Semesterblogg
Nu har jag mötesfritt under några veckor framåt och precis som förra sommaren så kommer blogginläggen att vara högst sporadiska fram till mitten av augusti. Jag gör inte detta uppehåll för min skull, utan för din skull, kära läsare, så att du inte behöver leta upp ett internetcafé på din semesterort för att för att försäkra dig om att inte missa några kloka tankar från denna blogg.
Mitt råd är således att koppla av och koppla ned. Bidra till försämrad besöksstatistik på denna blogg - och välkommen tillbaka till denna sida i mitten augusti. Då bör det inte finnas mer än ett par inlägg att läsa ikapp.
TREVLIG SOMMAR!
Mitt råd är således att koppla av och koppla ned. Bidra till försämrad besöksstatistik på denna blogg - och välkommen tillbaka till denna sida i mitten augusti. Då bör det inte finnas mer än ett par inlägg att läsa ikapp.
TREVLIG SOMMAR!
Pandemi på allvar?
Som jag bloggade om för några dagar sedan så har frågan om beställning av pandemivaccin vållat en hel del frågor och diskussion. Vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i Västra Götalandsregionen fick vi som vanligt en mycket kompetent dragning av vår smittskyddsläkare Ann Söderberg om det aktuella läget i regionen vad gäller den aktuella planeringen för att möta hotet från den nya influensan A (H1N1)v.
Världens blickar riktas just nu mot Australien som har "ordinarie" influensasäsong just nu. Vilka influensastammar är det som kommer att dyka upp. Är det den nya influensan A eller ett "vanligt" influensavirus? Som så många andra gånger har vi stora fördelar av att befinna oss där vi gör på jordklotet. Vi kan använda oss av andra regioner för att se vad som händer där för att sedan bättre kunna förbereda oss och skydda oss för vad som kommer att hända här. Vilken influensa som kommer att dominera kommer bland annat också att påverka om vi i höst ska vaccinera både mot den nya influensan A och den vanliga influensaviruset. Eller kommer det rent av att uppstå ett nytt virus.
Jag sa det på mötet med HSU idag, och jag upprepar det gärna. Det känns oerhört tryggt med den kompetens som finns på regionens smittskyddsenhet. Den stora utmaningen ligger i att kunna erbjuda upp till 1,5 miljoner regioninvånare två doser av influensavaccin under ett par månaders tidintervall under hösten. Det kommer att ställa stora krav på vår förmåga att organisera oss. Dagens rapport från smittskyddsenheten ingav stor tillförsikt om goda förberedelser såväl i primärvården som vid regionens sjukhus.
Det är därför lite anmärkningsvärt, när hela sjukvårdslandet, planerar och förbereder sig, att kunna läsa nedanstående nyhet på Text-TV.
SMI saknar krisplan för pandemi
Smittskyddsinstitutet, SMI, den myndighet som har det övergripande ansvaret för landets smittskyddsarbete, saknar en intern pandemiplan.
En sådan plan ska, enligt Socialstyrelsens rekommendation, finnas på alla samhällsviktiga arbetsplatser. Planen är en lista med åtgärder för hur verksamheten ska kunna bedrivas om många i personalen ligger däckade i sjukdom.
-Det viktigaste är väl att det fungerar vid en pandemi, inte att det finns ett papper, säger Ewa Ljungdahl på SMI till Dagens Medicin. Enligt henne pågår arbete med en pandemiplan.
Jag skulle vilja hävda att det är skandalöst. Har de någon gång hört talas om att föregå med gott exempel, eller i alla fall inte föregå som dåligt exempel. Smittskyddsinstitutets auktoritet har definitivt fått sig en knäck i mina ögon när man läser ett så nonchalant uttalande.
Det är klart att det är viktigare att arbetet väl fungerar än att det finns en massa planer på papper, men har man inga planer så minskar också möjligheterna för att det ska fungera kraftigt. Kan vi andra - enskilda, kommuner, regioner, företag, universitet med flera - svara på samma sätt gentemot de organ som är satta att kontrollera oss?
Jag kan inte låta bli att lägga också detta till min lista över bevisen att styrning inte är statens bästa gren. Det är bra att påminna sig om ibland när kraven reses på ökad statlig styrning av hälso- och sjukvården.
Världens blickar riktas just nu mot Australien som har "ordinarie" influensasäsong just nu. Vilka influensastammar är det som kommer att dyka upp. Är det den nya influensan A eller ett "vanligt" influensavirus? Som så många andra gånger har vi stora fördelar av att befinna oss där vi gör på jordklotet. Vi kan använda oss av andra regioner för att se vad som händer där för att sedan bättre kunna förbereda oss och skydda oss för vad som kommer att hända här. Vilken influensa som kommer att dominera kommer bland annat också att påverka om vi i höst ska vaccinera både mot den nya influensan A och den vanliga influensaviruset. Eller kommer det rent av att uppstå ett nytt virus.
Jag sa det på mötet med HSU idag, och jag upprepar det gärna. Det känns oerhört tryggt med den kompetens som finns på regionens smittskyddsenhet. Den stora utmaningen ligger i att kunna erbjuda upp till 1,5 miljoner regioninvånare två doser av influensavaccin under ett par månaders tidintervall under hösten. Det kommer att ställa stora krav på vår förmåga att organisera oss. Dagens rapport från smittskyddsenheten ingav stor tillförsikt om goda förberedelser såväl i primärvården som vid regionens sjukhus.
Det är därför lite anmärkningsvärt, när hela sjukvårdslandet, planerar och förbereder sig, att kunna läsa nedanstående nyhet på Text-TV.
SMI saknar krisplan för pandemi
Smittskyddsinstitutet, SMI, den myndighet som har det övergripande ansvaret för landets smittskyddsarbete, saknar en intern pandemiplan.
En sådan plan ska, enligt Socialstyrelsens rekommendation, finnas på alla samhällsviktiga arbetsplatser. Planen är en lista med åtgärder för hur verksamheten ska kunna bedrivas om många i personalen ligger däckade i sjukdom.
-Det viktigaste är väl att det fungerar vid en pandemi, inte att det finns ett papper, säger Ewa Ljungdahl på SMI till Dagens Medicin. Enligt henne pågår arbete med en pandemiplan.
Jag skulle vilja hävda att det är skandalöst. Har de någon gång hört talas om att föregå med gott exempel, eller i alla fall inte föregå som dåligt exempel. Smittskyddsinstitutets auktoritet har definitivt fått sig en knäck i mina ögon när man läser ett så nonchalant uttalande.
Det är klart att det är viktigare att arbetet väl fungerar än att det finns en massa planer på papper, men har man inga planer så minskar också möjligheterna för att det ska fungera kraftigt. Kan vi andra - enskilda, kommuner, regioner, företag, universitet med flera - svara på samma sätt gentemot de organ som är satta att kontrollera oss?
Jag kan inte låta bli att lägga också detta till min lista över bevisen att styrning inte är statens bästa gren. Det är bra att påminna sig om ibland när kraven reses på ökad statlig styrning av hälso- och sjukvården.
15 hekto från målet
Jag ska i dagens inlägg blanda det lite mer personliga med några reflektioner kring hälso- och sjukvård.
Idag, den 23 juni, förra året bestämde jag mig för att ställa mig på vågen och börja träna. Förra årets invägning följdes av en motsvarande utvägning i morse, efter ett år. Jag missade mitt uppsatta mål med 15 hekto, eller 1,5 kilo, fast att tala i termer av hekton gör inte missen så stor.
Missnöjd?? Inte det minsta!
När jag vägde in gjorde jag det på ett BMI om 36,99. Jag bestämde mig för att försöka träna bort 10 kilo över sommaren för att komma i lite bättre form. Jag satte samtidigt upp ett långsiktigt mål på en BMI-nivå på 29,98 (under gränsen för fet, om än överviktig) och ett slutmål vid en BMI-nivå på 27,49 (alltså närmre normaltviktig (25) än fet (30) på överviktsskalan). Jag skrev faktiskt också upp ett utopimål om ett BMI på normalviktsnivån 25,00.
I en politikers liv är sommaren bästa tillfället att försöka skapa en förändring i livet när inte konstiga mötestider, dåliga mötesvanor, mycket tid i bil med mera stör tillvaron. Sommaren erbjöd en möjlighet att börja träna och en möjlighet att använda mig av det jag kallat "tänka-mig-för-metoden". Den metoden går ut på att man inte måste ta en tredje portion av en god middag, och inte måste äta 5-6 mackor när man kommer hem sent på kvällen.
Under sju mötesfria veckor under förra sommaren överträffade jag målet om 10 kilos viktminskning genom att minska med 12,7 kilo till BMI 32,98. Jag var nöjd redan då, och viktminskningen noterades när jag åter mötte arbetskamrater. Jag hade en stor oro för om detta skulle kunna fortsätta när terminens rutiner åter grep tag i mig, men jag satte för hösten upp målet att nå till tvåsiffrigt tal på vågen innan julledigheten. Det skulle innebär ytterligare 4,5 kilo. Även det målet nåddes med råge när jag strax före jul (innan avresa till Kenya för att hälsa på dottern) hade tappat 7,8 kilon och nått ett BMI på 30,52.
När tre veckors semester i Afrika inte gav ett större bakslag än knappt 3 kilo så bestämde jag mig för att spänna bågen för att under våren - fram till dagens 1-årsdag - nå slutmålet om ett BMI på 27,49. Det motsvarade en viktminskning på 12,5 kilo. Nu blev det bara 11 kilo under våren, men totalt 28,6 kilos viktminskning på ett år, till ett BMI på 27,96.
