Första utskottsmötet för terminen
Jag har ägnat onsdagen åt terminens första sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet. Det kändes trevligt att vara igång igen med intressanta ärenden och spännande utmaningar. Jag inser att detta blir väldigt tjatigt men mest tid på mötet tog två ärenden - Nya influensan A (H1N1) och VG Primärvård.
Båda var informationsärenden, men tog ändå sin tid då det var ett tag sedan utskottet var samlat för möte. Planeringen för höstens vaccinationer är i full gång och vid utskottets möte om två veckor kommer vi förhoppningsvis att vara helt klara med alla var, hur, vem, när kring den praktiska hanteringen av vaccinationerna.
I VG Primärvård ser det mesta ut att rulla på rätt så bra. Till och med igår hade det inkommit knappt 80 000 valblanketter från människor som redan bestämt sig för ett annat val än det som de erbjudits. Jag har under den senaste veckan fått många frågor om varför vi skickar ut ett "förvalt erbjudande" och inte låter folk välja helt fritt. Mitt svar är att folk kan välja helt fritt nu, och sedan göra ett nytt val när de vill och i princip hur ofta de vill efter den 1 oktober, men det ersättningssystem som vi har valt i VG Primärvård bygger på att alla är listade någonstans. Skulle alla behöva fylla i en blankett utan förvalt erbjudande så kanske 70-80% skulle göra detta. Efter upprepade påminnelser så kanske vi skulle kunna komma upp i 90-95%, men det skulle innebära att primärvårdsresurser hölls undan för de 205 privata och offentliga vårdgivare som har valt att starta verksamhet.
Jag skriver nu 205 vårdgivare, trots att jag i de senaste blogginläggen skrivit om 206 vårdcentraler med en 207:e på gång. Orsaken är den information vi fick idag om att en vårdgivare valt att dra sig ur redan innan vi startat på grund av svårigheter att rekrytera personal. Det är naturligtvis olyckligt att tappar en vårdcentral mitt i listningsprocessen och det trots att vårdgivaren har ansökt, blivit godkänd och valt att skriva kontrakt på att driva vårdverksamhet fram till 2014-12-31.
I beslutsväg har vi beslutat om förslag till nya patientavgifter för hälsovårdande insatser i sjukvården. Som hälsovårdande insatser räknas t ex rökavvänjningskurser. 60 kronor för behandling i grupp och 120 kronor för gruppbehandling blir den nya taxan. Det är mycket annat som vi också måste tänka på kring avgifter och VG Primärvård. I ett annat ärende slog vi idag fast att personer med skyddad identitet som av detta skäl avstår från att lista sig på en viss vårdcentral alltid har rätt att betala den lägre patientavgiften (den för listade patienter) oavsett vilken vårdcentral de söker. En liten fråga i det stora hela, men en viktig fråga för den lilla gruppen redan hårt utsatta individer som tvingats leva med skyddad identitet.
Vi antog sammanträdestider för utskottet under 2010 med den sedvanliga rutinen om att i princip mötas varannan onsdag för möte större delen av året. Det kan tyckas ofta, men vi har ofta många och tunga ärenden som tar sin tid att diskutera och behandla.
För att sluta där vi började så tog vi upp ett extra ärende där hälso- och sjukvårdsutskottet föreslår regionstyrelsen föreslå regionfulllmäktige (härlig byråkratisvenska) fatta det formella beslutet om att Influensa A-vaccinationen ska vara kostnadsfri för den enskilde.
Allra sist blev jag osäker i morse när de på radion sa att Fuglesangs rymdfärd var uppskjuten. Betydde det att den var uppskjuten eller att rymdfärgan var uppskjuten? Var den i luften eller kvar på marken? Ibland är svenska språket lustigt.
Tack för att ni läser!
Båda var informationsärenden, men tog ändå sin tid då det var ett tag sedan utskottet var samlat för möte. Planeringen för höstens vaccinationer är i full gång och vid utskottets möte om två veckor kommer vi förhoppningsvis att vara helt klara med alla var, hur, vem, när kring den praktiska hanteringen av vaccinationerna.
I VG Primärvård ser det mesta ut att rulla på rätt så bra. Till och med igår hade det inkommit knappt 80 000 valblanketter från människor som redan bestämt sig för ett annat val än det som de erbjudits. Jag har under den senaste veckan fått många frågor om varför vi skickar ut ett "förvalt erbjudande" och inte låter folk välja helt fritt. Mitt svar är att folk kan välja helt fritt nu, och sedan göra ett nytt val när de vill och i princip hur ofta de vill efter den 1 oktober, men det ersättningssystem som vi har valt i VG Primärvård bygger på att alla är listade någonstans. Skulle alla behöva fylla i en blankett utan förvalt erbjudande så kanske 70-80% skulle göra detta. Efter upprepade påminnelser så kanske vi skulle kunna komma upp i 90-95%, men det skulle innebära att primärvårdsresurser hölls undan för de 205 privata och offentliga vårdgivare som har valt att starta verksamhet.
Jag skriver nu 205 vårdgivare, trots att jag i de senaste blogginläggen skrivit om 206 vårdcentraler med en 207:e på gång. Orsaken är den information vi fick idag om att en vårdgivare valt att dra sig ur redan innan vi startat på grund av svårigheter att rekrytera personal. Det är naturligtvis olyckligt att tappar en vårdcentral mitt i listningsprocessen och det trots att vårdgivaren har ansökt, blivit godkänd och valt att skriva kontrakt på att driva vårdverksamhet fram till 2014-12-31.
I beslutsväg har vi beslutat om förslag till nya patientavgifter för hälsovårdande insatser i sjukvården. Som hälsovårdande insatser räknas t ex rökavvänjningskurser. 60 kronor för behandling i grupp och 120 kronor för gruppbehandling blir den nya taxan. Det är mycket annat som vi också måste tänka på kring avgifter och VG Primärvård. I ett annat ärende slog vi idag fast att personer med skyddad identitet som av detta skäl avstår från att lista sig på en viss vårdcentral alltid har rätt att betala den lägre patientavgiften (den för listade patienter) oavsett vilken vårdcentral de söker. En liten fråga i det stora hela, men en viktig fråga för den lilla gruppen redan hårt utsatta individer som tvingats leva med skyddad identitet.
Vi antog sammanträdestider för utskottet under 2010 med den sedvanliga rutinen om att i princip mötas varannan onsdag för möte större delen av året. Det kan tyckas ofta, men vi har ofta många och tunga ärenden som tar sin tid att diskutera och behandla.
För att sluta där vi började så tog vi upp ett extra ärende där hälso- och sjukvårdsutskottet föreslår regionstyrelsen föreslå regionfulllmäktige (härlig byråkratisvenska) fatta det formella beslutet om att Influensa A-vaccinationen ska vara kostnadsfri för den enskilde.
Allra sist blev jag osäker i morse när de på radion sa att Fuglesangs rymdfärd var uppskjuten. Betydde det att den var uppskjuten eller att rymdfärgan var uppskjuten? Var den i luften eller kvar på marken? Ibland är svenska språket lustigt.
Tack för att ni läser!
Välkommet bidrag
Regeringens folkhälsominister Maria Larsson (kd) meddelade idag att regeringen avser att tillskjuta 1 miljard kronor till regioner och landsting med anledning av den extraordinära situationen där hela befolkningen ska erbjudas vaccin mot pandemin - Influensa A (H1N1). Det är ett mycket bra beslut av regeringen och innebär ett viktigt tillskott för att minska regioner och landstings ekonomiska börda av vaccinationerna.
Jag har tidigare krävt att staten i enlighet med finansieringsprincipen borde stå för kostnaderna för själva vaccinet som ligger på cirka 1,2 miljarder. Att sektorn nu får ett något mindre bidrag känns dock ändå helt OK mot bakgrund av att inte heller staten badar i pengar för närvarande.
Dagens beslut om ekonomiskt stöd från regeringen gör också att förra veckans rekommendation från Sveriges kommuner och landsting ligger i fas med varandra. Med det extra stödet blir det lättare för regioner och landsting att erbjuda en avgiftsfri vaccination till hela befolkningen.
När nu medias två favoritfrågor i ämnet (statens eventuella bidrag och avgiftsfrågan) är avgjorda så kommer nu fokus att riktas mot den praktiska hanteringen av vaccinationerna. I morgon vid hälso- och sjukvårdsutskottets sammanträde kommer vi att ha en fördjupad information och diskussion kring dessa frågor, och då kommer vi att veta mer också om detta.
Jag har tidigare krävt att staten i enlighet med finansieringsprincipen borde stå för kostnaderna för själva vaccinet som ligger på cirka 1,2 miljarder. Att sektorn nu får ett något mindre bidrag känns dock ändå helt OK mot bakgrund av att inte heller staten badar i pengar för närvarande.
Dagens beslut om ekonomiskt stöd från regeringen gör också att förra veckans rekommendation från Sveriges kommuner och landsting ligger i fas med varandra. Med det extra stödet blir det lättare för regioner och landsting att erbjuda en avgiftsfri vaccination till hela befolkningen.
När nu medias två favoritfrågor i ämnet (statens eventuella bidrag och avgiftsfrågan) är avgjorda så kommer nu fokus att riktas mot den praktiska hanteringen av vaccinationerna. I morgon vid hälso- och sjukvårdsutskottets sammanträde kommer vi att ha en fördjupad information och diskussion kring dessa frågor, och då kommer vi att veta mer också om detta.
Igång på allvar
Inser denna måndagseftermiddag att förra veckans start efter semestern var en mjukstart. Nu är det skarpt läge på det mesta. I morgon är det terminens första sammanträde med regionstyrelsen (RS) och på onsdag det första mötet med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU). När jag läser handlingarna märker jag att HSU bättre lyckades städa av sitt bord före sommaren för vi har betydligt färre beslutsärenden på onsdag än normalt, medan RS direkt efter sommaren har fler (och med omfattande) ärenden än normalt direkt efter sommaren.
Konstaterar också att de båda sakerna hänger ihop. Ett antal av HSU:s ärenden och andra nämnder och utskotts ärenden från slutet av juni skulle gå vidare till RS, så när vi "städade" våra bord med ärenden så växte inkorgen för regionstyrelsen.
Märker också att telefonen och mejlen går igång ordentligt, och det är den mest frustrerande delen av arbetet. Det går nästan inte att ligga i fas med både mejl och telefonsvarare om man ska försöka få någon timme för sig själv utan jobb på dygnet, vilket är mycket frustrerande.
I alla sammanhang dominerar nu två frågor - influensapandemin och VG Primärvård. Vid morgondagens RS kommer vi att fatta beslut om att ge godkännande för ytterligare en vårdcentral i Strömstad som önskar starta verksamhet en bit in på nästa år. Ytterligare några ryktas vara på väg in. De 206 vårdcentralerna blir till 207 och kanske ytterligare några.
Det pågår nu en kamp om patienterna. Vissa övertramp i marknadsföringsinsatserna har vi tyvärr kunnat konstatera även om jag tycker den stora mängden information är saklig, vettig och korrekt. Visa tycker att det är en osmaklig kamp om patienterna, för att hårddra det så skulle jag vilja säga att ÄNTLIGEN är det kamp om patienterna. Perspektivskiftet blir tydligt. Vårdcentralerna har uppfattat sin uppgift att det gäller att MÖTA patienterna - inte att MOTA dem från att komma.
Jag är övertygad om att vi kommer att få vissa inkörningsproblem. Göteborgs-Posten har idag en artikel om problemen med överföring av patientjournaler för de patienter som väljer att byta vårdgivare. Jag kan dela oron för att det är en större administrativ börda, men då alla vårdgivare sannolikt både kommer att vara mottagare av nya patienter som att behöva tappa patienter så ligger det i allas intresse att hanteringen av journaler sköts snabbt, snyggt och effektivt mellan de olika vårdgivarna.
Såväl på RS på tisdag som vid HSU på onsdag kommer vi att få lägesinformationer om planeringen inför massvaccinationerna mot pandemin. Jag tror att vår organisation kommer att ordna med bra planer för hur detta ska genomföras, men jag ser samtidigt en stor utmaning rent informationsmässigt och kommunikativt ut mot medborgarna. När, var och hur ska man bli vaccinerad, och kanske framför allt varför? Vi har just nu en lite olycklig offentlig diskussion kring alla frågorna, vilket sannolikt skapar en osäkerhet bland befolkningen när olika auktoriteter uttalar att det är bra respektive dåligt att vaccinera sig, det är viktigt eller oviktigt om många vaccinerar sig, om det är de äldsta eller yngsta som ska vaccinera sig först. Till det tillkommer diverse teorier som snurrar runt på nätet kring om det är farligt att vaccinera sig, och vem det är farligt för.
