Synad hjärtsjukvård
Socialstyrelsen presenterar idag en omfattande rapport i form av öppna jämförelser av hjärtsjukvården i Sverige. Jag har fått chansen att till viss del ta del av innehållet i rapporten i samband med dagens regionfullmäktige som nu leder mot sitt slut. Jag lyckades precis undvika att gå upp i en interpellationsdebatt om upphandling av mammografiverksamheten i Göteborg. Det gör, tror jag, att jag för första gången sedan jag blev regionråd inte behövt framträda i talarstolen en enda gång under dagens överläggningar.
I rapporten granskas varje landsting och varje sjukhus som bedriver hjärtsjukvård för att visa på inom vilka områden av hjärtsjukvården som landstinget eller sjukhuset är bättre eller sämre än riksgenomsnittet. Det ger i vissa fall naturligtvis ibland en förenklad bild av verksamheten men det ger samtidigt det enskilda landstinget eller det enskilda sjukhuset en tydlig fingervisning om att det finns styrkor värda att vårda och förbättringsområden som behöver diskuteras eller förklaras.
Resultatet för Västra Götalandsregionen är inte så bra som jag hade önskat, men det är heller inte överraskande. Vi har i våra egna årliga verksamhetsanalyser och i SKL:s och Socialstyrelsens årliga öppna jämförelser sedan ett par år noterat att vi som region har en klar förbättringspotential i hjärtsjukvården.
Vi kan alltid diskutera metoder för urval och annat i denna typ av jämförelser. Vad jag förstår så har bland annat Västra Götalandsregionen i flera fall en högre anslutningsgrad till kvalitetsregistret Riks-HIA, och att vi i högre grad registrerar i Riks-HIA är delvis också till vår nackdel då vi registrerar vissa typer av fall som inte registreras på andra sjukhus. Detta leder i vissa fall till sämre utfall i kvalitetsregistren. Detta är inget försök till bortförklaring, utan ska ses som ett observandum att vi hela tiden måste sträva efter att få allt högre täckningsgrad för att få mer tillförlitlig och mer jämförbar information för framtiden.
Bilden av Västra Götalandsregionen är heller inte entydig. Vi har sjukhus som uppnår väldigt goda resultat och vi har sjukhus i vår region som uppnår icke acceptabla resultat.
Från regionens sida har vi satt som kvalitetsmål att varje verksamhetsområde i regionen ska minst uppnå ett nationellt medeltal. Om alla regionens verksamheter når minst det målet så kommer Västra Götalandsregionen som helhet att ligga i nationell toppnivå, och det finns inget skäl för oss att inte sträva mot den nivån.
De förbättringsområden som vi redan har identifierat kommer vi att arbeta vidare med, och jag är övertygad om att dagens tydliga rapport kommer att ge en extra skjuts i det arbetet. Vår plan för att få ett ordnat införande av de nya nationella hjärtriktlinjerna kommer att fullföljas och successivt ge resultat i en förbättrad och mer jämlik hjärtsjukvård i regionen.
För att avsluta detta inlägg får jag återvända till den debatt om mammografiupphandlingen i Göteborg som jag aldrig deltog i. Interpellationen kom från vänsterpartiets Anette Ternstedt som gjorde ett tydligt ställningstagande mot upphandlingar och privata vårdgivare i princip och med motivet att det var risk för sämre kvalitet. Det som blir lite lustigt i sammanhanget är att vi ju är som allra mest tydliga i våra kvalitetskrav när vi gör upphandlingar. När vi gör beställningar av vård till egen regi är vi allt som oftast betydligt mer otydliga i vilka krav vi ställer på vårdgivaren att uppfylla olika kvalitetskrav.
Dagens öppna jämförelser av hjärtsjukvården och interpellationsdebatten om kvaliteten i mammografiverksamheten vittnar om att vi har en fortsatt resa för att bli tydligare och duktigare kravställare på vårdens kvalitet. Vi har också en resa att göra i att bättre nyttja befintlig kunskap för att bedriva en evidensbaserad vård grundad på de riktlinjer och vårdprogram som professionen gemensamt har tagit fram. Emellanåt är det en förvånande låg följsamhet till de gemensamma riktlinjer som professionen har enats om.
För att sammanfatta detta inlägg med några ord ur rapporten om hjärtsjukvården - vi har förbättringsområden i Västra Götalandsregionen. Min ambition är att vi ska ta oss an dessa och föra regionen till en nationell topposition vad gäller kvalitet i hälso- och sjukvården.
Jämlik vård
Jag vill börja med att dementera att jag skulle slutat att blogga, men det har tyvärr gått fem dagar utan inlägg från min sida och det är en kombination av att jag tycker att jag saknat intressanta ämnen att blogga om och en viss brist på engagemang under slutet av förra veckan, men nu är det äntligen måndag igen och en ny vecka tar sin början - och med mindre än en vecka kvar till den allsvenska fotbollspremiären kan man inte känna annat än ny livsluft.
Rubriken för dagens inlägg är Jämlik vård. Jämlik vård är en av de sex parametrarna, som tillsammans med Kunskapsbaserad, Patientfokuserad, Säker, Tillgänglig och Effektiv vård, utgör God Vård-konceptet (Socialstyrelsens föreskrift 2005:12) för ökad kvalitet i hälso- och sjukvården.
I slutet av förra veckan presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) en kunskapsöversikt med rubriken "Vård på (o)lika villkor". Det är en delvis dyster läsning som tydliggör en del av det vi redan vet, men även presenterar data som har varit okända för min del. Jag ska inte säga att översikten är skakande, men den är tänkvärd och kommer att kräva någon form av handling. Hälsa är ojämlikt fördelad, att det finns socioekonomiska skillnader i hälsa är ingen nyhet. Jag arbetade en gång i tiden med en ofta drastisk äldre kvinna som brukade säga att "det är bättre att vara frisk och rik än att vara sjuk och fattig", och det ligger ju onekligen något i det.
Det är inte enkelt att i några korta stycken på en blogg försöka sig på att sammanfatta kunskapsöversikten på 91 sidor. Jag uppmanar därför till läsning av översikten som kan laddas ned via länken ovan.
Det pågår också något av en definitionsstrid. Vad är jämlik hälsa, och vad är jämlik sjukvård? Utan att ge mig in i en filosofisk diskussion kring dessa begrepp så är min grundinställning den ganska traditionella om att hälso- och sjukvården ska erbjuda vård på lika villkor oavsett ålder, kön, ekonomisk ställning, utbildning, etnisk bakgrund eller sexuell läggning (och då har jag kanske ändå glömt något).
Jag brukar hävda att en av de större revolutioner vi sett i sjukvården de senaste decennierna är att vi mer har fått vård på lika villkor vad gäller åldersfrågan. De åldersgränser som tidigare fanns för när vissa ingrepp gjordes eller inte gjordes på en patient är i princip borta. Medicinsk utveckling, men även vår syn på vad som är rimligt eller orimligt har gjort att vi idag ger vård på lika villkor utifrån ett åldersperspektiv på ett helt annat sätt än för 20-30 år sedan.
Jag har nyligen också bloggat om det initiativ som vi har tagit i Västra Götalandsregionen för Kunskapscentrum för Jämställd vård, det vill säga vård på lika (eller för den delen olika) villkor beroende på kön. Här finns fortfarande stora kunskapsluckor och det nybildade kunskapscentrats uppgift är att bidra till mer kunskap inom området. Vi har fortfarande mycket kvar att göra inom detta område, men jag känner att vi i alla fall är på väg att förbättra oss.
Kunskapsöversikten från SKL blottlägger dock tydliga skillnader i såväl hälsa som i behandling inom sjukvården beroende på socioekonomiska faktorer som utbildning, inkomst och etnisk bakgrund.
Att det finns skillnader i hälsa beroende på bland annat socioekonomiska orsaker är ett problem i sig som långsiktigt måste angripas för att försöka utjämna hälsan i befolkningen. Att det dessutom tycks vara så att vi får olika god sjukvård till följd av socioekonomiska skillnader som utbildningsnivå, inkomstnivå eller etnisk härkomst är på sitt sätt mer bekymmersamt då det tyder på att vi bemöter och behandlar patienter annorlunda i hälso- och sjukvården på grund av eller till följd av dessa faktorer. Det är problem som vi måste försöka möta också i ett betydligt kortare perspektiv.
I Västra Götalandsregionen håller vi på att formulera handlingsprogram kring de sex God Vård-områdena. Förra veckans kunskapsöversikt från SKL ger ett viktigt bidrag till oss när vi ska formulera ett handlingsprogram för Jämlik vård i regionen.
Rubriken för dagens inlägg är Jämlik vård. Jämlik vård är en av de sex parametrarna, som tillsammans med Kunskapsbaserad, Patientfokuserad, Säker, Tillgänglig och Effektiv vård, utgör God Vård-konceptet (Socialstyrelsens föreskrift 2005:12) för ökad kvalitet i hälso- och sjukvården.
I slutet av förra veckan presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) en kunskapsöversikt med rubriken "Vård på (o)lika villkor". Det är en delvis dyster läsning som tydliggör en del av det vi redan vet, men även presenterar data som har varit okända för min del. Jag ska inte säga att översikten är skakande, men den är tänkvärd och kommer att kräva någon form av handling. Hälsa är ojämlikt fördelad, att det finns socioekonomiska skillnader i hälsa är ingen nyhet. Jag arbetade en gång i tiden med en ofta drastisk äldre kvinna som brukade säga att "det är bättre att vara frisk och rik än att vara sjuk och fattig", och det ligger ju onekligen något i det.
Det är inte enkelt att i några korta stycken på en blogg försöka sig på att sammanfatta kunskapsöversikten på 91 sidor. Jag uppmanar därför till läsning av översikten som kan laddas ned via länken ovan.
Det pågår också något av en definitionsstrid. Vad är jämlik hälsa, och vad är jämlik sjukvård? Utan att ge mig in i en filosofisk diskussion kring dessa begrepp så är min grundinställning den ganska traditionella om att hälso- och sjukvården ska erbjuda vård på lika villkor oavsett ålder, kön, ekonomisk ställning, utbildning, etnisk bakgrund eller sexuell läggning (och då har jag kanske ändå glömt något).
Jag brukar hävda att en av de större revolutioner vi sett i sjukvården de senaste decennierna är att vi mer har fått vård på lika villkor vad gäller åldersfrågan. De åldersgränser som tidigare fanns för när vissa ingrepp gjordes eller inte gjordes på en patient är i princip borta. Medicinsk utveckling, men även vår syn på vad som är rimligt eller orimligt har gjort att vi idag ger vård på lika villkor utifrån ett åldersperspektiv på ett helt annat sätt än för 20-30 år sedan.
Jag har nyligen också bloggat om det initiativ som vi har tagit i Västra Götalandsregionen för Kunskapscentrum för Jämställd vård, det vill säga vård på lika (eller för den delen olika) villkor beroende på kön. Här finns fortfarande stora kunskapsluckor och det nybildade kunskapscentrats uppgift är att bidra till mer kunskap inom området. Vi har fortfarande mycket kvar att göra inom detta område, men jag känner att vi i alla fall är på väg att förbättra oss.
Kunskapsöversikten från SKL blottlägger dock tydliga skillnader i såväl hälsa som i behandling inom sjukvården beroende på socioekonomiska faktorer som utbildning, inkomst och etnisk bakgrund.
Att det finns skillnader i hälsa beroende på bland annat socioekonomiska orsaker är ett problem i sig som långsiktigt måste angripas för att försöka utjämna hälsan i befolkningen. Att det dessutom tycks vara så att vi får olika god sjukvård till följd av socioekonomiska skillnader som utbildningsnivå, inkomstnivå eller etnisk härkomst är på sitt sätt mer bekymmersamt då det tyder på att vi bemöter och behandlar patienter annorlunda i hälso- och sjukvården på grund av eller till följd av dessa faktorer. Det är problem som vi måste försöka möta också i ett betydligt kortare perspektiv.
I Västra Götalandsregionen håller vi på att formulera handlingsprogram kring de sex God Vård-områdena. Förra veckans kunskapsöversikt från SKL ger ett viktigt bidrag till oss när vi ska formulera ett handlingsprogram för Jämlik vård i regionen.
Heldag med HSU
Varannan onsdag (i princip) samlas hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) för sammanträde i sessionssalen i Residenset i Vänersborg. Så har min rutin sett ut i snart fem år med knappt 20 möten per år, vilket gör att vi närmar oss HSU:s 100:e sammanträde. Ibland känns det som att det var i förra veckan som jag tillträdde på min post, men det är fem år sedan på onsdag i nästa vecka.
Idag hade vi 17 ärenden på listan jämfört med de 11,5 ärenden i snitt som vi hade under förra året. Det fick också effekt på tidsschemat. Vi var nästan en timme försenade redan efter dagens första punkt, och det blev därför lite stressigt under resten av dagen för att försöka vara klara till den utlysta presskonferensen 14.30. Tony Holm var på plats för att ge en första information om de kommande nationella riktlinjerna för diabetesvården vid 11-tiden. På grund av våra förseningar fick hade vänta till efter lunch innan det blev hans tur. Tack för ditt tålamod Tony, om du läser detta.
På grund av tågtiderna så börjar HSU numera kvart över nio iställer för klockan nio. Jag brukar ha som ambition på HSU-dagarna att åka hemifrån vid klockan sju för att vara uppe i Vänersborg senast halv åtta för att logga in datorn och hämta den första av dagens många muggar te. Att vara på plats i hyfsat god tid ger också möjlighet att hinna småprata lite med Lars-Göran och Sonja som på ett utmärkt sätt sörjer för allt praktiskt för oss vid HSU:s möten - eller det blir mest med Lars-Göran då Sonja har fullt upp med att sätta ut namnskyltar och dela ut "handlingar på bordet". På sitt sätt är det lite humor att vi sitter sju ledamöter, två ersättare och några tjänstemän med namnskyltar när de flesta av oss känner varandra väl sedan 8-10 år, men samtidigt är det lite högtidligt och den kan kanske vara till nytta för en och annan föredragande som inte brukar vara med oss - även om jag tvivlar på att de kan läsa namnskyltarna från andra änden av sessionssalen.
