Jonas sjukvårdsblogg

För bara någon vecka sedan kom jag i samtal med en kollega att tala om FaR - Fysisk aktivitet på Recept. Det vi talade om var att det var ett par år sedan som vi ordentligt riktade fokus på området och vi ställde oss frågan hur det egentligen har gott med införandet av FaR i regionens sjukvård, har man varit uthålliga och finns det någon statistik?

Våra resonerande svar handlade mycket om att framgången med all sannolikhet skiftade kraftigt över regionen och att det sannolikt krävdes en eller flera eldsjälar för att hålla i gång verksamheten. Jag minns att jag förbannade att vi inte på ett tydligt sätt hade kopplat en tydlig uppföljning eller forskningsstudie till införandet av Fysisk aktivitet på Recept i regionen.

I dagens Svenska Dagbladet finns en artikel där det berättas om en avhandling som doktoranden Lena Kullings vid Karolinska Institutet arbetar med. Resultatet av hennes studie är föga överraskande att FaR fungerar och är effektivt. Det är säkert också bland det allra mest kostnadseffektiva åtgärderna vi kan vidta i hälso- och sjukvården för att förebygga besvär och förhindra återfall i insjuknande.

Fysisk aktivitet är bra för såväl det fysiska som det psykiska välbefinnandet, och det är egentligen lite märkligt att sådan gammal och självklar kunskap behöver betonas på detta sätt och att vi måste skriva recept på det. Allra mest säger det väl något om den moderna människans tro på receptens undergörande effekt.

Att läsa artikeln i SvD får mig att på nytt ställa mig två viktiga frågor. Hur ser utvecklingen av FaR egentligen ut i Västra Götalandsregionen? Vad är mina slutsatser för egen del och min egen hälsa efter att ha läst artikeln och åter blivit påmind över hur viktigt det är med motion och fysisk aktivitet?

Socialstyrelsen presenterade för någon dag sedan en rapport med en "utvärdering av alkoholförebyggande insatser i hälso- och sjukvården 2006-07". Det finns också en kortare sammanfattning på Socialstyrelsens hemsida.

Av rapporten framgår att det alltjämt är känsligt att ställa frågor i sjukvården om patienternas alkoholkonsumtion. Det är betydligt mindre vanligt än att ställa frågor om rökning, kost och motion.

Variationerna mellan landstingen och regionerna i omfattningen av utbildningsinsatser till personalen på detta område är stor. I Västerbotten uppgavs att 94% av vårdcentralerna hade genomfört utbildningsinsatser till personalen i alkoholfrågor, medan det i Skåne endast var 30% av vårdcentralerna som genomfört utbildningar. Västra Götalandsregionen kommer nästan lika dåligt ut i jämförelsen som Skåne med 38% av vårdcentralerna.

Det finns dock goda exempel också från vår region där man aktivt och på ett bra sätt jobbar med alkoholfrågorna i primärvården. Ett sådant exempel är från Primärvården i Göteborg som jobbat med ett program som kallas Hälsolyftet som syftar till att göra en hälsoprofil för patienten och där självklart frågan om alkoholkonsumtion finns med.

10% av kvinnorna och 17-18% av männen i vuxen ålder beräknas ha en riskfylld alkoholkonsumtion. Alkoholen är kanske det största hoten mot folkhälsan, både för den enskilde och för vad en riskfylld alkoholkonsumtion kan leda till för negativa effekter för familj, omgivning, arbete med mera.

Vi måste därför i mycket större utsträckning våga fråga och våga diskutera kring alkoholkonsumtion, och med vi menar jag inte bara sjukvårdspersonal utan också alla vi andra som kan se tecken på en riskfylld konsumtion hos familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater med flera.

Alkoholen är en del i vår kulturtradition, men det är bara drygt 100 år sedan som svenskarna höll på att supa ihjäl sig och än idag kostar alkoholen många miljarder kronor i negativa samhällseffekter. Vi måste våga reagera när vi ser eller tror oss se att ett bruk av alkohol är på väg att övergå i ett riskbruk eller missbruk. Där har vi alla ett stort ansvar, och personal i sjukvården ett ännu större ansvar.

I nästa vecka ska regionens hälso- och sjukvårdsutskott yttra sig över Socialstyrelsens förslag om att införa vaccin mot humant pappilomvirus (HPV) i det allmänna barnvaccinationsprogrammet.