Nu är målet för sommaren satt till ytterligare ett kilo (förutom de 15 hekton som återstår) så att jag har en liten sporre att fortsätta att träna på min cykel 3-4 dagar i veckan. 3 694,9 km har det blivit under det här året och det låter mycket, men är faktiskt inte mer än en mil om dagen i snitt. 136 gånger har jag under året klivit upp på träningscykeln och avverkat i snitt drygt 27 kilometer under oftast en knapp timme.
Som alla förstår har det varit noggrann bokföring av cykelturer och vikter, och för mig har det fungerat sporrande. De senaste veckorna har det blivit allt mer uppenbart att jag minskat i vikt. Alla kläder är för stora, och jag har undvikit att köpa nytt (förutom några nya jeans) förrän jag nått mitt mål. Nu gäller det att skramla ihop pengar för att gå ut och skaffa en ny garderob inför hösten.
Den hälso- och sjukvårdspolitiska reflektionen avslutningsvis är att det är intressant att notera hur förhållandevis många som uppmuntrande har uttalat att de sett att jag minskar i vikt (även om påståendena om att jag håller på att försvinna är starkt överdrivna). Under de senaste tio åren har i princip ingen påpekat hur mycket jag har ökat i vikt. Det stämmer i sin tur väl med min egen observation om att det numera är mer än OK i vården att tala om rökning, hur det allt mer blir OK att tala om alkoholen påverkan på hälsan, men hur det fortsatt är ett visst tabu kring ämnet vikt.
Jag hade nog mått bra av att någon av alla medicinare som jag ständigt träffar tidigare hade påtalat mitt tillstånd och tidigare gett mig en puff i rätt riktning. Av det tror jag att vården har en hel del att lära.
Idag, den 23 juni, förra året bestämde jag mig för att ställa mig på vågen och börja träna. Förra årets invägning följdes av en motsvarande utvägning i morse, efter ett år. Jag missade mitt uppsatta mål med 15 hekto, eller 1,5 kilo, fast att tala i termer av hekton gör inte missen så stor.
Missnöjd?? Inte det minsta!
När jag vägde in gjorde jag det på ett BMI om 36,99. Jag bestämde mig för att försöka träna bort 10 kilo över sommaren för att komma i lite bättre form. Jag satte samtidigt upp ett långsiktigt mål på en BMI-nivå på 29,98 (under gränsen för fet, om än överviktig) och ett slutmål vid en BMI-nivå på 27,49 (alltså närmre normaltviktig (25) än fet (30) på överviktsskalan). Jag skrev faktiskt också upp ett utopimål om ett BMI på normalviktsnivån 25,00.
I en politikers liv är sommaren bästa tillfället att försöka skapa en förändring i livet när inte konstiga mötestider, dåliga mötesvanor, mycket tid i bil med mera stör tillvaron. Sommaren erbjöd en möjlighet att börja träna och en möjlighet att använda mig av det jag kallat "tänka-mig-för-metoden". Den metoden går ut på att man inte måste ta en tredje portion av en god middag, och inte måste äta 5-6 mackor när man kommer hem sent på kvällen.
Under sju mötesfria veckor under förra sommaren överträffade jag målet om 10 kilos viktminskning genom att minska med 12,7 kilo till BMI 32,98. Jag var nöjd redan då, och viktminskningen noterades när jag åter mötte arbetskamrater. Jag hade en stor oro för om detta skulle kunna fortsätta när terminens rutiner åter grep tag i mig, men jag satte för hösten upp målet att nå till tvåsiffrigt tal på vågen innan julledigheten. Det skulle innebär ytterligare 4,5 kilo. Även det målet nåddes med råge när jag strax före jul (innan avresa till Kenya för att hälsa på dottern) hade tappat 7,8 kilon och nått ett BMI på 30,52.
När tre veckors semester i Afrika inte gav ett större bakslag än knappt 3 kilo så bestämde jag mig för att spänna bågen för att under våren - fram till dagens 1-årsdag - nå slutmålet om ett BMI på 27,49. Det motsvarade en viktminskning på 12,5 kilo. Nu blev det bara 11 kilo under våren, men totalt 28,6 kilos viktminskning på ett år, till ett BMI på 27,96.
Nu är målet för sommaren satt till ytterligare ett kilo (förutom de 15 hekton som återstår) så att jag har en liten sporre att fortsätta att träna på min cykel 3-4 dagar i veckan. 3 694,9 km har det blivit under det här året och det låter mycket, men är faktiskt inte mer än en mil om dagen i snitt. 136 gånger har jag under året klivit upp på träningscykeln och avverkat i snitt drygt 27 kilometer under oftast en knapp timme.
Som alla förstår har det varit noggrann bokföring av cykelturer och vikter, och för mig har det fungerat sporrande. De senaste veckorna har det blivit allt mer uppenbart att jag minskat i vikt. Alla kläder är för stora, och jag har undvikit att köpa nytt (förutom några nya jeans) förrän jag nått mitt mål. Nu gäller det att skramla ihop pengar för att gå ut och skaffa en ny garderob inför hösten.
Den hälso- och sjukvårdspolitiska reflektionen avslutningsvis är att det är intressant att notera hur förhållandevis många som uppmuntrande har uttalat att de sett att jag minskar i vikt (även om påståendena om att jag håller på att försvinna är starkt överdrivna). Under de senaste tio åren har i princip ingen påpekat hur mycket jag har ökat i vikt. Det stämmer i sin tur väl med min egen observation om att det numera är mer än OK i vården att tala om rökning, hur det allt mer blir OK att tala om alkoholen påverkan på hälsan, men hur det fortsatt är ett visst tabu kring ämnet vikt.
Jag hade nog mått bra av att någon av alla medicinare som jag ständigt träffar tidigare hade påtalat mitt tillstånd och tidigare gett mig en puff i rätt riktning. Av det tror jag att vården har en hel del att lära.
Pandemivaccin
Det finns alltid en risk att man får äta upp det man väljer att publicera på en blogg för eftervärlden. Det brukar jag sällan känna, men i detta inlägg väljer jag att sticka ut huvud mer än vanligt.
I slutet av förra veckan beslutade Socialstyrelsen att rekommendera alla landsting att köpa in vaccin mot den nya Influensan A (H1N1). Regioner och landsting har utifrån det avtal som Sverige (via Stockholms läns landsting) har med läkemedelstillverkaren GlaxoSmithKline hela midsommarhelgen på sig att besluta om inköp ska göras i enlighet med Socialstyrelsens rekommendation.
Drygt 200 miljoner kronor kommer drygt 3 miljoner doser till 1,5 miljoner Västra Götalänningar att kosta. Totalt kommer kostnaden för Socialstyrelsens rekommendation att kosta regioner och landsting 1,2 miljarder kronor för 18 miljoner doser till 9 miljoner invånare. Ännu har inte regeringen gett besked att de tar kostnaden för pandemivaccinet. I enlighet med den så kallade finansieringsprincipen (den statliga myndigheten gör en rekommendation) vore det en skandal om inte staten också skickar med finansiering för vaccinerna.
För en landstingssektor som går mot ett underskott innevarande år på 3-5 miljarder kronor är en tillkommande kostnad på 1,2 miljarder inga små pengar.
Det finns förutom kostnadsaspekten en rad frågor att ställa sig i detta ärende. Varför välja linjen med en massvaccination när influensan bedöms som relativt mild? Efter vad jag har kunnat uppfatta så här långt så är det endast Sverige och Frankrike som beslutat om massvaccination. Chefen för Socialstyrelsens smittskyddsenhet, Anders Tegnell, säger också att influensan kan utvecklas och bli mer elakartad. Kommer då detta vaccin att skydda, eller ska det till 18 miljoner nya doser?
En massvaccinering innebär naturligtvis att vi behöver beställa två doser per invånare, samtidigt som vi av erfarenhet vet att alla varken vill eller kommer att vaccinera sig. Själv tror jag det kommer att bli svårt att nå en täckningsgrad över 75%, och vad ska vi i så fall göra med en fjärdedel av vaccindoserna?
Jag hade funderingar på om Västra Götalandsregionen kanske skulle beställa en lägre andel och vid behov av fler doser köpa av andra landsting, men det skulle vara både osolidariskt mot de andra landstingen och vara rätt svårt att förklara i ettläge där upp emot 100% faktiskt efterfrågar ett skydd. Kanske borde Socialstyrelsen, på basis av tidigare erfarenheter, redan från början föreslagit en lägre nivå av hushållningsskäl.
Under hösten förväntas vi få de första doserna och att alla doser är levererade i början av 2010. I det tidsperspektivet kanske vi bättre vet om det vi nu gör är en oerhört framsynt satsning, ett gigantiskt slöseri eller något där emellan.
Som representant för en region känner jag just nu att jag mest är upptryckt mot väggen med inga andra handlingsalternativ än att medverka till att beställa 3 miljoner doser pandemivaccin.
I slutet av förra veckan beslutade Socialstyrelsen att rekommendera alla landsting att köpa in vaccin mot den nya Influensan A (H1N1). Regioner och landsting har utifrån det avtal som Sverige (via Stockholms läns landsting) har med läkemedelstillverkaren GlaxoSmithKline hela midsommarhelgen på sig att besluta om inköp ska göras i enlighet med Socialstyrelsens rekommendation.
Drygt 200 miljoner kronor kommer drygt 3 miljoner doser till 1,5 miljoner Västra Götalänningar att kosta. Totalt kommer kostnaden för Socialstyrelsens rekommendation att kosta regioner och landsting 1,2 miljarder kronor för 18 miljoner doser till 9 miljoner invånare. Ännu har inte regeringen gett besked att de tar kostnaden för pandemivaccinet. I enlighet med den så kallade finansieringsprincipen (den statliga myndigheten gör en rekommendation) vore det en skandal om inte staten också skickar med finansiering för vaccinerna.
För en landstingssektor som går mot ett underskott innevarande år på 3-5 miljarder kronor är en tillkommande kostnad på 1,2 miljarder inga små pengar.
