Jonas sjukvårdsblogg

I onsdags skrev jag att jag var på väg till Bryssel för regionens kvalitetsseminarium i Regionkommitténs byggnad, en stenkast från EU-parlamentet. Jag måste inledningsvis göra en reflektion om att EU-parlamentet är en rätt så häftig institution. När vi gick till seminariet i torsdags morse upp för Rue de Luxenburg bort mot parlamentsbyggnaden så möts vi av gigantiska officiella postrar på parlamentets byggnader med krav på frigivande av Aung San Suu Kyi på engelska och (tror jag) burmesiska. Skulle aldrig hända i Sverige att riksdagen skulle prydas av stora banderoller med krav på frigivande av Dawit Isaak. Då skulle väl fotbollsförbundet bötfälla riksdagen.

Cirka 200 personer hade anmält sig till vårt seminarium, vilket enligt kunniga bedömare i Bryssel är mycket bra när en av Europas regioner arrangerar ett seminarium. Som väntat, och som tur var med tanke på antalet platser, föll knappt en fjärdedel ifrån och drygt 150 personer närvarade hela eller delar av dagen. Enligt samma kunniga bedömare var närvaron ovanligt god under hela dagen. Några färre när vi avslutade, men salen var i princip fullsatt hela dagen, och då körde vi ändå hårt från 09.30 till den avslutande "Networking cocktail" 17.30.

I onsdags bloggade jag om att det återstod att bestämma hur jag skulle använda mina tio minuter som en av sex inledningstalare. Jag hade väl redan då en aning om vad jag skulle ta upp och hade börjat söka rätt engelska uttryck för att klara av det hela, men när vi kommit ner till Bryssel sent på onsdagkvällen fick jag reda på att vi hade tolkar så jag kunde tala på svenska, och att jag till och med borde tala på svenska. Efter att ha vridit och vänt på språkfrågan och fått många goda råd, så bestämde jag mig ändå för att prata på engelska som en gest att det var helt OK för utländska deltagare att närma sig mig på engelska.

Ett annat språk gör alltid sitt till för att öka nervositetsgraden, men att också inledningstala som femte person, direkt efter Nobelpristagaren Arvid Carlsson och precis före Andrzej Jan RYS, Director of Public Health and risk assesment vid EU-kommissionens generaldirektorat för bland annat hälso- och sjukvårdsfrågorna - DG Sanco.

I mitt korta anförande försökte jag bland annat sätta Västra Götalandsregionen på kartan för de närvarande. Var vi finns geografiskt och våra ansvarsområden gentemot allmänheten, jag förklarade att vi var där för att söka nätverk för att kunna utveckla kvaliteten i vår egen sjukvård på hemmaplan, men också för att bidra till att utveckla vården i övriga Europa. Jag talade naturligtvis också om hur vi arbetade med God Vård-konceptet och dess olika kvalitetsdimensioner, även om det blev väldigt kort på slutet.

Jag passade också på tillfället att göra några personliga "statements" om sjukvård på den Europeiska nivån. EU har ingen lagstiftningsrätt i sjukvården som betraktas som en nationell fråga, men i ett läge där domar i bland annat EU-domstolen har gett medborgarna rätt att söka vård över gränserna så måste det också leda till en diskussion om gemensamma kvalitetskriterier eller standards för kvalitet och patientsäkerhet. Det gladde mig att Mia Åsenius, statssekreterare hos Sveriges EU-minister Cecilia Malmström, lyfte upp samma sak i sitt inledningsanförande och även Jo Leinen, ordförande i parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och matsäkerhet, i sitt medskickade anförande försökte problematisera i samma fråga.

Jag försökte också sticka ut hakan lite genom att önska att det arbete och det synsätt som vi påbörjat i Sverige med risksjukvårdsnämnden borde kunna vidgas för att koncentrera mer av vård med små volymer och/eller krav på mycket dyr utrustning borde samlas vid kanske ett fåtal enheter i hela Europa, en på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och på ytterligare ett eller några ställen till i Europa med hela Europas befolkning som underlag.

Före lunch hann vi med två mycket intressanta föreläsningar av Mats Olsson på Kairos Future och av Kieran Walshe från Manchester Business School om vilka förväntningar framtidens hälsokonsument har och vad forskningen egentligen vet om kvaliteten i den europeiska sjukvården, och vart vi är på väg.

Eftermiddagen dominerades av tre seminarier med en stor bredd av internationella talare vid sidan av de svenskar som deltog i varje pass, och det var en stor tyngd hos många av talarna som representerade bland annat EU-kommissionen, WHO, European Patients Forum, European Observatory on Health Systems and Policies, European Hospital and Healthcare Federation.

När vi i HSU och hälso- och sjukvårdsavdelningens ledningsgrupp samlades tidigt på fredagmorgonen för att utvärdera torsdagens seminarium innan vi återvände till Sverige var den en enstämmig bild om att det hade varit ett lyckat seminarium. En del kontakter knöts, och jag tror att vi gjort ett antal aktörer i viktiga organisationer medvetna om vår kunskap och vårt intresse för kvalitetsfrågorna i sjukvården. Min förhoppning är att dessa i fortsättningen ska tänka på Västra Götalandsregionen när de tänker på kvalitetsutveckling i vården och att de ska tänka på kvalitetsutveckling i vården när de hör om Region Västra Götaland i andra sammanhang.

Ett seminarium i slutet av oktober förändrar inte den bilden omedelbart, men jag tror att ett lyckat seminarium har varit ett viktigt första steg på vägen mot en tydligare internationell policy för sjukvården i Västra Götaland där jag tror att vi både kan och böra spela en roll i den framtida utvecklingen.

Det var ett bra första steg. Nu går vi vidare.

 

 

Strax efter lunch en torsdag i slutet av oktober. Det märks på många sätt att vi gått över till vintertid. Det blev återigen en tidig morgon, framför allt för att hinna packa väskan inför några dagar i Bryssel innan jag på förmiddagen skulle hinna med att invigningstala vid konferens om "Sex, unga och skolans roll" arrangerad av Västra Götalandsregionen och GR Utbildning, för att därefter tillsammans med hälso- och sjukvårdsdirektören Lars-Olof Rönnqvist prata om den önskade utvecklingen av sjukvården vid regionens Chefsforum.

Vid konferensen om sex och unga försökte jag göra en poäng av att alla vi vuxna/äldre som antingen fattar beslut som påverkar ungdomar eller mer direkt möter ungdomar och deras funderingar kring sexualitet inte får fastna i att bara problematisera, varna och förmana kopplat till STI (sexuellt överförbara infektioner) och HIV eller bara tala om riskerna med p-piller eller fördjupa diskussionen om HBT. Vid sidan av alla dessa 3-bokstavskombinationer måste vi också lyfta fram en 4-bokstavskombination - LUST. Vi kan inte bara problematisera, vi måste också inspirera och stimulera våra ungdomar att bejaka sin sexualitet - att bejaka och ta ansvar för sin sexualitet.