Det ska bli spännande att få ta del av de remissyttranden som är på väg in till Socialstyrelsen. Jag har under de senaste veckorna mest hört kritiska röster till Socialstyrelsens förslag, men det kanske beror på att jag som själv är kritisk är mer lyhörd för de argumenten än för andra.

Jag har idag en debattartikel i Dagens Medicin i ämnet, där jag främst ställer frågan om det är rimligt att satsa ett stort antal miljarder över tider på ett vaccin som bara ger 2/3-dels skydd för dem som vaccinerar sig, och att göra detta samtligt som andra behov i hälso- och sjukvården är mycket stora. Är verkligen vaccin mot HPV en av de högst prioriterade utvecklingsfrågorna i svensk sjukvård, eller klarar inte myndigheter och regioner/landsting att stå emot den omfattande kampanj som läkemedelsindustrin bedriver?

Problemet med att Socialstyrelsen kommer med ett enskilt förslag och ställer frågan till remissinstanserna om det , som i detta fallet, bör införas i det allmänna barnvaccinationsprogrammet är att det är väldigt enkelt att tycka att just detta enskilda förslaget är bra, och att kanske nästa enskilda förslag är angeläget, och att även ytterligare ett förslag är viktigt att införa i sjukvården. Var finns helheten i resonemanget?

Prioriteringsfrågorna måste upp på bordet igen och ser man till de samlade behoven i såväl regionens som i landets hälso- och sjukvård så är jag mycket tveksam till om 200 extra miljoner till hälso- och sjukvården varje år gör allra mest och bäst nytta om de satsas på vaccinering mot HPV.

På onsdag nästa vecka presenterar Bengt-Göran Olausson resultatet av det uppdrag som HSU gav i mitten på förra året om att ta fram en idéskiss om hur vi kan utveckla primärvården i Västra Götalandsregionen.

De som regelbundet läser min blogg eller på annat sätt har följt min sjukvårdspolitiska gärning vet att primärvården är en fråga som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Av just den anledningen tänker jag inte kommentera förslaget förrän på onsdag nästa vecka trots att Göteborgs-Posten idag har artiklar kring det förslag som ska presenteras nästa vecka.

Jag tycker det är viktigt att Bengt-Göran med medarbrtare får presentera en helhet, och jag är också mer angelägen om att försöka få ihop en så bred majoritet som möjligt för förbättringsförslag i primärvården än att försöka ta egna politiska poänger för mig eller folkpartiet.

Att representanter för de övriga partierna har haft samma inställning har gjort att vi under det gångna året har haft ett konstruktivt och bra samarbete över partigränserna kring hur vi kan utveckla primärvården så att de få möjligheter att fylla den roll som vi vill, önskar och hoppas att de kan ta i det samlade sjukvårdssystemet.

Det kommer att bli en intressant och spännande vecka fram till nästa onsdag då jag lovar att bli betydligt mer talför - också i min blogg.

Har ägnat större delen av dagen åt att åka bil från Partille till Tandådalen. Nu blir det en veckas skidåkning med familjen och lite jobb då det är svårt att förhindra telefonen från att ringa och förhoppningsvis blir det lite bloggande också från Sälen.

När jag kommer fram till Dalarna hör jag först till min glädje att Ylva Johansson (s) och den rådslagsgrupp hon leder om välfärden har tänkt lite nytt. Till ekot meddelar hon att ett antal myndigheter behöver samordna sina insatser för att bättre stödja enskilda människor.

Tyvärr har inte Ylva Johansson och (s) heller denna gång tänkt tillräckligt järvt. Samarbetet skall begränsas till försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten för att hjälpa/stödja förtidspensionerade och långtidssjukskrivna. Det kan vara gott så, men varför lämna sjukvården utanför samarbetet?

Folkpartiet har föreslagit att de större sjukvårdsregionerna också ska bli huvudman för försäkringskassan för att på så sätt använda samhällets resurser mer optimalt. Med både sjukvården och försäkringskassan i samma organisation så ökar incitamenten för aktiva åtgärder istället för passiviserande bidrag, och det finns stora insatser att göra också för den grupp som inte är förtidspensionär (går på sjuk- och aktivitetsersättning) eller är långtidssjukskriven. Det är detta som vi i folkpartiet i många år kallat finsam, som en förkortning för finansiell samordning.

