Satsning på medicinsk forskning
I går meddelade forskningsminister Lars Leijonborg i SVT:s Rapport att regeringen avser att göra en stor satsning i den kommande budgetpropositionen på medicinsk forskning. Det är ett viktigt och positivt besked även om jag, med luttrad erfarenhet, inte vill skrika Hallelulja över beskedet om att det rör sig om "Hundratals miljoner kronor" förrän vi verkligen kan läsa vad som står i budgetproppen.
Ska vi ägna en liten stund åt 2000-talets Kremlologi så är läget detta. Vad Leijonborg säger är att det rör sig om "hundratals miljoner kronor, minst, som behövs för att vi ska återta förlorad terräng". Att det krävs stora summor pengar för att återta förlorad terräng (jämfört med andra länder) råder ingen tvekan om, men därmed inte sagt att regeringen avser att satsa alla hundratals miljoner som krävs. Dessutom är frågan under vilken tidsperiod som de hundratals miljonerna kommer att satsas - det kommer också att vara avgörande för vilken effekt de kan ha för att behålla och förstärka Sveriges position som ett land med världsledande medicinsk forksning.
Oavsett hur stor satsningen kommer att bli, och över vilken tid den utfaller, så kommer det onekligen att bli en satsning på att stärka den medicinska forskningen i Sverige och det är oerhört välkommet och viktigt.
Det som däremot är oroande och som också framgår av samma inslag i Rapport är den negativa bild över landstingens förmåga och vilja att bedriva forskning. Olle Stendahl leder utredningen kring klinisk forskning i landet och önskar se en centralisering av forskningsmedel och begränsa landsting och regioners inflytande över struktur och inriktning. Tyvärr är det ännu ett exempel på övertron om att staten är så mycket bättre på styrning än den decentrala organisationen. Jag håller inte med om det, men är naturligtvis också ett särintresse i den diskussionen.
Vad staten bör bli betydligt bättre på är att ställa krav på uppföljning, ge stöd för utvärderingar och eventuellt fördela ytterligare nya medel till våra allra främsta kompetenscentrum för medicinsk forskning.
I Västra Götalandsregionen känner vi inte igen den bild som tecknas av att den kliniska forksningen skulle befinna sig i kris. Vi har inte minskat i antalet kliniska prövningar och vi har omfattande samarbeten med olika företag inom läkemedel och medicin-teknik. En av förklaringarna till att vi kunnat hålla ställningarna i Västsverige kan vara att vi är en region (och inte bara ett landsting) som också har ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna om tillväxt, näringslivsutveckling med mera.
En annan förklaring kan vara det produktiva samarbetet med Sahlgrenska Akademien som har betoning på just SAMarbete. Det finns absolut saker som vi kan förbättra ytterligare vad gäller möjligheten till forskning, premiering av forskningsinsatser med mera, men vägen dit går inte via en nedmontering och förändring av nuvarande strukturer till förmån för en ökad statlig styrning.
En mer konkurrensutsatt fördelning av tillkommande resurser är inget som vi räds i regionen, i alla fall inte så länge det inte bara är stockholmare som ska fördela resurserna. Kunskapen om omvärlden är ibland förvånandsvärt låg i huvudstadens etablissemang.
Ska vi ägna en liten stund åt 2000-talets Kremlologi så är läget detta. Vad Leijonborg säger är att det rör sig om "hundratals miljoner kronor, minst, som behövs för att vi ska återta förlorad terräng". Att det krävs stora summor pengar för att återta förlorad terräng (jämfört med andra länder) råder ingen tvekan om, men därmed inte sagt att regeringen avser att satsa alla hundratals miljoner som krävs. Dessutom är frågan under vilken tidsperiod som de hundratals miljonerna kommer att satsas - det kommer också att vara avgörande för vilken effekt de kan ha för att behålla och förstärka Sveriges position som ett land med världsledande medicinsk forksning.
Oavsett hur stor satsningen kommer att bli, och över vilken tid den utfaller, så kommer det onekligen att bli en satsning på att stärka den medicinska forskningen i Sverige och det är oerhört välkommet och viktigt.
Det som däremot är oroande och som också framgår av samma inslag i Rapport är den negativa bild över landstingens förmåga och vilja att bedriva forskning. Olle Stendahl leder utredningen kring klinisk forskning i landet och önskar se en centralisering av forskningsmedel och begränsa landsting och regioners inflytande över struktur och inriktning. Tyvärr är det ännu ett exempel på övertron om att staten är så mycket bättre på styrning än den decentrala organisationen. Jag håller inte med om det, men är naturligtvis också ett särintresse i den diskussionen.
Vad staten bör bli betydligt bättre på är att ställa krav på uppföljning, ge stöd för utvärderingar och eventuellt fördela ytterligare nya medel till våra allra främsta kompetenscentrum för medicinsk forskning.
I Västra Götalandsregionen känner vi inte igen den bild som tecknas av att den kliniska forksningen skulle befinna sig i kris. Vi har inte minskat i antalet kliniska prövningar och vi har omfattande samarbeten med olika företag inom läkemedel och medicin-teknik. En av förklaringarna till att vi kunnat hålla ställningarna i Västsverige kan vara att vi är en region (och inte bara ett landsting) som också har ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna om tillväxt, näringslivsutveckling med mera.
En annan förklaring kan vara det produktiva samarbetet med Sahlgrenska Akademien som har betoning på just SAMarbete. Det finns absolut saker som vi kan förbättra ytterligare vad gäller möjligheten till forskning, premiering av forskningsinsatser med mera, men vägen dit går inte via en nedmontering och förändring av nuvarande strukturer till förmån för en ökad statlig styrning.
En mer konkurrensutsatt fördelning av tillkommande resurser är inget som vi räds i regionen, i alla fall inte så länge det inte bara är stockholmare som ska fördela resurserna. Kunskapen om omvärlden är ibland förvånandsvärt låg i huvudstadens etablissemang.
Regionfrågan allt hetare
Idag meddelade de tre landstingsledningarna i Gävleborg, Dalarna och Uppsala att de lämnar in en ansökan till regeringen om att bilda Region Svealand. Det kommer sannolikt att ytterligare sätta fart på debatten i Västmanland, Örebro och Värmland som tidigare deltagit i diskussioner med de tre initiativtaga. Om Örebro får chansen att få ett Universitetssjukhus på riktigt - och inte bara till namnet - är det kanske den bästa lösningen att Svealand blir två regioner istället för en enda. De riskerar visserligen att bli väl små med ca 800 000 invånare, men den ökade närheten kanske väger upp.
Problemet som kvarstår är hur regeringen kommer att hantera de ansökningar som nu kommer in från Svealand, Halland och Norrland. Kommunminister Mats Odell uttryckte vid Kommekmässan i Malmö för någon dag sedan att han hoppades att regeringen i höst skulle ge klartecken till nya regionbildningar. Moderaterna kommer att streta emot beslut om nya regioner men har uttryckt vilja att permanenta de "regionförsök" som pågått i Skåne och Västra Götaland i tio år. Logiken är svår att förstå. Erfarenheterna från Skåne och Västra Götaland är tydligen tillräckligt bra för att de ska få fortsätta och utvecklas, men ingen annan ska få chansen att utvecklas på samma sätt.
Möjligen kanske moderaterna blev mer positivt inställda igår när förre statsministern Göran Persson tog till orda på samma Kommekmässa och klev ur garderoben som regionmotståndare. Med Persson som motståndare kanske viljan till förändring ökar hos vissa moderater. När gjorde Persson senast en korrekt analys?
Göran Persson går till och med så långt att han vill skrota landstingen över huvud taget, och förordar istället en större kommunsammanslagning och en uppdelning av sjukvårdsansvaret mellan staten och kommunerna. Inställningen är föga förvånande från ett före detta kommunråd som sedan blev minister och statsminister och som i den rollen värnat nationalstaten mer än de flesta av sina företrädare. Inte minst har det märkts i Perssons mycket tveksamma hållning till den Europeiska Unionen.
Jag menar att Persson gör en rejäl felbedömning av hur sjukvården kan styras. Även efter en större kommunsammanslagningsreform (är det ett ord?) är de flesta kommuner för små för att hantera sjukvårdsfrågorna och statens "track-record" av styrning av statlig verksamhet borde onekligen vara avskräckande för alla som önskar en bättre styrning av hälso- och sjukvården i vård land.
Kan vi hoppas på att Göran Perssons uttalande i regionfrågan gett frågan en skjuts framåt. Det vore önskvärt.
Problemet som kvarstår är hur regeringen kommer att hantera de ansökningar som nu kommer in från Svealand, Halland och Norrland. Kommunminister Mats Odell uttryckte vid Kommekmässan i Malmö för någon dag sedan att han hoppades att regeringen i höst skulle ge klartecken till nya regionbildningar. Moderaterna kommer att streta emot beslut om nya regioner men har uttryckt vilja att permanenta de "regionförsök" som pågått i Skåne och Västra Götaland i tio år. Logiken är svår att förstå. Erfarenheterna från Skåne och Västra Götaland är tydligen tillräckligt bra för att de ska få fortsätta och utvecklas, men ingen annan ska få chansen att utvecklas på samma sätt.
Möjligen kanske moderaterna blev mer positivt inställda igår när förre statsministern Göran Persson tog till orda på samma Kommekmässa och klev ur garderoben som regionmotståndare. Med Persson som motståndare kanske viljan till förändring ökar hos vissa moderater. När gjorde Persson senast en korrekt analys?
Göran Persson går till och med så långt att han vill skrota landstingen över huvud taget, och förordar istället en större kommunsammanslagning och en uppdelning av sjukvårdsansvaret mellan staten och kommunerna. Inställningen är föga förvånande från ett före detta kommunråd som sedan blev minister och statsminister och som i den rollen värnat nationalstaten mer än de flesta av sina företrädare. Inte minst har det märkts i Perssons mycket tveksamma hållning till den Europeiska Unionen.
Jag menar att Persson gör en rejäl felbedömning av hur sjukvården kan styras. Även efter en större kommunsammanslagningsreform (är det ett ord?) är de flesta kommuner för små för att hantera sjukvårdsfrågorna och statens "track-record" av styrning av statlig verksamhet borde onekligen vara avskräckande för alla som önskar en bättre styrning av hälso- och sjukvården i vård land.
Kan vi hoppas på att Göran Perssons uttalande i regionfrågan gett frågan en skjuts framåt. Det vore önskvärt.
81 remissvar
Höstens första sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) är avklarat. Dagens tyngsta ärende var en rapport av de 81 remissvar som inkommit med anledning av idéskissen till VG Primärvård - Medborgarnas primärvård.
Cirka 300 sidor remissvar tar ett tag att läsa genom om man ska ha fokus i läsandet och inte känna att det är samma sak som upprepas för 34:e gången. Jag har bestämt mig för att läsa dem i lite omgångar för att kunna in vad som sägs på och eventuellt mellan raderna i svaren.
Helhetsintrycket från remissvaren är dock väldigt positivt inför det utvecklingsarbete av primärvården i Västra Götalandsregionen som vi har inlett och det är väldigt glädjande. Det visar på att det finns stora önskemål och stort hopp om att kunna få en primärvård som klarar av att hantera allt det som vi vill, önskar och hoppas att de ska klara av. I det sjukhusorienterade Sverige har primärvården aldrig riktigt fått chansen att bevisa sin fulla potential.
Jag tror att VG Primärvård har alla förutsättningar att ge den skjuts som primärvården behöver för att lättare kunna rekrytera nödvändig personal och kompetens för att klara sitt uppdrag, men det är viktigt att också ha med sig att vi inte kan lösa alla utmaningar över en natt. Det jag är allra mest orolig för inför det fortsatta arbetet med VG Primärvård är att förhoppningarna bland politiker, profession och medborgare skruvas upp till en nivå som vi inte riktigt kan motsvara från dag ett vid en utveckling av den nuvarande organisationen.
Den stora mängden remissvar visar också på det intresse som finns för att ge primärvården de rätta förutsättningarna för att kunna ta det ansvar som primärvården har i många andra länder som den självklara första kontakten vid ohälsa, och där det finns en kontinuitet mellan patient och läkare eller sköterska som skapar trygghet, tillgänglighet och kvalitet i vården.
Just kvalitetsfrågan har vi i tydligt fokus när vi vill utveckla primärvården i regionen. Att skapa en kvalitetsdriven utveckling av verksamheten känns oerhört spännande och intressant och kan komma att tjäna som förebild för annan vårdutveckling framöver. Primärvården skall i framtiden i högre utsträckning bedömas för vad de åstadkommer för resultat snarare än för vad de gör för åtgärder. Egentligen är det självklart men allt för länge har den ekonomiska styrningen av sjukvården tagit sikte på prestationer istället för resultat. Kan vi ändra på det synsättet med hjälp av VG Primärvård så har vi kommit långt - riktigt långt - i utvecklingen mot framtidens hälso- och sjukvård.
