Jonas sjukvårdsblogg

I två dagar har Göteborgs-Posten toppat nyheterna med kritik mot ambulanssjukvården i Göteborg. Bakgrunden är kritik från ambulanssjukvårdare på ambulansföretaget Falck som sköter driver delen av ambulansflottan på entreprenad för Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Jag blir lite tagen av det negativa nyhetsflödet. Jag är ingen superexpert på området ambulanssjukvården i Göteborg, men har berört den i en, två, tre bloggar den senaste månaden, och då i mycket positiva ordalag.

Jag måste säga att jag blir väldigt förvirrad när jag läser artiklarna i G-P. För det första riktas kritiken helt och hållet mot SU och dess verksamhetsledning för ambulanssjukvården, men i flertalet av de exempel som lyfts fram för att bevisa hur undermålig verksamheten är framstår det tydligt att det inte har brustit i ambulansorganisationen, utan i alarmerings-, prioriterings- och dirigeringsfunktionen hos SOS Alarm. Jag kan förstå att det inte är så enkelt för gemene man han kunna hålla isär SOS Alarm som svarar på 112 och ambulanssjukvården som kör själva ambulanserna, men jag tycker att en stor tidning som G-P borde klara av det.

Läser också att uppdragen för ambulanserna har blivit fler samtidigt som ambulanserna har blivit färre, jämfört med för sju år sedan. Måste erkänna att jag är osäker på om, och i så fall hur, de har justerat siffrorna utifrån att vi idag har en helt annan ambulansorganisation än för sju år sedan. Då skötte ambulanserna också transporter av patienter mellan sjukhusen. För det har vi idag en helt annan organisation för just sjuktransporter.

Jag kan inte hävda att ambulanssjukvården i Göteborg är utan fel och brister, eller att det inte kan finnas problem med arbetsmiljön, men det jag med säkerhet kan hävda är att vi den senaste tiden rejäl har höjt kraven i hela den så kallade prehospitala vårdkedjan - från samtalet till 112 tills ambulanserna anländer till akuten, eller direkt till vårdavdelning eller direkt till vårdinsats.

I regionens nya avtal med SOS Alarm och med SOS Alarms nyutvecklade teknik kommer det att bli betydligt lättare att konkret kunna besvara frågorna om hur många ambulanser som når sitt mål inom vilka tidsgränser, hur hög belastningen på ambulanserna i Göteborg och övriga regionen är i varje stund och hur ofta vi riskerar att stå utan lediga ambulansresurser.

Jag hoppas att det kommer en tredje del i G-P också om dessa frågor.

Om drygt ett dygn startar VG Primärvård. Som jag sagt flera gånger i denna blogg, och ännu fler gånger i många andra sammanhang så ska det bli väldigt spännande. Det är klart att inte primärvården kommer att ha förändrats över natten mellan onsdag och torsdag, men på torsdag börjar onekligen ett nytt kapitel i primärvårdens utveckling och därmed i hela hälso- och sjukvårdens utveckling.

När vi under förra hösten satt med HSU i ett flertal seminarier för att gemensamt över partigränserna försöka skapa en riktigt bra vårdvalsmodell med ett bra och tydligt uppdrag och ett bra och rättvist ersättningsystem så hann vi helt enkelt inte med alla frågor. Vissa frågor fick skjutas på framtiden. En av dem var frågan om sjukgymnastik skulle ingå i alla vårdenheters uppdrag eller inte.

För de flesta av oss såg sjukgymnastiken som en viktig del i primärvården och borde därför ingå i varje vårdcentrals uppdrag att erbjuda sjukgymnastik till sina patienter. Många vårdcentraler - både privata och offentliga - erbjöd redan sjukgymnastik men det skiljde runt om i regionen. Om sjukgymnastik skulle ingå i VG Primärvård så hade vårdpengen varit större och det hade ingått i varje vårdcentrals ansvar att bekosta sina patienters sjukgymnastik.

Ett problem med denna konstruktion är att vi har många hundra sjukgymnaster som verkar enligt den så kallade nationella taxan och vi har en remissfrihet till sjukgymnastisk behandling. De privata sjukgymnasterna blev oroliga för att varje vårdcentral skulle suboptimera genom att starta egen sjukgymnastik och dra undan kundunderlaget för dem. Många vårdcentraler blev oroliga över att behöva ta kostnadsansvar för något som de egentligen inte kan styra eller kontrollera.

Lösningen blev till sista att utreda frågan vidare. Vi visste också att det denna höst skulle presenteras en utredning kring etableringsfrågorna i vården, utöver vårdvalsmodeller i primärvården. Vi visst också att Skåne som startade sin vårdvalsmodell ett knappt halvår före oss, och vars modell i stora delar liknar vår (eller tvärtom), hade valt att lägga sjukgymnastiken i åtagandet för vårdgivarna. Det skulle kunna bli en intressant jämförelse mellan effekter och konsekvenser i våra båda regioner.

Idag möts jag av beskedet att Skåne möjligen håller på att tänka om och ändra på detta. Skåne ska naturligtvis göra som de vill, men ur mitt perspektiv vore det synd om vi inte hinner vinna några erfarenheter från dem. Den utredning som vi skulle göra i regionen håller nu på att ta sin början.