På chefsforum för verksamhetschefer i regionens olika verksamheter uppträdde ordförande och direktör för regionstyrelsen, hälso- och sjukvårdsutskottet, regionutveckling, personalutskott och ekonomiutskott. Jag och Lars-Olof valde att använda våra 40 minuter till att prata kring en enda bild, och det är den bild som jag försöker visa upp vid varje publikt framträdande. Bilden om GOD VÅRD och de sex ledstjärnorna att hälso- och sjukvården ska vara; Kunskapsbaserad, Säker, Patientfokuserad, Jämlik, Tillgänglig och Effektiv. Dagens innovation var att jag två gånger lyckades få hela församlingen unisont rabbla de sex ledstjärnorna med anmodan att alla i regionens hälso- och sjukvård bör kunna dessa ledstjärnor i sömnen.

När dessa rader skrivs är jag dock på väg till Bryssel. På torsdag arrangerar Västra Götalandsregionen tillsammans med West Sweden ett seminarium med rubriken Cutting Edge Healthcare Quality
for a Competitive Europe. Även här vill vi rikta fokus på kvalitetsfrågorna i hälso- och sjukvården och inbjuda till en fortsatt dialog med andra intressenter i den europeiska hälso- och sjukvården.

Seminariet arrangeras mot bakgrund av Sveriges ordförandeskap i EU, och West Sweden arrangerar tre seminariet tillsammans med sina medlemmar i Västra Götaland, Halland och Värmland.

Det är ett mycket intressant program där vi lyckats få många "höjdare" från många olika delar av Europa att medverka i såväl plena som i seminarier. När man har konferenser i Europa sker det på ett delvis annat sätt än i Sverige. På torsdag är vi sex stycken som ska hålla inledningsanföranden, med representanter för Europaparlamentet, den svenska regeringen, Generaldirektoratet, Regionkommittén, jag själv som ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet, och regionens "egen" Nobelpristagare Arvid Carlsson.

Nu återstår att bestämma vad jag själv ska prata om i morgon, och jag hoppas kunna återkomma med en rapport om det var en lyckad satsning eller inte. Intresset har i alla fall varit stort. Det mesta pekar på att vi blir över 150 personer som samlas i Bryssel för att diskutera kvalitetsfrågorna i Europas hälso- och sjukvård.

Intensivvården är en viktig del av hälso- och sjukvården, och vid de speciella intensivvårdsavdelningarna (IVA) tas de allra mest sårbara pateinterna med speciella omvårnadsbehov, ofta med olika former av särskilt tekniskt stöd, om hand.

För knappt ett år sedan fick hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i Västra Götalandsregionen en rapport på sitt bord om behovet av vuxenintensivvårdsplatser i regionen med förslag om framtida inriktning av intensivvårdens utveckling i regionen.

Tillgången till IVA-platser, och dimensionering av IVA-platser i förhållande till respektive sjukhus verksamhet är kritiska punkter i planeringen av hälso- och sjukvården. Just nu pågår bland annat en översyn av så kallade nivåstrukturering av IVA-platserna inom NU-sjukvården för att få rätt dimension av IVA-platser vid de båda sjukhusen i förhållande till deras respektive delvis nya verksamhetsuppdrag.

Om pandemin leder till större utbrott kan behovet av IVA-platser komma att öka, och inte minst ett logistiskt utnyttjande av befintliga IVA-platser att behöva göras.

För några dagar sedan snubblade jag över en mycket spännande hemsida - Beläggningsportal för sjukvården.

På denna sida uppdaterar sjukhusens intensivvårdsavdelningar tre gånger om dagen beläggningsläget på respektive IVA-enhet. När dessa rader skrivs, på tisdag morgon, kan jag konstatera att det finns 13 lediga IVA-platser i vården, men samtidigt två enheter med överbeläggningar, två vid Kungälvs sjukhus och en vid SU/Sahlgrenska CIVA.

På samma sida kan vi också se att det finns 16 lediga neonatala intensivvårdsplatser vid Sahlgrenska och Skövde. Tyvärr verkar inte sjukhusen i Trollhättan och Borås rapportera till portalen.

Överhuvudtaget är det ett problem att endast ett fåtal regioner/landsting verkar vara anslutna till denna beläggningsportal som ger en snabb indikation av läget vid olika IVA-enheter. Den kan aldrig vara en komplett sanning då beläggningsläget kan förändras minuten efter att den senast uppdaterades, men jag frågar mig ändå om inte denna portal borde kunna vara en förebild också för annan vård.

Det sägs i vart fall att läkarna tvingas lägga mycket tid på att jaga vårdplatser från sjukhusens akutmottagningar genom att ringa runt till olika avdelningar. En beläggningsportal skulle kunna vara ett bra hjälpmedel i det sammanhanget - att kunna ge en indikation på det aktuella läget. Insatsen från varje vårdavdelning måste också bedömas vara ganska ringa. Jag gissar att det innebär att någon medarbetare några gånger om dagen behöver göra en beräkning för att sedan med några tangenttryckningar uppdatera vårdplatsstatusen på respektive vårdavdelning.

Först blev vaccinet mot Nya influensan A (H1N1) försenat, och sedan blev utbrottet av influensat också försenat. Den uppgång som vi kunde se i aktiva fall i början/mitten av september kom av sig, troligen som en följd av varmt väder och andra influensor som "tog över" som gjorde av den så kallade svininluensan inte fick fäste - då.

Sedan i början av denna vecka ges riskgrupperna i regionen möjlighet att vaccinera sig mot influensan, och idag tycks det som att det första stora utbrottet har skett i Västra Götaland. I Nyboskolan i Tibro i östra Skaraborg är mer än var tredje elev nu hemma från skolan. Det är endast tre elever som testats vid skolan, men dessa bar på den nya influensan A så att det mesta tyder på ett större lokalt utbrott. Hur snabbt detta sedan kommer att sprida sig till andra delar av regionen återstår att se. Min förhoppning är att det sker så långsamt som möjligt så att vi i så hög utsträckning som möjligt hinner vaccinera riskgrupperna.

Jag har haft en skeptisk inställning till massvaccinationen av befolkningen, men när den väl är beslutad så måste vi göra mesta möjliga för att få en så hög täckningsgrad som möjligt. Det är inte mycket som tyder på att ett utbrott får så allvarliga konsekvenser för så många, även om enskilda individer kan drabbas hårt, men ett kraftigt utbrott bland en stor del av befolkningen kan utsätta samhället för hårda påfrestningar.

Sjukvården kommer att utsättas för ett hårt tryck att vårda sjuka, samtidigt som ännu inte sjuka ska vaccineras. Även näringslivet kan drabbas hårt om en större del av arbetsstyrkan är borta under en tid. Skolorna óch deras undervisning kan drabbas när upp emot hälften av eleverna är frånvarande, och kanske också deras lärare.

Min uppmaning till var och en är därför att ta möjligheten att vaccinera sig när den bjuds. Om regionens plan för vaccinering kan du läsa mer om här.

I helgen nåddes jag av en bra granskningssignal från Socialstyrelsen. Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm signalerar tydligt att de har för avsikt att sätta städningen vid våra sjukhus under luppen.

Bakgrunden har varit ett antal rapporterade fall från olika sjukhus i landet om att städningen har minskat i omfattning eller i kvalitet efter det att verksamheten har upphandlats. Nu är det väl inte upphandlingen i sig som är problemet, utan vilka krav som ställs i antingen upphandlingsunderlag eller på städverksamheten i egen regi.

