Orustfjord cyklar vidare
För några dagar sedan bloggade jag om den minskande ohälsan och kritiserade Försäkringskassans försäkringsdirekör Stig Orustfjord för att han, i en artikel i GP, varken hade koll på sin egen statistik eller på hur läget kring måluppfyllelsen för vårdgarantin ser ut i landet där han felaktigt pekat ut Västra Götalandsregionen som ett dåligt exempel när vi istället framhålls som ett gott exempel i landet på hur vi jobbar mot måluppfyllelse av vårdgarantin.
I dagens utgåva av Göteborgs-Posten är Orustfjord återigen ute och cyklar med svepande och osakliga uttalanden om utvecklingen för psykiatrin, i en artikel om de nya sjukreglerna.
Låt mig först, innan jag går till angrepp på Orustfjord, tala om att jag är helt enig med honom om att det är viktigt att dagens passiva sjukskrivningsåtgärder i högre grad ersätts med aktiva behandlingsinsatser och det är ju det som de nya sjukskrivningsreglerna från regeringen syftar till.
Idag gör försäkringsdirektör Orustfjord nya felaktiga uttalanden om utvecklingen i psykiatrin;
Stig Orustfjord är mycket kritisk till de nedskärningar som gjorts inom den psykiatriska vården:
- När det gäller psykiatrin vågar jag påstå att vården skurit ned på de psykiatriska insatserna, samtidigt som de psykiska diagnoserna ökade väldigt kraftigt. Det där gapet blev nästan 50 procent - om diagnoserna ökade med 20-25 procent skar man nästan lika mycket i behandlingsresurserna.
Det är möjligt att Stig Orustfjord denna gång uttalar sig generellt om tillståndet i psykiatrin i landet, men det är i så fall en bild som stämmer väldigt dåligt med utvecklingen i Västra Götalandsregionen, och jag har svårt att tro att vår utveckling så dramatiskt skulle skilja sig från övriga regioner och landsting att vi har lika stora satsningar som andra har neddragningar.
Orustfjord hävdar att det skulle varit nedskärningar i psykiatrin på mellan 20-25 procent.
Lite siffor om utvecklingen av psykiatrin i Västra Götalandsregionen mellan 2003-2007 visar dock följande;
Antal vårdtillfällen, vuxenpsykiatrin +13,1%
Antal vårdtillfällen, barn- och ungdomspsykiatrin +32,5%
Antal läkarbesök, vuxenpsykiatrin +12,7%
Antal övriga besök, vuxenpsykiatrin +42,6%
Antal besök, vuxenpyskiatrin +34,2%
Antal läkarbesök, BUP +20,9%
Antal övriga besök, BUP +6,4%
Antal besök, BUP +8,7%
De ekonomiska resurser som riktats mot psykatrin (såväl vuxenpsykiatrin som BUP) har från 2005 till 2008 ökat med 17,4%, vilket motsvarar en ökning med 5-6% per år. Tyvärr har vi inte jämförbara siffror för en längre period.
Till detta kommer de stora satsningar som Västra Götalandsregionen gjort med att förstärka den psykosociala kompetensen i primärvården i form av psykologer, psykoterapeuter, psykiatrisjuksköterkor, kuratorer, socionomer med flera yrkesgrupper. I denna utveckling har Västra Götalandsregionen varit ledande och det har varit ett framgångsrikt arbete där vi från majoritetspartierna krävt att varje vårdcentral ska ha tillgång till psykosocial kompetens.
Även detta speglas, tacksamt nog, i en sidoartikel i dagens utgåva av Göteborgs-Posten.
Visst har även vi behov av att förbättra och utveckla den psykiatriska vården i Västra Götalandsregionen och arbetet mot den psykiska ohälsan. Ett våra största hinder i det arbetet är att finna den personal med rätt kompetens som vill jobba i psykiatrin. Det rekryteringsarbetet underlättas inte av att Stig Orustfjord och andra ständigt sprider en allt för negativ bild över tillståndet i psykiatrin. Vem söker sig till en verksamhet som ständigt (och felaktigt) omtalas i negativa ordalag?
I dagens utgåva av Göteborgs-Posten är Orustfjord återigen ute och cyklar med svepande och osakliga uttalanden om utvecklingen för psykiatrin, i en artikel om de nya sjukreglerna.
Låt mig först, innan jag går till angrepp på Orustfjord, tala om att jag är helt enig med honom om att det är viktigt att dagens passiva sjukskrivningsåtgärder i högre grad ersätts med aktiva behandlingsinsatser och det är ju det som de nya sjukskrivningsreglerna från regeringen syftar till.
Idag gör försäkringsdirektör Orustfjord nya felaktiga uttalanden om utvecklingen i psykiatrin;
Stig Orustfjord är mycket kritisk till de nedskärningar som gjorts inom den psykiatriska vården:
- När det gäller psykiatrin vågar jag påstå att vården skurit ned på de psykiatriska insatserna, samtidigt som de psykiska diagnoserna ökade väldigt kraftigt. Det där gapet blev nästan 50 procent - om diagnoserna ökade med 20-25 procent skar man nästan lika mycket i behandlingsresurserna.
Det är möjligt att Stig Orustfjord denna gång uttalar sig generellt om tillståndet i psykiatrin i landet, men det är i så fall en bild som stämmer väldigt dåligt med utvecklingen i Västra Götalandsregionen, och jag har svårt att tro att vår utveckling så dramatiskt skulle skilja sig från övriga regioner och landsting att vi har lika stora satsningar som andra har neddragningar.
Orustfjord hävdar att det skulle varit nedskärningar i psykiatrin på mellan 20-25 procent.
Lite siffor om utvecklingen av psykiatrin i Västra Götalandsregionen mellan 2003-2007 visar dock följande;
Antal vårdtillfällen, vuxenpsykiatrin +13,1%
Antal vårdtillfällen, barn- och ungdomspsykiatrin +32,5%
Antal läkarbesök, vuxenpsykiatrin +12,7%
Antal övriga besök, vuxenpsykiatrin +42,6%
Antal besök, vuxenpyskiatrin +34,2%
Antal läkarbesök, BUP +20,9%
Antal övriga besök, BUP +6,4%
Antal besök, BUP +8,7%
De ekonomiska resurser som riktats mot psykatrin (såväl vuxenpsykiatrin som BUP) har från 2005 till 2008 ökat med 17,4%, vilket motsvarar en ökning med 5-6% per år. Tyvärr har vi inte jämförbara siffror för en längre period.
Till detta kommer de stora satsningar som Västra Götalandsregionen gjort med att förstärka den psykosociala kompetensen i primärvården i form av psykologer, psykoterapeuter, psykiatrisjuksköterkor, kuratorer, socionomer med flera yrkesgrupper. I denna utveckling har Västra Götalandsregionen varit ledande och det har varit ett framgångsrikt arbete där vi från majoritetspartierna krävt att varje vårdcentral ska ha tillgång till psykosocial kompetens.
Även detta speglas, tacksamt nog, i en sidoartikel i dagens utgåva av Göteborgs-Posten.
Visst har även vi behov av att förbättra och utveckla den psykiatriska vården i Västra Götalandsregionen och arbetet mot den psykiska ohälsan. Ett våra största hinder i det arbetet är att finna den personal med rätt kompetens som vill jobba i psykiatrin. Det rekryteringsarbetet underlättas inte av att Stig Orustfjord och andra ständigt sprider en allt för negativ bild över tillståndet i psykiatrin. Vem söker sig till en verksamhet som ständigt (och felaktigt) omtalas i negativa ordalag?
Patientsäkerhet
Till årsskiftet så kommer Patientsäkerhetsutredningen att presentera sina förslag till förändrad lagstiftning för att öka patientsäkerheten i svensk hälso- och sjukvård. Det är en viktig och efterlängtad utredning som förhoppningsvis kan bidra till att säkerheten för patienter i sjukvården stärks.
Jag har bloggat om detta ämne tidigare, och det finns alltid anledning att återkomma till ett viktigt tema. I onsdagens nummer av Dagens Medicin "avslöjar" huvudsekreteren i utredningen, Per-Anders Sunesson, delar av det kommande innehållet. Enligt Sunesson handlar de kommande förslagen om att flytta ansvaret från den enskilda läkaren eller sjuksköterskan till organisationen och arbetsgivaren. Dagens Medicins drastiska rubrik på artikeln är därför "Chefen kan få fängelse för anställdas misstag".
Resonemanget från utredaren är logiskt till viss del. Arbetsgivaren och organisationen har ett ansvar för att organisera verksamheten så att patientsäkerheten är så hög som bara är möjligt, samtidigt kan man inte komma ifrån att den som utövar ett legitimationsyrke också måste ha ett personligt ansvar.
Om detta skriver Dennis Brinkeback, jurist, en debattartikel om i samma utgåva av Dagens Medicin (och tyvärr inte länkbar från deras hemsida). Brinkeback skriver att den mänskliga faktorn är huvudorsak till fel, och att skador i vården inte bara kan förklaras av systemfel. Han menar vidare att den inriktning som nu förordas - att jaga systemfel snarare än personliga misstag - kommer att skapa rättslösa patienter.
Det är en vågad artikel av Brinkeback som utmanar etablissemanget, som han själv skriver, i form av Läkarförbundet och Socialstyrelsen.
Per-Anders Sunesson i patientsäkerhetsutredningen betonar också i den första artikeln att det personliga ansvaret kommer att finnas kvar, och det tror jag är viktigt. Alla misstag kan inte förklaras av organisatoriska systemfel.
Det viktiga i patientsäkerhetsdebatten är att vi kan gå från en organisation som i huvudsak är en "Dömande organisation" till en "Lärande organisation". Det blir i grunden inte bättre av att vi ändrar på vem det är som ska dömas när misstag begås.
Ska vi få en verkligt lärande organisation så krävs det att alla vårdskador, patientsäkerhetsbrister och alla "nästan-händelser" kommer på bordet, utvärderas så att det är möjligt att lära av dessa incidentet för att minimera riskerna för att samma misstag ska uppstå igen. För att få en verkligt lärande organisation så borde det dömande instrumentet tas bort helt, men det är inte heller realistiskt utan att vi riskerar att få, med Brinkebacks ord, rättslösa patienter.
Lösningen ligger sannolikt i en organisation där arbetsgivaren och organisationen får ett ökat ansvar för att undanröja systemfel än vad den har idag kopplat till en förbättrad tillsynsfunktion som fokuserar på att kliniker och avdelningar inte bara har patientsäkerhetssystem utan att de aktivt arbetar med dessa system, med utvärdering och uppföljning.
Ytterst måste det även fortsatt finnas en möjlighet att ge enskilda legitimerade sjukvårdsanställda både erinringar och avstängningar om de gör uppenbara misstag.