Successivt droppar sedan tjänstemän, ledamöter och politiska sekreterare in och det bildas ett antal minikonferenser på 2-3 personer som har viktiga saker att avhandla. Det kanske lika mycket är där och då som idéer föds och informella beslut fattas. Sammanträdesbordet är bra, men mingeldiskussion är kanske väl så viktiga för att få lite mer fakta i en fråga, efterfrågande av en åsikt, bokande av ett möte etcetera.
17-18 minuter över nio brukar jag hälsa välkommen och vi utser min vice ordförande Martin Andreasson till protokollsjusterare, och anmäler eventuellt tillkommande ärenden. Ytterligare några minuter senare brukar ytterligare en ledamot upp och vi är fulltaliga. Sedan är det fullt schema med någon eller ett par korta 5-minuterspauser om 10-15 minuter under dagen och en lunchpaus på en timme som istället blir 45-50 minuter. Idag blev det dessutom ett lunchmöte med ett par tjänstemän för min del för att förbereda kommande ärenden. Föredragningarna avlöser varandra, men vi väntar till slutet av mötet, ofta precis innan presskonferensen, med att gå till beslut i de olika ärendena. Det ger oss och våra politiska sekreterare chansen att eventuellt ta fram alternativa eller kompletterande beslutsförslag på basis av den ytterligare information vi fått i samband med föredragningarna eller till följd av de frågor vi ställt eller svar vi fått.
Vi har nästan alltid trevligt och till och med roligt på våra sammanträden. Stämningen är god och det brukar alltid bli ett antal skratt som lättar upp tillvaron när vi ofta fattar beslut om viktiga och angelägna frågor.
Vad är då poängen med detta inlägg? Tja, ett försök att beskriva en dag med HSU, men också att rikta ett tack till alla dem, från hälso- och sjukvårdsdirektören Lars-Olof Rönnqvist och nedåt i organisationen, som gör HSU till ett väloljat maskineri med bra beslutsunderlag och bra rutiner. Jag tycker att vi funnit en bra arbetsordning så här långt - nu tar vi oss an nästa fem år.
Idag hade vi 17 ärenden på listan jämfört med de 11,5 ärenden i snitt som vi hade under förra året. Det fick också effekt på tidsschemat. Vi var nästan en timme försenade redan efter dagens första punkt, och det blev därför lite stressigt under resten av dagen för att försöka vara klara till den utlysta presskonferensen 14.30. Tony Holm var på plats för att ge en första information om de kommande nationella riktlinjerna för diabetesvården vid 11-tiden. På grund av våra förseningar fick hade vänta till efter lunch innan det blev hans tur. Tack för ditt tålamod Tony, om du läser detta.
På grund av tågtiderna så börjar HSU numera kvart över nio iställer för klockan nio. Jag brukar ha som ambition på HSU-dagarna att åka hemifrån vid klockan sju för att vara uppe i Vänersborg senast halv åtta för att logga in datorn och hämta den första av dagens många muggar te. Att vara på plats i hyfsat god tid ger också möjlighet att hinna småprata lite med Lars-Göran och Sonja som på ett utmärkt sätt sörjer för allt praktiskt för oss vid HSU:s möten - eller det blir mest med Lars-Göran då Sonja har fullt upp med att sätta ut namnskyltar och dela ut "handlingar på bordet". På sitt sätt är det lite humor att vi sitter sju ledamöter, två ersättare och några tjänstemän med namnskyltar när de flesta av oss känner varandra väl sedan 8-10 år, men samtidigt är det lite högtidligt och den kan kanske vara till nytta för en och annan föredragande som inte brukar vara med oss - även om jag tvivlar på att de kan läsa namnskyltarna från andra änden av sessionssalen.
Successivt droppar sedan tjänstemän, ledamöter och politiska sekreterare in och det bildas ett antal minikonferenser på 2-3 personer som har viktiga saker att avhandla. Det kanske lika mycket är där och då som idéer föds och informella beslut fattas. Sammanträdesbordet är bra, men mingeldiskussion är kanske väl så viktiga för att få lite mer fakta i en fråga, efterfrågande av en åsikt, bokande av ett möte etcetera.
17-18 minuter över nio brukar jag hälsa välkommen och vi utser min vice ordförande Martin Andreasson till protokollsjusterare, och anmäler eventuellt tillkommande ärenden. Ytterligare några minuter senare brukar ytterligare en ledamot upp och vi är fulltaliga. Sedan är det fullt schema med någon eller ett par korta 5-minuterspauser om 10-15 minuter under dagen och en lunchpaus på en timme som istället blir 45-50 minuter. Idag blev det dessutom ett lunchmöte med ett par tjänstemän för min del för att förbereda kommande ärenden. Föredragningarna avlöser varandra, men vi väntar till slutet av mötet, ofta precis innan presskonferensen, med att gå till beslut i de olika ärendena. Det ger oss och våra politiska sekreterare chansen att eventuellt ta fram alternativa eller kompletterande beslutsförslag på basis av den ytterligare information vi fått i samband med föredragningarna eller till följd av de frågor vi ställt eller svar vi fått.
Vi har nästan alltid trevligt och till och med roligt på våra sammanträden. Stämningen är god och det brukar alltid bli ett antal skratt som lättar upp tillvaron när vi ofta fattar beslut om viktiga och angelägna frågor.
Vad är då poängen med detta inlägg? Tja, ett försök att beskriva en dag med HSU, men också att rikta ett tack till alla dem, från hälso- och sjukvårdsdirektören Lars-Olof Rönnqvist och nedåt i organisationen, som gör HSU till ett väloljat maskineri med bra beslutsunderlag och bra rutiner. Jag tycker att vi funnit en bra arbetsordning så här långt - nu tar vi oss an nästa fem år.
Politik är farligt
Politik är farligt, eller riskar i alla fall att leda till ohälsa. Den slutsatsen drar Hjärt- och lungsjukas riksförbund efter att ha erbjudit förtroendevalda och personal i riksdagen hälsotester i form av mätningar av blodtryck och kroppsfett.
Av 300 testade hade 1/3 för högt blodtryck och 2/3 ohälsosamt mycket fett i kroppen. Sex personer rekommenderades att omedelbart söka vård med anledning av sina testresultat.
Jag tror inte riksdagen skiljer sig från oss som jobbar i regionen eller de som sysslar med politik i kommunerna. Att arbeta i en politiskt styrd organisation innebär på många sätt stressande i arbetsuppgifterna, att allt sker i offentlighetens ljus skärper i någon mån den stressen och att politiken har som "affärsidé" att det ska råda konflikt snarare än konsensus bidrar till mycket jobb med antingen förankring för konsensus eller stress i form av konflikt.
Totalt sett tror jag dock att det finns väldigt många fler arbetsplatser som lider av liknande symptom, kanske till och med de allra flesta. Jag tycker därför att det är ett spännande initiativ av Hjärt- och lungsjukas riksförbund tagit med att lyfta och visa på folkhälsoproblemet vid Sveriges riksdag. Jag hoppas att det kan leda till en vidare diskussion.
Nu tror jag inte arbetsplatserna i sig är det som är främsta skälet till ohälsa utan att det snarare ligger i en kombination av höga krav på arbetsmarknaden, höga krav på familj och fritid samt allmän linställning i livsstilsfrågor. Det är svårt att låta bli att nästan börja diskutera i existentiella termer i dessa frågor. Hur långt kan vi driva utvecklingen innan vi fullständigt klappar ihop som människor?
Hälsan har under hela 1900-talet ständigt förbättrats och tydligt manifesterats i form av en ökad medellivslängd, frågan är om den utvecklingen kommer att fortsätta eller om vi kommer att få se en tillbakagång när vi ser resultaten av ökad alkoholkonsumtion, ökade krav på arbetsmarknaden och sämre mat- och motionsvanor hos allt fler som leder till ökad ohälsa.
Det Goda Livet är rubriken för Västra Götalandsregionens vision och där en god hälsa är ett bärande tema. När och var ges det egentligen utrymme för att diskutera de grundläggande förutsättningarna för livet som sådant, och är vi på rätt eller fel väg?
Av 300 testade hade 1/3 för högt blodtryck och 2/3 ohälsosamt mycket fett i kroppen. Sex personer rekommenderades att omedelbart söka vård med anledning av sina testresultat.
Jag tror inte riksdagen skiljer sig från oss som jobbar i regionen eller de som sysslar med politik i kommunerna. Att arbeta i en politiskt styrd organisation innebär på många sätt stressande i arbetsuppgifterna, att allt sker i offentlighetens ljus skärper i någon mån den stressen och att politiken har som "affärsidé" att det ska råda konflikt snarare än konsensus bidrar till mycket jobb med antingen förankring för konsensus eller stress i form av konflikt.
Totalt sett tror jag dock att det finns väldigt många fler arbetsplatser som lider av liknande symptom, kanske till och med de allra flesta. Jag tycker därför att det är ett spännande initiativ av Hjärt- och lungsjukas riksförbund tagit med att lyfta och visa på folkhälsoproblemet vid Sveriges riksdag. Jag hoppas att det kan leda till en vidare diskussion.
Nu tror jag inte arbetsplatserna i sig är det som är främsta skälet till ohälsa utan att det snarare ligger i en kombination av höga krav på arbetsmarknaden, höga krav på familj och fritid samt allmän linställning i livsstilsfrågor. Det är svårt att låta bli att nästan börja diskutera i existentiella termer i dessa frågor. Hur långt kan vi driva utvecklingen innan vi fullständigt klappar ihop som människor?
Hälsan har under hela 1900-talet ständigt förbättrats och tydligt manifesterats i form av en ökad medellivslängd, frågan är om den utvecklingen kommer att fortsätta eller om vi kommer att få se en tillbakagång när vi ser resultaten av ökad alkoholkonsumtion, ökade krav på arbetsmarknaden och sämre mat- och motionsvanor hos allt fler som leder till ökad ohälsa.
Det Goda Livet är rubriken för Västra Götalandsregionens vision och där en god hälsa är ett bärande tema. När och var ges det egentligen utrymme för att diskutera de grundläggande förutsättningarna för livet som sådant, och är vi på rätt eller fel väg?
Fel fokus
Jag har bestämt mig för att försöka hålla denna blogg enbart till hälso- och sjukvårdsfrågor, även om jag har tillåtit mig något enstaka avsteg under de 15 månader som jag har bloggat. Jag ska delvis göra ett undantag i dag också.
Sverige, och hela världen, står inför ordentliga utmaningar de närmaste åren för att återskapa förtroende och framtidstro för att få tillväxten och utvecklingen att ta fart på nytt. Om detta verkar alla vara eniga. Den svårare frågan är vilken lösningen är, eller kanske snarare lösningarna som bidrar till att vi får fart på sysselsättning, investeringar, konsumtion och så vidare.
Vad har då den offentliga debatten handlat om under de senaste veckorna. Jo, bonusar och avgångsvederlag. Jag tillhör också dem som tycker att bonusar i företag och organisationer som går back kraftigt sticker i ögonen, men jag blir samtidigt så ofantligt trött på den publika debatten där alla debattörer - finansministern, statsministern, fackpamparna och andra - gör frågan om bonusar till huvudfrågan i debatten, och alla journalister, bloggare och insändarskribenter hänger gärna på.
Den som inte är lite mer insatt i ekonomi får ju intrycket att om bara chefer i näringslivet och särskilt i bankerna avstår från bonusar så löser sig hela västvärldens ekonomiska kris. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Vi har totalt fel fokus i den debatt som nu rasar.
För varje dag som alla människor som borde ägna sig åt lösningar på den ekonomiska situationen ägnar sig åt diskussioner och debatter om bonusar så försvinner en dags arbete för konstruktiva lösningar.
Jag upprepar gärna att jag också finner många fall av bonusar och dess storlekar som stötande, men det är lika stötande när personer som borde veta bättre bidrar till att piska upp en mobbstämning för att hitta någon syndabock när man själv inte hittar några lösningar på de problem som man är satt att ta itu med.
Sverige, och hela världen, står inför ordentliga utmaningar de närmaste åren för att återskapa förtroende och framtidstro för att få tillväxten och utvecklingen att ta fart på nytt. Om detta verkar alla vara eniga. Den svårare frågan är vilken lösningen är, eller kanske snarare lösningarna som bidrar till att vi får fart på sysselsättning, investeringar, konsumtion och så vidare.
Vad har då den offentliga debatten handlat om under de senaste veckorna. Jo, bonusar och avgångsvederlag. Jag tillhör också dem som tycker att bonusar i företag och organisationer som går back kraftigt sticker i ögonen, men jag blir samtidigt så ofantligt trött på den publika debatten där alla debattörer - finansministern, statsministern, fackpamparna och andra - gör frågan om bonusar till huvudfrågan i debatten, och alla journalister, bloggare och insändarskribenter hänger gärna på.
Den som inte är lite mer insatt i ekonomi får ju intrycket att om bara chefer i näringslivet och särskilt i bankerna avstår från bonusar så löser sig hela västvärldens ekonomiska kris. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Vi har totalt fel fokus i den debatt som nu rasar.
För varje dag som alla människor som borde ägna sig åt lösningar på den ekonomiska situationen ägnar sig åt diskussioner och debatter om bonusar så försvinner en dags arbete för konstruktiva lösningar.
Jag upprepar gärna att jag också finner många fall av bonusar och dess storlekar som stötande, men det är lika stötande när personer som borde veta bättre bidrar till att piska upp en mobbstämning för att hitta någon syndabock när man själv inte hittar några lösningar på de problem som man är satt att ta itu med.
PSA-debatten
Måste återigen skriva ett inlägg om allmän screening med PSA-test för prostatacancer.
Jag blir lite smickrad av att i en artikel i Dagens Medicin bli betecknad som en av tre tunga politiker tillsammans med socialministern och ordföranden i riksdagens socialutskott som uttalat oss i frågan om allmänna PSA-tester. Slutsatsen att jag vill öppna för att Västra Götalandsregionen ska införa allmän screening är dock inte korrekt. Det jag har försökt förmedla är att den ökade forskning kring PSA-tester som efterlystes i de nationella riktlinjerna för två år sedan nu har fått ett stort kunskapstillskott i form av den nya studien. Det är bra med mer kunskap för den fortsatta diskussionen och de överväganden som bör göras.
I övrigt försökte jag problematisera kring screeningundersökningar i största allmänhet i ett inlägg i den här bloggen för ett par dagar sedan. Vill också betona att jag inte har planer på att regionen enskilt ska införa allmänna PSA-tester utan stöd i nationella riktlinjer eller motsvarande, och i det arbetet måste en rad överväganden göras kring framför allt hur kostnadseffektivt det är.
