Budget 2009
Jag har alldeles nyss deltagit i majoritetens presentation av vårt budgetförslag för Västra Götalandsregionen 2009.
Det var en rätt så välbesökt presskonferens som tog dryga timmen med presentation och frågor från journalister och sedvanliga enskilda intervjuer efteråt. Här får också ni en kort resumé av en omfattande budgethandling.
"En region öppen mot omvärlden" är titeln på budgeten, och budgeten präglas av den osäkerhet som finns i främst den ekonomiska utvecklingen. Vad kommer att hända med tillväxten och skatteunderlaget? Det är det som påverkar våra förutsättningar att finansiera verksamheten. Vad kommer att hända med kostnadsutvecklingen? Vi har de senaste åren sett en ökad kostnadsutveckling och frågan är om den utvecklingen fortsätter och i vilken takt. I det fallet spelar lönekostnadsutvecklingen en stor roll, och vi har ju som bekant ännu inte avtal med alla grupper på arbetsmarknaden.
Innehållsligt innebär budgeten en kraftig förstärkning av kollektivtrafiken. Hälso- och sjukvården får denna gång en mindre del av de ökade resurserna. Inriktningen liknar i stora stycken den som är känd från tidigare år. Det handlar om vårdgarantin, primärvården och psykiatrin. Det handlar också om att finna former för att finansiera nya åtaganden inom t ex hjärtsjukvården och cancersjukvården.
I budgeten gör vi också en tydlig markering om att sätta verksamheten vid sjukhusens akutmottagningar i fokus. Service och bemötande vid akuterna måste bli bättre. Det ska vara naturligt att erbjudas något att äta och dricka om man får vänta lite längre. Man ska som patient lika självklart informeras om hur lång tid det beräknas att dröja, och varför det dröjer innan man blir omhändertagen.
Jag tror också det finns all anledning att se över logistik och flöden vid våra akutmottagningar, liksom bemanningen. Har vi rätt mix av personal vid våra akuter, vad krävs för att förändra det?
Du kan ta del av hela budgetförslaget via den här länken.
Olycklig politisering av konflikten
I morgon börjar den fjärde strejkveckan för Vårdförbundet och konsekvenserna för den planerade vården blir allt tydligare. Tidigare i veckan rapporterades det om att minst 4 000 planerade operationer har ställts in i landet till följd av strejken. Det kommer att ta ett tag att återta den förlorade marken i jakten på full måluppfyllelse för vårdgarantin.
Det kommer att bli en intressant vecka sett ur ett konfliktperspektiv. På tisdag samlas Vårdförbundet för kongress och ska bland annat välja en ny styrelse. Kommer majoriteten av den nuvarande styrelsen som är föreslagna till omval (bland annat hela presidiet) att bli omvalda? Kommer vårdförbundets kongress att öppna förhandlingsdörren eller slå in fler spikar i den redan stängda dörren?
Jag är rädd att kongressen blir ett tillfälle att ytterligare visa en tuff inställning och att visa på kampvilja. Kongressen riskerar snarare att låsa läget ytterligare. Vilka blir medlarnas möjligheter att senare i veckan flytta fram positionerna hos parterna? När kommer storleken på strejkkassan att bli besvärande för Vårdförbundet?
Under den gångna veckan har konflikten politiserats på ett olyckligt sätt. Mona Sahlin, partiledare för (s), har lyckats göra ett uttalande där hon inte säger någonting mer än att försöka ge sken av ett stöd för Vårdförbundets krav. Skulle hon anklagas för att ha blandat sig i konflikten så har hon full möjlighet att förneka att hon egentligen sagt någon, men tanken är väl att hennes uttalande ska uppfattas som en stöd utan att det egentligen är det.
S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul är också lite luddig i sitt uttalande om strejken samma dag, men s-kvinnornas uttalande har tydligare uppfattats som ett stöd för Vårdförbundets strejk.
Först ut av alla i familjen av arbetarrörelsens organ var ungdomsförbundet, och SSU gjorde ett tydligt ställningstagande till stöd för strejken.
Det är mer förståligt att Landsorganisationen - LO - varit tystare, och frågan är vad de egentligen tycker om att "deras" parti nu gör uttalanden till stöd för Vårdförbundets krav som ju innebär dubbelt så mycket som Kommunalarbetarförbundets medlemmar redan har förhandlat till sig. Kommunals medlemmar fick bra betalt i och med LO:s samordning och satsning på lågavlönade kvinnoyrken. Men vad tycker LO egentligen när Partiet nu i olika former och olika skepnader gladeligen stödjer det dubbla för andra grupper?
Den partipolitisering som också förstärktes med framträndet på Vänsterpartiets 1 maj-tåg från Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund är olycklig. Ju mer partipolitisk inblandning i avtalsrörelsen desto knepigare framtida spelregler på avtalsmarknaden. Jag tror egentligen inte det är det är en utveckling som Vårdförbundet önskar.
Det ska hur som helst bli en intressant vecka på avtalsfronten. Tyvärr ökar väl risken att en rapport nästa vecka får titeln "På avtalsfronton intet nytt"
Det kommer att bli en intressant vecka sett ur ett konfliktperspektiv. På tisdag samlas Vårdförbundet för kongress och ska bland annat välja en ny styrelse. Kommer majoriteten av den nuvarande styrelsen som är föreslagna till omval (bland annat hela presidiet) att bli omvalda? Kommer vårdförbundets kongress att öppna förhandlingsdörren eller slå in fler spikar i den redan stängda dörren?
Jag är rädd att kongressen blir ett tillfälle att ytterligare visa en tuff inställning och att visa på kampvilja. Kongressen riskerar snarare att låsa läget ytterligare. Vilka blir medlarnas möjligheter att senare i veckan flytta fram positionerna hos parterna? När kommer storleken på strejkkassan att bli besvärande för Vårdförbundet?
Under den gångna veckan har konflikten politiserats på ett olyckligt sätt. Mona Sahlin, partiledare för (s), har lyckats göra ett uttalande där hon inte säger någonting mer än att försöka ge sken av ett stöd för Vårdförbundets krav. Skulle hon anklagas för att ha blandat sig i konflikten så har hon full möjlighet att förneka att hon egentligen sagt någon, men tanken är väl att hennes uttalande ska uppfattas som en stöd utan att det egentligen är det.
S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul är också lite luddig i sitt uttalande om strejken samma dag, men s-kvinnornas uttalande har tydligare uppfattats som ett stöd för Vårdförbundets strejk.
Först ut av alla i familjen av arbetarrörelsens organ var ungdomsförbundet, och SSU gjorde ett tydligt ställningstagande till stöd för strejken.
Det är mer förståligt att Landsorganisationen - LO - varit tystare, och frågan är vad de egentligen tycker om att "deras" parti nu gör uttalanden till stöd för Vårdförbundets krav som ju innebär dubbelt så mycket som Kommunalarbetarförbundets medlemmar redan har förhandlat till sig. Kommunals medlemmar fick bra betalt i och med LO:s samordning och satsning på lågavlönade kvinnoyrken. Men vad tycker LO egentligen när Partiet nu i olika former och olika skepnader gladeligen stödjer det dubbla för andra grupper?
Den partipolitisering som också förstärktes med framträndet på Vänsterpartiets 1 maj-tåg från Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund är olycklig. Ju mer partipolitisk inblandning i avtalsrörelsen desto knepigare framtida spelregler på avtalsmarknaden. Jag tror egentligen inte det är det är en utveckling som Vårdförbundet önskar.
Det ska hur som helst bli en intressant vecka på avtalsfronten. Tyvärr ökar väl risken att en rapport nästa vecka får titeln "På avtalsfronton intet nytt"
Mycket budget
Fredag som sista dagen på en tuff vecka med bland annat två fullproppade dagar i Stockholm. Det var segt i morse, men jag kom både upp och iväg till Vänersborg till sist. I regionens huvudstad mötte jag idag det vi kallar 69-gruppen, det är de tre gruppledarna för majoritetspartierna i hälso- och sjukvårdsnämnder och utförarstyrelser som samlas tillsammans med majoritetens företrädare i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) ett par gånger per termin. Däremellan brukar vi samla 23-gruppen som består av ordförandena i samma nämnder och styrelser.
På dagordningen stod information om Budget 2009. 69-gruppen är också den grupp som vi av tradition testar presentationsmaterialet på fredagen innan budgeten presenteras. Information och diskussion tog ett par timmar innan vi fortsatte informationsinsatserna med det senaste kring VG Primärvård. 9 delprojektgrupper är nu tillsatta för att arbeta genom olika delar i förberedandet av en västsvensk vårdvalsmodell i primärvården.
Dagen avslutades med information om handikappverksamheten. Handikappförvaltningens uppdrag kring habilitering, syn- hörsel- och dövverksamhet samt tolkverksamheten är en mindre verksamhet som sällan får så mycket uppmärksamhet men som gör stora insatser i det tysta utan att synas eller märkas så mycket. Handikappförvaltningens chef Mikael Forslund gjorde, som alltid, en bra presentation av sin verksamhet. Det blir ibland lite konstigt i vår stora organisation att en relativt liten verksamhet som denna lever i skymundan, men den omsätter ju inte mer än drygt en halv miljard kronor och det arbetar ju inte mer än drygt 800 personer i verksamheten och det är ju inte mer än 8 000 individer som är i verksamheten varje år. Det är dock en mycket viktig verksamhet för att stödja enskilda och anhöriga med varaktiga funktionsnedsättningar som förtjänar mer uppmärksamhet och det fick de idag.