Det viktiga just nu är att frågan är högt på dagordningen, och jag hoppas att vi under hösten kan få en bra debatt både bland professionella, administratörer och politiker i sjukvården hur en framtida patientsäkerhetslagstiftning bäst utformas för att stärka såväl patientens ställning som sjukvårdsorganisationens förmåga att utveckla sig och förbättra sig ur ett patientsäkerhetsperspektiv.
Jag har bloggat om detta ämne tidigare, och det finns alltid anledning att återkomma till ett viktigt tema. I onsdagens nummer av Dagens Medicin "avslöjar" huvudsekreteren i utredningen, Per-Anders Sunesson, delar av det kommande innehållet. Enligt Sunesson handlar de kommande förslagen om att flytta ansvaret från den enskilda läkaren eller sjuksköterskan till organisationen och arbetsgivaren. Dagens Medicins drastiska rubrik på artikeln är därför "Chefen kan få fängelse för anställdas misstag".
Resonemanget från utredaren är logiskt till viss del. Arbetsgivaren och organisationen har ett ansvar för att organisera verksamheten så att patientsäkerheten är så hög som bara är möjligt, samtidigt kan man inte komma ifrån att den som utövar ett legitimationsyrke också måste ha ett personligt ansvar.
Om detta skriver Dennis Brinkeback, jurist, en debattartikel om i samma utgåva av Dagens Medicin (och tyvärr inte länkbar från deras hemsida). Brinkeback skriver att den mänskliga faktorn är huvudorsak till fel, och att skador i vården inte bara kan förklaras av systemfel. Han menar vidare att den inriktning som nu förordas - att jaga systemfel snarare än personliga misstag - kommer att skapa rättslösa patienter.
Det är en vågad artikel av Brinkeback som utmanar etablissemanget, som han själv skriver, i form av Läkarförbundet och Socialstyrelsen.
Per-Anders Sunesson i patientsäkerhetsutredningen betonar också i den första artikeln att det personliga ansvaret kommer att finnas kvar, och det tror jag är viktigt. Alla misstag kan inte förklaras av organisatoriska systemfel.
Det viktiga i patientsäkerhetsdebatten är att vi kan gå från en organisation som i huvudsak är en "Dömande organisation" till en "Lärande organisation". Det blir i grunden inte bättre av att vi ändrar på vem det är som ska dömas när misstag begås.
Ska vi få en verkligt lärande organisation så krävs det att alla vårdskador, patientsäkerhetsbrister och alla "nästan-händelser" kommer på bordet, utvärderas så att det är möjligt att lära av dessa incidentet för att minimera riskerna för att samma misstag ska uppstå igen. För att få en verkligt lärande organisation så borde det dömande instrumentet tas bort helt, men det är inte heller realistiskt utan att vi riskerar att få, med Brinkebacks ord, rättslösa patienter.
Lösningen ligger sannolikt i en organisation där arbetsgivaren och organisationen får ett ökat ansvar för att undanröja systemfel än vad den har idag kopplat till en förbättrad tillsynsfunktion som fokuserar på att kliniker och avdelningar inte bara har patientsäkerhetssystem utan att de aktivt arbetar med dessa system, med utvärdering och uppföljning.
Ytterst måste det även fortsatt finnas en möjlighet att ge enskilda legitimerade sjukvårdsanställda både erinringar och avstängningar om de gör uppenbara misstag.
Det viktiga just nu är att frågan är högt på dagordningen, och jag hoppas att vi under hösten kan få en bra debatt både bland professionella, administratörer och politiker i sjukvården hur en framtida patientsäkerhetslagstiftning bäst utformas för att stärka såväl patientens ställning som sjukvårdsorganisationens förmåga att utveckla sig och förbättra sig ur ett patientsäkerhetsperspektiv.
FRA och läkemedel
Den stora media politiska diskussionen den senaste veckan har handlat om riksdagens reglering av FRA:s möjligheter till att "avlyssna" trafik via mejl- och mobiltelefoner. Många har frågat mig sista veckan var jag står i frågan och jag måste erkänna att jag vet för lite i grundfrågan. Vad jag förstår så har FRA i dag agerat i laglöst land, och en reglering av deras befogenheter är av godo. Kommer en vanlig Svensson att få sina mejl lästa eller sin mobiltrafik kartlagd? Nja, jag har svårt att se hur de resurserna skulle finnas, men det är ändå ett intrång i den enskildes integritet som jag som liberal har svårt att ställa mig på barrikaderna och försvara.
Med hela FRA-diskussionen med mig samtalade jag idag med en man som har problem med att hans mamma har alkoholproblem och därtill visst tablettmissbruk. Att få ett recept på tabletter är inte svårt. Skriver inte en läkare ut kan man gå till nästa, och skriver denna ut är det bara att vandra vidare för att få ytterligare någon att förskriva lite mer. Ingen "avlyssnar" förskrivningen av läkemedel.
Återigen ställs några viktiga principer mot varandra. Å ena sidan läkarnas fria förskrivningsrätt och patientens integritetsskydd och å andra sidan behovet av att skydda den enskilde (en missbrukare) från sig själv.
Under en längre tid har det utlovats en läkemedelslista som förskrivande doktorer kan ha som stöd när han eller hon ska förskriva läkemedel så att inte nya läkemedel "krockar" med andra läkemedel som patienten redan tar. En läkemedelslista kan också ge information om vilka läkemedel som redan förskrivs för att minska riskerna till förskrivning som kan leda till missbruk. Möjligheten för läkare att kunna använda en sådan läkemedelslista bygger dock på patientens samtycke att läkaren får ta del av listan.
Det går självklart aldrig att bygga system som gör det omöjligt att skydda enskilda människor från sig själva, men det går att bygga system som gör att varningsklockorna ringer. Om en patient inte ger samtycke är det också en varningsklocka om hon samtidigt önskar få "missbrukstabletter" utskrivna.
En bättre övervakning av läkemedelsförskrivningen känns minst lika angeläget som tillstånd för FRA att avlyssna. Den stora vinnaren blir enskilda människor som får en säkrare läkemedelsförskrivning, men också samhället i form av mindre onödig förskrivning och mindre förskrivning av läkemedel som kan ge upphov till negativa interaktioner med andra läkemedel.
Med hela FRA-diskussionen med mig samtalade jag idag med en man som har problem med att hans mamma har alkoholproblem och därtill visst tablettmissbruk. Att få ett recept på tabletter är inte svårt. Skriver inte en läkare ut kan man gå till nästa, och skriver denna ut är det bara att vandra vidare för att få ytterligare någon att förskriva lite mer. Ingen "avlyssnar" förskrivningen av läkemedel.
Återigen ställs några viktiga principer mot varandra. Å ena sidan läkarnas fria förskrivningsrätt och patientens integritetsskydd och å andra sidan behovet av att skydda den enskilde (en missbrukare) från sig själv.
Under en längre tid har det utlovats en läkemedelslista som förskrivande doktorer kan ha som stöd när han eller hon ska förskriva läkemedel så att inte nya läkemedel "krockar" med andra läkemedel som patienten redan tar. En läkemedelslista kan också ge information om vilka läkemedel som redan förskrivs för att minska riskerna till förskrivning som kan leda till missbruk. Möjligheten för läkare att kunna använda en sådan läkemedelslista bygger dock på patientens samtycke att läkaren får ta del av listan.
Det går självklart aldrig att bygga system som gör det omöjligt att skydda enskilda människor från sig själva, men det går att bygga system som gör att varningsklockorna ringer. Om en patient inte ger samtycke är det också en varningsklocka om hon samtidigt önskar få "missbrukstabletter" utskrivna.
En bättre övervakning av läkemedelsförskrivningen känns minst lika angeläget som tillstånd för FRA att avlyssna. Den stora vinnaren blir enskilda människor som får en säkrare läkemedelsförskrivning, men också samhället i form av mindre onödig förskrivning och mindre förskrivning av läkemedel som kan ge upphov till negativa interaktioner med andra läkemedel.
35 000 läkare är för få
I Sverige finns det, enligt uppgift, 35 000 utbildade läkare under 65 år. Hur många av dem som är yrkesverksamma är lite svårare att svara på. Det finns läkare som forskar på heltid eller deltid, läkare som jobbar administrativt i sjukhusledningar på hel- eller deltid, läkare som valt en annan karriär i t ex läkemedelsbranschen osv.
Det vi med säkerhet vet är att det är väldigt många fler läkare idag än för 40 år sedan. Vissa hävdar att det är en femdubbling sedan dess. Det vi också med säkerhet vet är att de som är yrkesverksamma är för få. Idag skriver Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm om bristen på läkare på GP:s debattsida. Hon, liksom många av oss andra, efterlyser fler utbildningsplatser i Sverige. Det är positivt och en delvis ändrad attityd från Läkarförbundet som många år tillbaka var motståndare till ökad läkarutbildning utifrån tesen om om att ett för stort utbud skulle kunna verka menligt på löneutvecklingen.
Få, om ens något land, har samma läkartäthet som Sverige - hur kan det komma sig att vi har en brist på läkare? Trots att Sverige i många fått förlita sig på att andra länder ska utbilda läkare till vår sjukvård, såväl svenskar som studerat i andra länder som läkare från andra länder som kommit som färdigutbildade till Sverige, så är det först från i år som läkarutbildningen har utökats. Förhoppningsvis sker en fortsatt utökning i den kommande budgeten från regeringen.
Precis som Eva Nilsson Bågenholm skriver så finns det möjligheter till reformer av svenska hälso- och sjukvård som kan minska risken för en större läkarbrist. En fråga som jag tror vi i än högre grad måste fundera på i svensk sjukvård är vem som gör vad. Hur utnyttjar vi varje personalkategoris kompetens bäst? Ägnar läkare för mycket tid åt sådant som sjuksköterskor eller läkarsekreterare borde göra? Ägnar sjuksköterskorna mycket tid åt uppgifter som en undersköterska har tillräcklig utbildning och kompetens för?
Mitt svar på dessa frågor är JA. I flera fall försöker vi ibland organisera vården utifrån vad vi har för personal, istället för att anpassa personalmixen till de vårduppgifter som ska utföras. På detta område tror jag absolut att det finns en effektiviseringspotential.
Oavsett detta så måste Sverige se till att bli självförsörjande på läkare. Vi kan inte förlita oss på att andra länder ska svara för utbildning av läkare till svensk hälso- och sjukvård. Bedömer vi att vi har ett ökad behov av läkare så måste det mötas av fler utbildningsplatser. Det ställer i sin tur stora krav på regioner och landsting att i nästa steg ha en högkvalitativ AT- och ST-utbildning för de grundutbildade läkarna så att de får de färdigheter som behövs för att kunna upprätthålla en hög kvalitet i svensk hälso- och sjukvård.