Cirka 300 sidor remissvar tar ett tag att läsa genom om man ska ha fokus i läsandet och inte känna att det är samma sak som upprepas för 34:e gången. Jag har bestämt mig för att läsa dem i lite omgångar för att kunna in vad som sägs på och eventuellt mellan raderna i svaren.
Helhetsintrycket från remissvaren är dock väldigt positivt inför det utvecklingsarbete av primärvården i Västra Götalandsregionen som vi har inlett och det är väldigt glädjande. Det visar på att det finns stora önskemål och stort hopp om att kunna få en primärvård som klarar av att hantera allt det som vi vill, önskar och hoppas att de ska klara av. I det sjukhusorienterade Sverige har primärvården aldrig riktigt fått chansen att bevisa sin fulla potential.
Jag tror att VG Primärvård har alla förutsättningar att ge den skjuts som primärvården behöver för att lättare kunna rekrytera nödvändig personal och kompetens för att klara sitt uppdrag, men det är viktigt att också ha med sig att vi inte kan lösa alla utmaningar över en natt. Det jag är allra mest orolig för inför det fortsatta arbetet med VG Primärvård är att förhoppningarna bland politiker, profession och medborgare skruvas upp till en nivå som vi inte riktigt kan motsvara från dag ett vid en utveckling av den nuvarande organisationen.
Den stora mängden remissvar visar också på det intresse som finns för att ge primärvården de rätta förutsättningarna för att kunna ta det ansvar som primärvården har i många andra länder som den självklara första kontakten vid ohälsa, och där det finns en kontinuitet mellan patient och läkare eller sköterska som skapar trygghet, tillgänglighet och kvalitet i vården.
Just kvalitetsfrågan har vi i tydligt fokus när vi vill utveckla primärvården i regionen. Att skapa en kvalitetsdriven utveckling av verksamheten känns oerhört spännande och intressant och kan komma att tjäna som förebild för annan vårdutveckling framöver. Primärvården skall i framtiden i högre utsträckning bedömas för vad de åstadkommer för resultat snarare än för vad de gör för åtgärder. Egentligen är det självklart men allt för länge har den ekonomiska styrningen av sjukvården tagit sikte på prestationer istället för resultat. Kan vi ändra på det synsättet med hjälp av VG Primärvård så har vi kommit långt - riktigt långt - i utvecklingen mot framtidens hälso- och sjukvård.
Minskad konkurrens
Dagens oväntade nyhet var att ägarna till Ulfabgruppen som bland annat driver ambulansverksamheten i Stor-Göteborg och Dalsland sålt verksamheten till Falck som är den andra ledande entreprenören inom ambulansverksamheten i Sverige.
Jag kan glädjas åt att Ulfabs grundare Ulf Lindskog förhoppningsvis fått bra betalt för den fina verksamhet som han tillsammans med medarbete har byggt upp, men måste samtidigt beklaga att konkurrensen inom ambulanssjukvården nu sannolikt kommer att minska till nackdel för regioner och landsting som ska upphandla verksamhet. I går meddelade Region Skåne att de skulle lägga ut all ambulansverksamhet på entreprenad. Dagens affär innebär sannolikt ett anbud mindre när den upphandlingen görs, vilket i sin tur kan leda till en dyrare affär för regionen och skattebetalarna.
Ulfab har, efter vad jag kan bedöma, gjort ett bra jobb i Västra Götalandsregionen ofta i motvind när de mötts av skepsism från tidigare anställda när de vunnit upphandlingar. Det har också varit intressant att se hur en driven entreprenör från Ulricehamn kunnat bygga upp ett företag som vuxit snabbt och i flera stycken också utvecklat ambulanssjukvården - främst i Östergötland där de sedan flera år driver all ambulansverksamhet.
Jag har träffat Ulf Lindskog några gånger och det är en entreprenör som både inger förtroende och respekt. Han har haft idéer, vågat satsa och vunnit. Jag minns när han berättade paniken han fick när han insåg att han vunnit upphandlingen i Östergötland och trodde att de måste räknat helt fel på sitt anbud. Istället blev det startskottet för ett framgångsrikt och växande företag. Det känns tråkigt att han inte längre är med på ambulansmarknaden.
Dagens försäljning reser också en fråga om hur mycket muskler man måste ha för att kunna konkurrera som entreprenör i sjukvården. Vi som tycker det är positivt med alternativ i hälso- och sjukvården gör det ofra för att vi gillar mångfalden och att valfriheten ökar. Samtidigt ser vi en tydlig trend mot standardisering och likriktning i form av att det är kedjor och fancisekoncept som tar över inom handeln. Samma sak riskerar också att ske i vården och i ett avreglerat apotekssystem.
Vi som upphandlare ställer stora krav vid upphandling på leverans av stora volymer, diplomering inom en rad områden och andra krav som det krävs en större organisation för att kunna klara av. Krav som en mindre entrepreör långt ifrån alltid klarar av att leva upp till. Jag tror vi måste se över våra former för upphandling i den offentliga sektorn för att bidra till att behålla mångfalden, för att bidra till att skapa utrymme för nya entreprenörer att etablera sig och för att bidra till att behålla mångfalden för att skapa verklig valfrihet och verkliga alternativ.
Angereds Närsjukhus
Första dagen efter ledigheten och hjärnan reagerar inte riktigt lika snabbt på detaljer, siffror och namn i verksamheten. Det kommer att ta någon vecka att få allt att börja verka på ett normalt sätt igen inser jag efter att ha "minglat omkring" på hälso- och sjukvårdsavdelningen i Lillhagsparken i Göteborg. De flesta var tillbaks efter semestern och efter lite småprat med de flesta känns det ändå som det är dags igen.
Dagens första uppgift blev en intervju med en forskare om utvecklingen av Angereds Närsjukhus som successivt håller på att etableras i de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Det är ett fantastiskt spännande och intressant projekt som jag känner alldeles extra för. Intervjun handlar främst om vilka lärdomar vi dragit av den process som pågått de senaste åren - vad som kunnat göras bättre och vad som blivit som förväntat osv.
Hösten 2001 hade folkpartiet landsmöte i Lund. Vi höll till på Scandic Hotell en bit utanför centrala Lund, och kvällen innan det började satt jag sent på kvällen och diskuterade med folkpartiets dåvarande ordförande i Göteborg, Erik Lithander, om sjukvården i Göteborg. Erik satt i SU:s styrelse vid tiden och själv var jag regionsekreterare.
Våra diskussioner ledde snart fram till tankar och idéer kring det faktum att den befolkning i Göteborg som har störst ohälsa också har det sämsta vårdutbudet i regionen. I de fyra stadsdelarna i nordöstra Göteborg bor nästan var tolfte invånare i regionen varav många har invandrarbakgrund. Den kvällens tankar ledde fram till en idéskiss om ett Angereds Närsjukhus som folkpartiet presenterade i valrörelsen året efter. En idé som nu sakta men säkert håller på att fyllas med innehåll för bättre kunna tillgodose hälsan hos invånarna i nordost.
Ibland kan politiken kännas lite tröstlös när beslut inte verkställs som man tänkt sig, när beslut inte får riktigt de effekter som man tänkt sig, när det tar väldigt lång tid från beslut till resultat eller när resurser (ekonomiska eller mänskliga) inte är tillräckliga för det man önskar.
I det läget brukar jag försöka tänka på Angereds Närsjukhus och på hur en liten tanke en kväll på ett Scandic Hotell kan leda fram till något riktigt bra för invånare med behov av ett bättre sjukvårdsutbud "på hemmaplan". Även om invånarna i Angered med omnejd säkert är oerhört frustrerade över att vi politiker så länge har pratat om Angereds Närsjukhus utan att de sett några egentliga resultat. Men i demokratin, byråkratin och i den offentliga sektorn så tar det - på gott och ont - ibland tid. Tid som bland annat kunnat utnyttjas till att förbättra det koncept som vi förde fram i en idéskiss för snart sex år sedan.
Dagens första uppgift blev en intervju med en forskare om utvecklingen av Angereds Närsjukhus som successivt håller på att etableras i de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Det är ett fantastiskt spännande och intressant projekt som jag känner alldeles extra för. Intervjun handlar främst om vilka lärdomar vi dragit av den process som pågått de senaste åren - vad som kunnat göras bättre och vad som blivit som förväntat osv.
Hösten 2001 hade folkpartiet landsmöte i Lund. Vi höll till på Scandic Hotell en bit utanför centrala Lund, och kvällen innan det började satt jag sent på kvällen och diskuterade med folkpartiets dåvarande ordförande i Göteborg, Erik Lithander, om sjukvården i Göteborg. Erik satt i SU:s styrelse vid tiden och själv var jag regionsekreterare.
Våra diskussioner ledde snart fram till tankar och idéer kring det faktum att den befolkning i Göteborg som har störst ohälsa också har det sämsta vårdutbudet i regionen. I de fyra stadsdelarna i nordöstra Göteborg bor nästan var tolfte invånare i regionen varav många har invandrarbakgrund. Den kvällens tankar ledde fram till en idéskiss om ett Angereds Närsjukhus som folkpartiet presenterade i valrörelsen året efter. En idé som nu sakta men säkert håller på att fyllas med innehåll för bättre kunna tillgodose hälsan hos invånarna i nordost.
Ibland kan politiken kännas lite tröstlös när beslut inte verkställs som man tänkt sig, när beslut inte får riktigt de effekter som man tänkt sig, när det tar väldigt lång tid från beslut till resultat eller när resurser (ekonomiska eller mänskliga) inte är tillräckliga för det man önskar.
I det läget brukar jag försöka tänka på Angereds Närsjukhus och på hur en liten tanke en kväll på ett Scandic Hotell kan leda fram till något riktigt bra för invånare med behov av ett bättre sjukvårdsutbud "på hemmaplan". Även om invånarna i Angered med omnejd säkert är oerhört frustrerade över att vi politiker så länge har pratat om Angereds Närsjukhus utan att de sett några egentliga resultat. Men i demokratin, byråkratin och i den offentliga sektorn så tar det - på gott och ont - ibland tid. Tid som bland annat kunnat utnyttjas till att förbättra det koncept som vi förde fram i en idéskiss för snart sex år sedan.
Slut på semestern...
...och dags att börja blogga.
När jag startade min sjukvårdsblogg vid årsskiftet trodde jag inte att det skulle bli så många inlägg som det faktiskt blev. Jag hoppas att ni som läsare har haft lite intresse av att läsa mina analyser, kommentarer och reflektioner.
När jag kring midsommar deklarerade att jag skulle dra ner på bloggandet under sommaren trodde jag inte att det skulle bli så få inlägg som det faktiskt blev. Jag hoppas att ni som läsare har haft något bättre för er i sommar än att besviket konstatera att jag inte har bloggat nästan någonting.
Sommar och semester är en härlig och viktig kombination. Jag tillhör de lyckligt lottade som kunnat koppla bort jobbet under en längre tid i sommar. Det är väl återbetalningen för alla tidiga morgnar och sena kvällar och upptagna helger under hösten, vintern och våren.
Jag har verkligen kunnat koppla bort och endast enstaka gånger fått samtal från journalister och andra som sökt en kommentar eller sökt få ett svar på vad som händer i sjukvården.
Den senaste veckan har dock suget ökat lite för varje dag på att ge mig i kast med min uppgift att försöka utveckla och förbättra hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen. Vi står inför en spännande höst med en rad viktiga beslut och åtgärder i verksamheterna.
- Arbetet med vårdgarantin kommer att fortgå med fullt fokus
- Arbetet med VG Primärvård ska leda fram till beslut i fullmäktige under hösten
- Vi har inlett ett arbete med att förbättra tillgänglighet, service och flöden på våra akutmottagningar
- Arbetet med kvalitetsutveckling och patientsäkerhet kommer att intensifieras
Samtidigt kommer vi inte att ha lika hög tillväxt av skatteunderlaget som ska finansiera vår verksamhet som vi har haft de senaste åren. Detta kommer att ställa krav på oss som beslutsfattare och på alla som arbetar i verksamheterna att hantera utvecklingsfrågor parallellt med något svagare tillväxt. Det är långt ifrån någon omöjlig uppgift men det kommer att kräva fokus och engagemang från alla håll.
Om dessa frågor hoppas jag kunna fortsätta blogga under hösten, nu kör vi!
Grattis Glaxo!
