Väntrummet
Väntrummet är en ny webbplats inom ramen för regionens stora satsning på 1177.se och vägen mot en mer interaktiv hälso- och sjukvård där fler tjänster kommer att erbjudas via webben. Väntrummet som invigdes idag är dock en exklusiv webbplats för de patienter som söker sig till den öppna allmänpsykiatriska verksamheten i väster. Patienter som söker till verksamheten kommer att få unika logg-in och lösenord till den sida där de kan hitta mer information om verksamheten vid enheten. Jag kan därför inte länka till sidan, men väl till mer information och möjlighet att se en demonstrationsfilm om webbplatsen.
Jag sa i mitt korta invigningsanförande att det är lite ironiskt att när hälso- och sjukvården nu mycket tydligare ska ta steget ut i cybervärlden så är ett av pilotområdena att skapa ett väntrum också på nätet. Bakgrunden till just denna satsning som startade för två år sedan var att verksamheten vid det tillfället hade stora tillgänglighetsproblem och tanken var att via webben kunna ge råd om egenvård, men också för att förbereda patienten på vad som väntar och vad som erbjudas i form av vård och behandling.
Idag uppfyller enheten vårdgarantin och den tillgänglighetsproblematik som fanns när projektet startades finns inte kvar, men jag är övertygad om att väntrummet kommer att vara till stor nytta för att förbereda patienterna inför första besöket i verksamheten. Det finns också planer på att successivt utveckla fler interaktiva delar än möjligheten för patienter att ställa frågor till personal, men det kommer att utvecklas över tid.
Det känns mycket roligt och angeläget att hälso- och sjukvården nu utvecklas genom att erbjuda e-tjänster på ett sätt som är självklart i de flesta andra branscher sedan länge. Det kommer i sin tur att resa nya frågor om säkerhet, integritet, eventuella avgifter med mera kring olika mer interaktiva e-tjänster.
Bättre inköp
Sveriges regioner och landsting, liksom primärkommunerna, står inför en stor ekonomisk utmaning de närmaste åren när skatteunderlaget minskar kraftigt jämfört med tidigare prognoser. SKL kom i förra veckan med en ny prognos som försämrade de beräknade skatteintäkterna för Västra Götalandsregionen med knappt 300 miljoner för innevarande år, och med nästan 600 miljoner kronor 2010. Detta är då en förändring jämfört med den prognos som kom i december som i sin tur var betydligt sämre än den prognos som kom i oktober och som regionen bygger till tilläggsbudget för 2009 på. Det ser med andra ord ordentligt tufft ut på vår intäktssida i ekonomin.
För att klara de ekonomiska utmaningar som hälso- och sjukvården står inför måste våra verksamheter under detta år klara av att hålla kostnaderna till budgeterade nivåer, annars riskerar vi galopperande underskott i regionens ekonomi, och med tidigare erfarenheter från början av regionbildningen så är det inte en tid att längta tillbaka till.
Jag har flera gånger tidigare i denna blogg återkommit till att den stora "vinsten" som hälso- och sjukvården kan göra är att arbeta aktivt med kvalitets- och verksamhetsutveckling för att minska vårdens kvalitetsbristkostnader och kunna få en bättre och säkrare hälso- och sjukvård med högre kvalitet till en lägre eller oförändrad kostnad. Problemet i nuläget är att ett mer intensivt sådant arbete inte ger några snabba klipp. Det måste få vara ett långsiktigt utvecklings-, förändrings- och förbättringsarbete i organisationen.
Det finns dock klipp att göra i hälso- och sjukvården också i det korta perspektivet, och det handlar om våra inköp av varor och tjänster. Region Skåne presenterar idag ett exempel på en upphandling som de genomfört tillsammans med tre andra sydsvenska landsting av pacemakers, implementerbara defibrillatorer, ICD och elektroder i hjärtsjukvården.
Kostnaderna för dessa dyra medicinska prylar kommer med upphandlingen att sänkas med 45 procent jämfört med idag. Region Skåne beräknas spara 24 miljoner kronor om året.
Vi har en skyldighet gentemot skattebetalarna att bli mycket bättre på inköp i svensk hälso- och sjukvård och genom bra upphandlingar pressa priserna på bland annat medicinsk utrustning. Min bild av Västra Götalandsregionens upphandlingar är att de i allt för hög grad är ramupphandlingar av flera bolag som ger oss stor valfrihet i sortimentet som vi handlar upp, men som inte ger oss de skalfördelar för att pressa kostnaderna ordentligt.
Jag vet att också vi har flera goda exempel på mycket lyckade upphandlingar där priserna pressats ordentligt genom en större exklusivitet till en eller två leverantörer, men i dagens ekonomiska läge måste vi snabbt se till att dessa goda exempel blir betydligt fler.
Akuter och triage
"Triage" är ännu ett av de ord som jag allt för ofta använder när jag vid denna årstid besöker olika folkpartiårsmöten runt om i regionen. Som tur är händer det ibland att folk faktiskt frågar vad jag menar när mina pedagogiska talanger brister och jag använder mig av några av sjukvårdens fackuttryck som blir en naturlig del i en sjukvårdspolitikers vardag, men som inte är det för de allra flesta. Hittar inte heller ordet i svenska akademiens ordbok på nätet, vilket inte är så konstigt då det väl är ett franskt låneord som beskriver processen för att sortera och prioritera patienterna på sjukhusens akutmottagningar.
Här tänkte jag nu lagt en länk till när jag bloggade om det akutuppdrag som vi fick återredovisat till hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i början av året, men märker att jag faktiskt inte har bloggat om ett av de mest spännande initiativen under året. Jag får därför börja dagens inlägg med att beskriva det uppdrag kring akutverksamheterna på våra sjukhus som vi tog politiskt initiativ till kring förra sommaren. Bakgrunden till vårt initiativ var att det inte finns någon del av hälso- och sjukvården som ger mer "badwill" än de ibland orimligt långa väntetiderna vid sjukhusens akutmottagningar.