Städning kan ju uppfattas som en sidoverksamhet som man hellre kan spara på i ett läge med ont om pengar för att skona det som uppfattas som kärnverksamhet, men om man resonerar på det sättet riskerar man att grovt lura sig själv.

Städning och andra hygienfrågor får av allt att döma inte för mycket uppmärksamhet i sjukvården. De senaste åren har dock flera andra hygienfrågor som kläder, smycken, tvätt och spritning, handskar med mera hamnat i fokus på ett positivt sätt. Det har varit lätt att vara nonchalant mot den kunskap som vi faktiskt har haft i över 100 år om hygienens betydelse i sjukvården. Städning är i det sammanhanget också en viktig hygienfråga.

Jag måste erkänna att jag vet för lite om vilka krav och regler som vi har i Västra Götalandsregionen, utan har gjort tolkningen att "hälsan tiger still". Jag har inte hört om några speciella problem vad gäller städning av våra sjukhus, men det behöver inte betyda att det inte finns en förbättringspotential.

Ska vi lyckas i våra strävanden att halvera de vårdrelaterade infektionerna i svensk hälso- och sjukvård så är jag övertygad om att den grundläggande städningen av våra lokaler har en stor betydelse. Kan Socialstyrelsens kommande granskning att hjälpa oss att bli bättre så är det mycket vunnet med det.

På måndag och tisdag samlas de 149 ledamöterna i Regionfullmäktige för ett fullmäktige över två dagar. Fullmäktiges stora ärende denna gång är tre infrastrukturärenden - plan för den regionala transportinfrastukturen, yttrande över nationell plan för transportsystemet och det västsvenska infrastrukturpaketet, och knappt ett direkt sjukvårdsärende så långt ögat når på föredragningslistan.

Däremot så ska delårsrapporten per augusti för Västra Götalandsregionen behandlas.

Det är en positiv rapport på så sätt att jag i den nya prognosen fått rätt i mina antaganden i bloggen från slutet av maj, med anledning av den förra delårsrapporten, då jag skrev att årets resultat kommer att bli betydligt bättre än de minus 900 miljoner som då prognostiserades, men även den nya rapporten är förbryllande och svårtolkad för oss som faktsikt ska reagera och styra på grundval av den information vi får i delårsrapporten.

Till och med augusti i år är vårt ekonomiska utfall 682 miljoner kronor bättre än periodiserad budget. Den prognos för helåret som presenteras är att året slutar på ett negativt resultat på 550 miljoner kronor, vilket är 100 miljoner bättre än det budgeterade underskottet på 650 miljoner kronor. Enligt prognosen ska vi under årets fyra sista månader tappa 582 miljoner kronor, nästan 150 miljoner i månaden, jämfört med budget, samtidigt som kostnaderna för bemanningsföretag årets sista fyra månader förväntas nästan halveras sista tertialet i år jämfört med sista tertialet förra året (trots att kostnaderna de första åtta månaderna ökat med drygt 10%).

Den information som vi förväntas reagera och styra på är det faktum att verksamheten de fyra sista månaderna kommer att göra av med 150 miljoner kronor mer varje månad jämfört med budget - men vi reagerar inte. Det är inte på grund av ett svagt och dåligt ledarskap som vi inte reagerar. Vi reagerar inte för att vi tror helt enkelt inte på siffrorna, och det är ett allvarligt problem.

Regionens resultat för 2009 kommer inte att bli så illa som minus 550 miljoner kronor. Jag tror att det blir negativt, men mindre än 200 miljoner kronor. En aktuell gissning är minus 178 miljoner för helåret 2009, det skulle i så fall vara 472 miljoner bättre än budget.

Det skulle vara lätt att kunna uppfatta ovanstående som en kritik mot ekonomiavdelningen och deras förmåga att göra bra delårsrapporter och årsprognoser. Så är det inte. Jag lider snarare med ekonomiavdelningen som "tvingas" lägga dessa prognoser utifrån de underlag som de får in från alla nämnder och styrelser. Ekonomiavdelningen har möjlighet, och utnyttjar den möjligheten, att delvis göra en annan värdering (koncernjusteirngar) av det ekonomiska läget än de enheter som rapporterar in sina prognoser, men de kan inte heller göra väldigt annorlunda värderingar utan att sätta verksamheternas bedömningar helt på undantag. Allt detta leder till att vi får en delårsrapport som vi a) antingen inte tror på och därför inte vidtar några åtgärder med anledning av, eller b) så tror vi på den och riskerar att fatta beslut om åtgärder på felaktiga grunder.

Det har utvecklats en försiktighetskultur i bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen som riskerar att bli helt fel när många stora verksamheter med en stor omsättning alla gör en försiktighetsbedömning av den ekonomiska utvecklingen. Om bara sjukvårdens 20 största verksamheter alla är försiktiga i sin bedömning med 10 miljoner var så motsvarar det 200 miljoner kronor.

Det är kanske dags att införa någon form av målrelaterad ersättning till de verksamheter som gör kvalitativt bra prognoser i delårsrapporterna. Då kanske vi skulle få bättre beslutsunderlag och chansen att vi reagerar rätt på den informationen ökar.

Avslutningsvis kan jag i delårsrapporten notera att vi sedan årsskiftet är 480 fler medarbetare i Västra Götalandsregionen. Eftersom också antalet heltider ökat på deltidernas bekostnad så motsvarar det 497 fler årsarbetare sedan året började.

Strax före lucia förra året så bloggade jag under rubriken "Tusen färre anställda?". Bakgrunden till det inlägget var att TV4 rapporterade att Västra Götalandsregionen skulle minska antalet anställda med tusen personer under det kommande året. Jag satte frågetecknet i rubriken med stor medvetenhet, och när jag nu läser om min blogginlägg från december förra året så trodde jag att jag varit ännu mer kritisk till att det verkligen skulle ske, än jag nu ser att jag var.

Där finns en tydlig tveksamhet till att det verkligen skulle bli så många som tusen färre arbetstillfällen i regionen, men jag trodde verkligen inte att vi skulle bli nästan 500 fler årsarbetare i regionen under årets första åtta månader. Dessutom har sjukfrånvaron under det senaste året ytterligare minskat. Förbättringen är 0,8% från augusti 2008 till augusti 2009. Det innebär att fler av de anställda är mer tid på sin arbetsplats.

Om inte annat så är dettta intressanta siffror att sätta i relation till de stora neddragningarna av personal i vården som vi nästan varje dag kan läsa om i annan media.

Hamnade idag på regionens Forum för verksamhetsutveckling. Jag skulle egentligen ägnat fredagen åt ett annat forum som blev inställt i förra vecka. När jag i onsdags hörde om Forum för verksamhetsutveckling så tog jag chansen att få vara med där istället, och för mig blev det lite av en lyx-dag. Jag behövde endast lyssna och slapp att prestera. Å andra sidan hade nog direktören rätt när han i en paus frågade om jag var frustrerad och också ville säga något, och det är svårt att förneka att han hade helt fel.