Det finns väl tre huvudlinjer i vad en sådan kan komma fram till. Antingen så kör vi vidare som idag, eller så lägger vi in ansvaret i uppdraget i VG Primärvård, eller så blir sjukgymnastiken ett eget vårdval - en form av regional taxa istället för den nationella taxan och med skillnaden att det blir lättare för oss som finansiära att kunna ställa krav och följa upp sjukgymnasternas verksamhet.

Inga förändringar kommer att kunna göras före 2011, och för förändringar då krävs det beslut före halvårsskiftet 2010.

VG Primärvård startar om drygt ett dygn, men arbetet med utveckling av modellen är redan i full gång.

Slutet på arbetsveckan närmar sig och dagens förmiddag ägnades åt en träff med socialminister Göran Hägglund. Hägglunds besök i Västra Götalandsregionen var ett av de sista i en rad träffar som han och hans statssekreterare Karin Johansson har haft med samtliga regioner och landsting om tillgänglighetsfrågorna och vårt arbete med att uppfylla vårdgarantilöftet i regioner och landsting.

Jag tyckte att det blev ett väldigt bra möte där ministern gav sin syn på hur han såg på utvecklingen kring vårdgarantin generellt och för Västra Götalandsregionen specifik. Jag gjorde en presentation från vår sida om hur vi arbetar med betydligt fler regionala vårdgarantier utöver de nationella och dessutom med ett antal regionala måltal för sjukvårdsupplysning och akutverksamheten. Jag beskrev också våra uppföljningsrutiner med månatliga lägesrapporter och hur vi har arbetat med regionala målrelaterade ersättningar till dem som når full måluppfyllelse.

Det blev mycket tydligt att vi hade en samsyn kring vad som både kan och behöver göras för att nå full måluppfyllelse till vårdgarantin. Jag tror att vi har mycket stora möjligheter att göra det i regionen denna höst om inte pandemin slår till stort, för då kommer den planerade och lägre prioriterade vårdverksamheten att få stryka på foten.

I regionen är vi stolta över att vi idag tillhör de landsting med bäst måluppfyllelse. För 4-5 år sedan låg vi i den andra änden av den rankingen, men vi kan inte vara nöjda förrän vi faktiskt kan erbjuda alla som så önskar det vård inom de stipulerade garantitiderna.

På fråga på hur regeringens tillgänglighetsmiljard för 2010 bör fördelas så valde jag att sticka ut huvudet och säga att de bör sätta upp betydligt högre krav på måluppfyllelse än 80% för att få ta del av medlen. I princip borde det vara 100% (det krav som vi har för våra egna målrelaterade medel i regionen) men för att ändå medge ett visst utrymme kanske gränsen borde ligga på 95%. Det är ett tufft och ambitöst mål, men det är fullt realistiskt. Jag hoppas också att Hägglund tillsammans med sina medarbete från departementet blev inspirerade av vår modell att dela ut pengarna utifrån fler avstämningspunkter än bara vid ett mättillfälle. Vårdgarantin ska ju uppnås ständigt, och inte bara ett datum på året.

Vid mötet fick vi också mycket belysande föredragningar från Anne-Marie Wennberg och Marie Carlsson om hur de arbetat inom hudsjukvården respektive barn- och ungdomspsykiatrin för att förändra ett jobbigt läge med svag tillgänglighet och många köande till en nästan köfri verksamhet med hög tillgänglighet. Både Anne-Marie och Marie gjorde det mycket bra och visade tydligt på att det inte krävs några mirakel för att åstadkomma förändringar. Det kräver ordning och reda, en vilja att utveckla och en ambition att sätta patienten i centrum.

Vid mötet fick Ingela Wennman från ambulanssjukvården också chansen att beskriva arbetet med att triagera patienterna direkt i ambulans så att de strokepatienter som ska  till strokeenheten för påbörja rehabilitering kommer dit direkt från ambulans utan omvägen via akutintaget.

Två timmar går fort när man har angelägna frågor att prata om, och det var lite synd att vi inte hade ytterligare lite tid för gemensamma diskussioner. Jag både hoppas och tror att Hägglund och hans medarbetare kunde lämna Göteborg med en uppfattning om att vi har bra koll på läget och att vi försöker ligga i framkant i arbetet med tillgänglighets- och vårdgarantifrågorna. Sen får vi se om vårt arbete kan komma att ge några avtryck hur man från nationell nivå kommer att fortsatt stimulera utvecklingen.

Dygnet har gått över till fredag när dessa rader skrivs, och det jag tänkte blogga om idag (eller igår) var det som hände allra först i morse. På väg in till höstens första ordförandekonferens med de medicinska sektorsråden fick jag i radion höra ett mycket nedslående reportage om situationen för så kallat papperslösa personer i Sverige.

"Papperslösa vågar inte söka vård" var rubriken för inslaget där det dessutom hävdades att det är på goda grunder som papperslösa inte vågar söka vård på grund av tidigare händelser där vårdpersonal meddelat myndigheter om närvaron så att de kunnat gripas.

Det är inte bara så att vi är dåliga i Sverige, vi är dessutom sämre på att möta dessa människor och erbjuda dem grundläggande mänskligt skydd än vad man är i flera andra europeiska länder.

