Jonas sjukvårdsblogg

Ett år går fort. När jag i början på förra året gav mig ut i bloggosfären hade jag en ambition om att skapa en sjukvårdspolitisk blogg som skulle kommentera, reflektera och analysera vad som hände på sjukvårdens område i största allmänhet om sjukvårdspolitik i synnerhet och allra mest särskilt om sjukvården och politiken i Västra Götalandsregionen.

Jag hade en ambition om att vara aktiv med 3-4 inlägg per vecka för att det ofta skulle finnas något nytt på sidan för den som besöker den ofta. Detta inlägg är faktiskt nummer 184 under året vilket är mer än ett varannan dag i snitt och då hade jag ändå en lång sommarsemester från bloggandet med något instaka inlägg under 7-8 veckor.

Nu åker jag i väg i några veckor och kommer inte att blogga något mer förrän i början av 2009. Det blir således årets sista blogg men det har varit trivsamt och rätt så nyttigt också för mig själv att ta lite tid för att delge mina tankar, åsikter och visioner om sjukvården. Jag hoppas att du som läser detta också har haft en del utbyte i att begripa vad som rör sig i huvudet på en liberal sjukvårdspolitiker i Västra Götalandsregionen.

Till såväl trogna som mer tillfälliga läsare vill jag passa på tillfället att önska er alla

GOD JUL och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

I mitten av varje månad går jag omkring i väntans tider - i väntan på ett mejl från Gunnar Numeus på hälso- och sjukvårdsavdelningen. Gunnar är ansvarig för att samla in, ställa samman och pedagogisera resultaten av tillgänglighet, väntetider och vårdgarantin.

Klockan 17.47 i går kom så de efterlängtade novembersiffrorna. Under hela hösten har vi i Västra Götalandsregionen gjort kraftiga förbättringar vad gäller tillgänglighet, minskade väntetider, kortare köer och högre måluppfyllelse av vårdgarantin. Frågan var i vilket utsträckning den positiva trenden skulle fortsätta under november.

Det var riktigt bra resultat som i tabeller och diagram kom upp på min skärm. Antalet väntande till mottagning mer än vårdgarantins 90 dagar hade i november minskat med en tredjedel, från 7 865 personer till 5 252 personer.

Antalet som väntat mer än 90 dagar till operation/behandling har på samma sätt minskat kraftigt för att vara en enskild månad. 750 färre väntande blev resultatet när antalet väntande sjönk från oktober månads 2 582 till 1 831 i november.

Totalt uppgår vår "vårdskuld" till cirka 7 000 personer. Det är 7 000 för många men vi är definitivt på rätt väg. En av de viktiga orsakerna bakom höstens förbättringar tror jag ligger i de extra ansträngningar som görs inom ramen för det vi kallar Höstslaget mot vårdköer där ett viktigt moment är den målrelaterade ersättningen som utgår till de verksamheter som kan uppvisa full måluppfyllelse till vårdgarantins tidsgränser.

Vi fokuserar alltså på de verksamheter som kan redovisa NOLL väntande. Successivt under hösten har antalet nollor dubblerats enligt följande;

Augusti              75 nollor
September       88 nollor
Oktober            105 nollor
November       150 nollor
December           ? nollor

Totalt har vi 338 mätpunkter för vårdgarantin och ska därför ner till 338 nollor. Klarar vi av att nå 200 till årsskiftet?

De senaste dagarnas olika rapporter om vårdgarantin indikerar att det går väldigt bra i Västra Götalandsregionen och får relativt starka position av att vara en föregångare i arbetet med att minska vårdköerna har i och med Gunnars siffror i går ytterligare förstärkt vår position i det avseendet.

Nu sitter vi bara och väntar på nästa mejl från Gunnar i mitten av januari för nästa uppföljning.