Jag tycker att Dagens Nyheters reporter Karin Bojs gör en klockren analys i dagens tidning kring vad hela diskussionen handlar om och kommer att handla om framöver.
Precis som i många andra frågor som handlar om större förändringar i sjukvården finns det skäl att vara lite eftertänksam. Den stora europeiska studien om PSA-screening är ett välkommen kunskapsunderlag, men fördelarna med allmän screening måste vägas mot nackdelarna och i sin tur vägas mot alternativkostnaderna i båda fallen.
Det viktigaste är inte att ett antal tunga vårdpolitiker eller patientföreningar nu tycker till i frågan om allmänna PSA-tester ska införas. Det viktigaste är vilken slutsats som den medicinska professionen drar och vilken slutsats de kan enas om. I de nationella riktlinjerna för två år sedan blev det efter mycket diskussioner en konsensus om att inte rekommendera allmän screening, utan att screening även fortsatt skulle vara en fråga för mer forskning och utveckling. Jag hör redan skilda uppfattningar från urologer i frågan om den nya studien ska förändra det ställningstagandet eller inte.
Diskussionen kommer att ta fart, skrev jag för ett par dagar sedan. Karin Bojs skriver i sin artikel att debatten om PSA-test till alla lär rasa vidare. Det är bra. Det är ur diskussionen och debatten, där argument får vägas och brytas mot varandra, som ett nytt ställningstagande kommer att formas.
Om jag ska försöka mig på en prognos kring om allmän screening för prostatacancer kommer att rekommenderas eller ej, så är det min tro att det är avhängingt utvecklingen av PSA-testerna. Mer träffsäkra tester som förmår att bättre skilja mellan allvarliga cancertumörer och andra mer godartade långsamväxande och icke aggrevisa tumörer. En sådan utveckling lär vara på gång, och jag tror det är en förutsättning för att förhindra överbehandling och onödig oro.
Jag blir lite smickrad av att i en artikel i Dagens Medicin bli betecknad som en av tre tunga politiker tillsammans med socialministern och ordföranden i riksdagens socialutskott som uttalat oss i frågan om allmänna PSA-tester. Slutsatsen att jag vill öppna för att Västra Götalandsregionen ska införa allmän screening är dock inte korrekt. Det jag har försökt förmedla är att den ökade forskning kring PSA-tester som efterlystes i de nationella riktlinjerna för två år sedan nu har fått ett stort kunskapstillskott i form av den nya studien. Det är bra med mer kunskap för den fortsatta diskussionen och de överväganden som bör göras.
I övrigt försökte jag problematisera kring screeningundersökningar i största allmänhet i ett inlägg i den här bloggen för ett par dagar sedan. Vill också betona att jag inte har planer på att regionen enskilt ska införa allmänna PSA-tester utan stöd i nationella riktlinjer eller motsvarande, och i det arbetet måste en rad överväganden göras kring framför allt hur kostnadseffektivt det är.
Jag tycker att Dagens Nyheters reporter Karin Bojs gör en klockren analys i dagens tidning kring vad hela diskussionen handlar om och kommer att handla om framöver.
Precis som i många andra frågor som handlar om större förändringar i sjukvården finns det skäl att vara lite eftertänksam. Den stora europeiska studien om PSA-screening är ett välkommen kunskapsunderlag, men fördelarna med allmän screening måste vägas mot nackdelarna och i sin tur vägas mot alternativkostnaderna i båda fallen.
Det viktigaste är inte att ett antal tunga vårdpolitiker eller patientföreningar nu tycker till i frågan om allmänna PSA-tester ska införas. Det viktigaste är vilken slutsats som den medicinska professionen drar och vilken slutsats de kan enas om. I de nationella riktlinjerna för två år sedan blev det efter mycket diskussioner en konsensus om att inte rekommendera allmän screening, utan att screening även fortsatt skulle vara en fråga för mer forskning och utveckling. Jag hör redan skilda uppfattningar från urologer i frågan om den nya studien ska förändra det ställningstagandet eller inte.
Diskussionen kommer att ta fart, skrev jag för ett par dagar sedan. Karin Bojs skriver i sin artikel att debatten om PSA-test till alla lär rasa vidare. Det är bra. Det är ur diskussionen och debatten, där argument får vägas och brytas mot varandra, som ett nytt ställningstagande kommer att formas.
Om jag ska försöka mig på en prognos kring om allmän screening för prostatacancer kommer att rekommenderas eller ej, så är det min tro att det är avhängingt utvecklingen av PSA-testerna. Mer träffsäkra tester som förmår att bättre skilja mellan allvarliga cancertumörer och andra mer godartade långsamväxande och icke aggrevisa tumörer. En sådan utveckling lär vara på gång, och jag tror det är en förutsättning för att förhindra överbehandling och onödig oro.
Läkemedelsavtal klart
Kors i taket!
Vi hann inte komma in i andra kvartalet innan ett läkemedelsavtal mellan staten och Sverige kommuner och landsting (SKL) blev klart. Jag har tjatat om detta ett par gånger redan på bloggen sedan årsskiftet, om att vi behöver ett avtal och att vi behöver få ett statsbidrag som faktiskt täcker regioner och landstings kostnadsutveckling för både receptläkemedel och rekvisitionsläkemedel.
Nu har vi alla fall fått ett avtal, men det täcker knappast vår kostnadsutveckling. Under 2008 var Västra Götalandsregionens kostnadsutveckling 4,5%, vilket var några tiondelar lägre än utvecklingen i riket. Det avtalsförslag som nu finns och som jag antar att SKL:s styrelse ska anta på fredag innebär en kompensation på ca 3,6% för 2009 och ungefär lika mycket 2010, eller räknat i kronor en uppräkning med 800 miljoner kronor såväl 2009 som 2010.
Jag har hört kommentarer från SKL om att det är bra med ett avtal på två år, och det är det väl om innehållet i avtalet är bra. Jag tycker att det är tveksamt med ett 2-årsavtal på dessa nivåer. Enda fördelen med ett avtal på två år i detta läge är att vi faktiskt kan beräkna vilket statsbidrag vi får 2010 när vi nu närmar oss slutfasen på det budgetarbetet med stormsteg. Det visar i sin tur hur sjukt det är med en överenskommelse för 2009 i mars 2009.
För regionens del kommer statsbidraget att innebära ett reellt tillskott på cirka 135 miljoner kronor då vi i den budget vi la för 10 månader sedan inte räknade med någon uppräkning alls till följd av brist på överenskommelse mellan staten och SKL, och en ökad intäkt på 135 miljoner kronor är inte att förakta i dessa dagar.
Det finns väl inte på kartan att SKL i sista stund säger nej till det föreslagna avtalet, men jag är personligen glad att jag inte behöver vara med och fatta det beslutet i SKL:s styrelse för jag hade varit mycket tveksam.
Vi hann inte komma in i andra kvartalet innan ett läkemedelsavtal mellan staten och Sverige kommuner och landsting (SKL) blev klart. Jag har tjatat om detta ett par gånger redan på bloggen sedan årsskiftet, om att vi behöver ett avtal och att vi behöver få ett statsbidrag som faktiskt täcker regioner och landstings kostnadsutveckling för både receptläkemedel och rekvisitionsläkemedel.
Nu har vi alla fall fått ett avtal, men det täcker knappast vår kostnadsutveckling. Under 2008 var Västra Götalandsregionens kostnadsutveckling 4,5%, vilket var några tiondelar lägre än utvecklingen i riket. Det avtalsförslag som nu finns och som jag antar att SKL:s styrelse ska anta på fredag innebär en kompensation på ca 3,6% för 2009 och ungefär lika mycket 2010, eller räknat i kronor en uppräkning med 800 miljoner kronor såväl 2009 som 2010.
Jag har hört kommentarer från SKL om att det är bra med ett avtal på två år, och det är det väl om innehållet i avtalet är bra. Jag tycker att det är tveksamt med ett 2-årsavtal på dessa nivåer. Enda fördelen med ett avtal på två år i detta läge är att vi faktiskt kan beräkna vilket statsbidrag vi får 2010 när vi nu närmar oss slutfasen på det budgetarbetet med stormsteg. Det visar i sin tur hur sjukt det är med en överenskommelse för 2009 i mars 2009.
För regionens del kommer statsbidraget att innebära ett reellt tillskott på cirka 135 miljoner kronor då vi i den budget vi la för 10 månader sedan inte räknade med någon uppräkning alls till följd av brist på överenskommelse mellan staten och SKL, och en ökad intäkt på 135 miljoner kronor är inte att förakta i dessa dagar.
Det finns väl inte på kartan att SKL i sista stund säger nej till det föreslagna avtalet, men jag är personligen glad att jag inte behöver vara med och fatta det beslutet i SKL:s styrelse för jag hade varit mycket tveksam.
Sjukvårdsrådgivningen
Allra först kan jag konstatera att jag i mitt blogginlägg från igår förmiddag om screeningundersökning skrev att diskussionen om screeningundersökningar mot prostatacancer nu kommer att ta fart. Jag hann knappt posta mitt inlägg innan Radio Göteborg ringde och ville intervjua mig idag på morgonen i frågan. Den som vill lyssna på intervjun kan hitta den på Radio Göteborgs hemsida (klockan 08.13.40 och framåt).
...och nu över till dagens bloggtema - Sjukvårdsrådgivningen
Västra Götalandsregionen har i budgeten för 2009 satt upp som mål att 90% av alla samtal till vår sjukvårdsrådgivning ska kunna besvaras inom tre minuter. Det är viktigt med en hög tillgänglighet till sjukvårdsrådgivningen som ska kunna slussa patienter till rätt vårdnivå eller kunna ge råd om egenvård till de patienter som inte bedöms behöva sjukvårdens resurser.
Vi visste att sjukvårdsrådgivningen (eller sjukvårdsupplysningen som det tidigare hette) i regionen inte hade den tillgänglighet som vi önskade och beslutade därför för ett par år sedan att avsätta mer resurser till sjukvårdsrådgivningen.
När vi för första gången fick en samlad uppföljning av följsamhet till målet per januari blev nog de flesta av oss tagna på sängen. Endast knappt en tredjedel av alla samtal besvarades inom tre minuter och totalt var det 4 av 10 telefonörer som gav upp till följd av för långa väntetider. Hur många av dem som med rätta eller i onödan valde att åka till någon av våra sjukhusakuter vet vi inte, men det är bland annat de "onödiga" besöken på akuterna som vi vill undvika med en hög servicenivå på sjukvårdsrådgivningen.
Jag brukar i många sammanhang framhålla regionens lyckade arbete för ökad tillgänglighet i sjukvården där vi numera intar en nationellt ledande position vad gäller god tillgänglighet. Ambitionen har varit densamma för sjukvårdsrådgivningen, men vi kan nu konstatera att vi är en bra bit från målen. Hälso- och sjukvårdsutskottet gav omedelbart ett uppdrag om att se över var problemen eller flaskhalsarna funnits. Vi har skjutit till resurser för en nivå som bedöms räcka för att anställa tillräckligt mycket personal för att klara kravet på att 90% av samtalen ska kunna besvaras inom tre minuter.
Göteborgs-Posten har idag bristerna inom sjukvårdsrådgivningen som huvudnyhet på förstasidan, och visar också på den uppföljning som har skett per februari i år. Glädjande är att tillgängligheten har förbättrats från januari till februari. 36% av samtalen besvaras inom tre minuter jämfört med 32% i januari. Antalet omhändertagna inkommande samtal (alltså oavsett väntetid) har också ökat från 59% till 64%.
Det är bra att siffrorna från en månad till en annan ser bättre ut, men nivåerna är på tok för låga. Senast i slutet av april ska hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) få en redovisning av den uppföljning som nu genomförs och vi kan då se vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att vi ska nå en högre måluppfyllelse.
Det som förvånar mig lika mycket som regionens svaga siffror vad gäller måluppfyllelse är att situationen i landet som helhet inte är bättre. Våra 36% besvarade samtal ska jämföras med rikssnittet på 44%. Det är inget försök att bortförklara våra siffror, men jag trodde fler delar av landet låg betydligt bättre till.
Från politiskt håll tar vi signalerna om en dålig tillgänglighet till sjukvårdsrådgivningen på allra största allvar. Vi kommer den 1 april att ansluta oss till det nationellt gemensamma telefonnumret för sjukvårdsrådgivningen - 1177. Det kommer i sig att göra sjukvårdsrådgivningen mer tillgänglig med ett gemensamt och enklare nummer som invånarna kan lära sig utantill, men det kommer inte att minska antalet som ringer, utan tvärtom öka antalet som ringer sjukvårdsrådgivningen och det måste vi helt enkelt klara av att möta.
...och nu över till dagens bloggtema - Sjukvårdsrådgivningen
Västra Götalandsregionen har i budgeten för 2009 satt upp som mål att 90% av alla samtal till vår sjukvårdsrådgivning ska kunna besvaras inom tre minuter. Det är viktigt med en hög tillgänglighet till sjukvårdsrådgivningen som ska kunna slussa patienter till rätt vårdnivå eller kunna ge råd om egenvård till de patienter som inte bedöms behöva sjukvårdens resurser.
Vi visste att sjukvårdsrådgivningen (eller sjukvårdsupplysningen som det tidigare hette) i regionen inte hade den tillgänglighet som vi önskade och beslutade därför för ett par år sedan att avsätta mer resurser till sjukvårdsrådgivningen.
När vi för första gången fick en samlad uppföljning av följsamhet till målet per januari blev nog de flesta av oss tagna på sängen. Endast knappt en tredjedel av alla samtal besvarades inom tre minuter och totalt var det 4 av 10 telefonörer som gav upp till följd av för långa väntetider. Hur många av dem som med rätta eller i onödan valde att åka till någon av våra sjukhusakuter vet vi inte, men det är bland annat de "onödiga" besöken på akuterna som vi vill undvika med en hög servicenivå på sjukvårdsrådgivningen.
Jag brukar i många sammanhang framhålla regionens lyckade arbete för ökad tillgänglighet i sjukvården där vi numera intar en nationellt ledande position vad gäller god tillgänglighet. Ambitionen har varit densamma för sjukvårdsrådgivningen, men vi kan nu konstatera att vi är en bra bit från målen. Hälso- och sjukvårdsutskottet gav omedelbart ett uppdrag om att se över var problemen eller flaskhalsarna funnits. Vi har skjutit till resurser för en nivå som bedöms räcka för att anställa tillräckligt mycket personal för att klara kravet på att 90% av samtalen ska kunna besvaras inom tre minuter.