Som jag tidigare sagt så blir det lite tunt med bloggandet över sommaren. Jag försöker ta semester och har hittills lyckats bättre än förväntat. Jag fick många frågor under förra veckan varför jag inte var på Gotland under Almedalsveckan. Tja, ska man försvara att man inte åker dit så är nog mitt försvar att det i många år alltid har krockat med Partille Cup i handboll och det har varit viktigare för mig under sommaren. De senaste åren har Almedalsveckan legat veckan efter Partille Cup, men, som sagt, det är skönt med semester också.
På avstånd har jag dock följts rapporteringen från Gotland i förra veckan och bland annat noterat att tidningen Resumé för tolfte gången utsett årets lobbyist. Årets vinnare blev läkemedelsföretaget GlaxoSmithKline (GSK), och det tycker jag var en rättmätig vinnare. Grattis!
Låt mig allra först vara tydlig med att jag inte tillhör den grupp som är negativ till lobbyister. I ett demokratiskt samhälle har alla - enskilda, organisationer, företag, föreningar med flera - en självklar rättighet att framföra sina ståndpunkter och driva sin agenda och sina eventuella särintressen. Det är en helt legitim verksamhet och en viktig del i en brett offentlig diskussion.
Vi som är politiskt förtroendevalda, och även massmedias representanter, har ett särskilt ansvar att alltid granska och värdera den information vi får från olika former av enskilda, organisationer, företag, föreningar med flera, och inte rakt av och okritiskt köpa den informationen.
GlaxoSmithKline får priset som årets lobbyist efter sin framgångsrika kampanj för vaccinet mot Humant Pappilomvirus (HPV) som kan ge upphov till livmoderhalscancer. De har lobbat även gentemot mig.
Våren 2006 besökte jag och en medarbetare GSK:s svenska huvudkontor inbjuden för en diskussion där de första gången för mig informerade om att de hade ett vaccin mot HPV under godkännande och argumenterade för varför Västra Götalandsregionen borde införa detta och varför det borde in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet. De berättade att de redan hade träffat sjukvårdspolitiker för några partier i regionen och att de kommande veckor skulle träffa några fler - bland annat moderaterna.
Våra relationer till moderaterna var vid tillfället lite mer frostiga, och vi skämtade lite på väg mötet med GSK om att det skulle bli intressant att se hur många veckor det skulle dröja innan (m) la ett förslag i regionen om att vi skulle erbjuda alla tonårsflickor HPV-vaccination. Svaret blev att det dröjde tre veckor innan vänsterpartiet var dem som nappat på läkemedelsindustrins propåer, och lade förslaget i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU).
Jag har bloggat flera gånger i HPV-frågan och också skrivit debattartiklar i ämnet och man kan väl sammanfattningsvis säga att jag är skeptiskt till om kostnaderna för en allmän HPV-vaccinering motsvarar vinsterna med densamma.
Under de två år som diskussionen om HPV har pågått och SBU och Socialstyrelsen har utrett frågan har industrin utan tvekan varit duktig på att utnyttja rätt kanaler. De har lyckats påverka debatt och opinion genom bland annat radioreklam och tidningsreklam i mängder i ett land som har förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel. HPV-vaccinet är dock inte ett läkemedel utan ett vaccin vilket har gjort att de hittat kryphålet.
Jag har sett journalister bära omkring på ryggsäckar med reklam för en av de två godkända vaccinen. Jag har framför allt blivit ordentligt upprörd över radions P1-morgons okritiska rapportering om vaccinet i våras En rapportering som till och med följdes av att Vetenskapsradion samma morgon rapporterar om att enskilda individer kan smittas vid sexuellt umgänge och "insjukna" i livmoderhalscancer. För mig insjuknar man från en dag till en annan, eller möjligen från en vecka till en annat. Att utveckla livmoderhalscancer tar oftast 5-7 år - då insjuknar man inte. Hade förväntat mig bättre kritisk granskning av Vetenskapsradion den morgonen.
Att någon (troligen GSK) lyckats sälja in storyn till Sveriges Radio och få det rapporterat ur sin synvinkel som en toppnyhet är skickligt och grund för att bli utsedd till Årets lobbyist. Jag tycker att GSK och andra läkemedelsbolag har varit skickliga utifrån sitt perspektiv, men jag hoppas också att Socialstyrelsen är lika skickliga utifrån sitt perspektiv när de slutligen ska avgöra om HPV-vaccinet ska in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet eller inte.
Vi har alla våra roller att spela. GlaxoSmithKline har spelat sin roll väl de senaste åren och har nu uppmärksammats för detta.
Det finns ändå en lite ironisk del i hela frågan. Våren 2007 godkändes det första HPV-vaccinet av Läkemedelsverket. Då var det produkten Gardasil som utvecklats av företaget Sanofi Pasteur MSD som godkändes. GSK:s produkt Cervarix godkändes först ett halvår senare av Läkemedelsverket och anses inte ge lika brett skydd som Gardasil. När GlaxoSmithKline nu prisas som lobbyist är det kanske främst Sanofi Pasteur MSD som kan tacka för draghjälpen på den svenska marknaden. Hade de också haft ett pris att dela ut är jag övertygad om att Glaxo även hade vunnit det.
På avstånd har jag dock följts rapporteringen från Gotland i förra veckan och bland annat noterat att tidningen Resumé för tolfte gången utsett årets lobbyist. Årets vinnare blev läkemedelsföretaget GlaxoSmithKline (GSK), och det tycker jag var en rättmätig vinnare. Grattis!
Låt mig allra först vara tydlig med att jag inte tillhör den grupp som är negativ till lobbyister. I ett demokratiskt samhälle har alla - enskilda, organisationer, företag, föreningar med flera - en självklar rättighet att framföra sina ståndpunkter och driva sin agenda och sina eventuella särintressen. Det är en helt legitim verksamhet och en viktig del i en brett offentlig diskussion.
Vi som är politiskt förtroendevalda, och även massmedias representanter, har ett särskilt ansvar att alltid granska och värdera den information vi får från olika former av enskilda, organisationer, företag, föreningar med flera, och inte rakt av och okritiskt köpa den informationen.
GlaxoSmithKline får priset som årets lobbyist efter sin framgångsrika kampanj för vaccinet mot Humant Pappilomvirus (HPV) som kan ge upphov till livmoderhalscancer. De har lobbat även gentemot mig.
Våren 2006 besökte jag och en medarbetare GSK:s svenska huvudkontor inbjuden för en diskussion där de första gången för mig informerade om att de hade ett vaccin mot HPV under godkännande och argumenterade för varför Västra Götalandsregionen borde införa detta och varför det borde in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet. De berättade att de redan hade träffat sjukvårdspolitiker för några partier i regionen och att de kommande veckor skulle träffa några fler - bland annat moderaterna.
Våra relationer till moderaterna var vid tillfället lite mer frostiga, och vi skämtade lite på väg mötet med GSK om att det skulle bli intressant att se hur många veckor det skulle dröja innan (m) la ett förslag i regionen om att vi skulle erbjuda alla tonårsflickor HPV-vaccination. Svaret blev att det dröjde tre veckor innan vänsterpartiet var dem som nappat på läkemedelsindustrins propåer, och lade förslaget i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU).
Jag har bloggat flera gånger i HPV-frågan och också skrivit debattartiklar i ämnet och man kan väl sammanfattningsvis säga att jag är skeptiskt till om kostnaderna för en allmän HPV-vaccinering motsvarar vinsterna med densamma.
Under de två år som diskussionen om HPV har pågått och SBU och Socialstyrelsen har utrett frågan har industrin utan tvekan varit duktig på att utnyttja rätt kanaler. De har lyckats påverka debatt och opinion genom bland annat radioreklam och tidningsreklam i mängder i ett land som har förbud mot reklam för receptbelagda läkemedel. HPV-vaccinet är dock inte ett läkemedel utan ett vaccin vilket har gjort att de hittat kryphålet.
Jag har sett journalister bära omkring på ryggsäckar med reklam för en av de två godkända vaccinen. Jag har framför allt blivit ordentligt upprörd över radions P1-morgons okritiska rapportering om vaccinet i våras En rapportering som till och med följdes av att Vetenskapsradion samma morgon rapporterar om att enskilda individer kan smittas vid sexuellt umgänge och "insjukna" i livmoderhalscancer. För mig insjuknar man från en dag till en annan, eller möjligen från en vecka till en annat. Att utveckla livmoderhalscancer tar oftast 5-7 år - då insjuknar man inte. Hade förväntat mig bättre kritisk granskning av Vetenskapsradion den morgonen.
Att någon (troligen GSK) lyckats sälja in storyn till Sveriges Radio och få det rapporterat ur sin synvinkel som en toppnyhet är skickligt och grund för att bli utsedd till Årets lobbyist. Jag tycker att GSK och andra läkemedelsbolag har varit skickliga utifrån sitt perspektiv, men jag hoppas också att Socialstyrelsen är lika skickliga utifrån sitt perspektiv när de slutligen ska avgöra om HPV-vaccinet ska in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet eller inte.
Vi har alla våra roller att spela. GlaxoSmithKline har spelat sin roll väl de senaste åren och har nu uppmärksammats för detta.
Det finns ändå en lite ironisk del i hela frågan. Våren 2007 godkändes det första HPV-vaccinet av Läkemedelsverket. Då var det produkten Gardasil som utvecklats av företaget Sanofi Pasteur MSD som godkändes. GSK:s produkt Cervarix godkändes först ett halvår senare av Läkemedelsverket och anses inte ge lika brett skydd som Gardasil. När GlaxoSmithKline nu prisas som lobbyist är det kanske främst Sanofi Pasteur MSD som kan tacka för draghjälpen på den svenska marknaden. Hade de också haft ett pris att dela ut är jag övertygad om att Glaxo även hade vunnit det.
Rättspsykiatrisk reform
Socialminister Göran Hägglund och justitieminister Beatrice Ask skriver på DN-debatt att regeringen vid morgondagens sammanträde äntligen kommer att plocka fram Psykansvarskommitténs slutbetänkande ur den byrålåda där det legat och väntat på handling i sex år.
Det är oerhört glädjande att denna regering, till skillnad från den förra, vågar gå vidare utifrån Psykansvarskommitténs förslag. Bland de viktigaste inslagen i denna är att de som bedöms som helt otillräkneliga inte ska dömas för sina brott i domstol. Sverige är ett av mycket få länder i världen där personer som är otillräkneliga döms i domstolar. Hägglund och Ask formulerar en sådan förändring väl i sin debattartikel.
"Det skulle innebära att en gärning inte medför ansvar för den som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att inse innebörden av en gärning eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. "
Signalerna från regeringen ger också upphov till vissa frågetecken som det vore önskvärt att få klarhet i så snart som möjligt, och som för vår del i Västra Götalandsregionen inte kan vänta ytterligare två år som den nya utredningen får på sig.
Tidigare har diskussionen förts om att de som döms till rättspsykiatrisk vård skall få sitt straff tidsbedömt så att en person som "blir frisk" inte ska friges från rättspsykiatrin utan avtjäna eventuell återstående tid av sitt straff på fängelse.
I dagens artikel låter det som att ingen skall dömas till rättspsykiatrisk vård, utan att alla som anses tillräkneliga skall dömas till fängelsestraff.
Ministrarna konstaterar att det kommer att "leda till ökade förväntningar på en mer tillgänglig psykiatrisk vård för alla dem som vistas inom fängelse ". Ja, det kan man väl lugnt säga och den försiktiga skrivningen ger upphov till oro. Dagens intagna i landets fängelser är redan starkt underförsörjda på resurser för vård och rehabilitering för psykiatriskt relaterade problem, vilket jag bloggat om tidigare. Ska majoriteten av de som idag döms till rättspsykiatrisk vård i fortsättningen dömas till fängelse så kommer det behovet att kraftigt behöva öka. Minst de resurser som idag finns inom rättspyskiatrin behöver överföras till kriminalvården.
En positiv signal från ministrarna och regeringen är att staten ska ta ett större kostnadsansvar för vård och behandling, vilket blir den logiska följden om patienterna överförs till kriminalvården. Under ett antal år har statsmakten genom att allt fler döms till rättspykiatrisk vård överfört kostnader på landets regioner och landsting. Det är viktigt att staten tar det större ansvaret och tydliggör det framöver.
Västra Götalandsregionen och flera andra landsting och regioner står i startgroparna (både bildligt och bokstavligen) med att genomföra nya rättspsykiatriska byggnationer, bland annat till följd av skärpta säkerhetskrav från staten på de rättspsykiatriska anstalterna. Ska vi köra ner spaden i jorden, eller ska vi återigen avvakta två år på att få ett klart besked från regeringen om rättspykiatrins framtid? Vill kriminalvården ta över våra rättspsykiatriska anstalter och bedriva kriminalvård för de svårast psykiskt sjuka fångarna i det nya systemet?