På eftermiddagen gick bilen till Skövde för en genomgång av måndagens presentation av budgeten. Gruppledare och sjukvårdsgruppledare la upp strategin för presentationen. Vem säger vad, när och hur? Vilka är prioriteringarna, och vad ska vi betona och lyfta fram i budgeten?
Strax före klockan fem var vi färdiga och det återstod en resa på två timmar innan jag kunde komma hem, äta lite rökt makrill och till sist hinna med ännu ett inlägg på bloggen.
Det har varit mycket budget den sista månaden och särskilt idag. Man frestas att säga att på måndag är det över när vi väl har presenterat den, men då återstår att kommunicera, att fatta beslut i såväl regionstyrelsen och sedan i regionfullmäktige 9-10 juni. Då återstår fortfarande mer än ett halvår innan den börjar gälla i praktiken. Det kommer med andra ord att bli mycket budget också framöver.
På dagordningen stod information om Budget 2009. 69-gruppen är också den grupp som vi av tradition testar presentationsmaterialet på fredagen innan budgeten presenteras. Information och diskussion tog ett par timmar innan vi fortsatte informationsinsatserna med det senaste kring VG Primärvård. 9 delprojektgrupper är nu tillsatta för att arbeta genom olika delar i förberedandet av en västsvensk vårdvalsmodell i primärvården.
Dagen avslutades med information om handikappverksamheten. Handikappförvaltningens uppdrag kring habilitering, syn- hörsel- och dövverksamhet samt tolkverksamheten är en mindre verksamhet som sällan får så mycket uppmärksamhet men som gör stora insatser i det tysta utan att synas eller märkas så mycket. Handikappförvaltningens chef Mikael Forslund gjorde, som alltid, en bra presentation av sin verksamhet. Det blir ibland lite konstigt i vår stora organisation att en relativt liten verksamhet som denna lever i skymundan, men den omsätter ju inte mer än drygt en halv miljard kronor och det arbetar ju inte mer än drygt 800 personer i verksamheten och det är ju inte mer än 8 000 individer som är i verksamheten varje år. Det är dock en mycket viktig verksamhet för att stödja enskilda och anhöriga med varaktiga funktionsnedsättningar som förtjänar mer uppmärksamhet och det fick de idag.
På eftermiddagen gick bilen till Skövde för en genomgång av måndagens presentation av budgeten. Gruppledare och sjukvårdsgruppledare la upp strategin för presentationen. Vem säger vad, när och hur? Vilka är prioriteringarna, och vad ska vi betona och lyfta fram i budgeten?
Strax före klockan fem var vi färdiga och det återstod en resa på två timmar innan jag kunde komma hem, äta lite rökt makrill och till sist hinna med ännu ett inlägg på bloggen.
Det har varit mycket budget den sista månaden och särskilt idag. Man frestas att säga att på måndag är det över när vi väl har presenterat den, men då återstår att kommunicera, att fatta beslut i såväl regionstyrelsen och sedan i regionfullmäktige 9-10 juni. Då återstår fortfarande mer än ett halvår innan den börjar gälla i praktiken. Det kommer med andra ord att bli mycket budget också framöver.
Antibiotika och astma
Under de senaste åren så har vi sett ett par tydliga tendenser. Förskrivningen av antibiotika ökar och förekomsten av astma hos barn och ungdomar ökar.
I dag skriver Göteborgs-Posten om en artikel i tidskriftning Pediatrics där två företrädare från Sahlgrenska Akademien vid Göteborgs Universitet presenterar rönen om att det är tre gånger förhöjd risk att drabbas av astma om en barn under sin första levnadsvecka får antibiotika.
Nu ska jag inte dra några allt för snabba slutsatser av något som jag egentligen vet så mycket om. Det framgår inte av artikeln om förskrivningen av antibiotika under barnens första levnadsår har ökat de senaste åren och om det därför kan ha bidragit till den ökade förekomsten av astma bland barn och ungdomar. Däremot visar det återigen vikten av att iaktta försiktighet vad gäller förskrivning av antibiotika.
Studien som omfattar 5 000 barn i Västra Götaland födda 2003 kommer att fortgå och visar på vikten av att vi i hälso- och sjukvården har en omfattande forskningsverksamhet för att ständigt söka efter och öka våra kunskaper om orsaker och förklaringar.
Det leder mig in på att jag i dag för andra dagen befinner mig i Stockholm för så kallade SKL-dagar. En onsdag och torsdag i månaden tillbringas i Stockholm för oss som har uppdrag för Sveriges kommuner och landsting (SKL). Jag har själv fått förtroendet att leda förbundets FoU-råd som består av tre politiker, två tjänstemän och sex forskare. Det är en intressant grupp människor där vi delvis fortfarande söker vår roll i organisationen.
För mig personligen måste jag säga att det uppdraget erbjuder ytterligare en arena för att driva på utvecklingen mot ett samhälle där forskningen får ta en större plats. Ökad forskning är nödvändig både för att vi ska kunna utveckla vår offentliga sektor och för att vi som nation ska kunna bevara sin position som en kunskapsnation som klarar av att konkurrera på en global marknad.
I det perspektivet är studien om antibiotika och astma ett viktigt bidrag i utvecklingen.
I dag skriver Göteborgs-Posten om en artikel i tidskriftning Pediatrics där två företrädare från Sahlgrenska Akademien vid Göteborgs Universitet presenterar rönen om att det är tre gånger förhöjd risk att drabbas av astma om en barn under sin första levnadsvecka får antibiotika.
Nu ska jag inte dra några allt för snabba slutsatser av något som jag egentligen vet så mycket om. Det framgår inte av artikeln om förskrivningen av antibiotika under barnens första levnadsår har ökat de senaste åren och om det därför kan ha bidragit till den ökade förekomsten av astma bland barn och ungdomar. Däremot visar det återigen vikten av att iaktta försiktighet vad gäller förskrivning av antibiotika.
Studien som omfattar 5 000 barn i Västra Götaland födda 2003 kommer att fortgå och visar på vikten av att vi i hälso- och sjukvården har en omfattande forskningsverksamhet för att ständigt söka efter och öka våra kunskaper om orsaker och förklaringar.
Det leder mig in på att jag i dag för andra dagen befinner mig i Stockholm för så kallade SKL-dagar. En onsdag och torsdag i månaden tillbringas i Stockholm för oss som har uppdrag för Sveriges kommuner och landsting (SKL). Jag har själv fått förtroendet att leda förbundets FoU-råd som består av tre politiker, två tjänstemän och sex forskare. Det är en intressant grupp människor där vi delvis fortfarande söker vår roll i organisationen.
För mig personligen måste jag säga att det uppdraget erbjuder ytterligare en arena för att driva på utvecklingen mot ett samhälle där forskningen får ta en större plats. Ökad forskning är nödvändig både för att vi ska kunna utveckla vår offentliga sektor och för att vi som nation ska kunna bevara sin position som en kunskapsnation som klarar av att konkurrera på en global marknad.
I det perspektivet är studien om antibiotika och astma ett viktigt bidrag i utvecklingen.
Barnhjärtkirurgi
Jag skrev i går om att inte i onödan andvända allt för starka värdeord. Jag skulle trots allt idag vilja skriva att jag har varit med om att fatta ett historiskt beslut (å andra sidan är ju alla beslut i någon mening per definitation historiska).
Vid dagens sammanträde med Rikssjukvårdsnämnden fattade den ett år gamla nämnden sitt första tilldelningsbeslut om att få bedriva rikssjukvård. Beslutet handlade om pilotområdet barnhjärtkirurgi och som väntat blev det de två enheter som i redan i dag bedriver barnhjärtkirurgi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Universitetssjukhuset i Lund, som fått ett 5-årigt tillstånd att bedriva rikssjukvård inom barnhjärtkirurgin.
Institutet med Rikssjukvårdsnämnden är ytterst välkommet för hur vi inom några vissa mindre specialiteter ska samla kompetens och resurser till ett eller två av våra universitetssjukhus för en högre kvalitet och för ett mer effektivt resursutnyttjande. Tonen i diskussionerna i nämnden har varit mycket positiv i den meningen att det har varit mindre av geografiska särintressen än vad jag kanske befarade när man valde konstruktionen med att en majoritet av nämnden består av sex geografiskt utsedda representanter. Det är möjligt att den situationen kommer att förändras när vi ska ge oss in i svårare områden, och redan i höst påbörjas analysen av det kanske svåraste området - hjärt-, lung- och levertransplantationer.
Även processen med att ansöka om att få bedriva rikssjukvård är intressant och "tvingar" sjukvårdens verksamheter att på ett mycket tydligare sätt beskriva vad man gör, vilka resultat man når, hur man hanterar andra kvalitetsfrågor som patientsäkerhet, tillgänglighet och driver verksamheterna att bevisa att man driver en kunskapsbaserad verksamhet och hur man säkerställer framtida forskning och utveckling.
De krav vi ställer på vårdgivarna för att bedriva rikssjukvård borde i ökad utsträckning tjäna som förebild för vilka krav och villkor vi i övrigt ställer på våra sjukhus för att få bedriva länsssjukvård eller regionsjukvård. Varför skulle vi ställa lägre krav bevisad evidens, kvalitet och säkerhet för att få bedriva denna sjukvård?
