelse till mottagningsbesök och en 3:e plats vad gäller måluppfyllelse till operation/behandling. I båda fallen har vi en måluppfyllelsegrad som är cirka 10 procentenheter bättre än riksgenomsnittet.
Det kommer att bli spännande att följa utvecklingen under resten av året för att se hur långt vi kan förbättra oss, och hur många nollor verksamheten i slutändan kommer att kunna presentera.
Ny tidtabell för VG Primärvård
I april gav vi vår förvaltningsorganisation uppdraget att ta fram ett konkret beslutsunderlag till idag utifrån den idéskiss som då presenterades. Våra tjänstemän har gjort ett storartat arbete med att ta fram ett underlag, men till sist så hamnade vi i den situation som vi alla haft lite på känn att vi skulle hamna i - vi var inte riktigt färdiga för att gå till beslut.
Det finns ytterligare några vägval som vi behöver göra i avgörande frågor för reformen och vi behöver ytterligare lite tid för den demokratiska förankringsprocessen innan vi går till beslut och införande av VG Primärvård.
Dagens beslut var å ena sidan väldigt svårt. Det finns en risk att det engagemang som finns både i vår egen primärvårdsorganisation och bland nuvarande och potentiella andra vårdgivare får en liten knäck. Jag tror också så mycket på reformen i sig att ju förr vi kan sjösätta den desto bättre blir det.
Å andra sidan var det en väldigt enkelt beslut. Ska vi genomföra den största reformen av primärvården på många många år så ska vi veta vad vi gör och inte försätta oss i en situation där vi behöver börja lappa och laga på systemet nästan innan det är infört. Vi kan aldrig uppnå full perfektion, men ju mer rätt vi kan göra från början desto bättre är det.
Enligt den förra tidsplanen skulle vi infört VG Primärvård från den 1 april nästa år. Nu kommer sommaren emellan och vår ambition är nu att istället fatta beslut så att vi kan införa VG Primärvård från den 1 oktober 2009.
Det är viktigt att i sammanhanget betona att jag ser alla möjligheter till att vi ska kunna fatta beslut om VG Primärvård i mycket bred politisk enighet vilket kommer att vara en enorm styrka för reformens långsiktiga effekter.
Jag kommer definitivt att återkomma i frågan här på bloggen och får väl avslutningsvis dra till med det gamla ordspråket: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Trött på politik (ibland)
Ett halvår innan jag fyllde 14 år skickade jag in en talong om att jag var intresserad av att veta mer om Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Det är snart 30 år sedan och det beslutet har på många sätt kommit att prägla mitt liv. Regionombudsman och Förbundsombudsman i sju år efter gymnasiet följdes av en tid som ledamot i ungdomsförbundets styrelse och mitt första sjukvårdsuppdrag i Göteborgs hälso- och sjukvårdsstyrelse och de senaste tio årens arbete i Västra Götalandsregionen.
Det har varit en fantastisk tid på många sätt och förmånen att få jobba med de svåra och komplexa hälso- och sjukvårdsfrågorna som intresserar och engagerar så många berikar nästan varje dag i mitt politiska liv. Jag har genom politiken fått massor med vänner och också en livskamrat. Jag har fått chansen att påverka utvecklingen av samhället och fått möjlighet att diskutera, debattera och för dialog med många kunniga och intresserade människor. I eftermiddag fick jag chansen att samtala med SPF-pensionärer från Bohuslän i Ljungskile och förklara mina visioner för framtiden om en mer kvalitetsdriven utveckling av hälso- och sjukvården.
När jag startade denna blogg vid förra årsskiftet så bestämde jag mig för att det skulle vara just en sjukvårdsblogg som skulle handla om sjukvårdspolitik. Låt mig i detta inlägg göra ett undantag.
På väg hem från Ljungskile hann jag lyssna till "Kvart i sex Ekot" som följde upp dagens nyhet (som egentligen är nästa veckans nyhet när rapporten verkligen kommer) om att allt fler slår i taket för A-kassan med en intervju med Mona Sahlin (s).
Låt mig först klargöra att jag själv är en stark anhängare av generella välfärdssystem som bygger på inkomstbortfallsprincipen för de allra flesta. Jag tycker det är misslyckande att så många som 75% inte når målet om 80% ersättning vid arbetslöshet, men jag trodde nästan jag skulle köra av vägen när jag hörde Mona Sahlin på radion.
I intervjun krävde hon höjt tak i A-kassan (en åsikt jag alltså delar), men sedan vräkte hon ur sig följande om regeringens politik; "Det är sataniskt, elakt och väldigt konservativt"
Jag tar det en gång till. Hon säger att "Det är sataniskt, elakt och väldigt konservativt"
Jag är ledsen att jag upptar utrymme här för den som vill läsa om sjukvårdspolitik, men jag blir så trött på framför allt rikspolitiker och deras nivå på debatten. När jag i ungdomsförbundet först gick och sedan ledde utbildningar i retorik och presentationsteknik så fanns den gyllene regeln om att aldrig ifrågasätta den politiska motståndarens goda avsikter hur fel man än kunde tycka att förslaget i sak var.