Akutuppdraget handlade bland annat om hitta gemensamma rutiner för våra akutmottagningar i syfte att stärka områden som information, service och bemötande på akuterna. De allra flesta inser att det på en akutmottagning kan dröja innan man kan få hjälp om mycket annat händer samtidigt, men då ska man kunna räkna med att kontinuerligt få information om varför man måste vänta, kunna få hjälp med eventuellt behov av mat och dryck med mera. Vi ville också få fram en form av måltal för hur lång tid olika moment på en akutmottagning i de allra flesta fall ska ta, och här är bland annat triagefunktionen ett av de momenten.
Vid morgondagens sammanträde med HSU ska vi fatta beslut om ett ägaruppdrag till sjukhus och hälso- och sjukvårdsnämnder att successivt implementera följande måltal vid akuterna.
90% av patienterna ska
- få tid till triage inom 10 minuter
- få träffa en läkare för bedömning inom 60 minuter
- vara färdigutredda och hemskickade eller placerade på en vårdavdelning inom 4 timmar
För att lyckas med detta krävs en hel del utvecklingsarbete, men också en översyn av bemanning, vårdplatser med mera.
För att återvända till det jag tänkte blogga om idag - triageringen, så presenterade Högskolan Väst idag en forskningsstudie kring kvaliteten på triageringen i Västra Götalandsregionen. "Felprioriterade akutfall" var rubriken på nyheten, men jag tycker att den var ganska så missvisande. Studien visar att triagesjuksköterskorna i studien i de allra flesta fall gjorde rätt prioritering när det gällde prioriteringsgrupp 1 och 2, men att de placerade patienterna i priogrupp 3 och 4 i en tredjedel av fallen i den högre eller lägre av dessa två grupper. Upprörande? Nej, jag tycker egentligen inte det. Att prioritera de allra sjukaste rätt är det viktigaste, sedan finns det en mänsklig faktor i bedömningen som gör att det bland de något mindre sjuka kan placeras i fel grupp.
Jag måste dock säga att studien är välkommen och riktar ett fokus på ett område där sjukvården kan bli ännu bättre. När nyheten förmedlades på Dagens Medicins webbplats blev det snabbt en av veckans mest lästa och kommenterade artiklar. Kommentarerna handlar såväl om sjuksköterskeutbildningen som vem som egentligen är bäst lämpad att göra den första sorteringen och bedömningen på en akutmottagning. Författarna till rapporten om regionens akutuppdrag för ett liknande resonemang och jag är övertygad om att diskussionen om triagefunktionen nu kommer att ta allt större plats i sjukvårdsdebatten. Så småningom kanske triage blir ett ord i var mans mun som jag inte längre behöver förklara på årsmöten.
Nationell cancerstrategi
Syftet med en nationell cancerstrategi har dock varit olika från olika intressenter och olika personer. Jag har under resans gång opponerat mig mot dem som drivit den mest extrema tesen om att cancersjukvården borde brytas ut ur nuvarande hälso- och sjukvårdsorganisation och drivas nationellt. Det är en fullständigt absurd tanke då cancersjukvård bedrivs på alla vårdnivåer från primärvården till den högspecialiserade rikssjukvården. Det går inte att skapa en speciell vårdorganisation för dem som drabbas av en cancersjukdom.
Jag ska inte påstå att jag läst alla 303 sidorna utredning under helgen, men utifrån det jag sett så tycker jag att Kerstin Wigzell har hamnat rätt så rätt i sina förslag till nationell normering av cancersjukvården. Hon efterlyser .det som jag själv har gjort, mer av gemensamma nationella riktlinjer, och har satt upp fem övergripande mål i cancerstrategin;
1. att minska risken för insjuknande i cancer
2. att förbättra kvaliteten i omhändertagandet av patienter med cancer utifrån ett tydligt patientperspektiv
3. att förlänga överlevnadstiden efter en cancerdiagnos och förbättra livskvaliteten efter en cancerdiagnos
4. att minska regionala skillnader i överlevnadstid efter en cancerdiagnos
5. att minska skillnader mellan befolkningsgrupper i insjuknande och överlevnadstid.
Förslagen till åtgärder liknar i stora stycken de som vi själva fick fram i vår översyn av cancersjukvården i Västra Götalandsregionen som presenterades för snart halvtannat år sedan.
Det handlar om preventiva åtgärder för att förhindra den cancersjukdom som går att påverka med hjälp av mer livsstilsrelaterade åtgärder som kopplingen mellan tobaksrökning och lungcancer och mellan solning och hudcancer. Det handlar om att se över ledtider och korta dessa i cancersjukvården för att skapa en flyt i vårdens olika övergångar och i diagnostik. Det handlar om den nivåstrukturering av cancerkirurgin som vi pratar om internt i Västra Götalandsregionen och där vi så sent som för två veckor sedan beslutade att samla all pancreaskirurgi (bukspottskörteln) till Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I den natioenlla cancerstrategin talas till och med om att skapa några nationella centra dit den mer ovanliga cancerkirurgin samlas i syfte att skapa ett tillräckligt underlag för att kunna höja kvaliteten i vården.
Regionens canceröversyn riktade också in sig på bland annat framtida kompetensförsörjning, förbättringar i den palliativa vården för cancerpatienter och förslag till att förbättra och stärka forskningen kring cancersjukdomar i Västra Götalandsregionen.
Av den oro som jag hade när flera debattörer starkare betonade ordet "nationell" än ordet "cancerstrategi" finns inte mycket kvar efter att ha tagit del av Wigzells utredning. Det tycks vara ett väl avvägt förslag med tydliga mål för cancersjukvården i hela landet, och det faller nu ett stort ansvar på oss i regioner och landsting att fortsatt organisera och utveckla cancervården så att vi kan infria dessa målsättningar, och i det läget känner jag att vi ligger i framkant med den översyn av cancersjukvården som redan är gjord i regionen och som ligger till grund för vårt fortsatta utvecklingsarbete.
Helt enkelt för trött
- Regelverket för den nya apoteksmarknaden, och
- Förslag om nationell cancerstrategi
Socialdepartementet har i alla fall haft fullt upp under dagen med viktiga aktiviteter.
Omregleringen av apoteksmarknaden har varit en av regeringens större socialpolitiska profilfrågor, och oppositionen har redan blåst till strid och utlovat kommande förändringar vid ett eventuellt maktskifte om 19 månader. Sett ur regeringens perspektiv kan väl knappast underrubrikerna till artikeln om apoteksmarknaden på http://www.dagensmedicin.se/ kunnat glädja någon av informatörerna på regeringskansliet. De såg ut som följer;
Jag ber att få återkomma i sakfrågan om apoteksmarknaden och den nationella cancerstrategin under eller efter helgen.