I regionen antog vi för ungefär ett och ett halvt år sedan en regiongemensam policy kring vård till papperslösa. Utgångspunkten var att vårdpersonal i första hand skulle se till patientens medicinska behov och i andra hand till hennes eventuella betalningsförmåga. Syftet har varit dubbelt så till vida att garantera alla människor som vistas i Sverige den vård de behöver, men också att inte utsätta vårdpersonal för svåra etiska dilemman. Policyn är i den delen väldigt tydlig, och det är jag glad och stolt över.

Fler andra regioner och landsting har antagit liknande policydokument i avvaktan på att regeringen får fart på sitt tröga arbete med att få fram nationella regler och riktlinjer. Det är skämmigt att inte regeringen har kunnat samla sig till ett gemensamt ställningstagande i den här frågan. Kan man hoppas att dagens reportage kan flytta fram positionerna på regeringskansliet å det snaraste?

För några dagar sedan bloggade jag om att det var ett år kvar till valet. Då menade jag de allmänna valen den tredje söndagen i september vart fjärde år.

Idag är det 1 550 722 västragötalänningarnas val av vårdcentral i VG Primärvård som är klart. 1,3 miljoner har accepterat erbjudandet om den vårdcentral de tilldelats i utskicket i mitten av augusti, medan 241 970 personer har gjort ett annat val.

Nästan 242 000 aktiva val motsvarar en av sex regioninvånare. I vissa kommenterar låter det som att det är en liten andel, men jag tycker att det är fantastiskt att nästan en kvarts miljon invånare nu kunnat göra ett fritt val bland 205 vårdcentraler i regionen.

Möjligheten att göra ett nytt eller annat val finns i fortsättningen för alla 1,5 miljoner invånare efter den 1 oktober. Det är patienten som har makten och kommer att styra utvecklingen av primärvården.

Det har under de senaste månaderna pågått spekulationer om graden av överetablering av vårdcentraler när de blev så många som 205. Grunden för den spekulationen är att det inte går att långsiktigt driva en vårdcentral med hur få patienter som helst när uppdraget och därmed de fasta kostnaderna är relativt omfattande. Var gränsen för att få en verksamhet att gå runt går någonstans är svårt att sia om, och skiljer säkert mellan olika utförare och ägare. Några pratar om en gräns på 3 000 patienter och andra om högre nivåer.

När jag ser hur invånarna har valt noterar jag att det är åtta (om jag räknat rätt) vårdcentraler som den 1 oktober har färre än 2 000 listade patienter. Jag ska erkänna att jag nog trodde att något fler skulle kunna att ha ett sämre utgångsläge.

För de vårdcentraler som nu fått färre listade patienter än önskat/förväntat handlar det i hög utsträckning om att göra bra ifrån sig för att få ett gott renommé och på så sätt locka till sig fler patienter.

Valet är klart - just nu, men valet kommer att fortgå varje dag året runt från och med den 1 oktober.

Regeringen har under de senaste veckorna droppat nyheter från den statsbudget som idag i sin helhet har presenterats för riksdagen. Socialdepartementet pekar i en sammanställning över satsningar på att 115 miljoner kronor avsätts för att finansiera att att vaccination mot humant pappilomvirus (HPV) ska in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet.

Jag uppmärksammas på detta via en artikel i Dagens Medicin där det framgår att landstingen ska få dessa pengar, vilket gör mig glatt överaskad då ju ansvaret för vaccinationerna ska ligga på kommunerna inom skolhälsovården. I dessa ekonomiska tider så är det ju positivt att bli ekonomiskt kompenserad för någon som man inte har ansvaret för. Upptäcker dock i pressmeddelandet från departementet att det inte framgår vilken instans som ska få pengarna, utan att överenskommelse har träffats med vår gemensamma paraplyorganisation Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Det som dock förvånar i sammanhanget är nivån på kompensationen. 115 miljoner kronor. Tidigare har beräkningar gjorts på att kostnaderna för bara vaccinet bör uppgå till cirka 200 miljoner kronor per år. Det är långt ifrån alltid som kommun och landstingssektorn kompenseras fullt ut för nya åtaganden, men en kompensation som bara ligger på drygt hälften av den tidigare förväntade kostnaden är desto mer förvånande.

Läsaren av denna blogg känner till min tveksamma inställning till allmän vaccination av unga flickor mot HPV. Inte så att jag är emot vaccinationen i sig, utan om det är vettigt ur en kostnadseffektivitetsaspekt. Jag skrev en debattartikel om detta under våren förra året.

Om kommunerna (för det är sagt att det är där ansvaret för vaccinationerna ska ligga) inte kompenseras kommer detta tillägg till vaccinationsprogrammet ofrånkomligt att ta resurser från annan verksamhet.

Jag hoppas att det finns nya och färska beräkningar som ligger till grund för den överenskommelse som tydligen är träffad mellan departementet och SKL som visar att 115 miljoner kronor ger kostnadskompensation i enlighet med finansieringsprincipen, om så inte är fallet så har SKL lagt sig allt för lättvindigt mot staten.

Blev lite dålig bloggat även under denna vecka. Onsdag - lördag spenderades i Stockholm och det brukar skapa utrymme och tid för att skriva ner tankar och reflektioner, men inte denna gång. Stockholm erbjöd denna gång de månatliga SKL-dagarna och jag hade sammanträde med det FoU-råd som jag leder på SKL. Fredag och lördag ägnades åt folkpartiets årliga landstingskonferens.