Idag publicerade Sveriges kommuner och landsting (SKL) resultatet av den första punktprevalensstudien kring vårdrelaterade infektioner i hälso- och sjukvården. Undersökningen genomfördes en bestämd dag då samtliga inneliggande patienter på landets alla sjukhus undersöktes för om de drabbats av någon vårdrelaterad infektion.

Studien visade på ungefär samma nivåer som tidigare studier, d v s att var tionde patient som läggs in på sjukhus drabbas av någon form av vårdrelaterad infektion, men den visade också på stora regionala skillnader. Halland var det landsting som kom bäst ur mätningen där 6,4% av patienterna drabbats och Jämtland sämst ut med 14,6% drabbade patienter. Rikssnittet är 11% och Västra Götalandsregionen lyckas som så ofta nästan pricka snittet med 11,2%

Den tumregel som sjukvården brukar använda sig av är att hälften av de vårdrelaterade infektionerna är undvikbara. Potentialen finns således att minska de vårdrelaterade infektionerna med fem procentenheter.  Den studie som nu gjorts av SKL är ett led i en gemensam ambition att minska de vårdrelaterade infektionerna i hela landet och är en viktig del för att stärka patientsäkerheten i hälso- och sjukvården.

I Västra Götalandsregionen beräknar vi att de vårdrelaterade infektionerna förutom det lidande det åsamkar den enskilda patienten kostar regionen cirka 600 miljoner kronor årligen. En halvering av de vårdrelaterade infektionerna leder alltså också till en effektivisering på 300 miljoner kronor, eller en knapp procent av sjukvårdens hela budget.

Få saker är mer angelägna i hälso- och sjukvården än att stärka patientsäkerheten. Det är oförsvarbart att var tionde patient som läggs in på sjukhus drabbas av en vårdrelaterad infektion. I Västra Götalandsregionen har vi inlett ett arbete mot ökad patientsäkerhet med ett handlingsprogram för säker vård. Det handlingsprogrammet är ett ägaruppdrag från hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) som verksamheterna ska förhålla sig till för att öka patientsäkerheten. Mycket i handlingsprogrammet är just inriktat på att minska de vårdrelaterade infektionerna.

Det handlar i mångt och mycket om ett metodiskt arbete för att undvika urinvägsinfektioner, sårinfektioner och lunginflammation som är de vanligaste vårdrelaterade infektionerna. Det handlar om att minimera de risker som patienter utsätts för bland annat genom att tillämpa basala hygienrutiner. Hälso- och sjukvården är i allt för många fall förvånandsvärt dålig på att tillämpa denna basala kunskap.

Hälso- och sjukvården och dess patienter i regionen och i hela landet har allt vinna på ett ökat fokus mot vårdrelaterade infektioner och patientsäkerhet. Dagens mätning och den publicitet som den förhoppningsvis kommer att medföra kommer att vara ett viktigt inslag för att förbättra situationen.

Stimulanspaket nummer 1 kom i förra veckan från regeringen på 8,3 miljarder för jobb och omställning.

Stimulanspaket nummer 2 kom i går från regeringen på 28 miljarder kronor för att stärka fordonsindustrin.

Efterlysning av stimulanspaket nummer 3 kom i dag från styrelsen för Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Redan förra fredagen, i samband med det första stimulanspaketet, bloggade jag om det sannolika behovet av någon form av stimulanspaket riktat mot den offentliga sektorns kommuner, landsting och regioner. Precis som jag skrev då så är det viktigt att den kommunala sektorn inte tvingas till en oönskad minskning av personalstyrkan som späder på arbetslösheten och inte heller tvingas till skattehöjningar på grund av den mer utsatta ekonomiska situationen som sektorn befinner sig i.

I SKL:s skrivelse till regeringen lyfts återigen det berättigade kravet på att de statsbidrag som vi erhåller ska indexregleras så att de inte år efter år urholkas till sitt innehåll.

Det pedagogiska problem som vi får i Västra Götalandsregionen är att förklara varför vi befinner oss i en ekonomiskt kärv situation samtidigt som vi på tisdag i nästan vecka ska behandla ekonomisk månadsrapport per oktober i regionstyrelsen.