--
Till sist kan jag sent på fredagen inte undanhålla en liten nyhet som fick mig att fnissa en stund sent i går kväll och som väl bevisar att politik både är det möjligas och det omöjligas konst.
Jag fann ett uttalande från två av moderaternas landstingsråd i Stockholm, Catharina Elmsäter-Swärd och Lars Joakim Lundqvist kräver nationella riktlinjer för assisterad befruktning av kvinnor. Bakgrunden till kravet är olika regelverk i landet och att "det är olyckligt att kvinnor hindras från att skaffa barn för att de bor i fel del av landet."
Jag kan hålla med mina kollegor i Stockholm om kravet som sådant. Det som fick mig att fnissa är att just Stockholms läns landsting tillsammans med några landsting i sydöstra Sverige är de som ger kvinnor färre chanser att bli gravida via assisterad befruktning, så kallad IVF-behandling, genom att endast tillåta två försök.
Catharina och Lars Joakim kanske borde börja med att ta reda på de egna reglerna och justera dessa i det egna landstinget innan de gör självmål genom utspel om orättvisorna i kvinnosjukvården.
Trevlig helg!
Patientsäkerhet
Detta blogginlägg ska istället handla om en av hälso- och sjukvårdens största utmaningar - patientsäkerhet. För ett par dagar sedan kom en årsrapport från Patientförsäkringen om anmälda och ersatta patientskador i den svenska hälso- och sjukvården. Statistiken från Patientförsäkringen är en viktig indikator på patientsäkerheten i sjukvården.
Under 2000-talet har antalet anmälningar till Patientförsäkringen ökat från ca 9 000 per år till ca 10 000 anmälningar år 2008. Hur ska ökningen av antalet anmälningar tolkas? Har sjukvården blivit slarvigare och tillfogar fler patientskador år för år? Jag tror inte det. Under samma period har sjukvårdsproduktionen, i alla fall i Västra Götalandsregionen, också ökat med minst 10%. Jag tror också att benägenheten att anmäla och söka ersättning successivt ökar. Trots det så är det en oroväckande utveckling att antalet anmälningar ökar.
Det är i sammanhanget viktigt att också poängtera att det är knappt hälften (44%) av anmälningarna som leder till ekonomisk ersättning från patientförsäkringen. Den andelen har de senaste åren, vad jag förstår, varit relativt konstant.
Förutom det mänskliga lidande som ligger bakom patientskadorna så uppgick ersättningen till 435 miljoner kronor under 2008. 435 miljoner kronor som hade kunnat användas betydligt bättre om vi inte hade haft några patientskador i hälso- och sjukvården. De 435 miljoner kronorna är ändå bara en liten del av de ekonomiska kostnaderna för bristande patientsäkerhet. De stora kostnaderna ligger i kostnader för reoperationer, kostnader för extra vårddygn för patienter som drabbas av vårdrelaterade infektioner, kostnader för onödiga inläggningar till följd av läkemedelsbiverkningar etc. Kostnaderna för dessa brister uppgår till många miljarder kronor i hälso- och sjukvården, och det är här vår stora potential i vården ligger när vi diskuterar hur vi ska klara den framtida finansieringen av hälso- och sjukvården.
Tills sist kan jag ändå glädja mig lite åt att min egen regions, Västra Götalandsregionen, andel av de anmälda fallen är något färre än vår relativa andel av befolkningen och att antalet ersatta fall i Västra Götaland är en procentenhet lägre än riksgenomsnittet. Av dessa små differenser går det dock inte dra några säkra slutsatser om att vi skulle vara bättre än snittet, men det är i alla fall skönare att tillhöra gruppen landsting/regioner som ligger bättre än snittet än dem som är sämre än snittet.
Vår uppgift att öka patientsäkerheten och minska antalet patientskador är stor och vi måste rikta allt mer fokus mot dessa frågor av ekonomiska skäl, men framför allt av mänskliga motiv. Vi kommer aldrig att helt kunna eliminera patientskador i hälso- och sjukvården, ibland kan det faktiskt gå fel. Som patient ska man dock kunna känna sig trygg och säker när man vänder sig till vården.
Globalt ansvar
Jag tror det är viktigt att först klargöra att utrikespolitik ska bedrivas nationellt och på en europeisk nivå och att vi regionalt ska börja göra olika ställningstaganden. Det påminner om tidigt 80-tal när ett antal kommuner utropade sig som kärnvapenfria zoner. Jag var själv vapenvägrare och lite aktiv i fredsrörelsen vid tiden, men det ter sig en aning fånigt nu när man lokalt eller regionalt ska börja fatta beslut i frågor som man inte styr över eller bestämmer om.
Ska vi då bara förhålla sig passiva till omvärlden, eller kan vi på olika sätt som en sjukvårdshuvudman i ett av världens rikaste länder bidra till en bättre hälso- och sjukvård globalt? Jag tror att vi kan det, men jag tror inte vägen dit är att via regeringen eller nationella myndigheter ställa vårdplatser i Västra Götalandsregionen till förfogande. Däremot är frågan, och detta vet jag inte, vilka möjligheter vi ger vårdpersonal i vår region till tjänstledighet för att arbeta för t ex Läkare utan gränser? Hur ser vi på sådan tjänstgöring merit- och lönemässigt? Kan vi stimulera fler att både göra en insats globalt och samtidigt skaffa sig erfarenheter de annars aldrig skulle få? Vad händer med vår lokala sjukvård om vi uppmuntrar och premierar ett ökat globalt engagemang bland vår personal, och är det värt det?
Jag tror att vår egen organisation skulle vinna oerhört mycket kompetensmässigt på att ha en generös hållning till globalt engagemang och att det i alla fall inte ska vara ett hinder karriär- och löneutvecklingsmässigt. Svensk sjukvård har kompetens och engagemang som vi högre grad borde dela med oss av i en andra av global solidaritet.