I lördags var det den 19 september och precis ett år kvar till nästa allmänna val. Det märktes på upplägget av landstingskonferensen, men också av att de kommunala gruppledarna som hade konferens samtidigt gjorde om sitt program för att hinna vara med på Alliansdagen på Sergels torg på lördagens eftermiddag.

Det faktum att det är ett år kvar till valet sätter igång en rad aktiviteter i partiorganisationen, men det påverkar till viss del också vardagsarbetet i politiken. Vid den konferens som jag var på så försökte jag mig på en form av reflektion som gick ut på följande.

Svenska folket rankar hälso- och sjukvårdsfrågorna som några av de allra viktigaste frågorna, samtidigt kommer hälso- och sjukvårdsfrågorna nästan aldrig i centrum för valdebatten. Jag tror att huvudorsaken till detta är att det inte finns någon tydlig målkonflikt i politiken kring hälso- och sjukvårdsfrågorna. Vi är nästan helt överens från höger till vänster på den politiska skalen om målen för hälso- och sjukvårdspolitiken. Det handlar om en säker sjukvård med hög kvalitet och bra tillgänglighet som i huvudsakska vara finansierad solidariskt via skatten. Om detta är vi i stort överens, och det politiska partier är överens om blir inte de stora valfrågorna.

Vad vi traditionellt har bråkat om i hälso- och sjukvården har istället för målen varit medlen för att nå målen. Länge gick det en skiljelinje kring om vårdgaranti var rätt metod för ökad tillgänglighet. Socialdemokraterna höll emot nationellt, men var sen den regering som införde den nationella vårdgarantin 2005. Flera borgerliga partier, men främst moderaterna har länge drivit frågan om fler privata inslag i vården som ett medel för att nå en bättre sjukvård. Med de nya moderaterna har även denna fråga tonats ner.

De sista veckorna har en debatt om "vinster i vården" snurrat runt och frågan berörs i förslag till (s)-kongressen nästa månad, men partistyrelsen förslag, efter vad jag förstår, innehåller inget förbud för vårdföretag att gå med vinst, och så var den frågan desarmerad. (Det omvända vore egentligen lite lustigt om det bara var företag som gick med förlust som fick driva verksamhet. Det skulle nog inte bli så många.)

Jag har ärligt talat svårt för att redan idag kunna peka ut vilken vårdfråga som eventuellt kommer att stå i fokus för att kunna påverka hur invånarna röstar i valet nästa år. Det jag med säkerhet vet är att vi kommer att jobba fram ett mycket ambitiöst regionprogram för folkpartiet i Västra Götalandsregionen, och att jag kommer att jobba hårt för att få stöd för en liberal politik i regionens hälso- och sjukvård också under nästa mandatperiod.

Om det räcker till att göra 2010 års val till ett sjukvårdsval återstår att se.

HURRA! Svenskarna tycks ha blivit friskare! Eller?

Branschorganisationen Swedish Medtech presenterade i förra veckan uppgifter om kraftigt minskad försäljning av ett antal gånghjälpmedel under årets första halvår. Antalet sålda rollatorer minskade med 20% och antalet rullstolar och elrullstolar minskade med 15%. Branschorganisationen skriver i sitt pressmeddelande att "En av fem brukare riskerar att inte få tillgång till ett gånghjälpmedel."

Nyckelordet i sammanhanget är väl just ordet "riskerar", trots rubrikens braskande "Trenden är tydlig – allt färre får tillgång till hjälpmedel".

För vad är det som egentligen har hänt? Jag har inte något givet svar på den frågan, men jag tar gärna lite av mitt eget utrymme på bloggen för att problematisera lite kring vad som kan ha hänt.

Den första möjligheten är, som jag antyder i inledningen, att svenskarna har blivit friskare och allt mindre i behov av gånghjälpmedel. Tror det skulle vara ganska svårt att få något större stöd för den tesen från något håll. Man skulle ju kunna önska det, men en sådan snabb förändring i behovet av hjälpmedel är knappast tänkbar. Den del av de minskade inköp, som trots allt, skulle bero på denna möjlighet är ju enbart glädjande.

Den andra möjligheten är att regioner och landstings hjälpmedelscentraler i ett ekonomiskt kärvt läge har börjat se över sin egen lagerhållning för att se om de kan effektivisera den med en högre omsättningshastighet och färre varor lager. Det gör leveranser till brukarna mer sårbara, men det är ett snabbt och effektivt sätt att hålla nere kostnaderna för inköp under en period för att samtidigt trimma lagerhanteringen.

Jag tror att en relativt stor andel av branschens minskade försäljning är orsakad av denna möjlighet. Det är inte onaturligt att hjälpmedelscentraler drabbas av en form av "slack" efter ett antal goda ekonomiska år som inte inneburit så hårda krav på effektiviseringar. När så yttre faktorer trycker på så finns det anledning att se över och åter trimma systemet för att vara mer kostnadseffektivt. Det innebär lägre utgifter för inköp av nya produkter på kort sikt. Den del av de minskade inköpen som skulle bero på denna möjlighet är också glädjande då det innebär en bättre effektivitet utan att det får någon påverkar på brukarna av hjälpmedlet.