Fakta i målet i denna fråga är att under den förra socialdemokratiska regeringens sista mandatperiod så ökade de som slog i taket från 25% till 50% utan att taket höjdes. Med denna alliansregeringen har utvecklingen fortsatt i samma takt och ökat från 50% till 75% som slår i taket då taket legat still och lönerna har höjts.
Var det en satanisk, elak och konservativ politik som också (s)-regeringen bedrev? Det måste ändå finnas någon måtta på hur en kandidat till landets statsministerpost väljer att uttrycka sig om vi ska kunna bevara någon respekt för politiken. Med dagens kommentar från (s)-ledaren ger hon en indirekt stöd till alla de mörka krafter som i grunden föraktar demokratin. Jag tror allvarligt talat att jag aldrig har blivit så illa berörd av ett politiskt uttalande under mina snart 30 år som aktiv (och det är väl därför jag känner att jag måste meddela detta).
Ibland hörs krav från rikspolitiskt håll om att sjukvården borde förstatligas. Bevare sjukvården, om den i högre utsträckning skulle drabbas av rikspolitisk retorikdiskussion.
Stafettläkare
Knappt en halv miljard kronor, drygt 1% av regionens omsättning, går till betalning av stafettläkare. Kostnaderna har de senaste åren åter rasat i höjden efter att regionen för 6-7 år sedan efter gemensamma krafttag pressat tillbaka kostnaderna för stafettläkare.
Det finns många sätt att problematisera kring fenomenet stafettläkare. Å ena sidan är det utmärkt om och när det finns kompetens att hyra in till sjukvården när det plötsligt eller tillfälligt blir vakanser. Å andra sidan är det en relativt dyr lösning som kostar upp mot 2-3 gånger så mycket som en fastanställd. Å tredje sidan får vi full produktion av en stafettläkare då vi inte behöver betala för semester, utbildning, barnledighet etc. Å fjärde sidan får vi inte full produktion när en tillfällig gäst kommer in i verksamheten och inte kan alla rutiner på den aktuella mottagningen eller kliniken. Å femte sidan riskerar arbetsmoralen att undergrävas i verksamheten när de som träget strävar på och tar helhetsansvar i vården ser att de som gästspelar får bättre ersättning än de själva. Å sjätte sidan..... Ja, jag skulle nästan kunna hålla på hur länge som helst.
Vad är det som gjort att kostnaderna för stafettläkare åter skjutit i höjden? Jag tror framför allt att det är två orsaker till det hela. För det första har vi från politiken varit tydliga med att vi ska nå måluppfyllelse av vårdgarantin. Det har gjort att sjukhusen har valt att använda sig av stafettläkare för att klara vårdgarantin. För det andra så har de ekonomiskt goda åren som vi har bakom oss gjort att vi tyckt oss ha råd med de extra kostnader som detta medför.
Stafettläkare har främst nyttjats inom de båda områden som vi politiskt har prioriterat mycket högt - i primärvården och i psykiatrin. Det har varit viktigt för oss med en hög tillgänglighet och en bra vård inom dessa båda områden och det har såväl förvaltningsledningar som stafettläkare känt till. Detta har bidragit till att skapa en marknad på området.
Kan inte en halv miljard kronor användas bättre? Jo absolut! Det är viktigt att vi fortsatt kan använda stafettläkare som tillfälliga lösningar, men de ska inte behöva utgöra grundbemanning. För oss som arbetsgivare handlar det förstås om att skapa intressanta och stimulerande arbetsplats och arbetsmiljöer där man vill vara anställd och vara en del i den samlade utvecklingen av vården. En sådan utveckling tror jag att vi är på väg att få i primärvården med införandet av VG Primärvård.
Jag tror och hoppas att VG Primärvård kommer att locka ett antal stafettläkare inom allmänmedicinens område att vilja arbeta mer permanent för regionens invånare som egenföretagare eller som anställda vid mer självständiga vårdcentraler i det offentligas regi.
Vi kommer också att få viss konkunkturhjälp med att minska användningen av stafettläkarna det kommande året. Sjukvården kommer inte att ha råd att anlita stafettläkare i samma utsträckning som tidigare, samtidigt som de som i dag arbetar som stafettläkare hellre söker sig till tryggheten på fasta tjänster vid en avmattning i konjunkturen.