Göteborgs-Posten har idag bristerna inom sjukvårdsrådgivningen som huvudnyhet på förstasidan, och visar också på den uppföljning som har skett per februari i år. Glädjande är att tillgängligheten har förbättrats från januari till februari. 36% av samtalen besvaras inom tre minuter jämfört med 32% i januari. Antalet omhändertagna inkommande samtal (alltså oavsett väntetid) har också ökat från 59% till 64%.
Det är bra att siffrorna från en månad till en annan ser bättre ut, men nivåerna är på tok för låga. Senast i slutet av april ska hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) få en redovisning av den uppföljning som nu genomförs och vi kan då se vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att vi ska nå en högre måluppfyllelse.
Det som förvånar mig lika mycket som regionens svaga siffror vad gäller måluppfyllelse är att situationen i landet som helhet inte är bättre. Våra 36% besvarade samtal ska jämföras med rikssnittet på 44%. Det är inget försök att bortförklara våra siffror, men jag trodde fler delar av landet låg betydligt bättre till.
Från politiskt håll tar vi signalerna om en dålig tillgänglighet till sjukvårdsrådgivningen på allra största allvar. Vi kommer den 1 april att ansluta oss till det nationellt gemensamma telefonnumret för sjukvårdsrådgivningen - 1177. Det kommer i sig att göra sjukvårdsrådgivningen mer tillgänglig med ett gemensamt och enklare nummer som invånarna kan lära sig utantill, men det kommer inte att minska antalet som ringer, utan tvärtom öka antalet som ringer sjukvårdsrådgivningen och det måste vi helt enkelt klara av att möta.
Vatikanen och folkhälsan
Påven Benedictus XVI drar idag ännu ett strå till stacken som placerar Vatikanen och den katolska kyrkan som ett av de större hoten mot folkhälsan i världen. På väg till sitt första besök som påve i Afrika tar den tyske ledaren för katolska kyrkan till orda och förklarar att användning av kondomer kan förvärra problemet med HIV/Aids i Afrika. Vilken värld lever han i?
Huvudproblemet är egentligen västvärldens allt för ringa stödinsatser för att förhindra spridning och i nästa steg allt för ringa medicinskt stöd i form av bland annat läkemedel till befolkningen i Afrika. Den nonchalans som visas av omvärlden hade inte kunnat visas någon annanstans på jordklotet. Det är klart att det inte blir bättre när Sydafrikas förre president Thabo Mbeki också var oerhört okunnig/otydlig i hur HIV/Aids sprids och även förvånansvärt svag i sitt engagemang i frågan. Vad påven nu gör är att inte bara en bekräftelse på omvärldens nonchalans utan dessutom en dolkstöt i ryggen på de positiva inslag som finns i kampen mot HIV/Aids i Afrika.
Vatikanen har redan gjort bort sig rejält under månaden sedan en biskop i Brasilien bannlyst de läkare som gjort en abort för en nio-årig flicka som blivit gravid med tvillingar efter att ha våldtagits av sin styvfar. Även flickans mamma bannlystes då hon godkänt att flickan genomgick aborten.
När påven nu drar iväg på turné (har svårt att hitta ett bättre ord) i Afrika är hans budskap provocerande. I påvens värld tycks kondomen vara den värsta innovationen i världshistorien. Jag förstår inte logiken. Jag kan intellektuellt begripa, om än inte dela, den katolska kyrkans motstånd mot abort utifrån en diskussion om när liv uppstår, men syftet med kondomen är ju att liv aldrig ska uppstå. Den katolska kyrkan och påven borde vara kondomens främsta försvarare.
HIV/Aids-frågan kan tyvärr inte klassas som något annat än ett gigantiskt folkhälsoproblem i främst södra Afrika. Minst 5-6 miljoner människor smittas med HIV varje år, och cirka hälften så många dör i Aids. Användning av kondom är den bäst kända metoden för att minska spridningen av HIV i samband med sexuella kontakter.
Vi som har förmånen att leva i den rikare delen av världen har ett ansvar för att också hjälpa och stödja andra delar av världen med såväl preventiva som sjukvårdande insatser. Vi behöver bidra med mer engagemang och fler insatser - inte färre.
Jag kan därför inte känna annat än förakt inför den hållning som påven och den katolska kyrkan fortsätter inta i denna fråga.
Huvudproblemet är egentligen västvärldens allt för ringa stödinsatser för att förhindra spridning och i nästa steg allt för ringa medicinskt stöd i form av bland annat läkemedel till befolkningen i Afrika. Den nonchalans som visas av omvärlden hade inte kunnat visas någon annanstans på jordklotet. Det är klart att det inte blir bättre när Sydafrikas förre president Thabo Mbeki också var oerhört okunnig/otydlig i hur HIV/Aids sprids och även förvånansvärt svag i sitt engagemang i frågan. Vad påven nu gör är att inte bara en bekräftelse på omvärldens nonchalans utan dessutom en dolkstöt i ryggen på de positiva inslag som finns i kampen mot HIV/Aids i Afrika.
Vatikanen har redan gjort bort sig rejält under månaden sedan en biskop i Brasilien bannlyst de läkare som gjort en abort för en nio-årig flicka som blivit gravid med tvillingar efter att ha våldtagits av sin styvfar. Även flickans mamma bannlystes då hon godkänt att flickan genomgick aborten.
När påven nu drar iväg på turné (har svårt att hitta ett bättre ord) i Afrika är hans budskap provocerande. I påvens värld tycks kondomen vara den värsta innovationen i världshistorien. Jag förstår inte logiken. Jag kan intellektuellt begripa, om än inte dela, den katolska kyrkans motstånd mot abort utifrån en diskussion om när liv uppstår, men syftet med kondomen är ju att liv aldrig ska uppstå. Den katolska kyrkan och påven borde vara kondomens främsta försvarare.
HIV/Aids-frågan kan tyvärr inte klassas som något annat än ett gigantiskt folkhälsoproblem i främst södra Afrika. Minst 5-6 miljoner människor smittas med HIV varje år, och cirka hälften så många dör i Aids. Användning av kondom är den bäst kända metoden för att minska spridningen av HIV i samband med sexuella kontakter.
Vi som har förmånen att leva i den rikare delen av världen har ett ansvar för att också hjälpa och stödja andra delar av världen med såväl preventiva som sjukvårdande insatser. Vi behöver bidra med mer engagemang och fler insatser - inte färre.
Jag kan därför inte känna annat än förakt inför den hållning som påven och den katolska kyrkan fortsätter inta i denna fråga.
Screening
"- Jag är övertygad om att väldigt många kommer att vara kritiska - men diskussionen kommer att ta fart."
Med det citatet från Jonas Hugosson avslutas en artikel i dagens Göteborgs-Posten om en ny stor forskningsstudie kring screening för prostatacancer som visar på vinster i form av minskad risk för obotlig prostatacancer av att bedriva screeningundersökningar på män över 50 år.
Visst är det så. Diskussionerna tar alltid, eller i alla fast oftast, fart när det gäller att införa nya screeningsmetoder i hälso- och sjukvården. Organiserad mammografiscreening för bröstcancer har väl funnits i ca 30 år, men nyttan har i alla fall fram tills nyligen ifrågasatts från olika håll - och gör det kanske även fortsatt även om diskussionen tydligt har svalnat.
Jag har ingen principiell hållning i frågan om allmänna screeningundersökningar. Det är naturligtvis önskvärt att kunna upptäcka sjukdomar i så god tid att de är lättare behandlingsbara och ger patienten en bättre prognos, å andra sidan innebär all screeningsverksamhet att man skapar en viss oro i målgruppen och att det inträffar att vi får så kallade falskt positiva svar, d v s att patienter felaktigt får besked om en sjukdom. Den stora prostatastudien som det skrivs om i GP idag visar också på att ingen screeningsverksamhet är så finmaskig att alla riskpatienter fångas upp i tid.
Västra Götalandsregionen har nyligen börjat en screeningprogram för bukaortaaneurysm (bråck på kroppspulsådern) på män över 65 år. För några år sedan började vi mer organiserat med hörselscreening för nyfödda barn och sedan länge bedrivit mammografiscreening för bröstcancer och cellprovskontroller för livmoderhalscancer.
Med den medicinska utvecklingen och den genetiska kunskapsutvecklingen kommer med all säkerhet krav och önskemål att komma om både fler screeningprogram och att fler nya vacciner ska in i de allmänna vaccinationsprogrammen.
Ska vi bara bejaka denna utveckling, eller kan det rent av vara så att vi dränerar den sjukvårdande verksamheten på resurser (ekonomiska och personella) med allt för mycket av förebyggande verksamhet, och är det i så fall ett övergående problem när vinsterna inträffar om 10-20 år?
Min slutsats är att vi i grunden bör bejaka en utveckling där vi kan förhindra allvarliga sjukdomstillstånd genom exempelvis screeningundersökningar, men att kostnadseffektiviteten tydligt måste belysas i sammanhanget och i stor utsträckning avgöra våra ställningstaganden.
Kostnadseffektivitet kan ju i sammanhanget uppfattas som ett mycket kallt ord som sjukvårdsansvariga politiker som bara tänker på budget använder, men för mig är kostnadseffektivitet ett mycket varmt ord. Kostnadseffektivitet handlar om att kostnaderna ska stå i rimlig proportion till effekterna av insatserna. I ett läge (och det läget kommer aldrig att förändras) där vi kan göra mer än vad vi har råd att göra i hälso- och sjukvården så är kostnadseffektivitetsprincipen lika viktig som människovärdesprincipen och behovsprincipen när vi ska göra prioriteringar mellan vad som är mest angeläget att lägga våra gemensamma resurser på.
Kostar en screeningsverksamhet - ekonomiskt, men även i form av ökad oro - mer än vad som är rimligt i förhållande till den effekt vi får så bör vi avstå. Hur det förhåller sig med den saken utifrån den stora studien kring screening om prostatacancer vågar jag inte har någon uppfattning om just nu, men Jonas Hugosson har garanterat rätt när han säger att: "diskussion kommer att ta fart".
Med det citatet från Jonas Hugosson avslutas en artikel i dagens Göteborgs-Posten om en ny stor forskningsstudie kring screening för prostatacancer som visar på vinster i form av minskad risk för obotlig prostatacancer av att bedriva screeningundersökningar på män över 50 år.
Visst är det så. Diskussionerna tar alltid, eller i alla fast oftast, fart när det gäller att införa nya screeningsmetoder i hälso- och sjukvården. Organiserad mammografiscreening för bröstcancer har väl funnits i ca 30 år, men nyttan har i alla fall fram tills nyligen ifrågasatts från olika håll - och gör det kanske även fortsatt även om diskussionen tydligt har svalnat.
Jag har ingen principiell hållning i frågan om allmänna screeningundersökningar. Det är naturligtvis önskvärt att kunna upptäcka sjukdomar i så god tid att de är lättare behandlingsbara och ger patienten en bättre prognos, å andra sidan innebär all screeningsverksamhet att man skapar en viss oro i målgruppen och att det inträffar att vi får så kallade falskt positiva svar, d v s att patienter felaktigt får besked om en sjukdom. Den stora prostatastudien som det skrivs om i GP idag visar också på att ingen screeningsverksamhet är så finmaskig att alla riskpatienter fångas upp i tid.
Västra Götalandsregionen har nyligen börjat en screeningprogram för bukaortaaneurysm (bråck på kroppspulsådern) på män över 65 år. För några år sedan började vi mer organiserat med hörselscreening för nyfödda barn och sedan länge bedrivit mammografiscreening för bröstcancer och cellprovskontroller för livmoderhalscancer.
Med den medicinska utvecklingen och den genetiska kunskapsutvecklingen kommer med all säkerhet krav och önskemål att komma om både fler screeningprogram och att fler nya vacciner ska in i de allmänna vaccinationsprogrammen.
Ska vi bara bejaka denna utveckling, eller kan det rent av vara så att vi dränerar den sjukvårdande verksamheten på resurser (ekonomiska och personella) med allt för mycket av förebyggande verksamhet, och är det i så fall ett övergående problem när vinsterna inträffar om 10-20 år?
Min slutsats är att vi i grunden bör bejaka en utveckling där vi kan förhindra allvarliga sjukdomstillstånd genom exempelvis screeningundersökningar, men att kostnadseffektiviteten tydligt måste belysas i sammanhanget och i stor utsträckning avgöra våra ställningstaganden.
Kostnadseffektivitet kan ju i sammanhanget uppfattas som ett mycket kallt ord som sjukvårdsansvariga politiker som bara tänker på budget använder, men för mig är kostnadseffektivitet ett mycket varmt ord. Kostnadseffektivitet handlar om att kostnaderna ska stå i rimlig proportion till effekterna av insatserna. I ett läge (och det läget kommer aldrig att förändras) där vi kan göra mer än vad vi har råd att göra i hälso- och sjukvården så är kostnadseffektivitetsprincipen lika viktig som människovärdesprincipen och behovsprincipen när vi ska göra prioriteringar mellan vad som är mest angeläget att lägga våra gemensamma resurser på.
Kostar en screeningsverksamhet - ekonomiskt, men även i form av ökad oro - mer än vad som är rimligt i förhållande till den effekt vi får så bör vi avstå. Hur det förhåller sig med den saken utifrån den stora studien kring screening om prostatacancer vågar jag inte har någon uppfattning om just nu, men Jonas Hugosson har garanterat rätt när han säger att: "diskussion kommer att ta fart".
Fortsatt hög tillgänglighet
Västra Götalandsregionens resultat för måluppfyllelse kring vårdgarantin per den sista februari kom sent i fredags, men en helg utan mejl för min del gjorde att jag kunde ta del av resultaten först idag. Resultaten är aningen sämre än för januari, men resultaten bekräftar ändå en fortsatt hög måluppfyllelse (85-90%) till vårdgarantin. Särskilt glädjande är att vi når 100% måluppfyllelse till besöksgarantin om 30 dagar till barn- och ungdomspsykiatrin.
Normalt brukar vi ha en liten säsongsvariation i måluppfyllelse över julen, och en större säsongsvariation över sommaren. Det brukar resultera i lite sämre resultat i december och januari jämfört med november och februari. I år fick vi bättre resultat i december än i november, men har i gengäld haft en liten försämring i januari och februari. Är det en trend? Det varken tror eller hoppas jag. Skulle inte siffrorna för mars se bättre ut finns det dock anledning till viss oro.