Det offentliga Sverige måste här försöka samla sig för att tillsammans med massmedia ge en så relevant och tydlig information som möjligt för att säkerställa att befolkningen har adekvat information inför massvaccinationerna.
Influensavaccinationer och VG Primärvård kommer att vara höstens hetaste frågor, men även ekonomin, vårdgarantier, vårdöverenskommelser med mera kommer att pocka på uppmärksamheten nu när vi är igång på allvar.
60% utlandsutbildade läkare
I mitten av veckan kom Socialstyrelsens med intressant statistik över utfärdade legitimationer inom 21 legitimationsyrken i Sverige. Statistik och siffror har alltid intresserat mig lika mycket som resultat och tabeller inom idrotten. Statistik kan dock, som vi alla vet, vara bedräglig ibland men ofta till en hel del nytta.
Den statistik som Socialstyrelsen nu presenterar är statistik över just utfärdade legitimationer, och säger inget om hur många av de legitimerade som också är yrkesverksamma inom sitt legitimationsyrke, men det finns ändå en hel del att utläsa.
Diskussionen om bristen på allmänläkare i primärvården är en sådan diskussion som härjat under decennier. Läkarnas organisationer har pekat på att det bör finnas en läkare per 1 500 invånare, andra hävdar att det räcker med en allmänläkare per 1 800 eller en per 2 000 invånare. Skulle vi nå upp till den höga nivån om en allmänläkare per 1 500 invånare skulle det krävas att det fanns drygt 6 000 legitimerade specialister i allmänmedicin. Av rapporten framgår att det 2008 fanns 7 361 utfärdade legitimationer i allmänmedicin till läkare under 65 år. Det motsvarar en läkare per 1 300 invånare i landet. Bristen uppstår då specialister i allmänmedicin inte jobbar i primärvården.
Problemet är att en allt för stor andel av dessa läkare har valt att syssla med annat än att jobba i eller för den svenska primärvården. De kan finnas i företagshälsovården, i Norge eller något annat land, i läkemedelsindustrin, inom en annan specialitet som dubbelspecialister, med andra administrativa uppgifter i vården eller något helt annat. Det är här jag tror och hoppas att ett antal av dessa är villiga att ge primärvården en ny chans med vårt införande av VG Primärvård i Västra Götalandsregionen. Vårdvalsmodellen ger fler möjligheter till olika arbetsgivare och därmed fler möjligheter till olika anställningsmöjligheter, olika arbetsmodeller med mera. Det kommer inte att lösa bristproblemet över en natt, men vad jag vill säga är att vi egentligen inte har någon brist på allmänläkare - vi har en brist på allmänläkare som vill jobba i primärvården. Då är det vår uppgift att göra det intressant att göra det.
Socialstyrelsens statistik pekar också på en annan intressant utveckling över tid vad gäller legitimationsyrkena. När jag lyssnar till debatten så känns det ibland som att personalbristen i vården aldrig har varit större än vad den är just nu. Samtidigt visar Socialstyrelsen (tabell 1) att antal legitimerade i yrkesverksam ålder aldrig har varit fler än vad de är nu, möjligen med undantag av tandläkarna som nästan konstant är lika många sett över en 12-årsperiod.
Antalet legitimerade läkare i yrkesverksam ålder har ökat från knappt 30 000 år 1997 till över 40 000 år 2008. Antalet legitimerade apotekare i yrkesverksam ålder har nästan fördubblats under 2000-talet och inom de flesta legitimationsyrken är det en ökning på 20-40% under den senaste 10-12-årsperioden.
För att återvända till läkarna igen så ser vi att cirka 1 000 läkare om året fick legitimation fram till millenieskiftet. Därefter kan en kraftig ökning ses för att se senaste åren ligga kring 2 000 utfärdade läkarlegitimationer per år. Andelen med en svensk läkarutbildning är relativt konstant under perioden kring 800 per år, så det är gruppen utlandsutbildade som ökar.
I den gruppen ingår också svenska medborgare som har utbildat sig i andra länder. Mest dominerande utbildningsländer är Danmark, Tyskland, Polen, Ungern och allra flest faktiskt från Grekland de senaste åren.
Detta visar att Sverige inte tar ansvar för sin egen läkarutbildning och läkarförsörjning. Nu har regeringen dock aviserat en ökad svensk utbildningskapacitet, men det når ju inte upp till de nivåer som vi nu ser att vi får hjälp av andra att få fram. På samma sätt som vi inte bara kan öka läkarutbildningen i kvantitativa termer utan att beakta kvaliteten i utbildningen så kan den höga andelen utlandsutbildade också leda till kvalitetsproblem i vården. Jag vet för lite om utbildningskvaliteten på läkarutbildningen i andra länder för att ha en uppfattning om det och jag har eller ingen anledning att misstro andra länders utbildningar, men det är under utbildningen som de blivande läkarna får en referensram om hälso- och sjukvården och den ser de facto väldigt olika ut i olika länder. Det kan visserligen vara berikande för vår svenska sjukvård, men kan också innebära hinder i förståelse för ett annat sjukvårdssystem som kan leda till kvalitetsbrister i den svenska sjukvården, och den riskerar att bli än tydligare när 6 av 10 nylegitimerade läkare fått sin utbildning i ett annat land.
Parallellt med den svenska utbyggnaden och kvalitetssäkringen av läkarutbildningen skulle jag gärna se mer av en samordning av de europeiska läkarutbildningarna, allra helst med ett God Vård-fokus.
Den statistik som Socialstyrelsen nu presenterar är statistik över just utfärdade legitimationer, och säger inget om hur många av de legitimerade som också är yrkesverksamma inom sitt legitimationsyrke, men det finns ändå en hel del att utläsa.
Diskussionen om bristen på allmänläkare i primärvården är en sådan diskussion som härjat under decennier. Läkarnas organisationer har pekat på att det bör finnas en läkare per 1 500 invånare, andra hävdar att det räcker med en allmänläkare per 1 800 eller en per 2 000 invånare. Skulle vi nå upp till den höga nivån om en allmänläkare per 1 500 invånare skulle det krävas att det fanns drygt 6 000 legitimerade specialister i allmänmedicin. Av rapporten framgår att det 2008 fanns 7 361 utfärdade legitimationer i allmänmedicin till läkare under 65 år. Det motsvarar en läkare per 1 300 invånare i landet. Bristen uppstår då specialister i allmänmedicin inte jobbar i primärvården.
Problemet är att en allt för stor andel av dessa läkare har valt att syssla med annat än att jobba i eller för den svenska primärvården. De kan finnas i företagshälsovården, i Norge eller något annat land, i läkemedelsindustrin, inom en annan specialitet som dubbelspecialister, med andra administrativa uppgifter i vården eller något helt annat. Det är här jag tror och hoppas att ett antal av dessa är villiga att ge primärvården en ny chans med vårt införande av VG Primärvård i Västra Götalandsregionen. Vårdvalsmodellen ger fler möjligheter till olika arbetsgivare och därmed fler möjligheter till olika anställningsmöjligheter, olika arbetsmodeller med mera. Det kommer inte att lösa bristproblemet över en natt, men vad jag vill säga är att vi egentligen inte har någon brist på allmänläkare - vi har en brist på allmänläkare som vill jobba i primärvården. Då är det vår uppgift att göra det intressant att göra det.
Socialstyrelsens statistik pekar också på en annan intressant utveckling över tid vad gäller legitimationsyrkena. När jag lyssnar till debatten så känns det ibland som att personalbristen i vården aldrig har varit större än vad den är just nu. Samtidigt visar Socialstyrelsen (tabell 1) att antal legitimerade i yrkesverksam ålder aldrig har varit fler än vad de är nu, möjligen med undantag av tandläkarna som nästan konstant är lika många sett över en 12-årsperiod.
Antalet legitimerade läkare i yrkesverksam ålder har ökat från knappt 30 000 år 1997 till över 40 000 år 2008. Antalet legitimerade apotekare i yrkesverksam ålder har nästan fördubblats under 2000-talet och inom de flesta legitimationsyrken är det en ökning på 20-40% under den senaste 10-12-årsperioden.
För att återvända till läkarna igen så ser vi att cirka 1 000 läkare om året fick legitimation fram till millenieskiftet. Därefter kan en kraftig ökning ses för att se senaste åren ligga kring 2 000 utfärdade läkarlegitimationer per år. Andelen med en svensk läkarutbildning är relativt konstant under perioden kring 800 per år, så det är gruppen utlandsutbildade som ökar.
I den gruppen ingår också svenska medborgare som har utbildat sig i andra länder. Mest dominerande utbildningsländer är Danmark, Tyskland, Polen, Ungern och allra flest faktiskt från Grekland de senaste åren.
Detta visar att Sverige inte tar ansvar för sin egen läkarutbildning och läkarförsörjning. Nu har regeringen dock aviserat en ökad svensk utbildningskapacitet, men det når ju inte upp till de nivåer som vi nu ser att vi får hjälp av andra att få fram. På samma sätt som vi inte bara kan öka läkarutbildningen i kvantitativa termer utan att beakta kvaliteten i utbildningen så kan den höga andelen utlandsutbildade också leda till kvalitetsproblem i vården. Jag vet för lite om utbildningskvaliteten på läkarutbildningen i andra länder för att ha en uppfattning om det och jag har eller ingen anledning att misstro andra länders utbildningar, men det är under utbildningen som de blivande läkarna får en referensram om hälso- och sjukvården och den ser de facto väldigt olika ut i olika länder. Det kan visserligen vara berikande för vår svenska sjukvård, men kan också innebära hinder i förståelse för ett annat sjukvårdssystem som kan leda till kvalitetsbrister i den svenska sjukvården, och den riskerar att bli än tydligare när 6 av 10 nylegitimerade läkare fått sin utbildning i ett annat land.
Parallellt med den svenska utbyggnaden och kvalitetssäkringen av läkarutbildningen skulle jag gärna se mer av en samordning av de europeiska läkarutbildningarna, allra helst med ett God Vård-fokus.
Viktiga besked om pandemin
Skulle helst vilja bredda mina tankar och reflektioner i bloggen kring att handla också om annat än pandemin Influensa A H1N1 när jag nu kommit igång med bloggandet igen, men det går helt enkelt inte att undvika. Det är om detta det sjukvården i stor utsträckning kretsar kring just nu.
Jag har just spenderat mitt första månatliga SKL-dygn i Stockholm för terminen och även där var frågan om vaccinationerna mot pandemiinfluensan i fokus. Sveriges kommuner och landstings (SKL) hälso- och sjukvårdsdelegation har idag rekommenderat SKL styrelsen att i morgon fatta beslut om att rekommendera alla regioner och landsting att erbjuda sina invånare kostnadsfria vaccinationer. Det är ett bra beslut och en rekommendation som vi kommer att följa i Västra Götalandsregionen.
Det är framför allt bra att vi har fått ett besked om en rekommendation så att den frågan inte behöver uppta mer tid för journalister och andra ställa frågor kring.
Även Socialstyrelsen har idag lämnat viktiga besked vad gäller vilka grupper av individer som bör prioriteras först när vaccinet börjar anlända till Sverige i månadsskiftet september/oktober. Föga förvånande innebär rekommendationen från Socialstyrelsen att det är gravida kvinnor, människor med kroniska sjukdomar samt hälso- och sjukvårdspersonal som bör få tillgång till vaccinet först av alla. Syftet är att först skydda de grupper som riskerar att drabbas hårdast av influensan och den personalgrupp som kommer att behövas för att ta hand om dem som trots vaccinationerna ändå kommer att drabbas av influensan. Sjukvården måste så långt som möjligt fortsätta kunna fungera även med ett större antal insjuknande patienter i landet.
Massvaccinationerna kommer att fresta på i regioner och landsting, både organisatoriskt under tre höstmånader och ekonomiskt.
Vi har ännu inte fått några fler besked från regeringen om de avser att bidra till att lätta den börden. Däremot innebär mitt Stockholmsbesök också att jag fick viktig information om den framtida beräknade skatteutvecklingen för regioner, landsting och kommuner. Efter att under varannan månad i nästan ett helt år fått sämre och sämre prognoser om skatteutvecklingen för vår sektor har trenden vänt i prognoserna. SKL:s augustiprognos visar på en förbättring av skatteunderlaget för såväl 2009 som 2010. Det är inga stora förändringar, men det värstingscenario som vi tidigare har arbetat efter har nu något förbättrats, vilket är tacksamt.
Jag har just spenderat mitt första månatliga SKL-dygn i Stockholm för terminen och även där var frågan om vaccinationerna mot pandemiinfluensan i fokus. Sveriges kommuner och landstings (SKL) hälso- och sjukvårdsdelegation har idag rekommenderat SKL styrelsen att i morgon fatta beslut om att rekommendera alla regioner och landsting att erbjuda sina invånare kostnadsfria vaccinationer. Det är ett bra beslut och en rekommendation som vi kommer att följa i Västra Götalandsregionen.