I månadsrapporten prognosticeras ett ekonomiskt överskott på 750 miljoner kronor, vilket dessutom är en förbättrad prognos med 75 miljoner kronor sedan i augusti. Om inte de uppräkningstal för skatteintäkterna innevarande år drastiskt försämras från Ekonomistyrningsverket tills det är dags att göra bokslut så är min egen prognos att regionen har svårt att undvika ett överskott på 850 miljoner kronor för 2008. Ska jag nu leverera ett tips så blir resultatet till och med så stort som 922 miljoner kronor.

Jag väljer hundra gånger av hundra hellre det utgångsläget än att som hälften av de andra landstingen gå in i 2009 med en ryggsäck i form av ett underskott från 2008, men det skapar samtidigt ett pedagogiskt problem. Hur ska vi kunna få förståelse för aktiva anpassningsåtgärder av ekonomin när regionen totalt visar på ett överskott upp mot miljardnivån? Hur skapar vi engagemang och entusiasm för nödvändiga effektiviseringar för att förbättra kvalitet och kostnadskontroll när pengapåsen tycks full? Hur trovärdigt blir budskapet från politiska ledare och chefer om att vi går mot ett underskott på kanske 500 miljoner eller mer 2009 när vi så sent om i år gjort överskott på det dubbla?

Oviljan och oförmågan att se sanningen i vitöga finns hos oss alla, även hos mig. Måste vi verkligen vidta alla jobbiga och impopulära åtgärder, kan vi inte istället använda mer av vårt eget kapital? Den finansiella krisen går nog snart över så att hjulen och tillväxten åter börjar rulla i hög positiv takt.

De snabba svängningarna i den konjunkturkänsliga svenska ekonomin leder ofta till detta självbedrägliga synsätt och till detta pedagogiska problem och vi som på olika sätt har ett ledarskap i organisationen har ett särskilt ansvar för att kommunicera lägets allvar på just ett pedagogiskt sätt. Om vi kommer att lyckas eller inte kommer att vara svårt att bedöma på ytterligare ett halvår. Helt klart är att kostnadsökningstakten behöver sänkas, antalet anställda sluta öka samtidigt som användningen av bemanningsföretag behöver minska.

Jag är dock helt övertygad om att regionens hälso- och sjukvårdsorganisation har kompetensen och kraften att ta sig genom denna ekonomiska lågkonjunktur utan att det drabbar produktiviteten, tillgängligheten och den medicinsk utvecklingen.

Idag enades Sveriges kommuner och landsting (SKL) och regeringen om reglerna för fördelningen av den så kallade kömiljarden. När jag bloggade om kömiljarden första gången i september så välkomnade jag initiativet och efterlyste ett regelverk kring hur miljarden skulle fördelas så snart som möjligt.

Med tanke på att inte förhandlingarna mellan SKL och regeringen om statsbidraget för läkemedel 2009 ännu är avslutade är det oerhört positivt att vi i god tid får reda på regelverket för kömiljarden.

De regioner och landsting som kan komma att få dela på pengarna måste uppfylla två grundkriterier. Minst 90% av alla enheter i ett landsting måste rapportera sina resultat och de ska nå en måluppfyllelse på i snitt minst 80% av målgarantiuppfyllelse. 900 miljoner fördelas enligt dessa regler och ytterligare 100 miljoner fördelas till de landsting och regioner som når 90% i måluppfyllelse.

Hälften av pengarna fördelas utifrån måluppfyllelse för besöksgarantin inom 90 dagar, och den andra hälften utifrån måluppfyllelse för operation/behandling inom 90 dagar. Fördelning sker utifrån relativ befolkningsstorlek på landstingen och regionerna. Avläsning av resultatet kommer att ske per den sista november 2009.