Regionen är nära full måluppfyllelse, och nu gäller det att hänga i för att nå hela vägen fram och en gång för alla knäcka problemet med långa vårdköer. Organisation kommer att behöva ha fortsatt stort fokus på tillgänglighetsfrågorna, och i de fall som det behövs nyttja de alternativa vårdgivare som finns för att hjälpa till med besök och operationer för att kunna erbjuda samtliga invånare vård inom vårdgarantitiderna.
Extra pengar och en målrelaterad bonus till de verksamheter som lyckas är några av de instrument vi har arbetat med under de senaste åren för att stimulera verksamheterna till bättre resultat och det har givit effekt. Regionen har under de senaste 4-5 åren gått från att vara ett av de landsting och regioner med sämst tillgänglighet till ett av de som har allra högst tillgänglighet. Nu fokuseras arbetet på att bekräfta den positionen, men vi inleder också en diskussion om hur vi ytterligare ska förbättre tillgängligheten i regionens hälso- och sjukvård.
1 vårdcentral
Fick i fredags höra att den första ansökan om att få bedriva primärvård inom ramen för VG Primärvård hade kommit in till kansliet som nu ska genomföra en process för godkännande av de vårdcentraler som ansöker.
Jag kan inte säga att jag varit orolig för att inte någon skulle ansöka, men faktum är att från den 1 oktober i höst så börjar vi, i någon mån, om på nytt med nya förutsättningar för primärvården och nya förutsättningar för att bedriva primärvård i Västra Götalandsregionen. De som vill vara med från start (1 oktober) ska inkomma med sina ansökningar senast den 14 april.
Jag vet att regionens egen primärvårdsorganisation kommer att ansöka om att få bedriva primärvård vid minst de 116 vårdcentraler som redan finns i regionen, men vi hoppas självklart både på att de vårdcentraler som bedrivs av andra vårdgivare idag ska söka, liksom ytterligare några nya vårdgivare.
Hur många de blir har jag ingen aning om. Jag har under hela processen sagt att det kanske blir 2 nya eller 20 nya, eller kanske ännu fler. Det viktigaste i det sammanhanget är att vi inte bara får fler vårdcentraler, utan att vi i så fall får fler vårdcentraler som är bemannade med fast anställda läkare. Regionens invånare är egentligen inte i behov av fler dåligt bemannade vårdcentraler som håller uppe verksamheten med hjälp av stafettläkare. Det har vi tillräckligt med redan.
Vi är inte heller i behov av att nuvarande allmänläkarkår sprids ut på fler vårdcentraler och att vi bara åstadkommer en lönespiral uppåt i kampen om allmänläkarna.
Vad vi är i behov av är fler vårdcentraler med fast anställda läkare som är villiga till ett långsiktigt åtagande gentemot i första hand sina patienter men också mot regionen som finansiär och uppdragsgivare.
Att den första ansökan nu kommit in redan i mitten av mars ser jag som ett gott tecken över intresset för VG Primärvård, sen kommer jag att hålla mina tummar för att mina övriga önskningar om fler allmänläkare i primärvården också ska slå in.
Jag kan inte säga att jag varit orolig för att inte någon skulle ansöka, men faktum är att från den 1 oktober i höst så börjar vi, i någon mån, om på nytt med nya förutsättningar för primärvården och nya förutsättningar för att bedriva primärvård i Västra Götalandsregionen. De som vill vara med från start (1 oktober) ska inkomma med sina ansökningar senast den 14 april.
Jag vet att regionens egen primärvårdsorganisation kommer att ansöka om att få bedriva primärvård vid minst de 116 vårdcentraler som redan finns i regionen, men vi hoppas självklart både på att de vårdcentraler som bedrivs av andra vårdgivare idag ska söka, liksom ytterligare några nya vårdgivare.
Hur många de blir har jag ingen aning om. Jag har under hela processen sagt att det kanske blir 2 nya eller 20 nya, eller kanske ännu fler. Det viktigaste i det sammanhanget är att vi inte bara får fler vårdcentraler, utan att vi i så fall får fler vårdcentraler som är bemannade med fast anställda läkare. Regionens invånare är egentligen inte i behov av fler dåligt bemannade vårdcentraler som håller uppe verksamheten med hjälp av stafettläkare. Det har vi tillräckligt med redan.
Vi är inte heller i behov av att nuvarande allmänläkarkår sprids ut på fler vårdcentraler och att vi bara åstadkommer en lönespiral uppåt i kampen om allmänläkarna.
Vad vi är i behov av är fler vårdcentraler med fast anställda läkare som är villiga till ett långsiktigt åtagande gentemot i första hand sina patienter men också mot regionen som finansiär och uppdragsgivare.
Att den första ansökan nu kommit in redan i mitten av mars ser jag som ett gott tecken över intresset för VG Primärvård, sen kommer jag att hålla mina tummar för att mina övriga önskningar om fler allmänläkare i primärvården också ska slå in.
VKV
VKV är nog bland de allra mest kryptiska förkortningar jag mött på sistone. Idag fick jag chansen att vara med i ett litet panelsamtal i samband med invigningen av VKV. När jag första gången hörde begreppet VKV fattade jag inte att man talade om den viktiga verksamhet som jag varit med om att etablera de senaste åren.
VKV är en förkortning för det långa namnet "Västra Götalandsregionens Kunskapscentrum om våld i nära relationer". Med tanke på att verksamhetens fulla namn innehållet inte mindre än 60 stavelser och sju blanksteg är det begripligt att de flesta använder en obegriplig förkortning.
Verksamheten är dock desto mer begriplig. VKV ska arbeta med utbildning av personal i hälso- och sjukvården och sprida information till regionens hälso- och sjukvårdsverksamheter kring våld i nära relationer. Vidare så ska centrat initiera metodutveckling, utveckla samverkan mellan vårdaktörer samt bedriva och initiera forskning och att följa, sammanställa och sprida forskningsresultat inom området.
VKV handlar om att rusta hälso- och sjukvården och dess personal med medvetenhet, kunskap och metoder för att bättre upptäcka personer som utsätts för våld i sina relationer. Rusta dem att våga fråga och att rusta dem att kunna ta emot de svar de eventuellt får. Det handlar också om utbildning i bemötande, omhändertagande och att sjukvården kan dokumentera övergrepp på rätt sätt så att de kan gälla i eventuellt kommande rättegångar.
Jag sa i samband med invigningen att våld i nära relationer tyvärr är ett folkhälsoproblem som vi måste våga fråga om, precis som med tobak, alkohol och övervikt.
På väg till invigningen så tänkte jag att det är roligt med invigning av nya verksamheter, men det är svårt att riktigt finna den känslan i det här fallet. Det är ju ett form av misslyckande att denna typ av kunskapscentrum behövs. Jag berättade det för Marie-Louise Gefvert, primärvårdsdirektör i Göteborg, strax innan hon förrättade den officiella invigningen och hon sa då att det var precis vad hon hade tänkt säga i sitt invigningsanförande. Det bådar på något sätt gott att vi har ett likartat synsätt från politik och tjänstemannaledning i nödvändigheten av denna verksamhet, även om vi hade kunnat önska att det inte hade behövts.
Jag har stora förhoppningar och förväntningar på att VKV kan höja kompetensen kring dessa frågor i vår organisation och jag har stort förtroende för att personalen på VKV kommer att göra sitt yttersta för att skapa en lyckad och framgångsrik verksamhet. VKV:s verksamhetsområde handlar om att vi ska bli bättre på omhändertagandet när skadan redan har skett. Det är det vi kan och ska bidra med från hälso- och sjukvården. Däremot återstår den stora frågan, hur förhindrar vi, eller snarare minimerar vi, förekomsten av våld i nära relationer. Det är en fråga för en bredare diskussion kring jämställdhet, könsroller och makt som ständigt måste föras i samhället.
VKV är en förkortning för det långa namnet "Västra Götalandsregionens Kunskapscentrum om våld i nära relationer". Med tanke på att verksamhetens fulla namn innehållet inte mindre än 60 stavelser och sju blanksteg är det begripligt att de flesta använder en obegriplig förkortning.
Verksamheten är dock desto mer begriplig. VKV ska arbeta med utbildning av personal i hälso- och sjukvården och sprida information till regionens hälso- och sjukvårdsverksamheter kring våld i nära relationer. Vidare så ska centrat initiera metodutveckling, utveckla samverkan mellan vårdaktörer samt bedriva och initiera forskning och att följa, sammanställa och sprida forskningsresultat inom området.
VKV handlar om att rusta hälso- och sjukvården och dess personal med medvetenhet, kunskap och metoder för att bättre upptäcka personer som utsätts för våld i sina relationer. Rusta dem att våga fråga och att rusta dem att kunna ta emot de svar de eventuellt får. Det handlar också om utbildning i bemötande, omhändertagande och att sjukvården kan dokumentera övergrepp på rätt sätt så att de kan gälla i eventuellt kommande rättegångar.
Jag sa i samband med invigningen att våld i nära relationer tyvärr är ett folkhälsoproblem som vi måste våga fråga om, precis som med tobak, alkohol och övervikt.
På väg till invigningen så tänkte jag att det är roligt med invigning av nya verksamheter, men det är svårt att riktigt finna den känslan i det här fallet. Det är ju ett form av misslyckande att denna typ av kunskapscentrum behövs. Jag berättade det för Marie-Louise Gefvert, primärvårdsdirektör i Göteborg, strax innan hon förrättade den officiella invigningen och hon sa då att det var precis vad hon hade tänkt säga i sitt invigningsanförande. Det bådar på något sätt gott att vi har ett likartat synsätt från politik och tjänstemannaledning i nödvändigheten av denna verksamhet, även om vi hade kunnat önska att det inte hade behövts.
Jag har stora förhoppningar och förväntningar på att VKV kan höja kompetensen kring dessa frågor i vår organisation och jag har stort förtroende för att personalen på VKV kommer att göra sitt yttersta för att skapa en lyckad och framgångsrik verksamhet. VKV:s verksamhetsområde handlar om att vi ska bli bättre på omhändertagandet när skadan redan har skett. Det är det vi kan och ska bidra med från hälso- och sjukvården. Däremot återstår den stora frågan, hur förhindrar vi, eller snarare minimerar vi, förekomsten av våld i nära relationer. Det är en fråga för en bredare diskussion kring jämställdhet, könsroller och makt som ständigt måste föras i samhället.
Tack till ministern
Jag vill idag på förmiddagen tacka socialminister Göran Hägglund för ett välgörande debattinlägg på Svenska Dagbladets Brännpunkt. "Vänta med tvärsäkra uttalandet" är rubriken på artikeln som är skriven med anledningen av den debatt som uppstått efter häktningen av barnläkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Förvåning över tvärsäkra uttalanden var också min reflektion i ett blogginlägg för några dagar sedan.
Sedan det inlägget vet även vi utomstående lite mer då sekretessen delvis har hävts kring utredningen och obduktionsprotokollet har offentliggjorts. Vi vet nu att det i obduktionsprotokollet skrivs att det lilla barnet har fått en extremt hög dos enligt en rättskemisk analys. Nu tvistas de i läkarkåren huruvida dessa siffror säger oss något - egentligen.
Göran Hägglunds uppmaning är därför viktig. Låt oss vänta med tvärsäkra uttalanden. Låt oss också få en sansad debatt där inte egenintressen eller "krav-på-handling" driver iväg en viktig fråga till ett allt för snabbt beslutsfattande som vi senare kan komma att ångra.
Hägglund menar att vi har ett problem först om läkaren har följt praxis men ändå blir dömd för brott, men att det ur juridisk och regelverksmässig synvinkel är tydligare om praxis följts och läkaren frias, eller om det brutits mot praxis och läkaren döms.
Jag förstår resonemanget, men vill betona att vi har fortsatta förtroendeproblem också i det andra och tredje fallet. I det andra fallet och praxis följts och läkaren frias så har vi en förtroendekris från vårdpersonal gentemot de rättsvårdande myndigheterna. Vi har också fått en osäkerhet bland vårdpersonal kring vad man vågar eller inte vågar göra. I många lägen är vi starkt beroende av att vårdpersonal och vågar fatta viktiga, till och med livsavgörande, beslut snabbt. De ska inte behöva tänka både två och tre gånger extra på eventuella juridiska följder.
Allt för många patienter drabbas av onödiga patientskador på grund av brister i vården. Dessa brister beror i några fall på personliga tillkortakommanden hos personal, men i ännu fler fall kan de kopplas till brister i rutiner och i organisation. Det är här den huvudsakliga kraften måste riktas för att skapa en förbättring. Vi varken kan eller bör ta bort den legitimerade personalens ansvar för sina handlingar, men vi får heller inte bygga ett system där tvister i hälso- och sjukvården i högre utsträckning avgörs i våra allmänna domstolar.
I det tredje fallet - om praxis inte har följts och läkaren döms - har vi också en risk för ett fortsatt förtroendeproblem, och det är allmänhetens förtroende för läkare och annan vårdpersonal. Har de tillräcklig kompetens? Vågar jag lägga mitt liv i deras händer? Går det omkring vårdpersonal med onda avsikter gentemot mig och andra?
Vi har från andra länder läst om läkare och sjuksköterskor som med "barmhärtighetens" flagga tagit livet av ett stort antal patienter.
Göran Hägglund gör i det fallet en tydlig och viktig markering mot läkarassisterade självmord, eller aktiva dödshjälp. Tyvärr har ministern skäl att kritisera agerandet från en ledande företrädare för folkpartiet i den frågan, och det finns tyvärr också andra liberaler som motionerat om aktiv dödshjälp i riksdagen.
Jag vill i det sammanhanget göra ett tydligt avståndstagande från de tankarna på denna sida, och vill hänvisa till vad tre andra partikamrater, Erik Ullenhag, Cecilia Wigström och Cecilia Wikström, skrev i Göteborgs-Posten strax före jul i denna fråga. Även den artikeln hade en ovanligt informativ rubrik för att vara på en debattartikel; "Aktiv dödshjälp kan devalvera människans värde".
Människovärdets okränkbarhet och rättsstaten är två fundament som en demokrati vilar på. Båda dessa är just nu i viss gungning. I det läget är det mycket klokt att vänta med både tvärsäkra uttalanden och tvärtsäkra åtgärder.