Jag tror, och hoppas, att Rikssjukvårdsnämndens arbete på lite längre sikt kommer att påverka vår syn totalt sett på vilka krav vi ställer på såväl de offentliga och de privata vårdgivarna som önskar få förmånen att ge våra invånare hälso- och sjukvård.
Vid dagens sammanträde med Rikssjukvårdsnämnden fattade den ett år gamla nämnden sitt första tilldelningsbeslut om att få bedriva rikssjukvård. Beslutet handlade om pilotområdet barnhjärtkirurgi och som väntat blev det de två enheter som i redan i dag bedriver barnhjärtkirurgi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Universitetssjukhuset i Lund, som fått ett 5-årigt tillstånd att bedriva rikssjukvård inom barnhjärtkirurgin.
Institutet med Rikssjukvårdsnämnden är ytterst välkommet för hur vi inom några vissa mindre specialiteter ska samla kompetens och resurser till ett eller två av våra universitetssjukhus för en högre kvalitet och för ett mer effektivt resursutnyttjande. Tonen i diskussionerna i nämnden har varit mycket positiv i den meningen att det har varit mindre av geografiska särintressen än vad jag kanske befarade när man valde konstruktionen med att en majoritet av nämnden består av sex geografiskt utsedda representanter. Det är möjligt att den situationen kommer att förändras när vi ska ge oss in i svårare områden, och redan i höst påbörjas analysen av det kanske svåraste området - hjärt-, lung- och levertransplantationer.
Även processen med att ansöka om att få bedriva rikssjukvård är intressant och "tvingar" sjukvårdens verksamheter att på ett mycket tydligare sätt beskriva vad man gör, vilka resultat man når, hur man hanterar andra kvalitetsfrågor som patientsäkerhet, tillgänglighet och driver verksamheterna att bevisa att man driver en kunskapsbaserad verksamhet och hur man säkerställer framtida forskning och utveckling.
De krav vi ställer på vårdgivarna för att bedriva rikssjukvård borde i ökad utsträckning tjäna som förebild för vilka krav och villkor vi i övrigt ställer på våra sjukhus för att få bedriva länsssjukvård eller regionsjukvård. Varför skulle vi ställa lägre krav bevisad evidens, kvalitet och säkerhet för att få bedriva denna sjukvård?
Jag tror, och hoppas, att Rikssjukvårdsnämndens arbete på lite längre sikt kommer att påverka vår syn totalt sett på vilka krav vi ställer på såväl de offentliga och de privata vårdgivarna som önskar få förmånen att ge våra invånare hälso- och sjukvård.
Mothers' index
Internationella Rädda Barnen (Save the Children) presenterar idag en rapport, Mothers' index, där en jämförelse görs av levnadsvillkoren för mödrar och barn i olika länder. Jämförelsen handlar bland annat om hälsa, utbildning och ekonomi.
Sverige toppar listan följda av våra nordiska grannländer, Australien, Nya Zealand och några andra västeuropeiska länder. I botten hamnar i huvudsak afrikanska nationer.
Undersökningen och rapporten i sig är inte särskilt överraskande eller uppseendeväckande. De länder man kan förvänta sig ska ligga i topp gör det, och vice versa. Det som gör att jag ändå väljer att blogga om detta idag är att jag tror det är viktigt att ibland faktiskt reflektera över att tillståndet i allmänhet är rätt så gott i Sverige i såväl hälso- och sjukvården som i många andra områden. Det finns fel och brister i våra välfärdsländer och enskilda barn, mödrar och andra kan fara mycket illa också på hemmaplan, och det är en viktig drivkraft för mig att fortsätta mitt politiska engagemang.
Det är också viktigt att kunna sätta in saker i ett perspektiv. När resurserna inte ökar lika mycket som vi ibland önskar så hörs ibland överorden om "katastrof" för olika verksamheter. Låt oss när vi hör ett sådant uttalande från politiker och eller tjänstemän eller verksamhetsföreträdare nästa gång, låt oss då också refklektera över effekterna av cyclonen i Burma och vad som egentligen är en katastrof.
Vi har alla möjligheter att kunna utveckla vår svenska välfärd, men vi måste ibland också ta oss tid att se att vi redan har det väldigt bra och att det kan finnas andra som kan behöva en liten del av de stora resurser vi redan har.
Tuffare tider
Idag har de tre partierna i den politiska majoriteten i Västra Götalandsregionen - fp, c och s - samlats var för sig för genomgång och diskussion om regionens budget för 2009. Inte ens trogna läsare av denna blogg kommer att få reda på något förrän nästa måndag 12/5 då budgeten presenteras.
Däremot kan vi redan nu konstatera, och det är knappast någon hemlighet, att vi går mot tuffare tider för sjukvårdshuvudmännen. Även om skatteintäkterna beräknas fortsätta öka i relativt hög takt så gör också kostnaderna det, bland annat personalkostnaderna och läkemedelskostnaderna som tillsammans står för upp emot 3/4 av sjukvårdens kostnader.
Landstinget i Östergötland flaggar för att personalen ska minska med knappt 500 personer under 2008-2009. Liknande tongångar hörs från andra landsting. I det läget är det skönt att i grunden ha en stabil och stark ekonomi i Västra Götalandsregionen för att kunna möta framtiden utan att behöva vidta panikåtgärder i verksamheten.
Situationen kommer dock att ställa krav på organisationen. Krav på att vi jobbar smartare och använder såväl kompetens som andra resurser så effektivt som möjligt för att både hushålla med resurserna och för att öka kvaliteten och säkerheten i verksamheten.
Jag hoppas att det var en tillräcklig retning av nyfikenhetsnerven inför nästa måndags budgetpresentation.
Däremot kan vi redan nu konstatera, och det är knappast någon hemlighet, att vi går mot tuffare tider för sjukvårdshuvudmännen. Även om skatteintäkterna beräknas fortsätta öka i relativt hög takt så gör också kostnaderna det, bland annat personalkostnaderna och läkemedelskostnaderna som tillsammans står för upp emot 3/4 av sjukvårdens kostnader.
Landstinget i Östergötland flaggar för att personalen ska minska med knappt 500 personer under 2008-2009. Liknande tongångar hörs från andra landsting. I det läget är det skönt att i grunden ha en stabil och stark ekonomi i Västra Götalandsregionen för att kunna möta framtiden utan att behöva vidta panikåtgärder i verksamheten.
Situationen kommer dock att ställa krav på organisationen. Krav på att vi jobbar smartare och använder såväl kompetens som andra resurser så effektivt som möjligt för att både hushålla med resurserna och för att öka kvaliteten och säkerheten i verksamheten.
Jag hoppas att det var en tillräcklig retning av nyfikenhetsnerven inför nästa måndags budgetpresentation.
Fetmaepidemi?
Antalet feta och överviktiga ökar med 400 000 varje år! Informationen i dagens upplaga av Göteborgs-Posten drabbar mig på morgonen, och jag kan inte riktigt tro på den, tills jag inser att det handlar om antalet europeer som drabbas. Det gör antalet lite mer troligt, men inte desto mindre oroande.
Larmrapporterna de senaste åren har duggat tätt om en ökande övervikt och fetma. Vi har lite på avstånd kunnat följa utvecklingen i USA de senaste decennierna med oro, och som i så mycket annat är USA föregångare och trendsättare. Övriga världen följer efter med någon decenniums eftersläpning. I detta fall är inte USA det goda exemplet, utan det oroande exemplet på en modern livsstil.
Samtidigt har det i Sverige kommit lite glädjande rapporter de senaste åren om att den negativa utvecklingen med ökande övervikt och fetma om inte brutits så i alla fall stannat av. Det är möjligt att de senaste årens diskussioner faktiskt lett till en ökad medvetenhet bland befolkningen.
Ett av våra största hinder mot att fullt ut kunna uppfylla vårdgarantin är de som väntar på en så kallad obesitasoperation mot fetma. Operation har blivit svaret också på en i första hand livsstilsrelaterad sjukdom. Som ett brev på posten med ökad fetmakirurgi följer också plastikkirurgi när överflödshud behöver tas bort efter genomförd viktminskning. Ibland måste man ställa sig frågan hur långt samhällets åtagande ska sträcka sig? men det är en diskussion jag får återkomma till vid annat tillfälle.
Samtidigt förs en diskussion i de professionella kretsarna för indikationen när obesitaskirurgi ska användas. Det finns starka förespråkare för att sänka indikationsgränsen så att många tusen fler bör erbjudas operation. Vad jag förstår är meningarna dock starkt delade mellan olika professionella företrädare i läkarkåren.
I Västra Götalandsregionen håller vi just nu på att färdigställa ett handlingsprogram mot övervikt och fetma. Svaret kan inte vara sjukvården på alla frågor. I grunden handlar det naturligtvis om ökade förebyggande insatser. I regionen har folkhälsokommittén och miljönömnden tagit en intressant initiativ om en skolmatsakademi.
Daglig idrott, motion eller rörelse i skolan borde vara en självklarhet, och kanske en möjlighet för skola och idrottsrörelse att med gemensamma krafter ge alla ungdomar en naturlig möjlighet att få röra på sig varje dag. Det borde inte vara så svårt att genomföra. Förläng antalet timmar i skolan med ett par timmar per vecka så skapas förutsättningar för sundare vanor.
Livsstil i Väst är ett samarbete mellan Västra Götalandsregionen och Volvo för att få sin personal till sundare livsvanor, och ytterligare ett exempel på vad vi kan göra för att förhindra en negativ utveckling.