När regionen fastställde en kompletteringsbudget för 2009 räknade vi med att vi skulle få 150 miljoner av kömiljarden. Dagens siffror tyder på att vi får 151 miljoner om vi själva och alla andra landsting klarar en måluppfyllelse. Det är alltså vår miniminivå om vi själva klarar grundkraven.

Jag roade mig ändå med att räkna ut hur kömiljarden skulle ha fördelats om en fördelning skulle gjorts per den sista oktober 2009 som är den senast tillgängliga statistiken. Sju landsting skulle enligt regelverket få dela på pengarna idag. Fyra av dessa landsting är med på fördelningen av båda potterna, Kalmar, Gotland, Västra Götaland och Västmanland.

	Besöksgaranti	Operationsgaranti	Totalt
Jönköping	62 007 834	0	62 007 834
Kalmar	43 462 545	40 018 110	83 480 656
Gotland	10 617 222	9 775 800	20 393 022
Halland	0	49 868 698	49 868 698
Västra Götaland	287 595 088	264 802 989	552 398 076
Västmanland	46 317 311	42 646 634	88 963 945
Norrbotten	0	42 887 769	42 887 769
	450 000 000	450 000 000	900 000 000

Västra Götalandsregionen skulle således lägga beslag på drygt hälften av hela kömiljarden, eller mer exakt 552,4 miljoner kronor. Det vore ett välkommet tillskott och uppmuntran för ett mycket gott arbete med tillgängligheten de senaste åren i regionen.

För att vara helt ärlig ska jag göra ett litet observandum. Västra Götalandsregionen når inte riktigt upp till 90% rapportering i jämförelsen i oktober, utan endast 79%. Vad gäller operation/behandling så rapporterar endast 51% av enheterna i Halland sina resultat per oktober.

Vad gäller rapporteringsnivån har Västra Götalandsregionen under en längre tid haft en mycket god rapportering. Tyvärr har vi de senaste månaderna drabbats av datastrul vid två av våra sjukhus i samband med införande av en ny variant av ett IT-stöd som gjort att vi tyvärr inte kunnat rapportera siffror från dessa enheter vad gäller mottagningsbesök. Jag bedömer att våra samlade siffror till och med skulle varit bättre om vi kunnat läsa av resultaten från dessa sjukhus, och jag räknar med att detta problemet snart är löst inom en kort framtid.

TV4 rapporterar idag att landstingen är nästa krisbransch med stora uppsägningar som följd. Slutsatsen dras efter en rundringning till de flesta landsting och regioner, och det rapporteras bland annat att antalet anställda i Västra Götalandregionen kommer att minska med 1 000 arbetstillfällen. Det är en intressant uppgift som jag undrar vem som har lämnat till TV4. Det tycks vara ett av de högre rapporterade antalet minskade arbetstillfällen vilket gör mig orolig - för främst alla andra landstings planering.

Är det bara Västra Götalandsregionen med en av landstingssveriges starkaste ekonomier och de ekonomiskt riktigt krisdabbade landstingen i Värmland och Sörmland som har insett vad som håller på att ske i den ekonomiska utvecklingen?

Jag är övertygad om att antalet arbetstillfällen kommer att minska i landstingssektorn och jag hoppas att de också gör det i Västra Götalandsregionen. Om det blir så mycket som med tusen arbetstillfällen tror jag dock är tveksamt. Det är inte så att jag tycker att det är eftersträvansvärt i sig att ha färre anställda, men det perspektiv man ska ha med sig är att antalet årsarbeten under regionens tio första år har ökat med cirka 500-600 varje år, alltså en ökning med 5-6 000 årsarbeten. Jag tror det är nödvändigt med en korrigering av antalet anställda och istället, som jag ofta tjatar om på denna blogg, se över hur vi använder den arbetskraft vi har för att säkerställa en högkvalitativ vård med god effektivitet.

