Cancervård i fokus
Igår hade vi ett så kallat HSU-seminarium där vi ägnade i princip hela sammanträdet med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) åt ett specifik tema. Vi har tidigare i år haft tre seminarier på följande teman; IT i vården, rehabilitering och kvalitetsarbetet vid regionens sjukhus. Gårdagens seminarium hade temat cancersjukvård.
I början av denna mandatperiod gav den politiska majoriteten i uppdrag att göra en bredare översyn av cancersjukvården i regionen i syfte att identifiera brister och förbätringsmöjligheter samt se behoven för att långsiktigt säkra en framgångsrik cancersjukvård. För ungefär två år sedan fick vi tillbaka förslag till åtgärder för att förstärka och förbättra cancersjukvården. Inom några områden arbetas det fortfarande med att ta fram skarpare och konkreta förslag som t ex för primärprevention, andra områden jobbar vi sedan länge långsiktigt med som den kliniska forskningen. Översynen har dock redan satt vissa spår i form av konkreta förstärkningar av den palliativa vården (som fortsatt kan bli bättre), satsning på kompetensförsörjning av nyckelkompetenser för en väl fungerande cancersjukvård, t ex patologer samt koncentration eller så kallad nivåstrukturering av viss cancerkirurgi.
Gårdagens seminarium visade på en kontinuerlig förbättring av de medicinska resultaten i cancersjukvården, förbättringar och breddning av arbetet med kvalitetsregister i cancersjukvården, men under dagens pekades också på brister som vi framöver måste förbättra. Dit hör bland annat kortare ledtider och bättre processer i cancersjukvården för att undvika onödig dröjsmål mellan olika moment i vården för dem som drabbas av en cancersjukdom. Bland utmaningarna framkom återigen den långsiktiga kompetensförsörjningen.
De seminariemöten som HSU har arrangerat under året har varit bra för att fördjupa kunskapen och höja kompetensen bland HSU:s ledamöter och våra tjänstemän. Det är kanske inte alltid seminarierna leder till omedelbara beslut och åtgärder, men de bidrar definitivt till den långsiktiga politiska idéutvecklingen och det är också mycket viktigt.
Glädjande vårdgarantisiffror
Totalt är det ändå drygt 8 000 patienter som behövt vänta för länge på ett mottagningsbesök och knappt 1 500 patienter som har behövt vänta för länge på en operation eller behandling. Det är 9 500 för många patienter, även om de inte tidigare har varit så få som de är idag. Jag är dock lite orolig för att förbättringen på mottagningssidan går långsammare än vad jag hade förväntat mig. Det kan i sin tur bero på ett ökat remissinflöde. I alla fall rapporterar en del av våra sjukhus att så är fallet.
Under de senaste veckorna har sanningshalten i vårdgarantisiffrorna diskuterats en del. Begreppet "Patientvald väntan" har nått utanför de innersta kretsarna. Jag bloggade om detta för några veckor sedan och har sedan dess stärkts i tre uppfattningar.
- Jag känner att Västra Götalandsregionen statistiskt har hanterat på ett schysst sätt som inte bör leda till ett ifrågasättande om att vi manipulerar med siffrorna.
- Vi måste få tydliga och gemensamma definitioner av begreppet Patientvald väntan i landet så att utdelningen av den så kallade kömiljarden sker på ett schysst sätt.
- Det måste finnas en bortre gräns för att ge vård också till de patienter som valt att avstå sin rätt att få vård vid annat sjukhus inom garantitiden för att hellre vänta längre vid det "egna" sjukhuset. Jag tror fortfarande att Västra Götalandsregionen är ensamma om att ha en sådan bortre gräns.
Att vi har en sådan bortre gräns gör att vi når sämre resultat i våra egna mätningar än i de mätningar när vi jämför oss med de andra landstingen i SKL:s regi. Det är SKL:s mätningar som ligger till grund för hur kömiljarden ska fördelas. I den fördelningen gäller det att i första hand komma över nivån 80% måluppfyllelse och för att vara med och dela på ytterligare 100 miljoner också komma över 90% måluppfyllelse.
För oktober ser Västra Götalandsregionen preliminärt ut att nå följande resultat:
Måluppfyllelse - mottagningar 86,5%
Måluppfyllelse - operation/behandling 90,3%
Den avgörande avläsningspunkten ligger ytterligare en månad bort, den 30 november. Som jag inledningsvis skrev om bra produktionsmånader så borde dessa siffror förbättras i november, men nu är det möjligt att sjukhusens resurser successivt i allt högre utsträckning behöver anpassas till att hantera effekterna av den nya Influensan A (H1N1) istället för att genomföra planerade besök och operationer. Ännu så länge har vi inte kunnat se några stora effekter av detta och vi har nu ändå tagit oss genom halva månaden så förhoppningsvis ska inte den ekonomiska utdelningen behöva bero på en svårkontrollerad yttre händelse som pandemin.
Chefsrollen och pengarna
På Högskolan Västs hemsida presenteras idag en nyhet om en kommande lärobok om vårdchefens roll i hälso- och sjukvården. Det är filosofie doktor Erik Carlström vid högskolan som författat boken efter intervjuer med 25 vårdchefer på mellanchefsnivå.
Jag har tidigare i år bloggat om en forskningsstudie som Erik Carlström genomfört om triageringsfunktionen vid sjukhusens akutmottagningar, och jag tycker att Carlströms ansats att beskriva vårdchefsrollen är mycket lovvärd, och jag borde kanske inte recensera en hel bok utifrån ett pressmeddelande men jag blir däremot rätt så provocerad när jag läser hur innehållet i boken beskrivs.
I pressmeddelandet beskrivs att vårdchefer ofta reagerar med ett flyktliknande beteende som kallas neglekt. En mycket svepande beskrivning görs av chefer som kläms mellan å ena sidan lojalitet med patienter och personal och å andra sidan "ledningens krav på nedskärningar".
I pressmeddelandet presenteras också två citat från Erik Carlström som om de är typiska för ansatsen i boken visar på en anda som mer präglas av skrönor och en mytbildning, som jag för all del erkänner finns i verksamheten, men som är frågan om en lärobok ska utgå ifrån.
- Jag pratade med en vårdchef som i princip skulle kapa bort halva sin personal med bevarad verksamhet, vilket naturligtvis är totalt omöjligt, säger Eric Carlström.
- Man håller sig undan, söker sig ofta till kollegor som är i precis samma situation, dricker kaffe, berättar om hur eländig situationen är. Man ägnar sig också åt en del nostalgiska utvikningar, hur det var förr i förhållande till hur det är nu, säger Eric Carlström.
En beskrivande bok får gärna ta en sådan ansats. Det jag blir provocerad av är en att lärobok har en sådan ansats. Vad vill en sådan lärobok egentligen förmedla?
Varför blir jag då provocerad? Trampas det på en öm tå? Nej, skulle jag vilja hävda. Det jag blir provocerad av är den destruktiva självbild och verklighetsbild som finns i delar av hälso- och sjukvårdens verksamheter. Tesen i boken tycks vara att vårdchefer har en omöjlig roll att arbeta med ledningens krav på nedskärningar och får lite livsluft av att tillsammans med lika hårt ansatta kollegor nostalgiskt drömma sig tillbaka till hur mycket bättre det var förr.
Varför denna självbild? Hälso- och sjukvården präglas faktiskt INTE av nedskärningar. Under åren 2000 - 2008 har hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen tillförts 3,9 miljarder kronor UTÖVER uppräkning för pris- och löneökningar (+15%). Under samma tid har antalet anställda i regionens sjukvård ökat med 3 270 årsarbetare (+8,7%). Det är inte ett tillstånd av krav på nedskärningar utan ett tillstånd av utveckling och större möjligheter.