Tyvärr har vi under årens lopp mötts av stort motstånde från (s) om att utvidga möjligheterna till finansiell samordning. Bland de vanligaste frågorna som jag som politiker får från allmänheten är varför man inte kan använda samhällets resurser mer effektivt. Jag kan inte annat än att hålla med. Vi måste i betydligt utsträckning sätta samhällsekonomiskt vettiga insatser före vad som är bäst för den enskilda organisationen eller myndigheten. För att kunna göra bättre samhällsekonomiska satsningar (som i princip alltid gynnar den enskilde) måste vi våga och få möjlighet att använda systemet lite friare än vad som varit fallet tidigare.

Det är roligt att även (s) nu börjar tänka i de banorna. Kan vi hoppas på att det kommande rådslaget vågar föra debatten ytterligare ett steg framåt?

5-6 gånger om året inbjuds det till ordförandekonferens med de medicinska sektorsråden. För mig är det, utan att fjäska, några av de viktigaste och mest intressanta dagarna på året. Som allra oftast är det intressanta program med något eller ett par teman, men det viktigaste är möjligheten att träffas både politiker, professionella och ledande tjänstemän för gemensam information och diskussion. Precis som i många andra sammanhang så är den viktigaste tiden pauserna när man får chansen att lyfta frågor på tu man hand med andra.

De 25 medicinska sektorsråden och de tre specialitetsråden för diabetes, rättspsykiatri och prehospital vård är oerhört viktiga instituationer för oss beslutsfattare. I sektorsråden finns den medicinska kompetensen som vi lekmannapolitiker saknar och sektorsråden spelar därmed en viktig roll i utvecklingen av medicinska riktlinjer och vårdprogram, som remissinstanser med mera för att förse oss beslutsfattare med ett bra underlag. Sektorsråden har också rollen att försöka normera sjukvården för att skapa en mer enhetlig praxis i hur vi ska behandla olika patientgrupper för att få vård på lika villkor i hela regionen.

Dagens ordförandekonferens hade bland annat temat Äldre i hälso- och sjukvården. Man kan möjligen undra varför ett sådant tema skulle behövas. Jag får ibland frågan om vi inte borde införa äldrevårdscentraler i regionen på samma sätt som det finns barnavårdscentraler. Jag brukar svara att vi har redan 141 äldrevårdscentraler men att vi kallar dem vårdcentraler. De äldre är sjukvårdens främsta målgrupp. Det är i huvudsak när vi blir äldre som vi i större utsträckning behöver hälso- och sjukvårdens resurser. Det är därför lite förvånande när Åke Rundgren på Sahlgrenska Akademin presenterar uppgifter över den lilla plats som geriatrisk kompetens har i den samlade utbildningen för läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

En ökad kunskap om åldrandet och åldrandets sjukdomar behövs hos alla som är verksamma och arbetar i hälso- och sjukvården.

Dagens konferens gav också prov på en mängd aktiviteter som nu riktas mot att förbättra vården och omhändertagandet av de äldre i sjukvården. Det är oerhört positivt att ett större fokus riktas mot denna primära målgrupp men jag tror också det är viktigt att vi på något sätt samlar ihop de olika projekten för att finna en ordentlig linje och en systematik i det vi gör för att utveckla vården, inte minst för gruppen multisjuka äldre som med befolkningsutvecklingen kommer att öka under de närmaste årtiondena.

Jag kommer att återkomma i den frågan ganska så snart hoppas jag.

Vi har idag haft sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet och hade förlagt dagens sammanträde till NÄL, Norra Älvsborgs Lasarett i Trollhättan. Sedan ett drygt år tillbaka har vi lagt ett HSU-möte i kvartal ute på något av våra sjukhus och efter att ha besökt SÄS, SU och SkaS var det nu dags för NU-sjukvården. Syftet med att lägga ett möte på våra sjukhus är att skapa utrymme i dagordningen för en dialog med ledningen på sjukhusen om aktuella utvecklingsfrågor.

Vid dagens besök kom av naturliga skäl det förändringsarbete som nu görs vid NU-sjukvården, om en delvis förändras arbetsfördelning mellan de stora sjukhusen i Uddevalla och Trollhättan, i fokus. Att det finns ett stort engagemang i ledningen för att utveckla och förbättra sjukvården råder ingen tvekan om. Att ledningen står inför ett stor utmaning med mångas vakande ögon på sig är också helt klart.

Det har inför beslutet om en annan arbetsfördelning pratats om "den stora flyttkarusellen". Förslaget kommer också att leda till att verksamheter flyttas men det rör sig, trots allt, inte om mer än ca 10% av verksamheterna som berörs av förändringsarbetet.