Den tredje möjligheten är att landstingen har valt att göra justeringar vad gäller begagnade hjälpmedel, en översyn av möjligheten till dubbla hjälpmedel med flera insatser för att i någon mån begränsa utbudet och återanvända returnerade hjälpmedel efter att de har rekonditionerats. Det är dock tveksamt hur många landsting som, från krisens stora start för ett år sedan, verkligen hunnit besluta om nya och förändrade regelverk, och få tydligt genomslag för dem, sedan dess.

I en verksamhet med begränsade ekonomiska ramar borde det vara självklart att de hjälpmedel som är i skick för att kunna återanvändas också återanvänds. Jag tycker också det är rimligt att det görs vissa begränsningar kring i vilken utsträckning som dubbla hjälpmedel ska erbjudas. En genomgång i Västra Götalandsregionen för 6-7 år sedan visade på exempel där en brukare hade tillgång till, och nu minns jag inte säkert, 3-4 elrullstolar. Generellt är det knappast rimligt, även om individuella hänsyn bör kunna tas. Den del av de minskade inköpen som skulle bero på denna möjlighet tror jag är liten, men jag tycker att den är acceptabel för att också kunna rikta resurser mot andra angelägna områden.

Den fjärde möjligheten är att det helt enkelt, som branschorganisationen uttrycker det, att brukarna får allt sämre tillgång till hjälpmedel på grund av minskad förskrivning av dessa gånghjälpmedel. Även om jag tror att de har svårt för att hävda att en trend skulle vara tydlig. För det kräver jag nog minskade inköp under tre halvår på raken.

Jag hoppas att denna fjärde möjlighet i mycket liten utsträckning svarar för förändringarna under det första halvåret, men jag utesluter långt ifrån att så skulle vara fallet. Förskrivning av hjälpmedel ska ske utifrån förskrivningsriktlinjer och hjälpmedelshandböcker - inte utifrån ekonomiska konjunktur barometrar. Lika lite som patienter ska prioriteras utifrån vilket postnummer de bor på så ska förskrivning av hjälpmedel bero på ekonomiska svängningar. Ska vi kunna erbjuda vård på lika villkor så är det tillståndet och behovet som ska avgöra en förskrivning av ett hjälpmedel eller inte.

Den del av de minskade inköpen som skulle bero på denna möjlighet är i grunden oacceptabel för ett modernt välfärdssamhälle. Människor med behov av hjälpmedel ska inte fungera som budgetregulatorer.

Slutsatsen är att branschens minskade försäljning av gånghjälpmedel sannolikt beror på flera av de ovan angivna orsakerna. Om jag har rätt i att en stor andel beror på förbättrade lagerhållningsrutiner kommer deras försäljning att åter öka framåt vintern/våren. Kommer det i så fall ett nytt pressmeddelande om ett tydligt trendbrott i att allt fler får tillgång till hjälpmedel?

Blev dålig mot slutet av förra veckan och har därför inte orkat blogga som jag borde den senaste veckan. Ber trogna läsare om ursäkt för detta. Vissa saker som jag borde kommenterat har inte blivit kommenterade. En av förra veckans stora "snackisar" var användningen av egen personal som stafettläkare på ortopedavdelningen vid Uddevalla sjukhus. Västnytt hade ett inslag i slutet av förra veckan om detta och med kommentarer från mig.

Efter en ledig helg så har krafter kommit tillbaka och jag har ägnat större delen av dagen på Svenska Mässan där FLISA (Föreningen för ledningsansvariga i svensk ambulanssjukvård) inlett sin årliga kongress. Jag fick äran att hålla ett inledningsanförande och mot slutet av eftermiddagen delta i en paneldebatt med sju andra. Jag tyckte att det blev ett innehållsrikt och intressant samtal, men om kongressdeltagarna uppskattade två timmars samtal mellan åtta personer lika mycket vet jag inte.

Vad jag däremot är helt säker på var att det var en intressant stund mellan de båda punkter där jag medverkade. Vi fick ett antal intressanta exempel från såväl Stockholm, Skåne som Västra Götalandsregionen på utvecklingen av vårdkedjor där ambulanserna styr patienter direkt in till vårdavdelningar utan att passera akutmottagningen. I regionen presenterades de linjer som ambulanssjukvården i Göteborg och Sahlgrenska Universitetssjukhuset har startat kring bland annat hjärtpatienter, höftfrakturpatienter och strokepatienter (kallad hjärnvägen).

Allt är mycket intressanta exempel på där ambulanssjukvården tar ett större ansvar för att göra en första strukturerad bedömning av patientens behov för att vid rätt indikationer se till så att hon förs direkt till rätt utredning, behandling eller vårdavdelning. På detta sätt kommer patienten snabbare till rätt vårdnivå utan att behöva invänta (ibland på tok för länge) en särskild bedömning vid akutmottagningen. Det är självklart bättre för patienten och hennes vårdtid kan i flera fall också kortas, vilket dessutom är kostnadseffektivt.

Att på detta sätt "runda" akutmottagningen påminner om Monopol-spelets "Gå till fängelse utan att passera GÅ" och kommer att vara framtidens melodi för hur kompetensen i ambulanssjukvården kan nyttjas än mer. Jag hoppas och tror att vi bara sett början på denna utveckling med tydligare vårdkedjor där patientens behov bedöms tidigt för att sedan kunna hamna på rätt vårdnivå från början. Det kompetenshöjning som skett i ambulanssjukvården de senaste åren har möjligjort denna utveckling och kan vi få ett ännu bättre fungerande utvecklingsarbete mellan ambulanssjukvården och klinikerna på sjukhusen i regionen finns här stora mänskliga och ekonomiska vinster att göra.