Det vi med säkerhet vet är att det är väldigt många fler läkare idag än för 40 år sedan. Vissa hävdar att det är en femdubbling sedan dess. Det vi också med säkerhet vet är att de som är yrkesverksamma är för få. Idag skriver Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm om bristen på läkare på GP:s debattsida. Hon, liksom många av oss andra, efterlyser fler utbildningsplatser i Sverige. Det är positivt och en delvis ändrad attityd från Läkarförbundet som många år tillbaka var motståndare till ökad läkarutbildning utifrån tesen om om att ett för stort utbud skulle kunna verka menligt på löneutvecklingen.
Få, om ens något land, har samma läkartäthet som Sverige - hur kan det komma sig att vi har en brist på läkare? Trots att Sverige i många fått förlita sig på att andra länder ska utbilda läkare till vår sjukvård, såväl svenskar som studerat i andra länder som läkare från andra länder som kommit som färdigutbildade till Sverige, så är det först från i år som läkarutbildningen har utökats. Förhoppningsvis sker en fortsatt utökning i den kommande budgeten från regeringen.
Precis som Eva Nilsson Bågenholm skriver så finns det möjligheter till reformer av svenska hälso- och sjukvård som kan minska risken för en större läkarbrist. En fråga som jag tror vi i än högre grad måste fundera på i svensk sjukvård är vem som gör vad. Hur utnyttjar vi varje personalkategoris kompetens bäst? Ägnar läkare för mycket tid åt sådant som sjuksköterskor eller läkarsekreterare borde göra? Ägnar sjuksköterskorna mycket tid åt uppgifter som en undersköterska har tillräcklig utbildning och kompetens för?
Mitt svar på dessa frågor är JA. I flera fall försöker vi ibland organisera vården utifrån vad vi har för personal, istället för att anpassa personalmixen till de vårduppgifter som ska utföras. På detta område tror jag absolut att det finns en effektiviseringspotential.
Oavsett detta så måste Sverige se till att bli självförsörjande på läkare. Vi kan inte förlita oss på att andra länder ska svara för utbildning av läkare till svensk hälso- och sjukvård. Bedömer vi att vi har ett ökad behov av läkare så måste det mötas av fler utbildningsplatser. Det ställer i sin tur stora krav på regioner och landsting att i nästa steg ha en högkvalitativ AT- och ST-utbildning för de grundutbildade läkarna så att de får de färdigheter som behövs för att kunna upprätthålla en hög kvalitet i svensk hälso- och sjukvård.
Minskad ohälsa
Så var midsommarhelgen avklarad, och jag har en kalender fri från möten de närmaste veckorna. Tyvärr finns det fortfarande en del arbete som ska göras så jag kommer att blanda lite arbete med ledighet när jag kan. Som regionråd har jag ingen formell semester, men jag tänker vara ledig så mycket det går framöver. Det gör också att jag kommer att vara lite mindre intensiv med mitt bloggande de kommande sommarveckorna.
I Göteborgs-Posten finns idag en artikel (inte i nätupplagan) med rubriken "Västra Götaland halkar efter svensk hälsotrend". Bakgrunden till artikeln är den senaste ohälsostatistiken från försäkringskassan som presenterades i torsdags. I artikeln säger försäkringsdirektör Stig Orustfjord att det är oroväckande att minskningen i ohälsotalen går trögare i Västra Götaland än i övriga landet, och tror sig veta att en del av skillnaden hänger samman med vårdköerna i Västra Götalandsregionen.
Det är ett häpnadsväckande uttalande från en försäkringsdirektör. Har han ens läst sin egen statistik?
I oktober 2005 satte försäkringskassan upp måltal för de olika länen om hur mycket ohälsotalen skulle minska till slutet av 2008. Det nationella målet sattes till ett ohälsotal på 37 dagar. I det läget (augusti 2005) uppgick ohälsotalet till 41,8 dagar, med en spridning från Stockholm med 35,6 dagar till Nottbotten med 52,4 dagar. Varje län fick sitt eget mål.
Det är mot denna bakgrund det nu görs en uppföljning per maj 2008. Det nationella ohälsotalet är nästan i mål och ligger per sista maj på 37,3 dagar. Hur har det då gått för Västra Götaland där det enligt försäkringsdirektör Orustfjord går trögare än i landet i övrigt?
Sedan augusti 2005 till maj 2008 har Västra Götalands ohälsotal minskat 10,9%, vilket kan jämföras med rikets 10,8%. På vilket sätt är det trögare? Förutom Norrlandslänen och skoglänen som fått ett större åtagande är resultatet för Västra Götaland istället bland den bästa utvecklingen i landet.
Västra Götaland har tillsammans med Östergötland också fått det största åtagandet förutom Norrlands- och skogslänen. Västra Götalands åtagande var till exempel procentuellt dubbelt så stort som Stockholms.
Västra Götaland har en bit kvar till sitt mål och ligger fortfarande 1,2 dagar kvar till målet med ett ohälsotal på 37,3 dagar.
Beror det då på sjukvården och bristande tillgänglighet att det är en bit kvar till måluppfyllelse? Visst har även Västra Götalandsregionen, som övriga landsting, vissa problem med att klara vårdgarantin fullt ut, men förändringen och förbättringen i Västra Götalandsregionen är större i vår regionen än i nästan hela landet, vilket framgår av den rapport som SKL också presenterade i torsdags.
Vad gäller måluppfyllelsen av vårdgarantin i primärvården ligger Västra Götalandsregionen bland de tre bästa regionerna och landstingen. Vad gäller vårdgarantin i länssjukvården för besök och behandling så tillhör regionen Topp-5 när det gäller besöksgarantin och klart bättre än rikssnittet vad gäller behandling. Dessutom har vi det kanske bästa utvecklingen under det senaste året vad gäller såväl besök som behandling.
Stig Orustfjord borde som försäkringsdirektör ha lite bättre på fötterna när han uttalar sig i media och sprider myter och bilder som inte stämmer med den statistik som han bland annat själv är ansvarig för. Skärpning!
I Göteborgs-Posten finns idag en artikel (inte i nätupplagan) med rubriken "Västra Götaland halkar efter svensk hälsotrend". Bakgrunden till artikeln är den senaste ohälsostatistiken från försäkringskassan som presenterades i torsdags. I artikeln säger försäkringsdirektör Stig Orustfjord att det är oroväckande att minskningen i ohälsotalen går trögare i Västra Götaland än i övriga landet, och tror sig veta att en del av skillnaden hänger samman med vårdköerna i Västra Götalandsregionen.
Det är ett häpnadsväckande uttalande från en försäkringsdirektör. Har han ens läst sin egen statistik?
I oktober 2005 satte försäkringskassan upp måltal för de olika länen om hur mycket ohälsotalen skulle minska till slutet av 2008. Det nationella målet sattes till ett ohälsotal på 37 dagar. I det läget (augusti 2005) uppgick ohälsotalet till 41,8 dagar, med en spridning från Stockholm med 35,6 dagar till Nottbotten med 52,4 dagar. Varje län fick sitt eget mål.
Det är mot denna bakgrund det nu görs en uppföljning per maj 2008. Det nationella ohälsotalet är nästan i mål och ligger per sista maj på 37,3 dagar. Hur har det då gått för Västra Götaland där det enligt försäkringsdirektör Orustfjord går trögare än i landet i övrigt?
Sedan augusti 2005 till maj 2008 har Västra Götalands ohälsotal minskat 10,9%, vilket kan jämföras med rikets 10,8%. På vilket sätt är det trögare? Förutom Norrlandslänen och skoglänen som fått ett större åtagande är resultatet för Västra Götaland istället bland den bästa utvecklingen i landet.
Västra Götaland har tillsammans med Östergötland också fått det största åtagandet förutom Norrlands- och skogslänen. Västra Götalands åtagande var till exempel procentuellt dubbelt så stort som Stockholms.
Västra Götaland har en bit kvar till sitt mål och ligger fortfarande 1,2 dagar kvar till målet med ett ohälsotal på 37,3 dagar.
Beror det då på sjukvården och bristande tillgänglighet att det är en bit kvar till måluppfyllelse? Visst har även Västra Götalandsregionen, som övriga landsting, vissa problem med att klara vårdgarantin fullt ut, men förändringen och förbättringen i Västra Götalandsregionen är större i vår regionen än i nästan hela landet, vilket framgår av den rapport som SKL också presenterade i torsdags.
Vad gäller måluppfyllelsen av vårdgarantin i primärvården ligger Västra Götalandsregionen bland de tre bästa regionerna och landstingen. Vad gäller vårdgarantin i länssjukvården för besök och behandling så tillhör regionen Topp-5 när det gäller besöksgarantin och klart bättre än rikssnittet vad gäller behandling. Dessutom har vi det kanske bästa utvecklingen under det senaste året vad gäller såväl besök som behandling.
Stig Orustfjord borde som försäkringsdirektör ha lite bättre på fötterna när han uttalar sig i media och sprider myter och bilder som inte stämmer med den statistik som han bland annat själv är ansvarig för. Skärpning!
Akutsjukvården
Sen onsdag kväll och EM-sommaren är över - för svenska fotbollslandslaget. Förstår inte riktigt hypen kring EM. GAIS var ju inte med i år heller. Som fotbollsälskare är EM trevligt och det är faktiskt ganska skönt att slippa den ångest och de nerver och den anspänning som följer med att GAIS spelar allsvensk match. Fotbolls-EM är avkoppling där man kan njuta av spelet utan att behöva bry sig så mycket om resultatet. Och nej, jag tror inte ens att GAIS hade slagit Ryssland ikväll.
Under dagen har vi haft terminens sista sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i regionen, med flera både viktiga och intressanta ärenden. Några av dem var;
- allmän pneumokockvaccination för alla som föds efter sista september 2009.
- utveckling av ersättningssystem och målrelaterad ersättning för sjukhusens somatik och psykiatri
- screening för 65-åriga män för bukaortaaneurysm (bråck på kroppspulsådern)
- återrapport kring den breda översynen av cancersjukvården och satsning på 15 Mkr för förbättrad palliativ vård
Dessutom lade majoritetspartierna - (fp), (c) och (s) - fram ett förslag om att ta fram en plan för hur akutsjukvården kan utvecklas i regionen. Jag skulle vilja säga att det finns inget annan område i sjukvården som är så rosat och risat. Rosat för de fantastiska livräddande åtgärder som görs, och risat för långa väntetider, bristande service och dålig information.