Med detta sagt har jag kastat sten i glashuset i åtta stycken, och lovar att ta mitt ansvar för att minska min övervikt och skapa sundare livsvanor. Politiskt kan vi inte fatta alla besluten, men politiken kan stimulera enskilda individer och erbjuda bättre möjligheter för en bättre livstil, och tillsammans kan vi med klokskap och lite ansträngning se till att dagens forskningsrapport inte förverkligas framöver.
Larmrapporterna de senaste åren har duggat tätt om en ökande övervikt och fetma. Vi har lite på avstånd kunnat följa utvecklingen i USA de senaste decennierna med oro, och som i så mycket annat är USA föregångare och trendsättare. Övriga världen följer efter med någon decenniums eftersläpning. I detta fall är inte USA det goda exemplet, utan det oroande exemplet på en modern livsstil.
Samtidigt har det i Sverige kommit lite glädjande rapporter de senaste åren om att den negativa utvecklingen med ökande övervikt och fetma om inte brutits så i alla fall stannat av. Det är möjligt att de senaste årens diskussioner faktiskt lett till en ökad medvetenhet bland befolkningen.
Ett av våra största hinder mot att fullt ut kunna uppfylla vårdgarantin är de som väntar på en så kallad obesitasoperation mot fetma. Operation har blivit svaret också på en i första hand livsstilsrelaterad sjukdom. Som ett brev på posten med ökad fetmakirurgi följer också plastikkirurgi när överflödshud behöver tas bort efter genomförd viktminskning. Ibland måste man ställa sig frågan hur långt samhällets åtagande ska sträcka sig? men det är en diskussion jag får återkomma till vid annat tillfälle.
Samtidigt förs en diskussion i de professionella kretsarna för indikationen när obesitaskirurgi ska användas. Det finns starka förespråkare för att sänka indikationsgränsen så att många tusen fler bör erbjudas operation. Vad jag förstår är meningarna dock starkt delade mellan olika professionella företrädare i läkarkåren.
I Västra Götalandsregionen håller vi just nu på att färdigställa ett handlingsprogram mot övervikt och fetma. Svaret kan inte vara sjukvården på alla frågor. I grunden handlar det naturligtvis om ökade förebyggande insatser. I regionen har folkhälsokommittén och miljönömnden tagit en intressant initiativ om en skolmatsakademi.
Daglig idrott, motion eller rörelse i skolan borde vara en självklarhet, och kanske en möjlighet för skola och idrottsrörelse att med gemensamma krafter ge alla ungdomar en naturlig möjlighet att få röra på sig varje dag. Det borde inte vara så svårt att genomföra. Förläng antalet timmar i skolan med ett par timmar per vecka så skapas förutsättningar för sundare vanor.
Livsstil i Väst är ett samarbete mellan Västra Götalandsregionen och Volvo för att få sin personal till sundare livsvanor, och ytterligare ett exempel på vad vi kan göra för att förhindra en negativ utveckling.
Med detta sagt har jag kastat sten i glashuset i åtta stycken, och lovar att ta mitt ansvar för att minska min övervikt och skapa sundare livsvanor. Politiskt kan vi inte fatta alla besluten, men politiken kan stimulera enskilda individer och erbjuda bättre möjligheter för en bättre livstil, och tillsammans kan vi med klokskap och lite ansträngning se till att dagens forskningsrapport inte förverkligas framöver.
Tredje varslet och vårdgaranti
I dag har Vårdförbundet presenterat ett tredje varsel som kommer att träda ikraft den 16 maj, om inte förbundet nått ett avtal med Sverige kommuner och landsting (SKL) till dess.
Återigen drabbas Västra Götalandsregionen relativt hårt när Vårdförbundet lägger sitt tredje varsel. I det andra varselet som träder ikraft på måndag 5/5 påverkas i princip hela Alingsås lasarett och Kungälvs sjukhus av konflikten.
I det tredje varselet så är det vid Frölunda specialistsjukhus och Sjukhuset i Lidköping som får de mest omfattande effekterna, men även NU-sjukvården, Södra Älvsborgs sjukhus och Primärvården i Fyrbodal och i Mitten-Älvsborg drabbas i större eller mindre omfattning.
För någon vecka sedan fick vi en riktigt positiv rapport om utvecklingen mot måluppfyllelse av vårdgarantin i Västra Götalandsregionen. Mars månad 2008 var den enskilda månaden som vi tagit störst steg mot en komplett måluppfyllelse. Antalet som väntat för länge på besök eller operation hade minskat med mer än 30% jämfört med ett år tillbaka. Det är fortfarande för många som vi inte har kunnat erbjuda vård inom garantitiderna, och den pågående konflikten med Vårdförbundet gör att mycket tyder på att vi kommer att ta steg tillbaka och inte framåt när vi om några veckor ska summera händelserna i april.
Måste säga att det känns lite surt efter ett målmedvetet och träget arbete med att successivt förbättra tillgängligheten att få ett bakslag av händelser som jag som beslutsfattare inte direkt kan påverka.
Nu är det Valborg, och i morgon blir det Scandinavium där IK Sävehof spelar handbollsfinalen för såväl herrar som damer. Det är inte utan stolthet jag tillhör världens största handbollsklubb, som nu också ska befästa epitetet Sveriges bästa.
Återigen drabbas Västra Götalandsregionen relativt hårt när Vårdförbundet lägger sitt tredje varsel. I det andra varselet som träder ikraft på måndag 5/5 påverkas i princip hela Alingsås lasarett och Kungälvs sjukhus av konflikten.
I det tredje varselet så är det vid Frölunda specialistsjukhus och Sjukhuset i Lidköping som får de mest omfattande effekterna, men även NU-sjukvården, Södra Älvsborgs sjukhus och Primärvården i Fyrbodal och i Mitten-Älvsborg drabbas i större eller mindre omfattning.
För någon vecka sedan fick vi en riktigt positiv rapport om utvecklingen mot måluppfyllelse av vårdgarantin i Västra Götalandsregionen. Mars månad 2008 var den enskilda månaden som vi tagit störst steg mot en komplett måluppfyllelse. Antalet som väntat för länge på besök eller operation hade minskat med mer än 30% jämfört med ett år tillbaka. Det är fortfarande för många som vi inte har kunnat erbjuda vård inom garantitiderna, och den pågående konflikten med Vårdförbundet gör att mycket tyder på att vi kommer att ta steg tillbaka och inte framåt när vi om några veckor ska summera händelserna i april.
Måste säga att det känns lite surt efter ett målmedvetet och träget arbete med att successivt förbättra tillgängligheten att få ett bakslag av händelser som jag som beslutsfattare inte direkt kan påverka.
Nu är det Valborg, och i morgon blir det Scandinavium där IK Sävehof spelar handbollsfinalen för såväl herrar som damer. Det är inte utan stolthet jag tillhör världens största handbollsklubb, som nu också ska befästa epitetet Sveriges bästa.
Statistik från LFN
Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) har idag publicerat statistik över regioner och landstings kostnader för läkemedelssubventionen på receptläkemedel under det första kvartalet. Notan slutat på drygt 5 miljarder kronor, vilket är en ökning med 4% jämfört med förra året.
Sannolikt är ökningen större än så, eftersom LFN endast publicerar kostnaderna för receptläkemedel, och inte för så kallade rekvisitionsläkemedel, ibland också kallat sjukhusläkemedel och som ges av vårdgivaren direkt. Kostnadsutvecklingen för dessa läkemedel har varit betydligt större de senaste åren vilket dels beror på att antalet läkemedel som förskrivs på detta sätt har ökat och dels beror det på att det är där de nya och dyrare läkemedlen finns och förskrivs.
Det blir också svårt att jämföra kostnadsutvecklingen i de olika landstingen och regionerna då olika huvudmän har olika stor andel rekvisitionsläkemedel, och den andelen varierar över tid. Men det är väl som det gamla talesättet om att det finns lögner, förbannade lögner och statistik.
Hur som helst passar jag på att glädja mig åt att kostnadsutvecklingen i Västra Götalandsregionen fortsatt tycks ligga klart under utvecklingen i riket i stort. Vår ökningstakt ligger på drygt 2% jämfört med rikets 4%.
Det mest alarmerande är dock, som jag skrivit om tidigare, att statens uppräkning av statsbidraget uppgår till 0,5%, samtidigt som kostnaderna för alla läkemedel snarare kommer att uppgå till 6%. Vi har ett ansvar som regioner och landsting att åstadkomma en effektiv läkemedelsanvändning, men även staten har ett ansvar sedan de överlämnade kostnadsansvaret till regional nivå att bidra till finansieringen. Vi riskerar annars att hamna i ett ännu svårare prioriteringsarbete i svensk hälso- och sjukvård när vi både ska inrymma krav på nya och framgångsrika metoder (som läkemedel) och samtidigt ha en kontroll över den ekonomiska utvecklingen i våra landsting och regioner.
Jag sänder återigen en apell till regeringen om att ta sitt ansvar för finansiering av läkemdelskostnaderna i svensk hälso- och sjukvård!
Sannolikt är ökningen större än så, eftersom LFN endast publicerar kostnaderna för receptläkemedel, och inte för så kallade rekvisitionsläkemedel, ibland också kallat sjukhusläkemedel och som ges av vårdgivaren direkt. Kostnadsutvecklingen för dessa läkemedel har varit betydligt större de senaste åren vilket dels beror på att antalet läkemedel som förskrivs på detta sätt har ökat och dels beror det på att det är där de nya och dyrare läkemedlen finns och förskrivs.