Den andra sidan av den globala solidariteten handlar också om våra rekryteringsstrategier. Hörde för något knappt år sedan ett radioprogram där man konstaterade att det fanns fler malawiskt utbildade läkare i staden Manchester än i det egna landet Malawi. Jag har inte kunnat verifiera påståendet, men det visar på den brain-drain som pågår globalt från fattigare länder till rikare länder. Jag förstår den enskilda läkaren som söker sig till rikare länder med bättre betalt, bättre utrustning, fler kollegor, bättre möjligheter till utveckling, bättre arbetsmiljö, färre risker osv, men resultatet av den aktiva och mycket medvetna rekryteringspolitiken leder till att vi inte bara befäster, utan och också förstärker de globala klyftorna mellan utvecklade och underutvecklade länder i världen.
Jag önskar att jag hade några givna svar på lösningar i dessa frågor. Det har jag inte, men jag är övertygad om att vi måste föra en dialog kring dem om vi ska kunna komma vidare med ett ökat globalt ansvar i en allt mer globaliserad värld.
Gott stöd av läkarförbundet
Sveriges läkarförbund publicerar idag ett program med rubriken "Så borde vårdvalen utformas". Programmet bygger vidare på erfarenheter från den enkät som förbundet gjorde till sina medlemmar i Halland, Västmanland och Stockholm som under 2008 (och i Hallands fall även 2007) arbetat i redan införda vårdvalsmodeller.
Jag måste erkänna att jag blev lite osäker ovan när jag skulle länka till läkarförbundets pressmeddelande och programmet, om jag skulle göra det till deras sida eller göra en freudiansk fellänkning direkt till www.vgregion.se/vgprimarvard. Det är nämligen väldigt mycket i VG Primärvård, Västra Götalandsregionens vårdvalsmodell, som stämmer med läkarförbundets önskemål/kravlista. Det är dock ingen blåkopia, och hade det varit det så kanske det inte heller hade varit det bästa. Det är klart att vi i vissa delar har olika intressen som en fackförening för läkare å ena sidan och som politiker och medborgarföreträdare å den andra sidan.
Min erfarenhet av Läkarförbundet är dock att de är en aktiv och viktig partner i det offentliga samtalet om hälso- och sjukvårdens utveckling. Det är viktigt att kunna föra konstruktiva dialoger med de organisationer som representerar dem som utför själva hälso- och sjukvården. I det perspektivet är det naturligtvis mycket glädjande att kunna notera att en stor samsyn mellan Läkarförbundet och regionfullmäktiges beslut för två veckor sedan i Västra Götalandsregionen.
En av nyckelfrågorna för att lyckas förbättra primärvården är att lyckas i rekryteringen av allmänläkare till primärvården. Om läkarnas egna organisationer efterlyser en vårdvalsmodell som i mycket stora delar liknar den vi är på väg att införa så tror jag det är en klar fördel när vi också ska försöka locka fler läkare till vår region - till vår egen primärvård i offentlig regi eller till någon av de alternativa vårdgivare som jag hoppas kommer att bredda vårt vårdutbud från och med hösten.
Lunch med ministern
På den tid som stod till mitt förfogande att informera så pratade jag om våra framgångsfaktorer när det gäller vårdgarantin och hur regionen gjort resan från att tillhöra de landsting och regioner med längst vårdköer till att nu tillhöra Sverigeeliten i den grenen. Jag informerade också om vårt arbete med VG Primärvård och hur vi har valt att utforma vårt ersättningssystem.
På tal om det så har det som på juridiskt språk kallas förfrågningsunderlaget gått ut till dem som önskar bedriva vård i VG Primärvård från och med 1 oktober. Det finns ett spännande beräkningsverktyg där man kan sitta och laborera med vårdenhetens intäkter beroende på antal invånare, vårdtyngd, socioekonomi, geografi, täckningsgrad, kvalitet med mera. Blir riktigt sugen på att själv ge mig ut som entreprenör i vårdbranchen, men tror att jag gör säkrast i att istället försöka vara kvar med det jag gör för närvarande.
Tillbaka till lunchen så hann jag också med att kort beskriva hur vi försöker arbeta med ordnat införande och prioriteringar i hälso- och sjukvården, och också beskriva vårt arbete med Verksamhetsanalysen och även ge ministern ett exemplar av den senaste utgåvan. (Tänkte att han kanske inte har så mycket annat att läsa)
Jag har inte tidigare "umgåtts" med Göran Hägglund, men det var en trevlig bekantskap om man undantar att han försökte vifta bort mitt GAIS-märke på rockslaget. Jag tyckte det var lite väl kaxigt av en supporter till ett lag som är ännu värre lindansare än GAIS, nämligen Degerfors IF.
Primärvårdsuppföljning
Idag var vi schemalagda 9-17 i Borås, men lyckades vara färdiga till klockan 16 efter möten med hälso- och sjukvårdsnämnderna i Sjuhärad (HSN 8) och Mitten-Älvsborg (HSN 6) på förmiddagen och med primärvårdsstyrelserna i Fyrbodal och Södra Älvsborg på eftermiddagen.
Uppföljningsmötena med primärvårdsstyrelsern är naturligtvis särskilt intressanta just nu med tanke på att regionfullmäktige i förra veckan fattade beslut om genomförandet av vårdvalsmodellen VG Primärvård i förra veckan.
En av de bärande idéerna i arbetet med VG Primärvård har varit att ta tillvara det som är bra i dagens primärvård och att försöka förbättra det som inte fungerar lika bra. Dagens uppföljningsmöten visar på att vi har mycket som är bra i den nuvarande primärvårdsorganisationen. I såväl Fyrbodal som i Södra Älvsborg visade styrelserna att de tillgänglighetssiffror som gjorde regionen till bäst i landet i den nationella mätningen i oktober, ytterligare har förbättrats i dessa områden till årets slut.
Det pågår också mycket annan positiv utveckling i primärvården, men det är också väldigt tydligt att det största bristen i dagens primärvård är bristen på allmänläkare i primärvården. Det syns både i antalet vakanser på läkarsidan och i kostnaderna för bemanningsföretag. Att lösa det problemet är primärvårdens största utmaning och frågan är förstås om VG Primärvård kan bidra till det?
