Inställd sköterskekongress?
Många spekulerar, inte minst efter gårdagens utökade varsel, om vad som kommer att hända och hur långdragen en konflikt riskerar att bli. De flesta tror att det inte blir någon lösning före förbundets kongress, och jag har delat den uppfattningen då det just nu sitter en styrelse som inte har någon förhandlingsmandat då de tidigare accepterat medlarnas bud, men fått smisk på fingrarna från medlemmarna.
Frågan är hur en inställd kongress kommer att påverka utvecklingen? Om jag förstår saken rätt så kommer val av ny styrelse att vara en av sakerna som ska avhandlas på den förkortade kongressen. Valberedningens förslag innebär omval för hela presidiet och för en majoritet av den nuvarande styrelsen. Vilket handlingsutrymme kommer den nya styrelsen att ha att fortsätta förhandlingarna? Vågar en nyvald styrelse göra upp om något annat än extrakongressens krav i slutet av mars?
Jag är rejält orolig för att sjuksköterskefacket har grävt en ordentlig grop åt sig själva som de kommer att ha svårt att klättra upp ur utan att tappa medlemmarnas förtroende.
När övriga parter som SKL slutit avtal med har fått 8-13% äver tre år så kräver Vårdförbundet drygt 15% på två år samt högre ingångslöner som ytterligare kommer att minska lönespridningen till de specialistutbildade sköterskorna som förbundet säger sig starkast värna.
Vårdförbundet använder nu alla argument på en gång och tycks inte vara förhandlingsförmögna. Att i det läget lägga stora varsel är inte riktigt ansvarsfullt.
Konflikten allt närmre
Morgonens möte med HSU inleddes med en föredragning om effekterna av den varslade konflikten från Vårdförbundet från och med nästa måndag den 21/4 klockan 12.00. Som jag skrivit tidigare så är det sex vårdcentraler i Göteborg samt delar av Sahlgrenska Universitetssjukhus som är varslade om strejk. Totalt rör det sig om 350 sjuksköterskor som går ut i strejk om ingen uppgörelse kan nås innan lunch på måndag.
Det kommer att bli kännbart för vården, inte minst en strejk vid akutmottagningen vid SU/Östra sjukhuset, och vårdcentralerna. Glädjande i morse var därför beskedet om att Vårdförbundet beslutat avbryta varslet mot större delen av SU från och med lunch den 30/4.
Glädjen blev dock inte långvarig. Vid lunch nåddes vi av budet att Vårdförbundet utökar varslet från och med den 5 maj och i en helt annan omfattning för regionens del än tidigare. Alla regionens sjukhusgrupper berörs av det nya varslet, SU, NU-sjukvården, SÄS och SkaS i större eller mindre omfattning. Vid en snabbgenomgång känns det som att Skaraborgs Sjukhus drabbas hårdast av varslet.
Därtill kommer det allra mesta (kanske till och med hela, jag kan inte riktigt överblicka) av verksamheten vid Alingsås sjukhus och Kungälvs sjukhus kommer att drabbas av varslet från den 5 maj klockan 12.00.
Jag gissar att det nu handlar om att visa muskler inför Vårdförbundets kongress den 13-15 maj, och det kan nog bli turbulent i sig då Vårdförbundet för närvarande har en styrelse som accepterade medlarnas slutbud, precis som arbetsgivaren Sveriges kommuner och landsting (SKL) gjorde, men Vårdförbundets styrelse blev överkörda av den extra kongressen i slutet av mars.
Min förhoppning är att medlarna tar ett nytt initiativ till att försöka ena parterna i avtalsfrågan, och att båda parterna tar ett ansvar innan enskilda människor drabbas.
Öka läkarutbildningen
Behovet av fler läkare i Sverige växer. Allt fler landsting och regioner förlitar sig på att rekrytera utländska läkare till Sverige för att fylla de luckor som finns. I fredags uppvaktades högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg (fp) av de fyra nordligaste länen med krav på utökad läkarutbildning. Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland saknar 250 specialistläkare och nästan var tredje allmänläkartjänst är vakant.
Den största medicinska fakulteten med svenska läkarstudenter är för närvarande "utlandet". Flera hundra svenskar studerar till läkare i andra länder, trots den minskning som skett i Danmark efter avtal mellan Sverige och Danmark. Vi förlitar oss alltså på att andra länder ska utbilda våra ungdomar till läkare och att vi kan rekrytera utländska medborgare att vilja jobba i Sverige. Något är galet om vi inte i Sverige förmår att ordna med vår egen läkarförsörjning.
Idag avslog högskoleverket en ansökan från Örebro Universitet om att få starta en läkarutbildning. Det hade annars blivit ett sjunde lärosäte för läkarutbildningen vid sidan av Göteborg, Lund, Stockholm, Uppsala, Linköping och Umeå.
Jag är skeptisk till om vi ska ha ytterligare ett lärosäte. Jag tror det är bättre att satsa på att ytterligare utveckla de sex fakulteterna som redan har ansvaret, inte minst för att säkerställa och höja kvaliteten i utbildningen. Det är viktigt att regeringen i hösten budgetproposition tydliggör vad de långsiktigt vill med läkarutbildningen i Sverige. Fler platser är en självklarhet, men viktigare än ökad kvantitet är ökad kvalitet. Det går inte att göra det ena utan det andra.