Det blir också svårt att jämföra kostnadsutvecklingen i de olika landstingen och regionerna då olika huvudmän har olika stor andel rekvisitionsläkemedel, och den andelen varierar över tid. Men det är väl som det gamla talesättet om att det finns lögner, förbannade lögner och statistik.
Hur som helst passar jag på att glädja mig åt att kostnadsutvecklingen i Västra Götalandsregionen fortsatt tycks ligga klart under utvecklingen i riket i stort. Vår ökningstakt ligger på drygt 2% jämfört med rikets 4%.
Det mest alarmerande är dock, som jag skrivit om tidigare, att statens uppräkning av statsbidraget uppgår till 0,5%, samtidigt som kostnaderna för alla läkemedel snarare kommer att uppgå till 6%. Vi har ett ansvar som regioner och landsting att åstadkomma en effektiv läkemedelsanvändning, men även staten har ett ansvar sedan de överlämnade kostnadsansvaret till regional nivå att bidra till finansieringen. Vi riskerar annars att hamna i ett ännu svårare prioriteringsarbete i svensk hälso- och sjukvård när vi både ska inrymma krav på nya och framgångsrika metoder (som läkemedel) och samtidigt ha en kontroll över den ekonomiska utvecklingen i våra landsting och regioner.
Jag sänder återigen en apell till regeringen om att ta sitt ansvar för finansiering av läkemdelskostnaderna i svensk hälso- och sjukvård!
Konfliktens andra vecka
Konflikten mellan Vårdförbundet och Sveriges kommuner och landsting (SKL) gick vid lunchtid in på sin andra vecka. Sent på söndagen nåddes jag av information om att medlarna på nytt ska träffa parterna på tisdagen. Ingen verkar ha för högt ställda förväntningar på en sådan träff, men vi som på olika sätt berörs av konflikten noterar att samtal brukar vara en bättre metod än tystnad om man vill försöka hitta en lösning.
Personligen tror jag att en lösning på den rätt så svårt uppknutna situationen ligger i att lägga undan alla de tidigare buden och försöka tänka nytt. Ur SKL:s perspektiv är det svårt att finna motiv för varför sjuksköterskorna ska få så mycket mer än andra förbund som de har slutit avtal med. Vårdförbundet å sin sida har verbalt tryckt på att utbildning måste löna sig (men delvis agerat annorlunda kring krav på ingångslöner).
Sätt er vid förhandlingsbordet igen. Konstatera att Vårdförbundets medlemmar rimligen måste få ett avtal i nivå med övriga grupper. Kom därefter fram till att vidareutbildade sjuksköterskor ska premieras, men att det måste få ta några år att komma tillrätta med dagens skevheter. Om det krävs så kan det i avtal läggas in lägstanivåer för olika grupper av vidareutbildade sköterskor.
Med detta upplägg så tror jag att båda parter kan komma ur konflikten med räddat ansikte, så att alla återigen kan ägna alla kraft och fokus på dem som vården är till för - patienterna.
Personligen tror jag att en lösning på den rätt så svårt uppknutna situationen ligger i att lägga undan alla de tidigare buden och försöka tänka nytt. Ur SKL:s perspektiv är det svårt att finna motiv för varför sjuksköterskorna ska få så mycket mer än andra förbund som de har slutit avtal med. Vårdförbundet å sin sida har verbalt tryckt på att utbildning måste löna sig (men delvis agerat annorlunda kring krav på ingångslöner).
Sätt er vid förhandlingsbordet igen. Konstatera att Vårdförbundets medlemmar rimligen måste få ett avtal i nivå med övriga grupper. Kom därefter fram till att vidareutbildade sjuksköterskor ska premieras, men att det måste få ta några år att komma tillrätta med dagens skevheter. Om det krävs så kan det i avtal läggas in lägstanivåer för olika grupper av vidareutbildade sköterskor.
Med detta upplägg så tror jag att båda parter kan komma ur konflikten med räddat ansikte, så att alla återigen kan ägna alla kraft och fokus på dem som vården är till för - patienterna.
Satsning på skolhälsovården
Befinner mig under helgen i Västerås där Folkpartiet arrangerar det årliga kommunala riksmötet. Knappt 800 liberaler från hela landet samlas för diskussioner, reflektioner, analyser och möten liberaler emellan. Förutom ett stort antal seminarier samlas hela gruppen i stora kongressalen för större aktiviteter.
Hela riksmötet inleddes efter lunch med tal av utbildningsministern och partiordföranden Jan Björklund. För oss som är riktiga nördar och hänger med på det mesta, och har lyssnat till 100-talet partiledartal innehåller dessa sällan några riktiga nyheter, utan kan vara mer eller mindre väl framförda och mer eller mindre inspirerande och roliga. Jans tal idag var både väl framfört, roligt och inspirerande - men det innehöll framför allt nyheter.
Nyheten bestod i ett tydligt ställningstagande från Jan Björklund om vikten på en satsning på skolhälsovården. Ur så väl ett hälsoperspektiv som ur ett utbildningsperspektiv är skolhälsovården viktig, men skolsköterskor och kuratorer för kanske främst eleverna i de högre årskurserna. Jans budskap möttes av talets längsta applåd.
Under dagen har jag också haft chansen att hålla i två seminarier med inbjudna gäster om "Sanhällets ansvar för barn som utsätts för våld". Ett mycket angeläget ämnesområde där vi kan fråga oss om vi verkligen gör allt vi kan för att skydda barn och skapa förutsättningar för att alla barn ska kunna ha goda uppväxtvillkor utan risken för att utsättas för våld.
Forskaren Carolina Överlien bidrog med en hel del kunskap till diskussionerna. De siffror hon pekar på innebär de facto att i princip ett barn per klass i Sverige är utsatt för våld och/eller upplever våld i hemmet. En satsning på skolhälsovården skulle skapa förutsättningar för att ge drabbade barn och ungdomar ventiler att prata om vad de drabbas av eller upplever. En satsning på skolhälsovården skulle kunna göra att vuxenvärlden i skolan får fler ögon som kan upptäcka barn i riskzonen.
En satsning på skolhälsovården är en angelägen politisk inriktning.
Hela riksmötet inleddes efter lunch med tal av utbildningsministern och partiordföranden Jan Björklund. För oss som är riktiga nördar och hänger med på det mesta, och har lyssnat till 100-talet partiledartal innehåller dessa sällan några riktiga nyheter, utan kan vara mer eller mindre väl framförda och mer eller mindre inspirerande och roliga. Jans tal idag var både väl framfört, roligt och inspirerande - men det innehöll framför allt nyheter.
Nyheten bestod i ett tydligt ställningstagande från Jan Björklund om vikten på en satsning på skolhälsovården. Ur så väl ett hälsoperspektiv som ur ett utbildningsperspektiv är skolhälsovården viktig, men skolsköterskor och kuratorer för kanske främst eleverna i de högre årskurserna. Jans budskap möttes av talets längsta applåd.
Under dagen har jag också haft chansen att hålla i två seminarier med inbjudna gäster om "Sanhällets ansvar för barn som utsätts för våld". Ett mycket angeläget ämnesområde där vi kan fråga oss om vi verkligen gör allt vi kan för att skydda barn och skapa förutsättningar för att alla barn ska kunna ha goda uppväxtvillkor utan risken för att utsättas för våld.
Forskaren Carolina Överlien bidrog med en hel del kunskap till diskussionerna. De siffror hon pekar på innebär de facto att i princip ett barn per klass i Sverige är utsatt för våld och/eller upplever våld i hemmet. En satsning på skolhälsovården skulle skapa förutsättningar för att ge drabbade barn och ungdomar ventiler att prata om vad de drabbas av eller upplever. En satsning på skolhälsovården skulle kunna göra att vuxenvärlden i skolan får fler ögon som kan upptäcka barn i riskzonen.
En satsning på skolhälsovården är en angelägen politisk inriktning.
Besök hos Praktikertjänst
Jag har idag begett mig till Mälardalen för några dagar, eller närmare bestämt Stockholm på fredagen och senare Västerås under eftermiddagen och helgen. I Västerås håller folkpartiet kommunalt riksmöte i helgen och det ska bli trevligt att träffa gamla och nya vänner och samtidigt diskutera och utveckla politiska ståndpunkter på en rad seminarier under två dagar.
Tidigare idag fick jag chansen att vara med på ett samtal under Praktikertjänsts årsstämma kring Vårdval Sverige. Tillsammans med regeringens utredare Toivo Heinsoo och privatläkarföreningens ordförande Gunnar Welander förde vi en diskussion under ledning av Praktikertjänsts Håkan Wittgren. Såväl panelsamtalet som efterföljande samtal med enskilda entreprenörer visar på en stor nyfikenhet och ett stort intresse för vårdval i allmänhet och vad vi gör i Västra Götalandsregionen i synnerhet.
De som redan idag är entreprenörer i landstingens primärvård sitter naturligtvis på en stor kunskap för hur vi kan utveckla vårdvalsmodeller runt om i Sverige. Samma personer har naturligtvis också ett egenintresse i att få så goda villkor som möjligt som entreprenörer.
Med vetskapen om de dubbla roller som nuvarande entreprenörer har tror jag det är viktigt att lyssna till den kunskap de besitter och de erfarenheter de har när vi ökar möjligheterna till etableringar och mångfald i primärvården. Det ska inte ske ensidigt på deras villkor. Där har vi politiskt ansvariga i första hand ett ansvar gentemot patienter och skattebetalare när vi utformar vårdvalsmodeller, men det är samtidigt viktigt och klokt att utforma modeller som är attraktiva för dem som vi vill ska bedriva vården som offentliga och privata vårdgivare.