Positiva signaler från regeringen följs också av ett antal frågetecken som snarast möjligt behöver rätas ut å det snaraste, annars riskerar regeringens initiativ bara att leda till mer frustration bland politiker och personal i regioner och landstings rättspsykiatriska vård.
Det är oerhört glädjande att denna regering, till skillnad från den förra, vågar gå vidare utifrån Psykansvarskommitténs förslag. Bland de viktigaste inslagen i denna är att de som bedöms som helt otillräkneliga inte ska dömas för sina brott i domstol. Sverige är ett av mycket få länder i världen där personer som är otillräkneliga döms i domstolar. Hägglund och Ask formulerar en sådan förändring väl i sin debattartikel.
"Det skulle innebära att en gärning inte medför ansvar för den som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd har saknat förmåga att inse innebörden av en gärning eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. "
Signalerna från regeringen ger också upphov till vissa frågetecken som det vore önskvärt att få klarhet i så snart som möjligt, och som för vår del i Västra Götalandsregionen inte kan vänta ytterligare två år som den nya utredningen får på sig.
Tidigare har diskussionen förts om att de som döms till rättspsykiatrisk vård skall få sitt straff tidsbedömt så att en person som "blir frisk" inte ska friges från rättspsykiatrin utan avtjäna eventuell återstående tid av sitt straff på fängelse.
I dagens artikel låter det som att ingen skall dömas till rättspsykiatrisk vård, utan att alla som anses tillräkneliga skall dömas till fängelsestraff.
Ministrarna konstaterar att det kommer att "leda till ökade förväntningar på en mer tillgänglig psykiatrisk vård för alla dem som vistas inom fängelse ". Ja, det kan man väl lugnt säga och den försiktiga skrivningen ger upphov till oro. Dagens intagna i landets fängelser är redan starkt underförsörjda på resurser för vård och rehabilitering för psykiatriskt relaterade problem, vilket jag bloggat om tidigare. Ska majoriteten av de som idag döms till rättspsykiatrisk vård i fortsättningen dömas till fängelse så kommer det behovet att kraftigt behöva öka. Minst de resurser som idag finns inom rättspyskiatrin behöver överföras till kriminalvården.
En positiv signal från ministrarna och regeringen är att staten ska ta ett större kostnadsansvar för vård och behandling, vilket blir den logiska följden om patienterna överförs till kriminalvården. Under ett antal år har statsmakten genom att allt fler döms till rättspykiatrisk vård överfört kostnader på landets regioner och landsting. Det är viktigt att staten tar det större ansvaret och tydliggör det framöver.
Västra Götalandsregionen och flera andra landsting och regioner står i startgroparna (både bildligt och bokstavligen) med att genomföra nya rättspsykiatriska byggnationer, bland annat till följd av skärpta säkerhetskrav från staten på de rättspsykiatriska anstalterna. Ska vi köra ner spaden i jorden, eller ska vi återigen avvakta två år på att få ett klart besked från regeringen om rättspykiatrins framtid? Vill kriminalvården ta över våra rättspsykiatriska anstalter och bedriva kriminalvård för de svårast psykiskt sjuka fångarna i det nya systemet?
Positiva signaler från regeringen följs också av ett antal frågetecken som snarast möjligt behöver rätas ut å det snaraste, annars riskerar regeringens initiativ bara att leda till mer frustration bland politiker och personal i regioner och landstings rättspsykiatriska vård.
Orustfjord cyklar vidare
För några dagar sedan bloggade jag om den minskande ohälsan och kritiserade Försäkringskassans försäkringsdirekör Stig Orustfjord för att han, i en artikel i GP, varken hade koll på sin egen statistik eller på hur läget kring måluppfyllelsen för vårdgarantin ser ut i landet där han felaktigt pekat ut Västra Götalandsregionen som ett dåligt exempel när vi istället framhålls som ett gott exempel i landet på hur vi jobbar mot måluppfyllelse av vårdgarantin.
I dagens utgåva av Göteborgs-Posten är Orustfjord återigen ute och cyklar med svepande och osakliga uttalanden om utvecklingen för psykiatrin, i en artikel om de nya sjukreglerna.
Låt mig först, innan jag går till angrepp på Orustfjord, tala om att jag är helt enig med honom om att det är viktigt att dagens passiva sjukskrivningsåtgärder i högre grad ersätts med aktiva behandlingsinsatser och det är ju det som de nya sjukskrivningsreglerna från regeringen syftar till.
Idag gör försäkringsdirektör Orustfjord nya felaktiga uttalanden om utvecklingen i psykiatrin;
Stig Orustfjord är mycket kritisk till de nedskärningar som gjorts inom den psykiatriska vården:
- När det gäller psykiatrin vågar jag påstå att vården skurit ned på de psykiatriska insatserna, samtidigt som de psykiska diagnoserna ökade väldigt kraftigt. Det där gapet blev nästan 50 procent - om diagnoserna ökade med 20-25 procent skar man nästan lika mycket i behandlingsresurserna.
Det är möjligt att Stig Orustfjord denna gång uttalar sig generellt om tillståndet i psykiatrin i landet, men det är i så fall en bild som stämmer väldigt dåligt med utvecklingen i Västra Götalandsregionen, och jag har svårt att tro att vår utveckling så dramatiskt skulle skilja sig från övriga regioner och landsting att vi har lika stora satsningar som andra har neddragningar.
Orustfjord hävdar att det skulle varit nedskärningar i psykiatrin på mellan 20-25 procent.
Lite siffor om utvecklingen av psykiatrin i Västra Götalandsregionen mellan 2003-2007 visar dock följande;
Antal vårdtillfällen, vuxenpsykiatrin +13,1%
Antal vårdtillfällen, barn- och ungdomspsykiatrin +32,5%
Antal läkarbesök, vuxenpsykiatrin +12,7%
Antal övriga besök, vuxenpsykiatrin +42,6%
Antal besök, vuxenpyskiatrin +34,2%
Antal läkarbesök, BUP +20,9%
Antal övriga besök, BUP +6,4%
Antal besök, BUP +8,7%
De ekonomiska resurser som riktats mot psykatrin (såväl vuxenpsykiatrin som BUP) har från 2005 till 2008 ökat med 17,4%, vilket motsvarar en ökning med 5-6% per år. Tyvärr har vi inte jämförbara siffror för en längre period.
Till detta kommer de stora satsningar som Västra Götalandsregionen gjort med att förstärka den psykosociala kompetensen i primärvården i form av psykologer, psykoterapeuter, psykiatrisjuksköterkor, kuratorer, socionomer med flera yrkesgrupper. I denna utveckling har Västra Götalandsregionen varit ledande och det har varit ett framgångsrikt arbete där vi från majoritetspartierna krävt att varje vårdcentral ska ha tillgång till psykosocial kompetens.
Även detta speglas, tacksamt nog, i en sidoartikel i dagens utgåva av Göteborgs-Posten.
Visst har även vi behov av att förbättra och utveckla den psykiatriska vården i Västra Götalandsregionen och arbetet mot den psykiska ohälsan. Ett våra största hinder i det arbetet är att finna den personal med rätt kompetens som vill jobba i psykiatrin. Det rekryteringsarbetet underlättas inte av att Stig Orustfjord och andra ständigt sprider en allt för negativ bild över tillståndet i psykiatrin. Vem söker sig till en verksamhet som ständigt (och felaktigt) omtalas i negativa ordalag?
I dagens utgåva av Göteborgs-Posten är Orustfjord återigen ute och cyklar med svepande och osakliga uttalanden om utvecklingen för psykiatrin, i en artikel om de nya sjukreglerna.
Låt mig först, innan jag går till angrepp på Orustfjord, tala om att jag är helt enig med honom om att det är viktigt att dagens passiva sjukskrivningsåtgärder i högre grad ersätts med aktiva behandlingsinsatser och det är ju det som de nya sjukskrivningsreglerna från regeringen syftar till.
Idag gör försäkringsdirektör Orustfjord nya felaktiga uttalanden om utvecklingen i psykiatrin;
Stig Orustfjord är mycket kritisk till de nedskärningar som gjorts inom den psykiatriska vården:
- När det gäller psykiatrin vågar jag påstå att vården skurit ned på de psykiatriska insatserna, samtidigt som de psykiska diagnoserna ökade väldigt kraftigt. Det där gapet blev nästan 50 procent - om diagnoserna ökade med 20-25 procent skar man nästan lika mycket i behandlingsresurserna.
Det är möjligt att Stig Orustfjord denna gång uttalar sig generellt om tillståndet i psykiatrin i landet, men det är i så fall en bild som stämmer väldigt dåligt med utvecklingen i Västra Götalandsregionen, och jag har svårt att tro att vår utveckling så dramatiskt skulle skilja sig från övriga regioner och landsting att vi har lika stora satsningar som andra har neddragningar.
Orustfjord hävdar att det skulle varit nedskärningar i psykiatrin på mellan 20-25 procent.
Lite siffor om utvecklingen av psykiatrin i Västra Götalandsregionen mellan 2003-2007 visar dock följande;
Antal vårdtillfällen, vuxenpsykiatrin +13,1%
Antal vårdtillfällen, barn- och ungdomspsykiatrin +32,5%
Antal läkarbesök, vuxenpsykiatrin +12,7%
Antal övriga besök, vuxenpsykiatrin +42,6%
Antal besök, vuxenpyskiatrin +34,2%
Antal läkarbesök, BUP +20,9%
Antal övriga besök, BUP +6,4%
Antal besök, BUP +8,7%
De ekonomiska resurser som riktats mot psykatrin (såväl vuxenpsykiatrin som BUP) har från 2005 till 2008 ökat med 17,4%, vilket motsvarar en ökning med 5-6% per år. Tyvärr har vi inte jämförbara siffror för en längre period.
Till detta kommer de stora satsningar som Västra Götalandsregionen gjort med att förstärka den psykosociala kompetensen i primärvården i form av psykologer, psykoterapeuter, psykiatrisjuksköterkor, kuratorer, socionomer med flera yrkesgrupper. I denna utveckling har Västra Götalandsregionen varit ledande och det har varit ett framgångsrikt arbete där vi från majoritetspartierna krävt att varje vårdcentral ska ha tillgång till psykosocial kompetens.
Även detta speglas, tacksamt nog, i en sidoartikel i dagens utgåva av Göteborgs-Posten.
Visst har även vi behov av att förbättra och utveckla den psykiatriska vården i Västra Götalandsregionen och arbetet mot den psykiska ohälsan. Ett våra största hinder i det arbetet är att finna den personal med rätt kompetens som vill jobba i psykiatrin. Det rekryteringsarbetet underlättas inte av att Stig Orustfjord och andra ständigt sprider en allt för negativ bild över tillståndet i psykiatrin. Vem söker sig till en verksamhet som ständigt (och felaktigt) omtalas i negativa ordalag?
Patientsäkerhet
Till årsskiftet så kommer Patientsäkerhetsutredningen att presentera sina förslag till förändrad lagstiftning för att öka patientsäkerheten i svensk hälso- och sjukvård. Det är en viktig och efterlängtad utredning som förhoppningsvis kan bidra till att säkerheten för patienter i sjukvården stärks.
Jag har bloggat om detta ämne tidigare, och det finns alltid anledning att återkomma till ett viktigt tema. I onsdagens nummer av Dagens Medicin "avslöjar" huvudsekreteren i utredningen, Per-Anders Sunesson, delar av det kommande innehållet. Enligt Sunesson handlar de kommande förslagen om att flytta ansvaret från den enskilda läkaren eller sjuksköterskan till organisationen och arbetsgivaren. Dagens Medicins drastiska rubrik på artikeln är därför "Chefen kan få fängelse för anställdas misstag".
Resonemanget från utredaren är logiskt till viss del. Arbetsgivaren och organisationen har ett ansvar för att organisera verksamheten så att patientsäkerheten är så hög som bara är möjligt, samtidigt kan man inte komma ifrån att den som utövar ett legitimationsyrke också måste ha ett personligt ansvar.
Om detta skriver Dennis Brinkeback, jurist, en debattartikel om i samma utgåva av Dagens Medicin (och tyvärr inte länkbar från deras hemsida). Brinkeback skriver att den mänskliga faktorn är huvudorsak till fel, och att skador i vården inte bara kan förklaras av systemfel. Han menar vidare att den inriktning som nu förordas - att jaga systemfel snarare än personliga misstag - kommer att skapa rättslösa patienter.