Det som ändå slog mig allra mest under dagen tillsammans med landets ledningsansvariga (och andra) ambulanssjukvårdare var den stolthet och engagemang de visade för sitt verksamhetsområde. Jag möter det ofta i hälso- och sjukvården, men sällan så tydligt som under den första dagen av FLISA-kongressen. Det är den typen av engagemang som behövs för att ytterligare kunna utveckla vården och förändra de kulturer som är till hinder för en sådan utveckling.

Den andra tisdagen i september ägnar jag åt höstens första sammanträde med regionfullmäktige. Det är något av rekord på dagordningen med inte mindre än 28 ärenden, och där oppositionen får styra en stor del av dagordningen i och med att nio motioner ska behandlas.

Förmiddagen är också "oppositionens tid" då det ger utrymme för interpellationer och frågor. Många av dessa handlar naturligt nog om hälso- och sjukvård och det är jag som ofta hamnar i svarandestolen. Interpellationerna var färre än vanligt idag och endast två till antalet. Den ena om teamen för multisjuka vid SU/Östra till ordföranden för Sahlgrenska Universitetssjukhuset och den andra till mig från Anette Ternstedt (v) om det går att få fram en uppföljning om vad VG Primärvård beräknas kosta.

Mitt svar var att det är högst rimligt att få fram en sådan kostnadsuppföljning och att jag gärna presenterar en sådan tillsammans annan uppföljningsdata om vad VG Primärvård har inneburit för tillgänglighet, patientnöjdhet, servicenivån, medicinsk kvalitet med mera i primärvården.

Jag förstår vänsterpartiets intresse av att utmåla reformen som dyr och onödig då de var det enda partiet i regionen som var emot VG Primärvård, men kostnaderna för de extra åtgärder vi har p g a genomförandet av VG Primärvård hamnar på cirka 20 miljoner kronor vilket motsvarar ca 0,4% av vad hela primärvården kostar under ett år. I summan på 20 miljoner kronor ingår kostnader för informationsinsatser i form av upplysningskampanj, listningsutskicket, IT-system med mera. 20 miljoner kronor är mycket pengar, men i detta sammanhanget är det en fullt försvarlig summa och jag är inte orolig när jag om något eller ett par år kan få en slutnota innehållande både införandekostnader och resultatet för patienter och medborgare i Västra Götalandsregionen.

Förutom interpellationerna ställdes också åtta frågor. Till skillnad från interpellationerna som ska ställas cirka två veckor före fullmäktigemötet så finns möjligheten för fullmäktiges ledamöter att en timme före dagens sammanträde ställa sina frågor. Idag föll fem av frågorna på min lott, och illustrerar ganska väl vilken bredd det finns i frågorna också inom hälso- och sjukvården. Dagens frågor handlade om;

- fotvården för patienter med diabetes
- listningsförfarandet inom VG Primärvård
- genomslag för regionala riktlinjer i organisationen (exemplet vård för "papperslösa")
- regler för omskärelse av pojkar på icke medicinska grunder
- regionens beredskap för svininfluensan

Om det låter som att jag beklagar många debatter så är det helt fel. Jag tycker det är fantastiskt roligt att debattera och det är något av demokratins kärna där åsikter ska mötas och brytas för att testa de olika argumentens styrka. Det är sällan vi lyckas övertyga varandra när vi står i talarstolarna, men debatten kan ofta ge en grund för framtida ändrade uppfattningar. Debatten kan bredda perspektiven vilket gör att man kan få större förståelse för motståndarens argument och ibland också se poänger med hennes argument.

Vi borde därför ha mer av debatter i politiken och i samhället och inte alltid sträva efter att nå konsensus i alla frågor. Jag passar på att citera några rader som jag använde i somras i samband med att jag var vigselförrättare och då på temat "när två blir en";

"Men det är inte i likheten som dynamik, känslor och engagemang uppstår. Det är mångfalden och olikheterna som driver såväl samhällen som relationer framåt. Jag vill skicka med rådet att fortsatt ta vara på varandras olikheter. Ett äktenskap handlar inte om anpassning, utan om utveckling."

Idag finns det 504 miljoner skäl att vara glad. Regeringen gör en unik satsning för att stötta kommuner, landsting och regioner under 2010 genom att tillföra sektorn 10 miljarder kronor i ett särskilt statsbidrag för året 2010. För Västra Götalandsregionen innebär det ett tillskott på 504 miljoner kronor i nästa års budget.

Jag hade trott och hoppats att regeringen skulle kunna presentera ytterligare statsbidrag i budgetpropositionen mot bakgrund av det kärva ekonomiska läge som i princip alla kommuner, landsting och regioner befinner sig i, men jag är ganska övertygad om att storleken på beloppet har överraskat, för att inte säga chockat, de allra flesta. 10 miljarder kronor är väldigt mycket pengar till vår sektor. Det blir därför nästan skrattretande när det också kommer kritiska kommentarer om att det är för lite pengar.