Mina kamrater i Örebro blir väl inte glada åt min inställning till Örebro, men jag kan faktiskt se ett skäl till varför Örebro universitet också borde få bedriva läkarutbildning, under förutsättning av kvalitetsmålen kan nås, och det är att den frågan skulle lösa upp eventuella knutar i de delvis tilltrasslade diskussionerna om regionindelning i Mellansverige. För mig är det otänkbart att bilda större sjukvårdsregioner utan Universitetssjukhus, då riskerar man att lura sig själv, och behövs det en pusselbit med läkarutbildning i Örebro så OK, men kvaliteten måste säkras där, och samtidigt kunna höjas på de andra orterna.
Vårdval i Sverige
På eftermiddagen har regeringens utredare Toivo Heinsoo presenterat delbetänkandet SOU 2008:37 - Vårdval i Sverige. Det är en diger genomgång på nästan 250 sidor som är en del i den större utredningen om patienträttigheter i hälso- och sjukvården. En kortare sammanfattning av förslagen finns också på regeringens hemsida.
Utredaren lämnar förslag på ett obligatoriskt vårdvalsystem i primärvården för möjliggöra en ökad etableringsfrihet i primärvården för att därmed öka patientens valfrihet. Förslaget bygger på att landsting och regioner ska skapa etableringsfrihet via den föreslagna Lagen om valfrihetssystem - LOV som nu är ute på remiss.
I förra veckan presenterade Västra Götalandsregionen förslag om utveckling av primärvården med en idéskiss kring VG Primärvård. Det förslaget bygger på ett vårdvalssystem som det senaste året införts i Halland, Stockholm och Västmanland och som också är på gång i flera andra landsting och regioner, bland annat i Skåne.
Mycket är således på gång i flera regioner och landsting och den utvecklingen stärks nu av förslaget om att göra det till obligatoriskt för sjukvårdshuvudmännen att införa ett vårdvalsystem i landstingen och regionerna. I utredningen resoneras det kring olika modeller för att införa vårdvalsystem i primärvården.
Tyvärr går utredaren ett steg längre än vad jag tycker är önskvärt när han föreslår att det ska finnas ett nationellt reglerat grunduppdrag. Återigen visar statsmakten en allt för stor klåfingrighet i önskan att vilja detaljstyra. Ett smalt nationellt kravpaket hade vi kanske kunnat leva med då det ger utrymme för lokal utveckling och lokala variationer. Det som dock oroar mig mest är den diskussion som förs i utredningen om att detta bör vara ett första steg som, när erfarenheter har vunnits, "ses som ett led i en handlingslinje där regionala och lokala system alltmer övergår till ett nationellt enhetligt hälso- och sjukvårdssystem."
Förutsättningarna för att bedriva primärvård är skilda i olika delar av landet, och även inom olika regioner och landsting. Jag betvivlar inte ambitionen från utredaren om att öka möjligheten till vård på lika villkor i hela landet, men statsmakten måste någon gång förstå att lika villkor ibland bör innebära olika modeller utifrån olika förutsättningar.
Jag hoppas att förslaget efter remissinstansernas granskande justeras så att det slutgiltiga förslaget istället landar på det förslag som finns på sidan 100 i utredningen, avsnitt 7.2.3 om Fri etablering genom en regional vårdvalsmodell.
Hälsofarlig blogg
Sedan årsskiftet har jag försökt driva denna blogg som en aktiv hälso- och sjukvårdspolitisk blogg med målet att delge er läsare med mina tankar kring sjukvård och sjukvårdspolitik 4-5 gånger i veckan. Befinner jag mig nu i riskzonen? Frågan är om du trogne läsare av bloggen också är utsatt för fara? Vilken ansvar kan och bör jag ta som ansvarig sjukvårdspolitiker för min egen och eran hälsa?
Riskerar jag att åsamka regionens sjukvård extra kostnader? Går det att förebygga riskerna på något annat sätt än att helt enkelt sluta med bloggandet? Kan WHO kanske starta ett nätverk med hälsofrämjande bloggar?
Som ni förstår så brottas jag med många svåra frågor på fredagens eftermiddag. Kan jag ens med att skriva denna bloggtext utan att utsätta mig själv och omgivning för allt för stor fara?
Efter en tids grunnande har jag kommit till insikten att inte farorna ska överdrivas. Jag är beredd att ta risken genom att fortsätta att driva denna blogg, och jag hoppas också att du som läsare vågar hänga med även fortsättningsvis.
Får be att få önska en trevlig och bloggfri fredagskväll - och om jag lyckas i det förebyggande arbetet kanske det inte blir några fler inlägg under helgen. Kanske.
Sårbar sjukvård
Våra sjukhus löper av naturliga skäl extra stor risk att drabbas av smittsamma utbrott då det är själva "affärsidén" med sjukhus att folk med sjukdomar ska söka sig just dit för att få hjälp. Sjukvården är en sårbar verksamhet och egentligen är det kanske märkligt att det inte inträffar oftare att verksamheten drabbas och måste begränsas eller ställas in till följd av smittsamma epidemier.