Just det koncept som Praktikertjänst utgör men små enskilda entreprenörer tycker jag är en tilltalande modell för att öka mångfalden och därmed valfriheten. Det fanns flera på årsstämman som uttryckte oro för att vårdvalen i Sveriges regioner och landsting blir en oligopolmarknad för några stora aktörer. Vi har ett stort ansvar från politiskt håll att det verkligen blir tusen blommor som får blomma.
Tidigare idag fick jag chansen att vara med på ett samtal under Praktikertjänsts årsstämma kring Vårdval Sverige. Tillsammans med regeringens utredare Toivo Heinsoo och privatläkarföreningens ordförande Gunnar Welander förde vi en diskussion under ledning av Praktikertjänsts Håkan Wittgren. Såväl panelsamtalet som efterföljande samtal med enskilda entreprenörer visar på en stor nyfikenhet och ett stort intresse för vårdval i allmänhet och vad vi gör i Västra Götalandsregionen i synnerhet.
De som redan idag är entreprenörer i landstingens primärvård sitter naturligtvis på en stor kunskap för hur vi kan utveckla vårdvalsmodeller runt om i Sverige. Samma personer har naturligtvis också ett egenintresse i att få så goda villkor som möjligt som entreprenörer.
Med vetskapen om de dubbla roller som nuvarande entreprenörer har tror jag det är viktigt att lyssna till den kunskap de besitter och de erfarenheter de har när vi ökar möjligheterna till etableringar och mångfald i primärvården. Det ska inte ske ensidigt på deras villkor. Där har vi politiskt ansvariga i första hand ett ansvar gentemot patienter och skattebetalare när vi utformar vårdvalsmodeller, men det är samtidigt viktigt och klokt att utforma modeller som är attraktiva för dem som vi vill ska bedriva vården som offentliga och privata vårdgivare.
Just det koncept som Praktikertjänst utgör men små enskilda entreprenörer tycker jag är en tilltalande modell för att öka mångfalden och därmed valfriheten. Det fanns flera på årsstämman som uttryckte oro för att vårdvalen i Sveriges regioner och landsting blir en oligopolmarknad för några stora aktörer. Vi har ett stort ansvar från politiskt håll att det verkligen blir tusen blommor som får blomma.
Missbruksvården
"Förbättrad kvalitet, ökad likvärdighet och ökad tillgång till insatser." Med dessa ledord annonserade folkhälsominister Maria Larsson (kd) idag ett förslag till strategi för och översyn av missbruks- och beroendevården i Sverige. Larsson argumentar för förslaget i en debattartikel på DN Debatt idag.
Bakgrunden och motiven till strategin och översynen är stora olikheterna i kvalitet, men också i genomförande av missbruks- och beroendevården. I förslaget aviseras också att ansvaret för vården tydligare kan komma att flyttas över till landstingen och regionerna jämfört med det delade ansvar som finns idag mellan de olika huvudmännen.
Jag välkomnar initiativet från regeringen att göra denna översyn, även om jag nästan ryggradsmässigt blir orolig för att det också innebär en övervältring av kostnader till regioner och landstings nackdel. Det må så vara, den främsta prioriteringen måste ligga i att få en så god missbruks- och beroendevård som möjligt i hela landet sett ur ett patient- eller brukarperspektiv.
Jag hoppas att regeringen också är beredd att satsa delar av det reformutrymme som nu tydligt finns i statens finanser mot missbruksvården och andra delar av psykiatrin. Än så länge har varken den förra eller den nuvarande regeringen lyckats leverera i nivå med högtidstalen och övergripande planer utifrån "Milton-utredningen". Ökade resurser och stöd för att långisktigt stärka tillgången till kompetens är nyckelfrågor för att det ska lyckas.
Även om den kommande utredningen kommer fram till att regioner och landsting skall ta ett större ansvar för vården för de drabbade individerna är det viktigt att samtidigt tydliggöra kommunernas fortsatta ansvar för frågor som till exempel boende. Jag håller det för utreslutet att regioner och landsting också ska ta över detta ansvar. Det kommer därför att bli en viktig pedagogisk uppgift i det fortsatta utredningsarbetet att tydliggöra och fastslå det primärkommunala ansvaret för visa frågor också om man kommer till slutsatsen att tydligare fördela vårdansvaret.
Det glädjer mig också att regeringen i detta ärende väljer att trycka så hårt på kvalitetsaspekterna. Jag tar det till intäkt på att kvaliteten är och kommer att vara den styrande parametern även från statsmakten i hälso- och sjukvårdsfrågor. Det kommer att vara en viktigt stöd för oss som i regioner och landsting lägger ner mycket tid och kraft för att på olika sätt långsiktigt utveckla och stärka kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård.
Bakgrunden och motiven till strategin och översynen är stora olikheterna i kvalitet, men också i genomförande av missbruks- och beroendevården. I förslaget aviseras också att ansvaret för vården tydligare kan komma att flyttas över till landstingen och regionerna jämfört med det delade ansvar som finns idag mellan de olika huvudmännen.
Jag välkomnar initiativet från regeringen att göra denna översyn, även om jag nästan ryggradsmässigt blir orolig för att det också innebär en övervältring av kostnader till regioner och landstings nackdel. Det må så vara, den främsta prioriteringen måste ligga i att få en så god missbruks- och beroendevård som möjligt i hela landet sett ur ett patient- eller brukarperspektiv.
Jag hoppas att regeringen också är beredd att satsa delar av det reformutrymme som nu tydligt finns i statens finanser mot missbruksvården och andra delar av psykiatrin. Än så länge har varken den förra eller den nuvarande regeringen lyckats leverera i nivå med högtidstalen och övergripande planer utifrån "Milton-utredningen". Ökade resurser och stöd för att långisktigt stärka tillgången till kompetens är nyckelfrågor för att det ska lyckas.
Även om den kommande utredningen kommer fram till att regioner och landsting skall ta ett större ansvar för vården för de drabbade individerna är det viktigt att samtidigt tydliggöra kommunernas fortsatta ansvar för frågor som till exempel boende. Jag håller det för utreslutet att regioner och landsting också ska ta över detta ansvar. Det kommer därför att bli en viktig pedagogisk uppgift i det fortsatta utredningsarbetet att tydliggöra och fastslå det primärkommunala ansvaret för visa frågor också om man kommer till slutsatsen att tydligare fördela vårdansvaret.
Det glädjer mig också att regeringen i detta ärende väljer att trycka så hårt på kvalitetsaspekterna. Jag tar det till intäkt på att kvaliteten är och kommer att vara den styrande parametern även från statsmakten i hälso- och sjukvårdsfrågor. Det kommer att vara en viktigt stöd för oss som i regioner och landsting lägger ner mycket tid och kraft för att på olika sätt långsiktigt utveckla och stärka kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård.
Tredje dygnet med strejk
Det tredje dygnet på Vårdförbundets strejk har just inletts, och som jag tidigare har konstaterat tycks det inte hända mycket alls. Måste erkänna att min roll i det läget vi befinner oss i är lite konstig. Å ena sidan är jag som ledamot i regionstyrelsen och ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet en tydlig arbetsgivarrepresentant. Å andra sidan har jag i princip aldrig, som politiker, något med lönesättningen att göra. Det tror jag både fack och chefer i sjukvården är glada för. Jag tror ingen vill ha politiskt satta löner, utan individuellt satta löner efter lönesamtal mellan chef och medarbetare. Å tredje sidan är det "min" verksamhet som drabbas och förhandlingsmandatet ligger för min del på SKL:s förhandlingsdelegation.
Såg en bild från en demonstration från Vårdförbundet i morgonens tidning. En av deltagarna bar ett plakat med uppmaningen att ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation Ingela Gardner Sundström ska ta sitt ansvar och avgå. Jag gissar att budskapet grundar sig i att demonstranten tycker att Ingela och SKL erbjuder för lite. Problemet för demonstranten är att hans egen ordförande Anna-Karin Eklund accepterat samma medlarbud som Ingela Gardner Sundström.
Logiken hade snarare varit för demonstranten att kräva Anna-Karin Eklunds avgång, vilket dessutom vore ett beslut som han har lättare att påverka än vem som är motpartens främsta förhandlare. Vi får väl se vad medlemmarna väljer för förbundsstyrelse vid kongressen den 13 maj.
TV4 presenterade igår en opinionsundersökning om stödet för strejken. Undersökningen från Novus Opinion visar att 73% av befolkningen stödjer Vårdförbundets strejk, men samma undersökning visar att lika många tror att sjuksköterskor tjänar mindre än vad de verkligen gör. Frågan är om den kunskapsbristen också har påverkat stödet?
Vad jag förstår så har de två första dygnens strejk klarats i Västra Götalandsregionen utan att det har fått några riktigt allvarliga effekter. Att Göteborgs största akutmottagning och sex vårdcentraler (varav fyra med samma upptagningsområde) går naturligtvis inte obemärkt förbi. Det brukar också vara de första dagarna som är lättast att hantera. Jag kommer naturligtvis att fortsätta att följa utvecklingen och de enheter som nu är uttagna i strejk kommer att återgå i normal verksamhet den 30 april eller 5 maj. Jag hoppas att vi ska klara att upprätthålla kvalitet och patientsäkerhet under den perioden även om några patienter drabbas av inställda planerade operationer.