Jag ska trots allt försöka avsluta detta inlägg positivt. I pressmeddelandet beskrivs vårdchefens svåra roll att balansera olika intressen och en roll som ställer stora krav på ansvar för verksamhet och ekonomi. Jag vill därför instämma i Carlströms avslutande citat;
- Vårdchefer hanterar ofta budgetar på 20-30 miljoner och ansvarar för personalgrupper på kanske 60 personer, men de har sällan tillräcklig utbildning i ekonomi eller management, säger Eric Carlström.
Vårdchefen har ett tufft uppdrag. Jag är övertygad om att de behöver både bättre utbildning och bättre stöd för att klara uppdraget, och här har vi som arbetsgivare ett mycket stort ansvar att rusta chefer att klara jobbet, ett ansvar som vi inte alltid har tagit.
Vi ska inte ägna oss skönmålningar av verksamheterna, men inte heller svartmålningar och den inledande beskrivningen av denna lärobok tycks höra till det sistnämnda, men det ska bli intressant att ta del av hela boken när den kommer ut för att kanske ge en mer rättvis beskrivning av hela boken.
Tilläggsbudget
Idag fattade regionstyrelsen ett beslut om tilläggsbudget för 2010 som sedan ska stadfästas i fullmäktige mot slutet av månaden.
Redan när fullmäktige fastställde den ursprungliga budgeten för nästa år valde vi i Västra Götalandsregionen, mot bakgrund av många års god skötsel av ekonomin, att budgetera ett större underskott för att undvika att vidta drastiska åtgärder i en ekonomiskt tuff tid. Vi valde då att underbalansera budgeten med drygt 650 miljoner kronor för att kunna ge verksamheterna kompensation för pris- och löneökningar och också ha råd med några smärre satsningar i budgeten.
När regeringen i september presenterade sin budgetproposition framgick det att statsbidraget för 2010 skulle öka med cirka 500 miljoner för Västra Götalandsregionen. Detta tillsammans med vissa andra åtgärder gjorde att prognosen för 2010 istället pekade mot ett underskott på cirka 100 miljoner kronor.
Mot bakgrund av de utmaningar som verksamheterna står inför valde regionstyrelsen idag att öka på de ekonomiska ramarna med ytterligare 550 miljoner, och den nygamla prognosen för 2010 blir då återigen ett underskott på cirka 650 miljoner kronor.
150 miljoner kronor kommer att gå till våra hälso- och sjukvårdsnämnder för att säkerställa kvaliteten i vårdöverenskommelserna.
400 miljoner kronor ges regionstyrelsen möjlighet att besluta om, med inriktning på följande;
- finansiera engångskostnader till följd av införandet av VG Primärvård
- möta behovet av personalutveckling, kompetensförsörjning, utbildning och omställning av personal som riskerar att vi övertaliga i ett läge där vi har ambitionen att totalt sett minska antalet anställda i organisationen
- ökade resurser för att möjliggöra insatser för ytterligare minskade köer, ökad tillgänglighet vid akutmottagningarna samt för kvalitet och effektivitet i hälso- och sjukvården.
Västra Götalandsregionen möter nu den samhällsekonomiska utvecklingen på ett mycket positivt sett. Vi gör i praktiken det som regeringen säger sig önska - värnar välfärdens kärna.
Dessutom beslutade regionstyrelsen idag att höja investeringsnivån för förbättring av sjukvårdslokaler med 1 miljard kronor. Med dagens beslut satser regionen under de kommande tre åren 6,4 miljarder kronor i förbättringar i form av nybyggen och ombyggen av våra sjukvårdslokaler för att både skapa bättre arbetsmiljö för personalen och få goda vårdmiljöer för patienterna.
Med detta tillägg möjliggörs nu byggandet av bild- och interventionscentrum vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, byggandet av Angereds Närsjukhus, ny- och ombyggnad vid såväl Skaraborgs sjukhus som Södra Älvsborgs sjukhus som komplement till tidigare beslutade satsningar på fastighetsförbättringar inom NU-sjukvården till följd av Vård 2010.
Dagens tilläggsbudget är således både en satsning i närtid på 550 miljoner kronor och en stor extra satsning i det längre perspektivet på investeringar på lite drygt en miljard kronor.
Det känns riktigt klokt och bra.
Nominerad
Folkpartiet i Bohuslän har idag haft nomineringsmöte inför nästa års valsedlar till riksdagsvalet (gul valsedel) och regionvalet (blå valsedel) för Bohusläns valkretsen, som i formella termer heter Västra Götalands västra valkrets.
Nomineringskommitén hade föreslagit mig på en första plats på valsedeln, och jag blev tacksamt enhälligt val vid nomeringsmötet, vilket jag är oerhört tacksam för. Jag är mycket stolt över mycket av det som vi har uträttat i sjukvården de senaste åren, men samtidigt ödmjuk inför uppgifter som återstår innan vi har den hälso- och sjukvård som jag tycker att invånarna i regionen har rätt att kunna förvänta sig.
Att bli nominerad till första platsen på partiets valsedel är ett stort förtroende och jag hoppas kunna leva upp till det, och jag hoppas kunna få chansen att fortsätta vara med och påverka den sjukvårdspolitiska inriktningen i regionen ytterligare en mandatperiod - och därmed förhoppningsvis kunna bjuda analyser, reflektioner och kommentarer om utvecklingen i regionens och i den svenska hälso- och sjukvården ytterligare en mandatperiod.
Den tredje söndagen nästa år - den 19 september - är valdagen då förutsättningar för detta avgörs definitivt. Det kommer på många sätt att vara drygt tio spännande månader fram tills dess.
Tack till de partikamrater som idag gett mig förtroendet och stödet att få vara en del i det arbetet.
Guldgruvan
Jag har ägnat fredagen på Svenska Mässan i Göteborg, och det var inte Hem&Villa-mässan som lockade mig, utan det som annonserats som det första höstkonferensen arrangerad av det relativt nystartade Gothia Forum. Gothia Forum är mötesplatsen och dörren in till den klinska forskningen i Västra Götalandsregionen, och ett samarbete som regionen har utvecklat tillsammans med Göteborgs Universitet, Chalmers och läkemedelsbolagen AstraZeneca, Pfizer och MSD.
Gothia Forum är ett mycket gott exempel på ett så kallat Tripple Helix-system där den offentliga sektorn samverkar med akademin och industrin för att möjliggöra mer och bättre forskning till nytta för såväl sjukvården som industrin. En redan stark klinisk forskning i Västra Götalandsregionen har alla möjligheter att bli ännu starkare med hjälp av Gothia Forum.
Rubriken på detta inlägg är "Guldgruvan" och det är det för det kanske var det ordet som användes flest gånger under konferensen. Guldgruvan syftar i detta fallet på de svenska nationella kvalitetsregistren. Den svenska sjukvården har en konkurrensfördel internationellt sett i hur vi kan utveckla sjukvården tack vare de nationella kvalitetsregistren. Kvalitetsregistren i kombination med personnumren och andra register är också en mycket stor fördel i att vara attraktiva när det gäller att locka till sig klinisk forskning och kliniska prövningar. Budskapet från flera under dagen var att det är hög till att kapitalisera denna konkurrensfördel, och det är mycket som tyder på att Västra Götalandsregionen med våra vårddatabaser och redan befintliga samarbeten som Gothia Forum dessutom ligger ett nationellt steg före i utvecklingen.
Nina Rehnqvist skulle, som ordförande i delegationen för samverkan inom den kliniska forskningen, talat om det kommande slutbetänkandet från delegationen men var förhindrat att närvara. Nu ersatte huvudsekreteraren för utredningen på ett förtjänstfullt sätt och det är tydligt att regionen redan har kommit en bit på vägen i förbättrade samarbeten inom det här området.