Det finns förutom kostnadsaspekten en rad frågor att ställa sig i detta ärende. Varför välja linjen med en massvaccination när influensan bedöms som relativt mild? Efter vad jag har kunnat uppfatta så här långt så är det endast Sverige och Frankrike som beslutat om massvaccination. Chefen för Socialstyrelsens smittskyddsenhet, Anders Tegnell, säger också att influensan kan utvecklas och bli mer elakartad. Kommer då detta vaccin att skydda, eller ska det till 18 miljoner nya doser?
En massvaccinering innebär naturligtvis att vi behöver beställa två doser per invånare, samtidigt som vi av erfarenhet vet att alla varken vill eller kommer att vaccinera sig. Själv tror jag det kommer att bli svårt att nå en täckningsgrad över 75%, och vad ska vi i så fall göra med en fjärdedel av vaccindoserna?
Jag hade funderingar på om Västra Götalandsregionen kanske skulle beställa en lägre andel och vid behov av fler doser köpa av andra landsting, men det skulle vara både osolidariskt mot de andra landstingen och vara rätt svårt att förklara i ettläge där upp emot 100% faktiskt efterfrågar ett skydd. Kanske borde Socialstyrelsen, på basis av tidigare erfarenheter, redan från början föreslagit en lägre nivå av hushållningsskäl.
Under hösten förväntas vi få de första doserna och att alla doser är levererade i början av 2010. I det tidsperspektivet kanske vi bättre vet om det vi nu gör är en oerhört framsynt satsning, ett gigantiskt slöseri eller något där emellan.
Som representant för en region känner jag just nu att jag mest är upptryckt mot väggen med inga andra handlingsalternativ än att medverka till att beställa 3 miljoner doser pandemivaccin.
Läkemedel i fokus
Sedan förra veckans debatt om att Sahlgrenska Universitetssjukhuset hade "stoppat" förskrivningen av vissa läkemedel på neurologikliniken så har debatten fortsatt. Den tangerades under regionfullmäktiges budgetdebatt i början av veckan, och så sent som idag har jag åter blivit intervjuad av radion om prioriteringar.
En vecka av frågor, diskussion och debatt får mig att på olika sätt reflektera ytterligare kring frågan.Som jag avslutade mitt blogginlägg i förra veckan när nyheten kom så måste vi sträva efter en korrekt och ändamålsenlig förskrivning av läkemedel, baserad på ett gott faktaunderlag. I det perspektivet är de stora differenserna i förskrivning mellan olika landsting och regioner anmärkningsvärd. Behoven kan inte skilja så mycket och min slutsats blir att det förekommer både överförskrivning och underförskrivning av läkemedel, även när de gäller de så kallade "nya och dyra" läkemedlen.
Det är inte någon sensationell slutsats jag presenterar för detta vet egentligen alla som arbetar i eller med hälso- och sjukvården. I olika nationella jämförelser mellan regioner och landsting hamnar Västra Götalandsregionen väldigt ofta när riksgenomsnittet. Det är något som retar mig när jag önskar att vi ska tillhöra de absolut bästa landstingen och regionerna och inte vara något medelvärde, men när det kommer till dessa frågor så undrar jag om det inte är ganska så rätt att ligga nära snittet. Att det är ett bevis för att vi har en rätt så ändamålsenlig förskrivning, och för mig är en ändamålsenlig förskrivning att de patienter som bedöms vara i behov av ett läkemedel ska få det läkemedlet.
En andra reflektion från veckan är att diskussionen om förskrivning och prioriteringar nästan undantagslöst dyker upp när det inte skrivs ut läkemedel i "tillräcklig" omfattning. Frågan om överförskrivning av antibiotika som Dagens Nyheter tog upp i en artikelserie för ett par veckor sedan och som jag då bloggade om känns som att den dog innan den ens hade startat. Då handlade det om att 9 av 10 läkare skrev ut antibiotika för besvär som inte krävde antibiotika. Förhoppningsvis kan den diskussionen ta ny fart när Dagens Apotek presenterar oroväckande statistik över ökad förskrivning av antibiotika i Stockholms läns landsting under 2008.
Vi vet sedan tidigare att upp mot var fjärde, eller till och med var tredje patient på en medicinsk akutvårdsmottagning har någon form av läkemedelsrelaterat problem till följd av en icke ändamålsenlig förskrivning. Patienterna har fått för många läkemedel, fel läkemedel, fel doser, negativa interaktioner mellan olika läkemedel eller något annat problem. Detta behöver vi tala mer om i svensk hälso- och sjukvård och även hitta strategierna för att minimera riskerna vid förskrivning av läkemedel.
I morgon ska socialminister Göran Hägglund enligt uppgift träffa de tunga läkemedelsaktörerna i sjukvården i form av bland annat olika myndigheter och Sveriges kommuner och landsting (SKL). Syftet sägs vara att ta fram en nationell läkemedelsstrategi.
Jag är övertygad om att framför allt det första frågan om den ojämna förskrivningen av "nya och dyra" kommer att vara på dagordningen för den är viktig, men jag hoppas verkligen att problematiken med överförskrivning, bra elektroniska beslutsstöd också kommer att finnas med på agendan, liksom en rad andra läkemedelsfrågor.
En vecka av frågor, diskussion och debatt får mig att på olika sätt reflektera ytterligare kring frågan.Som jag avslutade mitt blogginlägg i förra veckan när nyheten kom så måste vi sträva efter en korrekt och ändamålsenlig förskrivning av läkemedel, baserad på ett gott faktaunderlag. I det perspektivet är de stora differenserna i förskrivning mellan olika landsting och regioner anmärkningsvärd. Behoven kan inte skilja så mycket och min slutsats blir att det förekommer både överförskrivning och underförskrivning av läkemedel, även när de gäller de så kallade "nya och dyra" läkemedlen.
Det är inte någon sensationell slutsats jag presenterar för detta vet egentligen alla som arbetar i eller med hälso- och sjukvården. I olika nationella jämförelser mellan regioner och landsting hamnar Västra Götalandsregionen väldigt ofta när riksgenomsnittet. Det är något som retar mig när jag önskar att vi ska tillhöra de absolut bästa landstingen och regionerna och inte vara något medelvärde, men när det kommer till dessa frågor så undrar jag om det inte är ganska så rätt att ligga nära snittet. Att det är ett bevis för att vi har en rätt så ändamålsenlig förskrivning, och för mig är en ändamålsenlig förskrivning att de patienter som bedöms vara i behov av ett läkemedel ska få det läkemedlet.
En andra reflektion från veckan är att diskussionen om förskrivning och prioriteringar nästan undantagslöst dyker upp när det inte skrivs ut läkemedel i "tillräcklig" omfattning. Frågan om överförskrivning av antibiotika som Dagens Nyheter tog upp i en artikelserie för ett par veckor sedan och som jag då bloggade om känns som att den dog innan den ens hade startat. Då handlade det om att 9 av 10 läkare skrev ut antibiotika för besvär som inte krävde antibiotika. Förhoppningsvis kan den diskussionen ta ny fart när Dagens Apotek presenterar oroväckande statistik över ökad förskrivning av antibiotika i Stockholms läns landsting under 2008.
Vi vet sedan tidigare att upp mot var fjärde, eller till och med var tredje patient på en medicinsk akutvårdsmottagning har någon form av läkemedelsrelaterat problem till följd av en icke ändamålsenlig förskrivning. Patienterna har fått för många läkemedel, fel läkemedel, fel doser, negativa interaktioner mellan olika läkemedel eller något annat problem. Detta behöver vi tala mer om i svensk hälso- och sjukvård och även hitta strategierna för att minimera riskerna vid förskrivning av läkemedel.
I morgon ska socialminister Göran Hägglund enligt uppgift träffa de tunga läkemedelsaktörerna i sjukvården i form av bland annat olika myndigheter och Sveriges kommuner och landsting (SKL). Syftet sägs vara att ta fram en nationell läkemedelsstrategi.
Jag är övertygad om att framför allt det första frågan om den ojämna förskrivningen av "nya och dyra" kommer att vara på dagordningen för den är viktig, men jag hoppas verkligen att problematiken med överförskrivning, bra elektroniska beslutsstöd också kommer att finnas med på agendan, liksom en rad andra läkemedelsfrågor.
Differentierade avgifter
Länsrätten i Skåne har idag kommit med ett utslag i frågan om differentierade patientavgifter inom primärvårdens valfrihetssystem, i detta fall i Skånes Hälsoval Skåne. På hemmaplan väntar vi på ett domslut i samma ärende vad gäller VG Primärvård. För oss är det därför glädjande att länsrätten i Skåne funnit att det inte strider mot lagen att ha olika patientavgifter när patienten gör besök inom eller utom vårdvalsystemet.
I Västra Götalandsregionen funderade vi inledningsvis att helt ta bort patientavgiften för patienter som gör besök vid den vårdcentral som de har valt att lista sig. I samband med förra sommarens remissomgång fick det förslaget en hel del kritik då det fanns farhågor för dels en överkonsumtion om det blir gratis men också farhågor för att pengarna till primärvårdssystemet totalt sett skulle minska.
Vi lyssnade till den kritiken men ville fortsatt premiera den patient som är "trogen" sin vårdcentral för att skapa den viktiga kontinuiteten i primärvården. Vi valde då modellen att sätta differentierade patientavgifter med en lägre avgift för besök vid vald vårdcentral och en högre avgift om man väljer att gå till en annan vårdcentral än sin egen eller för besök utanför VG Primärvård.
Nyckelordet i primärvården är många gånger kontinuitet. Ibland brukar skillnaden mellan primärvården och sjukhusvården beskrivas som att i den sjukhusspecialiserade vården är sjukdomarna desamma men patienterna kommer och går, i primärvården är patienterna desamma men sjukdomarna kommer och går.