I Västra Götalandsregionen gör vi för närvarande stora investeringar i nya och ombygda sjukhuslokaler för att bland annat anpassa sjukhusens infrastruktur till de moderna förutsättningarna som finns för att bedriva sjukvård för bättre flöden och logistik. Frågan är om vi tillräckligt väl också har planerat för de moderna hoten mot hälso- och sjukvården som olika slag av epidemier? Är våra sjukhus byggda för att snabbt kunna isolera delar av sjukhuset när det bryter ut en kraftig smitta i en del av huset? Här tror jag att det kan finnas anledning att fundera mer.
För att minimera riskerna är frågan vårdhygien central. Jag deltog under gårdagen på en välbesökt konferens om hur vårdrelaterade infektioner och antibiotikaresistens ska och kan begränsas. Vi kommer aldrig att fullt ut kunna stoppa epidemiliknande utbrott bara med hjälp av en bättre följsamhet till basala vårdhygieniska rutiner, men de är oerhört viktiga för att minimera riskerna för att drabbas.
Engagemanget för att förbättra vårdhygien bland gårdagens 220 deltagare gick inte att ta miste på och inte heller hur enkelt det egentligen är att se till att följa basala hygienrutiner i sjukvården, i äldreomsorgern och i hemtjänsten. Låt oss gemensamt ta krafttag kring detta, för det kommer att göra sjukvården mindre sårbar i framtiden.
Skatten och kvaliteten
Det är inte första gången vi får se en opinionsundersökning med liknande resultat. Vi vet sedan tidigare att svenska folket är villiga att avstå eget betalningsutrymme till förmån för en bra välfärd som är solidariskt finansierad, trots att svenska folket är bland de allra tyngst beskattade medborgarna i världen. Den nya undersökningen bekräftar alltså det starka stödet för den generella välfärden och det tycker jag är positivt.
Det som denna undersökning, liksom många andra, kan kritiseras för är förenklingen av frågeställningen, "Kan du tänka dig att betala högre skatt för att alla ska få bättre service och kvalitet när det gäller sjukvården?". 7 av 10 svarar jakande på frågeställningen. Frågan är om det hade undgått att få 100 procent positiva svar på frågan om de kan tänka sig bättre kvalitet i sjukvården till oförändrad skatt?
Så som frågan i undersökning formuleras, och framför allt så som svaren tolkas i media så är en högre skatt en förutsättning för högre kvalitet, och det är det resonemanget som jag vänder mig emot. Som jag varit inne på tidigare i denna blogg så är tvärtom en högre kvalitet en viktig parameter för att inte behöva höja skatten.
Sjukvårdens så kallade kvalitetsbristkostnader uppskattas till ca 20% av vårdens kostnader. Det motsvarar i Västra Götalandsregionen 6 miljarder kronor per år, eller 2:50 på skatten. Vi kan aldrig komma åt alla kvalitetsbristkostnader, men detta exempel visar på varför det är så viktigt att rikta fokus mot att förbättra kvaliteten i svensk hälso- och sjukvård.
Jag ska senare i eftermiddag tala på en konferens om vårdrelaterade infektioner och det är ett talande exempel för hur en högre kvalitet kan frigöra resurser. Idag drabbas var tionde patient av en vårdrelaterad infektion när de läggs in på sjukhus. De vårdrelaterade infektionerna leder, förutom till extra besvär för den enskilde, till extra vårddygn och tillkommande vårdinsatser som kostar allt för stora resurser. Vi har nu satt målet att de vårdrelaterade infektionerna på regionens sjukhus ska halveras.
Lyckas vi i de strävandena har vi både höjt kvaliteten och kunnat skapa resurser för utveckling och förbättring utan att behöva skatten. Det tror jag 10 av 10 ställer upp på.
Efterfrågad kunskap
Ibland händer det att jag känner mig som en åsiktsmaskin som åker runt och tycker lite här och lite där om sjukvården, och att blogga om det blir ungefär samma nedslag i den sjukvårdspolitiska verkligheten. Efter att ha tillbringat helgen med goda vänner i en stuga i Värmland så var jag idag tillbaka i verkligheten där det rycker och dras och förväntas att man ska ha en åsikt om det mesta - och det brukar jag ha.
Under dagen har jag haft två helt olika men lika viktiga möten där jag försökt dela med mig av mina kunskaper och mina tankar och visioner om framtiden.
Först besökte jag PRO i Trollhättan för att diskutera jordnära vardagsproblem i sjukvården. Det handlade om bemötande, vårdkedjor, benskörhet, geriatrikkompetens, förslaget om VG Primärvård med mera. Frågorna är många och engagemanget är stort. Just den typen av möten med grupper och organisationer ger mig oerhört mycket för att lyssna av vilka diskussioner som förs och vilka frågor som är aktuella. Det ger också mig ett tillfälle att förklara, och ibland försvara, vad vi gör i sjukvårdspolitiken i regionen.