HSU har idag gett hälso- och sjukvårdsdirektören i uppdrag att göra en översyn av akutsjukvården och återkomma med en utvecklingsplan där vi särskilt önskar få några frågor belysta med förslag till åtgärder;
- bättre bemötande, service information och vägledning till patienterna
- verksamhetsanpassad bemanning
- behovet av akutläkare
- bättre flöden och logistik, samt
- måltal för verksamheten
Måltal för verksamheten handlar om att på akuterna planera bemanning, rutiner, organisation och flöden så att X % av dem som söker vård vid akuten skall vara utredda och bedömda inom Y timmar, och att ytterligare Z % skall vara utredda, bedömda och klara inom W timmar.
Det har förts en debatt om vårdgarantier, men det går aldrig att garantera något vad gäller akutverksamheten - det är ett av syftena med en akutmottagning, man vet aldrig vad som händer eller när det kommer högre prioriterade patienter som måste gå före dem som redan väntat länge. Dessutom kan man fråga sig hur en patient med en vårdgaranti på en akutmottagning ska kunna kompenseras om garantitiden inte följs? vård på en annan akutmottagning??
Sjukhusens akutmottagningar är viktiga trygghetssymboler, och då är det viktigt att såväl invånare som patienter känner trygghet i att kunna få ett professionellt bemötande och en professionell medicinsk hjälp inom rimliga tidsgränser.
Under dagen har vi haft terminens sista sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i regionen, med flera både viktiga och intressanta ärenden. Några av dem var;
- allmän pneumokockvaccination för alla som föds efter sista september 2009.
- utveckling av ersättningssystem och målrelaterad ersättning för sjukhusens somatik och psykiatri
- screening för 65-åriga män för bukaortaaneurysm (bråck på kroppspulsådern)
- återrapport kring den breda översynen av cancersjukvården och satsning på 15 Mkr för förbättrad palliativ vård
Dessutom lade majoritetspartierna - (fp), (c) och (s) - fram ett förslag om att ta fram en plan för hur akutsjukvården kan utvecklas i regionen. Jag skulle vilja säga att det finns inget annan område i sjukvården som är så rosat och risat. Rosat för de fantastiska livräddande åtgärder som görs, och risat för långa väntetider, bristande service och dålig information.
HSU har idag gett hälso- och sjukvårdsdirektören i uppdrag att göra en översyn av akutsjukvården och återkomma med en utvecklingsplan där vi särskilt önskar få några frågor belysta med förslag till åtgärder;
- bättre bemötande, service information och vägledning till patienterna
- verksamhetsanpassad bemanning
- behovet av akutläkare
- bättre flöden och logistik, samt
- måltal för verksamheten
Måltal för verksamheten handlar om att på akuterna planera bemanning, rutiner, organisation och flöden så att X % av dem som söker vård vid akuten skall vara utredda och bedömda inom Y timmar, och att ytterligare Z % skall vara utredda, bedömda och klara inom W timmar.
Det har förts en debatt om vårdgarantier, men det går aldrig att garantera något vad gäller akutverksamheten - det är ett av syftena med en akutmottagning, man vet aldrig vad som händer eller när det kommer högre prioriterade patienter som måste gå före dem som redan väntat länge. Dessutom kan man fråga sig hur en patient med en vårdgaranti på en akutmottagning ska kunna kompenseras om garantitiden inte följs? vård på en annan akutmottagning??
Sjukhusens akutmottagningar är viktiga trygghetssymboler, och då är det viktigt att såväl invånare som patienter känner trygghet i att kunna få ett professionellt bemötande och en professionell medicinsk hjälp inom rimliga tidsgränser.
Diabetesresultat
Nationella diabetesregistret (NDR) har idag presenterat sin årsrapport kring 2007 års resultat av den svenska diabetsvården. Diabetesregistret är att av de kvalitetsregister som funnits längst och som också publicerar sina resultat publikt. Det är oerhört viktigt att hälso- och sjukvården fortsätter att utveckla former för att mäta och följa kvalitet och att mäta resultaten för att kunna göra jämförelser över tid och mellan olika enheter.
NDR är i det fallet, tillsammans med några andra register, förebilden och modellen för arbetet med kvalitetsregister. Att mäta resultat kan få ett antal olika effekter. En är att duktiga verksamheter (grattis till Jönköping som har bäst resultat i Landstingsindex!) får bekräftelse på ett bra jobb. En annan är att de som hamnar hyfsat till ser utvecklingspotentialen och förbättrar sig till nästa gång (varav Västra Götalandsregionen förhoppningsvis är en av dem). En tredje är att man stoppar huvudet i sanden och förklarar sina resultat med brister i mätmetoder eller någon annan yttre faktor.
De senaste åren med ökad öppenhet kring resultat i vården har också inneburit en mognad så att strutsmentalitet minskat kraftigt och det svenska mästerskapet i bortförklaringar har uteblivet. Visst finns det faktorer som det inte tas hänsyn till och visst finns särskilda omständigheter för vissa enheter eller vissa landsting som inte viktas i tillräcklig utsträckning. En närstående medarbetare till mig sa en gång det tankeväckande; "Visst kan man säga att vi jämför äpplen och päron, men vi jämför i alla fall frukt".
Jag vill dock hävda att vi inte jämför äpplen och päron - vi jämför möjligen olika äppelsorter.
Alla jämförelser i form av medicinska resultat kommer att leda till utveckling och förbättring i vården. Ingen vill vara sämst i klassen, och bra vill oftast bli bättre. Det stora problemet och som gör att resultateten i flera kvalitetsregister kan ifrågasättas är den bristande anslutningsgraden.
När NDR gör ett Landstingsindex och samlar poängen kring olika kvalitetsfaktorer så är det bara 16 av 21 landsting som klarar ribban på minst 40% registrering av patienterna. Inget av de båda andra stora regionerna - Stockholm och Skåne - klarar ribban. Det är också spännande att notera att man inte "fuskar till sig" en bra placering genom en selektiv registrering. Alla tre landstingen på pallplats (Jönköping, Östergötland och Gävleborg) hamnar också på Topp-5 i anslutningsgrad.
Västra Götalandsregionen hamnar på en sjunde plats i indexranking och på en nionde plats i anslutningsgrad. Det är OK, men inte mer.
Jag är övertygad om att alla som arbetar med diabetespatienter känner samma engagemang som vi politiker för att ytterligare förbättra resultaten till årsrapporten från 2008 som kommer om ett år.
Kvalitetsregistren är, och kommer i ännu högre grad att bli, en otroligt viktig förändrings- och förbättringsfaktor i svensk hälso- och sjukvård. Tack till Soffia Gudbjörnsdottir vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset som är registerhållare för NDR, och alla andra som driver på denna utveckling i sjukvården.
NDR är i det fallet, tillsammans med några andra register, förebilden och modellen för arbetet med kvalitetsregister. Att mäta resultat kan få ett antal olika effekter. En är att duktiga verksamheter (grattis till Jönköping som har bäst resultat i Landstingsindex!) får bekräftelse på ett bra jobb. En annan är att de som hamnar hyfsat till ser utvecklingspotentialen och förbättrar sig till nästa gång (varav Västra Götalandsregionen förhoppningsvis är en av dem). En tredje är att man stoppar huvudet i sanden och förklarar sina resultat med brister i mätmetoder eller någon annan yttre faktor.
De senaste åren med ökad öppenhet kring resultat i vården har också inneburit en mognad så att strutsmentalitet minskat kraftigt och det svenska mästerskapet i bortförklaringar har uteblivet. Visst finns det faktorer som det inte tas hänsyn till och visst finns särskilda omständigheter för vissa enheter eller vissa landsting som inte viktas i tillräcklig utsträckning. En närstående medarbetare till mig sa en gång det tankeväckande; "Visst kan man säga att vi jämför äpplen och päron, men vi jämför i alla fall frukt".
Jag vill dock hävda att vi inte jämför äpplen och päron - vi jämför möjligen olika äppelsorter.
Alla jämförelser i form av medicinska resultat kommer att leda till utveckling och förbättring i vården. Ingen vill vara sämst i klassen, och bra vill oftast bli bättre. Det stora problemet och som gör att resultateten i flera kvalitetsregister kan ifrågasättas är den bristande anslutningsgraden.
När NDR gör ett Landstingsindex och samlar poängen kring olika kvalitetsfaktorer så är det bara 16 av 21 landsting som klarar ribban på minst 40% registrering av patienterna. Inget av de båda andra stora regionerna - Stockholm och Skåne - klarar ribban. Det är också spännande att notera att man inte "fuskar till sig" en bra placering genom en selektiv registrering. Alla tre landstingen på pallplats (Jönköping, Östergötland och Gävleborg) hamnar också på Topp-5 i anslutningsgrad.
Västra Götalandsregionen hamnar på en sjunde plats i indexranking och på en nionde plats i anslutningsgrad. Det är OK, men inte mer.
Jag är övertygad om att alla som arbetar med diabetespatienter känner samma engagemang som vi politiker för att ytterligare förbättra resultaten till årsrapporten från 2008 som kommer om ett år.
Kvalitetsregistren är, och kommer i ännu högre grad att bli, en otroligt viktig förändrings- och förbättringsfaktor i svensk hälso- och sjukvård. Tack till Soffia Gudbjörnsdottir vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset som är registerhållare för NDR, och alla andra som driver på denna utveckling i sjukvården.
Psykiatrin i siffror
Dagens huvudnyhet på radion när jag åkte till Vänersborg i morse handlade om att unga kvinnor (15-24 år) mår allt sämre. Beviset för detta är den rapport "Beskrivning av vårdutnyttjande i psykiatrin" som Socialstyrelsen idag presenterar. I den rapporten syns det tydligt att det är unga kvinnors konsumtion av psykiatrisk slutenvård som är den stora förändringen sett över en 10-årsperiod.
Betyder det att unga kvinnor successivt mår allt sämre, eller är det så att regioner och landsting har blivit bättre på att uppmärksamma behovet av vård för denna grupp?
Jag tror det är en kombination av båda delar. Vi vet från andra undersökningar att unga kvinnor är den grupp som upplever sämst psykisk hälsa på grund av stress, många krav med mera. Vi vet från andra undersökningar att utvecklingen har accelererat de senaste decennierna i en högre takt än för andra grupper.
Samtidigt har sjukvården blivit bättre på att möta denna grupp. Under det senaste decenniet så har antalet slutenvårdsplatser för t ex behandling av ätstörningar ökat. Då ökar också antalet slutenvårdsbesök och slutenvårdsdagar i psykiatrin för denna grupp. Jag skulle vilja hävda att Socialstyrelsens rapport är ett bevis främst på att regioner och landsting har lyckats väl med att öka vården för den växande gruppen unga kvinnor med psykisk ohälsa.