Såg en bild från en demonstration från Vårdförbundet i morgonens tidning. En av deltagarna bar ett plakat med uppmaningen att ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation Ingela Gardner Sundström ska ta sitt ansvar och avgå. Jag gissar att budskapet grundar sig i att demonstranten tycker att Ingela och SKL erbjuder för lite. Problemet för demonstranten är att hans egen ordförande Anna-Karin Eklund accepterat samma medlarbud som Ingela Gardner Sundström.
Logiken hade snarare varit för demonstranten att kräva Anna-Karin Eklunds avgång, vilket dessutom vore ett beslut som han har lättare att påverka än vem som är motpartens främsta förhandlare. Vi får väl se vad medlemmarna väljer för förbundsstyrelse vid kongressen den 13 maj.
TV4 presenterade igår en opinionsundersökning om stödet för strejken. Undersökningen från Novus Opinion visar att 73% av befolkningen stödjer Vårdförbundets strejk, men samma undersökning visar att lika många tror att sjuksköterskor tjänar mindre än vad de verkligen gör. Frågan är om den kunskapsbristen också har påverkat stödet?
Vad jag förstår så har de två första dygnens strejk klarats i Västra Götalandsregionen utan att det har fått några riktigt allvarliga effekter. Att Göteborgs största akutmottagning och sex vårdcentraler (varav fyra med samma upptagningsområde) går naturligtvis inte obemärkt förbi. Det brukar också vara de första dagarna som är lättast att hantera. Jag kommer naturligtvis att fortsätta att följa utvecklingen och de enheter som nu är uttagna i strejk kommer att återgå i normal verksamhet den 30 april eller 5 maj. Jag hoppas att vi ska klara att upprätthålla kvalitet och patientsäkerhet under den perioden även om några patienter drabbas av inställda planerade operationer.
Vårdvalsdebatt
För en dryg vecka sedan kom regeringens utredare Toivo Heinsoo med ett förslag om att göra det obligatoriskt för Sveriges landsting och regioner att införa en vårdvalsmodell i primärvården från och med slutet av 2009.
I början av april presenterades i Västra Götalandsregionen en idéskiss till det som vi kallar "VG Primärvård - vägen till medborgarnas primärvård". Skulle vi följt trenden runt om i landet skulle det hetat "Vårdval Västra Götaland". Den idéskiss som nu är framme har gått ut på remiss hos en mängd intressenter och vi har bildat ett stort antal arbetsgrupper som ska jobba med detaljer kring juridik, ersättningssystem, uppdragsformulering, information, IT med mera.
Idag presenterades också en första delrapport från Vårdval Halland som nu har varit i bruk i drygt ett år. Den första rapporten visar på att vårdvalsmodellen i Halland har styrt mot de mål som man har önskat och avsett. Servicen till medborgarna har ökat, men utredaren Gert Paulsson pekar också på att ersättningssystemet kan behöva kompletteras med fler faktorer än bara åldersfaktorn.
Hallandsrapporten ledde också till en hel del nyhetsrapportering och jag var själv med i en debatt i radions Studio Ett. Jag borde väl vara van efter att ha frilansat på radiosporten under flera år att tiden är knapp, men jag märker att jag legat av mig när 22 minuters diskussion känns väldigt kort. Debatten riskerar alltid också att bli väl teknisk för den som inte är så insatt i sjukvårdsfrågor.
Jag hoppas att ingen inbillar sig att en vårdvalsmodell i ett trollslag löser alla problem och utmaningar som finns i primärvården, men jag tror att den diskussion vi förde i radion i dag på ett tydligt sätt ändå visar att det finns nya och ökade möjligheter med en vårdvalsmodell som vi inte har idag. Det finns, lika tydligt, en osäkerhet och kanske rädsla hos vissa för en förändring från dagens situation. Det är en osäkerhet som vi ska ta på allvar i det fortsatta arbetet för att skapa en bättre primärvård och en vård på lika villkor. Det kommer att vara ett arbete som också kräver en del av oss som pedagoger för att få förståelse för de föreslagna förändringarna.
I början av april presenterades i Västra Götalandsregionen en idéskiss till det som vi kallar "VG Primärvård - vägen till medborgarnas primärvård". Skulle vi följt trenden runt om i landet skulle det hetat "Vårdval Västra Götaland". Den idéskiss som nu är framme har gått ut på remiss hos en mängd intressenter och vi har bildat ett stort antal arbetsgrupper som ska jobba med detaljer kring juridik, ersättningssystem, uppdragsformulering, information, IT med mera.
Idag presenterades också en första delrapport från Vårdval Halland som nu har varit i bruk i drygt ett år. Den första rapporten visar på att vårdvalsmodellen i Halland har styrt mot de mål som man har önskat och avsett. Servicen till medborgarna har ökat, men utredaren Gert Paulsson pekar också på att ersättningssystemet kan behöva kompletteras med fler faktorer än bara åldersfaktorn.
Hallandsrapporten ledde också till en hel del nyhetsrapportering och jag var själv med i en debatt i radions Studio Ett. Jag borde väl vara van efter att ha frilansat på radiosporten under flera år att tiden är knapp, men jag märker att jag legat av mig när 22 minuters diskussion känns väldigt kort. Debatten riskerar alltid också att bli väl teknisk för den som inte är så insatt i sjukvårdsfrågor.
Jag hoppas att ingen inbillar sig att en vårdvalsmodell i ett trollslag löser alla problem och utmaningar som finns i primärvården, men jag tror att den diskussion vi förde i radion i dag på ett tydligt sätt ändå visar att det finns nya och ökade möjligheter med en vårdvalsmodell som vi inte har idag. Det finns, lika tydligt, en osäkerhet och kanske rädsla hos vissa för en förändring från dagens situation. Det är en osäkerhet som vi ska ta på allvar i det fortsatta arbetet för att skapa en bättre primärvård och en vård på lika villkor. Det kommer att vara ett arbete som också kräver en del av oss som pedagoger för att få förståelse för de föreslagna förändringarna.
24 500 kronor
Det kan inte hjälpas att det blir rätt så mycket om Vårdförbundets strejk på denna blogg just nu. Vi har i eftermiddag haft möte med folkpartiets regionfullmäktigegrupp inför morgondagens sammanträde med regionfullmäktige. Jag passade på att informera om de varsel som är lagda vad gäller Västra Götalandsregionen och passade på att ha en liten frågesport kring snittlönen för en sjuksköterska i Västra Götalandsregionen.
Mina partikamrater var betydligt duktigare på att gissa än de som radion, enligt uppgift, hade frågat på stan. Där trodde de flesta att en sjuksköterska tjänade under 20 000 kronor i månaden och några trodde att de kom upp i 22 000 kronor i månaden.
Svaret är att en sjuksköterska i Sverige och i Västra Götalandsregionen i snitt tjänar 24 500 kronor i månaden. I snitt får de dessutom 1 500 kronor i månaden i ob-ersättning. Snittlönen inklusive ob-ersättning blir således 26 000 kronor.
Uppenbart är att Vårdförbundet har lyckats sätta bilden av en låglöneyrke.
Mina partikamrater var betydligt duktigare på att gissa än de som radion, enligt uppgift, hade frågat på stan. Där trodde de flesta att en sjuksköterska tjänade under 20 000 kronor i månaden och några trodde att de kom upp i 22 000 kronor i månaden.
Svaret är att en sjuksköterska i Sverige och i Västra Götalandsregionen i snitt tjänar 24 500 kronor i månaden. I snitt får de dessutom 1 500 kronor i månaden i ob-ersättning. Snittlönen inklusive ob-ersättning blir således 26 000 kronor.
Uppenbart är att Vårdförbundet har lyckats sätta bilden av en låglöneyrke.
Nu inleds strejken
När detta skrivs är det bara halvannan timme kvar innan Vårdförbundets varsel om strejk bryter ut klockan 12.00. Det är beklagligt att medlarna i helgen inte fann det lönt att göra några ytterligare ansträningar och jag uppfattar det som att Vårdförbundets position är väldigt låst. Jag har tidigare bloggat om detta sedan Vårdförbundet varslade om konflikt för drygt två veckor sedan. 1 2 3
Ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation Ingela Gardner Sundström skrev på söndagen en ganska så tydlig, och i mitt tycke klargörande, debattartikel i GT/Expressen. Den artikeln ger en bra bild över situationen och visar tydligt att Vårdförbundets medlemmar inte har kommit sämre ut än andra grupper de senaste åren.
Sjuksköterskorna är en viktig grupp i hälso- och sjukvården, och på en punkt är jag beredd att ge Vårdförbundet rätt om att arbetsgivarna har varit lite för dåliga på att premiera vidareutbildade sjuksköterskor. Det måste löna sig att utbilda sig - också för sjuksköterskor. Detta är Vårdförbundets starkaste argument i den konflikt som nu drabbar enskilda, och tyvärr är det endast en läpparnas bekännelse då Vårdförbundet tvärtom prioriterar att kraftigt få upp lägstalönen för sjuksköterskorna vilket ytterligare kommer att minska lönespridningen och göra det än mindre lönsamt att genomföra en vidareutbildning.
Många av landstingen har ansökt om att få strejken klassad som samhällsfarlig till den särskilda nämnd som ska avgöra detta. Västra Götalandsreigonen har valt att inte göra det i nuläget, trots att vi anser att strejken kommer att drabba enskilda invånare och patienter rätt så hårt. Vi har avstått med respekt för den konflikträtt som finns på svensk arbetsmarknad och hoppas att vi kan organisera arbetet så att det får minimalt med negativa effekter för patienterna i regionen.