Att minska på antalet stafettläkare handlar i stor utsträckning om ett "chickenrace", vem blinkar först? Är det vi som arbetsgivare för att vi behöver deras tjänster för att klara tillgänglighet eller medicinsk säkerhet, eller är det stafettläkarna som behöver få ersättning för att kunna betala mat och hyra?
Vi behöver vidta åtgärder och det är min absoluta förhoppning att vi kan minska beroendet av stafettläkare. I första hand inte för att minska kostnaderna utan för att kunna förbättra kvaliteten genom en bättre kontinuitet bland personalen.
Samtal om vårdval
Hallänningarna firar snart två år med sitt "Vårdval Halland" och stockholmarna har snart varit igång i ett år med sitt "Vårdval Stockholm" och vi är i slutfasen av vårt arbete med "VG Primärvård". Vad som blev väldigt tydligt under vårt samtal om vårdvalsmodeller är att de ser väldigt olika ut, både vad gäller vilka krav som landstingen sätter upp i vad som skall ingå i ansvaret för den som blir ackrediterad (eller auktoriserad (även här används olika ord)) att utföra vårdverksamhet inom ramen för valfrihetssystemet och i vilken form ersättningen utgår till vårdgivarna för utförda tjänster.
Vän av ordning kan i dessa lägen fråga sig hur bra det egentligen är att det nu ska utvecklas 21 olika vårdvalsmodeller i Sverige. Borde inte regeringen ha fullföljt linjen med ett gemensamt nationellt system? Mitt bestämda svar på den frågan är nej. Inte utifrån mitt egenintresse av att vilja styra vårdutvecklingen i Västra Götaland (för den finns), utan för att gårdagens samtal med stor tydlighet visar på att vi har väldigt olika förutsättningar i olika landsting. Vi har olika styrkor och svagheter i våra primärvårdsorganisationer och utifrån dessa önskar vi stimulera förbättringsområdena med bland annat ersättningssystemen.
Vi har med viss smärtsamhet också iakttagit i vårt eget arbete med VG Primärvård stora inomregionala skillnader mellan våra delregioner i allt från uppdrag till ersättningar. Det finns också olika goda samverkansstrukturer som historiskt har vuxit fram på olika håll som är viktiga att värna vid en förändring och övergång till en vårdvalsmodell.
Vid ett partiinternt möte för några dagar sedan där vi också pratade vårdvalsmodeller så fick jag frågan om varför gör vi egentligen denna förändring av primärvården. Jag fick frågan mot bakgrund av att jag meddelat att vi tillhör de 2-3 regioner/landsting i landet som har bäst telefontillgänglighet och bäst besökstillgänglighet samtidigt som våra kostnader för primärvården är lägre än riksgenomsnittet.
Mot den bakgrunden är det självklart en berättigad fråga. Mitt svar kring det var att vi trots framgångar på ett antal områden har problem med rekryteringen av främst läkare med allmänspecialistkompetens, vi har problem med att patientens valfrihet (som finns på pappret) inte de facto är reell, vi har problem med att ersättningarna styr mot prestationer inte resultat av prestationerna, vi har problem med att från politiskt håll försöka detaljstyra och detaljplanera primärvården.
Det vi enades om under vårt samtal under gårdagen var att en vårdvalsmodell i primärvården inte är lösningen med stort L på alla problem, men erfarenheterna från såväl Halland som Stockholm är att de fått förvånandsvärt stora positiva effekter på väldigt kort tid i bland annat förbättrad tillgänglighet och bättre bemötande. Patienterna/medborgarna kommer med en vårdvalsmodell att vara värdefulla och kommer därmed också att behandlas som värdefulla. De blir en grupp som ska mötas i sjukvården - inte motas.
Regionen 10 år idag
Några veckor efter det historiska första sammanträdet med regionfullmäktige blev jag anställd som regionsekreterare för Folkpartiet i regionen. Jag hade egentligen bestämt mig för att jag skulle syssla med något annat än politik i livet vid den tidpunkten, men möjligheten att vara med och från högsta politiska ledningsnivå få vara med och utforma, utveckla och styra en nybildad region blev allt för lockande. De senaste 10 åren har jag både varit tacksam för och förbannat det beslutet många gånger.
Dagens blogginlägg skulle egentligen kunnat bli hur långt som helst kring allt som har hänt under de här åren, men det ska det inte bli. Allra mest ångrar jag att jag inte har fört mer anteckningar över allt intressant, dumt, roligt och bra som har hänt genom åren. Jag känner att vi som varit med hela tiden i den politiska högborgen på Residenset i Vänersborg egentligen borde gemensamt göra en historieskrivning av alla olika turer. Nu vet dock alla som kan något om politik att det inte går att göra en gemensam politisk historieskrivning.