Det är en vågad artikel av Brinkeback som utmanar etablissemanget, som han själv skriver, i form av Läkarförbundet och Socialstyrelsen.
Per-Anders Sunesson i patientsäkerhetsutredningen betonar också i den första artikeln att det personliga ansvaret kommer att finnas kvar, och det tror jag är viktigt. Alla misstag kan inte förklaras av organisatoriska systemfel.
Det viktiga i patientsäkerhetsdebatten är att vi kan gå från en organisation som i huvudsak är en "Dömande organisation" till en "Lärande organisation". Det blir i grunden inte bättre av att vi ändrar på vem det är som ska dömas när misstag begås.
Ska vi få en verkligt lärande organisation så krävs det att alla vårdskador, patientsäkerhetsbrister och alla "nästan-händelser" kommer på bordet, utvärderas så att det är möjligt att lära av dessa incidentet för att minimera riskerna för att samma misstag ska uppstå igen. För att få en verkligt lärande organisation så borde det dömande instrumentet tas bort helt, men det är inte heller realistiskt utan att vi riskerar att få, med Brinkebacks ord, rättslösa patienter.
Lösningen ligger sannolikt i en organisation där arbetsgivaren och organisationen får ett ökat ansvar för att undanröja systemfel än vad den har idag kopplat till en förbättrad tillsynsfunktion som fokuserar på att kliniker och avdelningar inte bara har patientsäkerhetssystem utan att de aktivt arbetar med dessa system, med utvärdering och uppföljning.
Ytterst måste det även fortsatt finnas en möjlighet att ge enskilda legitimerade sjukvårdsanställda både erinringar och avstängningar om de gör uppenbara misstag.
Det viktiga just nu är att frågan är högt på dagordningen, och jag hoppas att vi under hösten kan få en bra debatt både bland professionella, administratörer och politiker i sjukvården hur en framtida patientsäkerhetslagstiftning bäst utformas för att stärka såväl patientens ställning som sjukvårdsorganisationens förmåga att utveckla sig och förbättra sig ur ett patientsäkerhetsperspektiv.
Jag har bloggat om detta ämne tidigare, och det finns alltid anledning att återkomma till ett viktigt tema. I onsdagens nummer av Dagens Medicin "avslöjar" huvudsekreteren i utredningen, Per-Anders Sunesson, delar av det kommande innehållet. Enligt Sunesson handlar de kommande förslagen om att flytta ansvaret från den enskilda läkaren eller sjuksköterskan till organisationen och arbetsgivaren. Dagens Medicins drastiska rubrik på artikeln är därför "Chefen kan få fängelse för anställdas misstag".
Resonemanget från utredaren är logiskt till viss del. Arbetsgivaren och organisationen har ett ansvar för att organisera verksamheten så att patientsäkerheten är så hög som bara är möjligt, samtidigt kan man inte komma ifrån att den som utövar ett legitimationsyrke också måste ha ett personligt ansvar.
Om detta skriver Dennis Brinkeback, jurist, en debattartikel om i samma utgåva av Dagens Medicin (och tyvärr inte länkbar från deras hemsida). Brinkeback skriver att den mänskliga faktorn är huvudorsak till fel, och att skador i vården inte bara kan förklaras av systemfel. Han menar vidare att den inriktning som nu förordas - att jaga systemfel snarare än personliga misstag - kommer att skapa rättslösa patienter.
Det är en vågad artikel av Brinkeback som utmanar etablissemanget, som han själv skriver, i form av Läkarförbundet och Socialstyrelsen.
Per-Anders Sunesson i patientsäkerhetsutredningen betonar också i den första artikeln att det personliga ansvaret kommer att finnas kvar, och det tror jag är viktigt. Alla misstag kan inte förklaras av organisatoriska systemfel.
Det viktiga i patientsäkerhetsdebatten är att vi kan gå från en organisation som i huvudsak är en "Dömande organisation" till en "Lärande organisation". Det blir i grunden inte bättre av att vi ändrar på vem det är som ska dömas när misstag begås.
Ska vi få en verkligt lärande organisation så krävs det att alla vårdskador, patientsäkerhetsbrister och alla "nästan-händelser" kommer på bordet, utvärderas så att det är möjligt att lära av dessa incidentet för att minimera riskerna för att samma misstag ska uppstå igen. För att få en verkligt lärande organisation så borde det dömande instrumentet tas bort helt, men det är inte heller realistiskt utan att vi riskerar att få, med Brinkebacks ord, rättslösa patienter.
Lösningen ligger sannolikt i en organisation där arbetsgivaren och organisationen får ett ökat ansvar för att undanröja systemfel än vad den har idag kopplat till en förbättrad tillsynsfunktion som fokuserar på att kliniker och avdelningar inte bara har patientsäkerhetssystem utan att de aktivt arbetar med dessa system, med utvärdering och uppföljning.
Ytterst måste det även fortsatt finnas en möjlighet att ge enskilda legitimerade sjukvårdsanställda både erinringar och avstängningar om de gör uppenbara misstag.
Det viktiga just nu är att frågan är högt på dagordningen, och jag hoppas att vi under hösten kan få en bra debatt både bland professionella, administratörer och politiker i sjukvården hur en framtida patientsäkerhetslagstiftning bäst utformas för att stärka såväl patientens ställning som sjukvårdsorganisationens förmåga att utveckla sig och förbättra sig ur ett patientsäkerhetsperspektiv.
FRA och läkemedel
Den stora media politiska diskussionen den senaste veckan har handlat om riksdagens reglering av FRA:s möjligheter till att "avlyssna" trafik via mejl- och mobiltelefoner. Många har frågat mig sista veckan var jag står i frågan och jag måste erkänna att jag vet för lite i grundfrågan. Vad jag förstår så har FRA i dag agerat i laglöst land, och en reglering av deras befogenheter är av godo. Kommer en vanlig Svensson att få sina mejl lästa eller sin mobiltrafik kartlagd? Nja, jag har svårt att se hur de resurserna skulle finnas, men det är ändå ett intrång i den enskildes integritet som jag som liberal har svårt att ställa mig på barrikaderna och försvara.
Med hela FRA-diskussionen med mig samtalade jag idag med en man som har problem med att hans mamma har alkoholproblem och därtill visst tablettmissbruk. Att få ett recept på tabletter är inte svårt. Skriver inte en läkare ut kan man gå till nästa, och skriver denna ut är det bara att vandra vidare för att få ytterligare någon att förskriva lite mer. Ingen "avlyssnar" förskrivningen av läkemedel.
Återigen ställs några viktiga principer mot varandra. Å ena sidan läkarnas fria förskrivningsrätt och patientens integritetsskydd och å andra sidan behovet av att skydda den enskilde (en missbrukare) från sig själv.
Under en längre tid har det utlovats en läkemedelslista som förskrivande doktorer kan ha som stöd när han eller hon ska förskriva läkemedel så att inte nya läkemedel "krockar" med andra läkemedel som patienten redan tar. En läkemedelslista kan också ge information om vilka läkemedel som redan förskrivs för att minska riskerna till förskrivning som kan leda till missbruk. Möjligheten för läkare att kunna använda en sådan läkemedelslista bygger dock på patientens samtycke att läkaren får ta del av listan.
Det går självklart aldrig att bygga system som gör det omöjligt att skydda enskilda människor från sig själva, men det går att bygga system som gör att varningsklockorna ringer. Om en patient inte ger samtycke är det också en varningsklocka om hon samtidigt önskar få "missbrukstabletter" utskrivna.
En bättre övervakning av läkemedelsförskrivningen känns minst lika angeläget som tillstånd för FRA att avlyssna. Den stora vinnaren blir enskilda människor som får en säkrare läkemedelsförskrivning, men också samhället i form av mindre onödig förskrivning och mindre förskrivning av läkemedel som kan ge upphov till negativa interaktioner med andra läkemedel.
Med hela FRA-diskussionen med mig samtalade jag idag med en man som har problem med att hans mamma har alkoholproblem och därtill visst tablettmissbruk. Att få ett recept på tabletter är inte svårt. Skriver inte en läkare ut kan man gå till nästa, och skriver denna ut är det bara att vandra vidare för att få ytterligare någon att förskriva lite mer. Ingen "avlyssnar" förskrivningen av läkemedel.
Återigen ställs några viktiga principer mot varandra. Å ena sidan läkarnas fria förskrivningsrätt och patientens integritetsskydd och å andra sidan behovet av att skydda den enskilde (en missbrukare) från sig själv.
Under en längre tid har det utlovats en läkemedelslista som förskrivande doktorer kan ha som stöd när han eller hon ska förskriva läkemedel så att inte nya läkemedel "krockar" med andra läkemedel som patienten redan tar. En läkemedelslista kan också ge information om vilka läkemedel som redan förskrivs för att minska riskerna till förskrivning som kan leda till missbruk. Möjligheten för läkare att kunna använda en sådan läkemedelslista bygger dock på patientens samtycke att läkaren får ta del av listan.
Det går självklart aldrig att bygga system som gör det omöjligt att skydda enskilda människor från sig själva, men det går att bygga system som gör att varningsklockorna ringer. Om en patient inte ger samtycke är det också en varningsklocka om hon samtidigt önskar få "missbrukstabletter" utskrivna.
En bättre övervakning av läkemedelsförskrivningen känns minst lika angeläget som tillstånd för FRA att avlyssna. Den stora vinnaren blir enskilda människor som får en säkrare läkemedelsförskrivning, men också samhället i form av mindre onödig förskrivning och mindre förskrivning av läkemedel som kan ge upphov till negativa interaktioner med andra läkemedel.
35 000 läkare är för få
I Sverige finns det, enligt uppgift, 35 000 utbildade läkare under 65 år. Hur många av dem som är yrkesverksamma är lite svårare att svara på. Det finns läkare som forskar på heltid eller deltid, läkare som jobbar administrativt i sjukhusledningar på hel- eller deltid, läkare som valt en annan karriär i t ex läkemedelsbranschen osv.
Det vi med säkerhet vet är att det är väldigt många fler läkare idag än för 40 år sedan. Vissa hävdar att det är en femdubbling sedan dess. Det vi också med säkerhet vet är att de som är yrkesverksamma är för få. Idag skriver Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm om bristen på läkare på GP:s debattsida. Hon, liksom många av oss andra, efterlyser fler utbildningsplatser i Sverige. Det är positivt och en delvis ändrad attityd från Läkarförbundet som många år tillbaka var motståndare till ökad läkarutbildning utifrån tesen om om att ett för stort utbud skulle kunna verka menligt på löneutvecklingen.
Få, om ens något land, har samma läkartäthet som Sverige - hur kan det komma sig att vi har en brist på läkare? Trots att Sverige i många fått förlita sig på att andra länder ska utbilda läkare till vår sjukvård, såväl svenskar som studerat i andra länder som läkare från andra länder som kommit som färdigutbildade till Sverige, så är det först från i år som läkarutbildningen har utökats. Förhoppningsvis sker en fortsatt utökning i den kommande budgeten från regeringen.
Precis som Eva Nilsson Bågenholm skriver så finns det möjligheter till reformer av svenska hälso- och sjukvård som kan minska risken för en större läkarbrist. En fråga som jag tror vi i än högre grad måste fundera på i svensk sjukvård är vem som gör vad. Hur utnyttjar vi varje personalkategoris kompetens bäst? Ägnar läkare för mycket tid åt sådant som sjuksköterskor eller läkarsekreterare borde göra? Ägnar sjuksköterskorna mycket tid åt uppgifter som en undersköterska har tillräcklig utbildning och kompetens för?
Mitt svar på dessa frågor är JA. I flera fall försöker vi ibland organisera vården utifrån vad vi har för personal, istället för att anpassa personalmixen till de vårduppgifter som ska utföras. På detta område tror jag absolut att det finns en effektiviseringspotential.
Oavsett detta så måste Sverige se till att bli självförsörjande på läkare. Vi kan inte förlita oss på att andra länder ska svara för utbildning av läkare till svensk hälso- och sjukvård. Bedömer vi att vi har ett ökad behov av läkare så måste det mötas av fler utbildningsplatser. Det ställer i sin tur stora krav på regioner och landsting att i nästa steg ha en högkvalitativ AT- och ST-utbildning för de grundutbildade läkarna så att de får de färdigheter som behövs för att kunna upprätthålla en hög kvalitet i svensk hälso- och sjukvård.