När våra sammanträden förläggs till sjukhusen brukar uppslutningen till den efterföljande presskonferensen vara begränsat, men idag blev uppslutningen ovanligt god. Även om vi hade flera intressanta ärenden som jag bloggade om häromdagen så förvånade det oss att intresset var så stort att även Västnytt var på plats. Du kan också ta del av ett inslag från dagens Västnytt.

Den fråga som skapade intresset var ärendet om den inomregionala variationen i hjärtsjukvården. Det råder ingen tvekan om att hjärtsjukvården i regionen generellt är mycket god. I det nationella kvalitetsregistret för hjärtsjukvården, Riks-HIA, står sig regionens enheter väl i jämförelse med andra sjukhus i landet. Borås lasarett lyfts ofta fram som ett av de bästa i landet, om inte det bästa sjukhuset på hjärtsjukvård.

En del i hemligheten om framgångarna på Borås lasarett är en särskild hjärtjournal som gör att läkare som behandlar hjärtpatienter har ett aktivt IT-stöd som gör att vårdprogrammet för de hjärtsjuka följs med hjälp av en form av checklista som fylls i. Detta verktyg hoppas vi nu kunna föra över till övriga hjärtkliniker i regionen.

Personligen hoppas jag att hjärtjournalen i Borås kan stå som modell för hur vi kan skapa motsvarande IT-stöd för andra breda patientgrupper som stokepatienter, diabetespatienter med flera.

Hjärtjournalen i Borås är ett utmärkt verktyg för att stödja arbetet med att ytterligare höja kvaliteten i hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen presenterade i dag en tjock bibba på 173 sidor med läkemedelsstatistik för 2007 och kunde där konstatera att varje svensk i genomsnitt tar läkemedel till en kostnad av 3 607 kronor per person.

Av statistiken kan vi också utläsa att kostnaderna för läkemedel under 2007 ökade med nästan 2 miljarder kronor jämfört med 2006 till 32,8 miljarder kronor, en ökning på nästan 7%, och där landstingen endast fick en kompensation i form av ökade statsbidrag med cirka hälften. För 2008 är ökningen av statsbidraget endast 0,5 procent, vilket jag skrev om i januari.

Landsting och regioner har en tuff tid framför sig vad gäller att balansera kostnaderna för läkemedel.

Det finns också stora regionala skillnader i kostnaderna för läkemedel, som i detta fall innefattar såväl receptläkemedel, rekvisitionsläkemedel som kostanderna för receptfria läkemedel. Västra Götalänningarna konsumerade läkemedel för 3 482 kronor per person vilket placerar oss på ett mittplats bland de 21 landstingen och regionerna. Lägst kostnad per person har Jämtland med 3 201 kronor, och högst är kostnaden i Västerbotten med 3 897 kronor per person. Skillnaden mellan grannlandstingen är nästan 700 kronor vilket borde leda till en del frågor bland politiker, tjänstemän och professionella.

Jag är dock övertygad om att det finns stora möjligheter i form av en effektivare läkemedelshantering. Det finns tecken på att vi förskriver för mycket läkemedel och att folk blir sjuka av att äta läkemedel som interagerar på ett negativt sätt. Det finns alltså möjligheter att spara både pengar och hälsa på att skriva ut färre läkemedel än idag.
Å andra sidan finns det också en underförskrivning av "goda" läkemedel där sjukvårdens ekonomi skulle drabbas av högre läkemedelskostnader om de förskrevs i rätt omfattning, men samtidigt ge hälsa för den enskilde och spara pengar på mindre behov av annan sjukvård.

Rätt hantering av läkemedel är både ur en hälsoaspekt som ur en ekonomisk aspekt en stor utmaning. Det arbete kring läkemedel som vi nu bedriver i regionen har goda förutsättningar att leda till en mer ändamålsenlig användning och hantering av läkemedlen.

En söndag för en förtroendevald politiker ägnas allt för ofta till att läsa handlingar och på andra sätt förbereda den kommande veckan. En söndag för en tonårsförälder handlar i mitt fall om att kuska runt mellan handbollshallar och fotbollsplaner.

I dag har jag hunnit allt det och dessutom göra en intervju med Bohuslänningen med anledning av den Vårdgarantirapport som folkpartiet presenterade i slutet av veckan.

Veckan som väntar innehåller både sammanträde med regionstyrelsen (tisdag) och hälso- och sjukvårdsutskottet (onsdag). Därav det myckna läsandet.

Ska väl kanske inte recensera HSU-mötet på onsdag förrän då, men vi har några ärenden på listan som är rätt så symboliska för hur jag vill att HSU ska arbeta med att leda och styra utvecklingen av hälso- och sjukvården i regionen.