Vad som sedan måste göras åt det för att bryta denna utveckling är en annan fråga, och där har jag lika få enkla svar som de flesta andra. Jag är dock övertygad om att vi borde få en bredare samhällsdebatt om problematiken.
Socialstyrelsens rapport visar också på stora regionala skillnader i vårdutnyttjande inom såväl den öppna psykiatrin som i slutenvården. Jag kan konstatera att Västra Götalandsregionen ligger strax under rikssnittet vad gäller antalet vårdtillfällen per 100 000 invånare i slutenvården. (Räknar man bort Stockholm som har en extremt hög siffra så hamnar vi istället klart över rikssnittet.) För öppenvården ligger vi istället strax över snittet (trots Stockholms höga siffror också här).
En enkel analys kan ge vid handen att vi har en väl utbyggd öppenvård, men sämre slutenvård. Nja, skulle jag vilja hävda. Inget landsting/region har flera psykiatriska slutenvårdsplatser än Västra Götalandsregionen. Vi har alltså fler än man har i Stockholm som har mer än 50% fler vårdtillfällen än vad vi har. Förklaringen stavas att vi har långa vårdtider inom psykiatrin. Långa vårdtider som inte borde bero en bristande öppenvård, utan på annat.
Vad, är då den naturliga frågan, och den tänker jag ställa framöver. Varför har vi så långa vårdtider jämfört med de flesta andra landsting? Är det bra eller dåligt i ett medicinskt perspektiv? i ett socialt perspektiv? i ett tillgänglighetsperspektiv? i ett ekonomiskt perspektiv? Går det att göra den psykiatriska slutenvården både bättre och mer effektiv?
Dagens rapport för Socialstyrelsen reser en mängd frågor som kräver svar. Svaren kan förhoppningsvis hjälpa oss att ytterligare utveckla psykiatrin för att ge bästa möjliga hjälp och stöd till människor med psykisk sjukdom eller som drabbas av annan psykisk ohälsa.
Betyder det att unga kvinnor successivt mår allt sämre, eller är det så att regioner och landsting har blivit bättre på att uppmärksamma behovet av vård för denna grupp?
Jag tror det är en kombination av båda delar. Vi vet från andra undersökningar att unga kvinnor är den grupp som upplever sämst psykisk hälsa på grund av stress, många krav med mera. Vi vet från andra undersökningar att utvecklingen har accelererat de senaste decennierna i en högre takt än för andra grupper.
Samtidigt har sjukvården blivit bättre på att möta denna grupp. Under det senaste decenniet så har antalet slutenvårdsplatser för t ex behandling av ätstörningar ökat. Då ökar också antalet slutenvårdsbesök och slutenvårdsdagar i psykiatrin för denna grupp. Jag skulle vilja hävda att Socialstyrelsens rapport är ett bevis främst på att regioner och landsting har lyckats väl med att öka vården för den växande gruppen unga kvinnor med psykisk ohälsa.
Vad som sedan måste göras åt det för att bryta denna utveckling är en annan fråga, och där har jag lika få enkla svar som de flesta andra. Jag är dock övertygad om att vi borde få en bredare samhällsdebatt om problematiken.
Socialstyrelsens rapport visar också på stora regionala skillnader i vårdutnyttjande inom såväl den öppna psykiatrin som i slutenvården. Jag kan konstatera att Västra Götalandsregionen ligger strax under rikssnittet vad gäller antalet vårdtillfällen per 100 000 invånare i slutenvården. (Räknar man bort Stockholm som har en extremt hög siffra så hamnar vi istället klart över rikssnittet.) För öppenvården ligger vi istället strax över snittet (trots Stockholms höga siffror också här).
En enkel analys kan ge vid handen att vi har en väl utbyggd öppenvård, men sämre slutenvård. Nja, skulle jag vilja hävda. Inget landsting/region har flera psykiatriska slutenvårdsplatser än Västra Götalandsregionen. Vi har alltså fler än man har i Stockholm som har mer än 50% fler vårdtillfällen än vad vi har. Förklaringen stavas att vi har långa vårdtider inom psykiatrin. Långa vårdtider som inte borde bero en bristande öppenvård, utan på annat.
Vad, är då den naturliga frågan, och den tänker jag ställa framöver. Varför har vi så långa vårdtider jämfört med de flesta andra landsting? Är det bra eller dåligt i ett medicinskt perspektiv? i ett socialt perspektiv? i ett tillgänglighetsperspektiv? i ett ekonomiskt perspektiv? Går det att göra den psykiatriska slutenvården både bättre och mer effektiv?
Dagens rapport för Socialstyrelsen reser en mängd frågor som kräver svar. Svaren kan förhoppningsvis hjälpa oss att ytterligare utveckla psykiatrin för att ge bästa möjliga hjälp och stöd till människor med psykisk sjukdom eller som drabbas av annan psykisk ohälsa.
Liten påverkan av strejken
Under de veckor som Vårdförbundet strejkade under april och maj (främst i maj) pågick heta diskussioner om hur mycket detta skulle försämra måluppfyllelsen av vårdgarantin. När hela, eller stora delar av sjukhus, togs ut i strejk flyttades patienter och resurser till andra sjukhus i regionen för att i första hand säkerställa omhändertagandet av de akut sjuka patienterna. Patienter inbokade för planerade operationer prioriterades ned.
Många av de tal som snurrade runt talade om många tusen inställda operationer och 5-8 gånger så många inställda planerade bedömningsbesök hos specialistläkare på sjukhusen. Jag förhöll mig skeptisk till att omfattningen skulle komma att bli så stor, men som i alla konflikter så blir övertonerna i debatten allt för ofta allt för höga.
I dag fick vi svart på vitt vilka effekter strejken fått i Västra Götalandsregionen under maj månad. Siffrorna visar att effekten var relativt ringa. Tvärtemot vad många gissat så är antalet väntande till besök respektive behandling färre den sista maj än den sista april.
Antalet väntande till ett mottagningsbesök sjönk med totalt 853 personer, och antalet sjönk inom alla tre kategorierna.
Väntande inom garantitiderna,
Patientvald väntan >180 dagar, och
Väntat mer än vårdgarantin 90 dagar.
8 600 patienter som väntat för länge per april blev till 8 200 patienter per maj.
Däremot ökade antalet väntande till operation/behandling, och lite förvånande var det främst i gruppen de riktiga långväntarna (de som tvingats vänta i mer än 180 dagar) som ökade från april till maj. Den gruppen ökade från 1100 till 1500 på en månad. Det kan dock inte ha varit en strejkeffekt då de redan väntat i mer än fem månader innan de trillade över i våra rödmarkerade staplar. Den sista maj var det fortfarande drygt 3 000 patienter som väntat längre än garantitiderna på operation/behandling i Västra Götalandsregionen.
Strejken var självklart inte bra för produktionen i hälso- och sjukvården, men fick heller inga dramatiska effekter i vår månatliga uppföljning. Maj månad brukar vara en ganska bra produktionsmånad, nu blev den något sämre och jag är glad för de patienter som inte drabbats och jag tycker det är viktigt att inte sjuksköterskorna får bära hundhuvudet för kraftigt växande vårdköer.
Många av de tal som snurrade runt talade om många tusen inställda operationer och 5-8 gånger så många inställda planerade bedömningsbesök hos specialistläkare på sjukhusen. Jag förhöll mig skeptisk till att omfattningen skulle komma att bli så stor, men som i alla konflikter så blir övertonerna i debatten allt för ofta allt för höga.
I dag fick vi svart på vitt vilka effekter strejken fått i Västra Götalandsregionen under maj månad. Siffrorna visar att effekten var relativt ringa. Tvärtemot vad många gissat så är antalet väntande till besök respektive behandling färre den sista maj än den sista april.
Antalet väntande till ett mottagningsbesök sjönk med totalt 853 personer, och antalet sjönk inom alla tre kategorierna.
Väntande inom garantitiderna,
Patientvald väntan >180 dagar, och
Väntat mer än vårdgarantin 90 dagar.
8 600 patienter som väntat för länge per april blev till 8 200 patienter per maj.
Däremot ökade antalet väntande till operation/behandling, och lite förvånande var det främst i gruppen de riktiga långväntarna (de som tvingats vänta i mer än 180 dagar) som ökade från april till maj. Den gruppen ökade från 1100 till 1500 på en månad. Det kan dock inte ha varit en strejkeffekt då de redan väntat i mer än fem månader innan de trillade över i våra rödmarkerade staplar. Den sista maj var det fortfarande drygt 3 000 patienter som väntat längre än garantitiderna på operation/behandling i Västra Götalandsregionen.
Strejken var självklart inte bra för produktionen i hälso- och sjukvården, men fick heller inga dramatiska effekter i vår månatliga uppföljning. Maj månad brukar vara en ganska bra produktionsmånad, nu blev den något sämre och jag är glad för de patienter som inte drabbats och jag tycker det är viktigt att inte sjuksköterskorna får bära hundhuvudet för kraftigt växande vårdköer.
Läkemedelsverket
Av de centrala myndigheterna inom hälso- och sjukvårdssektorn är nog Läkemedelsverket (LMV) den mest anonyma av dem. Den senaste veckan har dock några LMV hamnat i media. Kanske inte i medias fokus, men i alla fall i media.
I förra veckan rapporterades om att regeringen utsett en ny generaldirektör för Läkemedelsverket. Christina Rångemark Åkerman kommer att efterträda Gunnar Alvan som generaldirektör. Vet egentligen ingenting om Rångemark Åkerman men det jag läst om hennes bakgrund i läkemedelsbranchen bådar gott.
Min första reaktion när jag läste att LMV fått en ny generaldirektör var att jag frågade mig om LMV fortfarande behövs. Vad jag förstår är det egentligen i "det europeiska läkemedelsverket" som beslut om att godkänna nya läkemedel fattas. Det svenska läkemedelsverket har inte längre samma roll som tidigare, och i en tid när regeringen ser över behovet av hur många statliga myndigheter som behövs borde kanske LMV vara en kandidat.
Min andra tanke var att även Sverige måste ha en uppfattning på Europanivån och den kompetensen samlas väl kanske bäst i ett läkemedelsverk som också har andra uppgifter än att bara godkänna nya läkemedel. Nu är redan Socialstyrelsen en stor myndighet med diversifierad verksamhet och uppdrag, men läkemedelsverket skulle kanske kunna vara en del av Socialstyrelsen?
Igår kom så nästa nyhet från Läkemedelsverket. Dagens Medicin rapporterar om att Läkemedelsverket öppnar för patienter att rapportera om läkemedelsbiverkningar via webben. Ett utmärkt initiativ till att öka kunskaperna och kanske se nya mönster av interaktioner mellan läkemedel eller andra biverkningar. Även om storkonsumenterna av läkemedel är våra allra äldsta invånare som också använder webben minst så är det välkommet med initiativ som kan leda till att öka kunskapen och på sikt säkerheten i hälso- och sjukvården.