"Effektiv och säker vård? - är det möjligt?" var rubriken på konferensen och svaret från de inledande talarna var det rätta. Det är inte bara möjligt, det är också nödvändigt. Jane Cederqvist höll ett mycket lågmält men starkt anförande om effektivitet i sjukvården. Hon lyckades argumentera övertygande för vikten att driva sjukvården med effektivitet. Tyvärr tycker jag att hon gjorde sig skyldig till generalfelet att tro att en ökad statlig styrning, eller rent av ett förstatligande av sjukvården, per automatik skulle leda till att de skillnader vi ser i metoder, kvalitet, tillgänglighet med mera skulle upphöra. Jag har hört Jane tidigare säga, och hon upprepade det lite mer försiktigt idag, att styrning inte heller är statens bästa gren och det är lätt att hålla med när man ser på styrningen av försvaren, arbetsmarknadsverket, försäkringskassan med flera statliga myndigheter.

Ökad nationell styrning annars en intressant trend just nu i svensk hälso- och sjukvårdspolitisk debatt. Det är möjligt att jag tidigare har underskattat kraften i den debatten så att den kan segla upp som en bubblare bland frågor som blir heta i den kommande valrörelsen.

Det jag hör på olika håll just nu är mycket diskussion kring Hälso- och sjukvårdslagen andra paragraf; "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen."

Det är denna paragraf som nu tas till intäkt, både från höger och vänster, för att driva frågan om ökat nationellt ansvar, och det är naturligtvis svårt att argumentera emot att vi inte skulle ha vård på lika villkor för hela befolkningen.

Jag vill ändå passa på att i mitt eget forum problematisera lite kring frågan om vård på lika villkor. Som regionpolitiker som ansvarig för sjukvårdsfrågorna hos en av 21 sjukvårdshuvudmän har jag svårt att ta ansvar för vård på lika villkor för några andra än regionens invånare. Den första frågan som infinner sig är då om Västra Götalandsregionen lyckas ge vård på lika villkor till vår befolkning. Svaret på den frågan är nej. Vi har i princip samma spridning på kvalitetsresultat i regionen som vi har i landet som helhet, och det är något som vi måste arbeta för att förbättra. Det går inte att vara nöjd med de relativt stora kvalitetsskillnader som nu finns.

I den debatt som nu är i början hör jag indignerade uttalandet från höger om vikten av vård på lika villkor. Den frågan har väl inte alltid varit moderaternas bästa gren, men det är möjligt att de nya moderaterna tycker något annat. Allra mest tror jag att de nya moderaterna har funnit ett nytt argument för att kunna plädera för ökat nationellt engagemang och förstatligande av sjukvården i Sverige.

Från socialdemokrater och vänsterhåll finns ett mer genuint engagemang för vård på lika villkor, och trots en bekännelse till kommunal självstyrelse så finns det tydliga dragningar också åt tilltron på att ökat cental styrning kan lösa problemen med skillnader i kvalitet och resultat.

Jag har redan här ovan luftat min misstro mot att man löser problemet med skillnader i kvalitet och resultat genom förstatligande eller ökad statlig styrning. Jag är en varm anhängare av nationella riktlinjer av olika slag och jag tror på att den nationella nivån har en viktig normerande roll, men jag misstror starkt statens möjlighet att styra hälso- och sjukvården, och jag skulle vilja spetsa debatten genom att ställa frågan om det verkligen är lika resultat vi vill ha.

Orsaken till att vi har skillnader i resultat och kvalitet är säkert flera. En av dem är de professionellas kompetens, men också deras engagemang och vilja till utveckling, förnyelse och förbättringar. En annan är de styrsystem och det klimat för utveckling som kan finnas hos de 21 olika sjukvårdshuvudmännen som på olika sätt kan bidra till att driva utvecklingen åt rätt håll.

Öppna jämförelser är ett bra instrument för att visa på skillnader i resultat mellan olika regioner/landsting eller olika sjukhus. Utifrån ambitionen att ingen vill vara sämst driver publicerade uppgifter utvecklingen framåt. Det är dessa drivkrafter jag vill komma åt för att nå ständiga förbättringar i vår hälso- och sjukvård.

Om vi önskar se en fortsatt positiv utveckling av sjukvården så kan vi inte låsa in den i regelverk som garanterar millimeterrättvisa mellan patienter i hela landet vid varje tidpunkt. Vi måste istället utveckla drivkrafterna för ständiga förbättringar.

Vi måste tillåta olikheter i vårdkvalitet för att totalt sett över tiden förbättra vårdkvaliteten för alla invånare hos respektive sjukvårdshuvudman, men också för alla invånare i landet som helhet. Jag är rädd för att vi inte kommer att få se samma utveckling om vi tror att ökad statlig styrning eller ökad likriktning är lösningen.

Redan på väg till Stockholmsflyget i morse möttes jag av morgonekots huvudnyhet om vårdköerna under det senaste året har minskat eller bara omdefinierats.

Bakgrunden är allt fler regioner och landsting rapporterar allt fler patienter har valt att avstå vårdgarantin för att hellre få vård på det "egna" sjukhuset trots att väntetiderna kan bli längre än vårdgarantins 90 dagar. Det är dessa patienter som vi i Västra Götalandsregionens dokument definierar som "PvV" - "Patientvald väntan". Patienter som själva valt att avstå vårdgarantin.

Den fråga som nu socialminister Göran Hägglund och Sveriges kommuner och landsting (SKL) avser att belysa, och det tycker jag är bra och rätt, är om denna grupp har ökat för att kunna redovisa bättre siffror och därmed kvalificera sig för att ta del av den så kallade kömiljarden som de landsting som når uppsatta mål för vårdgarantin får dela på utifrån resultaten den sista november i höst.

Det förtjänar väl att genast påpeka att vårdgarantin i första hand är en patienträttighet och kan vi kan knappast tvinga patienter till vård någon annanstans, däremot får vi vara vaksamma så att inte patienter "lockas" att avstå sina vårdgarantirättigheter.

I Västra Götaland har vi sedan flera år en utvidgad vårdgaranti också för de patienter som valt att avstå vårdgarantins 90 dagar. Regionens utökade garanti innebär att den som inte är beredd att få sin vård vid annat sjukhus ska få det senast inom 180 dagar så att inte sjukhusen kan frånsäga sitt ansvar för patienten. En annan orsak till vår utökade vårdgaranti är att vi vet att äldre människor generellt är mindre benägna att acceptera vård vid ett annat sjukhus och utan den bortre garantigränsen riskerar de medicinska prioriteringarna att sättas på undantag.

Jag tror att det faktiskt var i Västra Götaland som vi uppfann patientvald väntan just för att kunna tillämpa den utökade vårdgarantin. Det är därför svårt för oss att kritisera andra för att eventuellt utnyttja PvV som ett sätt att förbättra vårdgarantistatistiken. Vi måste också passa på att fråga oss själva hur vi hanterar regelverket.

Jag har under kvällen granskat regionens egna siffror över antalet PvV-patienter i regionen. Både de som väntat mindre än 180 dagar (alltså mellan 91 och 180 dagar) och de som väntat mer än 180 dagar (vilket bör vara noll om vi ska ha full måluppfyllelse till vårdgarantin), och jämfört utfallet i september 2008 och i september 2009, och även gjort ett försök att jämföra med 2007 då vårdgarantin inte var lika omfattande som idag.