Det är framför allt bra att vi har fått ett besked om en rekommendation så att den frågan inte behöver uppta mer tid för journalister och andra ställa frågor kring.
Även Socialstyrelsen har idag lämnat viktiga besked vad gäller vilka grupper av individer som bör prioriteras först när vaccinet börjar anlända till Sverige i månadsskiftet september/oktober. Föga förvånande innebär rekommendationen från Socialstyrelsen att det är gravida kvinnor, människor med kroniska sjukdomar samt hälso- och sjukvårdspersonal som bör få tillgång till vaccinet först av alla. Syftet är att först skydda de grupper som riskerar att drabbas hårdast av influensan och den personalgrupp som kommer att behövas för att ta hand om dem som trots vaccinationerna ändå kommer att drabbas av influensan. Sjukvården måste så långt som möjligt fortsätta kunna fungera även med ett större antal insjuknande patienter i landet.
Massvaccinationerna kommer att fresta på i regioner och landsting, både organisatoriskt under tre höstmånader och ekonomiskt.
Vi har ännu inte fått några fler besked från regeringen om de avser att bidra till att lätta den börden. Däremot innebär mitt Stockholmsbesök också att jag fick viktig information om den framtida beräknade skatteutvecklingen för regioner, landsting och kommuner. Efter att under varannan månad i nästan ett helt år fått sämre och sämre prognoser om skatteutvecklingen för vår sektor har trenden vänt i prognoserna. SKL:s augustiprognos visar på en förbättring av skatteunderlaget för såväl 2009 som 2010. Det är inga stora förändringar, men det värstingscenario som vi tidigare har arbetat efter har nu något förbättrats, vilket är tacksamt.
Gratis eller inte?
De senaste dagarna har debatten på allvar kommit igång huruvida patienterna bör betala en patientavgift eller inte i samband med vaccinering mot pandemin Influensa A. Frågan har levt med mig hela sommaren i diverse intervjuer, men nu närmar vi oss skarpt läge i och med att SKL:s hälso- och sjukvårdsdelegation och styrelse ska behandla frågan i slutet av veckan.
Min kollega och vice ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet Martin Andreasson (m) har idag uttalat att han tycker det är rimligt att den enskilde är med och bidrar också ekonomiskt. Det är inte helt fel tänkt, och det är så vi har resonerat tidigare i Västra Götalandsregionen vad gäller den "vanliga" influensavaccinationen varje höst. Regionen är ett av få landsting som fortfarande tar ut en (visserligen subventionerad) patientavgift också av riskgrupperna. Det är inte populärt bland pensionärsorganisationerna, men vi har resonerat som så att det är en rimlig insats från den enskilde för att få det skyddet, och de 20 miljoner som gratis influensavaccin skulle kosta kan användas till högre prioriterad verksamhet.
Med tanke på de höga kostnader som kommer att drabba regioner och landsting i samband med att vi ska försöka ge två sprutor till hela befolkningen är det också rimligt att se en mindre egeninsats från den enskilde, för det finns ju trots allt inget som är helt gratis. Vaccinationen ska betalas med skattepengar eller av den enskilde.
Jag har ändå landat i slutsatsen att det rimliga i dagsläget är att inte ta ut någon patientavgift, trots att jag har mina dubier mot hela projektet med massvaccination. Mina skäl för det är tre. För det första är det viktigt att vi får en hög täckningsgrad , att så många som möjligt väljer att vaccinera sig. Även en mindre avgift kommer att minska intresset för att vaccinera sig och vi får en lägre täckningsgrad. För det andra så kommer en avgift att kosta rent administrativt för de enheter som ska utföra vaccinationerna, vilket både innebär merarbete och förlorad tid i ett läge när hela vården kommer att vara pressad. För det tredje är pandemin klassad som allmän farlig sjukdom och med den definitionen så ska inte ens en mycket låg avgift riskera att styra folks beslut om de ska vaccinera sig eller inte.
Däremot tycker jag att det är viktigt att vi försöker hitta en gemensam linje i Sverige för att slippa diskussioner om varför det är gratis i ett antal landsting, men kostar 50:- i något annat och 100:- i ytterligare några andra. Mina argument ovan talar för att den gemensamma hållningen bör vara att det ska vara avgiftsfritt för den enskilde.
För att underlätta ett sådant beslut i vårt gemensamma samarbetsorgan, SKL, vore det välkommet om regeringen gav ett tydligt besked om att de kommer att vara med och bära delar av kostnaderna som massvaccineringen kommer att kosta.
Min kollega och vice ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet Martin Andreasson (m) har idag uttalat att han tycker det är rimligt att den enskilde är med och bidrar också ekonomiskt. Det är inte helt fel tänkt, och det är så vi har resonerat tidigare i Västra Götalandsregionen vad gäller den "vanliga" influensavaccinationen varje höst. Regionen är ett av få landsting som fortfarande tar ut en (visserligen subventionerad) patientavgift också av riskgrupperna. Det är inte populärt bland pensionärsorganisationerna, men vi har resonerat som så att det är en rimlig insats från den enskilde för att få det skyddet, och de 20 miljoner som gratis influensavaccin skulle kosta kan användas till högre prioriterad verksamhet.
Med tanke på de höga kostnader som kommer att drabba regioner och landsting i samband med att vi ska försöka ge två sprutor till hela befolkningen är det också rimligt att se en mindre egeninsats från den enskilde, för det finns ju trots allt inget som är helt gratis. Vaccinationen ska betalas med skattepengar eller av den enskilde.
Jag har ändå landat i slutsatsen att det rimliga i dagsläget är att inte ta ut någon patientavgift, trots att jag har mina dubier mot hela projektet med massvaccination. Mina skäl för det är tre. För det första är det viktigt att vi får en hög täckningsgrad , att så många som möjligt väljer att vaccinera sig. Även en mindre avgift kommer att minska intresset för att vaccinera sig och vi får en lägre täckningsgrad. För det andra så kommer en avgift att kosta rent administrativt för de enheter som ska utföra vaccinationerna, vilket både innebär merarbete och förlorad tid i ett läge när hela vården kommer att vara pressad. För det tredje är pandemin klassad som allmän farlig sjukdom och med den definitionen så ska inte ens en mycket låg avgift riskera att styra folks beslut om de ska vaccinera sig eller inte.
Däremot tycker jag att det är viktigt att vi försöker hitta en gemensam linje i Sverige för att slippa diskussioner om varför det är gratis i ett antal landsting, men kostar 50:- i något annat och 100:- i ytterligare några andra. Mina argument ovan talar för att den gemensamma hållningen bör vara att det ska vara avgiftsfritt för den enskilde.
För att underlätta ett sådant beslut i vårt gemensamma samarbetsorgan, SKL, vore det välkommet om regeringen gav ett tydligt besked om att de kommer att vara med och bära delar av kostnaderna som massvaccineringen kommer att kosta.
Då var det dags igen
Fredag den 14 augusti och kalendern börjar återigen styra livet. Jag har helt lyckats hålla mig ifrån bloggtangenterna under sommaren trots att det har kliat i fingrarna ett antal gånger, och ser på besöksstatistiken den senaste veckan att allt fler börjat komma igång.
Det är möjligen lite udda att börja jobba efter ledigheten på en fredag, men vi hade en längre sittning med politiker och politiska sekreterare från majoriteten i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU). Det är viktigt att få några extra gemensamma timmar tillsammans ibland. Dagens möte handlade naturligtvis om vad vi har framför oss under hösten och i vilka frågor som det är angeläget att agera. Vad vi pratade om mer specifikt? Nja, det håller vi internt tills vidare, men vissa saker är inte så svåra att räkna ut och det handlar bland annat om de frågor som journalister har "stört" min ledighet med - influensavaccin och VG Primärvård.
I maj godkände regionstyrelsen 224 vårdcentraler för att starta verksamhet inom VG Primärvård. Jag bloggade om det då och tippade att alla 224 nog inte skulle fullfölja och skriva kontrakt med hälso- och sjukvårdsnämnderna. Min gissning i det inlägget var att det skulle bli 207 vårdcentraler. Resultatet blev 206 vårdcentraler som startar den 1 oktober. (Ytterligare en vårdcentral är för övrigt på väg att godkännas för planerad verksamhetsstart den 1 februari i Strömstad, så min gissning var ju inte så dålig ändå).
206 vårdcentraler innebär en utökning med 65 nya vårdcentraler i regionen. Det går inte att kalla det något annat är SUCCÉ innan det har börjat. 65 nya vårdcentraler är lika många nya som tillkom i Stockholm, Skåne och Halland tillsammans när de startade sina vårdvalsmodeller. Nu får vi hoppas att det inte bara blir succé innan starten den 1 oktober, utan också succé efter den 1 oktober.
I nästa vecka kommer vårdvalsblanketter att trilla ner i brevlådorna hos alla västragötalänningar över 16 år. Det ska bli mycket spännande att se hur folk kommer att välja. Det finns ett intressant kartverktyg på VG Primärvårds hemsida för hur områdesfördelningen mellan de 206 vårdcentralerna blir, innan folk gör sina egna val. Jag kommer med all sannolikhet att återkomma till VG Primärvård i flera inlägg under hösten.
Starten av VG Primärvård den 1 oktober kommer att sammanfalla med starten av den mest omfattande vaccinationsinsatsen i sjukvårdens historia. Under tre månader kommer 3 miljoner doser vaccin att levereras till regionen för att möjliggöra två doser vaccin per person. Det finns mycket att säga om detta, och en följetong i sommar har varit frågan om vem som ska betala för vaccinet. Jag hade tillsammans med mina kollegor i Stockholm och Sörmland ett debattartikel i ämnet på SvD:s brännpunkt i sommar (men hittar ingen länk till den nu).
Med tanke på det ekonomiska läge som regioner och landsting befinner sig i, och med tanke på den så kallade finansieringsprincipen så borde staten ta ett större finansieringsansvar för influensavaccinskostnaderna. Glädjande är att folkhälsominister Maria Larsson idag öppnade en tidigare stängd regeringsdörr på glänt i frågan.
Jaha, då var vi alltså igång. Utmaningarna är fortfarande många i regionens hälso- och sjukvård, men det är också möjligheterna. Det ska bli en mycket intressant och spännande höst som jag ska ta mig an med nyvunna krafter från sommarens ledighet.
Det är möjligen lite udda att börja jobba efter ledigheten på en fredag, men vi hade en längre sittning med politiker och politiska sekreterare från majoriteten i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU). Det är viktigt att få några extra gemensamma timmar tillsammans ibland. Dagens möte handlade naturligtvis om vad vi har framför oss under hösten och i vilka frågor som det är angeläget att agera. Vad vi pratade om mer specifikt? Nja, det håller vi internt tills vidare, men vissa saker är inte så svåra att räkna ut och det handlar bland annat om de frågor som journalister har "stört" min ledighet med - influensavaccin och VG Primärvård.
I maj godkände regionstyrelsen 224 vårdcentraler för att starta verksamhet inom VG Primärvård. Jag bloggade om det då och tippade att alla 224 nog inte skulle fullfölja och skriva kontrakt med hälso- och sjukvårdsnämnderna. Min gissning i det inlägget var att det skulle bli 207 vårdcentraler. Resultatet blev 206 vårdcentraler som startar den 1 oktober. (Ytterligare en vårdcentral är för övrigt på väg att godkännas för planerad verksamhetsstart den 1 februari i Strömstad, så min gissning var ju inte så dålig ändå).
206 vårdcentraler innebär en utökning med 65 nya vårdcentraler i regionen. Det går inte att kalla det något annat är SUCCÉ innan det har börjat. 65 nya vårdcentraler är lika många nya som tillkom i Stockholm, Skåne och Halland tillsammans när de startade sina vårdvalsmodeller. Nu får vi hoppas att det inte bara blir succé innan starten den 1 oktober, utan också succé efter den 1 oktober.
I nästa vecka kommer vårdvalsblanketter att trilla ner i brevlådorna hos alla västragötalänningar över 16 år. Det ska bli mycket spännande att se hur folk kommer att välja. Det finns ett intressant kartverktyg på VG Primärvårds hemsida för hur områdesfördelningen mellan de 206 vårdcentralerna blir, innan folk gör sina egna val. Jag kommer med all sannolikhet att återkomma till VG Primärvård i flera inlägg under hösten.