Sedan det inlägget vet även vi utomstående lite mer då sekretessen delvis har hävts kring utredningen och obduktionsprotokollet har offentliggjorts. Vi vet nu att det i obduktionsprotokollet skrivs att det lilla barnet har fått en extremt hög dos enligt en rättskemisk analys. Nu tvistas de i läkarkåren huruvida dessa siffror säger oss något - egentligen.
Göran Hägglunds uppmaning är därför viktig. Låt oss vänta med tvärsäkra uttalanden. Låt oss också få en sansad debatt där inte egenintressen eller "krav-på-handling" driver iväg en viktig fråga till ett allt för snabbt beslutsfattande som vi senare kan komma att ångra.
Hägglund menar att vi har ett problem först om läkaren har följt praxis men ändå blir dömd för brott, men att det ur juridisk och regelverksmässig synvinkel är tydligare om praxis följts och läkaren frias, eller om det brutits mot praxis och läkaren döms.
Jag förstår resonemanget, men vill betona att vi har fortsatta förtroendeproblem också i det andra och tredje fallet. I det andra fallet och praxis följts och läkaren frias så har vi en förtroendekris från vårdpersonal gentemot de rättsvårdande myndigheterna. Vi har också fått en osäkerhet bland vårdpersonal kring vad man vågar eller inte vågar göra. I många lägen är vi starkt beroende av att vårdpersonal och vågar fatta viktiga, till och med livsavgörande, beslut snabbt. De ska inte behöva tänka både två och tre gånger extra på eventuella juridiska följder.
Allt för många patienter drabbas av onödiga patientskador på grund av brister i vården. Dessa brister beror i några fall på personliga tillkortakommanden hos personal, men i ännu fler fall kan de kopplas till brister i rutiner och i organisation. Det är här den huvudsakliga kraften måste riktas för att skapa en förbättring. Vi varken kan eller bör ta bort den legitimerade personalens ansvar för sina handlingar, men vi får heller inte bygga ett system där tvister i hälso- och sjukvården i högre utsträckning avgörs i våra allmänna domstolar.
I det tredje fallet - om praxis inte har följts och läkaren döms - har vi också en risk för ett fortsatt förtroendeproblem, och det är allmänhetens förtroende för läkare och annan vårdpersonal. Har de tillräcklig kompetens? Vågar jag lägga mitt liv i deras händer? Går det omkring vårdpersonal med onda avsikter gentemot mig och andra?
Vi har från andra länder läst om läkare och sjuksköterskor som med "barmhärtighetens" flagga tagit livet av ett stort antal patienter.
Göran Hägglund gör i det fallet en tydlig och viktig markering mot läkarassisterade självmord, eller aktiva dödshjälp. Tyvärr har ministern skäl att kritisera agerandet från en ledande företrädare för folkpartiet i den frågan, och det finns tyvärr också andra liberaler som motionerat om aktiv dödshjälp i riksdagen.
Jag vill i det sammanhanget göra ett tydligt avståndstagande från de tankarna på denna sida, och vill hänvisa till vad tre andra partikamrater, Erik Ullenhag, Cecilia Wigström och Cecilia Wikström, skrev i Göteborgs-Posten strax före jul i denna fråga. Även den artikeln hade en ovanligt informativ rubrik för att vara på en debattartikel; "Aktiv dödshjälp kan devalvera människans värde".
Människovärdets okränkbarhet och rättsstaten är två fundament som en demokrati vilar på. Båda dessa är just nu i viss gungning. I det läget är det mycket klokt att vänta med både tvärsäkra uttalanden och tvärtsäkra åtgärder.
Väcker intresse
Sitter tidigt på onsdagsmorgonen på Midlanda flygplats i Timrå för att flyga hem till Västra Götaland och något försenad hinna med dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i Vänersborg. Jag ägnade gårdagen åt att träffa politiska kollegor i Västernorrlands landsting. De var särskilt intresserade både av våra erfarenheter efter tio år med en regionbildning i Västsverige och vårt arbete med VG Primärvård - regionens vårdvalsmodell.
Jag möter ett allt större intresse, nyfikenhet och respekt för Västra Götalandsregionens arbete med hälso- och sjukvården från andra delar av landet. Pratade i helgen med kollegor från Skåne som nu planerar att ta efter vår modell för målrelaterade ersättningar i form av bonus till de sjukhus och de verksamheter som fullt ut uppfyller vårdgarantins åtaganden. Om en månad kommer stora delar av den politiska ledningen i Kronobergs landsting på besök till Västra Götaland för att lyssna och diskutera med oss om hur vi arbetar med sjukvården. Jag märker också hur vårt arbete på olika sätt uppmärksammas på Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Det är roligt och viktigt att vi har täta utbyten mellan regioner och landsting. Vi har alla något att lära av varandra. Alla måste inte själva uppfinna hjulet. Jag ska inte vara så kaxig och påstå att vi är en modell för hela landet i vårt arbete, men jag märker en helt annan attityd idag i umgänget med andra landsting än jag gjorde för 7-8 år sedan. Regionen har satt sig och har börjat leverera resultat - och det väcker intresse.
Det finns dock inget skäl att slå sig till ro för den skullen. Vid dagens sammanträde med HSU har vi bland annat ett ärende om att sätta upp måltal för ett antal viktiga medicinska kvalitetsindikatorer i hälso- och sjukvården. Vi har tidigare från HSU satt som mål att alla våra enskilda enheter i form av sjukhus eller vårdcentraler ska uppvisa bättre resultat än riksgenomsnittet. Om alla våra enheter ligger över rikssnittet kommer vi som helhet att ligga i topp.
Jag har inga skäl, och invånarna har heller inga skäl, att förvänta sig något annat än att vi ska sträva efter att kunna erbjuda den medicinskt högt kvalitativa hälso- och sjukvården i landet.
Jag möter ett allt större intresse, nyfikenhet och respekt för Västra Götalandsregionens arbete med hälso- och sjukvården från andra delar av landet. Pratade i helgen med kollegor från Skåne som nu planerar att ta efter vår modell för målrelaterade ersättningar i form av bonus till de sjukhus och de verksamheter som fullt ut uppfyller vårdgarantins åtaganden. Om en månad kommer stora delar av den politiska ledningen i Kronobergs landsting på besök till Västra Götaland för att lyssna och diskutera med oss om hur vi arbetar med sjukvården. Jag märker också hur vårt arbete på olika sätt uppmärksammas på Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Det är roligt och viktigt att vi har täta utbyten mellan regioner och landsting. Vi har alla något att lära av varandra. Alla måste inte själva uppfinna hjulet. Jag ska inte vara så kaxig och påstå att vi är en modell för hela landet i vårt arbete, men jag märker en helt annan attityd idag i umgänget med andra landsting än jag gjorde för 7-8 år sedan. Regionen har satt sig och har börjat leverera resultat - och det väcker intresse.
Det finns dock inget skäl att slå sig till ro för den skullen. Vid dagens sammanträde med HSU har vi bland annat ett ärende om att sätta upp måltal för ett antal viktiga medicinska kvalitetsindikatorer i hälso- och sjukvården. Vi har tidigare från HSU satt som mål att alla våra enskilda enheter i form av sjukhus eller vårdcentraler ska uppvisa bättre resultat än riksgenomsnittet. Om alla våra enheter ligger över rikssnittet kommer vi som helhet att ligga i topp.
Jag har inga skäl, och invånarna har heller inga skäl, att förvänta sig något annat än att vi ska sträva efter att kunna erbjuda den medicinskt högt kvalitativa hälso- och sjukvården i landet.
Tragik
Har i ett par dagar försökt undvika att blogga om den senaste veckans huvudnyhet i svensk hälso- och sjukvård, d v s häktningen av en barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus för dråp. Har förstått under kvällen att läkaren har släppt ur häktet men att åtalet i alla fall ännu inte är nedlagt.
Jag har undvikit att blogga kring ämnet eftersom det på flera sätt är så tragiskt. Ett litet barns allt för tidiga död, en till synes omotiverat "våldsam" arrestering och det tragiska att en läkare är misstänkt för dråp. Året har redan i allt för hög utsträckning kommit att präglas av ett par läkarstudenters kommande lämplighet för yrket på grund av ett mycket tveksamt juridiskt förflutet.
Jag har också undvikit att blogga kring ämnet då jag, likt de allra flesta som redan kommenterat saken, vet för lite i sakfrågan och då är det svårt att avge några tvärsäkra kommentarer och analyser.
Vad jag dock med säkerhet vet är att jag blir oerhört orolig om vi börjar närma oss en gräns där läkare och annan vårdpersonal inte längre vågar utföra vissa yrkesuppgifter för att de riskerar att arresteras och åtalas eller bli stämda. Det vore en utveckling som bara skulle ha förlorare.
Jag är också förvånad över att så många kommentatorer är så tvärsäkra i sina utlåtanden över vad det är som saknas i form av policydokument för att inte liknande situationer skulle kunna uppstå igen. Jag är också förvånad över åsikten att polis och åklagare inte är de som ska utreda misstänkta brott i hälso- och sjukvården. Polis och åklagare måste alltid ha den uppgiften för den situation kan komma då även legitimerad vårdpersonal faktiskt begår allvarliga brott som dråp eller mord. Det går inte och bör inte inrättas några specialdomstolar för hälso- och sjukvården.
Förhoppningsvis kommer åklagarna att finna att inga brott har begåtts i det aktuella fallen, och förhoppningen är att barnläkaren i så fall kan förmå att återgå i tjänst så småningom. Förhoppningsvis kan vi få en vettig debatt om ansvar och befogenheter i hälso- och sjukvården och en sansad diskussion om det behövs ytterligare förtydliganden i lagar eller riktlinjer.
En sak har mina år i politiken och i hälso- och sjukvården dock lärt mig, och det är att allt inte kan regleras med en riktlinje på ett papper. Jag är rädd för att förtroendet har fått en knäck. Kanske främst vårdpersonalens förtroende för de rättsvårdande myndigheterna. Det förlorade förtroendet kommer att påverka hälso- och sjukvården och dess personal de närmaste veckorna och månaderna. Vi kommer att behöva jobba för att, oavsett den juridiska utgången av detta ärende, återge personalen förtroendet att leda det medicinska arbetet på våra sjukhus och vårdcentraler utan att behöva riskerar åtal eller stämmningar för att de utför arbetsuppgifter som de ålagts och åtagit sig.
Jag har undvikit att blogga kring ämnet eftersom det på flera sätt är så tragiskt. Ett litet barns allt för tidiga död, en till synes omotiverat "våldsam" arrestering och det tragiska att en läkare är misstänkt för dråp. Året har redan i allt för hög utsträckning kommit att präglas av ett par läkarstudenters kommande lämplighet för yrket på grund av ett mycket tveksamt juridiskt förflutet.
Jag har också undvikit att blogga kring ämnet då jag, likt de allra flesta som redan kommenterat saken, vet för lite i sakfrågan och då är det svårt att avge några tvärsäkra kommentarer och analyser.
Vad jag dock med säkerhet vet är att jag blir oerhört orolig om vi börjar närma oss en gräns där läkare och annan vårdpersonal inte längre vågar utföra vissa yrkesuppgifter för att de riskerar att arresteras och åtalas eller bli stämda. Det vore en utveckling som bara skulle ha förlorare.
Jag är också förvånad över att så många kommentatorer är så tvärsäkra i sina utlåtanden över vad det är som saknas i form av policydokument för att inte liknande situationer skulle kunna uppstå igen. Jag är också förvånad över åsikten att polis och åklagare inte är de som ska utreda misstänkta brott i hälso- och sjukvården. Polis och åklagare måste alltid ha den uppgiften för den situation kan komma då även legitimerad vårdpersonal faktiskt begår allvarliga brott som dråp eller mord. Det går inte och bör inte inrättas några specialdomstolar för hälso- och sjukvården.
Förhoppningsvis kommer åklagarna att finna att inga brott har begåtts i det aktuella fallen, och förhoppningen är att barnläkaren i så fall kan förmå att återgå i tjänst så småningom. Förhoppningsvis kan vi få en vettig debatt om ansvar och befogenheter i hälso- och sjukvården och en sansad diskussion om det behövs ytterligare förtydliganden i lagar eller riktlinjer.
En sak har mina år i politiken och i hälso- och sjukvården dock lärt mig, och det är att allt inte kan regleras med en riktlinje på ett papper. Jag är rädd för att förtroendet har fått en knäck. Kanske främst vårdpersonalens förtroende för de rättsvårdande myndigheterna. Det förlorade förtroendet kommer att påverka hälso- och sjukvården och dess personal de närmaste veckorna och månaderna. Vi kommer att behöva jobba för att, oavsett den juridiska utgången av detta ärende, återge personalen förtroendet att leda det medicinska arbetet på våra sjukhus och vårdcentraler utan att behöva riskerar åtal eller stämmningar för att de utför arbetsuppgifter som de ålagts och åtagit sig.
8 mars
Har spenderat en långhelg i Östergötland och Linköping där folkpartiet haft sitt årliga Liberala riksmöte. Kan konstatera att i princip alla som har försökt sig ta sig till denna stad med tåget har varit försenade eller kraftigt försenade. Ibland kan man vara tacksam över att få vara politiskt ansvarig för hälso- och sjukvården och inte för tågtrafiken i landet.
8 mars är sedan 99 år tillbaka den internationella kvinnodagen. En sådan sak går ju inte obemärkt förbi på ett riksmöte för ett parti som har gått i frontlinjen för kvinnors lika rättigheter så länge partiet har funnits och innan dess i olika rösträttsrörelser. Idag har jämställdhetsminister Nyamko Sabuni talat till alla 800 deltagarna och i sitt tal lyft fram vårt Kunskapscentrum för Jämställd vård som nu är etablerat i Västra Götalandsregionen.
I torsdags träffade jag för första gången Sylvia Määtä som är nybliven verksamhetschef för Kunskapscentrum för Jämställd vård. Jag fick ett kort lunchsamtal med de tre medarbetarna på kunskapscentrat och det var roligt att höra om det engagemang som de nu möter i våra vårdverksamheter för arbetet med att få en mer jämställd vård. En jämställd vård innebär ibland att män och kvinnor ska få lika vård för att de är män och kvinnor, och ibland att de ska få olika vård för att de är just män och kvinnor. Jag ser fram emot att snart hinna fortsätta diskussionen med personalen på Kunskapscentrum för Jämställd vård kring hur vi kan använda centrat som en hävstång för fortsatt utveckling på området.