Det vi med säkerhet vet är att det är väldigt många fler läkare idag än för 40 år sedan. Vissa hävdar att det är en femdubbling sedan dess. Det vi också med säkerhet vet är att de som är yrkesverksamma är för få. Idag skriver Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm om bristen på läkare på GP:s debattsida. Hon, liksom många av oss andra, efterlyser fler utbildningsplatser i Sverige. Det är positivt och en delvis ändrad attityd från Läkarförbundet som många år tillbaka var motståndare till ökad läkarutbildning utifrån tesen om om att ett för stort utbud skulle kunna verka menligt på löneutvecklingen.
Få, om ens något land, har samma läkartäthet som Sverige - hur kan det komma sig att vi har en brist på läkare? Trots att Sverige i många fått förlita sig på att andra länder ska utbilda läkare till vår sjukvård, såväl svenskar som studerat i andra länder som läkare från andra länder som kommit som färdigutbildade till Sverige, så är det först från i år som läkarutbildningen har utökats. Förhoppningsvis sker en fortsatt utökning i den kommande budgeten från regeringen.
Precis som Eva Nilsson Bågenholm skriver så finns det möjligheter till reformer av svenska hälso- och sjukvård som kan minska risken för en större läkarbrist. En fråga som jag tror vi i än högre grad måste fundera på i svensk sjukvård är vem som gör vad. Hur utnyttjar vi varje personalkategoris kompetens bäst? Ägnar läkare för mycket tid åt sådant som sjuksköterskor eller läkarsekreterare borde göra? Ägnar sjuksköterskorna mycket tid åt uppgifter som en undersköterska har tillräcklig utbildning och kompetens för?
Mitt svar på dessa frågor är JA. I flera fall försöker vi ibland organisera vården utifrån vad vi har för personal, istället för att anpassa personalmixen till de vårduppgifter som ska utföras. På detta område tror jag absolut att det finns en effektiviseringspotential.
Oavsett detta så måste Sverige se till att bli självförsörjande på läkare. Vi kan inte förlita oss på att andra länder ska svara för utbildning av läkare till svensk hälso- och sjukvård. Bedömer vi att vi har ett ökad behov av läkare så måste det mötas av fler utbildningsplatser. Det ställer i sin tur stora krav på regioner och landsting att i nästa steg ha en högkvalitativ AT- och ST-utbildning för de grundutbildade läkarna så att de får de färdigheter som behövs för att kunna upprätthålla en hög kvalitet i svensk hälso- och sjukvård.
Minskad ohälsa
Så var midsommarhelgen avklarad, och jag har en kalender fri från möten de närmaste veckorna. Tyvärr finns det fortfarande en del arbete som ska göras så jag kommer att blanda lite arbete med ledighet när jag kan. Som regionråd har jag ingen formell semester, men jag tänker vara ledig så mycket det går framöver. Det gör också att jag kommer att vara lite mindre intensiv med mitt bloggande de kommande sommarveckorna.
I Göteborgs-Posten finns idag en artikel (inte i nätupplagan) med rubriken "Västra Götaland halkar efter svensk hälsotrend". Bakgrunden till artikeln är den senaste ohälsostatistiken från försäkringskassan som presenterades i torsdags. I artikeln säger försäkringsdirektör Stig Orustfjord att det är oroväckande att minskningen i ohälsotalen går trögare i Västra Götaland än i övriga landet, och tror sig veta att en del av skillnaden hänger samman med vårdköerna i Västra Götalandsregionen.
Det är ett häpnadsväckande uttalande från en försäkringsdirektör. Har han ens läst sin egen statistik?
I oktober 2005 satte försäkringskassan upp måltal för de olika länen om hur mycket ohälsotalen skulle minska till slutet av 2008. Det nationella målet sattes till ett ohälsotal på 37 dagar. I det läget (augusti 2005) uppgick ohälsotalet till 41,8 dagar, med en spridning från Stockholm med 35,6 dagar till Nottbotten med 52,4 dagar. Varje län fick sitt eget mål.
Det är mot denna bakgrund det nu görs en uppföljning per maj 2008. Det nationella ohälsotalet är nästan i mål och ligger per sista maj på 37,3 dagar. Hur har det då gått för Västra Götaland där det enligt försäkringsdirektör Orustfjord går trögare än i landet i övrigt?
Sedan augusti 2005 till maj 2008 har Västra Götalands ohälsotal minskat 10,9%, vilket kan jämföras med rikets 10,8%. På vilket sätt är det trögare? Förutom Norrlandslänen och skoglänen som fått ett större åtagande är resultatet för Västra Götaland istället bland den bästa utvecklingen i landet.
Västra Götaland har tillsammans med Östergötland också fått det största åtagandet förutom Norrlands- och skogslänen. Västra Götalands åtagande var till exempel procentuellt dubbelt så stort som Stockholms.
Västra Götaland har en bit kvar till sitt mål och ligger fortfarande 1,2 dagar kvar till målet med ett ohälsotal på 37,3 dagar.
Beror det då på sjukvården och bristande tillgänglighet att det är en bit kvar till måluppfyllelse? Visst har även Västra Götalandsregionen, som övriga landsting, vissa problem med att klara vårdgarantin fullt ut, men förändringen och förbättringen i Västra Götalandsregionen är större i vår regionen än i nästan hela landet, vilket framgår av den rapport som SKL också presenterade i torsdags.
Vad gäller måluppfyllelsen av vårdgarantin i primärvården ligger Västra Götalandsregionen bland de tre bästa regionerna och landstingen. Vad gäller vårdgarantin i länssjukvården för besök och behandling så tillhör regionen Topp-5 när det gäller besöksgarantin och klart bättre än rikssnittet vad gäller behandling. Dessutom har vi det kanske bästa utvecklingen under det senaste året vad gäller såväl besök som behandling.
Stig Orustfjord borde som försäkringsdirektör ha lite bättre på fötterna när han uttalar sig i media och sprider myter och bilder som inte stämmer med den statistik som han bland annat själv är ansvarig för. Skärpning!
I Göteborgs-Posten finns idag en artikel (inte i nätupplagan) med rubriken "Västra Götaland halkar efter svensk hälsotrend". Bakgrunden till artikeln är den senaste ohälsostatistiken från försäkringskassan som presenterades i torsdags. I artikeln säger försäkringsdirektör Stig Orustfjord att det är oroväckande att minskningen i ohälsotalen går trögare i Västra Götaland än i övriga landet, och tror sig veta att en del av skillnaden hänger samman med vårdköerna i Västra Götalandsregionen.
Det är ett häpnadsväckande uttalande från en försäkringsdirektör. Har han ens läst sin egen statistik?
I oktober 2005 satte försäkringskassan upp måltal för de olika länen om hur mycket ohälsotalen skulle minska till slutet av 2008. Det nationella målet sattes till ett ohälsotal på 37 dagar. I det läget (augusti 2005) uppgick ohälsotalet till 41,8 dagar, med en spridning från Stockholm med 35,6 dagar till Nottbotten med 52,4 dagar. Varje län fick sitt eget mål.
Det är mot denna bakgrund det nu görs en uppföljning per maj 2008. Det nationella ohälsotalet är nästan i mål och ligger per sista maj på 37,3 dagar. Hur har det då gått för Västra Götaland där det enligt försäkringsdirektör Orustfjord går trögare än i landet i övrigt?
Sedan augusti 2005 till maj 2008 har Västra Götalands ohälsotal minskat 10,9%, vilket kan jämföras med rikets 10,8%. På vilket sätt är det trögare? Förutom Norrlandslänen och skoglänen som fått ett större åtagande är resultatet för Västra Götaland istället bland den bästa utvecklingen i landet.
Västra Götaland har tillsammans med Östergötland också fått det största åtagandet förutom Norrlands- och skogslänen. Västra Götalands åtagande var till exempel procentuellt dubbelt så stort som Stockholms.
Västra Götaland har en bit kvar till sitt mål och ligger fortfarande 1,2 dagar kvar till målet med ett ohälsotal på 37,3 dagar.
Beror det då på sjukvården och bristande tillgänglighet att det är en bit kvar till måluppfyllelse? Visst har även Västra Götalandsregionen, som övriga landsting, vissa problem med att klara vårdgarantin fullt ut, men förändringen och förbättringen i Västra Götalandsregionen är större i vår regionen än i nästan hela landet, vilket framgår av den rapport som SKL också presenterade i torsdags.
Vad gäller måluppfyllelsen av vårdgarantin i primärvården ligger Västra Götalandsregionen bland de tre bästa regionerna och landstingen. Vad gäller vårdgarantin i länssjukvården för besök och behandling så tillhör regionen Topp-5 när det gäller besöksgarantin och klart bättre än rikssnittet vad gäller behandling. Dessutom har vi det kanske bästa utvecklingen under det senaste året vad gäller såväl besök som behandling.
Stig Orustfjord borde som försäkringsdirektör ha lite bättre på fötterna när han uttalar sig i media och sprider myter och bilder som inte stämmer med den statistik som han bland annat själv är ansvarig för. Skärpning!
Akutsjukvården
Sen onsdag kväll och EM-sommaren är över - för svenska fotbollslandslaget. Förstår inte riktigt hypen kring EM. GAIS var ju inte med i år heller. Som fotbollsälskare är EM trevligt och det är faktiskt ganska skönt att slippa den ångest och de nerver och den anspänning som följer med att GAIS spelar allsvensk match. Fotbolls-EM är avkoppling där man kan njuta av spelet utan att behöva bry sig så mycket om resultatet. Och nej, jag tror inte ens att GAIS hade slagit Ryssland ikväll.
Under dagen har vi haft terminens sista sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i regionen, med flera både viktiga och intressanta ärenden. Några av dem var;
- allmän pneumokockvaccination för alla som föds efter sista september 2009.
- utveckling av ersättningssystem och målrelaterad ersättning för sjukhusens somatik och psykiatri
- screening för 65-åriga män för bukaortaaneurysm (bråck på kroppspulsådern)
- återrapport kring den breda översynen av cancersjukvården och satsning på 15 Mkr för förbättrad palliativ vård
Dessutom lade majoritetspartierna - (fp), (c) och (s) - fram ett förslag om att ta fram en plan för hur akutsjukvården kan utvecklas i regionen. Jag skulle vilja säga att det finns inget annan område i sjukvården som är så rosat och risat. Rosat för de fantastiska livräddande åtgärder som görs, och risat för långa väntetider, bristande service och dålig information.
HSU har idag gett hälso- och sjukvårdsdirektören i uppdrag att göra en översyn av akutsjukvården och återkomma med en utvecklingsplan där vi särskilt önskar få några frågor belysta med förslag till åtgärder;
- bättre bemötande, service information och vägledning till patienterna
- verksamhetsanpassad bemanning
- behovet av akutläkare
- bättre flöden och logistik, samt
- måltal för verksamheten
Måltal för verksamheten handlar om att på akuterna planera bemanning, rutiner, organisation och flöden så att X % av dem som söker vård vid akuten skall vara utredda och bedömda inom Y timmar, och att ytterligare Z % skall vara utredda, bedömda och klara inom W timmar.
Det har förts en debatt om vårdgarantier, men det går aldrig att garantera något vad gäller akutverksamheten - det är ett av syftena med en akutmottagning, man vet aldrig vad som händer eller när det kommer högre prioriterade patienter som måste gå före dem som redan väntat länge. Dessutom kan man fråga sig hur en patient med en vårdgaranti på en akutmottagning ska kunna kompenseras om garantitiden inte följs? vård på en annan akutmottagning??
Sjukhusens akutmottagningar är viktiga trygghetssymboler, och då är det viktigt att såväl invånare som patienter känner trygghet i att kunna få ett professionellt bemötande och en professionell medicinsk hjälp inom rimliga tidsgränser.
Under dagen har vi haft terminens sista sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i regionen, med flera både viktiga och intressanta ärenden. Några av dem var;
- allmän pneumokockvaccination för alla som föds efter sista september 2009.
- utveckling av ersättningssystem och målrelaterad ersättning för sjukhusens somatik och psykiatri
- screening för 65-åriga män för bukaortaaneurysm (bråck på kroppspulsådern)
- återrapport kring den breda översynen av cancersjukvården och satsning på 15 Mkr för förbättrad palliativ vård
Dessutom lade majoritetspartierna - (fp), (c) och (s) - fram ett förslag om att ta fram en plan för hur akutsjukvården kan utvecklas i regionen. Jag skulle vilja säga att det finns inget annan område i sjukvården som är så rosat och risat. Rosat för de fantastiska livräddande åtgärder som görs, och risat för långa väntetider, bristande service och dålig information.
