Jonas sjukvårdsblogg

På Högskolan Västs hemsida presenteras idag en nyhet om en kommande lärobok om vårdchefens roll i hälso- och sjukvården. Det är filosofie doktor Erik Carlström vid högskolan som författat boken efter intervjuer med 25 vårdchefer på mellanchefsnivå.

Jag har tidigare i år bloggat om en forskningsstudie som Erik Carlström genomfört om triageringsfunktionen vid sjukhusens akutmottagningar, och jag tycker att Carlströms ansats att beskriva vårdchefsrollen är mycket lovvärd, och jag borde kanske inte recensera en hel bok utifrån ett pressmeddelande men jag blir däremot rätt så provocerad när jag läser hur innehållet i boken beskrivs.

I pressmeddelandet beskrivs att vårdchefer ofta reagerar med ett flyktliknande beteende som kallas neglekt. En mycket svepande beskrivning görs av chefer som kläms mellan å ena sidan lojalitet med patienter och personal och å andra sidan "ledningens krav på nedskärningar".

I pressmeddelandet presenteras också två citat från Erik Carlström som om de är typiska för ansatsen i boken visar på en anda som mer präglas av skrönor och en mytbildning, som jag för all del erkänner finns i verksamheten, men som är frågan om en lärobok ska utgå ifrån.

- Jag pratade med en vårdchef som i princip skulle kapa bort halva sin personal med bevarad verksamhet, vilket naturligtvis är totalt omöjligt, säger Eric Carlström.

- Man håller sig undan, söker sig ofta till kollegor som är i precis samma situation, dricker kaffe, berättar om hur eländig situationen är. Man ägnar sig också åt en del nostalgiska utvikningar, hur det var förr i förhållande till hur det är nu, säger Eric Carlström.

En beskrivande bok får gärna ta en sådan ansats. Det jag blir provocerad av är en att lärobok har en sådan ansats. Vad vill en sådan lärobok egentligen förmedla?

Varför blir jag då provocerad? Trampas det på en öm tå? Nej, skulle jag vilja hävda. Det jag blir provocerad av är den destruktiva självbild och verklighetsbild som finns i delar av hälso- och sjukvårdens verksamheter. Tesen i boken tycks vara att vårdchefer har en omöjlig roll att arbeta med ledningens krav på nedskärningar och får lite livsluft av att tillsammans med lika hårt ansatta kollegor nostalgiskt drömma sig tillbaka till hur mycket bättre det var förr.

Varför denna självbild? Hälso- och sjukvården präglas faktiskt INTE av nedskärningar. Under åren 2000 - 2008 har hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen tillförts 3,9 miljarder kronor UTÖVER uppräkning för pris- och löneökningar (+15%). Under samma tid har antalet anställda i regionens sjukvård ökat med 3 270 årsarbetare (+8,7%). Det är inte ett tillstånd av krav på nedskärningar utan ett tillstånd av utveckling och större möjligheter.

Jag ska trots allt försöka avsluta detta inlägg positivt. I pressmeddelandet beskrivs vårdchefens svåra roll att balansera olika intressen och en roll som ställer stora krav på ansvar för verksamhet och ekonomi. Jag vill därför instämma i Carlströms avslutande citat;

- Vårdchefer hanterar ofta budgetar på 20-30 miljoner och ansvarar för personalgrupper på kanske 60 personer, men de har sällan tillräcklig utbildning i ekonomi eller management, säger Eric Carlström.

Vårdchefen har ett tufft uppdrag. Jag är övertygad om att de behöver både bättre utbildning och bättre stöd för att klara uppdraget, och här har vi som arbetsgivare ett mycket stort ansvar att rusta chefer att klara jobbet, ett ansvar som vi inte alltid har tagit.

Vi ska inte ägna oss skönmålningar av verksamheterna, men inte heller svartmålningar och den inledande beskrivningen av denna lärobok tycks höra till det sistnämnda, men det ska bli intressant att ta del av hela boken när den kommer ut för att kanske ge en mer rättvis beskrivning av hela boken.

Jag har ägnat fredagen på Svenska Mässan i Göteborg, och det var inte Hem&Villa-mässan som lockade mig, utan det som annonserats som det första höstkonferensen arrangerad av det relativt nystartade Gothia Forum. Gothia Forum är mötesplatsen och dörren in till den klinska forskningen i Västra Götalandsregionen, och ett samarbete som regionen har utvecklat tillsammans med Göteborgs Universitet, Chalmers och läkemedelsbolagen AstraZeneca, Pfizer och MSD.

Gothia Forum är ett mycket gott exempel på ett så kallat Tripple Helix-system där den offentliga sektorn samverkar med akademin och industrin för att möjliggöra mer och bättre forskning till nytta för såväl sjukvården som industrin. En redan stark klinisk forskning i Västra Götalandsregionen har alla möjligheter att bli ännu starkare med hjälp av Gothia Forum.