Personligen är jag övertygad om det. Jag kan i alla fall inte se hur VG Primärvård skulle kunna göra situationen sämre än idag. Tvärtom så tror jag att det koncept som finns i VG Primärvård kan locka fram några av de allmänläkare som idag jobbar som stafettläkare, på nationella taxan, i läkemedelsindustrin eller jobbar som dubbelspecialister på sjukhusen kan lockas av att vilja arbeta lite mer kontinuerligt i primärvården inom ramen för VG Primärvård.
Några kan lockas av att kunna jobba med kontinuitet i ett enskilt vårdbolag, andra kan lockas av de ökade frihetsgrader som den offentliga primärvården kommer att erbjuda, ytterligare andra tror jag kan lockas av ett ersättningssystem som premiärer kvalitet, förebyggande och helhetstänkande arbete framför "pinnstatistik". Några kanske hoppas på en nystart för hela primärvården och ger oss en ny chans genom att erbjuda sina tjänster och sin kompetens till primärvården.
Jag inbillar mig inte att vi löser bristen på allmänläkare i primärvården över en natt genom införandet av VG Primärvård, men kan vi med VG Primärvård ta steg på vägen mot en ökad bemanning med allmänläkare så har vi definitivt bidragit till att förbättra det som inte har varit lika bra i en för övrigt väl fungerande primärvård i Västra Götalandsreigonen.
Nyhetsmorgon
Vad är det då som gör att jag, snart på mitt sjätte år som ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet, fortfarande vill vara med och verka i denna sektor? För mig handlar det väldigt mycket om intresset för frågorna i sig. Det finns ett oerhört stort intresse och engagemang från nästan alla invånare i dessa frågor - hälso- och sjukvård är viktiga frågor i människors liv. Det handlar också mycket om den spännande dynamik som finns i hälso- och sjukvården med starka intressen och särintressen, hög kunskapsutveckling, starka professioner och stora möjligheter till ytterligare kvalitets- och verksamhetsutveckling.
Det finns stunder när jag får min ambition att vinna respekt bekräftad, kanske främst när jag träffar företrädare för professionen som blir förvånade och lite imponerade över vilken relativ bred kunskapsbas även en politisk lekman har. Jag har i det läget stor hjälp av ett gott minne även för detaljer. Som politiskt förtroendevald har jag dock aldrig möjlighet att bli något annat än en generalist med övergripande kunskaper, men det är en kunskapsbank som ständigt fylls på.
När jag åkte till Vänersborg från Partille i morse och lyssnade på P1-morgon på radion så var det de medicinska nyheterna som dominerade vid sidan av bränderna i Australien och stimulanspaketet i USA.
Nya nationella riktlinjer för strokevården presenteras av socialistyrelsen idag, forskning från USA visar på nya möjligheter i framtiden att skilja mellan aggresiv prostatacancer och mer moderata varianter av prostatacancer, vinterkräksjukan misstänks ha börjat uppträda i form av andra virus som vi tidigare inte har känt.
För mig är detta kärnan i hälso- och sjukvårdens utveckling. Nya strokeriktlinjer ger oss möjlighet att genom förbättrad rehabilitering ge fler människor ett mer oberoendeliv efter att ha drabbats av stroke. Nya biomarkörer gör att vi bättre kan skilja olika prostataturmörer från varandra och anpassa behandlingen efter det. Nya virustyper utsätter sjukvården för nya risker, men kanske också nya möjligheter i hur vi ska kunna behandla på ett effektivt sätt.
Att vara med i denna miljö är oerhört spännande. Hur ska vi få ett ordnat införande av de nya riktlinjerna så att de tillämpas i hela regionens hälso- och sjukvård? Hur kommer operations- och läkemedelsbehandlingar att framöver förändras om vi får bättre diagnosinstrument i cancervården, och vilka organisatoriska och/eller ekonomiska effekter får det? Vilken belastning kommer vår smittskyddsenhet att utsättas för med nya virus, och hur ska sjukhus hantera problemen utan att hela vårdavdelningar behöver stänga.
Att ibland få vara med på ett hörn i dessa diskussioner och att ibland få vara ansvarig för vilka åtgärder vi vidtar är oerhört spännande och stimulerande då resultatet generellt och över tid hela tiden leder till att vi kan ge regionens invånare en bättre sjukvård än tidigare.
Läkemedelskostnader
Västra Götalandsregionens kostnader för läkemedel för 2008 uppgick till 4 368 miljoner kronor, medan statsbidraget uppgick till 3 583 miljoner kronor - en differens på 785 miljoner kronor.
När staten växlade över kostnadsansvaret för läkemedel på regioner och landsting för 7-8 år sedan fick vi ersättning för våra kostnader för receptläkemedel, men inte för de läkemedel som skrivs ut direkt vid våra sjukhus, så kallade rekvisitionsläkemedel. Den andelen av läkemedlen och framför allt läkemedelsbudgeten har under perioden ökat kraftigt, och det är inom gruppen rekvisitionsläkemedel som också kostnadsökningstakten är som störst.
En av orsakerna till att regioner och landsting går över till en allt större andel rekvisitionsläkemedel är att det är smidigare för patienterna men också för att det blir en mer kostnadseffektiv hushållning av pengarna, vilket möjliggör ökad introduktion av nya dyrare läkemedel.
Detta är således en kostnad som inte syns när staten ser på kostnadsutvecklingen för läkemedel, utan de stirrar sig blinda på kostnadsutvecklingen för receptläkemedel som är betydligt lägre än för rekvisitionsläkemedel.
Jag tror det i de fortsatta läkemedelsförhandlingarna mellan staten och SKL är guldläge för regeringen att lösa flera problem på en gång. Se till att fullfinansiera läkemedelskostnaderna för regioner och landsting till en kostnad av ca 5 miljarder kronor, skriv ett riktigt långt avtal med uppräkningar av den nya högre statsbidraget på 2-3% per år och ställ krav på ett aktivt men ordnat införande av nya läkemedel hos alla sjukvårdshuvudmännen.
På detta sätt kan regeringen ge det nödvändiga stödet till regioner och landsting att klara den besvärliga ekonomiska situation många befinner sig i de kommande åren utan att behöva minska på vårdverksamheterna. Det ger stabila och långsiktiga förutsättningar vad gäller statsbidragen över en längre tid och det kommer att ställa krav på regioner och landsting att fortsatt effektivisera sin läkemedelshantering med 2-3% årligen för att kunna ligga i fas med en uppräkning på endast 2-3%.