Starten av VG Primärvård den 1 oktober kommer att sammanfalla med starten av den mest omfattande vaccinationsinsatsen i sjukvårdens historia. Under tre månader kommer 3 miljoner doser vaccin att levereras till regionen för att möjliggöra två doser vaccin per person. Det finns mycket att säga om detta, och en följetong i sommar har varit frågan om vem som ska betala för vaccinet. Jag hade tillsammans med mina kollegor i Stockholm och Sörmland ett debattartikel i ämnet på SvD:s brännpunkt i sommar (men hittar ingen länk till den nu).
Med tanke på det ekonomiska läge som regioner och landsting befinner sig i, och med tanke på den så kallade finansieringsprincipen så borde staten ta ett större finansieringsansvar för influensavaccinskostnaderna. Glädjande är att folkhälsominister Maria Larsson idag öppnade en tidigare stängd regeringsdörr på glänt i frågan.
Jaha, då var vi alltså igång. Utmaningarna är fortfarande många i regionens hälso- och sjukvård, men det är också möjligheterna. Det ska bli en mycket intressant och spännande höst som jag ska ta mig an med nyvunna krafter från sommarens ledighet.
Semesterblogg
Nu har jag mötesfritt under några veckor framåt och precis som förra sommaren så kommer blogginläggen att vara högst sporadiska fram till mitten av augusti. Jag gör inte detta uppehåll för min skull, utan för din skull, kära läsare, så att du inte behöver leta upp ett internetcafé på din semesterort för att för att försäkra dig om att inte missa några kloka tankar från denna blogg.
Mitt råd är således att koppla av och koppla ned. Bidra till försämrad besöksstatistik på denna blogg - och välkommen tillbaka till denna sida i mitten augusti. Då bör det inte finnas mer än ett par inlägg att läsa ikapp.
TREVLIG SOMMAR!
Mitt råd är således att koppla av och koppla ned. Bidra till försämrad besöksstatistik på denna blogg - och välkommen tillbaka till denna sida i mitten augusti. Då bör det inte finnas mer än ett par inlägg att läsa ikapp.
TREVLIG SOMMAR!
Pandemi på allvar?
Som jag bloggade om för några dagar sedan så har frågan om beställning av pandemivaccin vållat en hel del frågor och diskussion. Vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i Västra Götalandsregionen fick vi som vanligt en mycket kompetent dragning av vår smittskyddsläkare Ann Söderberg om det aktuella läget i regionen vad gäller den aktuella planeringen för att möta hotet från den nya influensan A (H1N1)v.
Världens blickar riktas just nu mot Australien som har "ordinarie" influensasäsong just nu. Vilka influensastammar är det som kommer att dyka upp. Är det den nya influensan A eller ett "vanligt" influensavirus? Som så många andra gånger har vi stora fördelar av att befinna oss där vi gör på jordklotet. Vi kan använda oss av andra regioner för att se vad som händer där för att sedan bättre kunna förbereda oss och skydda oss för vad som kommer att hända här. Vilken influensa som kommer att dominera kommer bland annat också att påverka om vi i höst ska vaccinera både mot den nya influensan A och den vanliga influensaviruset. Eller kommer det rent av att uppstå ett nytt virus.
Jag sa det på mötet med HSU idag, och jag upprepar det gärna. Det känns oerhört tryggt med den kompetens som finns på regionens smittskyddsenhet. Den stora utmaningen ligger i att kunna erbjuda upp till 1,5 miljoner regioninvånare två doser av influensavaccin under ett par månaders tidintervall under hösten. Det kommer att ställa stora krav på vår förmåga att organisera oss. Dagens rapport från smittskyddsenheten ingav stor tillförsikt om goda förberedelser såväl i primärvården som vid regionens sjukhus.
Det är därför lite anmärkningsvärt, när hela sjukvårdslandet, planerar och förbereder sig, att kunna läsa nedanstående nyhet på Text-TV.
SMI saknar krisplan för pandemi
Smittskyddsinstitutet, SMI, den myndighet som har det övergripande ansvaret för landets smittskyddsarbete, saknar en intern pandemiplan.
En sådan plan ska, enligt Socialstyrelsens rekommendation, finnas på alla samhällsviktiga arbetsplatser. Planen är en lista med åtgärder för hur verksamheten ska kunna bedrivas om många i personalen ligger däckade i sjukdom.
-Det viktigaste är väl att det fungerar vid en pandemi, inte att det finns ett papper, säger Ewa Ljungdahl på SMI till Dagens Medicin. Enligt henne pågår arbete med en pandemiplan.
Jag skulle vilja hävda att det är skandalöst. Har de någon gång hört talas om att föregå med gott exempel, eller i alla fall inte föregå som dåligt exempel. Smittskyddsinstitutets auktoritet har definitivt fått sig en knäck i mina ögon när man läser ett så nonchalant uttalande.
Det är klart att det är viktigare att arbetet väl fungerar än att det finns en massa planer på papper, men har man inga planer så minskar också möjligheterna för att det ska fungera kraftigt. Kan vi andra - enskilda, kommuner, regioner, företag, universitet med flera - svara på samma sätt gentemot de organ som är satta att kontrollera oss?
Jag kan inte låta bli att lägga också detta till min lista över bevisen att styrning inte är statens bästa gren. Det är bra att påminna sig om ibland när kraven reses på ökad statlig styrning av hälso- och sjukvården.
Världens blickar riktas just nu mot Australien som har "ordinarie" influensasäsong just nu. Vilka influensastammar är det som kommer att dyka upp. Är det den nya influensan A eller ett "vanligt" influensavirus? Som så många andra gånger har vi stora fördelar av att befinna oss där vi gör på jordklotet. Vi kan använda oss av andra regioner för att se vad som händer där för att sedan bättre kunna förbereda oss och skydda oss för vad som kommer att hända här. Vilken influensa som kommer att dominera kommer bland annat också att påverka om vi i höst ska vaccinera både mot den nya influensan A och den vanliga influensaviruset. Eller kommer det rent av att uppstå ett nytt virus.
Jag sa det på mötet med HSU idag, och jag upprepar det gärna. Det känns oerhört tryggt med den kompetens som finns på regionens smittskyddsenhet. Den stora utmaningen ligger i att kunna erbjuda upp till 1,5 miljoner regioninvånare två doser av influensavaccin under ett par månaders tidintervall under hösten. Det kommer att ställa stora krav på vår förmåga att organisera oss. Dagens rapport från smittskyddsenheten ingav stor tillförsikt om goda förberedelser såväl i primärvården som vid regionens sjukhus.
Det är därför lite anmärkningsvärt, när hela sjukvårdslandet, planerar och förbereder sig, att kunna läsa nedanstående nyhet på Text-TV.
SMI saknar krisplan för pandemi
Smittskyddsinstitutet, SMI, den myndighet som har det övergripande ansvaret för landets smittskyddsarbete, saknar en intern pandemiplan.
En sådan plan ska, enligt Socialstyrelsens rekommendation, finnas på alla samhällsviktiga arbetsplatser. Planen är en lista med åtgärder för hur verksamheten ska kunna bedrivas om många i personalen ligger däckade i sjukdom.
-Det viktigaste är väl att det fungerar vid en pandemi, inte att det finns ett papper, säger Ewa Ljungdahl på SMI till Dagens Medicin. Enligt henne pågår arbete med en pandemiplan.
Jag skulle vilja hävda att det är skandalöst. Har de någon gång hört talas om att föregå med gott exempel, eller i alla fall inte föregå som dåligt exempel. Smittskyddsinstitutets auktoritet har definitivt fått sig en knäck i mina ögon när man läser ett så nonchalant uttalande.
Det är klart att det är viktigare att arbetet väl fungerar än att det finns en massa planer på papper, men har man inga planer så minskar också möjligheterna för att det ska fungera kraftigt. Kan vi andra - enskilda, kommuner, regioner, företag, universitet med flera - svara på samma sätt gentemot de organ som är satta att kontrollera oss?
Jag kan inte låta bli att lägga också detta till min lista över bevisen att styrning inte är statens bästa gren. Det är bra att påminna sig om ibland när kraven reses på ökad statlig styrning av hälso- och sjukvården.
15 hekto från målet
Jag ska i dagens inlägg blanda det lite mer personliga med några reflektioner kring hälso- och sjukvård.
Idag, den 23 juni, förra året bestämde jag mig för att ställa mig på vågen och börja träna. Förra årets invägning följdes av en motsvarande utvägning i morse, efter ett år. Jag missade mitt uppsatta mål med 15 hekto, eller 1,5 kilo, fast att tala i termer av hekton gör inte missen så stor.
Missnöjd?? Inte det minsta!
När jag vägde in gjorde jag det på ett BMI om 36,99. Jag bestämde mig för att försöka träna bort 10 kilo över sommaren för att komma i lite bättre form. Jag satte samtidigt upp ett långsiktigt mål på en BMI-nivå på 29,98 (under gränsen för fet, om än överviktig) och ett slutmål vid en BMI-nivå på 27,49 (alltså närmre normaltviktig (25) än fet (30) på överviktsskalan). Jag skrev faktiskt också upp ett utopimål om ett BMI på normalviktsnivån 25,00.
I en politikers liv är sommaren bästa tillfället att försöka skapa en förändring i livet när inte konstiga mötestider, dåliga mötesvanor, mycket tid i bil med mera stör tillvaron. Sommaren erbjöd en möjlighet att börja träna och en möjlighet att använda mig av det jag kallat "tänka-mig-för-metoden". Den metoden går ut på att man inte måste ta en tredje portion av en god middag, och inte måste äta 5-6 mackor när man kommer hem sent på kvällen.
Under sju mötesfria veckor under förra sommaren överträffade jag målet om 10 kilos viktminskning genom att minska med 12,7 kilo till BMI 32,98. Jag var nöjd redan då, och viktminskningen noterades när jag åter mötte arbetskamrater. Jag hade en stor oro för om detta skulle kunna fortsätta när terminens rutiner åter grep tag i mig, men jag satte för hösten upp målet att nå till tvåsiffrigt tal på vågen innan julledigheten. Det skulle innebär ytterligare 4,5 kilo. Även det målet nåddes med råge när jag strax före jul (innan avresa till Kenya för att hälsa på dottern) hade tappat 7,8 kilon och nått ett BMI på 30,52.
När tre veckors semester i Afrika inte gav ett större bakslag än knappt 3 kilo så bestämde jag mig för att spänna bågen för att under våren - fram till dagens 1-årsdag - nå slutmålet om ett BMI på 27,49. Det motsvarade en viktminskning på 12,5 kilo. Nu blev det bara 11 kilo under våren, men totalt 28,6 kilos viktminskning på ett år, till ett BMI på 27,96.
Nu är målet för sommaren satt till ytterligare ett kilo (förutom de 15 hekton som återstår) så att jag har en liten sporre att fortsätta att träna på min cykel 3-4 dagar i veckan. 3 694,9 km har det blivit under det här året och det låter mycket, men är faktiskt inte mer än en mil om dagen i snitt. 136 gånger har jag under året klivit upp på träningscykeln och avverkat i snitt drygt 27 kilometer under oftast en knapp timme.
Som alla förstår har det varit noggrann bokföring av cykelturer och vikter, och för mig har det fungerat sporrande. De senaste veckorna har det blivit allt mer uppenbart att jag minskat i vikt. Alla kläder är för stora, och jag har undvikit att köpa nytt (förutom några nya jeans) förrän jag nått mitt mål. Nu gäller det att skramla ihop pengar för att gå ut och skaffa en ny garderob inför hösten.
Den hälso- och sjukvårdspolitiska reflektionen avslutningsvis är att det är intressant att notera hur förhållandevis många som uppmuntrande har uttalat att de sett att jag minskar i vikt (även om påståendena om att jag håller på att försvinna är starkt överdrivna). Under de senaste tio åren har i princip ingen påpekat hur mycket jag har ökat i vikt. Det stämmer i sin tur väl med min egen observation om att det numera är mer än OK i vården att tala om rökning, hur det allt mer blir OK att tala om alkoholen påverkan på hälsan, men hur det fortsatt är ett visst tabu kring ämnet vikt.
Jag hade nog mått bra av att någon av alla medicinare som jag ständigt träffar tidigare hade påtalat mitt tillstånd och tidigare gett mig en puff i rätt riktning. Av det tror jag att vården har en hel del att lära.
Idag, den 23 juni, förra året bestämde jag mig för att ställa mig på vågen och börja träna. Förra årets invägning följdes av en motsvarande utvägning i morse, efter ett år. Jag missade mitt uppsatta mål med 15 hekto, eller 1,5 kilo, fast att tala i termer av hekton gör inte missen så stor.
Missnöjd?? Inte det minsta!