I det perspektivet blir kontinuiteten viktig. En långvarig relation gör att vårdpersonal känner sina patienter och dennes sjukdomsbild och patienten behöver inte vid varje besök upprepa sina sjukdomshistoria och sin läkemedelslista. Det är detta vi vill stödja med att via de differentierade patientavgifterna i styra patienterna och premiera patienterna om de söker till sin egen vårdcentral.
Dagens 120 kronor för läkarbesök kommer i fortsättningen att vara 100 kronor vid vald vårdcentral och 200 kronor vid annan vårdcentral, Avgiften vid sjukvårdande behandling som idag ligger på 60-80 kronor blir i fortsättningen 50 kronor vid vald vårdcentral och 100 kronor vid annan vårdcentral.
Nu vänter vi bara på klartecken också från länsrätten i Göteborg.
I Västra Götalandsregionen funderade vi inledningsvis att helt ta bort patientavgiften för patienter som gör besök vid den vårdcentral som de har valt att lista sig. I samband med förra sommarens remissomgång fick det förslaget en hel del kritik då det fanns farhågor för dels en överkonsumtion om det blir gratis men också farhågor för att pengarna till primärvårdssystemet totalt sett skulle minska.
Vi lyssnade till den kritiken men ville fortsatt premiera den patient som är "trogen" sin vårdcentral för att skapa den viktiga kontinuiteten i primärvården. Vi valde då modellen att sätta differentierade patientavgifter med en lägre avgift för besök vid vald vårdcentral och en högre avgift om man väljer att gå till en annan vårdcentral än sin egen eller för besök utanför VG Primärvård.
Nyckelordet i primärvården är många gånger kontinuitet. Ibland brukar skillnaden mellan primärvården och sjukhusvården beskrivas som att i den sjukhusspecialiserade vården är sjukdomarna desamma men patienterna kommer och går, i primärvården är patienterna desamma men sjukdomarna kommer och går.
I det perspektivet blir kontinuiteten viktig. En långvarig relation gör att vårdpersonal känner sina patienter och dennes sjukdomsbild och patienten behöver inte vid varje besök upprepa sina sjukdomshistoria och sin läkemedelslista. Det är detta vi vill stödja med att via de differentierade patientavgifterna i styra patienterna och premiera patienterna om de söker till sin egen vårdcentral.
Dagens 120 kronor för läkarbesök kommer i fortsättningen att vara 100 kronor vid vald vårdcentral och 200 kronor vid annan vårdcentral, Avgiften vid sjukvårdande behandling som idag ligger på 60-80 kronor blir i fortsättningen 50 kronor vid vald vårdcentral och 100 kronor vid annan vårdcentral.
Nu vänter vi bara på klartecken också från länsrätten i Göteborg.
Sjukvårdsdebatten
Det var en liten besvikelse i går eftermiddag när fullmäktiges ordförande bröt sjukvårdsdelen av debatten för dagen, med endast tre talare kvar på talarlistan. Det blev därför omstart idag på morgonen med de sista talarna innan debatten kunde avslutas 09.28.
Omdömet om debatten. Tja, det var väl mer av enskilda "statements" från olika partiföreträdare än någon debatt. Ett par replikskiften bjöds det på, men även de var få. Det väl först i de sista inläggen idag på morgonen som det lite hettade till när vänsterpartiet tog till den ideologiska storsläggan mot VG Primärvård. Som så många andra gånger valde de i debatten av argumentera emot Vårdval Stockholm och inte mot VG Primärvård, som har likheten att de valfrihetsmodeller inom primärvården, men har stora skillnader vad gäller ersättningsmodeller, uppdrag med mera. Det vore trevligt att någon gång också officiellt få höra en vänsterpartist uttala sitt gillande över hur vi har utformat VG Primärvård.
Nu vänter fortsättningen på budgetdebatten med Regional utveckling, Kultur, Miljö, Trafik, Turism med mera innan vi senare i eftermiddag bland annat ska behandla 10 motioner. Det blir nog en mycket lång eftermiddag.
Omdömet om debatten. Tja, det var väl mer av enskilda "statements" från olika partiföreträdare än någon debatt. Ett par replikskiften bjöds det på, men även de var få. Det väl först i de sista inläggen idag på morgonen som det lite hettade till när vänsterpartiet tog till den ideologiska storsläggan mot VG Primärvård. Som så många andra gånger valde de i debatten av argumentera emot Vårdval Stockholm och inte mot VG Primärvård, som har likheten att de valfrihetsmodeller inom primärvården, men har stora skillnader vad gäller ersättningsmodeller, uppdrag med mera. Det vore trevligt att någon gång också officiellt få höra en vänsterpartist uttala sitt gillande över hur vi har utformat VG Primärvård.
Nu vänter fortsättningen på budgetdebatten med Regional utveckling, Kultur, Miljö, Trafik, Turism med mera innan vi senare i eftermiddag bland annat ska behandla 10 motioner. Det blir nog en mycket lång eftermiddag.
Budgetfullmäktige
Två dagars budgetfullmäktige inleddes i morse och jag var på tårna tidigt då debatten vartannat år inleds med hälso- och sjukvårdsfrågor, och det andra året med de regionala utvecklingsfrågorna efter den inledande gruppledarrundan. Trots en gruppledarrunda med ovanligt få repliker så har klockan tickat över 14 utan att sjukvårdsdebatten börjat. Orsaken är en nyordning med att övergripande frågor som personalfrågor, handikappfrågor och folkhälsofrågor också ska diskuteras innan sjukvårdsdebatten.
Jag börjar inse att det kan bli mycket eftermiddag innan vi får börja, trots att det hittills har varit en rätt så replikfri debatt med en relativt bred samsyn borde kring mängden resurser och kring de övergripande gemensamma målen.
Jag återkommer med rapport om hur sjukvårdsdebatten utvecklas - om och när den väl kommer igång.
Jag börjar inse att det kan bli mycket eftermiddag innan vi får börja, trots att det hittills har varit en rätt så replikfri debatt med en relativt bred samsyn borde kring mängden resurser och kring de övergripande gemensamma målen.
Jag återkommer med rapport om hur sjukvårdsdebatten utvecklas - om och när den väl kommer igång.
Bra förslag från Milton
Anders Milton har på regeringens uppdrag utrett hur antalet oönskade graviditeter och därpå följande aborter kan minska. Han presenterar ett koncentrat av sina slutsatser i en debattartikel i DN idag. Miltons recept för att minska de oönskade graviditeterna och aborterna handlar om bättre och enklare tillgång till preventivmedel och även så kallade dagenefterpiller.
Det är bra och kloka förslag från Milton som förtjänar att bli norm. Bättre tillgång till preventivmedel är viktigt inte bara för att förhindra oönskade graviditeter, utan också för att kunna minska de sexuellt överförbara infektionerna (STI). Därför är det särskilt glädjande att Anders Milton tar upp frågan om tillgång på kondomer. Det är via en ökad kondomanvändning som de sexuellt överförbara infektionerna, som klamydia, gonorré och HIV, kan minska. För det hjälper inte en ökad användning av P-piller eller andra P-medel.
Fokuseringen på kondomer lägger också ett större ansvar på männen. Allt för mycket av ansvaret för skydd mot såväl graviditet som STI läggs på kvinnorna, eller tas av kvinnorna, eller tas i alla fall idagsläget för lite av männen.
Anders Milton lyfter också upp den viktiga frågan om utbildning och det är glädjande för mig, som före detta ledamot i RFSU:s förbundsstyrelse, att det nu också kommer fram i en statlig utredning att Skolverket får i uppdrag att utveckla och kvalitetsgranska sex- och samlevnadsundervisningen.
Miltons förslag innehåller, av debattartikeln att döma, en rad förslag om gratis eller billigare preventivmedel. Huruvida staten tänker sig att bidra till en finansiering av detta eller inte är oklart, och bör heller inte vara huvudsaken i denna fråga. Totalt bör det röra sig om relativt små summor pengar.
Bland annat så föreslår Milton att p-medel ska subventioneras till en högsta kostnad av 200 kronor per år upp till 25 års ålder. I dag har landstingen lite olika regelverk kring subvention av preventivmedel. Västra Götalandsregionen subventionerar till en högsta kostnad om 100 kronor per år upp till 19 års ålder.
Ökad subvention eller gratis är en inte helt enkelt fråga. Var går gränsen för samhällets ansvar och den enskildes ansvar? Det ska finnas saker eller åtgärder som är gratis i det förebyggande arbetet, men huvudregeln måste ändå vara att det också finns ett visst personligt även ekonomiskt ansvar.
Det ska bli intressant att följa vilka förslag som i nästa steg kommer från socialdepartementet med anledning av Miltons utredning i denna fråga.
Det är bra och kloka förslag från Milton som förtjänar att bli norm. Bättre tillgång till preventivmedel är viktigt inte bara för att förhindra oönskade graviditeter, utan också för att kunna minska de sexuellt överförbara infektionerna (STI). Därför är det särskilt glädjande att Anders Milton tar upp frågan om tillgång på kondomer. Det är via en ökad kondomanvändning som de sexuellt överförbara infektionerna, som klamydia, gonorré och HIV, kan minska. För det hjälper inte en ökad användning av P-piller eller andra P-medel.
Fokuseringen på kondomer lägger också ett större ansvar på männen. Allt för mycket av ansvaret för skydd mot såväl graviditet som STI läggs på kvinnorna, eller tas av kvinnorna, eller tas i alla fall idagsläget för lite av männen.
Anders Milton lyfter också upp den viktiga frågan om utbildning och det är glädjande för mig, som före detta ledamot i RFSU:s förbundsstyrelse, att det nu också kommer fram i en statlig utredning att Skolverket får i uppdrag att utveckla och kvalitetsgranska sex- och samlevnadsundervisningen.