Efter en snabb biltur tillbaka till Vänersborg fick jag chansen att berätta om mina erfarenheter av vad regionbildningen har betytt för sjukvården i Västra Götalandsregionen för en grupp politiker från Dalarna. Intresset för våra erfarenheter runt om i landet i stort. Nyligen var värmlänningarna på besök och i morgon kommer en grupp från Gävleborg. Jag brukar prata om de möjligheter som regionbildningen har medfört för sjukvården, men också lyfta fram de risker för särintressen och turbulens i samband med en regionbildning. Jag tror det är viktigt att visa på båda sidor av myntet, och även om jag önskar se en utveckling mot fler regionbildningar i landet så är det viktigt att de som fortsätter driva regionbildningar på sina hemmaplaner har en så ärlig bild som möjligt av våra erfarenheter.
För att sammanfatta denna dag så kan jag säga att jag inte bara har varit en åsiktsmaskin utan också en politiker vars kunskaper och erfarenheter har varit viktiga för andra i den fortsatta utvecklingen, och det känns riktigt bra.
Sköterskekonflikt?
I går kom beskedet från Vårdförbundet att de varslar om konflikt från den 21 april sedan förhandlingarna med SKL (Sveriges kommuner och landsting) inte nått fram trots flera försök från medlarna. Låt oss hoppas att stridsåtgärderna går att undvika under perioden fram till den 21 april genom att parterna träffar ett avtal.
Varslet från Vårdförbundet är i Västra Götalandsregionen riktat mot delar av Sahlgrenska Universitetssjukhuset och sex vårdcentraler i Göteborg.
Det är alltid känsligt att som politiker som inte har någon direkt påverkan på förhandlingsprocessen att kommentera det som sker. Min kunskap om detaljer i förhandlingarna är begränsade jämfört med den förra mandatperioden när jag var ersättare i SKL:s förhandlingsdelegation.
Det går inte att komma ifrån att Vårdförbundet i ett bredare utbildningspolitiskt och ekonomiskpolitiskt perspektiv har en poäng när de säger att utbildning måste löna sig. Det är en fråga som inte minst folkpartiet har drivit i många år, och i Sverige så är sällan den så kallade utbildningspremien tillräcklig - särskilt inte i offentlig sektor. Det måste löna sig också i form av högre lön att utbilda sig och att vidareutbilda sig om vi vill vara en kunskapsnation som konkurrerar med omvärlden med kunskap och inte med relativt sett låga löner. Regeringen har inlett ett viktigt arbete på att stärka Sverige som kunskapsnation. Vi som är offentliga arbetsgivare har i vår tur ett ansvar att sätta löner så att det lönar sig att utbilda sig.
Då är det väl bara att acceptera Vårdförbundets krav? Nja, även om de har en poäng i sitt resonemang så går det inte över en kort avtalsperiod att rätta till alla tidigare misstag. Jag tror att sjuksköterskor, specialistutbildade sjuksköterskor precis som bibliotekarier med flera personalkategorier på sikt måste få betalt för sina ansträngningar, men det tar som sagt mer än två år att rätta till den skevheten.
Kan båda parterna ta ett ansvar så borde det inte vara omöjligt att undvika en konflikt som, som alltid, kommer att drabba tredje man i form av inställda operationer eller uteblivna besök i primärvården.
Primärvårdsutveckling
I dag har vi vid sammnaträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) fattat beslut om att gå vidare med det som vi benämner VG Primärvård. VG Primärvård är Västra Götalandsregionens utvecklingsarbete för primärvården och vår variant av det som kallas Vårdval Halland, Vårdval Stockholm, Vårdval Västmanland, Vårdval Skåne etc. Vi har valt att kalla det för VG Primärvård. VG som i Västra Götaland, men också VG som i Väl Godkänd.
Vid dagens möte fanns en idéskiss till VG Primärvård och vi beslutade att skicka förslaget på remiss i organisationen och till samarbetspartners som pensionärsorganisationer, brukarorganisationer och kommunalförbund. Vi beslutade också att tillsätta ett antal arbetsgrupper som ska arbeta med att analysera och genomföra fördjupade utredningar utifrån idéskissen. Vår ambition är att kunna fatta beslut om VG Primärvård i fullmäktige under hösten för att sedan kunna genomföra förändringar från 1 april 2009.
Vad är då VG Primärvård? Bäst bild får du om du tar del av idéskissen (länk ovan) eller kortvariant i form av det positionspapper som sju av de åtta partierna i Västra Götalandsregionen har ställt sig bakom. Att vi har ett brett politiskt stöd för föreslagen inriktning har varit ett viktigt mål för mig som ordförande i HSU så det känns extra trevligt. Även vänsterpartiet gillar många delar i förslaget men kan tyvärr inte ställa upp på helheten och det har jag respekt för.
I VG Primärvård vill vi bygga vidare på det som är bra redan idag i regionens primärvård och försöka utveckla de delar där vi är mindre bra. Vi vill öka medborgarnas förtroende för primärvården och öka de anställdas stolthet och arbetsglädje över att jobba i primärvården. Även VG Primärvård bygger på en vårdvalsmodell där patienten får en starkare ställning genom att ta sin "primärvårdspeng" till den vårdcentral hon vill tillhöra.
Vi har kunnat hämta inspiration från Halland, Stockholm och även från Skånes förberedelsearbete. Vi har velat utveckla vår egen modell, utifrån våra förutsättningar, och samtidigt kunnat se vad som varit framgågnsfaktorer och mindre lyckade effekter vid införandet i andra landsting/regioner.