När jag vägde in gjorde jag det på ett BMI om 36,99. Jag bestämde mig för att försöka träna bort 10 kilo över sommaren för att komma i lite bättre form. Jag satte samtidigt upp ett långsiktigt mål på en BMI-nivå på 29,98 (under gränsen för fet, om än överviktig) och ett slutmål vid en BMI-nivå på 27,49 (alltså närmre normaltviktig (25) än fet (30) på överviktsskalan). Jag skrev faktiskt också upp ett utopimål om ett BMI på normalviktsnivån 25,00.
I en politikers liv är sommaren bästa tillfället att försöka skapa en förändring i livet när inte konstiga mötestider, dåliga mötesvanor, mycket tid i bil med mera stör tillvaron. Sommaren erbjöd en möjlighet att börja träna och en möjlighet att använda mig av det jag kallat "tänka-mig-för-metoden". Den metoden går ut på att man inte måste ta en tredje portion av en god middag, och inte måste äta 5-6 mackor när man kommer hem sent på kvällen.
Under sju mötesfria veckor under förra sommaren överträffade jag målet om 10 kilos viktminskning genom att minska med 12,7 kilo till BMI 32,98. Jag var nöjd redan då, och viktminskningen noterades när jag åter mötte arbetskamrater. Jag hade en stor oro för om detta skulle kunna fortsätta när terminens rutiner åter grep tag i mig, men jag satte för hösten upp målet att nå till tvåsiffrigt tal på vågen innan julledigheten. Det skulle innebär ytterligare 4,5 kilo. Även det målet nåddes med råge när jag strax före jul (innan avresa till Kenya för att hälsa på dottern) hade tappat 7,8 kilon och nått ett BMI på 30,52.
När tre veckors semester i Afrika inte gav ett större bakslag än knappt 3 kilo så bestämde jag mig för att spänna bågen för att under våren - fram till dagens 1-årsdag - nå slutmålet om ett BMI på 27,49. Det motsvarade en viktminskning på 12,5 kilo. Nu blev det bara 11 kilo under våren, men totalt 28,6 kilos viktminskning på ett år, till ett BMI på 27,96.
Nu är målet för sommaren satt till ytterligare ett kilo (förutom de 15 hekton som återstår) så att jag har en liten sporre att fortsätta att träna på min cykel 3-4 dagar i veckan. 3 694,9 km har det blivit under det här året och det låter mycket, men är faktiskt inte mer än en mil om dagen i snitt. 136 gånger har jag under året klivit upp på träningscykeln och avverkat i snitt drygt 27 kilometer under oftast en knapp timme.
Som alla förstår har det varit noggrann bokföring av cykelturer och vikter, och för mig har det fungerat sporrande. De senaste veckorna har det blivit allt mer uppenbart att jag minskat i vikt. Alla kläder är för stora, och jag har undvikit att köpa nytt (förutom några nya jeans) förrän jag nått mitt mål. Nu gäller det att skramla ihop pengar för att gå ut och skaffa en ny garderob inför hösten.
Den hälso- och sjukvårdspolitiska reflektionen avslutningsvis är att det är intressant att notera hur förhållandevis många som uppmuntrande har uttalat att de sett att jag minskar i vikt (även om påståendena om att jag håller på att försvinna är starkt överdrivna). Under de senaste tio åren har i princip ingen påpekat hur mycket jag har ökat i vikt. Det stämmer i sin tur väl med min egen observation om att det numera är mer än OK i vården att tala om rökning, hur det allt mer blir OK att tala om alkoholen påverkan på hälsan, men hur det fortsatt är ett visst tabu kring ämnet vikt.
Jag hade nog mått bra av att någon av alla medicinare som jag ständigt träffar tidigare hade påtalat mitt tillstånd och tidigare gett mig en puff i rätt riktning. Av det tror jag att vården har en hel del att lära.
Pandemivaccin
Det finns alltid en risk att man får äta upp det man väljer att publicera på en blogg för eftervärlden. Det brukar jag sällan känna, men i detta inlägg väljer jag att sticka ut huvud mer än vanligt.
I slutet av förra veckan beslutade Socialstyrelsen att rekommendera alla landsting att köpa in vaccin mot den nya Influensan A (H1N1). Regioner och landsting har utifrån det avtal som Sverige (via Stockholms läns landsting) har med läkemedelstillverkaren GlaxoSmithKline hela midsommarhelgen på sig att besluta om inköp ska göras i enlighet med Socialstyrelsens rekommendation.
Drygt 200 miljoner kronor kommer drygt 3 miljoner doser till 1,5 miljoner Västra Götalänningar att kosta. Totalt kommer kostnaden för Socialstyrelsens rekommendation att kosta regioner och landsting 1,2 miljarder kronor för 18 miljoner doser till 9 miljoner invånare. Ännu har inte regeringen gett besked att de tar kostnaden för pandemivaccinet. I enlighet med den så kallade finansieringsprincipen (den statliga myndigheten gör en rekommendation) vore det en skandal om inte staten också skickar med finansiering för vaccinerna.
För en landstingssektor som går mot ett underskott innevarande år på 3-5 miljarder kronor är en tillkommande kostnad på 1,2 miljarder inga små pengar.
Det finns förutom kostnadsaspekten en rad frågor att ställa sig i detta ärende. Varför välja linjen med en massvaccination när influensan bedöms som relativt mild? Efter vad jag har kunnat uppfatta så här långt så är det endast Sverige och Frankrike som beslutat om massvaccination. Chefen för Socialstyrelsens smittskyddsenhet, Anders Tegnell, säger också att influensan kan utvecklas och bli mer elakartad. Kommer då detta vaccin att skydda, eller ska det till 18 miljoner nya doser?
En massvaccinering innebär naturligtvis att vi behöver beställa två doser per invånare, samtidigt som vi av erfarenhet vet att alla varken vill eller kommer att vaccinera sig. Själv tror jag det kommer att bli svårt att nå en täckningsgrad över 75%, och vad ska vi i så fall göra med en fjärdedel av vaccindoserna?
Jag hade funderingar på om Västra Götalandsregionen kanske skulle beställa en lägre andel och vid behov av fler doser köpa av andra landsting, men det skulle vara både osolidariskt mot de andra landstingen och vara rätt svårt att förklara i ettläge där upp emot 100% faktiskt efterfrågar ett skydd. Kanske borde Socialstyrelsen, på basis av tidigare erfarenheter, redan från början föreslagit en lägre nivå av hushållningsskäl.
Under hösten förväntas vi få de första doserna och att alla doser är levererade i början av 2010. I det tidsperspektivet kanske vi bättre vet om det vi nu gör är en oerhört framsynt satsning, ett gigantiskt slöseri eller något där emellan.
Som representant för en region känner jag just nu att jag mest är upptryckt mot väggen med inga andra handlingsalternativ än att medverka till att beställa 3 miljoner doser pandemivaccin.
I slutet av förra veckan beslutade Socialstyrelsen att rekommendera alla landsting att köpa in vaccin mot den nya Influensan A (H1N1). Regioner och landsting har utifrån det avtal som Sverige (via Stockholms läns landsting) har med läkemedelstillverkaren GlaxoSmithKline hela midsommarhelgen på sig att besluta om inköp ska göras i enlighet med Socialstyrelsens rekommendation.
Drygt 200 miljoner kronor kommer drygt 3 miljoner doser till 1,5 miljoner Västra Götalänningar att kosta. Totalt kommer kostnaden för Socialstyrelsens rekommendation att kosta regioner och landsting 1,2 miljarder kronor för 18 miljoner doser till 9 miljoner invånare. Ännu har inte regeringen gett besked att de tar kostnaden för pandemivaccinet. I enlighet med den så kallade finansieringsprincipen (den statliga myndigheten gör en rekommendation) vore det en skandal om inte staten också skickar med finansiering för vaccinerna.
För en landstingssektor som går mot ett underskott innevarande år på 3-5 miljarder kronor är en tillkommande kostnad på 1,2 miljarder inga små pengar.
Det finns förutom kostnadsaspekten en rad frågor att ställa sig i detta ärende. Varför välja linjen med en massvaccination när influensan bedöms som relativt mild? Efter vad jag har kunnat uppfatta så här långt så är det endast Sverige och Frankrike som beslutat om massvaccination. Chefen för Socialstyrelsens smittskyddsenhet, Anders Tegnell, säger också att influensan kan utvecklas och bli mer elakartad. Kommer då detta vaccin att skydda, eller ska det till 18 miljoner nya doser?
En massvaccinering innebär naturligtvis att vi behöver beställa två doser per invånare, samtidigt som vi av erfarenhet vet att alla varken vill eller kommer att vaccinera sig. Själv tror jag det kommer att bli svårt att nå en täckningsgrad över 75%, och vad ska vi i så fall göra med en fjärdedel av vaccindoserna?
Jag hade funderingar på om Västra Götalandsregionen kanske skulle beställa en lägre andel och vid behov av fler doser köpa av andra landsting, men det skulle vara både osolidariskt mot de andra landstingen och vara rätt svårt att förklara i ettläge där upp emot 100% faktiskt efterfrågar ett skydd. Kanske borde Socialstyrelsen, på basis av tidigare erfarenheter, redan från början föreslagit en lägre nivå av hushållningsskäl.
Under hösten förväntas vi få de första doserna och att alla doser är levererade i början av 2010. I det tidsperspektivet kanske vi bättre vet om det vi nu gör är en oerhört framsynt satsning, ett gigantiskt slöseri eller något där emellan.
Som representant för en region känner jag just nu att jag mest är upptryckt mot väggen med inga andra handlingsalternativ än att medverka till att beställa 3 miljoner doser pandemivaccin.
Läkemedel i fokus
Sedan förra veckans debatt om att Sahlgrenska Universitetssjukhuset hade "stoppat" förskrivningen av vissa läkemedel på neurologikliniken så har debatten fortsatt. Den tangerades under regionfullmäktiges budgetdebatt i början av veckan, och så sent som idag har jag åter blivit intervjuad av radion om prioriteringar.
En vecka av frågor, diskussion och debatt får mig att på olika sätt reflektera ytterligare kring frågan.Som jag avslutade mitt blogginlägg i förra veckan när nyheten kom så måste vi sträva efter en korrekt och ändamålsenlig förskrivning av läkemedel, baserad på ett gott faktaunderlag. I det perspektivet är de stora differenserna i förskrivning mellan olika landsting och regioner anmärkningsvärd. Behoven kan inte skilja så mycket och min slutsats blir att det förekommer både överförskrivning och underförskrivning av läkemedel, även när de gäller de så kallade "nya och dyra" läkemedlen.
Det är inte någon sensationell slutsats jag presenterar för detta vet egentligen alla som arbetar i eller med hälso- och sjukvården. I olika nationella jämförelser mellan regioner och landsting hamnar Västra Götalandsregionen väldigt ofta när riksgenomsnittet. Det är något som retar mig när jag önskar att vi ska tillhöra de absolut bästa landstingen och regionerna och inte vara något medelvärde, men när det kommer till dessa frågor så undrar jag om det inte är ganska så rätt att ligga nära snittet. Att det är ett bevis för att vi har en rätt så ändamålsenlig förskrivning, och för mig är en ändamålsenlig förskrivning att de patienter som bedöms vara i behov av ett läkemedel ska få det läkemedlet.
En andra reflektion från veckan är att diskussionen om förskrivning och prioriteringar nästan undantagslöst dyker upp när det inte skrivs ut läkemedel i "tillräcklig" omfattning. Frågan om överförskrivning av antibiotika som Dagens Nyheter tog upp i en artikelserie för ett par veckor sedan och som jag då bloggade om känns som att den dog innan den ens hade startat. Då handlade det om att 9 av 10 läkare skrev ut antibiotika för besvär som inte krävde antibiotika. Förhoppningsvis kan den diskussionen ta ny fart när Dagens Apotek presenterar oroväckande statistik över ökad förskrivning av antibiotika i Stockholms läns landsting under 2008.
Vi vet sedan tidigare att upp mot var fjärde, eller till och med var tredje patient på en medicinsk akutvårdsmottagning har någon form av läkemedelsrelaterat problem till följd av en icke ändamålsenlig förskrivning. Patienterna har fått för många läkemedel, fel läkemedel, fel doser, negativa interaktioner mellan olika läkemedel eller något annat problem. Detta behöver vi tala mer om i svensk hälso- och sjukvård och även hitta strategierna för att minimera riskerna vid förskrivning av läkemedel.
I morgon ska socialminister Göran Hägglund enligt uppgift träffa de tunga läkemedelsaktörerna i sjukvården i form av bland annat olika myndigheter och Sveriges kommuner och landsting (SKL). Syftet sägs vara att ta fram en nationell läkemedelsstrategi.