Av TV4-nyheterna kan man lätt få uppfattningen att det nu väntar varsel och massuppsägningar i landstingen. Så blir det inte. Tusen årsarbeten i Västra Götalandsregionen motsvarar två procent av det totala antalet årsarbeten. En eventuell (vi har inte sett det ännu) nedväxling på den punkten kommer att ske med naturlig avgång och vikariat som löper ut.

Det viktiga är att finna rätt balans när det totala antalet årsarbeten minskar så att det inte uppstår en bristsituation på viktiga nyckelposter, utan att eventuella minskningar görs i samband också med en översyn av en verksamhetsanpassad bemanning.

Verksamhetsanpassad bemanning var ett begrepp som kom till mig för något år sedan när jag faktiskt insåg att vi på flera ställen i hälso- och sjukvården snarare hade en personalanpassad verksamhet. Det måste vara verksamheten som ska stå i fokus och bemanningen (antal, kompetensnivåer med mera) anpassad till de uppgifter som ska utföras.

Med det synsättet i fokus är en minskning av antalet årsarbeten inte något som jag fruktar, utan istället välkomnar.

Cirka 135 000 invånare i Västra Götalandsregionen (9 procent) besöker varje vecka sjukvårdens olika inrättningar, det blir många möten i vården varje dag, varje vecka och varje månad. Det är en rätt intressant siffra när man ibland av media får intrycket att "knappt någon får vård".

Nu var det egentligen en annan typ av möten i vården som jag tänkte på. Som hälso- och sjukvårdspolitiker håller jag just på att föra in alla mötesdagar 2009 i den nya almanackan - många möten blir det. Många interna möten är det också i en stor och komplex organisation som hälso- och sjukvården för att verksamheten ska fungera så bra som möjligt. Arbetsplatsträffar, utvecklingsgrupper, informationsmöten, utvecklings- och lönesamtal och gemensamma arbetsgrupper inom och mellan avdelningar och kliniker. Till detta kommer utbildningsdagar och fortbildningsdagar.

En fråga som jag har grunnat på under en längre tid ger en läkare i Gävleborg idag uttryck för i lokalradion. Dagens Medicin rapporterar att Torbjörn Tuvesson vill förbjuda alla möten före klockan 15 som en effektiviseringsåtgärd.

Jag tror att vi på många sätt överorganiserar sjukvården med en lång rad möten till följd. Det är möjligt att  vi emellanåt också har allt för långt drivna ideal om demokratisk förankring från i allt beslutsfattande så att alla måste vara delaktiga. Jag är övertygad om att det går att minska mötesfrekvensen på alla nivåer i hälso- och sjukvården. Vi kanske borde införa en regel om att ta bort vart sjätte möte av dem vi nu planerat in för 2009.

För min del skulle det innebära ungefär tre färre möten med hälso- och sjukvårdsutskottet, tre färre med regionstyrelsen, ett färre regionfullmäktige, sex färre möten med regionstyrelsegruppen, ett färre med FoU-beredningen, en till två färre resor till Stockholm och möten på Sveriges kommuner och landsting, ett färre samverkansmöte med Västkom (kommunförbundens samarbetsorgan i regionen), ett färre pensionärsrådsmöte och ett färre brukarrådsmöte - så har jag plötsligt frigjort nästan en månad i min kalender från möten. Men vilka konsekvenser skulle det få? Tja, inte särskilt stora. Vi kommer ändå att klara av att fatta de beslut vi behöver fatta beslut om, men det ger oss kanske lite mer tid till reflektion och studier inför beslutsfattandet som vore bra att ha.

Att friställa mig på ett 20-tal möten under ett år glädjer väl knappast någon patient, men jag är övertygad om att samma sak skulle kunna göras ute i vården, d v s  färre interna möten utan att det får någon effekt i varken utvecklingen, i samverkan eller i den demokratiska förankringen.