Vad gäller antalet PvV-patienter till operation/behandling så är antalet ungefär oförändrat mellan alla tre åren, och där går det inte att se att vi skulle ökat denna grupp sedan kömiljarden blev känd.

Jag kan däremot se en ökning på ett par tusen personer i PvV-gruppen vad gäller väntande till mottagningsbesök, både jämfört med maj 2008 och 2009 samt september 2008 och 2009. 2 000 patienter ska sättas i relation till att det varje år genomförs över 200 000 mottagningsbesök vid regionens sjukhus, och i regionen skulle man bara "kunna fuska" med gruppen PvV mindre än 180 dagar, eftersom gruppen PvV mer än 180 dagar har en utökad vårdgaranti kopplat till sig.

Om inte någon har begripit ovanstående resonemang så har jag full förståelse för det. Jag inser att texten kanske främst är skriven för statistik- och vårdgarantinördar som jag själv, men om jag ska avsluta med något mer begripligt så är mitt budskap och besked att vårdköerna ska inte administreras bort - de ska opereras bort.

Jag välkomnar en granskning av hur regioner och landsting hanterar PvV-frågan och jag är inte särskilt orolig för egen del.

Tisdagkväll och jag repeterar lite i handlingarna inför morgondagens intressanta sammanträde med rikssjukvårdsnämnden. På vår agenda för morgondagen står de två första transplantationsbesluten kring vilka två sjukhus i landet som i fortsättningen ska utföra levertransplantationer respektive lungtransplantationer. Frågan om hjärttransplantationerna kommer att dröja tills december - åtminstone.

Hjärttransplantationerna kommer att bli det verkliga testet på rikssjukvårdsnämndens förmåga att verkligen fatta beslut och peka ut vilka enheter som ska få förtroendet att sköta den verksamheten.

Morgondagens beslut om lungtransplantationerna kommer att bli odramatiskt då Universitetssjukhuset i Lund och Sahlgrenska Universitetssjukhuset är de enda sökand parterna, och de föreslås också få tillstånden att bedriva denna rikssjukvård under den närmaste fem års perioden.

Lite mer diskussion lär det kunna bli kring levertransplantationerna där Universitetssjukhusen i tre regioner/landsting har ansökt om att få tillstånden. Sahlgrenska i Västra Götaland, Karolinska i Stockholm och Akademiska i Uppsala är kandidaterna. I det förslag vi har att ta ställning till föreslås tillstånden gå till Sahlgrenska och Karolinska.

Det är egentligen inte en märklig slutsats om man ser i vilken omfattning de tre parterna utför levertransplantationer. Under de senaste åren har knappt 150 levertransplantationer utförts och de har i snitt fördelats enligt följande;

Sahlgrenska - ca 80
Karolinska - ca 55
Akademiska - ca 10

Om utfallet skulle bli något annat än det förväntade så lovar jag att återkomma med mer information.

--

Detta inlägg ska också handla om Riks-sjukvård. Det har idag blivit officiellt att jag kommer att vara folkpartiets representant i en av tio arbetsgrupper som Allians för Sverige har tillsatt inför valet 2010. Under nyblivna riksdagsledamoten och tidigare landstingsrådet i Kalmar Anders Anderssons (kd) ledning ska jag tillsammans med Stockholms sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt (m) och socialutskottets ordförande Kenneth Johansson (c) ta fram förslag för regeringens hälso- och sjukvårdspolitik för nästa mandatperiod.

Den ska bli spännande och intressant att diskutera hälso- och sjukvårdspolitik utifrån ett nationellt perspektiv och göra det tillsammans med representanter för andra partier. Det blir en ny erfarenhet för mig. Den trogne läsaren av denna blogg vet att jag emellanåt tycker att den nationella nivån kan vara väl klåfingrig i hur vi i regioner och landsting som är sjukvårdshuvudmännen sköter vårt uppdrag. Nu ges chansen att få vara med och påverka i vilken grad, vad och hur staten ska, kan eller bör engagera sig i sjukvårdens utvecklingsfrågor.

Arbetsgruppens direktiv är breda och ger stora möjligheter att forma förhoppningsvis spännande förslag för framtiden. Min största farhåga är väl hur jag ska hinna med också detta uppdrag, men när man får partiledningens förtroende att representera folkpartiet i en av dessa arbetsgrupper så var jag inte ens nära att tacka nej till uppdraget.

--

Till sist kan jag tipsa om att den som har 50 minuter över kan se den vårdvalsdiskussion som jag deltog i förra onsdagen. Utfrågningen finns att nå på SVT Play.

Det är lite knepigt med att blogga. Ibland räcker inte tiden till, ibland är det svårt att hitta något riktigt intressant att blogga om utan att upprepa sig, och som idag levererar jag ett tredje blogginlägg samma dygn. Ibland inträffar saker som jag helt enkelt känner att jag måste blogga om, och då kommer det ändå ingen kommentar detta dygn om dagens stora rapport - Öppna Jämförelser av folkhälsan. Om den ber jag att få återkomma

Dagens Nyheter skrev idag om historien om spädbarnet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som var på väg att få en 10 gånger för hög dos smärtstillande efter en ögonoperation. Lyckligtvis reagerade föräldrarna till barnen över den stora dosen, och ett allvarligt misstag i vården kunde undvikas. I detta fall var det milliliter och milligram som höll på att ställa till det.

Som jag skriver i rubriken så ÄR sjukvård farligt. Det finns ett ganska krasst brittiskt uttryck som i svensk översättning ungefär låter: "Om du vill öka sjukligheten och dödligheten i en stad - bygg ett sjukhus!" Det kan ju uppfattas som ett lite lustigt ordstäv, men det ligger mycket allvar bakom. Vi måste alltid komma ihåg att sjukvård kan vara farligt, och agera utifrån den kunskapen.

I DN-artikeln framkommer det att datastöd har hjälpt till att minska doseringsfelen i sjukvården och det är bra. Samtidigt efterfrågas ännu mer datastöd i form av någon form av larm om man förskriver orimliga doser som exempelvis tio gånger så hög dos som normalt. Jag tror att de systemen kommer att komma, men kanske inte helt utan motstånd.

Jag är övertygad om att vi kommer att se mer av datoriserade beslutsstöd i vården för att öka möjligheten att vi gör rätt, ställer rätt frågor och ordinerar rätt läkemedel. Dessa stöd kommer att vara grunden för att få en kunskapsbaserad sjukvård bygd på evidens. Jag är lika övertygad om att det kommer att finnas många kritiker som menar att vi tar bort själva läkekonsten och att läkarna reduceras till någon form av robotar som bara har att följa förskrivna formulär och standardvårdplaner.

Jag ser inte denna risk som så stor, men den ska heller inte nonchaleras. Vi varken bör eller ska ta ifrån den enskilda läkaren hennes individuella bedömning av patienten. Vad jag talar om är datoriserade beslutsstöd - ett stöd för att kunna fatta rätt beslut och göra rätt.