Jag är övertygad om att framför allt det första frågan om den ojämna förskrivningen av "nya och dyra" kommer att vara på dagordningen för den är viktig, men jag hoppas verkligen att problematiken med överförskrivning, bra elektroniska beslutsstöd också kommer att finnas med på agendan, liksom en rad andra läkemedelsfrågor.
En vecka av frågor, diskussion och debatt får mig att på olika sätt reflektera ytterligare kring frågan.Som jag avslutade mitt blogginlägg i förra veckan när nyheten kom så måste vi sträva efter en korrekt och ändamålsenlig förskrivning av läkemedel, baserad på ett gott faktaunderlag. I det perspektivet är de stora differenserna i förskrivning mellan olika landsting och regioner anmärkningsvärd. Behoven kan inte skilja så mycket och min slutsats blir att det förekommer både överförskrivning och underförskrivning av läkemedel, även när de gäller de så kallade "nya och dyra" läkemedlen.
Det är inte någon sensationell slutsats jag presenterar för detta vet egentligen alla som arbetar i eller med hälso- och sjukvården. I olika nationella jämförelser mellan regioner och landsting hamnar Västra Götalandsregionen väldigt ofta när riksgenomsnittet. Det är något som retar mig när jag önskar att vi ska tillhöra de absolut bästa landstingen och regionerna och inte vara något medelvärde, men när det kommer till dessa frågor så undrar jag om det inte är ganska så rätt att ligga nära snittet. Att det är ett bevis för att vi har en rätt så ändamålsenlig förskrivning, och för mig är en ändamålsenlig förskrivning att de patienter som bedöms vara i behov av ett läkemedel ska få det läkemedlet.
En andra reflektion från veckan är att diskussionen om förskrivning och prioriteringar nästan undantagslöst dyker upp när det inte skrivs ut läkemedel i "tillräcklig" omfattning. Frågan om överförskrivning av antibiotika som Dagens Nyheter tog upp i en artikelserie för ett par veckor sedan och som jag då bloggade om känns som att den dog innan den ens hade startat. Då handlade det om att 9 av 10 läkare skrev ut antibiotika för besvär som inte krävde antibiotika. Förhoppningsvis kan den diskussionen ta ny fart när Dagens Apotek presenterar oroväckande statistik över ökad förskrivning av antibiotika i Stockholms läns landsting under 2008.
Vi vet sedan tidigare att upp mot var fjärde, eller till och med var tredje patient på en medicinsk akutvårdsmottagning har någon form av läkemedelsrelaterat problem till följd av en icke ändamålsenlig förskrivning. Patienterna har fått för många läkemedel, fel läkemedel, fel doser, negativa interaktioner mellan olika läkemedel eller något annat problem. Detta behöver vi tala mer om i svensk hälso- och sjukvård och även hitta strategierna för att minimera riskerna vid förskrivning av läkemedel.
I morgon ska socialminister Göran Hägglund enligt uppgift träffa de tunga läkemedelsaktörerna i sjukvården i form av bland annat olika myndigheter och Sveriges kommuner och landsting (SKL). Syftet sägs vara att ta fram en nationell läkemedelsstrategi.
Jag är övertygad om att framför allt det första frågan om den ojämna förskrivningen av "nya och dyra" kommer att vara på dagordningen för den är viktig, men jag hoppas verkligen att problematiken med överförskrivning, bra elektroniska beslutsstöd också kommer att finnas med på agendan, liksom en rad andra läkemedelsfrågor.
Differentierade avgifter
Länsrätten i Skåne har idag kommit med ett utslag i frågan om differentierade patientavgifter inom primärvårdens valfrihetssystem, i detta fall i Skånes Hälsoval Skåne. På hemmaplan väntar vi på ett domslut i samma ärende vad gäller VG Primärvård. För oss är det därför glädjande att länsrätten i Skåne funnit att det inte strider mot lagen att ha olika patientavgifter när patienten gör besök inom eller utom vårdvalsystemet.
I Västra Götalandsregionen funderade vi inledningsvis att helt ta bort patientavgiften för patienter som gör besök vid den vårdcentral som de har valt att lista sig. I samband med förra sommarens remissomgång fick det förslaget en hel del kritik då det fanns farhågor för dels en överkonsumtion om det blir gratis men också farhågor för att pengarna till primärvårdssystemet totalt sett skulle minska.
Vi lyssnade till den kritiken men ville fortsatt premiera den patient som är "trogen" sin vårdcentral för att skapa den viktiga kontinuiteten i primärvården. Vi valde då modellen att sätta differentierade patientavgifter med en lägre avgift för besök vid vald vårdcentral och en högre avgift om man väljer att gå till en annan vårdcentral än sin egen eller för besök utanför VG Primärvård.
Nyckelordet i primärvården är många gånger kontinuitet. Ibland brukar skillnaden mellan primärvården och sjukhusvården beskrivas som att i den sjukhusspecialiserade vården är sjukdomarna desamma men patienterna kommer och går, i primärvården är patienterna desamma men sjukdomarna kommer och går.
I det perspektivet blir kontinuiteten viktig. En långvarig relation gör att vårdpersonal känner sina patienter och dennes sjukdomsbild och patienten behöver inte vid varje besök upprepa sina sjukdomshistoria och sin läkemedelslista. Det är detta vi vill stödja med att via de differentierade patientavgifterna i styra patienterna och premiera patienterna om de söker till sin egen vårdcentral.
Dagens 120 kronor för läkarbesök kommer i fortsättningen att vara 100 kronor vid vald vårdcentral och 200 kronor vid annan vårdcentral, Avgiften vid sjukvårdande behandling som idag ligger på 60-80 kronor blir i fortsättningen 50 kronor vid vald vårdcentral och 100 kronor vid annan vårdcentral.
Nu vänter vi bara på klartecken också från länsrätten i Göteborg.
I Västra Götalandsregionen funderade vi inledningsvis att helt ta bort patientavgiften för patienter som gör besök vid den vårdcentral som de har valt att lista sig. I samband med förra sommarens remissomgång fick det förslaget en hel del kritik då det fanns farhågor för dels en överkonsumtion om det blir gratis men också farhågor för att pengarna till primärvårdssystemet totalt sett skulle minska.
Vi lyssnade till den kritiken men ville fortsatt premiera den patient som är "trogen" sin vårdcentral för att skapa den viktiga kontinuiteten i primärvården. Vi valde då modellen att sätta differentierade patientavgifter med en lägre avgift för besök vid vald vårdcentral och en högre avgift om man väljer att gå till en annan vårdcentral än sin egen eller för besök utanför VG Primärvård.
Nyckelordet i primärvården är många gånger kontinuitet. Ibland brukar skillnaden mellan primärvården och sjukhusvården beskrivas som att i den sjukhusspecialiserade vården är sjukdomarna desamma men patienterna kommer och går, i primärvården är patienterna desamma men sjukdomarna kommer och går.
I det perspektivet blir kontinuiteten viktig. En långvarig relation gör att vårdpersonal känner sina patienter och dennes sjukdomsbild och patienten behöver inte vid varje besök upprepa sina sjukdomshistoria och sin läkemedelslista. Det är detta vi vill stödja med att via de differentierade patientavgifterna i styra patienterna och premiera patienterna om de söker till sin egen vårdcentral.
Dagens 120 kronor för läkarbesök kommer i fortsättningen att vara 100 kronor vid vald vårdcentral och 200 kronor vid annan vårdcentral, Avgiften vid sjukvårdande behandling som idag ligger på 60-80 kronor blir i fortsättningen 50 kronor vid vald vårdcentral och 100 kronor vid annan vårdcentral.
Nu vänter vi bara på klartecken också från länsrätten i Göteborg.
Sjukvårdsdebatten
Det var en liten besvikelse i går eftermiddag när fullmäktiges ordförande bröt sjukvårdsdelen av debatten för dagen, med endast tre talare kvar på talarlistan. Det blev därför omstart idag på morgonen med de sista talarna innan debatten kunde avslutas 09.28.
Omdömet om debatten. Tja, det var väl mer av enskilda "statements" från olika partiföreträdare än någon debatt. Ett par replikskiften bjöds det på, men även de var få. Det väl först i de sista inläggen idag på morgonen som det lite hettade till när vänsterpartiet tog till den ideologiska storsläggan mot VG Primärvård. Som så många andra gånger valde de i debatten av argumentera emot Vårdval Stockholm och inte mot VG Primärvård, som har likheten att de valfrihetsmodeller inom primärvården, men har stora skillnader vad gäller ersättningsmodeller, uppdrag med mera. Det vore trevligt att någon gång också officiellt få höra en vänsterpartist uttala sitt gillande över hur vi har utformat VG Primärvård.
Nu vänter fortsättningen på budgetdebatten med Regional utveckling, Kultur, Miljö, Trafik, Turism med mera innan vi senare i eftermiddag bland annat ska behandla 10 motioner. Det blir nog en mycket lång eftermiddag.
Omdömet om debatten. Tja, det var väl mer av enskilda "statements" från olika partiföreträdare än någon debatt. Ett par replikskiften bjöds det på, men även de var få. Det väl först i de sista inläggen idag på morgonen som det lite hettade till när vänsterpartiet tog till den ideologiska storsläggan mot VG Primärvård. Som så många andra gånger valde de i debatten av argumentera emot Vårdval Stockholm och inte mot VG Primärvård, som har likheten att de valfrihetsmodeller inom primärvården, men har stora skillnader vad gäller ersättningsmodeller, uppdrag med mera. Det vore trevligt att någon gång också officiellt få höra en vänsterpartist uttala sitt gillande över hur vi har utformat VG Primärvård.
Nu vänter fortsättningen på budgetdebatten med Regional utveckling, Kultur, Miljö, Trafik, Turism med mera innan vi senare i eftermiddag bland annat ska behandla 10 motioner. Det blir nog en mycket lång eftermiddag.
Budgetfullmäktige
Två dagars budgetfullmäktige inleddes i morse och jag var på tårna tidigt då debatten vartannat år inleds med hälso- och sjukvårdsfrågor, och det andra året med de regionala utvecklingsfrågorna efter den inledande gruppledarrundan. Trots en gruppledarrunda med ovanligt få repliker så har klockan tickat över 14 utan att sjukvårdsdebatten börjat. Orsaken är en nyordning med att övergripande frågor som personalfrågor, handikappfrågor och folkhälsofrågor också ska diskuteras innan sjukvårdsdebatten.
Jag börjar inse att det kan bli mycket eftermiddag innan vi får börja, trots att det hittills har varit en rätt så replikfri debatt med en relativt bred samsyn borde kring mängden resurser och kring de övergripande gemensamma målen.
Jag återkommer med rapport om hur sjukvårdsdebatten utvecklas - om och när den väl kommer igång.
Jag börjar inse att det kan bli mycket eftermiddag innan vi får börja, trots att det hittills har varit en rätt så replikfri debatt med en relativt bred samsyn borde kring mängden resurser och kring de övergripande gemensamma målen.
Jag återkommer med rapport om hur sjukvårdsdebatten utvecklas - om och när den väl kommer igång.
Bra förslag från Milton
Anders Milton har på regeringens uppdrag utrett hur antalet oönskade graviditeter och därpå följande aborter kan minska. Han presenterar ett koncentrat av sina slutsatser i en debattartikel i DN idag. Miltons recept för att minska de oönskade graviditeterna och aborterna handlar om bättre och enklare tillgång till preventivmedel och även så kallade dagenefterpiller.
Det är bra och kloka förslag från Milton som förtjänar att bli norm. Bättre tillgång till preventivmedel är viktigt inte bara för att förhindra oönskade graviditeter, utan också för att kunna minska de sexuellt överförbara infektionerna (STI). Därför är det särskilt glädjande att Anders Milton tar upp frågan om tillgång på kondomer. Det är via en ökad kondomanvändning som de sexuellt överförbara infektionerna, som klamydia, gonorré och HIV, kan minska. För det hjälper inte en ökad användning av P-piller eller andra P-medel.
Fokuseringen på kondomer lägger också ett större ansvar på männen. Allt för mycket av ansvaret för skydd mot såväl graviditet som STI läggs på kvinnorna, eller tas av kvinnorna, eller tas i alla fall idagsläget för lite av männen.
Anders Milton lyfter också upp den viktiga frågan om utbildning och det är glädjande för mig, som före detta ledamot i RFSU:s förbundsstyrelse, att det nu också kommer fram i en statlig utredning att Skolverket får i uppdrag att utveckla och kvalitetsgranska sex- och samlevnadsundervisningen.
Miltons förslag innehåller, av debattartikeln att döma, en rad förslag om gratis eller billigare preventivmedel. Huruvida staten tänker sig att bidra till en finansiering av detta eller inte är oklart, och bör heller inte vara huvudsaken i denna fråga. Totalt bör det röra sig om relativt små summor pengar.