Regionbokslut
I det perspektivet är det viktigt att om än för en stund stanna upp och blicka bakåt mot förra året. Dagens bokslutskommuniké innehåller knapphändigt med information jämfört med den fullständiga årsredovisningen som kommer att presenteras om cirka en månad, men det finns några vikta nyckeltal som förtjänar att omnämnas i sammanhanget.
Den 12 december bloggade jag om regionens ekonomi och spådde då att årets resultat skulle bli ett överskott på 922 miljoner kronor. Jag får erkänna att jag missade med 37 miljoner kronor då vi i dag fick facit på 885 miljoner kronor. Jag får väl bland annat skylla på revisorernas krav på förändrade redovisningsprinciper för lager på Sahlgrenska Universitetssjukhuset som försämrade resultatet med 26 miljoner (och så får jag väl försöka hitta några andra saker som bortförklarar att mitt tips inte blev exakt).
2008 blev återigen ett år med ökad sjukvårdsproduktion. Våra sjukhus ökade produktionen med 1,8 %, där antalet vårdtillfällen i psykiatrin stod för en stor del av ökningen. I regionens primärvård ökade produktionen (antal besök) med 3,2% och totalt så ökade invånarnas konsumtion (hos både offentliga och privata vårdgivare) med 2,4%.
För oss som har varit med på hela den 10-åriga resan med Västra Götalandsregionen så är det förbluffande att kunna notera en nettolikviditet på 5,7 miljarder kronor i regionens ekonomi. Under de första året mätte i nettolåneskuld som uppgick till nästan 4 miljarder kronor som värst. Jag minns förvirringen runt 2003/2004 när vi hade trendebrottet från nettolåneskuld till nettolikviditet och i början pratade om negativ nettolåneskuld innan vi ställde om oss mentalt till att vi faktiskt var en organisation med en positiv nettolikviditet.
I övrigt värt att notera är att vi trots det goda resultatet har gått över 2 miljardersvallen för investeringar i utrustning och fastigheter och att antalet anställda fortsatte att öka, fast i lite långsammare takt. 304 fler årsarbetare (alla anställda omräknat till heltider) motsvarar ca 0,7%. Sedan 2004 har dock antalet årsarbetare ökat med nästan 2 000. Det kan vara bra att komma i håg den siffran när det nu talas om att försöka minska antalet anställda i organisationen.
Det är ett starkt ekonomiskt bokslut, men det är också ett starkt verksamhetsmässigt bokslut med stora framgångar inte minst inom vårdgarantiområdet, men vi har tuffa utmaningar framför oss - framför allt ekonomiska, men det är i det läget tryggt att veta att vi har ett gott utgångsläge.
Vård i Europa
I folkpartiets Europaprogram har vi fastslagit vår uppfattning om den enskildes rätt till fri rörlighet för planerade operationer i hela EU. Det är också, vad jag förstår utan att kunna alla detaljer, vad förslaget från kommissionen nu går ut på.
För några dagar sedan såg jag ett förslag till yttrande inför regionkommitténs nästa sammanträde. Det är en form av halvmesyr som blir riktigt dålig. Rapportören i regionkommittén föreslår en fri rörlighet men önskar stryka alla skrivningar om gemensamma regelverk kring kvalitet och patientsäkerhet med hänvisning till att det är ett nationellt åtagande.
Jag ser gärna en ökad möjlighet till rörlighet, men den måste också knytas till bestämda krav i frågor som kvalitet och patientsäkerhet. De patienter som söker sig utanför Sveriges gränser ska kunna räkna med minst samma nivå på kvalitet och säkerhet. Att släppa fram rörligheten och inte samtidigt kvalitetssäkra vården gör att vi utsätter enskilda patienter för onödiga risker. Det finns i sjukvården, såväl som i alla andra branscher, samvetslösa personer som hellre tjänar snabba pengar än att sätta patientens/medborgarens intressen i första rummet.
Vi tror oss vara bra på medicinsk kvalitet i Sverige och det visar också många jämförande undersökningar där vi brukar rankas bland de tre bästa länderna i världen vad gäller kvalitet och patientsäkerhet. Trots det vet vi att det finns en stor förbättringspotential i svensk hälso- och sjukvården i de här frågorna. Det är viktigt att vi tar vara på den kunskap vi har från Sverige för att tillsammans med vännerna i EU ytterligare utveckla och förbättra kvalitet och säkerhet för alla invånare i unionen både för den inhemska vården och för den mer öppna gränslösa vården.
Om det innebär att vi förlorar en del självbestämmande i Sverige så är det ett lågt pris om 100-tals miljoner människor kan räkna med högre kvalitet och säkerhet när besöker hälso- och sjukvården i framtiden. Jag är därför stolt över att folkpartiet också lyfter denna aspekt i Europaprogrammet.
Nästan 100 fler psykiatrer
Man kan lära sig mycket av en rapport. Jag måste erkänna att jag tidigare när jag benämnt en grupp läkare specialistutbildade i psykiatri i obestämd form pluralism alltid sagt psykiatriker, men av rapporten förstår jag nu (om de nu har rätt) att det heter psykiatrer. Så du som reagerade på mitt "stavfel" i rubriken hade också fel.
Det finns mycket spännande att botanisera kring utvecklingen över anställda i vården under perioden 1995-2006. Jämförelser mellan olika yrkesgrupper, olika specialistinriktningar och antalet per 100 000 invånare i olika regioner ger underlag till en lång rad funderingar. Vissa siffror förvånas jag över medan andra bekräftar en bild som jag haft sedan tidigare. Låt mig bjuda på ett axplock av statistik som jag fann intressant.
Den läkarkategori som vuxit allra mest under 12-årsperioden 1995-2006 är kardiologerna - de har blivit 80% fler under perioden. Den som kommer närmast i ökningstakt ligger på "bara" 30% fler under perioden. Ökningen hänger samman med den kraftiga utbyggnaden av ny teknik i form av det vi först kallade PTCA och senare PCI, d v s ballongvidgning av hjärtats kranskärl.