Miltons förslag innehåller, av debattartikeln att döma, en rad förslag om gratis eller billigare preventivmedel. Huruvida staten tänker sig att bidra till en finansiering av detta eller inte är oklart, och bör heller inte vara huvudsaken i denna fråga. Totalt bör det röra sig om relativt små summor pengar.
Bland annat så föreslår Milton att p-medel ska subventioneras till en högsta kostnad av 200 kronor per år upp till 25 års ålder. I dag har landstingen lite olika regelverk kring subvention av preventivmedel. Västra Götalandsregionen subventionerar till en högsta kostnad om 100 kronor per år upp till 19 års ålder.
Ökad subvention eller gratis är en inte helt enkelt fråga. Var går gränsen för samhällets ansvar och den enskildes ansvar? Det ska finnas saker eller åtgärder som är gratis i det förebyggande arbetet, men huvudregeln måste ändå vara att det också finns ett visst personligt även ekonomiskt ansvar.
Det ska bli intressant att följa vilka förslag som i nästa steg kommer från socialdepartementet med anledning av Miltons utredning i denna fråga.
Vårdrelaterade infektioner
Det känns skönt att få avsluta veckan med att rapportera om en positiv nyhet inom området patientsäkerhet. För drygt ett år sedan satte Sveriges kommuner och landsting (SKL) tillsammans med de 21 landstingen och regionerna upp ett mål om att halvera antalet vårdrelaterade infektioner inom tre år, och ligga på högst 5% vid utgången av detta år.
Idag presenterades resultaten av den tredje halvårsvisa punktprevalensstudien av förekomsten av vårdrelaterade infektioner vid de svenska sjukhusen, och det är glädjande att kunna notera en fortsatt minskning även om minskningen inte ligger i den takt som krävs för att nå målet om 5% under året.
Från förra vårens resultat som visade att 11,3% av alla inneliggande patienter en viss dag vid landets sjukhus hade någon form av vårdrelaterad infektion, minskade antalet vid förra höstens mätning till 11,0% för att vid mätningen våren 2009 resultera i 9,7%.
Egentligen är det väl rätt så sorgligt att beskriva det som en positiv nyhet att 9,7%, eller nästan var tionde patient som befinner sig i någon av landets vårdplatser har drabbats av en vårdrelaterad infektion. Det är inte bara sorgligt utan ett oförsvarligt högt antal individer som drabbas. Det kommer aldrig att helt gå att eliminera riskerna för vårdrelaterade infektioner, men den gemensamma nationella kampanjen har börjat ge resultat, om än i för långsam takt. Med en minskning på 0,3 procentenheter per halvår kommer det att dröja sex år innan vi når målet om högst 5% vårdrelaterade infektioner.
Västra Götalandsregionen ligger som flera regioner/landsting med universitetssjukhus något över riksgenomsnittet med ett resultat på 10,0% vårdrelaterade infektioner den aktuella mätdagen, vilket är en minskning med drygt en procentenhet. regionens fall är det dock svårt att hävda att det just beror på de svårare fallen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) då SU något drar ned regionens snitt med 9,7%.
SU är värda en eloge och når bäst resultat av samtliga universitetssjukhus i landet, även om också SU:s siffra ligger på en oacceptabelt hög nivå.
En tredjedel av landstingen visar sämre resultat våren 2009 jämfört med vid mätningen hösten 2008. Även om denna typ av punktprevalensstudie anses som en fullgod metod att dra generella slutsatser så är trenden över en längre tid än två mättillfällen viktig för att kunna se utvecklingen. Att det går att göra förbättringar blir tydligt när vi kan se att spannet mellan bästa och sämsta landsting har minskat betydligt sedan förra höstens mätning.
Vårdrelaterade infektioner, vårdskador, hygienrutiner och patientsäkerhet står mycket högt på agenden och det finns en stor potential att förhindra lidande för den enskilda patienten och öka effekiviteten när inte vårdtillfällen behöver förlängas till följd av vårdrelaterade infektioner. Det pågår en bred debatt i sjukvården om den eventuella bristen på vårdplatser i sjukvården. Det är en viktig debatt som ska föras men bland de bästa och mest effektiva sätten att öka antalet vårdplatser i sjukvården vore att minska antalet vårdrelaterade infektioner.
Vi måste fortsätta arbetet med full kraft för att fokusera på patientsäkerhetsfrågorna, för i första hand patienternas skull men också som ett led att höja kvaliteten och minska kostnaderna i vården.
Idag presenterades resultaten av den tredje halvårsvisa punktprevalensstudien av förekomsten av vårdrelaterade infektioner vid de svenska sjukhusen, och det är glädjande att kunna notera en fortsatt minskning även om minskningen inte ligger i den takt som krävs för att nå målet om 5% under året.
Från förra vårens resultat som visade att 11,3% av alla inneliggande patienter en viss dag vid landets sjukhus hade någon form av vårdrelaterad infektion, minskade antalet vid förra höstens mätning till 11,0% för att vid mätningen våren 2009 resultera i 9,7%.
Egentligen är det väl rätt så sorgligt att beskriva det som en positiv nyhet att 9,7%, eller nästan var tionde patient som befinner sig i någon av landets vårdplatser har drabbats av en vårdrelaterad infektion. Det är inte bara sorgligt utan ett oförsvarligt högt antal individer som drabbas. Det kommer aldrig att helt gå att eliminera riskerna för vårdrelaterade infektioner, men den gemensamma nationella kampanjen har börjat ge resultat, om än i för långsam takt. Med en minskning på 0,3 procentenheter per halvår kommer det att dröja sex år innan vi når målet om högst 5% vårdrelaterade infektioner.
Västra Götalandsregionen ligger som flera regioner/landsting med universitetssjukhus något över riksgenomsnittet med ett resultat på 10,0% vårdrelaterade infektioner den aktuella mätdagen, vilket är en minskning med drygt en procentenhet. regionens fall är det dock svårt att hävda att det just beror på de svårare fallen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) då SU något drar ned regionens snitt med 9,7%.
SU är värda en eloge och når bäst resultat av samtliga universitetssjukhus i landet, även om också SU:s siffra ligger på en oacceptabelt hög nivå.
En tredjedel av landstingen visar sämre resultat våren 2009 jämfört med vid mätningen hösten 2008. Även om denna typ av punktprevalensstudie anses som en fullgod metod att dra generella slutsatser så är trenden över en längre tid än två mättillfällen viktig för att kunna se utvecklingen. Att det går att göra förbättringar blir tydligt när vi kan se att spannet mellan bästa och sämsta landsting har minskat betydligt sedan förra höstens mätning.
Vårdrelaterade infektioner, vårdskador, hygienrutiner och patientsäkerhet står mycket högt på agenden och det finns en stor potential att förhindra lidande för den enskilda patienten och öka effekiviteten när inte vårdtillfällen behöver förlängas till följd av vårdrelaterade infektioner. Det pågår en bred debatt i sjukvården om den eventuella bristen på vårdplatser i sjukvården. Det är en viktig debatt som ska föras men bland de bästa och mest effektiva sätten att öka antalet vårdplatser i sjukvården vore att minska antalet vårdrelaterade infektioner.
Vi måste fortsätta arbetet med full kraft för att fokusera på patientsäkerhetsfrågorna, för i första hand patienternas skull men också som ett led att höja kvaliteten och minska kostnaderna i vården.
Ekonomiska incitament
Dagens stora samtalsämne i hälso- och sjukvårdslandet har varit ekonomiska incitament. Är det rätt eller fel att betala mer till läkare för att de ska ta emot fler patienter? Är det rätt eller fel att ha bonussystem baserat på hur mycket eller lite läkemedel man förskriver, hur mycket eller lite diagnostik man beställer?
Det är en inte helt enkel fråga att besvara, och den bör dessutom delas upp i frågan om personliga ekonomiska incitament och kollektiva (till avdelningen, kliniken, vårdcentralen) ekonomiska incitament.
Jag har i några sammanhang ställt mig frågan vilka incitament som är vettigt användbara i hälso- och sjukvården. En beskrivning av "Andersson-problemen" - 12 utmaningar och problem att hantera och lösa för sjukvården så listade jag följande;
Problem 5
Hur skapar vi incitament för kvalitetsutveckling i sjukvården? Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Jag har kunnat notera att ekonomiska incitament har en viss effekt i hälso- och sjukvården. Satsningen på en målrelaterad ersättning till de verksamheter som klarar av att visa upp NOLL väntande över vårdgarantigränserna har fått ett antal verksamheter i regionen att klara av just målet om NOLL väntande från att tidigare ha varierat mellan 0-20 väntande över garantitiderna. Den målrelaterade ersättningen blev till ett lyckat ekonomiskt incitament. Å andra sidan kan man fråga sig varför vi ska betala extra för att verksamheterna ska klara av sitt uppdrag - att uppfylla vårdgarantin. Å tredje sidan kan man fråga sig varför vi inte ska kunna belöna goda prestationer, vi är ju så dåliga på att bestraffa de dåliga prestationerna.
När jag för ett tag sedan samtalade med en politikerkollega så var han helt upprörd efter en diskussion om ekonomiska incitament. Det fanns, som han sa, tankar på att ge målrelaterade ersättningar för ett gott bemötande i verksamheten. "Det är väl för sjutton inget de ska ha extra ersättning för - det måste väl vara en självklarhet!", och visst ligger det någonting i det resonemanget. Riskerar vi med en utveckling med fler målrelaterade ersättningar att skapa organisationer som ska ha extra betalt för varje moment i sitt arbete? Vart tar i så fall yrkesetiken vägen?