Från Västra Götalandsregionens sida har vi avsatt 10 miljoner kronor årligen till Kunskapscentrum för Jämställd vård. Nyamko Sabuni och regeringen har tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL) dessutom anslagit drygt 7 miljoner kronor i projektmedel inom ramen för projektet "Hållbar jämställdhet". Dessa resurser tillsammans med engagerad personal ger goda förutsättningar för att vi ska börja ta fler steg mot en allt mer jämställd hälso- och sjukvård.
Frågan om jämställd vård är viktig att lyfta fram en dag som denna, men frågan om jämställd vård är allt för viktig för att endast lyftas fram en dag om året. Arbetet med och för en jämställd hälso- och sjukvård måste bli en naturlig del av den ordinarie verksamheten - varje dag. Ska vi lyckas med det är Kunskapscentrum för Jämställd vård viktigt för den kunskapsbildning, forskning, utveckling och utbildning som centrat ska arbeta med.
8 mars är sedan 99 år tillbaka den internationella kvinnodagen. En sådan sak går ju inte obemärkt förbi på ett riksmöte för ett parti som har gått i frontlinjen för kvinnors lika rättigheter så länge partiet har funnits och innan dess i olika rösträttsrörelser. Idag har jämställdhetsminister Nyamko Sabuni talat till alla 800 deltagarna och i sitt tal lyft fram vårt Kunskapscentrum för Jämställd vård som nu är etablerat i Västra Götalandsregionen.
I torsdags träffade jag för första gången Sylvia Määtä som är nybliven verksamhetschef för Kunskapscentrum för Jämställd vård. Jag fick ett kort lunchsamtal med de tre medarbetarna på kunskapscentrat och det var roligt att höra om det engagemang som de nu möter i våra vårdverksamheter för arbetet med att få en mer jämställd vård. En jämställd vård innebär ibland att män och kvinnor ska få lika vård för att de är män och kvinnor, och ibland att de ska få olika vård för att de är just män och kvinnor. Jag ser fram emot att snart hinna fortsätta diskussionen med personalen på Kunskapscentrum för Jämställd vård kring hur vi kan använda centrat som en hävstång för fortsatt utveckling på området.
Från Västra Götalandsregionens sida har vi avsatt 10 miljoner kronor årligen till Kunskapscentrum för Jämställd vård. Nyamko Sabuni och regeringen har tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL) dessutom anslagit drygt 7 miljoner kronor i projektmedel inom ramen för projektet "Hållbar jämställdhet". Dessa resurser tillsammans med engagerad personal ger goda förutsättningar för att vi ska börja ta fler steg mot en allt mer jämställd hälso- och sjukvård.
Frågan om jämställd vård är viktig att lyfta fram en dag som denna, men frågan om jämställd vård är allt för viktig för att endast lyftas fram en dag om året. Arbetet med och för en jämställd hälso- och sjukvård måste bli en naturlig del av den ordinarie verksamheten - varje dag. Ska vi lyckas med det är Kunskapscentrum för Jämställd vård viktigt för den kunskapsbildning, forskning, utveckling och utbildning som centrat ska arbeta med.
Nationell statistik
Idag kom så den första nationella uppföljningen av måluppfyllelsen av vårdgarantin i regioner och landsting för 2009. För oss som vill jämföra oss med andra så är det lite segt att behöva vänta mer än en månad på att få rapporter från alla andra landsting när vi själva får våra resultat drygt två veckor efter månadsskiftet.
Jag har på denna blogg lovat att följa utvecklingen av hur kömiljarden för måluppfyllelse av vårdgarantin kan tänkas utfalla vid den slutliga avstämningen den 20 november 2009.
Detta är min fjärde uppföljning och i varje uppfyllning så har Västra Götalandsregionen kunnat lägga beslag på mer än halva kömiljarden om de datumen gällt som slutavstämningsdagar.
Nedan följer uppföljningen per sista januari. Sex regioner och landsting fick dela på de 900 miljoner som tillfaller landsting som uppnår 90% rapporteringsfrekvens och minst 80% måluppfyllelse. Landstinget i Kalmar lägger denna gång ensamma beslag på de 50 miljoner som ska delas mellan de landsting som når en måluppfyllelse på 90% för behandlingsgarantin. Inget landsting når 90% för besöksgarantin i januari.
Västra Götalandsregionens siffra har i mina fyra mätningar varierat enligt följande;
Oktober 552,4 miljoner kronor
November 616,0 miljoner kronor
December 524,0 miljoner kronor
Januari 582,5 miljoner kronor
Det är ännu tio månader kvar till slutligt utbetalningsdatum, men jag hade trott att fler regioner och landsting skulle börja bli delaktig i fördelningen av pengarna. Frågan är hur många landsting och regioner som har råd att göra de extra åtgärder som kommer att behövas för att nå en tillräcklig måluppfyllelse?
Jag har på denna blogg lovat att följa utvecklingen av hur kömiljarden för måluppfyllelse av vårdgarantin kan tänkas utfalla vid den slutliga avstämningen den 20 november 2009.
Detta är min fjärde uppföljning och i varje uppfyllning så har Västra Götalandsregionen kunnat lägga beslag på mer än halva kömiljarden om de datumen gällt som slutavstämningsdagar.
Nedan följer uppföljningen per sista januari. Sex regioner och landsting fick dela på de 900 miljoner som tillfaller landsting som uppnår 90% rapporteringsfrekvens och minst 80% måluppfyllelse. Landstinget i Kalmar lägger denna gång ensamma beslag på de 50 miljoner som ska delas mellan de landsting som når en måluppfyllelse på 90% för behandlingsgarantin. Inget landsting når 90% för besöksgarantin i januari.
Besöksgaranti | Behandlingsgaranti | Totalt | |
| Jönköping | 62 007 834 | 0 | 62 007 834 |
| Kalmar | 43 462 545 | 94 562 954 | 138 025 499 |
| Gotland | 10 617 222 | 10 886 035 | 21 503 257 |
| Västra Götaland | 287 595 088 | 294 876 577 | 582 471 665 |
| Värmland | 0 | 52 184 436 | 52 184 436 |
| Västmanland | 46 317 311 | 47 489 998 | 93 807 309 |
| 450 000 000 | 500 000 000 | 950 000 000 |
Västra Götalandsregionens siffra har i mina fyra mätningar varierat enligt följande;
Oktober 552,4 miljoner kronor
November 616,0 miljoner kronor
December 524,0 miljoner kronor
Januari 582,5 miljoner kronor
Det är ännu tio månader kvar till slutligt utbetalningsdatum, men jag hade trott att fler regioner och landsting skulle börja bli delaktig i fördelningen av pengarna. Frågan är hur många landsting och regioner som har råd att göra de extra åtgärder som kommer att behövas för att nå en tillräcklig måluppfyllelse?
360 000 sjukvårdsförsäkringar
Återigen ett blogginlägg från sent på kvällen. Jag har haft en dag regionen runt med knappt 40 mil i bilen, från Partille i morse tog jag omvägen västerut via Göteborg innan jag kunde passera Partille på lunchen på väg till Skara. Efter ett framträdande där på eftermiddagen avslutades kvällen i Svenljunga innan återresa till Partille.
Jag gissar att det blev 4,5 timma i bilen med många telefonsamtal, men det är svårt att ringa tillbaka till alla då efterfrågan om möten är svårt att klara av med bläddrande i kalender samtidigt som bilkörning. De samtalen får vänta tills i morgon. Tid i bilen ger också tid till reflektioner och eftertanke samt planering inför kommande möten och blogginlägg med mera. Det ger också tid till visst lyssnande på radion och det är intressant att notera hur många nyheter och reportage det är som rör sig kring medicin och hälso- och sjukvård. Så det finns mycket som jag som sjukvårdsbloggare kan kommentera, analysera och reflektera över sent på kvällskvisten.
En av dagens alla nyheter var statistik som Försäkringsförbundet publicerade över antalet privata sjukvårdsförsäkringar i landet. Nästan 360 000 individer hade en privat sjukvårdsförsäkring under 2007. Lite förvånande var att Försäkringsförbundet idag presenterade siffror för 2007 och inte för 2008. Jag tycker annars att vi ibland får uppföljningar och statistik från hälso- och sjukvården väl sent, men det verkar som ledtiderna för detta är ännu större i försäkringsbranschen.
Nåväl, det är ett intressant observandum att 4% av landets invånare har valt att skaffa en privat sjukvårdsförsäkring, eller snarare att deras arbetsgivare har valt att skaffa en privat sjukvårdsförsäkring, för ungefär 300 000 av dessa sjukvårdsförsäkringar är arbetsgivarbetalda.
För mig är de privata sjukvårdsförsäkringarna en tydlig signal om att hälso- och sjukvården inte klarar av att leva upp till människors förväntningar. Nu är inte hälso- och sjukvårdens primära uppgift att uppfylla förväntningar eller efterfrågan på sjukvården - utan att kunna svara upp mot människors behov av hälso- och sjukvård.
Jag hade önskat att jag kunnat vifta bort förekomsten av en ökande antal privata sjukvårdsförsäkringar med att vi fullt ut klarar att uppfylla människors behov, men att de har ännu högre ställda förväntningar som gör att de har/tar en extra sjukvårdsförsäkring, men tyvärr brister vi till viss del fortfarande i att erbjuda alla med behov av sjukvård en vård i rimlig tid. Det är lite spännande att se att tillväxten för privata sjukvårdsförsäkringar ökar i snabbare takt samtidigt som regioner och landsting blir allt bättre på måluppfyllelse av vårdgarantin.
Det kanske är lite naivt från min sida, men jag vill ha en hälso- och sjukvård där privata sjukvårdsförsäkringar inte ska behövas. I det svenska systemet med en solidarisk och gemensam finansiering av hälso- och sjukvården via skatter är varje sjukvårdsförsäkring ett form av misslyckande som riskerar att urgröpa skattemoralen när man anser sig vara tvungen att betala två gånger för samma vara. Både via skatten och via den privata försäkringen.
Det kommer alltid att finnas företag som för sina nyckelpersoner (kanske främst egenföretagare) är beredda att köpa försäkringar för mer eller mindre omedelbar tillgång till hälso- och sjukvård när de bedömer att de behöver det, men när 4% av befolkningen har en privat sjukvårdsföräkring så ger det mig en tankeställare. Vi kämpar för fullt för att nå full måluppfyllelse till nuvarande nationella och regionala vårdgarantigränser, men signalen från allmänheten är att de garantigränserna inte är tillräckliga.
Vår uppgift blir att fortsatt skärpa garantigränserna utan att behöva göra avkall på kraven om att det är behoven som vi ska uppfylla och att det är de patienter med störst vårdbehov som ska sättas först.
Jag gissar att det blev 4,5 timma i bilen med många telefonsamtal, men det är svårt att ringa tillbaka till alla då efterfrågan om möten är svårt att klara av med bläddrande i kalender samtidigt som bilkörning. De samtalen får vänta tills i morgon. Tid i bilen ger också tid till reflektioner och eftertanke samt planering inför kommande möten och blogginlägg med mera. Det ger också tid till visst lyssnande på radion och det är intressant att notera hur många nyheter och reportage det är som rör sig kring medicin och hälso- och sjukvård. Så det finns mycket som jag som sjukvårdsbloggare kan kommentera, analysera och reflektera över sent på kvällskvisten.
En av dagens alla nyheter var statistik som Försäkringsförbundet publicerade över antalet privata sjukvårdsförsäkringar i landet. Nästan 360 000 individer hade en privat sjukvårdsförsäkring under 2007. Lite förvånande var att Försäkringsförbundet idag presenterade siffror för 2007 och inte för 2008. Jag tycker annars att vi ibland får uppföljningar och statistik från hälso- och sjukvården väl sent, men det verkar som ledtiderna för detta är ännu större i försäkringsbranschen.
Nåväl, det är ett intressant observandum att 4% av landets invånare har valt att skaffa en privat sjukvårdsförsäkring, eller snarare att deras arbetsgivare har valt att skaffa en privat sjukvårdsförsäkring, för ungefär 300 000 av dessa sjukvårdsförsäkringar är arbetsgivarbetalda.
För mig är de privata sjukvårdsförsäkringarna en tydlig signal om att hälso- och sjukvården inte klarar av att leva upp till människors förväntningar. Nu är inte hälso- och sjukvårdens primära uppgift att uppfylla förväntningar eller efterfrågan på sjukvården - utan att kunna svara upp mot människors behov av hälso- och sjukvård.
Jag hade önskat att jag kunnat vifta bort förekomsten av en ökande antal privata sjukvårdsförsäkringar med att vi fullt ut klarar att uppfylla människors behov, men att de har ännu högre ställda förväntningar som gör att de har/tar en extra sjukvårdsförsäkring, men tyvärr brister vi till viss del fortfarande i att erbjuda alla med behov av sjukvård en vård i rimlig tid. Det är lite spännande att se att tillväxten för privata sjukvårdsförsäkringar ökar i snabbare takt samtidigt som regioner och landsting blir allt bättre på måluppfyllelse av vårdgarantin.
Det kanske är lite naivt från min sida, men jag vill ha en hälso- och sjukvård där privata sjukvårdsförsäkringar inte ska behövas. I det svenska systemet med en solidarisk och gemensam finansiering av hälso- och sjukvården via skatter är varje sjukvårdsförsäkring ett form av misslyckande som riskerar att urgröpa skattemoralen när man anser sig vara tvungen att betala två gånger för samma vara. Både via skatten och via den privata försäkringen.
Det kommer alltid att finnas företag som för sina nyckelpersoner (kanske främst egenföretagare) är beredda att köpa försäkringar för mer eller mindre omedelbar tillgång till hälso- och sjukvård när de bedömer att de behöver det, men när 4% av befolkningen har en privat sjukvårdsföräkring så ger det mig en tankeställare. Vi kämpar för fullt för att nå full måluppfyllelse till nuvarande nationella och regionala vårdgarantigränser, men signalen från allmänheten är att de garantigränserna inte är tillräckliga.
Vår uppgift blir att fortsatt skärpa garantigränserna utan att behöva göra avkall på kraven om att det är behoven som vi ska uppfylla och att det är de patienter med störst vårdbehov som ska sättas först.