Bland annat så föreslår Milton att p-medel ska subventioneras till en högsta kostnad av 200 kronor per år upp till 25 års ålder. I dag har landstingen lite olika regelverk kring subvention av preventivmedel. Västra Götalandsregionen subventionerar till en högsta kostnad om 100 kronor per år upp till 19 års ålder.
Ökad subvention eller gratis är en inte helt enkelt fråga. Var går gränsen för samhällets ansvar och den enskildes ansvar? Det ska finnas saker eller åtgärder som är gratis i det förebyggande arbetet, men huvudregeln måste ändå vara att det också finns ett visst personligt även ekonomiskt ansvar.
Det ska bli intressant att följa vilka förslag som i nästa steg kommer från socialdepartementet med anledning av Miltons utredning i denna fråga.
Det är bra och kloka förslag från Milton som förtjänar att bli norm. Bättre tillgång till preventivmedel är viktigt inte bara för att förhindra oönskade graviditeter, utan också för att kunna minska de sexuellt överförbara infektionerna (STI). Därför är det särskilt glädjande att Anders Milton tar upp frågan om tillgång på kondomer. Det är via en ökad kondomanvändning som de sexuellt överförbara infektionerna, som klamydia, gonorré och HIV, kan minska. För det hjälper inte en ökad användning av P-piller eller andra P-medel.
Fokuseringen på kondomer lägger också ett större ansvar på männen. Allt för mycket av ansvaret för skydd mot såväl graviditet som STI läggs på kvinnorna, eller tas av kvinnorna, eller tas i alla fall idagsläget för lite av männen.
Anders Milton lyfter också upp den viktiga frågan om utbildning och det är glädjande för mig, som före detta ledamot i RFSU:s förbundsstyrelse, att det nu också kommer fram i en statlig utredning att Skolverket får i uppdrag att utveckla och kvalitetsgranska sex- och samlevnadsundervisningen.
Miltons förslag innehåller, av debattartikeln att döma, en rad förslag om gratis eller billigare preventivmedel. Huruvida staten tänker sig att bidra till en finansiering av detta eller inte är oklart, och bör heller inte vara huvudsaken i denna fråga. Totalt bör det röra sig om relativt små summor pengar.
Bland annat så föreslår Milton att p-medel ska subventioneras till en högsta kostnad av 200 kronor per år upp till 25 års ålder. I dag har landstingen lite olika regelverk kring subvention av preventivmedel. Västra Götalandsregionen subventionerar till en högsta kostnad om 100 kronor per år upp till 19 års ålder.
Ökad subvention eller gratis är en inte helt enkelt fråga. Var går gränsen för samhällets ansvar och den enskildes ansvar? Det ska finnas saker eller åtgärder som är gratis i det förebyggande arbetet, men huvudregeln måste ändå vara att det också finns ett visst personligt även ekonomiskt ansvar.
Det ska bli intressant att följa vilka förslag som i nästa steg kommer från socialdepartementet med anledning av Miltons utredning i denna fråga.
Vårdrelaterade infektioner
Det känns skönt att få avsluta veckan med att rapportera om en positiv nyhet inom området patientsäkerhet. För drygt ett år sedan satte Sveriges kommuner och landsting (SKL) tillsammans med de 21 landstingen och regionerna upp ett mål om att halvera antalet vårdrelaterade infektioner inom tre år, och ligga på högst 5% vid utgången av detta år.
Idag presenterades resultaten av den tredje halvårsvisa punktprevalensstudien av förekomsten av vårdrelaterade infektioner vid de svenska sjukhusen, och det är glädjande att kunna notera en fortsatt minskning även om minskningen inte ligger i den takt som krävs för att nå målet om 5% under året.
Från förra vårens resultat som visade att 11,3% av alla inneliggande patienter en viss dag vid landets sjukhus hade någon form av vårdrelaterad infektion, minskade antalet vid förra höstens mätning till 11,0% för att vid mätningen våren 2009 resultera i 9,7%.
Egentligen är det väl rätt så sorgligt att beskriva det som en positiv nyhet att 9,7%, eller nästan var tionde patient som befinner sig i någon av landets vårdplatser har drabbats av en vårdrelaterad infektion. Det är inte bara sorgligt utan ett oförsvarligt högt antal individer som drabbas. Det kommer aldrig att helt gå att eliminera riskerna för vårdrelaterade infektioner, men den gemensamma nationella kampanjen har börjat ge resultat, om än i för långsam takt. Med en minskning på 0,3 procentenheter per halvår kommer det att dröja sex år innan vi når målet om högst 5% vårdrelaterade infektioner.
Västra Götalandsregionen ligger som flera regioner/landsting med universitetssjukhus något över riksgenomsnittet med ett resultat på 10,0% vårdrelaterade infektioner den aktuella mätdagen, vilket är en minskning med drygt en procentenhet. regionens fall är det dock svårt att hävda att det just beror på de svårare fallen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) då SU något drar ned regionens snitt med 9,7%.
SU är värda en eloge och når bäst resultat av samtliga universitetssjukhus i landet, även om också SU:s siffra ligger på en oacceptabelt hög nivå.
En tredjedel av landstingen visar sämre resultat våren 2009 jämfört med vid mätningen hösten 2008. Även om denna typ av punktprevalensstudie anses som en fullgod metod att dra generella slutsatser så är trenden över en längre tid än två mättillfällen viktig för att kunna se utvecklingen. Att det går att göra förbättringar blir tydligt när vi kan se att spannet mellan bästa och sämsta landsting har minskat betydligt sedan förra höstens mätning.
Vårdrelaterade infektioner, vårdskador, hygienrutiner och patientsäkerhet står mycket högt på agenden och det finns en stor potential att förhindra lidande för den enskilda patienten och öka effekiviteten när inte vårdtillfällen behöver förlängas till följd av vårdrelaterade infektioner. Det pågår en bred debatt i sjukvården om den eventuella bristen på vårdplatser i sjukvården. Det är en viktig debatt som ska föras men bland de bästa och mest effektiva sätten att öka antalet vårdplatser i sjukvården vore att minska antalet vårdrelaterade infektioner.
Vi måste fortsätta arbetet med full kraft för att fokusera på patientsäkerhetsfrågorna, för i första hand patienternas skull men också som ett led att höja kvaliteten och minska kostnaderna i vården.
Idag presenterades resultaten av den tredje halvårsvisa punktprevalensstudien av förekomsten av vårdrelaterade infektioner vid de svenska sjukhusen, och det är glädjande att kunna notera en fortsatt minskning även om minskningen inte ligger i den takt som krävs för att nå målet om 5% under året.
Från förra vårens resultat som visade att 11,3% av alla inneliggande patienter en viss dag vid landets sjukhus hade någon form av vårdrelaterad infektion, minskade antalet vid förra höstens mätning till 11,0% för att vid mätningen våren 2009 resultera i 9,7%.
Egentligen är det väl rätt så sorgligt att beskriva det som en positiv nyhet att 9,7%, eller nästan var tionde patient som befinner sig i någon av landets vårdplatser har drabbats av en vårdrelaterad infektion. Det är inte bara sorgligt utan ett oförsvarligt högt antal individer som drabbas. Det kommer aldrig att helt gå att eliminera riskerna för vårdrelaterade infektioner, men den gemensamma nationella kampanjen har börjat ge resultat, om än i för långsam takt. Med en minskning på 0,3 procentenheter per halvår kommer det att dröja sex år innan vi når målet om högst 5% vårdrelaterade infektioner.
Västra Götalandsregionen ligger som flera regioner/landsting med universitetssjukhus något över riksgenomsnittet med ett resultat på 10,0% vårdrelaterade infektioner den aktuella mätdagen, vilket är en minskning med drygt en procentenhet. regionens fall är det dock svårt att hävda att det just beror på de svårare fallen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) då SU något drar ned regionens snitt med 9,7%.
SU är värda en eloge och når bäst resultat av samtliga universitetssjukhus i landet, även om också SU:s siffra ligger på en oacceptabelt hög nivå.
En tredjedel av landstingen visar sämre resultat våren 2009 jämfört med vid mätningen hösten 2008. Även om denna typ av punktprevalensstudie anses som en fullgod metod att dra generella slutsatser så är trenden över en längre tid än två mättillfällen viktig för att kunna se utvecklingen. Att det går att göra förbättringar blir tydligt när vi kan se att spannet mellan bästa och sämsta landsting har minskat betydligt sedan förra höstens mätning.
Vårdrelaterade infektioner, vårdskador, hygienrutiner och patientsäkerhet står mycket högt på agenden och det finns en stor potential att förhindra lidande för den enskilda patienten och öka effekiviteten när inte vårdtillfällen behöver förlängas till följd av vårdrelaterade infektioner. Det pågår en bred debatt i sjukvården om den eventuella bristen på vårdplatser i sjukvården. Det är en viktig debatt som ska föras men bland de bästa och mest effektiva sätten att öka antalet vårdplatser i sjukvården vore att minska antalet vårdrelaterade infektioner.
Vi måste fortsätta arbetet med full kraft för att fokusera på patientsäkerhetsfrågorna, för i första hand patienternas skull men också som ett led att höja kvaliteten och minska kostnaderna i vården.
Ekonomiska incitament
Dagens stora samtalsämne i hälso- och sjukvårdslandet har varit ekonomiska incitament. Är det rätt eller fel att betala mer till läkare för att de ska ta emot fler patienter? Är det rätt eller fel att ha bonussystem baserat på hur mycket eller lite läkemedel man förskriver, hur mycket eller lite diagnostik man beställer?
Det är en inte helt enkel fråga att besvara, och den bör dessutom delas upp i frågan om personliga ekonomiska incitament och kollektiva (till avdelningen, kliniken, vårdcentralen) ekonomiska incitament.
Jag har i några sammanhang ställt mig frågan vilka incitament som är vettigt användbara i hälso- och sjukvården. En beskrivning av "Andersson-problemen" - 12 utmaningar och problem att hantera och lösa för sjukvården så listade jag följande;
Problem 5
Hur skapar vi incitament för kvalitetsutveckling i sjukvården? Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Jag har kunnat notera att ekonomiska incitament har en viss effekt i hälso- och sjukvården. Satsningen på en målrelaterad ersättning till de verksamheter som klarar av att visa upp NOLL väntande över vårdgarantigränserna har fått ett antal verksamheter i regionen att klara av just målet om NOLL väntande från att tidigare ha varierat mellan 0-20 väntande över garantitiderna. Den målrelaterade ersättningen blev till ett lyckat ekonomiskt incitament. Å andra sidan kan man fråga sig varför vi ska betala extra för att verksamheterna ska klara av sitt uppdrag - att uppfylla vårdgarantin. Å tredje sidan kan man fråga sig varför vi inte ska kunna belöna goda prestationer, vi är ju så dåliga på att bestraffa de dåliga prestationerna.
När jag för ett tag sedan samtalade med en politikerkollega så var han helt upprörd efter en diskussion om ekonomiska incitament. Det fanns, som han sa, tankar på att ge målrelaterade ersättningar för ett gott bemötande i verksamheten. "Det är väl för sjutton inget de ska ha extra ersättning för - det måste väl vara en självklarhet!", och visst ligger det någonting i det resonemanget. Riskerar vi med en utveckling med fler målrelaterade ersättningar att skapa organisationer som ska ha extra betalt för varje moment i sitt arbete? Vart tar i så fall yrkesetiken vägen?
Ekonomiska incitament kan vara bra i verksamheter som belöningsinstrument för t ex förbättrad kvalitet i verksamheten, men min utgångspunkt är att de i huvudsak är bättre som kollektiva belöningsinstrument än som individuella och att de måste kopplas till förbättringar i verksamheten - något utöver det vanliga ska krävas för denna typ av bonusar. Jag tror också att de ska vara temporära och inte institutionaliseras, alternativt kopplas till ständigt förbättrade prestationer för att erhålla samma ersättning.
Men jag ställer mig fortfarande samma fråga som när jag för ett drygt år sedan formulerade de 12 Andersson-problemen. Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Det är en inte helt enkel fråga att besvara, och den bör dessutom delas upp i frågan om personliga ekonomiska incitament och kollektiva (till avdelningen, kliniken, vårdcentralen) ekonomiska incitament.