Sjukvården måste också bli mycket bättre på att lära av sina misstag, och framför allt av sina "nästan-misstag". De händelser som nästan ledde till ett allvarligt problem, men som upptäcktes i sista stund (som i detta fall med spädbarnet och smärtlindringen). Allt för ofta leder de inte till en rapport, utan endast till en suck av lättnad bland den personal som var på väg att göra ett större misstag. Om de "nästan-felen" inte rapporteras ökar risken för att samma misstag upprepas en annan gång.

Sjukvården måste få bättre stöd i att utvecklas till en lärande organisation som tar vara på den kunskap som ständigt utvecklas i organisationen. Det måste vara en skyldighet gentemot de patienter vi möter, och vi måste inta en ödmjuk attityd till de svårigheter och risker som finns i en så komplex och farlig verksamhet som sjukvården faktiskt är.

Under den senaste tiden så har kraven varit många på att Sverige måste öka antalet utbildningsplatser till läkare, och jag håller fullständigt med om den ambitionen. Vi lyckas idag inte försörja oss själva vad gäller utbildade läkare utan förlitar oss på att svenskar utbildade vid andra lärosäten i främst Europa och utländska medborgare utbildade vid lärosäten utanför Sverige ska tycka att det är tillräckligt attraktivt att arbeta i Sverige efter sin utbildning.

I debatten om ökad kvantitet på läkarutbildningen så har jag dock saknat diskussionen om utbildningens kvalitet. Kvalitet i utbildningssystemet riskerar att gå förlorad om man allt för ensidigt fokuserar på kvantitet. Det behöver inte vara varandras motsatser, men det är viktigt att vara vaksam i samband med en kvantitetsökning.

Det var därför riktigt glädjande att idag nås av nyheten att Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet gör en långsiktig satsning på läkarprogrammets kvalitet för att få kunnigare lärare till läkarutbildningen.

Jag tror att regionen måste fortsätta den dialogen med Sahlgrenska akademien om hur vi ska kunna möta studenter under deras utbildning med bra, kunniga och engagerade handledare under t ex AT- och ST-utbildningen.

Ska vi ha fler läkare, och det ska vi, så ska vi ha välutbildade läkare med en kvalitativt god utbildning bakom sig för att kunna möta patienterna och kunna ge en god vård - i alla dess bemärkelser.

I slutet av förra veckan rapporterade folktandvården i Västra Götalandsregionen att över 50 000 regioninvånare under året tecknat ett frisktandvårdsavtal. Det är mycket glädjande siffror som både visar på invånarnas intresse för sina tänder och deras intresse för rimliga kostnader för den tandvård de behöver.

Det finns en sak som nästan alla landstingspolitiker, oavsett partifärg och geografisk hemhörighet, är helt överens om. Munnen är en del av kroppen och den enskildes kostnader för tandvården borde inte skilja sig från den enskildes kostnader för annan hälso- och sjukvård. Det finns också en sak som alla finansministrar, oavsett partifärg, är helt överens om. Det har vi inte råd med.

Följden har blivit att den enskilde individen kan drabbas av mycket höga tandvårdskostnader. Detta har olika regeringar i olika tider försökt komma tillrätta med genom att införa olika typer av högkostnadsskydd och tandvårdsbidrag, som trots eller tack vare sina konstruktioner ändå lett till en osäkerhet och oro hos patienter för mycket höga tandvårdskostnader. Framför allt har kostnaderna inte uppfattats som förutsägbara.

Det är mot den bakgrunden som frisktandvård, ibland också kallat abonnemangstandvård, har utvecklats. Frisktandvård ger patienten en trygghet i vad tandvården kommer att kosta och är i grunden en form av försäkringssystem där den enskilde patienten betalar en månatlig premie och får för detta rätt till regelbunden tandvård, men lägger också ett ansvar på patienten för viss egenvård.

Premierna varierar i tio olika premiegrupper som patienten klassificeras i utifrån sin rådande tandstatus. I den lägsta premiegruppen är kostnaden 35 kronor per månad och i den högsta är premien 800 kronor per månad. Antalet patienter i den översta premiegruppen kommer förmodligen att vara mycket få, men i alla de tre lägsta premiegrupperna får patienten sin tandvård för under 850 kronor per år, utan risk för högre kostnader även om något större problem skulle uppstå.

Det är med detta system fullt begripligt att många invånare i regionen väljer att teckna frisktandvårdsavtal med folktandvården.

Problemet ur ett befolkningsperspektiv är att det endast är de som går till folktandvården som erbjuds frisktandvårdsavtal. De privata tandläkarna erbjuder inte alls, eller i mycket ringa utsträckning, den möjligheten. Det är inte så konstigt i sig då systemet med frisktandvård med fasta premier i ett försäkringssystem bygger på att vissa patienter vid en viss tidpunkt kostar mer än den erlagda premien, medan andra kostar mindre. För den stora folktandvårdsorganisationen är det möjligt att göra den riskfördelningen, men för en mindre privat tandvårdsklinik, eller för en enskild tandläkare blir det ett mycket större risktagande om/när de råkar ut för fler "dyra" patienter än "billiga" patienter.

Där rikspolitiker under lång tid har letat efter lösningar på finansieringen av vuxentandvården så tror jag att den finns i frisktandvården, men den borde breddas så att också de privata tandläkarna kan vara med och dela riskspridningen med den offentliga folktandvården.

Sveriges regioner och landsting har anpassat sina delvis olika frisktandvårdsmodeller till varandra så att det är samma premiegrupper och det är möjligt att byta folktandvård i landet om man flyttar och då ta med sig sitt avtal från en annan huvudman. Jag tror att nästa steg måste bli att också erbjuda de privata tandläkarna att vara med i modellen och erbjuda sina kunder samma sak och tillsammans med övriga vårdgivare dela riskerna i systemet.

Frisktandvården har alla möjligheter att utvecklas till att bli den framtida modellen för finansiering av tandvård. Hur mycket samhället sedan eventuellt ska subventionera systemet för att uppnå låga premienivåer tror jag blir en fortsatt diskussion mellan landstingspolitiker och finansministrar.

Jag har tillbringat större delen av dagen i Stockholm för konferenser. Allt för tidigt flyg på morgonen följdes av uppdraget att delta på två konferenser samma dager, innan jag nu på kvällen åter landat hemma i Partille för att bland annat delge lite reflektioner kring dagens händelser.

Min konferensdag började och slutade på Hotell Rival vid Mariatorget där Dagens Medicin arrangerade ett seminarium på temat "Vägval i vård med vårdval". Då jag var tidigt på plats lyckades jag hinna med en hel del minglande och tedrickande innan dagen började, och jag insåg att jag under åren som sjukvårdspolitiker lyckats skaffa ett rätt så brett nätverk med folk med många olika bakgrunder och intressen och hann prata med ett antal representanter för olika läkemedelsbolag (blev riktigt glad när en av dem meddelade att han följde min blogg), diverse folk från olika vårdgivare (många från Praktikertjänst), politiker från olika partier och olika delar av landet, myndighetsrepresentanter, enskilda läkare, ordföranden för olika föreningar och intresseorganisationerna samt tidigare kollegor. Då kändes det ändå som jag inte kände så många på konferensen.