Vi har två ärenden som handlar om kvalitetsindikatorer i hälso- och sjukvården. Dels en regional förteckning över kvalitetsindikatorer som vi ska använda oss av för att följa upp sjukvården och ett ärende om regionala måltal kopplat till ett antal av de valda indikatorerna. Detta arbete av analysenheten vid hälso- och sjukvårdsavdelningen är en förutsättning för att vi ska kunna få en kvalitetsdriven utveckling av hälso- och sjukvården i regionen.

De andra två ärendena som är av principiell art handlar också om kvalitetsfrågor, eller specifikt om kvaliteten i hjärtsjukvården respektive njursjukvården. I tidigare jämförelser och uppföljningar har vi noterat inomregionala skillnader mellan regionens olika enheter vad gäller kvaliteten på vården inom dessa områden. I samarbete med de berörda medicinska sektorsråden finns nu förslag om åtgärder för att höja kvaliteten och öka möjligheterna till vård på lika villkor i regionen inom dessa områden.

När man ibland suckar över pappershögen som måste läsas under helgen blir man faktiskt lycklig när det finns goda arbeten som jag med glädje kommer att ställa mig bakom på HSUs sammanträde på onsdag.

Så kom då signalerna från regeringskansliet och socialdepartementet om att man vill tillåta ersättningsetableringar för läkare och sjukgymnaster som bedriver sjukvård enligt den så kallade "nationella taxan". Det är få av oss landstings- och regionpolitiker som gillar den nationella taxan, och vi anklagas ofta för att vara emot privata alternativ i vården.

Det finns kritiker mot taxeverksamheten från motståndare till privata alternativ i vården, men vi är också många som ser positivt på en ökad mångfald i vården som är kritiska till systemet med den nationella taxan, och det finns flera orsaker till det.

För det första är det lite märkligt att beskedet kommer från regeringen just nu när samma regering i förra veckan presenterade en utreding med förslag om att införa valfrihetssystem i vårdsektorn och inom den närmaste månaden kommer att få ytterligare en utredning på sitt bord om etableringsfrihet i primärvården.

Dessa båda utredningar tillsammans gör det möjligt både för entreprenörer att etablera sig på en vårdmarknad och verka utifrån fastställda kvalitetskriterier och ekonomiska ersättningar och som gör det möjligt för landsting och regioner att fullgöra det planeringsansvar som vi har enligt hälso- och sjukvårdslagen.

Varför är det i det läget viktigt för regeringen att hålla liv i ett parallellt system med läkare som är verksamma enligt den nationella taxan? Det finns helt enkelt bättre sätt att uppnå en ökad mångfald i vården än att dela ut, och med ersättningsetableringar fortsatta att ha solitära läkare som inte ingår i det samlade sjukvårdsutbudet. Den nationella taxan ger också de läkare som är verksamma enligt densamma fria nyttigheter i form av såväl lab, röntgen och läkemedel, vilket erfarenhetsmässigt ger högre kostnader för skattebetalarna.

Regeringen bör omedelbart göra en halt och fundera hur deras olika förslag hänger ihpo för att sedan återkomma med en helhetslösning för utveckling av mångfald i primärvården i hela Sverige.

Jag har i dag varit i Stockholm och deltagit i det fjärde sammanträdet med Rikssjukvårdsnämnden. Rikssjukvårdsnämnden inrättades för ganska precis ett år sedan med syfte att identifiera rikssjukvård och ge tillstånd till sjukhus att bedriva rikssjukvård. Syftet med Rikssjukvårdsnämndens arbete är att samla sällan förekommande och högt komplicerade sjukvårdinsatser inom ett visst område till helst två, men i undantagsfall ett, av landets universitetssjukhus.

Efter ett år så börjar nämnden och kansliet vid Socialstyrelsen att finna formerna för behandling och hantering av hur uppdragen ska identifieras och fördelas.

Vi har tidigare beslutat att klassificera barnhjärtkirurgi som rikssjukvård och ansökningstiden för att bedriva barnhjärtkirurgi som rikssjukvård gick ut för drygt en vecka sedan. Precis som förväntat har de två enheter i landet som i dag bedriver barnhjärtkirurgi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Universitetssjukhuset i Lund, ansökt om att fortsatt få bedriva barnhjärtkirurgi. Beslut om tillstånd och villkor för tillståndet i det ärendet kommer att fattas på nämndens nästa sammanträde i maj.