Det finns också kritik mot att pengarna är tillfälliga för 2010 och den kritiken är lättare att förstå, även om det nästan vore orimligt att staten permanent höjer statsbidragen till en så pass högre nivå. Någonstans måste gränsen gå för vilka krav vi i kommun- och landstingssektorn ställer. Vi hytter gärna med fingret mot statsmakten, och jag är en av dem, när de försöker begränsa det kommunala självstyret, men vi kan inte samtidigt göra oss livegna och alltid kräva att samma statsmakt ska rädda oss när det blir knapert ekonomiskt för då försätter vi oss i en situationen där vi direkt eller indirekt erkänner att vi inte klarar uppdraget.

Från Västra Götalandsregionens sida har vi i alla fall försökt att ta ett långsiktigt helhetsgrepp om situationen. Vi valde i budgeten för 2010 budgetera med ett större underskott, och använda oss av de ekonomiska reserver som vi byggt upp under en lång rad av år, för att slippa göra drastiska och smärtsamma neddragningar i våra verksamheter. I flerårsplanen räknade vi också med ett underskott också 2011 för att 2012 ha en budget i princip i balans. Det budgeterade underskottet för 2010 är på 666 miljoner kronor. Dagens besked från regeringen innebär att underskottet, allt annat lika, istället blir ca 160 miljoner kronor.

Att inga ytterligare pengar har utlovats för 2011 är i sammanhanget helt OK för min del. Är det så att vi nu ser en uppgång i konjunkturen så innebär det förhoppningsvis att vi också får en annan skattekraftsutveckling som gör att de siffror vi baserade budget 2010 och planåren 2011-2012 på snart är inaktuella och att regionen och andra kommuner och landsting inte behöver tillskott i den storleksordningen.

Att vår sektor långsiktigt kan behöva få ta en större andel av BNP i anspråk för att finansiera de viktiga välfärdsuppdragen är en helt annan fråga. Den långsiktiga förstärkningen bör snarare ske i form av förändringar av skattebaser eller annat så att kommuner, landsting och regioner tvingas ta ett eget ansvar för utvecklingen och inte vara beroende av regeringens goda vilja, samtidigt som vi säkrar en bättre välfärd.

Jag måste delge ett utmärkt uttryck som partikamraten Pär Lundqvist i Landvetter idag myntade och som jag delvis hjälpte till att finslipa. Frågan handlade om regionens vårdvalsmodell VG Primärvård, och Pär konstaterade att skillnaden är att med tidigare upphandlingar enligt LOU (lag om offentlig upphandling) konkurrerar vårdgivarna om priset vart femte år och med LOV:en (lag om valfrihetssystem) konkurrerar vårdgivarna med kvalitet varje dag.

Lagen om valfrihetssystem gör det möjligt för vårdvalsmodeller. Rätt utfromade vårdvalsmodeller kommer att vara viktiga för att utveckla såväl den medicinska kvaliteten som den mer patientupplevda kvaliteten som tillgänglighet, service och bemötande.

Tack för den Pär!

Det har blivit lite si och så med bloggandet denna vecka. Orsaken är att det blivit extra mycket "kvällsjobb" i form av anställningsintervjuer, eller rättare sagt kandidatutfrågningar inför det provval som just nu pågår i Västra Götalands västra valkrets, eller Bohuslän som vi normalt säger.

Måndag kväll i Mölndal, onsdag kväll i Munkedal och idag torsdag har kandidaterna samlats i Stenungsund för att presentera sig själva och svara på medlemmarnas frågor. Vi som är kandidater har varit något av ett kringresande teatersällskap. Även om de flestas presentationer har varit sig lika under veckan så har frågorna från medlemmarna kommit att variera desto mer.

Det har varit roligt att se det engagemang som finns för regionfrågor och inte minst hälso- och sjukvårdsfrågorna bland folkpartiets medlemmar, och jag är själv rätt nöjd med vad jag fått sagt och uttryckt under veckans kvällsmöten.

Innan bilen gick till Stenungsund så har jag under torsdagen hunnit med en intervju med en konsultfirma som jobbar på uppdrag av regionens internrevisorer om personalpolitiken i regionen, ett möte med krisledningsnämnden (för avstämningar - inte för att det är krisläge), ett möte på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, men framför allt invigningen av AmbuAlarm.

AmbuAlarm är en ganska nybildad enhet under PKMC (Prehospitalt katastrofmedicinskt centrum), och är en sorts förkortning för Ambulans Alarmering. Beslutet om att bilda AmbuAlarm fattades för knappt ett år sedan i samband med den stora upphandlingen av alarmerings-, prioriterings- och dirigeringsfunktionen av ambulanser när folk har ringt till 112. SOS Alarm vann upphandlingen och fortsätter sköta alarmerings-, prioriterings- och dirigeringsfunktionen åt Västra Götalandsregionen. AmbuAlarms uppgift är att vara en aktiv motpart till SOS Alarm för att kontinuerligt följa att vårt utvecklade samarbetsavtal följs, och att vi i aktiv dialog mellan AmbuAlarm och SOS Alarm kan utveckla verksamheten och få en för en kontinuerligt lärande organisation.