Den barnmorsketätaste regionen i Sverige är den västsvenska sjukvårdsregionen (Västra Götaland plus de tre norra halländska kommunerna), vilket förvånar mot bakgrund av debatten de senaste åren om hur många fler förlossningar per barnmorska som utförs i Göteborg än i resten av Sverige. Jag ifrågasätter inte den uppgiften, men då måste förhållandet vara sådant att antalet förlossningar per barnmorska i Borås, Skövde, Trollhättan och Varberg måste tillhöra de lägre i landet, eller? och hur ska man reagera på den informationen?
I snitt har 30 utlandsutbildade läkare med svensk bakgrund per år fått svensk läkarlegitimation de senaste 14 åren, och antalet har ökat från sju stycken 1995 till 75 stycken 2007. Det visar på ett tydligt sätt att Sverige inte har tagit sitt utbildningsansvar när det gäller läkarutbildningen, och frågan är hur diskussionen om läkarbristen hade förts om inte ett stort antal kreativa ungdomar tagit egna initiativ till att skaffa den utbildning de önskat.
Västra Götalandsregionen är också den tandläkartätaste regionen/landstinget i landet med drygt 90 tandläkare per 100 000 invånare. Det betyder cirka en tandläkare per 1 100 invånare. Det är en intressant siffra mot bakgrund av diskussionen vi för om hur många allmänläkare vi borde ha i förhållande till befolkningen.
Under hela 2000-talet har arbetslösheten för grupperna läkare, tandläkare, sjuksköterskor och barnmorskor legat under 1%. När jag för 25 år sedan skulle välja utbildning till gymnasiet fick vi den starka rekommendationen att vårdyrket skulle innebära stora osäkerheter ur en sysselsättningsaspekt. Undrar just vem som höll i den kristallkulan?
I rapporten görs en specialanalys av personal i vuxenpsykiatrin. Psykiatrin är det område där vi bekymrar oss mest om svårigheterna med rekryteringen. Rapporten visar att tillgången till legitimerade psykiatrer skiljer sig stort i landet, från Stockholms knappa 30 psykiatrer per 100 000 invånare till Norrbottens knappa 10 psykiatrer och med ett rikssnitt på 18 psykiatrer. Västra Götaland placeras sig strax över snittet som bara fyra regioner/landsting kommer över - Stockholm, Uppsala, Skåne och Västra Götaland.
Västra Götalandsregionen är dock den region/landsting som tillsammans med Blekinge har ökat antalet psykiatrer per 100 000 invånare mest under den gångna 12-årsperioden. Vi har blivit 45% fler. Med tanke på dagens krisdebatt undrar jag hur debatten egentligen gick i mitten av 90-talet.
Enligt NPS-rapporten har antalet psykiatrer sysselsatta i hälso- och sjukvården ökat från 1 201 till 1 603 stycken från 1995 till 2006. I Västra Götalandregionen är motsvarande siffror 184 stycken år 1995 och 280 stycken 2006
Den rapporterade bilden ger alltså en betydligt bättre bild av läget än den upplevda bilden, vad säger det och vad står det för? Psykiatrer var för övrigt den specialitet som under perioden ökat näst mest efter kardiologerna. Vi har alltså utbildat och rekryterat, och de har i stor utsträckning stannat i yrket och inte övergått till andra arbetsuppgifter eller näringsgrenar.
Jag har inget omedelbart svar på frågorna vad den faktabaserade och den upplevda verkligheten säger och står för. Jag vet just nu bara att det är mycket spännande att få läsa skrifter med märkliga titlar. Man lär sig inte bara nya saker, man tvingas också tänka till och ifrågasätta givna sanningar.
Uppvaktning
Alingsås lasarett klarade detta på samtliga 33 mätpunkter vid sjukhuset vilket innebar en måluppfyllelse på 100%. Jag har de senaste åren fått frågan från flera sjukhus om vilken nivå som ska anses som godkänd, är det 95% eller 98% eller något annat. Mitt svar har alltid varit att jag förstår de sjukhus utifrån sitt perspektiv som kan anse sig nöjda med att uppnå 98% måluppfyllelse, men att vårdgarantin är en patienträttighet som alla patienter har rätt till, inte 95% eller 98% av patienterna.
Alingsås lasarett har gjort ett kanonjobb under de senaste åren med att öka tillgängligheten. Vårdpersonalen har tagit ett lokalt ansvar på avdelningar och kliniker och satt en ära i att klara vårdgarantierna. Jag tror också att den målrelaterade ersättning som hälso- och sjukvårdsutskottet kopplade till måluppfyllelse per den sista december 2008 har bidragit till att verkligen nå 100%. För Alingsås lasarett innebar den målrelaterade ersättningen att de får ut 6,6 miljoner kronor som de kommer att använda till kompetensutveckling som kommer personalen till del i nästa steg.
De 6,6 miljoner kronorna ska också ses i perspektivet att vi i ökad utsträckning försöker belöna dem som har gjort ett bra jobb, och inte som det ofta var tidigare att de med långa köer belönades med mer resurser för att de skulle kunna göra mera.
Ibland hör jag också att det är ju inte så svårt för Alingsås lasarett eller Frölunda specialistsjukhus att klara vårdgarantierna. Jämfört med andra sjukhus har de ett mindre uppdrag, mindre eller ingen akutverksamhet och har lättare att planera sin verksamhet. Jag vänder mig emot det synsättet och skulle vilja hävda att den relativa litenheten som Alingsås och Frölunda har samtidigt gör det svårare om det blir plötsliga förändringar eller glidningar i remissflödet in till sjukhuset. Med färre personal blir det då svårare att möta den typen av svängningar. I grund och botten handlar det om organisering, attityd och engagemang för uppgiften och det har Alingsås bevisat att de har och att de klarar.
Det var därför med glädje jag kunde överräcka ett diplom till sjukhusdirektör Ulla Stjärnlöf som ett bevis på min uppskattning för gjorda insatser och som ett bevis på att Alingsås lasarett i detta avseende är ett föredöme för övriga sjukhus i regionen och även i landet.
VG Primärvård
Jag försökte ändå i fullmäktige, och jag ska återge det här, peka på vad det kommer att innebära genom att peka på vad vi försöker styra emot:
Vi kommer att styra mot...