Jag har flera gånger fått frågan om VG Primärvård är som Halland eller Stockholm. Ja, det liknar mer Hallands-modellen med skillnaden att vi menar att det är viktigt att i ersättningen ha med faktorer som kompenserar för skillnader i vårdtyngd, socioekonomi och geografi. Vi har heller inga fria nyttigheter som t ex läkemedel är i Halland. Vi håller dessutom på att pröva tanken om att avskaffa patientavgiften när patienten söker den vårdcentral som hon tillhör och har valt att lista sig vid. Vi gör också en stark betoning av det skall vara en kvalitetsdriven utveckling av primärvården. Kvalitet och resultat kommer att vara viktigare än antalet besök och "pinnar". Långsiktighet är viktigare än kortsiktiga åtgärder.
Om ett år har vi förhoppningsvis VG Primärvård i full gång, men det återstår ett stort jobb tills dess. Lyckas vi med vad vi idag har föresatt oss så kommer det att påtagligt förbättra den samlade hälso- och sjukvården i regionen.
Jag hoppas att vi ska komma att få problem när vi blir tvungna att döpa om projektet till MVG Primärvård.
En olympiad med HSU
I söndags hade jag egentligen tänkt skriva en blogg om HSU:s första olympiad. Vadå olympiad, undrar kanske någon? Jo olympiaden är ju den fyra års period som förflyter mellan de olympiska spelen. Många blandar ihop de olika begreppen till och från.
I söndags var det i alla fall fyra år sedan som regionstyrelsen utsåg det hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) som ersatte den tidigare hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Samma dag valdes jag själv till regionråd och senare till ordförande i HSU. Att det har gått fyra år sedan dess kan man knappt fatta. Det är ju tur att man själv inte har blivit äldre under tiden.
Den här typen av jubileumsdagar får en att minnas vad vi egentligen gjort och vad som hänt i hälso- och sjukvården under olympiaden med HSU, och det började nästan med ett fiasko. Tanken var att den avgående hälso- och sjukvårdsstyrelsen skulle fattat beslut om "Hälso- och sjukvårdens utvecklingsstrategi", eller kanske mer känt som "strukturdokumentet". På grund av fackliga förhandlingar hanns inte ärendet beredas utan det blev det första på mitt bord. Mandatperiodens kanske känsligaste politiska sjukvårdsärende skulle bli det första beslutet för mig som nyvald ordförande. Tuffare start på ett uppdrag får man leta efter.
När ärendet kom upp på HSU:s bord kunde vi konstatera att vi inte hade ett tillräckligt bra och komplett beslutsunderlag för att gå vidare med den föreslagna utvecklingsstrategin. Det kändes bra att kunna skjuta på ett ärendet trots att det var högprofilerat när beslutsunderlaget inte räckte till, men det kändes väl inte helt potent att inleda karriären med att kanske framstå som beslutsoförmögen.
Sedan dess har vi gjort mycket och sjösatt stora arbeten och trots fel och brister i vården måste man ändå konstatera att det mesta av utvecklingen i sjukvården pekat åt rätt håll under den senaste olympiaden. Vi har inlett stora och viktiga arbeten kring de regionala utvecklingsplanerna för psykiatrin och barn- och ungdomspsykistrin. Vi har mer än halverat antalet väntande till mottagningsbesök och operation/behandling i enlighet med vårdgarantin. Vi har börjat vandringen mot en mer kvalitetsdriven utveckling av hälso- och sjukvården och vi kommer i morgon att ta de första stegen i min absoluta hjärtefråga kring att utveckla primärvården i regionen och skapa långsiktiga förutsättningar för primärvården.
Det har varit fyra fantastiskt roliga år där jag lärt mig mycket, träffat m¨ånga kunniga och spännande människor, fattat tusentals beslut, besökt mängder med pensionärsorganisationer och brukarorganisationer och fått förmånen att jobba i den mest spännande sektorn i svenskt samhällsliv.
Min ambition för fyra år sedan är den samma som idag. Man kan nog aldrig bli populär som sjukvårdspolitiker, men jag är övertygad om att man kan vinna respekt med kunskap och viljan att förbättra och utveckla vården. Den ambitionen är minst lika stark idag som för fyra år sedan.
Fysisk aktivitet på Recept
Våra resonerande svar handlade mycket om att framgången med all sannolikhet skiftade kraftigt över regionen och att det sannolikt krävdes en eller flera eldsjälar för att hålla i gång verksamheten. Jag minns att jag förbannade att vi inte på ett tydligt sätt hade kopplat en tydlig uppföljning eller forskningsstudie till införandet av Fysisk aktivitet på Recept i regionen.
I dagens Svenska Dagbladet finns en artikel där det berättas om en avhandling som doktoranden Lena Kullings vid Karolinska Institutet arbetar med. Resultatet av hennes studie är föga överraskande att FaR fungerar och är effektivt. Det är säkert också bland det allra mest kostnadseffektiva åtgärderna vi kan vidta i hälso- och sjukvården för att förebygga besvär och förhindra återfall i insjuknande.
Fysisk aktivitet är bra för såväl det fysiska som det psykiska välbefinnandet, och det är egentligen lite märkligt att sådan gammal och självklar kunskap behöver betonas på detta sätt och att vi måste skriva recept på det. Allra mest säger det väl något om den moderna människans tro på receptens undergörande effekt.