Ekonomiska incitament kan vara bra i verksamheter som belöningsinstrument för t ex förbättrad kvalitet i verksamheten, men min utgångspunkt är att de i huvudsak är bättre som kollektiva belöningsinstrument än som individuella och att de måste kopplas till förbättringar i verksamheten - något utöver det vanliga ska krävas för denna typ av bonusar. Jag tror också att de ska vara temporära och inte institutionaliseras, alternativt kopplas till ständigt förbättrade prestationer för att erhålla samma ersättning.
Men jag ställer mig fortfarande samma fråga som när jag för ett drygt år sedan formulerade de 12 Andersson-problemen. Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Det är en inte helt enkel fråga att besvara, och den bör dessutom delas upp i frågan om personliga ekonomiska incitament och kollektiva (till avdelningen, kliniken, vårdcentralen) ekonomiska incitament.
Jag har i några sammanhang ställt mig frågan vilka incitament som är vettigt användbara i hälso- och sjukvården. En beskrivning av "Andersson-problemen" - 12 utmaningar och problem att hantera och lösa för sjukvården så listade jag följande;
Problem 5
Hur skapar vi incitament för kvalitetsutveckling i sjukvården? Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Jag har kunnat notera att ekonomiska incitament har en viss effekt i hälso- och sjukvården. Satsningen på en målrelaterad ersättning till de verksamheter som klarar av att visa upp NOLL väntande över vårdgarantigränserna har fått ett antal verksamheter i regionen att klara av just målet om NOLL väntande från att tidigare ha varierat mellan 0-20 väntande över garantitiderna. Den målrelaterade ersättningen blev till ett lyckat ekonomiskt incitament. Å andra sidan kan man fråga sig varför vi ska betala extra för att verksamheterna ska klara av sitt uppdrag - att uppfylla vårdgarantin. Å tredje sidan kan man fråga sig varför vi inte ska kunna belöna goda prestationer, vi är ju så dåliga på att bestraffa de dåliga prestationerna.
När jag för ett tag sedan samtalade med en politikerkollega så var han helt upprörd efter en diskussion om ekonomiska incitament. Det fanns, som han sa, tankar på att ge målrelaterade ersättningar för ett gott bemötande i verksamheten. "Det är väl för sjutton inget de ska ha extra ersättning för - det måste väl vara en självklarhet!", och visst ligger det någonting i det resonemanget. Riskerar vi med en utveckling med fler målrelaterade ersättningar att skapa organisationer som ska ha extra betalt för varje moment i sitt arbete? Vart tar i så fall yrkesetiken vägen?
Ekonomiska incitament kan vara bra i verksamheter som belöningsinstrument för t ex förbättrad kvalitet i verksamheten, men min utgångspunkt är att de i huvudsak är bättre som kollektiva belöningsinstrument än som individuella och att de måste kopplas till förbättringar i verksamheten - något utöver det vanliga ska krävas för denna typ av bonusar. Jag tror också att de ska vara temporära och inte institutionaliseras, alternativt kopplas till ständigt förbättrade prestationer för att erhålla samma ersättning.
Men jag ställer mig fortfarande samma fråga som när jag för ett drygt år sedan formulerade de 12 Andersson-problemen. Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Naturläkemedel
Förskrivning av naturläkemedel på recept minskar och utgör endast en försumbar del av all receptförskrivning i Sverige. Det framgår av en artikel i Dagens Apotek, och branschen hoppas nu att det ska öka när de av Läkemedelsverket godkända naturläkemedlen kommer med i förskrivarstödet Fass.
Jag har lite svårt för detta med naturläkemedel. Det är bra att Läkemedelsverket prövar och ger godkännande till vissa naturläkemedel. Det har jag inga som helst problem med. Det jag har problem med är alla naturläkemedel som inte är godkända och som säljs i stora mängder för stora pengar varje år. 3,25 miljarder kronor satsade svenska folket på köp av olika naturläkemedel under 2008.
En del av dessa preparat ger sannolikt verklig nytta för patienten, andra kan ge nytta i form av en placeboeffekt medan ytterligare andra är mer eller mindre verkningslösa och till sist där vissa kan vara direkt farliga i kombination med andra "vanliga" läkemedel.
Vi pratar mycket om farliga interaktioner mellan olika läkemedel när en patient tar ett flertal läkemedel. Vi arbetar för att få en bättre kontroll av detta vid utskrivning av nya läkemedel och i samband med olika former av läkemedelsavstämningar, men vi vet väldigt lite om vilka naturläkemedel som patienterna samtidigt tar och vilka risker de för med sig.
Naturläkemedlen borde sättas under en närmare granskning och dess relationer till andra läkemedel bättre värderas.
Samtidigt måste vi som är politiskt ansvariga för sjukvården fråga oss vad det är som gör att svenska folket väljer att konusmera naturläkemedel för så mycket pengar årligen? Är det drömmen om att hitta den optimala lösningen på sina problem, är det en desperat handling eller är det hälso- och sjukvården som har brustit i sitt medicinska och pedagogiska ansvar?
Inomprofessionell solidaritet
Börjar nästan bli en vana att Västra Götalandsregionens sjukvård i lite mindre smickrande ordalag omnämns på radions Ekonyheter på morgonen. Förra veckan handlade det om beredskapsläget i vården och idag om stopp för förskrivning av nya och dyrare läkemedel inom neurologin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
I båda fallen tycker jag att kritiken delvis är orättvis och att ansvaret riskerar att hamna fel. Jag fick chansen att försöka förklara och försvara hur vi i regionen jobbar med introduktion av nya läkemedel i eftermiddagens Studio Ett.
Jag har egentligen ägnat dagen åt ett gemensamt årligt seminarium som arrangeras av Västra Götalandsregionen, Sahlgrenska Akademien och Astra Zeneca för att belysa frågor kring inte minst forksningen där vi alla som sjukvårdshuvudman, universitet respektive företag har ett stort intresse av samverkan. Seminariet var mycket bra och manifesterade att vi på många sett har en mycket god samverkan mellan parterna i Västra Götaland, men visade också via olika föredrag och diskussionsinlägg att vi har utmaningar att gemensamt ta oss an.
Det blev därför lite komiskt att jag fick smita ifrån i min mentorsroll för seminariet för att medverka i radions Studio Ett och just diskutera introduktion och finansiering av nya och dyra läkemedel. Det jag inte fick fram i radion utnyttjar jag denna kanalen till att ytterligare förklara i hur vi arbetar med läkemedelsfrågan i regionen.
För det första är det viktigt att slå fast att läkemedelskostnadernas andel av hälso- och sjukvårdens samlade kostnader är relativt konstant över tiden de senaste åren. Drygt 13% och de senaste åren fallande med någon tiondel per år, trots en period med lansering av en mängd så kallade nya, dyra läkemedel. Vad jag vill ha sagt med detta är att sjukvården ganska väl de senaste åren lyckats introducera nya läkemedel utan att det har skett till en ökad andel av budgeten.
Från regionens sida försöker vi arbeta med ett ordnat införande av nya metoder, teknologier och läkemedel i hälso- och sjukvården, och i den processen också göra en prioritering mellan olika angelägna introduktioner. Vad gäller introduktion av nya läkemedel ger vi också ett regionalt stöd de två första åren just för att introduktion ska kunna genomföras innan resurser för läkemedel hunnit omlokaliseras till de område och kliniker med nya behov. Problemet som uppstår är den så kallade "År 3-problematiken". Vad händer när vi inte längre tillför särskilda resurser från regioncentralt håll?
Under den introduktionstiden är det tänkt att berörd klinik ska kunna se vilka vinster som görs i den egna eller andra verksamheter i form av minskat behov av sjukvård till följd av förskrivning av de nya, dyrare läkemedlen, och som därmed kan bidra till den framtida långsiktiga finansieringen av dessa läkemedel. Introduktionstiden ger också möjlighet för sjukhusen att omlokalisera resurser mellan kliniker och verksamhetsområden beroende på var behoven av ökad finansiering är som störst. Vissa verksamheter får ökade kostnader till följd av nya läkemedel, andra får minskade kostnader när patent på tidigare kostsamma läkemedel löper ut.
Resurser för läkemedel måste då riktas om från t ex psykiatrin till neurologin, eller från hjärtsjukvården till ögonsjukvården och så vidare. Över tid kommer detta att växla, och även om jag också förstår att ingen vill lämna ifrån sig resurser så måste det till en ökad grad av inomprofessionell solidaritet mellan olika medicinska discipliner för att vi ska klara av introduktion av nya och dyrare läkemedel.
Mitt besked i radion i eftermiddag och mitt besked på bloggen nu i kväll är därför att varje sjukhus måste ta sin diskussion och debatt om resurstilldelning för att vi ska klara introduktionen av nya läkemedel.
Sedan tror jag att det är viktigt att vi i högre utsträckning för en nationell diskussion kring introduktion av nya läkemedel. Kring de läkemedel inom neurologiområdet som var uppe till diskussion idag så är det mycket stora skillnader mellan landstingen och regionerna. Västra Götalandsregionen ligger något under rikssnittet i omfattning av förskrivning per 1000 invånare, men det skiljer upp till 10 gånger i vilken utsträckning läkemedlen förskrivs. Jag är personligen rätt så övertygad om att det sker såväl en överförskrivning som en underförskrivning.
Högst förskrivning är inte alltid bäst, utan rätt förskrivning är det som måste gälla. Rätt förskrivning i rätt mängd till rätt patient i rätt tid är den målsättningen vi måste ha och "rätt" ska baseras på ett fullgott faktaunderlag så att vi får den kunskapsbaserade hälso- och sjukvård som vi önskar.
I båda fallen tycker jag att kritiken delvis är orättvis och att ansvaret riskerar att hamna fel. Jag fick chansen att försöka förklara och försvara hur vi i regionen jobbar med introduktion av nya läkemedel i eftermiddagens Studio Ett.