I förmiddagens workshop valde jag liksom de flesta de flesta av de ca 250 närvarande att närvara vid den workshop som behandlade just guldgruvan - våra kvalitetsregister. Stefan Larsson från Boston Consulting Group redogjorde för den analys de gjort om utvecklingsmöjligheterna med kvalitetsregistren. En summarisk slutsats är att en ökad satsning på registren med 500 miljoner kronor under tio år, skulle ge tiofalt tillbaka i form av kvalitetsförbättringar. 5 miljarder investerade kronor i registren skulle ("lågt räknat") frigöra 50 miljarder.
Den som troget följer denna blogg vet att det är den tesen jag drivit allt sedan mitt första blogginlägg, eller för att vara helt korrekt - allt sedan mitt sjunde blogginlägg den 7 januari 2008. Då skrev jag följande;
"Jag både hoppas och tror att kvalitetsfrågorna är de som kommer att stå högst i fokus under 2008. Trots att svensk sjukvårds styrka i olika internationella jämförelser anses vara kvaliteten i verksamheten så finns fortsatt en stor förbättringspotential. Med ett större fokus på kvalitetsarbetet i hälso- och sjukvården så kan vi få både högre patientnytta och högre effektivitet.
Ibland anges att sjukvårdens kvalitetsbristkostnader uppgår till 20% av sjukvårdens kostnader. I Västra Götalandsregionen skulle det innebär upp emot 6 miljarder kronor. Vi kommer aldrig att helt eliminera kvalitetsbristkostnaderna, men kan vi frigöra en eller två, eller rent av tre av dessa miljarder så är oerhört mycket vunnit för att kunna göra andra angelägna satsningar.
Att ytterligare höja kvaliteten i sjukvården, få en bättre logistik och verksamhetsutveckling är 2008 års viktigaste fråga."
Jag blev därför något provecerad av beskrivningen att det är tveksamt om sjukvårdspolitiker har förstått vikten av att styra sjukvården mot ökad kvalitet. Jag har de senaste två åren ägnat varje publikt framträdande åt att prata om fokus på kvalitetsförbättringar och jag har i beslutssituationer alltid haft detta i fokus. Det är mycket möjligt att jag kunnat göra ännu mer i Västra Götalandsregionen i dessa frågor, men att säga att vi inte förstått vikten av detta är provocerande.
Efter lunch fick vi ett mycket intressant föredrag av Martin Harris från Cleveland Clinics i Ohio, USA. Det är möjligt att Martin Harris utvecklade Cleveland Clinics integration av kring den kliniska forskningen i den efterföljande workshopen, men jag saknade mycket av det i hans huvudanförande. Det betyder inte att det var ointressant - tvärtom. Martin Harris beskrev främst hur de lyckats få integrerade IT-system och ligger i framkant på att på ett positivt sätt utveckla och implementera nya IT-lösningar i hälso- och sjukvården. Det var inte utan att man fick lust att åka över till USA och köpa systemen för att ersätta våra egna IT-system i den svenska sjukvården.
Då det inte är en realistisk möjlighet har jag istället kommit till slutsatsen att vi måste ta nya krafttag för att reformera våra IT-system i svensk sjukvård. Det kommer att kosta, men det gör även dagens tungarbetade system som frustrerar lika mycket som de underlättar. Erfarenheten från Cleveland var att IT-kostnaderna tidigare låg på strax under två procent av sjukhusets kostnader och efter reformen under 2000-talet ligger de på drygt tre procent. Känns som en fullt acceptabel kostnadsökning sett till vad de beskrev att de kunde få för pengarna.
Bättre utnyttjande och utveckling av våra kvalitetsregister tillsammans med bättre fungerande och integrerade IT-system har alla möjligheter att vara guldgruvor både för den direkta sjukvårdsverksamheten och för den kliniska forskningen i Västra Götalandsregionen. Det är helt enkelt dags att börja gräva djupare i schakten.
HSU med bl a Influensa A (H1N1)
Jag har ägnat onsdagen åt sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU). Det var ett lugnt och städat HSU-möte som (nästan) följde uppgjort tidsplan till och med. Nu brukar alla våra möten med HSU vara både informativa och trivsamma, men det som ändå var lite udda var det som direktören uttryckte på presskonferensen att vi hade inte så många ärenden, men de beslutades enligt plan med endast smärre justeringar av förtydligande karaktär.
Man skulle rent av kunna få intrycket att det hade varit ett ointressant möte, och det var det verkligen inte. Vi fattade en rad mycket viktiga beslut.
"Riktlinjer för verskamheter som möter barn och ungdomar med psykisk ohälsa, störning och funktionshinder" var rubriken på ett ärende som mycket pedagogisk och tydligt klargör ansvarsgränserna mellan å ena sidan barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och å andra sidan vårdcentralernas ansvar, barn- och ungdomsmedicins ansvar och barn- och ungdomshabiliteringens ansvar. Vem gör vad? Vid vilka diagnoser och tillstånd ska patienten skickas vidare och i så fall vart? Vilka gemensamma kriterier ska vi ha för att barn och unga får adekvat vård på rätt vårdnivå utan att behöva snurra runt i systemet.
Dessa riktlinjer är en förlängning av det uppdrag som HSU gav för två år sedan i samband med att vi fastställde en regional utvecklingsplan för barn- och ungdomspsykiatrin. Syftet är att BUP ska ägna sin tid åt de patienter som behöver BUP:s specialiserade resurser bäst, och att andra kan stödja och hjälpa dem med lättare besvär i ett tidigt skede. Stephan Ehlers och Christina Möller med medarbetare har verkligen gjort ett kanonjobb som förtjänar att lyftas fram. Nu handlar det om att vi ska klara av att implementera riktlinjerna och ge den kompletterande utbildning som kan behövas i olika delar av organisationen.
HSU fastställde också ett "Stydokument för Västra Götalandsregionens verksamheter inom Handikappförvaltningen". Styrdokumentet är ett resultat av ett tidigare budgetuppdrag om att beskriva mål, omfattning, inriktning och kvalitet för handikappförvaltningens verksamhet. Inte heller detta styrdokument kan klassificeras som en "kioskvältare" i ett medialt sammanhang, men ett oerhört viktigt dokument för den framtida utvecklingen av handikappförvaltningens verksamheter med habilitering, synverksamheten, hörsel- och dövverksamheten, tolkverksamhet och taltjänst samt prövning av ansökningar enligt LSS.
HSU beslöt också att förlänga projektet om "Kompetenscentrum för patient- och närståendeutbildning" i ytterligare tre år, 2010-2012. Hösten 2007 var jag med och invigde detta "Patientutbildningscentrum", som vi brukar förkorta det, och successivt har verksamheten vidgats att enligt norsk förlaga utbilda patienter och närstående på deras egna villkor och inte bara vara så kallade "patientskolor" som enbart utbildar utifrån ett medicinskt perspektiv. Patientutbildningscentrum utbildar stödpersoner (erfarna brukare) och resurspersoner (vårdpersonal) som på patienternas/brukarnas villkor genomför utbildningar om både medicinska men också sociala och andra aspekter av de (ofta) kroniska sjukdomar som patienter har drabbat av. Vi har kopplat en hel del forskning till detta projekt som ska bli intressant att ta ytterligare del av framöver.
Till dagens sammanträde kom också regionens smittskyddsläkare Ann Söderström för att informera om det senaste läget gällande Inflensa A-utvecklingen. Utan tvekan har det skett en kraftig ökning av smittspridningen och insjuknandet de senaste veckorna, och även om påverkan på vården ännu inte är så hög så kommer den sannolikt att öka de kommande veckorna som då kan bli mycket tuffa för vården.
10-12% av Västra Götalänningarna, och då riskgrupperna, har hunnit vaccineras de senaste veckorna. Just nu vaccineras 15-20 000 personer varje dag, men det finns en osäkerhet om vi kan fortsätta hålla det höga tempot då tillgången till vaccin från tillverkaren är lägre än vad vi har blivit förespeglade.