HSU har idag gett hälso- och sjukvårdsdirektören i uppdrag att göra en översyn av akutsjukvården och återkomma med en utvecklingsplan där vi särskilt önskar få några frågor belysta med förslag till åtgärder;
- bättre bemötande, service information och vägledning till patienterna
- verksamhetsanpassad bemanning
- behovet av akutläkare
- bättre flöden och logistik, samt
- måltal för verksamheten
Måltal för verksamheten handlar om att på akuterna planera bemanning, rutiner, organisation och flöden så att X % av dem som söker vård vid akuten skall vara utredda och bedömda inom Y timmar, och att ytterligare Z % skall vara utredda, bedömda och klara inom W timmar.
Det har förts en debatt om vårdgarantier, men det går aldrig att garantera något vad gäller akutverksamheten - det är ett av syftena med en akutmottagning, man vet aldrig vad som händer eller när det kommer högre prioriterade patienter som måste gå före dem som redan väntat länge. Dessutom kan man fråga sig hur en patient med en vårdgaranti på en akutmottagning ska kunna kompenseras om garantitiden inte följs? vård på en annan akutmottagning??
Sjukhusens akutmottagningar är viktiga trygghetssymboler, och då är det viktigt att såväl invånare som patienter känner trygghet i att kunna få ett professionellt bemötande och en professionell medicinsk hjälp inom rimliga tidsgränser.
Diabetesresultat
Nationella diabetesregistret (NDR) har idag presenterat sin årsrapport kring 2007 års resultat av den svenska diabetsvården. Diabetesregistret är att av de kvalitetsregister som funnits längst och som också publicerar sina resultat publikt. Det är oerhört viktigt att hälso- och sjukvården fortsätter att utveckla former för att mäta och följa kvalitet och att mäta resultaten för att kunna göra jämförelser över tid och mellan olika enheter.
NDR är i det fallet, tillsammans med några andra register, förebilden och modellen för arbetet med kvalitetsregister. Att mäta resultat kan få ett antal olika effekter. En är att duktiga verksamheter (grattis till Jönköping som har bäst resultat i Landstingsindex!) får bekräftelse på ett bra jobb. En annan är att de som hamnar hyfsat till ser utvecklingspotentialen och förbättrar sig till nästa gång (varav Västra Götalandsregionen förhoppningsvis är en av dem). En tredje är att man stoppar huvudet i sanden och förklarar sina resultat med brister i mätmetoder eller någon annan yttre faktor.
De senaste åren med ökad öppenhet kring resultat i vården har också inneburit en mognad så att strutsmentalitet minskat kraftigt och det svenska mästerskapet i bortförklaringar har uteblivet. Visst finns det faktorer som det inte tas hänsyn till och visst finns särskilda omständigheter för vissa enheter eller vissa landsting som inte viktas i tillräcklig utsträckning. En närstående medarbetare till mig sa en gång det tankeväckande; "Visst kan man säga att vi jämför äpplen och päron, men vi jämför i alla fall frukt".
Jag vill dock hävda att vi inte jämför äpplen och päron - vi jämför möjligen olika äppelsorter.
Alla jämförelser i form av medicinska resultat kommer att leda till utveckling och förbättring i vården. Ingen vill vara sämst i klassen, och bra vill oftast bli bättre. Det stora problemet och som gör att resultateten i flera kvalitetsregister kan ifrågasättas är den bristande anslutningsgraden.
När NDR gör ett Landstingsindex och samlar poängen kring olika kvalitetsfaktorer så är det bara 16 av 21 landsting som klarar ribban på minst 40% registrering av patienterna. Inget av de båda andra stora regionerna - Stockholm och Skåne - klarar ribban. Det är också spännande att notera att man inte "fuskar till sig" en bra placering genom en selektiv registrering. Alla tre landstingen på pallplats (Jönköping, Östergötland och Gävleborg) hamnar också på Topp-5 i anslutningsgrad.
Västra Götalandsregionen hamnar på en sjunde plats i indexranking och på en nionde plats i anslutningsgrad. Det är OK, men inte mer.
Jag är övertygad om att alla som arbetar med diabetespatienter känner samma engagemang som vi politiker för att ytterligare förbättra resultaten till årsrapporten från 2008 som kommer om ett år.
Kvalitetsregistren är, och kommer i ännu högre grad att bli, en otroligt viktig förändrings- och förbättringsfaktor i svensk hälso- och sjukvård. Tack till Soffia Gudbjörnsdottir vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset som är registerhållare för NDR, och alla andra som driver på denna utveckling i sjukvården.
NDR är i det fallet, tillsammans med några andra register, förebilden och modellen för arbetet med kvalitetsregister. Att mäta resultat kan få ett antal olika effekter. En är att duktiga verksamheter (grattis till Jönköping som har bäst resultat i Landstingsindex!) får bekräftelse på ett bra jobb. En annan är att de som hamnar hyfsat till ser utvecklingspotentialen och förbättrar sig till nästa gång (varav Västra Götalandsregionen förhoppningsvis är en av dem). En tredje är att man stoppar huvudet i sanden och förklarar sina resultat med brister i mätmetoder eller någon annan yttre faktor.
De senaste åren med ökad öppenhet kring resultat i vården har också inneburit en mognad så att strutsmentalitet minskat kraftigt och det svenska mästerskapet i bortförklaringar har uteblivet. Visst finns det faktorer som det inte tas hänsyn till och visst finns särskilda omständigheter för vissa enheter eller vissa landsting som inte viktas i tillräcklig utsträckning. En närstående medarbetare till mig sa en gång det tankeväckande; "Visst kan man säga att vi jämför äpplen och päron, men vi jämför i alla fall frukt".
Jag vill dock hävda att vi inte jämför äpplen och päron - vi jämför möjligen olika äppelsorter.
Alla jämförelser i form av medicinska resultat kommer att leda till utveckling och förbättring i vården. Ingen vill vara sämst i klassen, och bra vill oftast bli bättre. Det stora problemet och som gör att resultateten i flera kvalitetsregister kan ifrågasättas är den bristande anslutningsgraden.
När NDR gör ett Landstingsindex och samlar poängen kring olika kvalitetsfaktorer så är det bara 16 av 21 landsting som klarar ribban på minst 40% registrering av patienterna. Inget av de båda andra stora regionerna - Stockholm och Skåne - klarar ribban. Det är också spännande att notera att man inte "fuskar till sig" en bra placering genom en selektiv registrering. Alla tre landstingen på pallplats (Jönköping, Östergötland och Gävleborg) hamnar också på Topp-5 i anslutningsgrad.
Västra Götalandsregionen hamnar på en sjunde plats i indexranking och på en nionde plats i anslutningsgrad. Det är OK, men inte mer.
Jag är övertygad om att alla som arbetar med diabetespatienter känner samma engagemang som vi politiker för att ytterligare förbättra resultaten till årsrapporten från 2008 som kommer om ett år.
Kvalitetsregistren är, och kommer i ännu högre grad att bli, en otroligt viktig förändrings- och förbättringsfaktor i svensk hälso- och sjukvård. Tack till Soffia Gudbjörnsdottir vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset som är registerhållare för NDR, och alla andra som driver på denna utveckling i sjukvården.
Psykiatrin i siffror
Dagens huvudnyhet på radion när jag åkte till Vänersborg i morse handlade om att unga kvinnor (15-24 år) mår allt sämre. Beviset för detta är den rapport "Beskrivning av vårdutnyttjande i psykiatrin" som Socialstyrelsen idag presenterar. I den rapporten syns det tydligt att det är unga kvinnors konsumtion av psykiatrisk slutenvård som är den stora förändringen sett över en 10-årsperiod.
Betyder det att unga kvinnor successivt mår allt sämre, eller är det så att regioner och landsting har blivit bättre på att uppmärksamma behovet av vård för denna grupp?
Jag tror det är en kombination av båda delar. Vi vet från andra undersökningar att unga kvinnor är den grupp som upplever sämst psykisk hälsa på grund av stress, många krav med mera. Vi vet från andra undersökningar att utvecklingen har accelererat de senaste decennierna i en högre takt än för andra grupper.
Samtidigt har sjukvården blivit bättre på att möta denna grupp. Under det senaste decenniet så har antalet slutenvårdsplatser för t ex behandling av ätstörningar ökat. Då ökar också antalet slutenvårdsbesök och slutenvårdsdagar i psykiatrin för denna grupp. Jag skulle vilja hävda att Socialstyrelsens rapport är ett bevis främst på att regioner och landsting har lyckats väl med att öka vården för den växande gruppen unga kvinnor med psykisk ohälsa.
Vad som sedan måste göras åt det för att bryta denna utveckling är en annan fråga, och där har jag lika få enkla svar som de flesta andra. Jag är dock övertygad om att vi borde få en bredare samhällsdebatt om problematiken.
Socialstyrelsens rapport visar också på stora regionala skillnader i vårdutnyttjande inom såväl den öppna psykiatrin som i slutenvården. Jag kan konstatera att Västra Götalandsregionen ligger strax under rikssnittet vad gäller antalet vårdtillfällen per 100 000 invånare i slutenvården. (Räknar man bort Stockholm som har en extremt hög siffra så hamnar vi istället klart över rikssnittet.) För öppenvården ligger vi istället strax över snittet (trots Stockholms höga siffror också här).
En enkel analys kan ge vid handen att vi har en väl utbyggd öppenvård, men sämre slutenvård. Nja, skulle jag vilja hävda. Inget landsting/region har flera psykiatriska slutenvårdsplatser än Västra Götalandsregionen. Vi har alltså fler än man har i Stockholm som har mer än 50% fler vårdtillfällen än vad vi har. Förklaringen stavas att vi har långa vårdtider inom psykiatrin. Långa vårdtider som inte borde bero en bristande öppenvård, utan på annat.
Vad, är då den naturliga frågan, och den tänker jag ställa framöver. Varför har vi så långa vårdtider jämfört med de flesta andra landsting? Är det bra eller dåligt i ett medicinskt perspektiv? i ett socialt perspektiv? i ett tillgänglighetsperspektiv? i ett ekonomiskt perspektiv? Går det att göra den psykiatriska slutenvården både bättre och mer effektiv?
Dagens rapport för Socialstyrelsen reser en mängd frågor som kräver svar. Svaren kan förhoppningsvis hjälpa oss att ytterligare utveckla psykiatrin för att ge bästa möjliga hjälp och stöd till människor med psykisk sjukdom eller som drabbas av annan psykisk ohälsa.
Betyder det att unga kvinnor successivt mår allt sämre, eller är det så att regioner och landsting har blivit bättre på att uppmärksamma behovet av vård för denna grupp?
Jag tror det är en kombination av båda delar. Vi vet från andra undersökningar att unga kvinnor är den grupp som upplever sämst psykisk hälsa på grund av stress, många krav med mera. Vi vet från andra undersökningar att utvecklingen har accelererat de senaste decennierna i en högre takt än för andra grupper.
Samtidigt har sjukvården blivit bättre på att möta denna grupp. Under det senaste decenniet så har antalet slutenvårdsplatser för t ex behandling av ätstörningar ökat. Då ökar också antalet slutenvårdsbesök och slutenvårdsdagar i psykiatrin för denna grupp. Jag skulle vilja hävda att Socialstyrelsens rapport är ett bevis främst på att regioner och landsting har lyckats väl med att öka vården för den växande gruppen unga kvinnor med psykisk ohälsa.
Vad som sedan måste göras åt det för att bryta denna utveckling är en annan fråga, och där har jag lika få enkla svar som de flesta andra. Jag är dock övertygad om att vi borde få en bredare samhällsdebatt om problematiken.
Socialstyrelsens rapport visar också på stora regionala skillnader i vårdutnyttjande inom såväl den öppna psykiatrin som i slutenvården. Jag kan konstatera att Västra Götalandsregionen ligger strax under rikssnittet vad gäller antalet vårdtillfällen per 100 000 invånare i slutenvården. (Räknar man bort Stockholm som har en extremt hög siffra så hamnar vi istället klart över rikssnittet.) För öppenvården ligger vi istället strax över snittet (trots Stockholms höga siffror också här).
En enkel analys kan ge vid handen att vi har en väl utbyggd öppenvård, men sämre slutenvård. Nja, skulle jag vilja hävda. Inget landsting/region har flera psykiatriska slutenvårdsplatser än Västra Götalandsregionen. Vi har alltså fler än man har i Stockholm som har mer än 50% fler vårdtillfällen än vad vi har. Förklaringen stavas att vi har långa vårdtider inom psykiatrin. Långa vårdtider som inte borde bero en bristande öppenvård, utan på annat.
Vad, är då den naturliga frågan, och den tänker jag ställa framöver. Varför har vi så långa vårdtider jämfört med de flesta andra landsting? Är det bra eller dåligt i ett medicinskt perspektiv? i ett socialt perspektiv? i ett tillgänglighetsperspektiv? i ett ekonomiskt perspektiv? Går det att göra den psykiatriska slutenvården både bättre och mer effektiv?