Att läsa artikeln i SvD får mig att på nytt ställa mig två viktiga frågor. Hur ser utvecklingen av FaR egentligen ut i Västra Götalandsregionen? Vad är mina slutsatser för egen del och min egen hälsa efter att ha läst artikeln och åter blivit påmind över hur viktigt det är med motion och fysisk aktivitet?
Fråga om alkohol
Av rapporten framgår att det alltjämt är känsligt att ställa frågor i sjukvården om patienternas alkoholkonsumtion. Det är betydligt mindre vanligt än att ställa frågor om rökning, kost och motion.
Variationerna mellan landstingen och regionerna i omfattningen av utbildningsinsatser till personalen på detta område är stor. I Västerbotten uppgavs att 94% av vårdcentralerna hade genomfört utbildningsinsatser till personalen i alkoholfrågor, medan det i Skåne endast var 30% av vårdcentralerna som genomfört utbildningar. Västra Götalandsregionen kommer nästan lika dåligt ut i jämförelsen som Skåne med 38% av vårdcentralerna.
Det finns dock goda exempel också från vår region där man aktivt och på ett bra sätt jobbar med alkoholfrågorna i primärvården. Ett sådant exempel är från Primärvården i Göteborg som jobbat med ett program som kallas Hälsolyftet som syftar till att göra en hälsoprofil för patienten och där självklart frågan om alkoholkonsumtion finns med.
10% av kvinnorna och 17-18% av männen i vuxen ålder beräknas ha en riskfylld alkoholkonsumtion. Alkoholen är kanske det största hoten mot folkhälsan, både för den enskilde och för vad en riskfylld alkoholkonsumtion kan leda till för negativa effekter för familj, omgivning, arbete med mera.
Vi måste därför i mycket större utsträckning våga fråga och våga diskutera kring alkoholkonsumtion, och med vi menar jag inte bara sjukvårdspersonal utan också alla vi andra som kan se tecken på en riskfylld konsumtion hos familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater med flera.
Alkoholen är en del i vår kulturtradition, men det är bara drygt 100 år sedan som svenskarna höll på att supa ihjäl sig och än idag kostar alkoholen många miljarder kronor i negativa samhällseffekter. Vi måste våga reagera när vi ser eller tror oss se att ett bruk av alkohol är på väg att övergå i ett riskbruk eller missbruk. Där har vi alla ett stort ansvar, och personal i sjukvården ett ännu större ansvar.
HPV och prioriteringar
Det ska bli spännande att få ta del av de remissyttranden som är på väg in till Socialstyrelsen. Jag har under de senaste veckorna mest hört kritiska röster till Socialstyrelsens förslag, men det kanske beror på att jag som själv är kritisk är mer lyhörd för de argumenten än för andra.
Jag har idag en debattartikel i Dagens Medicin i ämnet, där jag främst ställer frågan om det är rimligt att satsa ett stort antal miljarder över tider på ett vaccin som bara ger 2/3-dels skydd för dem som vaccinerar sig, och att göra detta samtligt som andra behov i hälso- och sjukvården är mycket stora. Är verkligen vaccin mot HPV en av de högst prioriterade utvecklingsfrågorna i svensk sjukvård, eller klarar inte myndigheter och regioner/landsting att stå emot den omfattande kampanj som läkemedelsindustrin bedriver?
Problemet med att Socialstyrelsen kommer med ett enskilt förslag och ställer frågan till remissinstanserna om det , som i detta fallet, bör införas i det allmänna barnvaccinationsprogrammet är att det är väldigt enkelt att tycka att just detta enskilda förslaget är bra, och att kanske nästa enskilda förslag är angeläget, och att även ytterligare ett förslag är viktigt att införa i sjukvården. Var finns helheten i resonemanget?
Prioriteringsfrågorna måste upp på bordet igen och ser man till de samlade behoven i såväl regionens som i landets hälso- och sjukvård så är jag mycket tveksam till om 200 extra miljoner till hälso- och sjukvården varje år gör allra mest och bäst nytta om de satsas på vaccinering mot HPV.
VG Primärvård
De som regelbundet läser min blogg eller på annat sätt har följt min sjukvårdspolitiska gärning vet att primärvården är en fråga som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Av just den anledningen tänker jag inte kommentera förslaget förrän på onsdag nästa vecka trots att Göteborgs-Posten idag har artiklar kring det förslag som ska presenteras nästa vecka.
Jag tycker det är viktigt att Bengt-Göran med medarbrtare får presentera en helhet, och jag är också mer angelägen om att försöka få ihop en så bred majoritet som möjligt för förbättringsförslag i primärvården än att försöka ta egna politiska poänger för mig eller folkpartiet.
Att representanter för de övriga partierna har haft samma inställning har gjort att vi under det gångna året har haft ett konstruktivt och bra samarbete över partigränserna kring hur vi kan utveckla primärvården så att de få möjligheter att fylla den roll som vi vill, önskar och hoppas att de kan ta i det samlade sjukvårdssystemet.
Det kommer att bli en intressant och spännande vecka fram till nästa onsdag då jag lovar att bli betydligt mer talför - också i min blogg.