Dialog med PRO
Fick chansen till en relativt lugn dag under tisdagen, men hann ändå med en utåtriktad aktivitet genom ett besök hos PRO-föreningen i Utby i östra Göteborg. Det var faktiskt tredje gången som jag besökte föreningen på deras tisdagsmöten i Utbynäs klubbstuga sedan jag blev regionråd för snart fem år sedan.
Jag är ibland lite för snäll, för mitt eget bästa, och tackar ja till lite för många engagemang. Men jag gillar att föreläsa och jag har en folkbildningsådra i mig att vilja upplysa och förklara. Jag tycker också det är viktigt och värdefullt att få en vettig dialog med som hälso- och sjukvården är till för.
PRO i Utby har för mig blivit en viktig värdemätare på tillståndet i regionens hälso- och sjukvård, och jag tycker mig nu efter mitt tredje besök där kunna konstatera att läget är bättre idag än vid mitt första besök för cirka fyra år sedan. Frågorna har en annan karaktär och det märks både på möten och i telefonen att läget vad gäller tillgänglighet och vårdgarantin är betydligt bättre nu än någon gång tidigare.
Besök i Utby medför alltid många frågor och diskussioner om primärvården. Bakgrunden är att Utby tillhör upptagningsområdet för Sveriges största vårdcentral. Den som förr hette Vårdcentralen Spinnaren och numera heter Gamlestadens vårdcentral.
Mitt huvudsakliga budskap vid dagens träff var att informera om VG Primärvård och det var tydligt att budskapet om den reformen mottogs med intresse, nyfikenhet och visst hopp. Jag skulle bli mycket förvånad om inte någon väljer att försöka etablera en vårdcentral i området Gamlestaden-Kortedala. Den som gör det kommer inte att få några större problem att finna invånare som hellre vill tillhöra en nyetablerad vårdcentral än nuvarande Gamlestadens vårdcentral som har stora problem med bemanning och kontinuitet på läkarsidan.
Med VG Primärvård har vi satt krafter i rörelse, såväl hos invånare och patientier som hos potentiella vårdgivare. Det kommer att bli ett mycket spännande år med etableringen fram till starten av VG Primärvård den 1 oktober, och det kommer att bli en spännande resa under starten av VG Primärvård. Vi är många som har förhoppningar och förväntningar på en väl godkänd (VG) primärvård. Det gäller både oss politiker och pensionärerna i Utby.
Jag är ibland lite för snäll, för mitt eget bästa, och tackar ja till lite för många engagemang. Men jag gillar att föreläsa och jag har en folkbildningsådra i mig att vilja upplysa och förklara. Jag tycker också det är viktigt och värdefullt att få en vettig dialog med som hälso- och sjukvården är till för.
PRO i Utby har för mig blivit en viktig värdemätare på tillståndet i regionens hälso- och sjukvård, och jag tycker mig nu efter mitt tredje besök där kunna konstatera att läget är bättre idag än vid mitt första besök för cirka fyra år sedan. Frågorna har en annan karaktär och det märks både på möten och i telefonen att läget vad gäller tillgänglighet och vårdgarantin är betydligt bättre nu än någon gång tidigare.
Besök i Utby medför alltid många frågor och diskussioner om primärvården. Bakgrunden är att Utby tillhör upptagningsområdet för Sveriges största vårdcentral. Den som förr hette Vårdcentralen Spinnaren och numera heter Gamlestadens vårdcentral.
Mitt huvudsakliga budskap vid dagens träff var att informera om VG Primärvård och det var tydligt att budskapet om den reformen mottogs med intresse, nyfikenhet och visst hopp. Jag skulle bli mycket förvånad om inte någon väljer att försöka etablera en vårdcentral i området Gamlestaden-Kortedala. Den som gör det kommer inte att få några större problem att finna invånare som hellre vill tillhöra en nyetablerad vårdcentral än nuvarande Gamlestadens vårdcentral som har stora problem med bemanning och kontinuitet på läkarsidan.
Med VG Primärvård har vi satt krafter i rörelse, såväl hos invånare och patientier som hos potentiella vårdgivare. Det kommer att bli ett mycket spännande år med etableringen fram till starten av VG Primärvård den 1 oktober, och det kommer att bli en spännande resa under starten av VG Primärvård. Vi är många som har förhoppningar och förväntningar på en väl godkänd (VG) primärvård. Det gäller både oss politiker och pensionärerna i Utby.
En viss ödmjukhet - ändå
Efter att i morse ha skällt i bloggen (Stoppade utbetalningar) nedan på regeringen för deras arrogans så får jag nu på eftermiddagen passa på tillfället att mildra den kritiken då jag under dagen fått reda på att man från departementet har ändrat sig vad gäller utbetalning av läkemedelsstatsbidraget.
Det är bra att man från statligt håll tagit sitt förnuft till fånga och insett vad statsbidraget betyder för landsting och regioners likviditet, men det förtar inte det faktum att utbetalningarna i den sista månaden i detta kvartal fortfarande utgår från förra årets statsbidrag.
Det går ju inte att ensidigt skylla på den ena parten när två parter ska komma överens, staten och SKL, men i detta fall måste regeringen ta hänsyn till finansieringsprincipen om att finansiera det ansvar som flyttats över på sjukvårdshuvudmännen för läkemedel och ge en finansiering som ligger i nivå med det åtagandet.
Det är bra att man från statligt håll tagit sitt förnuft till fånga och insett vad statsbidraget betyder för landsting och regioners likviditet, men det förtar inte det faktum att utbetalningarna i den sista månaden i detta kvartal fortfarande utgår från förra årets statsbidrag.
Det går ju inte att ensidigt skylla på den ena parten när två parter ska komma överens, staten och SKL, men i detta fall måste regeringen ta hänsyn till finansieringsprincipen om att finansiera det ansvar som flyttats över på sjukvårdshuvudmännen för läkemedel och ge en finansiering som ligger i nivå med det åtagandet.
Stoppade utbetalningar
Jag bloggade under gårdagen om det stora floran av öronmärkta statsbidrag och olika stimulansmedel till hälso- och sjukvården och efterlyste mer av generella långsiktiga statsbidrag med möjlighet för regioner och landsting att långsiktigt kunna planera sin verksamhet.
Ett sådant statsbidrag är statsbidraget för läkemedel som finns sedan regioner och landsting tog över kostnadsansvaret också för receptläkemedel kring år 2000. Sedan dess har kostnadsutvecklingen för läkemedel i princip halverats. De senaste åren har vi dock endast haft avtal som löpt på ett år. Det gjorde att 2008 års läkemedelsstatsbidrag inte blev klart förrän i slutet av januari. Jag bloggade om detta i både januari och i februari och vi har nu kommit in i mars, och det finns fortfarande ingen överenskommelse för 2009.
Vad gör då regeringen i ett läge med en mycket trängd ekonomi i de allra flesta regioner och landsting? Beslutar de sig för att lyssna till argumenten och försöka nå ett överenskommelse med regioner och landsting? Nej, de beslutar sig för att inte betala ut något statsbidrag alls förrän det finns en underskriven överenskommelse.
Västra Götalandsregionen har ett statsbidrag på cirka 300 miljoner kronor i månaden - 3,6 miljarder på helår. I samband med nästa utbetalning lär vi erhålla noll kronor, samtidigt som våra kostnader för läkemedel ligger på nästan 400 miljoner kronor per månad. Tycker regeringen att vi ska sluta förskriva läkemedel i mars och april? Nej, självklart inte.
Vad vi ser är arrogant maktspråk för att förmå Sveriges kommuner och landsting (SKL) att skriva under en ofördelaktig överenskommelse om läkemedelsstatsbidraget för 2009. När hela landet inser behovet av förstärkta resurser till kommuner, regioner och landsting för att förhindra ökad arbetslöshet och lokala skattehöjningar väljer regeringen i det här fallet att ytterligare pressa en redan hårt pressad sektor. Jag hoppas att inte pressade regioner och landsting via SKL låter sig duperas så enkelt och ger efter för en ofördelaktig överenskommelse för att åtminstone få något.
Vi borde kanske i vår tur vägra att ta emot de (ofta för klent finansierade) öronmärkta statsbidragen och stimulansmedlen så att inte regeringen kan göra politik och slå sig på bröstet för satsningar som vi ska utföra i landsting och regioner.
Ett sådant statsbidrag är statsbidraget för läkemedel som finns sedan regioner och landsting tog över kostnadsansvaret också för receptläkemedel kring år 2000. Sedan dess har kostnadsutvecklingen för läkemedel i princip halverats. De senaste åren har vi dock endast haft avtal som löpt på ett år. Det gjorde att 2008 års läkemedelsstatsbidrag inte blev klart förrän i slutet av januari. Jag bloggade om detta i både januari och i februari och vi har nu kommit in i mars, och det finns fortfarande ingen överenskommelse för 2009.
Vad gör då regeringen i ett läge med en mycket trängd ekonomi i de allra flesta regioner och landsting? Beslutar de sig för att lyssna till argumenten och försöka nå ett överenskommelse med regioner och landsting? Nej, de beslutar sig för att inte betala ut något statsbidrag alls förrän det finns en underskriven överenskommelse.
Västra Götalandsregionen har ett statsbidrag på cirka 300 miljoner kronor i månaden - 3,6 miljarder på helår. I samband med nästa utbetalning lär vi erhålla noll kronor, samtidigt som våra kostnader för läkemedel ligger på nästan 400 miljoner kronor per månad. Tycker regeringen att vi ska sluta förskriva läkemedel i mars och april? Nej, självklart inte.
Vad vi ser är arrogant maktspråk för att förmå Sveriges kommuner och landsting (SKL) att skriva under en ofördelaktig överenskommelse om läkemedelsstatsbidraget för 2009. När hela landet inser behovet av förstärkta resurser till kommuner, regioner och landsting för att förhindra ökad arbetslöshet och lokala skattehöjningar väljer regeringen i det här fallet att ytterligare pressa en redan hårt pressad sektor. Jag hoppas att inte pressade regioner och landsting via SKL låter sig duperas så enkelt och ger efter för en ofördelaktig överenskommelse för att åtminstone få något.
Vi borde kanske i vår tur vägra att ta emot de (ofta för klent finansierade) öronmärkta statsbidragen och stimulansmedlen så att inte regeringen kan göra politik och slå sig på bröstet för satsningar som vi ska utföra i landsting och regioner.
BUP-garanti
Regeringen fortsätter att skicka ut diverse stimulansmedel för utvecklingen av hälso- och sjukvården till regioner och landsting. Jag tycker det är bra att det sker nationella satsningar på hälso- och sjukvården men börjar bli allt mer allergisk på allt för många mindre potter som det ska ske ansökningar för eller handlingsplaner ska upprättas och det ska ske redovisningar och återredovisningar till förbannelse. Dessutom är det ofta osäkert om de stimulansmedel som kommer är tillfälliga eller mer långsiktiga vilket skapar en försiktighet i organisationen att bygga upp en långsiktig verksamhet med att anställa personal och så vidare, när de inte riktigt vet förutsättningarna.
Senast i raden av stimulansmedel kom i slutet av veckan efter en överenskommelse mellan socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting (SKL) i form av en förstärkt vårdgaranti till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Successivt fram till 2011 ska den nationella vårdgarantin för besök och behandling inom BUP sänkas till 30 dagar för såväl besök som behandling.
För ett och ett halvt år, 1 september 2007, sedan införde vi i Västra Götalandsregionen en skärpt vårdgaranti för ett första besök till barn- och ungdomspsykiatrin. Vårt motiv var att det var särskilt angeläget att snabbt göra en bedömning av de patienter som remitterades till BUP för att kunna avgöra angelägenhetsgrad och prioritering av eventuella åtgärder i nästa steg. I samband med den senaste uppföljningen av följsamhet till vårdgarantin för mottagning till BUP kunde samtliga ansvarsområden uppvisa 100% måluppfyllelse utom Kungälvs sjukhus som rapporterade en (1) patient som väntat mer än den regionala vårdgarantins 30 dagar.
Vi har således en mycket god måluppfyllelse vad gäller den kommande nationella vårdgarantin, men vi kommer sannolikt att ytterligare få jobba på att ytterligare korta också väntetiderna till behandling för att garantera att vi fullt ut kan ta minst vår andel av detta stimulansbidrag.
För vår del är detta ett tacksamt stimulansbidrag då vi mer eller mindre kan räkna med att rekvirera våra medel utan ytterligare åtgärder i verksamheten för de är redan gjorde. Allra bäst vore dock om vi kunde bli av med en del av administrationen kring särksilda statsbidrag och stimulansmedel för att istället kunna göra långsiktiga prioriteringar för att utveckla hälso- och sjukvården för dem som behöver den allra bäst.
Senast i raden av stimulansmedel kom i slutet av veckan efter en överenskommelse mellan socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting (SKL) i form av en förstärkt vårdgaranti till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Successivt fram till 2011 ska den nationella vårdgarantin för besök och behandling inom BUP sänkas till 30 dagar för såväl besök som behandling.
För ett och ett halvt år, 1 september 2007, sedan införde vi i Västra Götalandsregionen en skärpt vårdgaranti för ett första besök till barn- och ungdomspsykiatrin. Vårt motiv var att det var särskilt angeläget att snabbt göra en bedömning av de patienter som remitterades till BUP för att kunna avgöra angelägenhetsgrad och prioritering av eventuella åtgärder i nästa steg. I samband med den senaste uppföljningen av följsamhet till vårdgarantin för mottagning till BUP kunde samtliga ansvarsområden uppvisa 100% måluppfyllelse utom Kungälvs sjukhus som rapporterade en (1) patient som väntat mer än den regionala vårdgarantins 30 dagar.
Vi har således en mycket god måluppfyllelse vad gäller den kommande nationella vårdgarantin, men vi kommer sannolikt att ytterligare få jobba på att ytterligare korta också väntetiderna till behandling för att garantera att vi fullt ut kan ta minst vår andel av detta stimulansbidrag.
För vår del är detta ett tacksamt stimulansbidrag då vi mer eller mindre kan räkna med att rekvirera våra medel utan ytterligare åtgärder i verksamheten för de är redan gjorde. Allra bäst vore dock om vi kunde bli av med en del av administrationen kring särksilda statsbidrag och stimulansmedel för att istället kunna göra långsiktiga prioriteringar för att utveckla hälso- och sjukvården för dem som behöver den allra bäst.