I dag har vi beslutat att klassificera ögononkologi, eller delar av densamma, som rikssjukvård och möjlighet att ansöka kommer att gå ut under den närmaste tiden. På så sätt är rutinen nu i gång med klassificering, ansökningar och tillståndsgivning.

Under hösten kommer vi att närma oss det som de flesta tror blir det stora slaget - fördelning av tillstånd för att bedriva transplantationsverksamhet. Jag kommer att återkomma i ämnet.

Jag har ägnat i princip hela dagen till ett seminarium som Sahlgrenska Universitetssjukhuset arrangerade med rubriken "Framtidens förlossnings- och nyföddhetsvård". Seminariet var en del i ett projekt med samma namn som beräknas avge en slutrapport i slutet av mars månad.

Vi var ett 70-tal politiker, professionella och patientföreträdare som fick lyssna till en rad duktiga och intressanta föreläsare kring forskning, medicinsk utveckling, fakta och patientönskemål inom området.

Projektet syftar till att kunna möta framtidens behov och krav med kompetens, organisation och struktur för förlossnings- och nyföddhetsvården. Bakgrunden till projektet är det faktum att födelsetalen  har kontinuerligt har ökat det senaste decenniet och beräknas öka även framgent i Göteborgsområdet. Det har säkert också spelat in att det har funnits problem med bemanningen, inte minst sommarmånaderna, på SU de senaste åren och att verksamheten vid SU/Mölndal tidvis har varit sårbar i brist på kompetens, i jourorganisationen och med utrustning för att ta sig an de svåraste komplikationerna, trots att de båda enheterna inom SU tillhör de fem största i landet.

Det är ett angeläget projekt att se över organiseringen av förlossnings- och nyföddhetsvården i Göteborg. Det finns förhoppningar om snabba lösningar och jag tror att det kan finnas några sådana inom ramen för projektet, men allra viktigast är att skapa långsiktigt stabila villkor för utvecklingen.

Under de tio minuter då jag själv fick chansen att reflektera över regionpolitikerns syn på denna vård så tog chansen att (som alltid numera) lyfta fram kvalitetsfrågorna, vikten av en kunskapsbaserad, säker och effektiv vård med ett patientfokus. Jag tror också det är viktigt att vi kan utveckla ersättningssystemen för förlossningsvården så att de mer med automatik följer den trendmässiga utvecklingen i antal förlossningar.

Jag tror att det blev en viktig dag för förlossningsvården och ett viktigt avstamp för framtiden. Det gick inte att ta miste på att det finns ett mycket stort engagemang från verksamheterna att utveckla och ytterligare förbättra en i många stycken redan god vård.

Det blev politiskt arbete för andra lördagen på raken. Förra lördagen deltog jag i en konferens med Astma- och allergiföreningen i västra Västra Götaland och denna lördag blev det fortsättning från fredagen med årets första liberala sjukvårdsforum.

Liberalt sjukvårdsforum kallar vi det när vi samlar folkpartister med sjukvårdsuppdrag i regionen för att gemensamt diskutera aktuella frågor och framtidsfrågor i hälso- och sjukvården. Vi var drygt 25 liberaler som samlades på Bergabo pensionat i Rönnäng på Tjörn.

När man normalt sitter i koalitioner och allianser och diskuterar och förhandlar politik med representanter för andra partier är det alltid skönt att träffa "de egna" för att diskutera. Om det innebär att det blir lugnare diskussioner är dock tveksamt. Vi har ett duktigt och kunnigt gäng sjukvårdspolitiker i regionen, men det är också många starka viljor och tydliga åsikter som ska mötas och brytas.

Huvudtemat för detta sjukvårdsforum var primärvården. Vi fick bland annat besök av Bengt-Göran Olausson som är den som på HSU:s uppdrag håller på att lägga sista handen vid en idéskiss om hur vi ska kunna utveckla primärvården i Västra Götaland till att bli ännu bättre än idag. Den 2 april ska HSU få ta del av den idéskiss som Bengt-Göran med medarbetare håller på att ta fram.

Jag är nyfiken på hur det slutliga förslaget kommer att se ut, och det är min förhoppning om att vi brett över partigränserna kan besluta oss för att ta fram en utvecklingskarta för primärvården i regionen. Det finns ingen viktigare fråga för sjukvården som helhet än att få en väl fungerande primärvård. Den är nyckeln till en totalt sett fungerande sjukvårdsorganisation.