Efter en vecka med Läkemedelsverket i media så är väl min slutsats ändå att LMV fyller en viktig funktion, framför allt när de tar initiativ till förnyelse av arbetsformer i syfte att förbättra hälso- och sjukvården.
I förra veckan rapporterades om att regeringen utsett en ny generaldirektör för Läkemedelsverket. Christina Rångemark Åkerman kommer att efterträda Gunnar Alvan som generaldirektör. Vet egentligen ingenting om Rångemark Åkerman men det jag läst om hennes bakgrund i läkemedelsbranchen bådar gott.
Min första reaktion när jag läste att LMV fått en ny generaldirektör var att jag frågade mig om LMV fortfarande behövs. Vad jag förstår är det egentligen i "det europeiska läkemedelsverket" som beslut om att godkänna nya läkemedel fattas. Det svenska läkemedelsverket har inte längre samma roll som tidigare, och i en tid när regeringen ser över behovet av hur många statliga myndigheter som behövs borde kanske LMV vara en kandidat.
Min andra tanke var att även Sverige måste ha en uppfattning på Europanivån och den kompetensen samlas väl kanske bäst i ett läkemedelsverk som också har andra uppgifter än att bara godkänna nya läkemedel. Nu är redan Socialstyrelsen en stor myndighet med diversifierad verksamhet och uppdrag, men läkemedelsverket skulle kanske kunna vara en del av Socialstyrelsen?
Igår kom så nästa nyhet från Läkemedelsverket. Dagens Medicin rapporterar om att Läkemedelsverket öppnar för patienter att rapportera om läkemedelsbiverkningar via webben. Ett utmärkt initiativ till att öka kunskaperna och kanske se nya mönster av interaktioner mellan läkemedel eller andra biverkningar. Även om storkonsumenterna av läkemedel är våra allra äldsta invånare som också använder webben minst så är det välkommet med initiativ som kan leda till att öka kunskapen och på sikt säkerheten i hälso- och sjukvården.
Efter en vecka med Läkemedelsverket i media så är väl min slutsats ändå att LMV fyller en viktig funktion, framför allt när de tar initiativ till förnyelse av arbetsformer i syfte att förbättra hälso- och sjukvården.
Budget antagen
Strax före klockan 17.00 antog regionfullmäktige budget för 2009. Inte helt överaskande var det majoritetspartiernas förslag till budget som vann bifall. Det som däremot förvånade var att det för första gången inte blev någon votering kring de sex budgetförslagen. Själva voteringen hade ju bara varit en formsak, men ändå lite knepigt att efter en debatt som pågått sedan 10.30 igår och innehållit 149 inlägg samt 188 replikskiften inte få votera.
Jag tror främst att fullmäktiges ordförande Hans Aronsson (s) blev lite besviken. Han berättade på fullmäktiges "firmafest" i går kväll att han laddat för en omfattande kontrapropositionsordning. Nu är det väl bara Hans, jag själv och några andra ordföranderävar som njuter av att få genomföra en ordentlig kontrapropositionsvotering.
På tal om att leda större möten så kan jag inte låta bli att skryta lite över mina egna talanger. Förrförra helgen var jag ordförande på Företagarnas rikskongress. På denna länk kan du se hur de ger mig ett tillägg till min ordförande-CV. (Det räcker att läsa det första stycket.)
Mitt i debatten
Sedan strax före lunch har hälso- och sjukvårdsdebatten pågått i regionfullmäktigesalen, och efter knappt 20 talare återstår det ytterligare 20 talare på listan innan debatten är avslutad och vi är redo att gå till beslut. Detta blir mitt fjärde inlägg sedan i går morse och jag hoppas att det inte skrämmer bort för många läsare av denna blogg med allt för många inlägg. För mig känns det nästan som när jag frilansade på radiosporten och satt på en arena för att göra ett inhopp var tionde minut och rapporterade om de senaste målen och andra händelser.
Sjukvårdsdebatten har så här långt haft lite mer sting än de tidigare debatterna. I mitt inledningsanförande lyfte jag fram de goda resultaten för svensk sjukvård generellt (från dagens SKL-rapport) och hänvisade också till regionens egen Verksamhetsanalys 2007 för hälso- och sjukvården där vi kan se att i princip alla kurvor pekar åt rätt håll på det generella planet - bättre tillgänglighet, högre kvalitet, större förtroende och även en tendens mot bättre hälsa hos befolkningen i vår region.
Därefter lyfte jag fram majoritetens fokus i hälso- och sjukvårdsavsnittet i budgeten. Fokus är på God Vård (Socialstyrelsens föreskrift 2005:12) som jag benämnde vår nya bibel i tider av att kvalitet i sjukvården är vår religion.
- Kunskapsbaserad sjukvård
- Patientfokuserad sjukvård
- Säker sjukvård
- Jämlik sjukvård
- Tillgänglig sjukvård
- Effektiv sjukvård
Klarar vi av att fokusera arbetet i sjukvården mot dessa områden så kommer vi att få en hälso- och sjukvård som kan slå hela världen med häpnad.
Debatten efter mitt inlägg har i stor utsträckning kommit att handla om arbetet med VG Primärvård. Även om det inte är föremål för beslut i dagens budgetbeslut så har främst vänsterpartiet velat politisera frågan redan i denna debatt. Jag tycker (helt opartiskt naturligtvis) att debatten visat att det positionspapper som sju av fullmäktigepartierna ställt sig bakom håller väl. Sen återstår det en hel del arbete med remissvar, nio arbetsgrupper som ska fördjupa förslagen och vi ska politiskt mangla det hela och förhoppningsvis nå en bred överenskommelse över partigränserna som kan hålla för lång tid framåt.
Vården för personer med psykisk sjukdom eller psykisk ohälsa har också varit i fokus. Ambitionerna är höga från alla partier och det är oerhört positivt. Vår största svårighet är att få personal och strukturer för att kunna göra ännu fler goda insatser för denna patientgrupp. Det är inte möjligt att få allt man önskar, även om man har pengar och andra resurser till förfogande.
Debatten håller nu på att klinga av och antalet begärda repliken minskar, och i slutet av detta inlägg så återstår nu bara drygt 10 talare, varav jag har satt upp mig igen.
Toppbetyg för vården
Svensk sjukvård står sig väldigt väl i en internationell jämförelse. Det framgår av en rapport som presenteras av Sveriges kommuner och landsting (SKL) idag. Det är med andra ord en bekräftelse av den bild vi redan har av svensk hälso- och sjukvård. Rapporten från SKL presenterar tre olika internationella jämförelser kompletterad med en egen jämförelse där svensk sjukvård når pallplatsen i samtliga jämförelser.
Kvalitet, medicinska resultat, tillgång till vård, jämlik vård och effektiv vård är svenska styrkeområden. Inom det område där svensk sjukvård generellt brister är tillgängligheten, service och bemötande.
Några intressanta reflektioner kring tillgänglighet från de senaste veckorna var att jag hörde några av regionens hälso- och sjukvårdsadministratörer (jag minns inte riktigt vem) berättade om hur de förklarat den svenska vårdgarantin med 0-7-90-90 för några utländska vårdadministratörer. De var ganska imponerade över tillgängligheten så länge de trodde att siffrorna stod för timmar och inte dagar.
I mitten av förra veckan värd för en middag med gäster från den tjeckiska staden Ostrava och berättade på förfågan om den svenska tillgängligheten. När jag förklarade våra garantitider så kunde jag se förändringen i deras ansiktsuttryck när tolken översatte det svenska regelsystemet. Förändringen var lite svårtolkad med en del fnissande och med den förra historian i bakhuvudet så tänkte jag att nu får man skämmas över den svaga svenska tillgängligheten. Då sa tolken att de tyckte detta var imponerande då man i Tjeckien kan få vänta i tre år, och inte i tre månader.
Tillgänglighet kan alltså mätas i både timmar, dagar, månader och år. Perspektiven är olika runt om i Europa.
Jag tror att den aktuella rapporten från SKL kommer att få bli inledningen på mitt inledningsanförande i den sjukvårdsdebatt på budgetfullmäktige som kanske hinner starta före lunchen. Frågan är om vi kommer att vara färdiga till 19.30 så att vi hinner hem till kvällens match mellan Sverige och Grekland i fotbolls-EM.
Kvalitet, medicinska resultat, tillgång till vård, jämlik vård och effektiv vård är svenska styrkeområden. Inom det område där svensk sjukvård generellt brister är tillgängligheten, service och bemötande.
Några intressanta reflektioner kring tillgänglighet från de senaste veckorna var att jag hörde några av regionens hälso- och sjukvårdsadministratörer (jag minns inte riktigt vem) berättade om hur de förklarat den svenska vårdgarantin med 0-7-90-90 för några utländska vårdadministratörer. De var ganska imponerade över tillgängligheten så länge de trodde att siffrorna stod för timmar och inte dagar.
I mitten av förra veckan värd för en middag med gäster från den tjeckiska staden Ostrava och berättade på förfågan om den svenska tillgängligheten. När jag förklarade våra garantitider så kunde jag se förändringen i deras ansiktsuttryck när tolken översatte det svenska regelsystemet. Förändringen var lite svårtolkad med en del fnissande och med den förra historian i bakhuvudet så tänkte jag att nu får man skämmas över den svaga svenska tillgängligheten. Då sa tolken att de tyckte detta var imponerande då man i Tjeckien kan få vänta i tre år, och inte i tre månader.
Tillgänglighet kan alltså mätas i både timmar, dagar, månader och år. Perspektiven är olika runt om i Europa.
Jag tror att den aktuella rapporten från SKL kommer att få bli inledningen på mitt inledningsanförande i den sjukvårdsdebatt på budgetfullmäktige som kanske hinner starta före lunchen. Frågan är om vi kommer att vara färdiga till 19.30 så att vi hinner hem till kvällens match mellan Sverige och Grekland i fotbolls-EM.
SOS Alarm - lex Maria
Måndag eftermiddag och fullmäktiges budgetdebatt pågår för fullt. Just nu diskuteras budgetens "vinnare" kollektivtrafiken och debatten har under hela dagen präglats av en god ton och en bred samsyn i många frågor. Det är väl i grunden ett gott tecken, samtidigt som det ibland kan saknas lite nerv i debatten. Det kanske hettar till lite mer under morgondagens debatt.
Som alltid under en budgetdebatt är ansvaret uppdelat mellan partiernas olika företrädare så jag har trots ett visst sug avstått från att ge mig in i debatten och förlitat mig på god argumentationsförmåga hos partikamrater och majoritetskamrater. Istället har jag kunnat ägna dagen åt att lyssna, förbereda mig för morgondagens debatt, föra några informella samtal utanför salen, men också följa dagens nyhetsflöde på nätet.