Rubriken på detta inlägg är "Guldgruvan" och det är det för det kanske var det ordet som användes flest gånger under konferensen. Guldgruvan syftar i detta fallet på de svenska nationella kvalitetsregistren. Den svenska sjukvården har en konkurrensfördel internationellt sett i hur vi kan utveckla sjukvården tack vare de nationella kvalitetsregistren. Kvalitetsregistren i kombination med personnumren och andra register är också en mycket stor fördel i att vara attraktiva när det gäller att locka till sig klinisk forskning och kliniska prövningar. Budskapet från flera under dagen var att det är hög till att kapitalisera denna konkurrensfördel, och det är mycket som tyder på att Västra Götalandsregionen med våra vårddatabaser och redan befintliga samarbeten som Gothia Forum dessutom ligger ett nationellt steg före i utvecklingen.

Nina Rehnqvist skulle, som ordförande i delegationen för samverkan inom den kliniska forskningen, talat om det kommande slutbetänkandet från delegationen men var förhindrat att närvara. Nu ersatte huvudsekreteraren för utredningen på ett förtjänstfullt sätt och det är tydligt att regionen redan har kommit en bit på vägen i förbättrade samarbeten inom det här området.

I förmiddagens workshop valde jag liksom de flesta de flesta av de ca 250 närvarande att närvara vid den workshop som behandlade just guldgruvan - våra kvalitetsregister. Stefan Larsson från Boston Consulting Group redogjorde för den analys de gjort om utvecklingsmöjligheterna med kvalitetsregistren. En summarisk slutsats är att en ökad satsning på registren med 500 miljoner kronor under tio år, skulle ge tiofalt tillbaka i form av kvalitetsförbättringar. 5 miljarder investerade kronor i registren skulle ("lågt räknat") frigöra 50 miljarder.

Den som troget följer denna blogg vet att det är den tesen jag drivit allt sedan mitt första blogginlägg, eller för att vara helt korrekt - allt sedan mitt sjunde blogginlägg den 7 januari 2008. Då skrev jag följande;

"Jag både hoppas och tror att kvalitetsfrågorna är de som kommer att stå högst  i fokus under 2008. Trots att svensk sjukvårds styrka i olika internationella jämförelser anses vara kvaliteten i verksamheten så finns fortsatt en stor förbättringspotential. Med ett större fokus på kvalitetsarbetet i hälso- och sjukvården så kan vi få både högre patientnytta och högre effektivitet.

Ibland anges att sjukvårdens kvalitetsbristkostnader uppgår till 20% av sjukvårdens kostnader. I Västra Götalandsregionen skulle det innebär upp emot 6 miljarder kronor. Vi kommer aldrig att helt eliminera kvalitetsbristkostnaderna, men kan vi frigöra en eller två, eller rent av tre av dessa miljarder så är oerhört mycket vunnit för att kunna göra andra angelägna satsningar.

Att ytterligare höja kvaliteten i sjukvården, få en bättre logistik och verksamhetsutveckling är 2008 års viktigaste fråga."

Jag blev därför något provecerad av beskrivningen att det är tveksamt om sjukvårdspolitiker har förstått vikten av att styra sjukvården mot ökad kvalitet. Jag har de senaste två åren ägnat varje publikt framträdande åt att prata om fokus på kvalitetsförbättringar och jag har i beslutssituationer alltid haft detta i fokus. Det är mycket möjligt att jag kunnat göra ännu mer i Västra Götalandsregionen i dessa frågor, men att säga att vi inte förstått vikten av detta är provocerande.

Efter lunch fick vi ett mycket intressant föredrag av Martin Harris från Cleveland Clinics i Ohio, USA. Det är möjligt att Martin Harris utvecklade Cleveland Clinics integration av kring den kliniska forskningen i den efterföljande workshopen, men jag saknade mycket av det i hans huvudanförande. Det betyder inte att det var ointressant - tvärtom. Martin Harris beskrev främst hur de lyckats få integrerade IT-system och ligger i framkant på att på ett positivt sätt utveckla och implementera nya IT-lösningar i hälso- och sjukvården. Det var inte utan att man fick lust att åka över till USA och köpa systemen för att ersätta våra egna IT-system i den svenska sjukvården.

Då det inte är en realistisk möjlighet har jag istället kommit till slutsatsen att vi måste ta nya krafttag för att reformera våra IT-system i svensk sjukvård. Det kommer att kosta, men det gör även dagens tungarbetade system som frustrerar lika mycket som de underlättar. Erfarenheten från Cleveland var att IT-kostnaderna tidigare låg på strax under två procent av sjukhusets kostnader och efter reformen under 2000-talet ligger de på drygt tre procent. Känns som en fullt acceptabel kostnadsökning sett till vad de beskrev att de kunde få för pengarna.