Under några år har vi i Västra Götalandsregionen haft ett prioriterat mål i budgeten för verksamheten om att minska förekomsten av sexuellt överförbara infektioner. Den vanligaste sexuellt överförbara infektionen är klamydia och i går kom 2007 års statistik om antalet klamydiafall i Sverige under förra året.

Resultatet var nedslående. I riket som helhet ökade antalet konstaterat klamydiasmittade med 45% till 47 101 fall. Noteras ska att delar av ökningen beror på att gamla testmetoder inte upptäckt den genetiskt förändrade formen av klamydia som uppträtt. Trots att vi kommit i fatt med testmetoderna så finns det en fortsatt faktisk ökning över tiden.

En lättillgänglig rapport och statisk om klamydiautvecklingen finns på smittskyddsinstitutets hemsida. I den kan jag trots allt med viss glädje konstatera att såväl utvecklingen av klamydia som förekomsten är relativt lägre i Västra Götalandsregionen än i de flesta andra landsting och regioner. 3 landsting har en lägre förekomst av klamydia än Västra Götalandsregionen, men även vi fick en ökning med drygt  20% från 5 312 fall 2006 till 6531 fall förra året.

Jämfört med riket så låg Västra Götalandsregionen på rikssnittet under början av 2000-talet till att de senaste året ha en lägre ökningstakt än landet som helhet. Det kan ju i sig vara glädjande, men faktum kvarstår att det 2008 är dubbelt så många som drabbas av klamydiainfektion som 2000 i regionen.

Är vår lägre ökningstakt de senaste åren ett utslag av vårt prioriterade mål? Ja, det skulle man ju kunna hoppas på det, men jag tror inte man ska dra allt för stora växlar på att det övergripande politiskt prioriterade målet. Det skulle däremot vara intressant att få en analys av varför regionen skiljer sig åt från riket de senaste åren så kraftigt.

I vilket fall som helst måste informaitonen om att över 6 000 personer i regionen drabbas av klamydiainfektion leda till att vi åter tar smarta och bra initiativ till att bromsa utvecklingen. Ett sådant initiativ de senaste åren är att folkhälsokommittén tillsammans med hälso- och sjukvårdsutskottet gjort det möjligt att testa sig för klamydia via internet på sidan www.klamydia.se

Tillsammans med Västerbotten och Sörmland erbjuds invånarna i regionen att via nätet och hemskickade test få ett test utfört utan att behöva söka sjukvården. Det har inte minst ökat antalet pojkar som testar sig för klamydia.

I går var det invigning av den nya helikopterhangaren till regionens ambulanshelikopter. Det var en viktig och angelägen satsning för att bland annat skapa en bättre arbetsmiljö för dem som jobbar med ambulanshelikoptern i regionen.

I dag var det dags för en ny invigning av en ännu viktigare verksamhet - Lundströmmottagningen i Alingsås.

Lundströmmottagningen är den nya regionala enheten för bedömning och utredning av transsexualism och könsidentitetsstörningar. Tillsammans med Ingela Tuvegran, sjukhusdirektör på SÄS, Bengt Lundström, en av de främsta överläkarna inom området och Robin Backman, patientföreningen TS-Väst fick jag chansen att förätta invigningen av lokalerna i huset för den vuxenpsykiatriska öppenvårdsverksamheten i Alingsås.

Det var både med glädje och viss skam som jag åkte till Alingsås i morse för att vara med på invigningen. Det var med glädje för att vi i Västra Götalandsregionen äntligen inrättar en verksamhet med en hög kompetens för att kunna bedöma och utreda de patienter som söker sig till mottagningen. Det var med en viss rodnad på kinderna över att vi faktiskt inte har haft en sådan verksamhet i regionen på många år.

I samband med omroganisationer på SU i mitten av 90-talet kom den dåvarande verksamheten att hamna allt mer i skymundan tills Bengt Lundström, som ledde verksamheten, gav upp och sökte sig till andra uppdrag. Sedan början av 2000-talet har vi inte haft en tillräckligt bra omhändertagande av denna känsliga patientgrupp.

Verksamheten har faktiskt varit i gång sedan i december och fått 25 remisser varav de flesta personerna nu är under inledande bedömning. Med dagens invigning tar regionen ytterligare ett steg på vägen mot att uppfylla målen i den regionala utvecklingsplanen för psykiatrin. Efter invigningen försvann min rodnad på kinderna och ersattes med stolthet i bröstet för att vi har startat en viktig verksamhet för en mycket utsatt och ensam patientgrupp.