Jag fastnade för en nyhet i Dagens Medicins nätupplaga som rapporterar om att SOS Alarm i Värmland har gjort en lex Maria anmälan efter en möjlig felbedömning tidigare i år.
Det är bra att verksamheten på eget initiativ gör en lex Maria-anmälan för att utreda vad som eventuellt har brustit, för att säkra rutinerna för en säker och kvalitativ prehospital vård och för att säkra förtroendet för den viktiga men känsliga verksamheten som nödnumret och ambulanssjukvården utgör.
I Västra Götalandsregionen pågår just nu en upphandling av alarmerings-, prioriterings- och dirigeringsfunktionen av ambulanssjukvården. Förra gången regionen gjorde en upphandling fick SOS Alarm uppdraget, precis som i övriga landet. Om ungefär ett halvår får vi besked om det blir SOS Alarm eller någon annan entreprenör som får det framtida uppdraget att svara för alarmering, prioritering och dirigering av regionens ambulansflotta.
Det har funnits incidenter också i dirigeringen av ambulanser i Västra Götalandsregionen. Det är nu som vår förmåga att ställa rätt och relevanta krav på framtida potentiella leverantörer av dessa tjänster. Invånarna måste ha ett fullt förtroende för att ambulanssjukvården fungerar som den ska när den behövs. Det går dock aldrig att helt gardera sig för att det kan inträffa så kallade samtidighetskonflikter när många ambulanser behövs samtidigt, men det är viktigt att kompetensen - både den medicinska och den logistiska dirigeringskompetensen - är så hög att säkerheten blir så hög som det bara är möjligt.
Med regionens upphandling kommer kraven på den medicinska kompetensen att stärkas. Vi kommer också att ta ett större ansvar för uppföljning och utvärdering än vad vi har gjort tidigare. Sammantaget är jag övertygad om att vi med den nya upphandlingen skapar en organisation som är ännu bättre rustad att klara sitt uppdrag och bibehålla förtroendet hos Västragötalänningarna om att de kan känna sig trygga med såväl alarmerings-, prioriterings- och dirigeringsfunktionerna som med själva ambulanssjukvården och den kompetens och utrustning som numera finns i våra ambulanser i form av bilar, båtar o helikopter.
Som alltid under en budgetdebatt är ansvaret uppdelat mellan partiernas olika företrädare så jag har trots ett visst sug avstått från att ge mig in i debatten och förlitat mig på god argumentationsförmåga hos partikamrater och majoritetskamrater. Istället har jag kunnat ägna dagen åt att lyssna, förbereda mig för morgondagens debatt, föra några informella samtal utanför salen, men också följa dagens nyhetsflöde på nätet.
Jag fastnade för en nyhet i Dagens Medicins nätupplaga som rapporterar om att SOS Alarm i Värmland har gjort en lex Maria anmälan efter en möjlig felbedömning tidigare i år.
Det är bra att verksamheten på eget initiativ gör en lex Maria-anmälan för att utreda vad som eventuellt har brustit, för att säkra rutinerna för en säker och kvalitativ prehospital vård och för att säkra förtroendet för den viktiga men känsliga verksamheten som nödnumret och ambulanssjukvården utgör.
I Västra Götalandsregionen pågår just nu en upphandling av alarmerings-, prioriterings- och dirigeringsfunktionen av ambulanssjukvården. Förra gången regionen gjorde en upphandling fick SOS Alarm uppdraget, precis som i övriga landet. Om ungefär ett halvår får vi besked om det blir SOS Alarm eller någon annan entreprenör som får det framtida uppdraget att svara för alarmering, prioritering och dirigering av regionens ambulansflotta.
Det har funnits incidenter också i dirigeringen av ambulanser i Västra Götalandsregionen. Det är nu som vår förmåga att ställa rätt och relevanta krav på framtida potentiella leverantörer av dessa tjänster. Invånarna måste ha ett fullt förtroende för att ambulanssjukvården fungerar som den ska när den behövs. Det går dock aldrig att helt gardera sig för att det kan inträffa så kallade samtidighetskonflikter när många ambulanser behövs samtidigt, men det är viktigt att kompetensen - både den medicinska och den logistiska dirigeringskompetensen - är så hög att säkerheten blir så hög som det bara är möjligt.
Med regionens upphandling kommer kraven på den medicinska kompetensen att stärkas. Vi kommer också att ta ett större ansvar för uppföljning och utvärdering än vad vi har gjort tidigare. Sammantaget är jag övertygad om att vi med den nya upphandlingen skapar en organisation som är ännu bättre rustad att klara sitt uppdrag och bibehålla förtroendet hos Västragötalänningarna om att de kan känna sig trygga med såväl alarmerings-, prioriterings- och dirigeringsfunktionerna som med själva ambulanssjukvården och den kompetens och utrustning som numera finns i våra ambulanser i form av bilar, båtar o helikopter.
Budgetdebatt i fullmäktige
Måndag förmiddag och 149 förtroendevalda från hela regionen har samlats i Vänersborg för det årliga budgetsammanträdet i regionfullmäktige. Under två dagar ska budgeten (och några andra ärenden) debatteras i fullmäktige, och med tanke på verksamhetens och budgetens storlek är debatten indelad i olika delar. Just nu har precis den så kallade gruppledardebatten inletts där de åtta partiernas gruppledare gör övergripande ställningstaganden och har en övergripande debatt.
Vartannat år fortsätter debatten med hälso- och sjukvården och de andra åren med debatt kring de regionala utvecklingsfrågor. I år är det de regionala utvecklingsfrågorna, vilket gör att jag själv troligen får vänta tills på tisdag innan jag får kasta mig in i debatten.
Det är väl ingen högoddsare att tro att det blir majoritetspartiernas budgetförslag av de sex som kommer att vinna bifall efter två dagar, men det är viktigt i en demokrati att både föra debatten och kanske också lära något av varandras idéer. I stora delar finns en stor enighet kring både inriktning och fördelning av ekonomiska resurser. Störst skillnad är det kanske i valen av titlar på de olika budgetförslagen:
"En region öppen mot omvärlden" - majoritetspartierna (fp),(c) och (s)
"Tid för förändring" - (m)
"Se människan" - (kd)
"Ett hållbart och solidariskt Västra Götaland" - (v)
"Budget 2009" - (mp)
"Med vården i fokus" - (sjukvårdspartiet - svg)
Skulle vilja hävda att det är en stark budget från majoriteten. I höst fyller regionen 10 år, och i de inledande gruppledarrundan så refereras detta ganska friskt, och visst har det hänt saker i regionen under dessa år. Vi har bland annat gått från miljardunderskott de första åren med regionen till miljardöverskott de senaste åren. Det är inget självändamål att ha miljardöverskott i budgeten, men det är en styrka när vi just nu befinner oss i lite osäkra ekonomiska prognostider. Flera andra landsting tvingas just nu till drastiska åtgärder för att justera budgetar under löpande år.
En effekt av de ekonomiskt lite mer osäkra tiderna är att vi från majoriteten i årets budget återigen har lagt in ett effektiviseringskrav på alla verksamheter om 1%. Det är detta som oftast refereras som ett sparbeting. Jag skulle vilja hävda att det i t ex hälso- och sjukvården varje år görs effektiviseringar på 2-4%. Frågan är vem som ska få ta hem vinsten av effektiviseringarna? I årets budget så ställer vi kravet att ägaren (regionfullmäktige, regionstyrelsen) ska få behålla 1% av effektiviseringen för att kunna göra medvetna satsningar på angelägna områden.
I årets budget från majoriteten är kollektivtrafiken den stora vinnaren i fördelning av resurser - räknat i procent. Det betyder inte att sjukvården är bortprioriterad. För hälso- och sjukvården är budgeten, bedömer jag, tillräckligt stark också framgent för att fortsätta den positiva utveckling som sjukvården i Västra Götalandsregionen befinner sig.
Jag återkommer från bänk 112 i regionfullmäktige med rapporter från fullmäktiges budgetdebatt.
Vartannat år fortsätter debatten med hälso- och sjukvården och de andra åren med debatt kring de regionala utvecklingsfrågor. I år är det de regionala utvecklingsfrågorna, vilket gör att jag själv troligen får vänta tills på tisdag innan jag får kasta mig in i debatten.
Det är väl ingen högoddsare att tro att det blir majoritetspartiernas budgetförslag av de sex som kommer att vinna bifall efter två dagar, men det är viktigt i en demokrati att både föra debatten och kanske också lära något av varandras idéer. I stora delar finns en stor enighet kring både inriktning och fördelning av ekonomiska resurser. Störst skillnad är det kanske i valen av titlar på de olika budgetförslagen:
"En region öppen mot omvärlden" - majoritetspartierna (fp),(c) och (s)
"Tid för förändring" - (m)
"Se människan" - (kd)
"Ett hållbart och solidariskt Västra Götaland" - (v)
"Budget 2009" - (mp)
"Med vården i fokus" - (sjukvårdspartiet - svg)
Skulle vilja hävda att det är en stark budget från majoriteten. I höst fyller regionen 10 år, och i de inledande gruppledarrundan så refereras detta ganska friskt, och visst har det hänt saker i regionen under dessa år. Vi har bland annat gått från miljardunderskott de första åren med regionen till miljardöverskott de senaste åren. Det är inget självändamål att ha miljardöverskott i budgeten, men det är en styrka när vi just nu befinner oss i lite osäkra ekonomiska prognostider. Flera andra landsting tvingas just nu till drastiska åtgärder för att justera budgetar under löpande år.
En effekt av de ekonomiskt lite mer osäkra tiderna är att vi från majoriteten i årets budget återigen har lagt in ett effektiviseringskrav på alla verksamheter om 1%. Det är detta som oftast refereras som ett sparbeting. Jag skulle vilja hävda att det i t ex hälso- och sjukvården varje år görs effektiviseringar på 2-4%. Frågan är vem som ska få ta hem vinsten av effektiviseringarna? I årets budget så ställer vi kravet att ägaren (regionfullmäktige, regionstyrelsen) ska få behålla 1% av effektiviseringen för att kunna göra medvetna satsningar på angelägna områden.
I årets budget från majoriteten är kollektivtrafiken den stora vinnaren i fördelning av resurser - räknat i procent. Det betyder inte att sjukvården är bortprioriterad. För hälso- och sjukvården är budgeten, bedömer jag, tillräckligt stark också framgent för att fortsätta den positiva utveckling som sjukvården i Västra Götalandsregionen befinner sig.