Det som kanske mer än något annat har präglat diskussionen om regionen, i alla fall bland dem som inte är lika inblandade i regionen, är väljarnas oförmåga (eller medvetna avsikt) att inte kunna rösta fram några stabila majoriteter enligt den gängse blockpolitiken. I alla tre valet till regionfullmäktige så har Sjukvårdspartiet (svg) med sex mandat i varje val fått en vågmästarställning.
Slutsatsen efter det första valet blev att (s), (v) och (mp) släpptes fram som en minoritetsmajoritet med 74 av 149 mandat, men redan en knapp månad efter fullmäktiges första möte skulle regionens första budget antas och minoritetsmajoritetens budgetförslag stod mot de borgerliga partiernas budgetförslag som sjukvårdspartiet valde att stödja och det fanns en grund för en samverkan.
Frågan är väl hur mycket samverkan det egentligen blev. Ska inte delge alla intriger kring de 18 månader som fyra borgerliga partier och sjukvårdspartiet ledde regionen men det var ständiga konflikter och svagt ledarskap. Detta kombinerat med en magsur opposition och kraftiga ekonomiska underskott ledde fram till att (fp) och (c) tog initiativ våren 2000 till att bilda en bredare majoritet för att inte fullständigt sänka regiontanken.
Tanken om en bredare majoritet föll när hela den processen ledde till att (fp), (c) och (s) bildade en ny minoritetsmajoritet med 70 av de 149 mandaten. Att fälla majoritetens förslag skulle dock innebära att alla övriga fem partier från (v) till (m) skulle enas om ett gemensamt motförslag vilket ändå gjorde den nya politiska ledningen stark.
Jag tror att det modiga ställningstagande som gjordes våren 2000 har varit avgörande inte bara för regionens utveckling utan också för att ansvarskommittén tillsattes som lämnade förslag på att landet skulle indelas i regioner med Västra Götalandsregionen som förebild. Hade vi fortsatt att köra på i samma hjulspår fram till valet 2002 så hade vi också dödat hela regiontanken för flera decennier framåt.
Jag är tacksam över att ha fått vara med så här långt i processen med Västra Götalandsregionen. Jag skulle vilja säga att vi har haft en etableringsfas, därefter en konsodolideringsfas och nu befinner oss i en utvecklingsfas. Regionbildningen har varit lyckad inom det nya området regionutveckling. Vi har kraftigt stärkt kulturen i regionen, och även om jag ännu mer talar i egenintresset så har hälso- och sjukvården utvecklats positivt och vi har idag bättre förutsättningar att möta framtidens utmaningar i vården än många av de mindre landstingen.
Syftet med regionbildningen var egentligen inte att skapa ett stort landsting, men när vi nu kan utvärderas efter 10 år så är skpandet av en större sjukvårdshuvudman en av de allra största vinsterna.
Jag hoppas att jag får vara med ett antal år till för att både styra och följa den framtida utvecklingen av dagens födelsedagsprojekt.
Besök i Skottland
Drygt en vecka utan nya blogginlägg från min sida, och jag ber trogna läsare om ursäkt för det. En av orsakerna har varit att jag tillsammans med hälso- och sjukvårdsutskottet befunnit mig på en studieresa i Skottland under första halvan av den förra veckan. Därefter har frågan om primärvårdens utveckling i vårdvalsmodellen "VG Primärvård" upptagit större delen av min tid.
Vi genomförde ett intressant besök vid NHS Scotland under tre dagar där syftet från vår sida var att se hur de arbetar med främst kvalitets- och patientsäkerhetsfrågor. Vi bjöds ett mycket välorganiserat och fullproppat program med många duktiga föreläsare, och som alltid ger varje studieresa många intryck som är svåra att omedelbart artikulera på frågan "Vad har ni lärt er?"
Min erfarenhet är att idéer och intryck från denna typ av studieresor lever med mig under en längre tid och ger mig möjligheter till nya referensramar. Den studieresa som HSU gjorde förra hösten till Belgien och Holland har på olika sätt påverkat mitt tankearbete i utvecklingen av primärvården i Västra Götalandsregionen.
Den senaste resan till Skottland har gett mig och kollegorna insikter i hur skottarna har en mer tydlig ansats till att "trycka genom" saker i organisationen i sin nation/region. De var väldigt tydliga på ett antal områden - inte minst vad gäller patientsäkerheten - att det inte handlar om fritt valt arbete för organisationen att jobba med dessa frågor utan det förväntas att ALLA SKA arbeta med dessa frågor.
Jag tror att också vi på hemmaplan emellanåt behöver vara mer tydliga från den högsta politiska ledningen vad vi förväntar oss ska ske, och att det ska gemensamt i hela regionen. Skottarna hade ett roligt uttryck om att mycket av deras tidigare arbete handlat om "spray and pray", d v s testa allt möjligt och sedan be eller hoppas att något fungerar.