Tillsammans med Mats Eriksson (m), Halland, Ingrid Lennerwald (s), Skåne och Filippa Reinfeldt (m), Stockholm utgjorde jag en panel som fick dela med oss av våra erfarenheter av vårdval. I mitt fall var det ju både lätt och svårt att besvara frågan då vi idag fullgör den första veckan med VG Primärvård. Det blev ett mycket trevligt samtal och frågestund där vi i stora stycken hade likartade intryck och en, i mitt tycke, gemensam ödmjuk inställning till möjligheterna till utveckling i framtiden.

På frågan om vad jag var mest nöjd respektive mest nöjd respektive mest missnöjd med med vår vårdvalsmodell så lyfte jag på pluskonton fram det fantastsika gensvar vi fått från vårdgivarna när 64 nya vårdcentraler har öppnat (tyckte mig märka en liten avundsjuka hos de andra). Jag ser det gensvaret som ett gott erkännande om hur vi har valt att utforma vår styrmodell och vårt ersättningssystem. Som nöjdfaktor framhöll jag också att vi vågade skjuta på vår beslutsprocess i två månader och genomförandet i sex månader, och att det säkert var en av de bidragande orsakerna till vår framgång. Det jag sa att jag var mest missnöjd med var att vi inte lyckades hitta tillräckligt bra indikatorer för att ge en högre andel av ersättningen som målrelaterad kvalitetsersättning.

Innan vårt panelsamtal presenterade regeringens utredare Toivo Heinsoo delar av innehållet i det som blir slutbetänkandet kring utredningarna om patientens rätt i vården. "Regler för etablering av vårdgivare" är titeln på denna fjärde del som kommer att presenteras i sin helhet den 2 november. En av de frågor utredningen har haft att finna lösningar på är hur den nationella taxan ska ersättas med något nytt.

Under vårt efterföljande panelsamtal noterade jag att det redan är många som har kommenterat en utredning som ännu inte presenterats och att jag gärna väntar tills i november med att ha säkra kommentarer, men av det Toivo presenterade under seminariet kan jag se en del spännande delar men jag kan också se vissa problem i hur jag just nu uppfattade upplägget av de framtida förslagen till regler för etablering av vårdgivare.

Ytterligare ett par intressanta föredrag följde på seminariet innan det blev lunchrast. En lunchrast som jag ägnade åt en långpromenad genom ett hösthärligt Stockholm till Norra Bantorget och Folkets Hus där den nationella kvalitetsregisterkonferensen 2009 skulle avslutas på eftermiddagen.

Jag hade fått äran att tillsammans med Göran Stiernstedt på SKL hålla i den avslutande plenasessionen och delge våra tankar om kvalitetsarbete i vården och kvalitetsregistrens roll. Titeln för mitt föredrag var "Varför behövs kvalitetsregister?". Mitt anförande handlade mer om "Därför behövs kvalitetsregister!" Jag talar ofta och gärna om kvalitetsfrågorna i hälso- och sjukvården, men kände mig rätt osäker om mitt budskap fungerade för en så pass kunnig åhörarskara. Uppmuntande ord från både kända och okända efter anförandet fick mig dock att glad ta tunnelbanan tillbaka till Mariatorget och den avslutande debatten på Vårdvalsseminariet.

Sju riksdagsledamöter hade uppgiften att besvara vad som kommer att hända efter nästa val. Jag ber om ursäkt men jag måste tillåta mig att sucka lite. Jag vet inte om det är diskussionsformen som är fel, antalet är för stort eller om det är något annat - men för mig som politiskt intresserad blev det verkligen inte spännande. Jag tyckte ändå att min partikamrat Barbro Westerholm försökte lyfta debatten något, men vad är det som gör att våra riksdagsledamöter ständigt hamnar i detta vem som gjort något eller inte gjort något nu, då eller senare. Blev också lite förvånad över flera grova generaliseringar i debatten och svartmålandet av hur vården ser ut idag eller hur den såg ut före förra valet.

Jag är naturligtvis part i målet (men detta är ju min blogg) men jämfört med diskussionen vi hade på förmiddagen så kändes det som att reflekterandet, självkritiken, idéerna, distansen och humorn var borta. Jag hoppas att förmiddagens samtal om vårdvalets framtid var bra mycket intressantare och mer informativt än den sena eftermiddagens pucklande på varandra.

Det blev trots allt en mycket trevlig och intressant dag i Stockholm, och jag fick dessutom trevligt sällskap på flyget på väg hem av en representant för en vårdgivare i VG Primärvård som gav mig nyttiga kunskaper om vad de pratar om i den nya tiden som börjar sin andra vecka i morgon.

Under hösten har det uppstått en diskussion om omskärelse av pojkar i den svenska hälso- och sjukvården. Bakgrunden är en rekommendation från Sveriges kommuner och landsting (SKL) från i våras om att landstingen ska erbjuda också omskärelse av icke medicinska skäl.

För oss som är politiska aktiva i Västra Götalandsregionen är frågan inte ny. För 7-8 år sedan beslutade den dåvarande hälso- och sjukvårdsstyrelsen att sjukvården bör utföra detta, men att det skall klassificeras som en åtgärd inom prioriteringsgrupp 4 - "vård av annan orsak än sjukdom eller skada", och att det därför skulle utföras till självkostnadspris vilket nu uppskattas till 2 500 kronor.

SKL:s rekommendation grundade sig i att ungefär hälften av landsting/regioner inte utförde ingreppen i sin verksamhet, och jag har själv blivit uppmärksammad på att regionen, trots sina tidigare beslut, inte med givenhet erbjuder ingreppet till den satta patientavgiften till dem som efterfrågar sjukvårdens hjälp.

Västra Götalandsregionen har valt att ställa sig bakom den nya rekommendationen från SKL medan Västerbottens läns landsting har beslutat sig för att inte erbjuda omskärelse.

SKL uppskattar av en tredjedel av cirka 3 000 omskärelser om året görs i den offentliga hälso- och sjukvården. Jag tror att också flera av de andra 2 000 omskärelserna utförs av kompetent personal som förmedlas via församlingar eller andra organisationer.

Jag kan ha många synpunkter på om de religiösa och/eller kulturella skäl som ligger bakom föräldrars vilja att omskära sina nyfödda pojkar. Å ena sidan kan jag tycka att det idag känns aningen förlegat att upprätthålla en tradition som inte har något medicinskt syfte och som innebär ett, i princip, oåterkalleligt beslut för en annan enskild individ som inte har möjlighet att göra sin talan i frågan. Å andra sidan kan jag ha respekt för de religiösa/kulturella skäl som ligger bakom traditionen.

Jag har valt att inta en pragmatisk hållning i frågan. Så länge det finns en efterfrågan på att nyfödda pojkar ska omskäras så tycker jag att det är bättre att det görs av kompetenta personer med kunskap om hygien, smärtlindring med mera, än att så kallad "köksbordskirurgi" används.

Vissa läkarföreningar hänvisar till att omskärelsen är ett brott mot barnkonventionen. Jag ska inte ge mig på att tolka barnkonventionen, men frågan är om det inte är ett större brott mot barnen om vi med nästan full säkerhet vet att omskärelserna kommer att fortsätta, men utföras av mindre kompetent personal?