Jag återkommer från bänk 112 i regionfullmäktige med rapporter från fullmäktiges budgetdebatt.
Försenad apoteksreglering
Idag vaknar jag av att socialminister Göran Hägglund skriver på GP Debatt om att omregleringen av apoteksmonopolet kommer att försenas ett halvår och istället träda ikraft vid halvårsskiftet om drygt ett år. Det är ett klokt beslut att skjuta på omregleringen.
Det finns en otålighet hos alliansregeringen som leder till att vissa förslag försöker forceras fram i högre tempo än vad som är möjligt. Jag kan ha förståelse för otåligheten framför allt när det gäller större reformer för de tar tid att både utreda och att sjösätta och då mandatperiodens längd är begränsad så måste det smidas medan det är möjligt.
Å andra sidan så kommer chanserna för den nuvarande regeringen att bli återvald att minska drastiskt om reformer genomförs så snabbt är de blir dåligt genomförda. Vad gäller omregleringen av apoteksmarknaden så har det funnits allt för många tecken som tytt på att alla viktiga delar inte skulle hinna vara färdiga i tid till 1 januari 2009.
Apoteksmarknaden är inte, som Hägglund också skriver, inte vilken marknad som helst. Det är för mycket som står på spel både för enskilda människors rätt att kunna få förskrivna läkemedel utan att nya databaser krånglar, och för regeringens förtroende och prestige, för att forcera frågan i för högt tempo.
Det vore också värdefullt om regeringen fortsatte betänka prismodellen på den nya apoteksmarknaden så att regioner och landsting som ska betala läkemedelsnotan får möjlighet att också påverka inköpspriset på läkemedel. Varför ska andra aktörer utanför det offentliga systemet få första tjing och göra de "första och enklare" vinsthämtagningarna när marknaden släpps loss?
Regeringen får gärna ta den tid de behöver på sig för att få fram ett bra förslag till omreglering. Om det innebär att man får släppa på prestigen en gång till och skjuta på införandet ytterligare något halvår så kan det mycket väl vara värt det.
Det finns en otålighet hos alliansregeringen som leder till att vissa förslag försöker forceras fram i högre tempo än vad som är möjligt. Jag kan ha förståelse för otåligheten framför allt när det gäller större reformer för de tar tid att både utreda och att sjösätta och då mandatperiodens längd är begränsad så måste det smidas medan det är möjligt.
Å andra sidan så kommer chanserna för den nuvarande regeringen att bli återvald att minska drastiskt om reformer genomförs så snabbt är de blir dåligt genomförda. Vad gäller omregleringen av apoteksmarknaden så har det funnits allt för många tecken som tytt på att alla viktiga delar inte skulle hinna vara färdiga i tid till 1 januari 2009.
Apoteksmarknaden är inte, som Hägglund också skriver, inte vilken marknad som helst. Det är för mycket som står på spel både för enskilda människors rätt att kunna få förskrivna läkemedel utan att nya databaser krånglar, och för regeringens förtroende och prestige, för att forcera frågan i för högt tempo.
Det vore också värdefullt om regeringen fortsatte betänka prismodellen på den nya apoteksmarknaden så att regioner och landsting som ska betala läkemedelsnotan får möjlighet att också påverka inköpspriset på läkemedel. Varför ska andra aktörer utanför det offentliga systemet få första tjing och göra de "första och enklare" vinsthämtagningarna när marknaden släpps loss?
Regeringen får gärna ta den tid de behöver på sig för att få fram ett bra förslag till omreglering. Om det innebär att man får släppa på prestigen en gång till och skjuta på införandet ytterligare något halvår så kan det mycket väl vara värt det.
Vårdskador
Jag har tidigare sagt, och även skrivit i denna blogg, att var tionde patient som vårdas vid sjukhusen drabbas av en vårdskada eller en vårdrelaterad infektion. När Socialstyrelsen igår presenterade en undersökning med titeln "Vårdskador inom somatisk slutenvård" så blev bilden nästan bekräftat. Resultatet av den punktprevalensstudien pekar på att 8,6% drabbas.
Varje vårdskada innebär naturligtvis ett lidande för den enskilde patienten, men det kostar också sjukvården onödiga extra resurser. En vårdskada medför, enligt studien, sex extra vårddygn och ytterligare medicinska åtgärder.
Om resultaten av studien översätts till hela den somatiska slutenvården så innebär det att drygt 100 000 patienter drabbas av vårdskador och 600 000 extra vårddygn.
Även om det finns en gammalt engelskt uttryck som lyder; "Om du vill öka sjukligheten och dödligheten i en stad - bygg ett sjukhus" så finns det inget försvar för omfattningen av vårdskadorna. Jag bloggade för drygt en vecka sedan om en lärande organisation som med god avvikelsehantering kan öka säkerhet och kvalitet i sjukvården. Även om det alltid kommer att ske några misstag så visar socialstyrelsens rapport att det borde finnas en ordentlig förbättringspotential i att minska antalet vårdskador.
Hälften av vårdskadorna uppkommer i gruppen "Invasiva åtgärder inkl operationer". I en tredjedel av fallen är orsaken brister i läkemedelshantering och i var tionde fall är ligger orsaken i felaktig, utebliven, försenad eller ofullständig diagnostik.
När jag talar med patienter som drabbats av vårdskador är de förbluffande tåliga och förstående. När de kontaktar mig, patientnämnder eller andra myndigheter så är oftast (uppfattar jag det) deras motiv att ingen annan ska behöva drabbas av det som de har råkat ut för. I det läget har vi ett ansvar - både politiker och verksamhetsansvariga på sjukhusen - att vidta alla åtgärder vi kan för att lära av de misstag som sker i vården.
Varje vårdskada innebär naturligtvis ett lidande för den enskilde patienten, men det kostar också sjukvården onödiga extra resurser. En vårdskada medför, enligt studien, sex extra vårddygn och ytterligare medicinska åtgärder.
Om resultaten av studien översätts till hela den somatiska slutenvården så innebär det att drygt 100 000 patienter drabbas av vårdskador och 600 000 extra vårddygn.
Även om det finns en gammalt engelskt uttryck som lyder; "Om du vill öka sjukligheten och dödligheten i en stad - bygg ett sjukhus" så finns det inget försvar för omfattningen av vårdskadorna. Jag bloggade för drygt en vecka sedan om en lärande organisation som med god avvikelsehantering kan öka säkerhet och kvalitet i sjukvården. Även om det alltid kommer att ske några misstag så visar socialstyrelsens rapport att det borde finnas en ordentlig förbättringspotential i att minska antalet vårdskador.
Hälften av vårdskadorna uppkommer i gruppen "Invasiva åtgärder inkl operationer". I en tredjedel av fallen är orsaken brister i läkemedelshantering och i var tionde fall är ligger orsaken i felaktig, utebliven, försenad eller ofullständig diagnostik.
När jag talar med patienter som drabbats av vårdskador är de förbluffande tåliga och förstående. När de kontaktar mig, patientnämnder eller andra myndigheter så är oftast (uppfattar jag det) deras motiv att ingen annan ska behöva drabbas av det som de har råkat ut för. I det läget har vi ett ansvar - både politiker och verksamhetsansvariga på sjukhusen - att vidta alla åtgärder vi kan för att lära av de misstag som sker i vården.
Vårdbarometern
Idag presenteras resultaten från 2007 års vårdbarometer. Vårdbarometern är ett instrument för att mäta befolkningens (inte bara patienternas) syn och uppfattning om hälso- och sjukvården. Det är en stor undersökning som omfattar 43 000 svar, varav nästan 10 000 svar från invånare i Västra Götalandsregionen.
Jag får ofta frågan från lite mer utomstående om "hur går det med sjukvården i regionen?". Det svar jag brukar ge bekräftas av årets vårdbarometer. Jag brukar säga att i det stora perspektivet och på den generella nivån så pekar i princip alla kurvor åt rätt håll. Vi får bättre tillgänglighet, bättre kvalitet, högre nöjdhet och så vidare, men en stor del av bilden handlar om Ture, 83 år, som fått vänta 14 timmar på akuten, eller Greta, 78 år, som har upplevt ett dåligt bemötande, eller Klas-Göran, 47 år, som inte fått den hjälp han borde få i psykiatrin.
Vi måste jobba vidare med att förbättra våra svagheter, men det är svårt att klaga när utvecklingen, trots allt, går åt rätt håll.
Det som är lite slående i resultaten från vårdbarometern är att invånarna i Västra Götalandsregionen inte är riktigt lika nöjda som snittbefolkningen i landet. Det är en bild som vi också sett tidigare. Samtidigt ser vi i andra objektiva jämförelser att Västra Götalandsregionen står sig väl i jämförelsen med andra landsting. Varför skiljer sig medborgarnas subjektiva bild från olika registers objektiva data? Är invånarna i Västra Götaland mer krävande än andra? Ställer vi större krav och har ännu större förväntningar?
Det kanske är så. För mig är inte det ett sätt att bortförklara något sämre utfall för Västra Götaland, utan en sporre om att vi måste bli ännu bättre för att ge våra invånare vad de förväntar sig. Lyckas vi med det så kommer vi absolut att ligga i topp rent objektivt.
Jag får ofta frågan från lite mer utomstående om "hur går det med sjukvården i regionen?". Det svar jag brukar ge bekräftas av årets vårdbarometer. Jag brukar säga att i det stora perspektivet och på den generella nivån så pekar i princip alla kurvor åt rätt håll. Vi får bättre tillgänglighet, bättre kvalitet, högre nöjdhet och så vidare, men en stor del av bilden handlar om Ture, 83 år, som fått vänta 14 timmar på akuten, eller Greta, 78 år, som har upplevt ett dåligt bemötande, eller Klas-Göran, 47 år, som inte fått den hjälp han borde få i psykiatrin.
Vi måste jobba vidare med att förbättra våra svagheter, men det är svårt att klaga när utvecklingen, trots allt, går åt rätt håll.
Det som är lite slående i resultaten från vårdbarometern är att invånarna i Västra Götalandsregionen inte är riktigt lika nöjda som snittbefolkningen i landet. Det är en bild som vi också sett tidigare. Samtidigt ser vi i andra objektiva jämförelser att Västra Götalandsregionen står sig väl i jämförelsen med andra landsting. Varför skiljer sig medborgarnas subjektiva bild från olika registers objektiva data? Är invånarna i Västra Götaland mer krävande än andra? Ställer vi större krav och har ännu större förväntningar?
Det kanske är så. För mig är inte det ett sätt att bortförklara något sämre utfall för Västra Götaland, utan en sporre om att vi måste bli ännu bättre för att ge våra invånare vad de förväntar sig. Lyckas vi med det så kommer vi absolut att ligga i topp rent objektivt.