Jag har i några sammanhang ställt mig frågan vilka incitament som är vettigt användbara i hälso- och sjukvården. En beskrivning av "Andersson-problemen" - 12 utmaningar och problem att hantera och lösa för sjukvården så listade jag följande;
Problem 5
Hur skapar vi incitament för kvalitetsutveckling i sjukvården? Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Jag har kunnat notera att ekonomiska incitament har en viss effekt i hälso- och sjukvården. Satsningen på en målrelaterad ersättning till de verksamheter som klarar av att visa upp NOLL väntande över vårdgarantigränserna har fått ett antal verksamheter i regionen att klara av just målet om NOLL väntande från att tidigare ha varierat mellan 0-20 väntande över garantitiderna. Den målrelaterade ersättningen blev till ett lyckat ekonomiskt incitament. Å andra sidan kan man fråga sig varför vi ska betala extra för att verksamheterna ska klara av sitt uppdrag - att uppfylla vårdgarantin. Å tredje sidan kan man fråga sig varför vi inte ska kunna belöna goda prestationer, vi är ju så dåliga på att bestraffa de dåliga prestationerna.
När jag för ett tag sedan samtalade med en politikerkollega så var han helt upprörd efter en diskussion om ekonomiska incitament. Det fanns, som han sa, tankar på att ge målrelaterade ersättningar för ett gott bemötande i verksamheten. "Det är väl för sjutton inget de ska ha extra ersättning för - det måste väl vara en självklarhet!", och visst ligger det någonting i det resonemanget. Riskerar vi med en utveckling med fler målrelaterade ersättningar att skapa organisationer som ska ha extra betalt för varje moment i sitt arbete? Vart tar i så fall yrkesetiken vägen?
Ekonomiska incitament kan vara bra i verksamheter som belöningsinstrument för t ex förbättrad kvalitet i verksamheten, men min utgångspunkt är att de i huvudsak är bättre som kollektiva belöningsinstrument än som individuella och att de måste kopplas till förbättringar i verksamheten - något utöver det vanliga ska krävas för denna typ av bonusar. Jag tror också att de ska vara temporära och inte institutionaliseras, alternativt kopplas till ständigt förbättrade prestationer för att erhålla samma ersättning.
Men jag ställer mig fortfarande samma fråga som när jag för ett drygt år sedan formulerade de 12 Andersson-problemen. Finns det andra incitament än de yrkesetiska och de ekonomiska, och hur kan dessa utvecklas?
Naturläkemedel
Förskrivning av naturläkemedel på recept minskar och utgör endast en försumbar del av all receptförskrivning i Sverige. Det framgår av en artikel i Dagens Apotek, och branschen hoppas nu att det ska öka när de av Läkemedelsverket godkända naturläkemedlen kommer med i förskrivarstödet Fass.
Jag har lite svårt för detta med naturläkemedel. Det är bra att Läkemedelsverket prövar och ger godkännande till vissa naturläkemedel. Det har jag inga som helst problem med. Det jag har problem med är alla naturläkemedel som inte är godkända och som säljs i stora mängder för stora pengar varje år. 3,25 miljarder kronor satsade svenska folket på köp av olika naturläkemedel under 2008.
En del av dessa preparat ger sannolikt verklig nytta för patienten, andra kan ge nytta i form av en placeboeffekt medan ytterligare andra är mer eller mindre verkningslösa och till sist där vissa kan vara direkt farliga i kombination med andra "vanliga" läkemedel.
Vi pratar mycket om farliga interaktioner mellan olika läkemedel när en patient tar ett flertal läkemedel. Vi arbetar för att få en bättre kontroll av detta vid utskrivning av nya läkemedel och i samband med olika former av läkemedelsavstämningar, men vi vet väldigt lite om vilka naturläkemedel som patienterna samtidigt tar och vilka risker de för med sig.
Naturläkemedlen borde sättas under en närmare granskning och dess relationer till andra läkemedel bättre värderas.
Samtidigt måste vi som är politiskt ansvariga för sjukvården fråga oss vad det är som gör att svenska folket väljer att konusmera naturläkemedel för så mycket pengar årligen? Är det drömmen om att hitta den optimala lösningen på sina problem, är det en desperat handling eller är det hälso- och sjukvården som har brustit i sitt medicinska och pedagogiska ansvar?
Inomprofessionell solidaritet
Börjar nästan bli en vana att Västra Götalandsregionens sjukvård i lite mindre smickrande ordalag omnämns på radions Ekonyheter på morgonen. Förra veckan handlade det om beredskapsläget i vården och idag om stopp för förskrivning av nya och dyrare läkemedel inom neurologin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
I båda fallen tycker jag att kritiken delvis är orättvis och att ansvaret riskerar att hamna fel. Jag fick chansen att försöka förklara och försvara hur vi i regionen jobbar med introduktion av nya läkemedel i eftermiddagens Studio Ett.
Jag har egentligen ägnat dagen åt ett gemensamt årligt seminarium som arrangeras av Västra Götalandsregionen, Sahlgrenska Akademien och Astra Zeneca för att belysa frågor kring inte minst forksningen där vi alla som sjukvårdshuvudman, universitet respektive företag har ett stort intresse av samverkan. Seminariet var mycket bra och manifesterade att vi på många sett har en mycket god samverkan mellan parterna i Västra Götaland, men visade också via olika föredrag och diskussionsinlägg att vi har utmaningar att gemensamt ta oss an.
Det blev därför lite komiskt att jag fick smita ifrån i min mentorsroll för seminariet för att medverka i radions Studio Ett och just diskutera introduktion och finansiering av nya och dyra läkemedel. Det jag inte fick fram i radion utnyttjar jag denna kanalen till att ytterligare förklara i hur vi arbetar med läkemedelsfrågan i regionen.
För det första är det viktigt att slå fast att läkemedelskostnadernas andel av hälso- och sjukvårdens samlade kostnader är relativt konstant över tiden de senaste åren. Drygt 13% och de senaste åren fallande med någon tiondel per år, trots en period med lansering av en mängd så kallade nya, dyra läkemedel. Vad jag vill ha sagt med detta är att sjukvården ganska väl de senaste åren lyckats introducera nya läkemedel utan att det har skett till en ökad andel av budgeten.
Från regionens sida försöker vi arbeta med ett ordnat införande av nya metoder, teknologier och läkemedel i hälso- och sjukvården, och i den processen också göra en prioritering mellan olika angelägna introduktioner. Vad gäller introduktion av nya läkemedel ger vi också ett regionalt stöd de två första åren just för att introduktion ska kunna genomföras innan resurser för läkemedel hunnit omlokaliseras till de område och kliniker med nya behov. Problemet som uppstår är den så kallade "År 3-problematiken". Vad händer när vi inte längre tillför särskilda resurser från regioncentralt håll?
Under den introduktionstiden är det tänkt att berörd klinik ska kunna se vilka vinster som görs i den egna eller andra verksamheter i form av minskat behov av sjukvård till följd av förskrivning av de nya, dyrare läkemedlen, och som därmed kan bidra till den framtida långsiktiga finansieringen av dessa läkemedel. Introduktionstiden ger också möjlighet för sjukhusen att omlokalisera resurser mellan kliniker och verksamhetsområden beroende på var behoven av ökad finansiering är som störst. Vissa verksamheter får ökade kostnader till följd av nya läkemedel, andra får minskade kostnader när patent på tidigare kostsamma läkemedel löper ut.
Resurser för läkemedel måste då riktas om från t ex psykiatrin till neurologin, eller från hjärtsjukvården till ögonsjukvården och så vidare. Över tid kommer detta att växla, och även om jag också förstår att ingen vill lämna ifrån sig resurser så måste det till en ökad grad av inomprofessionell solidaritet mellan olika medicinska discipliner för att vi ska klara av introduktion av nya och dyrare läkemedel.
Mitt besked i radion i eftermiddag och mitt besked på bloggen nu i kväll är därför att varje sjukhus måste ta sin diskussion och debatt om resurstilldelning för att vi ska klara introduktionen av nya läkemedel.
Sedan tror jag att det är viktigt att vi i högre utsträckning för en nationell diskussion kring introduktion av nya läkemedel. Kring de läkemedel inom neurologiområdet som var uppe till diskussion idag så är det mycket stora skillnader mellan landstingen och regionerna. Västra Götalandsregionen ligger något under rikssnittet i omfattning av förskrivning per 1000 invånare, men det skiljer upp till 10 gånger i vilken utsträckning läkemedlen förskrivs. Jag är personligen rätt så övertygad om att det sker såväl en överförskrivning som en underförskrivning.
Högst förskrivning är inte alltid bäst, utan rätt förskrivning är det som måste gälla. Rätt förskrivning i rätt mängd till rätt patient i rätt tid är den målsättningen vi måste ha och "rätt" ska baseras på ett fullgott faktaunderlag så att vi får den kunskapsbaserade hälso- och sjukvård som vi önskar.
I båda fallen tycker jag att kritiken delvis är orättvis och att ansvaret riskerar att hamna fel. Jag fick chansen att försöka förklara och försvara hur vi i regionen jobbar med introduktion av nya läkemedel i eftermiddagens Studio Ett.
Jag har egentligen ägnat dagen åt ett gemensamt årligt seminarium som arrangeras av Västra Götalandsregionen, Sahlgrenska Akademien och Astra Zeneca för att belysa frågor kring inte minst forksningen där vi alla som sjukvårdshuvudman, universitet respektive företag har ett stort intresse av samverkan. Seminariet var mycket bra och manifesterade att vi på många sett har en mycket god samverkan mellan parterna i Västra Götaland, men visade också via olika föredrag och diskussionsinlägg att vi har utmaningar att gemensamt ta oss an.
Det blev därför lite komiskt att jag fick smita ifrån i min mentorsroll för seminariet för att medverka i radions Studio Ett och just diskutera introduktion och finansiering av nya och dyra läkemedel. Det jag inte fick fram i radion utnyttjar jag denna kanalen till att ytterligare förklara i hur vi arbetar med läkemedelsfrågan i regionen.
För det första är det viktigt att slå fast att läkemedelskostnadernas andel av hälso- och sjukvårdens samlade kostnader är relativt konstant över tiden de senaste åren. Drygt 13% och de senaste åren fallande med någon tiondel per år, trots en period med lansering av en mängd så kallade nya, dyra läkemedel. Vad jag vill ha sagt med detta är att sjukvården ganska väl de senaste åren lyckats introducera nya läkemedel utan att det har skett till en ökad andel av budgeten.
Från regionens sida försöker vi arbeta med ett ordnat införande av nya metoder, teknologier och läkemedel i hälso- och sjukvården, och i den processen också göra en prioritering mellan olika angelägna introduktioner. Vad gäller introduktion av nya läkemedel ger vi också ett regionalt stöd de två första åren just för att introduktion ska kunna genomföras innan resurser för läkemedel hunnit omlokaliseras till de område och kliniker med nya behov. Problemet som uppstår är den så kallade "År 3-problematiken". Vad händer när vi inte längre tillför särskilda resurser från regioncentralt håll?
Under den introduktionstiden är det tänkt att berörd klinik ska kunna se vilka vinster som görs i den egna eller andra verksamheter i form av minskat behov av sjukvård till följd av förskrivning av de nya, dyrare läkemedlen, och som därmed kan bidra till den framtida långsiktiga finansieringen av dessa läkemedel. Introduktionstiden ger också möjlighet för sjukhusen att omlokalisera resurser mellan kliniker och verksamhetsområden beroende på var behoven av ökad finansiering är som störst. Vissa verksamheter får ökade kostnader till följd av nya läkemedel, andra får minskade kostnader när patent på tidigare kostsamma läkemedel löper ut.
Resurser för läkemedel måste då riktas om från t ex psykiatrin till neurologin, eller från hjärtsjukvården till ögonsjukvården och så vidare. Över tid kommer detta att växla, och även om jag också förstår att ingen vill lämna ifrån sig resurser så måste det till en ökad grad av inomprofessionell solidaritet mellan olika medicinska discipliner för att vi ska klara av introduktion av nya och dyrare läkemedel.
Mitt besked i radion i eftermiddag och mitt besked på bloggen nu i kväll är därför att varje sjukhus måste ta sin diskussion och debatt om resurstilldelning för att vi ska klara introduktionen av nya läkemedel.
Sedan tror jag att det är viktigt att vi i högre utsträckning för en nationell diskussion kring introduktion av nya läkemedel. Kring de läkemedel inom neurologiområdet som var uppe till diskussion idag så är det mycket stora skillnader mellan landstingen och regionerna. Västra Götalandsregionen ligger något under rikssnittet i omfattning av förskrivning per 1000 invånare, men det skiljer upp till 10 gånger i vilken utsträckning läkemedlen förskrivs. Jag är personligen rätt så övertygad om att det sker såväl en överförskrivning som en underförskrivning.
Högst förskrivning är inte alltid bäst, utan rätt förskrivning är det som måste gälla. Rätt förskrivning i rätt mängd till rätt patient i rätt tid är den målsättningen vi måste ha och "rätt" ska baseras på ett fullgott faktaunderlag så att vi får den kunskapsbaserade hälso- och sjukvård som vi önskar.