Jag tror också att Torbjörn Tuvesson är något intressant på spåren när han säger nej till möten före klockan 15. Jag hörde för några år sedan om ett sjukhus i USA där inga möten fick förekomma på förmiddagarna. Då skulle alla, inklusive sjukhusdirektören, vara aktiva med patientarbete. Vid möten i samband med lunchen så bjöd sjukhuset på lunchen som kunde intas i mindre kombinerade sammanträdes- och matsalslokaler.

Jag tror det är nödvändigt att vi börjar se över de rutiner vi har för möten. Det är alltid mycket lättare att lägga till nya aktiviteter än att ifrågasätta och ta bort några andra. Klarar vi av att minska antalet interna möten av administrativ karaktär så kommer vi att skapa fler möten av annat slag - de mellan patient och vårdpersonal.

Regeringen har under fredagens förmiddag presenterat ett stimulanspaket för att möta lågkonjunkturen med åtgärder inom sysselsättning, utbildning och infrastruktur. Sysselsättningspaketet handlar om insatser för att möta en förväntad ökad arbetslöshet, men också om att förhindra arbetslöshet inom byggsektorn genom införande av ROT-avdrag.

Den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer att minska, det för sjukvårdssektorn viktiga, skatteunderlaget som bestämmer våra möjligheter att finansiera verksamheten framöver. Det som skiljer sjukvården från stora delar av den privata sektorn är att efterfrågan på våra tjänster inte minskar i en lågkonjunktur - utan snarare ökar på grund av ökad ohälsa i spåren av arbetslösheten. Detta beror i sin tur till del på att graden av egenfinansiering av sjukvårdens tjänster är marginell eller obefintlig, men det beror också på att sjukvården i grunden är behovsstyrd och inte efterfrågestyrd.

Jag hade inte förväntat mig men möjligen hoppats på att dagens stimulanspaket också skulle innehålla åtgärder för bland annat sjukvårdssektorn skulle kunna förhindra minskningar av verksamheten till följd av ett minskande skatteunderlag. Sjukvården, likt övrig offentlig sektor, har en egen hemläxa att göra i form av kvalitetsutvecklingsarbete för att kunna minska kostnaderna utan att det får konsekvenser för patienterna. Min bedömning är dock att det inte är någon "quick fix" utan ett långsiktigt arbete för att möta framtida utmaningar inom medicinteknisk utveckling, demografisk utveckling med mera.

Jag gillar i grunden inte att ställa mig och tigga om resurser till "min" sektor, men alternativet till att hjälpa landsting och regioner att överbrygga denna lågkonjunktur börjar vi redan se i ett flertal landsting. Svaret har blivit ytterligare skattehöjningar vilket knappast kan sägas vara eftersträvansvärt ur regeringens perspektiv då utrymmet för den privata konsumtionen minskar. Regeringen borde ta ett tankevarv till och fundera på om inte det ekonomiska läget i nationen och i världen också borde leda till ett stimulanspaket till den offentliga sektorn för att förhindra skattehöjningar och/eller nedskärningar i verksamheterna.

Det skulle rent av vara spännande att koppla ett stimulanspaket till den offentliga sektorn med krav på motprestationer i form av kvalitetsutvecklingsarbete och verksamhetsutvecklingsarbete som gör de offentliga verksamheterna mer effektiva i att erbjuda service till sina invånare. Det skapar också en grund för en mer långsiktigt hållbar balans i verksamhet och ekonomi.

Tisdagen har åter bjudit på en dags studsande upp och ner från talarstolen i regionfullmäktige, men dagen har också erbjudit möjligheter till ett blogginlägg på förmiddagen om patientavgifter och nu ytterligare ett inlägg. Denna gång om den omskakande uppgiften att Högskoleverket haft orken och kraften att underkänna sjuksköterskeutbildningen vid tre lärosäten som kommer att mista sin examensrätt.