Bättre utnyttjande och utveckling av våra kvalitetsregister tillsammans med bättre fungerande och integrerade IT-system har alla möjligheter att vara guldgruvor både för den direkta sjukvårdsverksamheten och för den kliniska forskningen i Västra Götalandsregionen. Det är helt enkelt dags att börja gräva djupare i schakten.

Jag har ägnat onsdagen åt sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU). Det var ett lugnt och städat HSU-möte som (nästan) följde uppgjort tidsplan till och med. Nu brukar alla våra möten med HSU vara både informativa och trivsamma, men det som ändå var lite udda var det som direktören uttryckte på presskonferensen att vi hade inte så många ärenden, men de beslutades enligt plan med endast smärre justeringar av förtydligande karaktär.

Man skulle rent av kunna få intrycket att det hade varit ett ointressant möte, och det var det verkligen inte. Vi fattade en rad mycket viktiga beslut.

"Riktlinjer för verskamheter som möter barn och ungdomar med psykisk ohälsa, störning och funktionshinder" var rubriken på ett ärende som mycket pedagogisk och tydligt klargör ansvarsgränserna mellan å ena sidan barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och å andra sidan vårdcentralernas ansvar, barn- och ungdomsmedicins ansvar och barn- och ungdomshabiliteringens ansvar. Vem gör vad? Vid vilka diagnoser och tillstånd ska patienten skickas vidare och i så fall vart? Vilka gemensamma kriterier ska vi ha för att barn och unga får adekvat vård på rätt vårdnivå utan att behöva snurra runt i systemet.

Dessa riktlinjer är en förlängning av det uppdrag som HSU gav för två år sedan i samband med att vi fastställde en regional utvecklingsplan för barn- och ungdomspsykiatrin. Syftet är att BUP ska ägna sin tid åt de patienter som behöver BUP:s specialiserade resurser bäst, och att andra kan stödja och hjälpa dem med lättare besvär i ett tidigt skede. Stephan Ehlers och Christina Möller med medarbetare har verkligen gjort ett kanonjobb som förtjänar att lyftas fram. Nu handlar det om att vi ska klara av att implementera riktlinjerna och ge den kompletterande utbildning som kan behövas i olika delar av organisationen.

HSU fastställde också ett "Stydokument för Västra Götalandsregionens verksamheter inom Handikappförvaltningen". Styrdokumentet är ett resultat av ett tidigare budgetuppdrag om att beskriva mål, omfattning, inriktning och kvalitet för handikappförvaltningens verksamhet. Inte heller detta styrdokument kan klassificeras som en "kioskvältare" i ett medialt sammanhang, men ett oerhört viktigt dokument för den framtida utvecklingen av handikappförvaltningens verksamheter med habilitering, synverksamheten, hörsel- och dövverksamheten, tolkverksamhet och taltjänst samt prövning av ansökningar enligt LSS.

HSU beslöt också att förlänga projektet om "Kompetenscentrum för patient- och närståendeutbildning" i ytterligare tre år, 2010-2012. Hösten 2007 var jag med och invigde detta "Patientutbildningscentrum", som vi brukar förkorta det, och successivt har verksamheten vidgats att enligt norsk förlaga utbilda patienter och närstående på deras egna villkor och inte bara vara så kallade "patientskolor" som enbart utbildar utifrån ett medicinskt perspektiv. Patientutbildningscentrum utbildar stödpersoner (erfarna brukare) och resurspersoner (vårdpersonal) som på patienternas/brukarnas villkor genomför utbildningar om både medicinska men också sociala och andra aspekter av de (ofta) kroniska sjukdomar som patienter har drabbat av. Vi har kopplat en hel del forskning till detta projekt som ska bli intressant att ta ytterligare del av framöver.

Till dagens sammanträde kom också regionens smittskyddsläkare Ann Söderström för att informera om det senaste läget gällande Inflensa A-utvecklingen. Utan tvekan har det skett en kraftig ökning av smittspridningen och insjuknandet de senaste veckorna, och även om påverkan på vården ännu inte är så hög så kommer den sannolikt att öka de kommande veckorna som då kan bli mycket tuffa för vården.

10-12% av Västra Götalänningarna, och då riskgrupperna, har hunnit vaccineras de senaste veckorna. Just nu vaccineras 15-20 000 personer varje dag, men det finns en osäkerhet om vi kan fortsätta hålla det höga tempot då tillgången till vaccin från tillverkaren är lägre än vad vi har blivit förespeglade.

Regionens smittskyddsenhet gör ett kanonjobb med planering, information och logistik, liksom våra vårdenheter i VG Primärvård som på ett lysande sätt har gjort extra ansträngningar för att klara uppdraget att hinna skydda så många som möjligt på kort tid.

Alla inblandade i detta arbete ska ha ett stort tack för gjorda insatser så här långt, och vi kommer att behöva ert aktiva engagemang ytterligare veckor framöver för att förhoppningsvis kunna minimera konsekvenserna av influensan.