Jag åkte i morse ut till Säve flygplats för att göra ett besök vid regionens ambulanshelikopter med bland annat regionstyrelsens ordförande Roland Andersson. Helikopterverksamheten har dragits med mycket dåliga lokaler under flera år sedan starten 2002 och under dagen skulle den nybyggda helikopterhangaren invigas.

Tyvärr kunde jag inte vara med på själva invigningen då jag skulle i väg på nästa aktivitet, men det var både roligt att se de nya lokalerna, träffa verksamhetschefen Sven Martinell och andra de medicinska teamen och pilotteamen. Det är en omvittnat högklassig verksamhet, som dock inte alltid kan lyckas med allt. Under vårt besök fick helikoptern rycka ut till en olycka på E20 med en mycket tråkig utgång. Helikoptern gör dock ofta mycket stor nytta när den bidrar till att rädda liv såväl som att snabbt få ut sjukvårdskunnig personal och även få in patienter i tid till sjukhus för att minska effekterna av skador och trauman.

Under lunchen besökte jag SU/Östra, d v s Östra sjukhuset på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Det var i dag andra dagen av tre med mängder av aktiviteter i samband med SU:s kvalitetsvecka. Jag deltog i ett lunchsamtal med bland andra Bo Lindblom, Socialstyrelsen, Marie Wedin, ordf. i sjukhusläkarföreningen, Ingemar Wickström, chefsläkare på SU och Daniel Brattgård, präst och sjukvårdsetiker.

Teamat för vårt samtal var "Good Enough - vem bestämmer när vi gjort tillräckligt?" Det är onekligen en fråga med många bottnar och jag ställde den retoriska frågan i mitt inledningsanförande om det är "Good Enough" att ha medicinska kvalitetsresultat som ligger på riskgenomsnittet, eller är det en för låg nivå när vi faktiskt vet att vi kan nå betydligt bättre resultat än så i sjukvården.

Samtalet kom att kretsa mycket kring kvalitet i vården som jag ofta har återkommit till i denna blogg. Kvalitet är vår nya religion i sjukvården och Socialstyrelsens föreskrift om God Vård är vår nya bibel. Jag menar att vi inte kan vara nöjda med kvaliteten på vården så länge som vi vet att vi kan göra bättre genom att organisera annorlunda, uppgiftsfördela annorlunda, genom att göra rätt från början och genom att ge förutsättningar för en mer processorienterad hälso- och sjukvård.

Det blev i stora stycken ett trevligt samtal som jag tror att åhörarna hade ett visst utbyte av. En av de frågor som jag bär med mig för fortsättningen är de professionellas åsikt om att vi kanske bör lära mer av andra länder hur de arbetsfördelar på sjukhusen för att utnyttja läkarkompetensen än mer till det som bara läkarna kan göra på arbetsplatsen. Jag tror att vi behöver en fortsatt dialog kring detta. Har vi politiskt och sjukvårdsadministrativt bidraget till en utveckling som gör att vi i Sverige jobbar på ett helt annat sätt än i omvärlden? och är det i så fall verkligen fel sätt att arbeta när vi faktiskt redan uppnår de bästa medicinska resultaten i omvärlden?

Diskussionen går vidare.

Jag hörde på radion i morse om effekterna av vissa bottenfärger på båtar som innehållit tenn och hur det har påverkat livet i havet. Det är väl inte på något sätt en nyhet att ekosystemet rubbas av miljöpåverkan i form av gifter, kemikalier och andra främmande preparat.

Som sjukvårdshuvudmän är vi storkonsumenter när det gäller hantering av miljöpåverkande material av olika slag. Vi är också stora energianvändare där inte minst våra högteknologiska sjukhus med allt mer av sofistikerad energislukande apparatur kompletterar det tidigare utbudet.

Vi är inte minst förskrivare av läkemedel vars restprodukter i stor omfattning hamnar i våra vattendrag. Det har funnits enstaka rapporter tidigare kring miljö och läkemedelshantering som visat på betydande risker och effekter.

 I Västra Götalandsregionen pågår just nu en större studie och kartläggning av spridningen av läkemedelsrester i miljön. Utifrån en förstudie så mäts förekomsten av ett antal utvalda preparat vid tre av regionens reningsverk. Dess förekomst före och efter reningsprocessen.

Resultatet av kartläggningen kommer att presenteras till hälso- och sjukvårdsutskottet senare i höst tillsammans med en handlingsplan för implementering och uppföljning för hur vi kan agera för att minska miljöpåverkan från läkemedel.