Dagens rapport för Socialstyrelsen reser en mängd frågor som kräver svar. Svaren kan förhoppningsvis hjälpa oss att ytterligare utveckla psykiatrin för att ge bästa möjliga hjälp och stöd till människor med psykisk sjukdom eller som drabbas av annan psykisk ohälsa.
Liten påverkan av strejken
Under de veckor som Vårdförbundet strejkade under april och maj (främst i maj) pågick heta diskussioner om hur mycket detta skulle försämra måluppfyllelsen av vårdgarantin. När hela, eller stora delar av sjukhus, togs ut i strejk flyttades patienter och resurser till andra sjukhus i regionen för att i första hand säkerställa omhändertagandet av de akut sjuka patienterna. Patienter inbokade för planerade operationer prioriterades ned.
Många av de tal som snurrade runt talade om många tusen inställda operationer och 5-8 gånger så många inställda planerade bedömningsbesök hos specialistläkare på sjukhusen. Jag förhöll mig skeptisk till att omfattningen skulle komma att bli så stor, men som i alla konflikter så blir övertonerna i debatten allt för ofta allt för höga.
I dag fick vi svart på vitt vilka effekter strejken fått i Västra Götalandsregionen under maj månad. Siffrorna visar att effekten var relativt ringa. Tvärtemot vad många gissat så är antalet väntande till besök respektive behandling färre den sista maj än den sista april.
Antalet väntande till ett mottagningsbesök sjönk med totalt 853 personer, och antalet sjönk inom alla tre kategorierna.
Väntande inom garantitiderna,
Patientvald väntan >180 dagar, och
Väntat mer än vårdgarantin 90 dagar.
8 600 patienter som väntat för länge per april blev till 8 200 patienter per maj.
Däremot ökade antalet väntande till operation/behandling, och lite förvånande var det främst i gruppen de riktiga långväntarna (de som tvingats vänta i mer än 180 dagar) som ökade från april till maj. Den gruppen ökade från 1100 till 1500 på en månad. Det kan dock inte ha varit en strejkeffekt då de redan väntat i mer än fem månader innan de trillade över i våra rödmarkerade staplar. Den sista maj var det fortfarande drygt 3 000 patienter som väntat längre än garantitiderna på operation/behandling i Västra Götalandsregionen.
Strejken var självklart inte bra för produktionen i hälso- och sjukvården, men fick heller inga dramatiska effekter i vår månatliga uppföljning. Maj månad brukar vara en ganska bra produktionsmånad, nu blev den något sämre och jag är glad för de patienter som inte drabbats och jag tycker det är viktigt att inte sjuksköterskorna får bära hundhuvudet för kraftigt växande vårdköer.
Många av de tal som snurrade runt talade om många tusen inställda operationer och 5-8 gånger så många inställda planerade bedömningsbesök hos specialistläkare på sjukhusen. Jag förhöll mig skeptisk till att omfattningen skulle komma att bli så stor, men som i alla konflikter så blir övertonerna i debatten allt för ofta allt för höga.
I dag fick vi svart på vitt vilka effekter strejken fått i Västra Götalandsregionen under maj månad. Siffrorna visar att effekten var relativt ringa. Tvärtemot vad många gissat så är antalet väntande till besök respektive behandling färre den sista maj än den sista april.
Antalet väntande till ett mottagningsbesök sjönk med totalt 853 personer, och antalet sjönk inom alla tre kategorierna.
Väntande inom garantitiderna,
Patientvald väntan >180 dagar, och
Väntat mer än vårdgarantin 90 dagar.
8 600 patienter som väntat för länge per april blev till 8 200 patienter per maj.
Däremot ökade antalet väntande till operation/behandling, och lite förvånande var det främst i gruppen de riktiga långväntarna (de som tvingats vänta i mer än 180 dagar) som ökade från april till maj. Den gruppen ökade från 1100 till 1500 på en månad. Det kan dock inte ha varit en strejkeffekt då de redan väntat i mer än fem månader innan de trillade över i våra rödmarkerade staplar. Den sista maj var det fortfarande drygt 3 000 patienter som väntat längre än garantitiderna på operation/behandling i Västra Götalandsregionen.
Strejken var självklart inte bra för produktionen i hälso- och sjukvården, men fick heller inga dramatiska effekter i vår månatliga uppföljning. Maj månad brukar vara en ganska bra produktionsmånad, nu blev den något sämre och jag är glad för de patienter som inte drabbats och jag tycker det är viktigt att inte sjuksköterskorna får bära hundhuvudet för kraftigt växande vårdköer.
Läkemedelsverket
Av de centrala myndigheterna inom hälso- och sjukvårdssektorn är nog Läkemedelsverket (LMV) den mest anonyma av dem. Den senaste veckan har dock några LMV hamnat i media. Kanske inte i medias fokus, men i alla fall i media.
I förra veckan rapporterades om att regeringen utsett en ny generaldirektör för Läkemedelsverket. Christina Rångemark Åkerman kommer att efterträda Gunnar Alvan som generaldirektör. Vet egentligen ingenting om Rångemark Åkerman men det jag läst om hennes bakgrund i läkemedelsbranchen bådar gott.
Min första reaktion när jag läste att LMV fått en ny generaldirektör var att jag frågade mig om LMV fortfarande behövs. Vad jag förstår är det egentligen i "det europeiska läkemedelsverket" som beslut om att godkänna nya läkemedel fattas. Det svenska läkemedelsverket har inte längre samma roll som tidigare, och i en tid när regeringen ser över behovet av hur många statliga myndigheter som behövs borde kanske LMV vara en kandidat.
Min andra tanke var att även Sverige måste ha en uppfattning på Europanivån och den kompetensen samlas väl kanske bäst i ett läkemedelsverk som också har andra uppgifter än att bara godkänna nya läkemedel. Nu är redan Socialstyrelsen en stor myndighet med diversifierad verksamhet och uppdrag, men läkemedelsverket skulle kanske kunna vara en del av Socialstyrelsen?
Igår kom så nästa nyhet från Läkemedelsverket. Dagens Medicin rapporterar om att Läkemedelsverket öppnar för patienter att rapportera om läkemedelsbiverkningar via webben. Ett utmärkt initiativ till att öka kunskaperna och kanske se nya mönster av interaktioner mellan läkemedel eller andra biverkningar. Även om storkonsumenterna av läkemedel är våra allra äldsta invånare som också använder webben minst så är det välkommet med initiativ som kan leda till att öka kunskapen och på sikt säkerheten i hälso- och sjukvården.
Efter en vecka med Läkemedelsverket i media så är väl min slutsats ändå att LMV fyller en viktig funktion, framför allt när de tar initiativ till förnyelse av arbetsformer i syfte att förbättra hälso- och sjukvården.
I förra veckan rapporterades om att regeringen utsett en ny generaldirektör för Läkemedelsverket. Christina Rångemark Åkerman kommer att efterträda Gunnar Alvan som generaldirektör. Vet egentligen ingenting om Rångemark Åkerman men det jag läst om hennes bakgrund i läkemedelsbranchen bådar gott.
Min första reaktion när jag läste att LMV fått en ny generaldirektör var att jag frågade mig om LMV fortfarande behövs. Vad jag förstår är det egentligen i "det europeiska läkemedelsverket" som beslut om att godkänna nya läkemedel fattas. Det svenska läkemedelsverket har inte längre samma roll som tidigare, och i en tid när regeringen ser över behovet av hur många statliga myndigheter som behövs borde kanske LMV vara en kandidat.
Min andra tanke var att även Sverige måste ha en uppfattning på Europanivån och den kompetensen samlas väl kanske bäst i ett läkemedelsverk som också har andra uppgifter än att bara godkänna nya läkemedel. Nu är redan Socialstyrelsen en stor myndighet med diversifierad verksamhet och uppdrag, men läkemedelsverket skulle kanske kunna vara en del av Socialstyrelsen?
Igår kom så nästa nyhet från Läkemedelsverket. Dagens Medicin rapporterar om att Läkemedelsverket öppnar för patienter att rapportera om läkemedelsbiverkningar via webben. Ett utmärkt initiativ till att öka kunskaperna och kanske se nya mönster av interaktioner mellan läkemedel eller andra biverkningar. Även om storkonsumenterna av läkemedel är våra allra äldsta invånare som också använder webben minst så är det välkommet med initiativ som kan leda till att öka kunskapen och på sikt säkerheten i hälso- och sjukvården.
Efter en vecka med Läkemedelsverket i media så är väl min slutsats ändå att LMV fyller en viktig funktion, framför allt när de tar initiativ till förnyelse av arbetsformer i syfte att förbättra hälso- och sjukvården.
Budget antagen
Strax före klockan 17.00 antog regionfullmäktige budget för 2009. Inte helt överaskande var det majoritetspartiernas förslag till budget som vann bifall. Det som däremot förvånade var att det för första gången inte blev någon votering kring de sex budgetförslagen. Själva voteringen hade ju bara varit en formsak, men ändå lite knepigt att efter en debatt som pågått sedan 10.30 igår och innehållit 149 inlägg samt 188 replikskiften inte få votera.
Jag tror främst att fullmäktiges ordförande Hans Aronsson (s) blev lite besviken. Han berättade på fullmäktiges "firmafest" i går kväll att han laddat för en omfattande kontrapropositionsordning. Nu är det väl bara Hans, jag själv och några andra ordföranderävar som njuter av att få genomföra en ordentlig kontrapropositionsvotering.
På tal om att leda större möten så kan jag inte låta bli att skryta lite över mina egna talanger. Förrförra helgen var jag ordförande på Företagarnas rikskongress. På denna länk kan du se hur de ger mig ett tillägg till min ordförande-CV. (Det räcker att läsa det första stycket.)
Mitt i debatten
Sedan strax före lunch har hälso- och sjukvårdsdebatten pågått i regionfullmäktigesalen, och efter knappt 20 talare återstår det ytterligare 20 talare på listan innan debatten är avslutad och vi är redo att gå till beslut. Detta blir mitt fjärde inlägg sedan i går morse och jag hoppas att det inte skrämmer bort för många läsare av denna blogg med allt för många inlägg. För mig känns det nästan som när jag frilansade på radiosporten och satt på en arena för att göra ett inhopp var tionde minut och rapporterade om de senaste målen och andra händelser.
Sjukvårdsdebatten har så här långt haft lite mer sting än de tidigare debatterna. I mitt inledningsanförande lyfte jag fram de goda resultaten för svensk sjukvård generellt (från dagens SKL-rapport) och hänvisade också till regionens egen Verksamhetsanalys 2007 för hälso- och sjukvården där vi kan se att i princip alla kurvor pekar åt rätt håll på det generella planet - bättre tillgänglighet, högre kvalitet, större förtroende och även en tendens mot bättre hälsa hos befolkningen i vår region.
Därefter lyfte jag fram majoritetens fokus i hälso- och sjukvårdsavsnittet i budgeten. Fokus är på God Vård (Socialstyrelsens föreskrift 2005:12) som jag benämnde vår nya bibel i tider av att kvalitet i sjukvården är vår religion.
- Kunskapsbaserad sjukvård
- Patientfokuserad sjukvård
- Säker sjukvård
- Jämlik sjukvård
- Tillgänglig sjukvård
- Effektiv sjukvård
Klarar vi av att fokusera arbetet i sjukvården mot dessa områden så kommer vi att få en hälso- och sjukvård som kan slå hela världen med häpnad.
Debatten efter mitt inlägg har i stor utsträckning kommit att handla om arbetet med VG Primärvård. Även om det inte är föremål för beslut i dagens budgetbeslut så har främst vänsterpartiet velat politisera frågan redan i denna debatt. Jag tycker (helt opartiskt naturligtvis) att debatten visat att det positionspapper som sju av fullmäktigepartierna ställt sig bakom håller väl. Sen återstår det en hel del arbete med remissvar, nio arbetsgrupper som ska fördjupa förslagen och vi ska politiskt mangla det hela och förhoppningsvis nå en bred överenskommelse över partigränserna som kan hålla för lång tid framåt.
Vården för personer med psykisk sjukdom eller psykisk ohälsa har också varit i fokus. Ambitionerna är höga från alla partier och det är oerhört positivt. Vår största svårighet är att få personal och strukturer för att kunna göra ännu fler goda insatser för denna patientgrupp. Det är inte möjligt att få allt man önskar, även om man har pengar och andra resurser till förfogande.
Debatten håller nu på att klinga av och antalet begärda repliken minskar, och i slutet av detta inlägg så återstår nu bara drygt 10 talare, varav jag har satt upp mig igen.