Regionens smittskyddsenhet gör ett kanonjobb med planering, information och logistik, liksom våra vårdenheter i VG Primärvård som på ett lysande sätt har gjort extra ansträngningar för att klara uppdraget att hinna skydda så många som möjligt på kort tid.
Alla inblandade i detta arbete ska ha ett stort tack för gjorda insatser så här långt, och vi kommer att behöva ert aktiva engagemang ytterligare veckor framöver för att förhoppningsvis kunna minimera konsekvenserna av influensan.
All you need is LOVE?
Nu blir det snart kanske dags också för Lag om vårdgivaretablering, LOVE. Kommer då detta förslag på ny lag att välkomnas med kärlek från sjukvårdspolitiker i Sverige. En spontan gissning är nej. LOVE kommer inte att möta massornas bifall bland politiker och tjänstemän, och jag är heller inte säker på att den kommer att hyllas av de potentiella vårdgivare som är tänka att kunna dra fördel av förslaget.
Inte heller regeringen, som beställt utredning, avger någon initial kärleksförklaring. När utredningen igår presenteras fanns ingen information om detta på regeringens första sida på nätet. Under socialdepartementets hemsida gick det dock att hitta uppgifter, men denna nyhet fokuserar främst på att det var slutbetänkandet som igår presenterades - den sista av fyra delar, än på det som var själva nyheten, SOU 2009:84 Regler för etablering av vårdgivare.
Om innehållet i detta betäkande/utredning sägs inget mer än hänvisning till en webutsänd presskonferens och till hela utredningen på närmare 270 sidor.
Jag ska inte försöka ge sken av att jag har läst alla sidorna ännu, men jag har skummat lite och hört utredaren Toivoo Henso vid ett par tillfällen redogöra för de större dragen i utredningen, så jag ska fortsätta vara lite försiktig med allt för kategoriska uttalanden.
Bakgrunden till detta betänkande är domar i Europadomstolen som underkänt den nuvarande svenska modellen med nationella taxan för specialistläkare i öppenvård och för sjukgymnaster. Utredningen har ett antal goda förtjänster då den eftersträvar ökad kvalitets- och kostnadskontroll jämfört med nuvarande system, och jag gillar också tanken på att bättre ta tillvara initiativ och innovationskraft bättre än nuvarande ordning med bland annat LOU.
Däremot förfaller upplägget i övrigt att bli väldigt byråkratiskt. Kombinationen av en ny nationell myndighet som fastställer etableringsplattformar och minimiersättningar med möjlighet för landsting/regioner att påverka utbudet beroende på vilka andra lagliga regelverk vi väljer att utnyttja i vår arsenal riskerar att inte leda till de mer långsiktigt stabila spelregler som krävs för att någon ska vilja satsa på denna bransch. Jag är heller inte övertygad om att den kostnadskontroll som utredaren söker kommer att infrias. Samtidigt är jag övertygad om att delar av den specialiserade öppenvården som idag huvudsakligen utförs vid sjukhusen både kan göras bättre och billigare på andra håll i organisationen.
Utredaren har haft till uppgift att balansera privata vårdgivares intressen och sjukvårdshuvudmännens intressen och jag är rädd att den utmärkte utredaren, Toivoo Henso, denna gång inte lyckats lika väl som han har gjort med mycket annat som hans magiska fingrar har rört vid i utredningsvärlden de senaste åren.
Risken är uppenbar att det blir obesvarad kärlek till LOVE från många håll.
Lyckat seminarium
I onsdags skrev jag att jag var på väg till Bryssel för regionens kvalitetsseminarium i Regionkommitténs byggnad, en stenkast från EU-parlamentet. Jag måste inledningsvis göra en reflektion om att EU-parlamentet är en rätt så häftig institution. När vi gick till seminariet i torsdags morse upp för Rue de Luxenburg bort mot parlamentsbyggnaden så möts vi av gigantiska officiella postrar på parlamentets byggnader med krav på frigivande av Aung San Suu Kyi på engelska och (tror jag) burmesiska. Skulle aldrig hända i Sverige att riksdagen skulle prydas av stora banderoller med krav på frigivande av Dawit Isaak. Då skulle väl fotbollsförbundet bötfälla riksdagen.
Cirka 200 personer hade anmält sig till vårt seminarium, vilket enligt kunniga bedömare i Bryssel är mycket bra när en av Europas regioner arrangerar ett seminarium. Som väntat, och som tur var med tanke på antalet platser, föll knappt en fjärdedel ifrån och drygt 150 personer närvarade hela eller delar av dagen. Enligt samma kunniga bedömare var närvaron ovanligt god under hela dagen. Några färre när vi avslutade, men salen var i princip fullsatt hela dagen, och då körde vi ändå hårt från 09.30 till den avslutande "Networking cocktail" 17.30.
I onsdags bloggade jag om att det återstod att bestämma hur jag skulle använda mina tio minuter som en av sex inledningstalare. Jag hade väl redan då en aning om vad jag skulle ta upp och hade börjat söka rätt engelska uttryck för att klara av det hela, men när vi kommit ner till Bryssel sent på onsdagkvällen fick jag reda på att vi hade tolkar så jag kunde tala på svenska, och att jag till och med borde tala på svenska. Efter att ha vridit och vänt på språkfrågan och fått många goda råd, så bestämde jag mig ändå för att prata på engelska som en gest att det var helt OK för utländska deltagare att närma sig mig på engelska.
Ett annat språk gör alltid sitt till för att öka nervositetsgraden, men att också inledningstala som femte person, direkt efter Nobelpristagaren Arvid Carlsson och precis före Andrzej Jan RYS, Director of Public Health and risk assesment vid EU-kommissionens generaldirektorat för bland annat hälso- och sjukvårdsfrågorna - DG Sanco.
I mitt korta anförande försökte jag bland annat sätta Västra Götalandsregionen på kartan för de närvarande. Var vi finns geografiskt och våra ansvarsområden gentemot allmänheten, jag förklarade att vi var där för att söka nätverk för att kunna utveckla kvaliteten i vår egen sjukvård på hemmaplan, men också för att bidra till att utveckla vården i övriga Europa. Jag talade naturligtvis också om hur vi arbetade med God Vård-konceptet och dess olika kvalitetsdimensioner, även om det blev väldigt kort på slutet.
Jag passade också på tillfället att göra några personliga "statements" om sjukvård på den Europeiska nivån. EU har ingen lagstiftningsrätt i sjukvården som betraktas som en nationell fråga, men i ett läge där domar i bland annat EU-domstolen har gett medborgarna rätt att söka vård över gränserna så måste det också leda till en diskussion om gemensamma kvalitetskriterier eller standards för kvalitet och patientsäkerhet. Det gladde mig att Mia Åsenius, statssekreterare hos Sveriges EU-minister Cecilia Malmström, lyfte upp samma sak i sitt inledningsanförande och även Jo Leinen, ordförande i parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och matsäkerhet, i sitt medskickade anförande försökte problematisera i samma fråga.
Jag försökte också sticka ut hakan lite genom att önska att det arbete och det synsätt som vi påbörjat i Sverige med risksjukvårdsnämnden borde kunna vidgas för att koncentrera mer av vård med små volymer och/eller krav på mycket dyr utrustning borde samlas vid kanske ett fåtal enheter i hela Europa, en på Sahlgrenska Universitetssjukhuset och på ytterligare ett eller några ställen till i Europa med hela Europas befolkning som underlag.
Före lunch hann vi med två mycket intressanta föreläsningar av Mats Olsson på Kairos Future och av Kieran Walshe från Manchester Business School om vilka förväntningar framtidens hälsokonsument har och vad forskningen egentligen vet om kvaliteten i den europeiska sjukvården, och vart vi är på väg.
Eftermiddagen dominerades av tre seminarier med en stor bredd av internationella talare vid sidan av de svenskar som deltog i varje pass, och det var en stor tyngd hos många av talarna som representerade bland annat EU-kommissionen, WHO, European Patients Forum, European Observatory on Health Systems and Policies, European Hospital and Healthcare Federation.