Jag har respekt för det beslut som de fattat i Västerbotten, men om de hänvisar till bristande vårdresurser så är frågan om de i sin kalkyl räknat in den vård de kan bli tvungna att ge till de barn vars omskärelse leder till komplikationer till följd av "köksbordskirurgin".

Min slutsats är att den offentliga vården ska erbjuda omskärelse till en rimlig självkostnadsersättning för att öka patientsäkerheten. Däremot är vi säkert fler som bör fortsätta för diskussionen om dessa omskärelser bör vara en del i ett modernt samhälle i syfte att försöka förmå fler föräldrar att avstå från att genomföra detta ingrepp på sina nyfödda pojkar.

Veckans sista arbetsdag har jag ägnat i Göteborg och ett viktigt seminarium kring kvaliteten i kranskärlssjukvården i Västra Götalandsregionen. Vi var drygt 100 personer som samlades på Scandic Crown i centrala staden, en del politiker, några tjänstemän och främst företrädare för den medicinska professionen för att diskutera kvalitetsfrågorna. Som inbjudare till seminariet stod det medicinska sektorsrådet och hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU).

Bakgrunden till seminariet är att regionen inte klarar av att leverera resultat i samma kvalitetsnivå i kvalitetsregistret Riks-HIA som många andra landsting. Som så många andra gånger när regionens samlade resultat presenteras så har även vi sjukhus som presterar i nationell toppklass, men även enheter som ligger i bottenskiktet. Det innebär i sin tur att vi i Västra Götaland erbjuder en oacceptabelt stor variation i kvalitet på hjärtsjukvården beroende på var en patient får sin vård.

Syftet med mötet flerfaldigt. Dels att beskriva de inomregionala skillnaderna skillnaderna och de nationella skillnaderna för att diskutera skillnaderna - vad de beror på och vad vi kan göra åt dem.

En glädjande notering var att nästan alla föreläsare föll varandra i talet. Vi är inte dåliga i regionen - men vi kan bli bättre. Differenser måste upp till ytan, diskuteras och metoder för att åtgärda dem måste finnas. Vi ska fokusera på att i första hand förbättra hjärtsjukvården och inte bara förbättra registervården, även om det också är viktigt.

De nationella kvalitetsregistren är viktiga instrument. Riks-HIA och andra kvalitetsregister inom hjärtsjukvården är några av de äldsta och mest utvecklade, men även de har sina fel och brister. Ett av de sjukhus i landet som förra året hade förbättrat sina resultat mest svarade så här på frågan hur de hade lyckats: "Vi har höjt kvaliteten i våra registreringar."

Det skulle vara enkelt att kunna raljera över ett sådant uttalande, men det är bara att ta till sig och konstatera att vi fortfarande har en bit att gå innan vi har riktigt bra register med mycket hög kvalitet i informationen så att de kan ligga till grund för säkra slutsatser och också till grund för målrelaterade ekonomiska ersättningar. Det är min övertygelse om att vi måste komma dit, om vi verkligen vill höja kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård.

Hans Tygesen beskrev mycket övertygande om fördelarna med den hjärtjournal som utvecklats vid Borås lasarett för sex år sedan. Hjärtjournalen tror jag är framtidens modell för hur vi kan höja kvaliteten i sjukvården inom områden som är relativt stora sett till antalet patienter.

Hjärtjournalen är lite av ett Kinderegg - du får tre önskningar i sig. Hjärtjournalen är ett datoriserat beslutsstöd som bygger på en standardvårdplan för en infarktpatient. Hjärtjournalen hjälper behandlande läkare att ställa alla de frågor som behöver ställas till patienten, och informationen i hjärtjournalen går automatiskt in i den vanliga journalsystemet och till kvalitetsregistren, och man slipper på så sätt undan dubbel- eller trippelregistreringar.

Det som är oerhört beklagligt är att delar av regionens organisation som skulle klara ut hindren för att se till att alla hjärtkliniker kan använda sig av hjärtjournalen ännu inte ha löst de juridiska, ekonomiska eller inköpsrelaterade hinder som uppenbarligen finns eller har funnits. Det faktum att detta har dröjt har onekligen kostat människor livet, och det är inte acceptabelt.

Jag tror att seminariet var viktigt för att samla många inom hjärtsjukvården för en gemensam diskussion om framtiden. Jag är övertygad om att dagens övning kommer att leda till aktiviteter på hemmaplan den närmaste tiden och att Västra Götalandsregionen framöver kommer att kunna presentera totalt sett bättre resultat i form av högre kvalitet och högre följsamhet till de nationella medicinska riktlinjerna, och i form av mer likvärdiga resultat i regionen. Har jag rätt i den tron så var det mycket väl investerad tid för många under dagen.

Klockan är strax före klockan åtta på morgonen torsdagen den 1 oktober 2009 när detta skrivs. När jag skrivit klart detta inlägg så har 64 nya vårdcentraler slagit upp sina dörrar för att ta emot patienter inom ramen för det vi kallar VG Primärvård. Ytterligare 141 vårdcentraler har också slagit upp sina dörrar för att välkomna gamla och nya patienter till en delvis annan verksamhet än igår.

Från och med idag gäller ett nytt uppdrag för vårdcentralerna, ett nytt ersättningssystem och en ny tid för primärvården i regionen tar sin början. Med VG Primärvård så stärker vi patienten och hennes ställning i vården. Den patient som inte är nöjd med bemötande, tillgänglighet och/eller den medicinska kvaliteten har rätt att lista sig på någon av de andra 204 vårdcentralerna i regionen.

Vi ger alla vårdcentraler större rörelsefrihet att utforma sitt vårdutbud för att tillgodose sina patienters behov, utifrån de övergripande regiongemensamma kvalitetskraven.

Gensvaret på utlysningen av VG Primärvård har varit enormt. 64 nya vårdgivare tror jag är fler än vad som tillkommit i Stockholm, Skåne, Halland, Västmanland och Kronoberg tillsammans, när de infört sina vårdvalsmodeller. Jag ser också ett stort och i huvudsak mycket positivt gensvar från den offentliga primärvården som med entusiasm tar sig an den nya uppgiften, och jag noterar ett stort gensvar från de tidigare befintliga privata vårdgivarna med vårdavtal som alla valt att gå över och in i VG Primärvård istället för att vara kvar på sina tidigare avtal.

Politiskt har vi nu en mycket bra reform att vårda och utveckla tillsammans med vårdgivarna och andra intressenter.

VG Primärvård står i väldigt stora stycket för det jag under många år har eftersträvat för att stärka och utveckla i första linjens sjukvård. Vi ska inte inbilla oss att vi över en natt löser alla de utmaningar som primärvården har och står inför, men VG Primärvård är ett bra steg på vägen dit.

När jag någon gång kommer att avsluta min hälso- och sjukvårdspolitiska tid så är jag övertygad om att det är denna reform, och processen hur vi kom dit i mycket bred politisk enighet, som kommer att inta en första plats i min egen lista över de viktigaste och bästa besluten.

Det känns just nu väldigt spännande hur det kommer att utvecklas. Nu när 205 vårdcentraler har slagit upp sina dörrar för VG Primärvård.