Ett av de lärosäten som mister examensrätten är högskolan i Skövde. Det kommer att beröra Västra Götalandsregionens förmåga att försörja oss med nyutbildade sjuksköterskor om de inte lyckas återskaffa examensrätten. I ett kortare ettårigt perspektiv är det kanske inte en katastrof för försörjningen av sjuksköterkor, utmaningen ligger snarast i för högskolan i Skövde att inte tappa kompetens på lärarsidan så att de förhindras att återuppta sitt utbildningsprogram. I ett regionperspektiv riskerar det också att få återverkningar för hela högskolan i Skövde där sjuksköterskeutbildningen är en av de större utbildningarna.

I perspektivet bad-will av att få sin examensrätt indragen är den om möjligt ännu större för de andra två enheterna som blivit av med sin examensrätt, nämnligen Uppsala universitet och Karolinska Institutet - två av Sveriges främsta och internationellt sett kända universitet.

Jag tror kanske inte att det allra sista ordet är sagt i denna diskussion, men jag tycker att Högskoleverket är modigt och att det är riktigt och viktigt att de markerar behovet av såväl kvalitet som ordning och struktur på utbildningarna. Sverige behöver generellt höja kvaliteten på utbildningsväsendet - allt från grundskolan och gymnasieskolan över till högskole- och universitetsnivån.

Under den senaste veckan har det kommit information om att patientavgifterna kommer att höjas i ett stort antal landsting från och med nästa år. Den troliga bakgrunden är i de allra flesta fall den kärvare ekonomiska utvecklingen och där en höjning av patientavgifterna förväntas ge ett litet bidrag till att klara av en oförändrad verksamhet och budgetbalans.

Det är väl viktigt att påpeka att en höjning av patientavgifterna i bästa fall är just ett litet bidrag. I Västra Götalandsregionen utgör intäkterna av patientavgifter mindre än 3% av våra sammanlagda intäkter, och en höjning av våra avgifter eller något annat landstings avgifter ger ingen märkbar effekt på denna intäkt till följd av det högkostnadsskydd om 900 kronor för en 12-månadersperiod som finns.

När P1-morgon på Sveriges Radio rapporterade om de höjda patientavgifterna i ett antal landsting nämndes inte högkostnadsskyddet med ett ord när det rapporterades om hur patienterna skulle komma att "drabbas".

Syftet med patientavgifterna är i första hand inte heller en ekonomisk intäktskälla utan tänka att utgöra ett visst styrmedel för att undanhålla omotiverad vård och för att styra mot rätt vårdnivå. Konstruktionen med ett högkostnadsskydd är i grunden genial då den som har ett stort behov av hälso- och sjukvård inte ska drabbas på ett orimligtvis av höga personliga kostnader.

I mer än tio år har högkostnadsskyddet för öppen hälso- och sjukvård varit oförändrad på 900 kronor. För regioner och landsting innebär det oförändrade storleken på högkostnadsskyddet att våra möjligheter att styra minskar när det i de flesta fall räcker med tre läkarbesök vid sjukhusen för att slå i taket i högkostnadsskyddet. I dagens penningvärde motsvarar högkostnadsskyddet på 900 kronor inte mer än 500 kronor jämfört med när nivån sattes.

Högkostnadsskyddet är generöst och det ska också vara generöst, men det är också frågan om hur stor andel av köpkraften som vi anser det är angeläget att rikta mot hälso- och sjukvård. Vore det orimligt att det höjdes med någon eller ett par hundralappar. En höjning av högkostnadsskyddet med t ex 300 kronor till 1 200 kronor skulle innebära en intäktsförstärkning på ca 100 miljoner kronor i Västra Götalandsregionen, vilket fortfarande skulle vara ett litet bidrag men inte oviktigt för hälso- och sjukvården.

Nivån på högkostnadsskyddet har blivit närmast helig. Ingen majoritet i riksdagen har vågat förändra nivån, vilket successivt har minskat regioner och landstings möjlighet att finansiera den hälso- och sjukvård som alla anser behöver mer pengar inte mindre.

Om 900 kronor var en rimlig nivå i mitten av 90-talet så vore inte 1 200 kronor en orimlig nivå i slutet av 00-talet.