...kontinuitet, och vi gör det via det valfrihetssystemet istället för upphandlingar och vi gör det via differentierade patientavgifter.
...förebyggande arbete, via kapitationsersättning som gör det "lönsamt" att förebygga och främja hälsa för att hålla sina patienter friska.
...kvalitet, via målrelaterade ersättningar som stödjer en utveckling mot bättre medicinsk och patientupplevd kvalitet.
....vård efter behov, via ersättning för vårdtyngd genom s k ACG-ersättning.
... större ansvar, via täckningsgraden för att få vårdcentralerna att ta en större del av patienternas öppenvårdsbesök.
....rättvisa förutsättningar, via särskilda ersättningar för tolk, geografiska förutsättningar och socioekonomi.
...vård på lika villkor i hela regionen via krav- och kvalitetsboken.
När jag skriver de sista raderna är jag ensam kvar i fullmäktigesalen och jag upplever en inre tillfredsställelse över att vi har lyckats komma så här långt i en bred politisk enighet, och det kommer att bli riktigt roligt, spännande och även lite oroligt kring vad som kommer att hända det närmaste halvåret fram till starten och inte minst under det första året efter starten. Blir det flipp eller flopp, eller ett stort jasså?
Medborgarna kommer inte bara att kunna välja och välja bort vårdcentral från hösten 2009, de kan också välja och välja bort partier i regionfullmäktige hösten 2010. Jag tar gärna på mig ett ansvar för folkpartiets sida, och jag är övertygad om att chanserna är betydligt större att bli belönad än att bli straffad på valdagen.
5 landsting når målen
Nu är det elva månader kvar till den slutliga avstämningen den 30 november 2009 och mycket kan hända. Ska man spekulera så tror jag att den hägrande miljarden kan driva utvecklingen positivt i flera landsting och regioner å andra sidan kommer många huvudmän att befinna sig i ett tuff ekonomisk situation som minskar utrymmet för extra satsningar för att kunna uppnå målen.
524 miljarder är den summa som skulle trilla ut till oss om avstämning görs 31 december 2008. Nedan ses tabellen för hela landet och vilka landsting och regioner som får dela på kömiljarden. Gotland är ensamma om att lägga beslag på de 50 miljoner som tillfaller de landsting som uppnår 90% måluppfyllelse för operation/behandling. Det är mycket pengar för ett litet landsting som egentligen är en primärkommun med ansvar för landstingsuppdraget. Inget landsting uppnår 90% målet vad gäller besök. Västra Götalandsregionen ligger närmast med 89%. Därför blir totalsumman endast 950 miljoner kronor att dela på för sju (en tredjedel) av landstingen och regionerna.
Besöksgaranti | Behandlingsgaranti | Totalt | |
| Jönköping | 62 007 834 | 50 967 667 | 112 975 501 |
| Gotland | 10 617 222 | 58 726 882 | 69 344 104 |
| Västra Götaland | 287 595 088 | 236 390 306 | 523 985 393 |
| Kalmar | 43 462 545 | 35 724 270 | 79 186 815 |
| Värmland | 0 | 41 834 095 | 41 834 095 |
| Västmanland | 46 317 311 | 38 070 759 | 84 388 070 |
| Norrbotten | 0 | 38 286 021 | 38 286 021 |
| 450 000 000 | 500 000 000 | 950 000 000 |
Som jag spådde redan förra gången jag bloggade om detta så har jag svårt att tro att vår andel i slutändan ska bli så stor som dessa siffror indikerar, men det ska bli fortsatt spännande att följa utvecklingen under året.
Vem ska få operation?
Bakgrunden till policyn är de vetenskapliga bevis som finns för att komplikationsrisken halveras i samband med operationen. Mot detta finns inget att invända. Mitt krav på våra professionella medicinare är att de ska bedriva en kunskapsbaserad vård utifrån evidensbaserad kunskap. Vi har en skyldighet att erbjuda patienterna bästa möjliga vård med högsta möjliga patientsäkerhet. Frågan är vilket ansvar som sjukvårdshuvudmannen har, och vilket ansvar som ligger på den enskilde patienten.
En av grundpelarna i svensk hälso- och sjukvård, tydliggjord i hälso- och sjukvårdslagen, är att vård ska ges efter behov oavset ålder, kön, etnicitet, ekonomisk och social ställning - vård på lika villkor för hela befolkningen. Kan man i det perspektivet verkligen ställa krav på en livsstilsförändring (som t ex att sluta röka eller gå ner i vikt) för att erhålla en operation som man är bedömd att man behöver?
Det snabba och enkla svaret på den frågan, ur mitt perspektiv, är att behovsprincipen är överordnad, men det kan ju också vara så att patientens rökvanor, alkoholvanor, kraftiga övervikt eller annat är av den allvarliga grad att det finns medicinska skäl för att inte en operation ska genomföras, d v s att riskerna överstiger vinsterna med behandlingen.
Patienten har självklart ett eget ansvar för sin hälsa. Ibland känns det som att sjukvårdens roll i det moderna samhället har blivit den instans som ska lösa alla problem som mer eller mindre ansvarslösa individer åsamkar sig själva. Det lyfter i sin tur frågan om var gränsen går för det offentligt finansierade åtagandet. Vi kan börja ställa oss frågan om behandling ska erbjudas den 40-åriga korpfotbollsspelare som sliter av ledband och meniskrar, eller om den som köper en liftkort i fjällen också måste köpa en försäkring som täcker kostnaderna för eventuella skador man åsamkar sig.
Till viss del har den frågan redan börjat ställas i det offentliga rummet genom att regeringen tillsatt en utredning för att se över ansvaret i trafikförsäkringarna också för behovet av hälso- och sjukvård, och även om jag tycker det är viktigt med ett ökat individuellt ansvarstagande för sina hälsa och vilka risker man utsätter sig själv för så är det en oroande utveckling om vi i allt större utsträckning ska gå emot ett mer försäkringsbaserat finansieringssystem inom hälso- och sjukvården.
Debatten kring rök-policyn på NUS har nu öppnat en angelägen men svår debatt som stäcker sig långt bortom den enskilda rökpolicyn på en ortopedklinik på ett av våra universitetssjukhus. Det ska bli spännande att följa fortsättningen.