När vi i HSU och hälso- och sjukvårdsavdelningens ledningsgrupp samlades tidigt på fredagmorgonen för att utvärdera torsdagens seminarium innan vi återvände till Sverige var den en enstämmig bild om att det hade varit ett lyckat seminarium. En del kontakter knöts, och jag tror att vi gjort ett antal aktörer i viktiga organisationer medvetna om vår kunskap och vårt intresse för kvalitetsfrågorna i sjukvården. Min förhoppning är att dessa i fortsättningen ska tänka på Västra Götalandsregionen när de tänker på kvalitetsutveckling i vården och att de ska tänka på kvalitetsutveckling i vården när de hör om Region Västra Götaland i andra sammanhang.
Ett seminarium i slutet av oktober förändrar inte den bilden omedelbart, men jag tror att ett lyckat seminarium har varit ett viktigt första steg på vägen mot en tydligare internationell policy för sjukvården i Västra Götaland där jag tror att vi både kan och böra spela en roll i den framtida utvecklingen.
Det var ett bra första steg. Nu går vi vidare.
På väg till Bryssel
Strax efter lunch en torsdag i slutet av oktober. Det märks på många sätt att vi gått över till vintertid. Det blev återigen en tidig morgon, framför allt för att hinna packa väskan inför några dagar i Bryssel innan jag på förmiddagen skulle hinna med att invigningstala vid konferens om "Sex, unga och skolans roll" arrangerad av Västra Götalandsregionen och GR Utbildning, för att därefter tillsammans med hälso- och sjukvårdsdirektören Lars-Olof Rönnqvist prata om den önskade utvecklingen av sjukvården vid regionens Chefsforum.
Vid konferensen om sex och unga försökte jag göra en poäng av att alla vi vuxna/äldre som antingen fattar beslut som påverkar ungdomar eller mer direkt möter ungdomar och deras funderingar kring sexualitet inte får fastna i att bara problematisera, varna och förmana kopplat till STI (sexuellt överförbara infektioner) och HIV eller bara tala om riskerna med p-piller eller fördjupa diskussionen om HBT. Vid sidan av alla dessa 3-bokstavskombinationer måste vi också lyfta fram en 4-bokstavskombination - LUST. Vi kan inte bara problematisera, vi måste också inspirera och stimulera våra ungdomar att bejaka sin sexualitet - att bejaka och ta ansvar för sin sexualitet.
På chefsforum för verksamhetschefer i regionens olika verksamheter uppträdde ordförande och direktör för regionstyrelsen, hälso- och sjukvårdsutskottet, regionutveckling, personalutskott och ekonomiutskott. Jag och Lars-Olof valde att använda våra 40 minuter till att prata kring en enda bild, och det är den bild som jag försöker visa upp vid varje publikt framträdande. Bilden om GOD VÅRD och de sex ledstjärnorna att hälso- och sjukvården ska vara; Kunskapsbaserad, Säker, Patientfokuserad, Jämlik, Tillgänglig och Effektiv. Dagens innovation var att jag två gånger lyckades få hela församlingen unisont rabbla de sex ledstjärnorna med anmodan att alla i regionens hälso- och sjukvård bör kunna dessa ledstjärnor i sömnen.
När dessa rader skrivs är jag dock på väg till Bryssel. På torsdag arrangerar Västra Götalandsregionen tillsammans med West Sweden ett seminarium med rubriken Cutting Edge Healthcare Quality
for a Competitive Europe. Även här vill vi rikta fokus på kvalitetsfrågorna i hälso- och sjukvården och inbjuda till en fortsatt dialog med andra intressenter i den europeiska hälso- och sjukvården.
Seminariet arrangeras mot bakgrund av Sveriges ordförandeskap i EU, och West Sweden arrangerar tre seminariet tillsammans med sina medlemmar i Västra Götaland, Halland och Värmland.
Det är ett mycket intressant program där vi lyckats få många "höjdare" från många olika delar av Europa att medverka i såväl plena som i seminarier. När man har konferenser i Europa sker det på ett delvis annat sätt än i Sverige. På torsdag är vi sex stycken som ska hålla inledningsanföranden, med representanter för Europaparlamentet, den svenska regeringen, Generaldirektoratet, Regionkommittén, jag själv som ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet, och regionens "egen" Nobelpristagare Arvid Carlsson.
Nu återstår att bestämma vad jag själv ska prata om i morgon, och jag hoppas kunna återkomma med en rapport om det var en lyckad satsning eller inte. Intresset har i alla fall varit stort. Det mesta pekar på att vi blir över 150 personer som samlas i Bryssel för att diskutera kvalitetsfrågorna i Europas hälso- och sjukvård.
13 lediga IVA-platser
Intensivvården är en viktig del av hälso- och sjukvården, och vid de speciella intensivvårdsavdelningarna (IVA) tas de allra mest sårbara pateinterna med speciella omvårnadsbehov, ofta med olika former av särskilt tekniskt stöd, om hand.
För knappt ett år sedan fick hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i Västra Götalandsregionen en rapport på sitt bord om behovet av vuxenintensivvårdsplatser i regionen med förslag om framtida inriktning av intensivvårdens utveckling i regionen.
Tillgången till IVA-platser, och dimensionering av IVA-platser i förhållande till respektive sjukhus verksamhet är kritiska punkter i planeringen av hälso- och sjukvården. Just nu pågår bland annat en översyn av så kallade nivåstrukturering av IVA-platserna inom NU-sjukvården för att få rätt dimension av IVA-platser vid de båda sjukhusen i förhållande till deras respektive delvis nya verksamhetsuppdrag.
Om pandemin leder till större utbrott kan behovet av IVA-platser komma att öka, och inte minst ett logistiskt utnyttjande av befintliga IVA-platser att behöva göras.
För några dagar sedan snubblade jag över en mycket spännande hemsida - Beläggningsportal för sjukvården.
På denna sida uppdaterar sjukhusens intensivvårdsavdelningar tre gånger om dagen beläggningsläget på respektive IVA-enhet. När dessa rader skrivs, på tisdag morgon, kan jag konstatera att det finns 13 lediga IVA-platser i vården, men samtidigt två enheter med överbeläggningar, två vid Kungälvs sjukhus och en vid SU/Sahlgrenska CIVA.
På samma sida kan vi också se att det finns 16 lediga neonatala intensivvårdsplatser vid Sahlgrenska och Skövde. Tyvärr verkar inte sjukhusen i Trollhättan och Borås rapportera till portalen.
Överhuvudtaget är det ett problem att endast ett fåtal regioner/landsting verkar vara anslutna till denna beläggningsportal som ger en snabb indikation av läget vid olika IVA-enheter. Den kan aldrig vara en komplett sanning då beläggningsläget kan förändras minuten efter att den senast uppdaterades, men jag frågar mig ändå om inte denna portal borde kunna vara en förebild också för annan vård.
Det sägs i vart fall att läkarna tvingas lägga mycket tid på att jaga vårdplatser från sjukhusens akutmottagningar genom att ringa runt till olika avdelningar. En beläggningsportal skulle kunna vara ett bra hjälpmedel i det sammanhanget - att kunna ge en indikation på det aktuella läget. Insatsen från varje vårdavdelning måste också bedömas vara ganska ringa. Jag gissar att det innebär att någon medarbetare några gånger om dagen behöver göra en beräkning för att sedan med några tangenttryckningar uppdatera vårdplatsstatusen på respektive vårdavdelning.
Nya influensan A är här
Sedan i början av denna vecka ges riskgrupperna i regionen möjlighet att vaccinera sig mot influensan, och idag tycks det som att det första stora utbrottet har skett i Västra Götaland. I Nyboskolan i Tibro i östra Skaraborg är mer än var tredje elev nu hemma från skolan. Det är endast tre elever som testats vid skolan, men dessa bar på den nya influensan A så att det mesta tyder på ett större lokalt utbrott. Hur snabbt detta sedan kommer att sprida sig till andra delar av regionen återstår att se. Min förhoppning är att det sker så långsamt som möjligt så att vi i så hög utsträckning som möjligt hinner vaccinera riskgrupperna.