Finsam
När jag kommer fram till Dalarna hör jag först till min glädje att Ylva Johansson (s) och den rådslagsgrupp hon leder om välfärden har tänkt lite nytt. Till ekot meddelar hon att ett antal myndigheter behöver samordna sina insatser för att bättre stödja enskilda människor.
Tyvärr har inte Ylva Johansson och (s) heller denna gång tänkt tillräckligt järvt. Samarbetet skall begränsas till försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten för att hjälpa/stödja förtidspensionerade och långtidssjukskrivna. Det kan vara gott så, men varför lämna sjukvården utanför samarbetet?
Folkpartiet har föreslagit att de större sjukvårdsregionerna också ska bli huvudman för försäkringskassan för att på så sätt använda samhällets resurser mer optimalt. Med både sjukvården och försäkringskassan i samma organisation så ökar incitamenten för aktiva åtgärder istället för passiviserande bidrag, och det finns stora insatser att göra också för den grupp som inte är förtidspensionär (går på sjuk- och aktivitetsersättning) eller är långtidssjukskriven. Det är detta som vi i folkpartiet i många år kallat finsam, som en förkortning för finansiell samordning.
Tyvärr har vi under årens lopp mötts av stort motstånde från (s) om att utvidga möjligheterna till finansiell samordning. Bland de vanligaste frågorna som jag som politiker får från allmänheten är varför man inte kan använda samhällets resurser mer effektivt. Jag kan inte annat än att hålla med. Vi måste i betydligt utsträckning sätta samhällsekonomiskt vettiga insatser före vad som är bäst för den enskilda organisationen eller myndigheten. För att kunna göra bättre samhällsekonomiska satsningar (som i princip alltid gynnar den enskilde) måste vi våga och få möjlighet att använda systemet lite friare än vad som varit fallet tidigare.
Det är roligt att även (s) nu börjar tänka i de banorna. Kan vi hoppas på att det kommande rådslaget vågar föra debatten ytterligare ett steg framåt?
Ordförandekonferens
De 25 medicinska sektorsråden och de tre specialitetsråden för diabetes, rättspsykiatri och prehospital vård är oerhört viktiga instituationer för oss beslutsfattare. I sektorsråden finns den medicinska kompetensen som vi lekmannapolitiker saknar och sektorsråden spelar därmed en viktig roll i utvecklingen av medicinska riktlinjer och vårdprogram, som remissinstanser med mera för att förse oss beslutsfattare med ett bra underlag. Sektorsråden har också rollen att försöka normera sjukvården för att skapa en mer enhetlig praxis i hur vi ska behandla olika patientgrupper för att få vård på lika villkor i hela regionen.
Dagens ordförandekonferens hade bland annat temat Äldre i hälso- och sjukvården. Man kan möjligen undra varför ett sådant tema skulle behövas. Jag får ibland frågan om vi inte borde införa äldrevårdscentraler i regionen på samma sätt som det finns barnavårdscentraler. Jag brukar svara att vi har redan 141 äldrevårdscentraler men att vi kallar dem vårdcentraler. De äldre är sjukvårdens främsta målgrupp. Det är i huvudsak när vi blir äldre som vi i större utsträckning behöver hälso- och sjukvårdens resurser. Det är därför lite förvånande när Åke Rundgren på Sahlgrenska Akademin presenterar uppgifter över den lilla plats som geriatrisk kompetens har i den samlade utbildningen för läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter.
En ökad kunskap om åldrandet och åldrandets sjukdomar behövs hos alla som är verksamma och arbetar i hälso- och sjukvården.
Dagens konferens gav också prov på en mängd aktiviteter som nu riktas mot att förbättra vården och omhändertagandet av de äldre i sjukvården. Det är oerhört positivt att ett större fokus riktas mot denna primära målgrupp men jag tror också det är viktigt att vi på något sätt samlar ihop de olika projekten för att finna en ordentlig linje och en systematik i det vi gör för att utveckla vården, inte minst för gruppen multisjuka äldre som med befolkningsutvecklingen kommer att öka under de närmaste årtiondena.
Jag kommer att återkomma i den frågan ganska så snart hoppas jag.
Hjärtsjukvård skapar intresse
Vid dagens besök kom av naturliga skäl det förändringsarbete som nu görs vid NU-sjukvården, om en delvis förändras arbetsfördelning mellan de stora sjukhusen i Uddevalla och Trollhättan, i fokus. Att det finns ett stort engagemang i ledningen för att utveckla och förbättra sjukvården råder ingen tvekan om. Att ledningen står inför ett stor utmaning med mångas vakande ögon på sig är också helt klart.
Det har inför beslutet om en annan arbetsfördelning pratats om "den stora flyttkarusellen". Förslaget kommer också att leda till att verksamheter flyttas men det rör sig, trots allt, inte om mer än ca 10% av verksamheterna som berörs av förändringsarbetet.
När våra sammanträden förläggs till sjukhusen brukar uppslutningen till den efterföljande presskonferensen vara begränsat, men idag blev uppslutningen ovanligt god. Även om vi hade flera intressanta ärenden som jag bloggade om häromdagen så förvånade det oss att intresset var så stort att även Västnytt var på plats. Du kan också ta del av ett inslag från dagens Västnytt.