Det har till och från stormat en del kring SOS Alarm de senaste åren. Ambulanser har dirigerats fel, de medicinska bedömningarna har inte varit tillräckliga med mera. Många skuggor har fallit över SOS Alarm som operatör men även regionen som upphandlare har ett ansvar för de brister som funnits. Det är det som vi nu försöker åtgärda med AmbuAlarm och de personer som ska lära och utveckla verksamheten över avtalsperioden på 5 år samt 2+2 optionsår.

I det nya avtal som började gälla i tisdags, 1 september, höjs en rad kvalitetskrav på personalen hos operatören. Upphandlingen har också inneburit ett fascinerande nytt teknikstöd som gör det enklare för operatörerna att se var regionens cirka 130 ambulansenheter befinner sig i realtid och hur stor del av regionens geografiska yta som varje minut har en ambulans inom 10 minuters (mörkgrön), 20 minuters (ljusgrön), 30 minuters (gul) eller mer än 30 minuters (rödrosa) avstånd. Enkla barometrar talar om hur många av respektive geografiskt delområdes ambulanser som varje minut är lediga eller upptagna. Om barometern börjar peka mot rött och fullt kapacitetsutnyttjande i t ex Sjuhärad kan ambulanser börjar flytta från Göteborg österut mot Bollebygd för att öka beredskapen, eller från Skaraborg söderut mot Ulricehamn.

Det var riktigt roligt och lärorikt att få vara med vid dagens invigning. Regionen har fått ett ordentligt kompetens- och tekniklyft i alarmerings-, prioriterings- och dirigeringsfunktionen. Vi har dessutom fått det till en närmast oförändrad kostnad mot tidigare.

Den nya kompetensen och den nya tekniken ger inga garantier på att det inte också i framtiden kommer att ske misstag, men AmbuAlarm är en garanti för att vi ska lära av de missar som kommer att ske, och minimera risken för att de ska inträffa igen.

Intresset för jämförelser av hälso- och sjukvårdens utbud, kvalitet och resultat har blivit allt större de senaste åren. Om någon månad kommer den fjärde utgåvan av SKL:s och Socialstyrelsens "Öppna jämförelser". I Västra Götalandsregionen presenterades strax före sommaren den femte upplagan av Verksamhetsanalys av Hälso- och sjukvårdens i Västra Götalandsregionen. I kölvattnet av införande av olika vårdvalsmodeller runt om i landet kommer vårdcentralernas resultat eller kvalitet på olika sätt att visas upp för allmänheten som ett stöd i deras vårdval.

Allt fler nationella kvalitetsregister redovisar sina årsrapporter så att de är intressanta både för den medicinska professionen och för allmänheten. Diverse beroende och oberoende organisationer presenterar mer eller mindre heltäckande jämförelser med diverse olika metoder för jämförelser av resultat och kvalitet. Dessutom planerar, om jag förstått det rätt, socialdepartementet för att ta fram en form av nationell jämförelsedatabas av sjukvården och idag kom det allra senaste bidraget i denna flora i form av OmVård.se

Den nya sidan har ett tungt medicinskt råd bakom sig med bland annat regionens förre hälso- och sjukvårdsdirektör Johan Calltorp och SBU:s ordförande Nina Rehnqvist och finansieras via Svenskt Näringsliv. När jag hastigt bekantat mig med den nya sidan ser jag att det främst rör sig om ett försök att pedagogiskt presentera resultat från andra tidigare kända och pålitliga datakällor.

För mig som oerhört varm anhängare av ökat fokus mot sjukvårdens kvalitet och resultat är det med stort intresse jag noterar den övriga omvärldens allt större intresse för dessa frågor, men jag kan inte låta bli att fundera om floran är på väg att bli allt för vildvuxen?

Vad patienterna är betjänta av är en så korrekt, aktuell och oberoende information som möjligt och som är lättillgänglig, snabb och samlad för ett helhetsperspektiv och med en trovärdig avsändare.

Många myndigheter, sjukvårdshuvudmän, organisationer, föreningar, företag, konsulter med flera lägger nu en hel del pengar och en hel del kraft och ork på att utveckla nya modeller för detta.

Med en allt för vildvuxen flora så kan det till och med bli svårare än enklare för patienterna att hitta de jämförande resultat de söker. "Vem i hela världen kan man lita på?"

Jag tror det är viktigt att vi som verkar i den offentliga sektorn ska ta en allvarlig funderare på hur vi vill att våra resultat ska presenteras och av vem och i vilket sammanhang. Det är kanske bra att det får växa till sig ett tag till för att inte hämma en önskvärd utveckling, men det offentliga måste samtidigt börja anta en hållning i frågan. Vi har inte minst ett ansvar för att det är trovärdig information som kommer patienterna till del utan risk för att eventuella externa finansiärers intressen kan komma att påverka urvalet av resultat som presenteras.

Vi måste också föra en diskussion om vad som är av intresse att publicera för de professionella respektive patienterna/medborgare respektive båda grupperna, samt vad som lämpar sig för nationella jämförelser och mer lokala eller regionala jämförelser av hälso- och sjukvården.

Jämförelser är här för att stanna, och jag är övertygad om att jämförelserna kommer att driva utvecklingen av vården framåt, men vi måste också se till att göra det så enkelt som möjligt för patienter/medborgare att ta del av jämförelserna så att de inte måste jämföra jämförelserna för att få ett vettigt svar på angelägna frågor.