Jag har haft en skeptisk inställning till massvaccinationen av befolkningen, men när den väl är beslutad så måste vi göra mesta möjliga för att få en så hög täckningsgrad som möjligt. Det är inte mycket som tyder på att ett utbrott får så allvarliga konsekvenser för så många, även om enskilda individer kan drabbas hårt, men ett kraftigt utbrott bland en stor del av befolkningen kan utsätta samhället för hårda påfrestningar.
Sjukvården kommer att utsättas för ett hårt tryck att vårda sjuka, samtidigt som ännu inte sjuka ska vaccineras. Även näringslivet kan drabbas hårt om en större del av arbetsstyrkan är borta under en tid. Skolorna óch deras undervisning kan drabbas när upp emot hälften av eleverna är frånvarande, och kanske också deras lärare.
Min uppmaning till var och en är därför att ta möjligheten att vaccinera sig när den bjuds. Om regionens plan för vaccinering kan du läsa mer om här.
Rent sjukhus?
Bakgrunden har varit ett antal rapporterade fall från olika sjukhus i landet om att städningen har minskat i omfattning eller i kvalitet efter det att verksamheten har upphandlats. Nu är det väl inte upphandlingen i sig som är problemet, utan vilka krav som ställs i antingen upphandlingsunderlag eller på städverksamheten i egen regi.
Städning kan ju uppfattas som en sidoverksamhet som man hellre kan spara på i ett läge med ont om pengar för att skona det som uppfattas som kärnverksamhet, men om man resonerar på det sättet riskerar man att grovt lura sig själv.
Städning och andra hygienfrågor får av allt att döma inte för mycket uppmärksamhet i sjukvården. De senaste åren har dock flera andra hygienfrågor som kläder, smycken, tvätt och spritning, handskar med mera hamnat i fokus på ett positivt sätt. Det har varit lätt att vara nonchalant mot den kunskap som vi faktiskt har haft i över 100 år om hygienens betydelse i sjukvården. Städning är i det sammanhanget också en viktig hygienfråga.
Jag måste erkänna att jag vet för lite om vilka krav och regler som vi har i Västra Götalandsregionen, utan har gjort tolkningen att "hälsan tiger still". Jag har inte hört om några speciella problem vad gäller städning av våra sjukhus, men det behöver inte betyda att det inte finns en förbättringspotential.
Ska vi lyckas i våra strävanden att halvera de vårdrelaterade infektionerna i svensk hälso- och sjukvård så är jag övertygad om att den grundläggande städningen av våra lokaler har en stor betydelse. Kan Socialstyrelsens kommande granskning att hjälpa oss att bli bättre så är det mycket vunnet med det.
497 fler årsarbetare
Däremot så ska delårsrapporten per augusti för Västra Götalandsregionen behandlas.
Det är en positiv rapport på så sätt att jag i den nya prognosen fått rätt i mina antaganden i bloggen från slutet av maj, med anledning av den förra delårsrapporten, då jag skrev att årets resultat kommer att bli betydligt bättre än de minus 900 miljoner som då prognostiserades, men även den nya rapporten är förbryllande och svårtolkad för oss som faktsikt ska reagera och styra på grundval av den information vi får i delårsrapporten.
Till och med augusti i år är vårt ekonomiska utfall 682 miljoner kronor bättre än periodiserad budget. Den prognos för helåret som presenteras är att året slutar på ett negativt resultat på 550 miljoner kronor, vilket är 100 miljoner bättre än det budgeterade underskottet på 650 miljoner kronor. Enligt prognosen ska vi under årets fyra sista månader tappa 582 miljoner kronor, nästan 150 miljoner i månaden, jämfört med budget, samtidigt som kostnaderna för bemanningsföretag årets sista fyra månader förväntas nästan halveras sista tertialet i år jämfört med sista tertialet förra året (trots att kostnaderna de första åtta månaderna ökat med drygt 10%).
Den information som vi förväntas reagera och styra på är det faktum att verksamheten de fyra sista månaderna kommer att göra av med 150 miljoner kronor mer varje månad jämfört med budget - men vi reagerar inte. Det är inte på grund av ett svagt och dåligt ledarskap som vi inte reagerar. Vi reagerar inte för att vi tror helt enkelt inte på siffrorna, och det är ett allvarligt problem.
Regionens resultat för 2009 kommer inte att bli så illa som minus 550 miljoner kronor. Jag tror att det blir negativt, men mindre än 200 miljoner kronor. En aktuell gissning är minus 178 miljoner för helåret 2009, det skulle i så fall vara 472 miljoner bättre än budget.
Det skulle vara lätt att kunna uppfatta ovanstående som en kritik mot ekonomiavdelningen och deras förmåga att göra bra delårsrapporter och årsprognoser. Så är det inte. Jag lider snarare med ekonomiavdelningen som "tvingas" lägga dessa prognoser utifrån de underlag som de får in från alla nämnder och styrelser. Ekonomiavdelningen har möjlighet, och utnyttjar den möjligheten, att delvis göra en annan värdering (koncernjusteirngar) av det ekonomiska läget än de enheter som rapporterar in sina prognoser, men de kan inte heller göra väldigt annorlunda värderingar utan att sätta verksamheternas bedömningar helt på undantag. Allt detta leder till att vi får en delårsrapport som vi a) antingen inte tror på och därför inte vidtar några åtgärder med anledning av, eller b) så tror vi på den och riskerar att fatta beslut om åtgärder på felaktiga grunder.
Det har utvecklats en försiktighetskultur i bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen som riskerar att bli helt fel när många stora verksamheter med en stor omsättning alla gör en försiktighetsbedömning av den ekonomiska utvecklingen. Om bara sjukvårdens 20 största verksamheter alla är försiktiga i sin bedömning med 10 miljoner var så motsvarar det 200 miljoner kronor.
Det är kanske dags att införa någon form av målrelaterad ersättning till de verksamheter som gör kvalitativt bra prognoser i delårsrapporterna. Då kanske vi skulle få bättre beslutsunderlag och chansen att vi reagerar rätt på den informationen ökar.
Avslutningsvis kan jag i delårsrapporten notera att vi sedan årsskiftet är 480 fler medarbetare i Västra Götalandsregionen. Eftersom också antalet heltider ökat på deltidernas bekostnad så motsvarar det 497 fler årsarbetare sedan året började.
Strax före lucia förra året så bloggade jag under rubriken "Tusen färre anställda?". Bakgrunden till det inlägget var att TV4 rapporterade att Västra Götalandsregionen skulle minska antalet anställda med tusen personer under det kommande året. Jag satte frågetecknet i rubriken med stor medvetenhet, och när jag nu läser om min blogginlägg från december förra året så trodde jag att jag varit ännu mer kritisk till att det verkligen skulle ske, än jag nu ser att jag var.
Där finns en tydlig tveksamhet till att det verkligen skulle bli så många som tusen färre arbetstillfällen i regionen, men jag trodde verkligen inte att vi skulle bli nästan 500 fler årsarbetare i regionen under årets första åtta månader. Dessutom har sjukfrånvaron under det senaste året ytterligare minskat. Förbättringen är 0,8% från augusti 2008 till augusti 2009. Det innebär att fler av de anställda är mer tid på sin arbetsplats.
Om inte annat så är dettta intressanta siffror att sätta i relation till de stora neddragningarna av personal i vården som vi nästan varje dag kan läsa om i annan media.
Vilka resultat vill vi ha?