Den fråga som skapade intresset var ärendet om den inomregionala variationen i hjärtsjukvården. Det råder ingen tvekan om att hjärtsjukvården i regionen generellt är mycket god. I det nationella kvalitetsregistret för hjärtsjukvården, Riks-HIA, står sig regionens enheter väl i jämförelse med andra sjukhus i landet. Borås lasarett lyfts ofta fram som ett av de bästa i landet, om inte det bästa sjukhuset på hjärtsjukvård.
En del i hemligheten om framgångarna på Borås lasarett är en särskild hjärtjournal som gör att läkare som behandlar hjärtpatienter har ett aktivt IT-stöd som gör att vårdprogrammet för de hjärtsjuka följs med hjälp av en form av checklista som fylls i. Detta verktyg hoppas vi nu kunna föra över till övriga hjärtkliniker i regionen.
Personligen hoppas jag att hjärtjournalen i Borås kan stå som modell för hur vi kan skapa motsvarande IT-stöd för andra breda patientgrupper som stokepatienter, diabetespatienter med flera.
Hjärtjournalen i Borås är ett utmärkt verktyg för att stödja arbetet med att ytterligare höja kvaliteten i hälso- och sjukvården.
3 607 kronor för läkemedel
Av statistiken kan vi också utläsa att kostnaderna för läkemedel under 2007 ökade med nästan 2 miljarder kronor jämfört med 2006 till 32,8 miljarder kronor, en ökning på nästan 7%, och där landstingen endast fick en kompensation i form av ökade statsbidrag med cirka hälften. För 2008 är ökningen av statsbidraget endast 0,5 procent, vilket jag skrev om i januari.
Landsting och regioner har en tuff tid framför sig vad gäller att balansera kostnaderna för läkemedel.
Det finns också stora regionala skillnader i kostnaderna för läkemedel, som i detta fall innefattar såväl receptläkemedel, rekvisitionsläkemedel som kostanderna för receptfria läkemedel. Västra Götalänningarna konsumerade läkemedel för 3 482 kronor per person vilket placerar oss på ett mittplats bland de 21 landstingen och regionerna. Lägst kostnad per person har Jämtland med 3 201 kronor, och högst är kostnaden i Västerbotten med 3 897 kronor per person. Skillnaden mellan grannlandstingen är nästan 700 kronor vilket borde leda till en del frågor bland politiker, tjänstemän och professionella.
Jag är dock övertygad om att det finns stora möjligheter i form av en effektivare läkemedelshantering. Det finns tecken på att vi förskriver för mycket läkemedel och att folk blir sjuka av att äta läkemedel som interagerar på ett negativt sätt. Det finns alltså möjligheter att spara både pengar och hälsa på att skriva ut färre läkemedel än idag.
Å andra sidan finns det också en underförskrivning av "goda" läkemedel där sjukvårdens ekonomi skulle drabbas av högre läkemedelskostnader om de förskrevs i rätt omfattning, men samtidigt ge hälsa för den enskilde och spara pengar på mindre behov av annan sjukvård.
Rätt hantering av läkemedel är både ur en hälsoaspekt som ur en ekonomisk aspekt en stor utmaning. Det arbete kring läkemedel som vi nu bedriver i regionen har goda förutsättningar att leda till en mer ändamålsenlig användning och hantering av läkemedlen.
Söndagssysslor
I dag har jag hunnit allt det och dessutom göra en intervju med Bohuslänningen med anledning av den Vårdgarantirapport som folkpartiet presenterade i slutet av veckan.
Veckan som väntar innehåller både sammanträde med regionstyrelsen (tisdag) och hälso- och sjukvårdsutskottet (onsdag). Därav det myckna läsandet.
Ska väl kanske inte recensera HSU-mötet på onsdag förrän då, men vi har några ärenden på listan som är rätt så symboliska för hur jag vill att HSU ska arbeta med att leda och styra utvecklingen av hälso- och sjukvården i regionen.
Vi har två ärenden som handlar om kvalitetsindikatorer i hälso- och sjukvården. Dels en regional förteckning över kvalitetsindikatorer som vi ska använda oss av för att följa upp sjukvården och ett ärende om regionala måltal kopplat till ett antal av de valda indikatorerna. Detta arbete av analysenheten vid hälso- och sjukvårdsavdelningen är en förutsättning för att vi ska kunna få en kvalitetsdriven utveckling av hälso- och sjukvården i regionen.
De andra två ärendena som är av principiell art handlar också om kvalitetsfrågor, eller specifikt om kvaliteten i hjärtsjukvården respektive njursjukvården. I tidigare jämförelser och uppföljningar har vi noterat inomregionala skillnader mellan regionens olika enheter vad gäller kvaliteten på vården inom dessa områden. I samarbete med de berörda medicinska sektorsråden finns nu förslag om åtgärder för att höja kvaliteten och öka möjligheterna till vård på lika villkor i regionen inom dessa områden.
När man ibland suckar över pappershögen som måste läsas under helgen blir man faktiskt lycklig när det finns goda arbeten som jag med glädje kommer att ställa mig bakom på HSUs sammanträde på onsdag.