Jag har egentligen ägnat dagen åt ett gemensamt årligt seminarium som arrangeras av Västra Götalandsregionen, Sahlgrenska Akademien och Astra Zeneca för att belysa frågor kring inte minst forksningen där vi alla som sjukvårdshuvudman, universitet respektive företag har ett stort intresse av samverkan. Seminariet var mycket bra och manifesterade att vi på många sett har en mycket god samverkan mellan parterna i Västra Götaland, men visade också via olika föredrag och diskussionsinlägg att vi har utmaningar att gemensamt ta oss an.
Det blev därför lite komiskt att jag fick smita ifrån i min mentorsroll för seminariet för att medverka i radions Studio Ett och just diskutera introduktion och finansiering av nya och dyra läkemedel. Det jag inte fick fram i radion utnyttjar jag denna kanalen till att ytterligare förklara i hur vi arbetar med läkemedelsfrågan i regionen.
För det första är det viktigt att slå fast att läkemedelskostnadernas andel av hälso- och sjukvårdens samlade kostnader är relativt konstant över tiden de senaste åren. Drygt 13% och de senaste åren fallande med någon tiondel per år, trots en period med lansering av en mängd så kallade nya, dyra läkemedel. Vad jag vill ha sagt med detta är att sjukvården ganska väl de senaste åren lyckats introducera nya läkemedel utan att det har skett till en ökad andel av budgeten.
Från regionens sida försöker vi arbeta med ett ordnat införande av nya metoder, teknologier och läkemedel i hälso- och sjukvården, och i den processen också göra en prioritering mellan olika angelägna introduktioner. Vad gäller introduktion av nya läkemedel ger vi också ett regionalt stöd de två första åren just för att introduktion ska kunna genomföras innan resurser för läkemedel hunnit omlokaliseras till de område och kliniker med nya behov. Problemet som uppstår är den så kallade "År 3-problematiken". Vad händer när vi inte längre tillför särskilda resurser från regioncentralt håll?
Under den introduktionstiden är det tänkt att berörd klinik ska kunna se vilka vinster som görs i den egna eller andra verksamheter i form av minskat behov av sjukvård till följd av förskrivning av de nya, dyrare läkemedlen, och som därmed kan bidra till den framtida långsiktiga finansieringen av dessa läkemedel. Introduktionstiden ger också möjlighet för sjukhusen att omlokalisera resurser mellan kliniker och verksamhetsområden beroende på var behoven av ökad finansiering är som störst. Vissa verksamheter får ökade kostnader till följd av nya läkemedel, andra får minskade kostnader när patent på tidigare kostsamma läkemedel löper ut.
Resurser för läkemedel måste då riktas om från t ex psykiatrin till neurologin, eller från hjärtsjukvården till ögonsjukvården och så vidare. Över tid kommer detta att växla, och även om jag också förstår att ingen vill lämna ifrån sig resurser så måste det till en ökad grad av inomprofessionell solidaritet mellan olika medicinska discipliner för att vi ska klara av introduktion av nya och dyrare läkemedel.
Mitt besked i radion i eftermiddag och mitt besked på bloggen nu i kväll är därför att varje sjukhus måste ta sin diskussion och debatt om resurstilldelning för att vi ska klara introduktionen av nya läkemedel.
Sedan tror jag att det är viktigt att vi i högre utsträckning för en nationell diskussion kring introduktion av nya läkemedel. Kring de läkemedel inom neurologiområdet som var uppe till diskussion idag så är det mycket stora skillnader mellan landstingen och regionerna. Västra Götalandsregionen ligger något under rikssnittet i omfattning av förskrivning per 1000 invånare, men det skiljer upp till 10 gånger i vilken utsträckning läkemedlen förskrivs. Jag är personligen rätt så övertygad om att det sker såväl en överförskrivning som en underförskrivning.
Högst förskrivning är inte alltid bäst, utan rätt förskrivning är det som måste gälla. Rätt förskrivning i rätt mängd till rätt patient i rätt tid är den målsättningen vi måste ha och "rätt" ska baseras på ett fullgott faktaunderlag så att vi får den kunskapsbaserade hälso- och sjukvård som vi önskar.
Kunskapsseminarium
Jag har ägnat hela fredagen åt ett kunskapsseminarium om diabetesvården. Seminariet är ett samarrangemang mellan Socialstyrelsen och Västra Götalandsregionen, och liknande seminarier arrangeras på ytterligare 5-6 platser i landet som en del i ett remissförfarande om de nya nationella riktlinjerna för diabetes.
Jag tror att jag nu har varit med på 6-7 kunskapsseminarier av detta slag i samband med att Socialstyrelsen har presenterat en preliminär version av nationella riktlinjer, och jag tycker att det blir en allt bättre form dialog och synpunkter. Ett av seminariernas främsta syften är att ge regioner och landsting möjlighet att ge synpunkter på vad som är bra eller dåligt i förslag, vad som saknas och behöver kompletteras, samt för att beskriva vilka konsekvenser som de nya riktlinjerna förväntas få i verksamheten.
Nationella riktlinjer är en viktig del i kunskapsstyrningen av hälso- och sjukvården. Det är alltid ett gediget arbete som ligger till grund för de nationella riktlinjerna och många människor och perspektiv har engagerats för att få fram de slutliga rekommendationerna och prioriteringarna av åtgärder. Jag brukar i flera andra sammanhang uppmana de nationella organen att försöka hålla fingrarna borta från styrningen i regioner och landsting, för jag tror i grunden att regioner och landsting själva är bättre på den styrningen, men det gäller inte för de nationella riktlinjerna. Det är ett så omfattande material att inte ens de större regionerna och landstingen skulle klara av att göra ett lika bra jobb på egen hand, dessutom är det fullt rimligt att det sätts någon form av nationell standard kring vården för stora patientgrupper.
I nästa steg, när den slutliga versionen av riktlinjerna presenteras i höst, måste Västra Götalandsregionen och övriga sjukvårdshuvudmän göra sin hemläxa. Vilka krav ställer de nationella riktlinjerna på oss? Vilka vårdåtgärder behöver vi prioritera högre än idag? Vilka ekonomiska och/eller organisatoriska effekter får förslagen i vår sjukvårdsorganisation, och i vilket takt kan vi införa dem?
I det fallet är jag oerhört stolt över den process vi utvecklar i Västra Götalandsregionen med "Ordnat införande". Ordnat införande av nya metoder, ny teknologi och nya läkemedel som har större påverkan ekonomiskt eller organisatoriskt ska underställas en prioritering i organisationen. Det är mycket lätt att under en seminariedag som denna att ryckas med i ambitionerna att utveckla diabetesvården, men vi har också att ta hänsyn till hjärtsjukvården, cancervården, strokevården, psykiatrin och jag skulle kunna fortsätta att räkna upp olika verksamheter.
Var gör ett tillskott av resurser mest nytta? Det är denna ofta svåra horisontella prioritering mellan olika vårdnivåer eller mellan olika verksamhetsmetoder som måste göras så att det inte alltid blir de "framfusiga" specialiteterna som tar för sig av den ekonomiska kakan. Olika verksamheter och nyttan av olika åtgärder behöver vägas mot varandra. Det är det bästa sättet för att säkerställa en förnyelse av hälso- och sjukvården och samtidigt få ett ordnat införande av nya metoder på ett klokt sätt i hälso- och sjukvården.
Det går inte att rättvisande sammanfatta en hel dags seminarium i en kortare blogginlägg, men jag kan konstatera att en ökad följsamhet till de föreslagna nationella riktlinjerna skulle kunna innebära en bättre vård för de cirka 4% av befolkningen som har diabetes, en ökad följsamhet skulle innebära en del besparingar i bland annat form av lägre läkemedelskostnader (billigare preparat) och en ökad följsamhet skulle innebära en del ökade kostnader i bland annat form av ökad läkemedelsförskrivning (större målgrupp behöver preparat).
Avslutningsvis var det mycket roligt att ta del av den jämförelsen som gjordes kring prioriteringarna i de föreslagna riktlinjerna och de krav vi ställer i krav- och kvalitetsboken för VG Primärvård. Primärvården är mycket viktig för vården av många diabetiker och de nya riktlinjerna och de krav vi ställer på vårdgivarna i regionens vårdvalsmodell går som hand i handske och det borgar för att vi ska få en ännu bättre vård för diabetespatienterna i regionen framöver.
Jag tror att jag nu har varit med på 6-7 kunskapsseminarier av detta slag i samband med att Socialstyrelsen har presenterat en preliminär version av nationella riktlinjer, och jag tycker att det blir en allt bättre form dialog och synpunkter. Ett av seminariernas främsta syften är att ge regioner och landsting möjlighet att ge synpunkter på vad som är bra eller dåligt i förslag, vad som saknas och behöver kompletteras, samt för att beskriva vilka konsekvenser som de nya riktlinjerna förväntas få i verksamheten.
Nationella riktlinjer är en viktig del i kunskapsstyrningen av hälso- och sjukvården. Det är alltid ett gediget arbete som ligger till grund för de nationella riktlinjerna och många människor och perspektiv har engagerats för att få fram de slutliga rekommendationerna och prioriteringarna av åtgärder. Jag brukar i flera andra sammanhang uppmana de nationella organen att försöka hålla fingrarna borta från styrningen i regioner och landsting, för jag tror i grunden att regioner och landsting själva är bättre på den styrningen, men det gäller inte för de nationella riktlinjerna. Det är ett så omfattande material att inte ens de större regionerna och landstingen skulle klara av att göra ett lika bra jobb på egen hand, dessutom är det fullt rimligt att det sätts någon form av nationell standard kring vården för stora patientgrupper.