"Effektiv och säker vård? - är det möjligt?" var rubriken på konferensen och svaret från de inledande talarna var det rätta. Det är inte bara möjligt, det är också nödvändigt. Jane Cederqvist höll ett mycket lågmält men starkt anförande om effektivitet i sjukvården. Hon lyckades argumentera övertygande för vikten att driva sjukvården med effektivitet. Tyvärr tycker jag att hon gjorde sig skyldig till generalfelet att tro att en ökad statlig styrning, eller rent av ett förstatligande av sjukvården, per automatik skulle leda till att de skillnader vi ser i metoder, kvalitet, tillgänglighet med mera skulle upphöra. Jag har hört Jane tidigare säga, och hon upprepade det lite mer försiktigt idag, att styrning inte heller är statens bästa gren och det är lätt att hålla med när man ser på styrningen av försvaren, arbetsmarknadsverket, försäkringskassan med flera statliga myndigheter.
Ökad nationell styrning annars en intressant trend just nu i svensk hälso- och sjukvårdspolitisk debatt. Det är möjligt att jag tidigare har underskattat kraften i den debatten så att den kan segla upp som en bubblare bland frågor som blir heta i den kommande valrörelsen.
Det jag hör på olika håll just nu är mycket diskussion kring Hälso- och sjukvårdslagen andra paragraf; "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen."
Det är denna paragraf som nu tas till intäkt, både från höger och vänster, för att driva frågan om ökat nationellt ansvar, och det är naturligtvis svårt att argumentera emot att vi inte skulle ha vård på lika villkor för hela befolkningen.
Jag vill ändå passa på att i mitt eget forum problematisera lite kring frågan om vård på lika villkor. Som regionpolitiker som ansvarig för sjukvårdsfrågorna hos en av 21 sjukvårdshuvudmän har jag svårt att ta ansvar för vård på lika villkor för några andra än regionens invånare. Den första frågan som infinner sig är då om Västra Götalandsregionen lyckas ge vård på lika villkor till vår befolkning. Svaret på den frågan är nej. Vi har i princip samma spridning på kvalitetsresultat i regionen som vi har i landet som helhet, och det är något som vi måste arbeta för att förbättra. Det går inte att vara nöjd med de relativt stora kvalitetsskillnader som nu finns.
I den debatt som nu är i början hör jag indignerade uttalandet från höger om vikten av vård på lika villkor. Den frågan har väl inte alltid varit moderaternas bästa gren, men det är möjligt att de nya moderaterna tycker något annat. Allra mest tror jag att de nya moderaterna har funnit ett nytt argument för att kunna plädera för ökat nationellt engagemang och förstatligande av sjukvården i Sverige.
Från socialdemokrater och vänsterhåll finns ett mer genuint engagemang för vård på lika villkor, och trots en bekännelse till kommunal självstyrelse så finns det tydliga dragningar också åt tilltron på att ökat cental styrning kan lösa problemen med skillnader i kvalitet och resultat.
Jag har redan här ovan luftat min misstro mot att man löser problemet med skillnader i kvalitet och resultat genom förstatligande eller ökad statlig styrning. Jag är en varm anhängare av nationella riktlinjer av olika slag och jag tror på att den nationella nivån har en viktig normerande roll, men jag misstror starkt statens möjlighet att styra hälso- och sjukvården, och jag skulle vilja spetsa debatten genom att ställa frågan om det verkligen är lika resultat vi vill ha.
Orsaken till att vi har skillnader i resultat och kvalitet är säkert flera. En av dem är de professionellas kompetens, men också deras engagemang och vilja till utveckling, förnyelse och förbättringar. En annan är de styrsystem och det klimat för utveckling som kan finnas hos de 21 olika sjukvårdshuvudmännen som på olika sätt kan bidra till att driva utvecklingen åt rätt håll.
Öppna jämförelser är ett bra instrument för att visa på skillnader i resultat mellan olika regioner/landsting eller olika sjukhus. Utifrån ambitionen att ingen vill vara sämst driver publicerade uppgifter utvecklingen framåt. Det är dessa drivkrafter jag vill komma åt för att nå ständiga förbättringar i vår hälso- och sjukvård.
Om vi önskar se en fortsatt positiv utveckling av sjukvården så kan vi inte låsa in den i regelverk som garanterar millimeterrättvisa mellan patienter i hela landet vid varje tidpunkt. Vi måste istället utveckla drivkrafterna för ständiga förbättringar.
Vi måste tillåta olikheter i vårdkvalitet för att totalt sett över tiden förbättra vårdkvaliteten för alla invånare hos respektive sjukvårdshuvudman, men också för alla invånare i landet som helhet. Jag är rädd för att vi inte kommer att få se samma utveckling om vi tror att ökad statlig styrning eller ökad likriktning är lösningen.
PvV-debatt
Bakgrunden är allt fler regioner och landsting rapporterar allt fler patienter har valt att avstå vårdgarantin för att hellre få vård på det "egna" sjukhuset trots att väntetiderna kan bli längre än vårdgarantins 90 dagar. Det är dessa patienter som vi i Västra Götalandsregionens dokument definierar som "PvV" - "Patientvald väntan". Patienter som själva valt att avstå vårdgarantin.
Den fråga som nu socialminister Göran Hägglund och Sveriges kommuner och landsting (SKL) avser att belysa, och det tycker jag är bra och rätt, är om denna grupp har ökat för att kunna redovisa bättre siffror och därmed kvalificera sig för att ta del av den så kallade kömiljarden som de landsting som når uppsatta mål för vårdgarantin får dela på utifrån resultaten den sista november i höst.
Det förtjänar väl att genast påpeka att vårdgarantin i första hand är en patienträttighet och kan vi kan knappast tvinga patienter till vård någon annanstans, däremot får vi vara vaksamma så att inte patienter "lockas" att avstå sina vårdgarantirättigheter.
I Västra Götaland har vi sedan flera år en utvidgad vårdgaranti också för de patienter som valt att avstå vårdgarantins 90 dagar. Regionens utökade garanti innebär att den som inte är beredd att få sin vård vid annat sjukhus ska få det senast inom 180 dagar så att inte sjukhusen kan frånsäga sitt ansvar för patienten. En annan orsak till vår utökade vårdgaranti är att vi vet att äldre människor generellt är mindre benägna att acceptera vård vid ett annat sjukhus och utan den bortre garantigränsen riskerar de medicinska prioriteringarna att sättas på undantag.
Jag tror att det faktiskt var i Västra Götaland som vi uppfann patientvald väntan just för att kunna tillämpa den utökade vårdgarantin. Det är därför svårt för oss att kritisera andra för att eventuellt utnyttja PvV som ett sätt att förbättra vårdgarantistatistiken. Vi måste också passa på att fråga oss själva hur vi hanterar regelverket.
Jag har under kvällen granskat regionens egna siffror över antalet PvV-patienter i regionen. Både de som väntat mindre än 180 dagar (alltså mellan 91 och 180 dagar) och de som väntat mer än 180 dagar (vilket bör vara noll om vi ska ha full måluppfyllelse till vårdgarantin), och jämfört utfallet i september 2008 och i september 2009, och även gjort ett försök att jämföra med 2007 då vårdgarantin inte var lika omfattande som idag.
Vad gäller antalet PvV-patienter till operation/behandling så är antalet ungefär oförändrat mellan alla tre åren, och där går det inte att se att vi skulle ökat denna grupp sedan kömiljarden blev känd.
Jag kan däremot se en ökning på ett par tusen personer i PvV-gruppen vad gäller väntande till mottagningsbesök, både jämfört med maj 2008 och 2009 samt september 2008 och 2009. 2 000 patienter ska sättas i relation till att det varje år genomförs över 200 000 mottagningsbesök vid regionens sjukhus, och i regionen skulle man bara "kunna fuska" med gruppen PvV mindre än 180 dagar, eftersom gruppen PvV mer än 180 dagar har en utökad vårdgaranti kopplat till sig.