Ordföranden i SKL:s förhandlingsdelegation Ingela Gardner Sundström skrev på söndagen en ganska så tydlig, och i mitt tycke klargörande, debattartikel i GT/Expressen. Den artikeln ger en bra bild över situationen och visar tydligt att Vårdförbundets medlemmar inte har kommit sämre ut än andra grupper de senaste åren.
Sjuksköterskorna är en viktig grupp i hälso- och sjukvården, och på en punkt är jag beredd att ge Vårdförbundet rätt om att arbetsgivarna har varit lite för dåliga på att premiera vidareutbildade sjuksköterskor. Det måste löna sig att utbilda sig - också för sjuksköterskor. Detta är Vårdförbundets starkaste argument i den konflikt som nu drabbar enskilda, och tyvärr är det endast en läpparnas bekännelse då Vårdförbundet tvärtom prioriterar att kraftigt få upp lägstalönen för sjuksköterskorna vilket ytterligare kommer att minska lönespridningen och göra det än mindre lönsamt att genomföra en vidareutbildning.
Många av landstingen har ansökt om att få strejken klassad som samhällsfarlig till den särskilda nämnd som ska avgöra detta. Västra Götalandsreigonen har valt att inte göra det i nuläget, trots att vi anser att strejken kommer att drabba enskilda invånare och patienter rätt så hårt. Vi har avstått med respekt för den konflikträtt som finns på svensk arbetsmarknad och hoppas att vi kan organisera arbetet så att det får minimalt med negativa effekter för patienterna i regionen.
Länge leve lusten
Jag har idag gjort ett besök på RFSU:s extra kongress i Göteborg. Jag hade förmånen att under fyra år i slutet av 90-talet få vara med i RFSU:s förbundsstyrelse och var under den tiden engagerat för att modernisera förbundet.
I år fyller RFSU 75 år, och firar med en jubileumssajt där du kan ta del av vad som hänt sedan Elise Ottesen-Jensen med flera bildade RFSU våren 1933. RFSU firar också med den extra kongressen som ska anta ett nytt idéprogram för förbundet.
RFSU har genom åren spelat en viktig roll sexualpolitisk och sexualmedicinsk roll i samhället, inte minst vad gäller attityder till, om och kring sexualism genom sitt upplysningsarbete. Frågor om preventivmedel, abort, homosexualitet med mera har drivits starkt och framgångsrikt av RFSU och undan för undan fått en bred acceptans bland allmänheten.
När jag besöker dagens kongress så inser jag att det finns flera utmaningar som ligger framför oss. Mitt besök på kongressen var främst för att träffa gamla vänner, men också för att lyssna till den framtida sexualpolitiska debatten som RFSU kommer att föra. Jag kan konstatera att det under de senaste 5-6 åren skett ett stort generationsskifte i förbundet och att mina gamla vänner inte längre var så många, men att det fortfarande återstår många utmaningar för förbundet.
Under de åren jag satt med i förbundsstyrelsen utökades RFSU:s internationella engagemanget kraftigt, och det var därför extra roligt att i veckan kunna konstatera att förbundet av SIDA fick status som ramorganisation. Det är ett erkännande till deras arbete och lägger grunden för att vi i ökad utsträckning kan bidra med vår kunskap i biståndsarbetet vad gäller sexuell- och repdoduktiv hälsa.
Ett dubbelt grattis till RFSU!
I år fyller RFSU 75 år, och firar med en jubileumssajt där du kan ta del av vad som hänt sedan Elise Ottesen-Jensen med flera bildade RFSU våren 1933. RFSU firar också med den extra kongressen som ska anta ett nytt idéprogram för förbundet.
RFSU har genom åren spelat en viktig roll sexualpolitisk och sexualmedicinsk roll i samhället, inte minst vad gäller attityder till, om och kring sexualism genom sitt upplysningsarbete. Frågor om preventivmedel, abort, homosexualitet med mera har drivits starkt och framgångsrikt av RFSU och undan för undan fått en bred acceptans bland allmänheten.
När jag besöker dagens kongress så inser jag att det finns flera utmaningar som ligger framför oss. Mitt besök på kongressen var främst för att träffa gamla vänner, men också för att lyssna till den framtida sexualpolitiska debatten som RFSU kommer att föra. Jag kan konstatera att det under de senaste 5-6 åren skett ett stort generationsskifte i förbundet och att mina gamla vänner inte längre var så många, men att det fortfarande återstår många utmaningar för förbundet.
Under de åren jag satt med i förbundsstyrelsen utökades RFSU:s internationella engagemanget kraftigt, och det var därför extra roligt att i veckan kunna konstatera att förbundet av SIDA fick status som ramorganisation. Det är ett erkännande till deras arbete och lägger grunden för att vi i ökad utsträckning kan bidra med vår kunskap i biståndsarbetet vad gäller sexuell- och repdoduktiv hälsa.
Ett dubbelt grattis till RFSU!
Äldre och läkemedel
Jag skrev för någon dag sedan om att vi behandlade ett antal intressanta ärenden vid sammanträdet med hälso- och sjukvårdsstyrelsen (HSU) i onsdags. Dels beslutade vi att avsätta 76 miljoner kronor för att en gång för alla (?) se till att det stora antalet väntande till planerad ortopedi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset ska få tillgång till vård och att köproblemet ska bort. Det krävs ca 3 500 extra insatser, varav 2 000 besök och 1 500 behandlingar.
Vi fick också en intressant information om nyckeltal och produktivitet i regionens psykiatri. Intressanta siffror som visar flera stora skillnader som det finns all anledning att försjupa sig i för hälso- och sjukvårdsnämnder och sjukhusstyrelser.
Rubriken indikerar dock att jag tyckte att ett av de viktigaste ärendena var en strategi för läkemedel och äldre. Strategin är kort (2 sidor) och kärnfull och syftar till en mer ändamålsenlig läkemedelsförskrivning till äldre, och framför allt till de multisjuka äldre. Utifrån strategin kommer det nu att tas fram handlingsplaner kring de olika målområdena för att med hjälp av framgångsfaktorer skapa en mer ändamålsenlig läkemedelsförskrivning.
Läkemedel står för drygt en tiondel av vårdens kostnader och det finns all anledning till hushållning. Läkemedel riskerar dock att för ofta bara ses som en kostnad och ett problem, och att vi politiskt ansvariga bara fokuserar på det istället på all nytta som läkemedel också bidrar till. Problemet i Västra Götalandsregionen är att vår region noterade sig bland de sämre landstingen både vad gäller förskrivning av många läkemedel och många psykofarmaka till äldre personer i vår regionen och vad gäller förskrivning av "goda" läkemedel för behandling vid exvempelvis diabets och hjärtsjukdom. Vi hamnar också dåligt i jämförelsen vad gäller antalet individer som riskerar att få läkemedel som interagerar på ett negativt sett.
Det finns således all anledning att rikta fokus mot detta område, och onsdagens strategi är ett viktigt steg på den vägen. Den som väntar på handlingsplaner utifrån strategin ska enligt planen inte behöva vänta längre än till i september och jag hoppas att vi redan under 2009 kommer att kunna erbjuda en betydligt bättre och mer ändamålsenlig hantering av läkemedel för äldre (och även andra grupper) i regionen.
Det kommer att vara en vinst både för den enskilde och för hela sjukvårdsorganisationen.
Vi fick också en intressant information om nyckeltal och produktivitet i regionens psykiatri. Intressanta siffror som visar flera stora skillnader som det finns all anledning att försjupa sig i för hälso- och sjukvårdsnämnder och sjukhusstyrelser.
Rubriken indikerar dock att jag tyckte att ett av de viktigaste ärendena var en strategi för läkemedel och äldre. Strategin är kort (2 sidor) och kärnfull och syftar till en mer ändamålsenlig läkemedelsförskrivning till äldre, och framför allt till de multisjuka äldre. Utifrån strategin kommer det nu att tas fram handlingsplaner kring de olika målområdena för att med hjälp av framgångsfaktorer skapa en mer ändamålsenlig läkemedelsförskrivning.
Läkemedel står för drygt en tiondel av vårdens kostnader och det finns all anledning till hushållning. Läkemedel riskerar dock att för ofta bara ses som en kostnad och ett problem, och att vi politiskt ansvariga bara fokuserar på det istället på all nytta som läkemedel också bidrar till. Problemet i Västra Götalandsregionen är att vår region noterade sig bland de sämre landstingen både vad gäller förskrivning av många läkemedel och många psykofarmaka till äldre personer i vår regionen och vad gäller förskrivning av "goda" läkemedel för behandling vid exvempelvis diabets och hjärtsjukdom. Vi hamnar också dåligt i jämförelsen vad gäller antalet individer som riskerar att få läkemedel som interagerar på ett negativt sett.
Det finns således all anledning att rikta fokus mot detta område, och onsdagens strategi är ett viktigt steg på den vägen. Den som väntar på handlingsplaner utifrån strategin ska enligt planen inte behöva vänta längre än till i september och jag hoppas att vi redan under 2009 kommer att kunna erbjuda en betydligt bättre och mer ändamålsenlig hantering av läkemedel för äldre (och även andra grupper) i regionen.
Det kommer att vara en vinst både för den enskilde och för hela sjukvårdsorganisationen.