I nästa steg, när den slutliga versionen av riktlinjerna presenteras i höst, måste Västra Götalandsregionen och övriga sjukvårdshuvudmän göra sin hemläxa. Vilka krav ställer de nationella riktlinjerna på oss? Vilka vårdåtgärder behöver vi prioritera högre än idag? Vilka ekonomiska och/eller organisatoriska effekter får förslagen i vår sjukvårdsorganisation, och i vilket takt kan vi införa dem?
I det fallet är jag oerhört stolt över den process vi utvecklar i Västra Götalandsregionen med "Ordnat införande". Ordnat införande av nya metoder, ny teknologi och nya läkemedel som har större påverkan ekonomiskt eller organisatoriskt ska underställas en prioritering i organisationen. Det är mycket lätt att under en seminariedag som denna att ryckas med i ambitionerna att utveckla diabetesvården, men vi har också att ta hänsyn till hjärtsjukvården, cancervården, strokevården, psykiatrin och jag skulle kunna fortsätta att räkna upp olika verksamheter.
Var gör ett tillskott av resurser mest nytta? Det är denna ofta svåra horisontella prioritering mellan olika vårdnivåer eller mellan olika verksamhetsmetoder som måste göras så att det inte alltid blir de "framfusiga" specialiteterna som tar för sig av den ekonomiska kakan. Olika verksamheter och nyttan av olika åtgärder behöver vägas mot varandra. Det är det bästa sättet för att säkerställa en förnyelse av hälso- och sjukvården och samtidigt få ett ordnat införande av nya metoder på ett klokt sätt i hälso- och sjukvården.
Det går inte att rättvisande sammanfatta en hel dags seminarium i en kortare blogginlägg, men jag kan konstatera att en ökad följsamhet till de föreslagna nationella riktlinjerna skulle kunna innebära en bättre vård för de cirka 4% av befolkningen som har diabetes, en ökad följsamhet skulle innebära en del besparingar i bland annat form av lägre läkemedelskostnader (billigare preparat) och en ökad följsamhet skulle innebära en del ökade kostnader i bland annat form av ökad läkemedelsförskrivning (större målgrupp behöver preparat).
Avslutningsvis var det mycket roligt att ta del av den jämförelsen som gjordes kring prioriteringarna i de föreslagna riktlinjerna och de krav vi ställer i krav- och kvalitetsboken för VG Primärvård. Primärvården är mycket viktig för vården av många diabetiker och de nya riktlinjerna och de krav vi ställer på vårdgivarna i regionens vårdvalsmodell går som hand i handske och det borgar för att vi ska få en ännu bättre vård för diabetespatienterna i regionen framöver.
Beredskapsläget i vården
Risken är stor för att jag hade kört i diket på vägen till Vänersborg i morse om inte en reporter på Radio Göteborg igår hade ringt för att fråga om jag kunde vara med i eftermiddagens Göteborg Direkt för att prata om en studie kring beredskapen vid större händelser i vården. I morse sände nämligens ett inslag i radions ekotsändningar om studien och där regionens sjukvård kom att stå i dålig dager. Efter lite underättelsearbete under gårdagen lyckades jag få tag i rapporten, men ställer mig fortfarande frågan varför en studie som bygger på verksamhetsdata från vår egen organisation, och som i sina slutsatser tydligt adresserar ett ansvar till politiken, presenteras för media utan att vi som är ansvariga har kännedom om rapporten.
I morgonens nyhetsinslag drogs det på rätt så ordentligt och på en nivå som jag inte riktigt själv kan utläsa i studien.
"Göteborgsforskarnas studie visar att det under en treårsperiood har blivit 15 gånger vanligare att vårdpersonal tvingas frångå rutinerna, till exempel för att sängar har saknats eller medicinska mätinstrument inte har gått att manövrera."
15 gånger vanligare under perioden 2006 till 2008 låter ju ganska alarmerande, och jag ska väl inte trivialisera sudiens slutsatser, men 15 gånger vanligare innebär i detta fall en ökning från 4 händelser år 2006 till 60 händelser år 2008. Jag är ganska övertygad om att det bakom de siffrorna finns en ökad rapporteringsfrekvens och det är bra. Den motsatta slutsatsen av studien är alltså att verksamheten fungerar enligt rutinerna dygnet runt vid alla regionens sjukhus i ett helt år med undantag av 60 tillfällen. Sett i det perspektivet är det rätt bra koll på läget trots allt.
Jag vill ändå säga att den nu presenterade studien är ytterligare en pusselbit kring hur vi kan arbeta med förbättringar av hälso- och sjukvården för att minimera vår sårbarhet och upprätthålla en god beredskap. Det jag stör mig på är diskussionen om att minskningen av vårdplatser vid sjukhusen ligger bakom en ökad sårbarhet.
Tidigare i veckan presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) den årliga verksamhetsdatan i ett omfattande excel-dokument. Vid studier av dessa årliga rapporter framgår att det totala antalet vårdplatser i Västra Götalandsregionen under perioden 2006-2008, när händelserna hade blivit 15 gånger vanligare när vårdpersonal tvingas frångå rutinerna, hade minskat med 5 (fem) vårdplatser. År 2006 hade vi i regionen tillgång till 4 841 vårdplatser och två år senare 4 836 vårdplatser, en minskning med en promille.
Västra Götaland tillhör de regioner och landsting som har flest vårdplatser per invånare och vi har alltjämt relativt långa vårdtider (vilket senast i mitt förra blogginlägg nedan kunde konstateras). Jag tror inte att vi i någon större utsträckning kan minska det nuvarande antalet vårdplatser i sjukvården, däremot blir jag kontinuerligt allt mer övertygad om att vi måste jobba mer med olika typer av nivåstrukturering av olika vårdplatser för att få ett bättre flöde. Vi behöver olika nivåer (och därmed olika bemanning, utrustning och beredskap) inom intensivvården och inom den vanliga slutenvården i form av olika mellanvårdsformer eller patienthotell.
Den utvecklingen kommer att vara nödvändig i samband med att det akutmottagningsuppdrag som hälso- och sjukvårdsutskottet har beslutat om och som är under genomförande. Förutom bättre information, bemötande och service på sjukhusens akutmottagningar så måste vi få bättre och snabbare flöden för patienter som behöver läggas in på vårdavdelningar genom att patienter som ska skrivas ut också snabbare kan skrivas ut. All, eller stora delar av, utskrivningen av patienter behöver inte ske på sena eftermiddagar, men då gäller det också att våga förändra några av de nuvarande rutinerna.
Regionen och sjukvården har ett ansvar för en bra planering och beredskap för en hög patientsäkerhet. Här känner jag mig i mycket stora stycken trygg i dagsläget. Den bilden förändras inte av denna studie, men den är en påminnelse om att vi ständigt måste arbeta med dessa frågor.
Effektivitetsanalys
Hälso- och sjukvårdens effektivitet är det som står i fokus på oss som brinner för sjukvårdens kvalitetsfrågor. Traditionellt har vi kunnat mäta sjukvårdens produktivitet, d v s vilket produktion vi får ut av insatta ekonomiska resurser i vården. När Socialstyrelsen idag presenterade en effektivitetsanalys (en metodstudie med hjärtsjukvården som exempel), så hoppades jag på att vi kunde ta steget över till att också mäta sjukvårdens effektivitet, d v s vilka vårdmässiga resultat vi får ut av produktionen i relation till de insatta ekonomiska resurserna. Tyvärr får slutsatsen bli att vi ännu inte har tillräckligt bra underlag för att kunna dra några riktigt säkra slutsatser.
Inte minst i dessa ekonomiskt negativa tider hamnar frågor om sjukvårdens effektivitet i rampljuset. Vilka resultat leder våra samlade insatser i sjukvården till? Använder vi skattebetalarnas pengar effektivt? Finns det ett samband mellan resurser och resultat, och hur ser det i så fall ut?
Även om den effektivitetsanalys som Socialstyrelsen idag har presenterat inte kan ge några riktigt säkra slutsatser så är det en riktigt intressant skrift som jag bara hunnit skumma genom under förkvällen. Även om jag och många andra önskar säkra och faktiska siffror som svart på vitt kan ge oss ett besked om effektiviteten i sjukvården så är det inte alltid nödvändigt att ha absolut säkra siffror för att börja reflektera och vidta åtgärder.
Den data som ligger till grund för effektivitetsanalysen erbjuder tillräckligt många intressanta indikationer på brister i effektiviteten för att de snarast borde bli en grund för en fortsatt granskning.
För Västra Götalandsregionen indikerar rapporten att vi har relativt långa vårdtider inom hjärtsjukvården jämfört med andra regioner och landsting. Rapporten indikerar att vi generellt har relativt höga kostnader för hjärtsjukvården trots rätt så moderata resultat. Rapporten indikerar att vi "slösar bort" ekonomiska resurser genom att i onödigt hög utsträckning välja dyra alternativ när vi förskriver läkemedel till hjärtpatienter.
Effektiviteten är den svåraste av de sex parametrarna i God Vård-konceptet att ordentligt analysera. När vi i rikssjukvårdsnämnden ger tillstånd till sjukhus att bedriva rikssjukvård så gör vi det bland annat på basis av de andra fem parametrarna om kunskapsbaserad, säker, patientfokuserad, jämlik och tillgänglig hälso- och sjukvård. Just effektiviteten har varit svår att mäta.
Socialstyrelsen bidrag, så som jag uppfattar det, till att fördjupa diskussionen om hur vi ska få fram adekvata sätt att mäta effektiviteten i svensk hälso- och sjukvården är mycket välkommet. Vi har en lång resa framför oss, och resultat kommer att ifrågasättas längs den resan. Skulle vi skygga för att ge oss ut på den resan kommer vi att brista i ansvar gentemot såväl patienter som skattebetalare i Västra Götaland och i Sverige.