Om inte någon har begripit ovanstående resonemang så har jag full förståelse för det. Jag inser att texten kanske främst är skriven för statistik- och vårdgarantinördar som jag själv, men om jag ska avsluta med något mer begripligt så är mitt budskap och besked att vårdköerna ska inte administreras bort - de ska opereras bort.
Jag välkomnar en granskning av hur regioner och landsting hanterar PvV-frågan och jag är inte särskilt orolig för egen del.
Rikssjukvård och Riks-sjukvård
Hjärttransplantationerna kommer att bli det verkliga testet på rikssjukvårdsnämndens förmåga att verkligen fatta beslut och peka ut vilka enheter som ska få förtroendet att sköta den verksamheten.
Morgondagens beslut om lungtransplantationerna kommer att bli odramatiskt då Universitetssjukhuset i Lund och Sahlgrenska Universitetssjukhuset är de enda sökand parterna, och de föreslås också få tillstånden att bedriva denna rikssjukvård under den närmaste fem års perioden.
Lite mer diskussion lär det kunna bli kring levertransplantationerna där Universitetssjukhusen i tre regioner/landsting har ansökt om att få tillstånden. Sahlgrenska i Västra Götaland, Karolinska i Stockholm och Akademiska i Uppsala är kandidaterna. I det förslag vi har att ta ställning till föreslås tillstånden gå till Sahlgrenska och Karolinska.
Det är egentligen inte en märklig slutsats om man ser i vilken omfattning de tre parterna utför levertransplantationer. Under de senaste åren har knappt 150 levertransplantationer utförts och de har i snitt fördelats enligt följande;
Sahlgrenska - ca 80
Karolinska - ca 55
Akademiska - ca 10
Om utfallet skulle bli något annat än det förväntade så lovar jag att återkomma med mer information.
--
Detta inlägg ska också handla om Riks-sjukvård. Det har idag blivit officiellt att jag kommer att vara folkpartiets representant i en av tio arbetsgrupper som Allians för Sverige har tillsatt inför valet 2010. Under nyblivna riksdagsledamoten och tidigare landstingsrådet i Kalmar Anders Anderssons (kd) ledning ska jag tillsammans med Stockholms sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt (m) och socialutskottets ordförande Kenneth Johansson (c) ta fram förslag för regeringens hälso- och sjukvårdspolitik för nästa mandatperiod.
Den ska bli spännande och intressant att diskutera hälso- och sjukvårdspolitik utifrån ett nationellt perspektiv och göra det tillsammans med representanter för andra partier. Det blir en ny erfarenhet för mig. Den trogne läsaren av denna blogg vet att jag emellanåt tycker att den nationella nivån kan vara väl klåfingrig i hur vi i regioner och landsting som är sjukvårdshuvudmännen sköter vårt uppdrag. Nu ges chansen att få vara med och påverka i vilken grad, vad och hur staten ska, kan eller bör engagera sig i sjukvårdens utvecklingsfrågor.
Arbetsgruppens direktiv är breda och ger stora möjligheter att forma förhoppningsvis spännande förslag för framtiden. Min största farhåga är väl hur jag ska hinna med också detta uppdrag, men när man får partiledningens förtroende att representera folkpartiet i en av dessa arbetsgrupper så var jag inte ens nära att tacka nej till uppdraget.
--
Till sist kan jag tipsa om att den som har 50 minuter över kan se den vårdvalsdiskussion som jag deltog i förra onsdagen. Utfrågningen finns att nå på SVT Play.
Sjukvård ÄR farligt
Dagens Nyheter skrev idag om historien om spädbarnet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som var på väg att få en 10 gånger för hög dos smärtstillande efter en ögonoperation. Lyckligtvis reagerade föräldrarna till barnen över den stora dosen, och ett allvarligt misstag i vården kunde undvikas. I detta fall var det milliliter och milligram som höll på att ställa till det.
Som jag skriver i rubriken så ÄR sjukvård farligt. Det finns ett ganska krasst brittiskt uttryck som i svensk översättning ungefär låter: "Om du vill öka sjukligheten och dödligheten i en stad - bygg ett sjukhus!" Det kan ju uppfattas som ett lite lustigt ordstäv, men det ligger mycket allvar bakom. Vi måste alltid komma ihåg att sjukvård kan vara farligt, och agera utifrån den kunskapen.
I DN-artikeln framkommer det att datastöd har hjälpt till att minska doseringsfelen i sjukvården och det är bra. Samtidigt efterfrågas ännu mer datastöd i form av någon form av larm om man förskriver orimliga doser som exempelvis tio gånger så hög dos som normalt. Jag tror att de systemen kommer att komma, men kanske inte helt utan motstånd.
Jag är övertygad om att vi kommer att se mer av datoriserade beslutsstöd i vården för att öka möjligheten att vi gör rätt, ställer rätt frågor och ordinerar rätt läkemedel. Dessa stöd kommer att vara grunden för att få en kunskapsbaserad sjukvård bygd på evidens. Jag är lika övertygad om att det kommer att finnas många kritiker som menar att vi tar bort själva läkekonsten och att läkarna reduceras till någon form av robotar som bara har att följa förskrivna formulär och standardvårdplaner.
Jag ser inte denna risk som så stor, men den ska heller inte nonchaleras. Vi varken bör eller ska ta ifrån den enskilda läkaren hennes individuella bedömning av patienten. Vad jag talar om är datoriserade beslutsstöd - ett stöd för att kunna fatta rätt beslut och göra rätt.
Sjukvården måste också bli mycket bättre på att lära av sina misstag, och framför allt av sina "nästan-misstag". De händelser som nästan ledde till ett allvarligt problem, men som upptäcktes i sista stund (som i detta fall med spädbarnet och smärtlindringen). Allt för ofta leder de inte till en rapport, utan endast till en suck av lättnad bland den personal som var på väg att göra ett större misstag. Om de "nästan-felen" inte rapporteras ökar risken för att samma misstag upprepas en annan gång.
Sjukvården måste få bättre stöd i att utvecklas till en lärande organisation som tar vara på den kunskap som ständigt utvecklas i organisationen. Det måste vara en skyldighet gentemot de patienter vi möter, och vi måste inta en ödmjuk attityd till de svårigheter och risker som finns i en så komplex och farlig verksamhet som sjukvården faktiskt är.
Kvalitet i utbildningen
I debatten om ökad kvantitet på läkarutbildningen så har jag dock saknat diskussionen om utbildningens kvalitet. Kvalitet i utbildningssystemet riskerar att gå förlorad om man allt för ensidigt fokuserar på kvantitet. Det behöver inte vara varandras motsatser, men det är viktigt att vara vaksam i samband med en kvantitetsökning.
Det var därför riktigt glädjande att idag nås av nyheten att Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet gör en långsiktig satsning på läkarprogrammets kvalitet för att få kunnigare lärare till läkarutbildningen.
Jag tror att regionen måste fortsätta den dialogen med Sahlgrenska akademien om hur vi ska kunna möta studenter under deras utbildning med bra, kunniga och engagerade handledare under t ex AT- och ST-utbildningen.
Ska vi ha fler läkare, och det ska vi, så ska vi ha välutbildade läkare med en kvalitativt god utbildning bakom sig för att kunna möta patienterna och kunna ge en god vård - i alla dess bemärkelser.
Succé för frisktandvården
Det finns en sak som nästan alla landstingspolitiker, oavsett partifärg och geografisk hemhörighet, är helt överens om. Munnen är en del av kroppen och den enskildes kostnader för tandvården borde inte skilja sig från den enskildes kostnader för annan hälso- och sjukvård. Det finns också en sak som alla finansministrar, oavsett partifärg, är helt överens om. Det har vi inte råd med.
Följden har blivit att den enskilde individen kan drabbas av mycket höga tandvårdskostnader. Detta har olika regeringar i olika tider försökt komma tillrätta med genom att införa olika typer av högkostnadsskydd och tandvårdsbidrag, som trots eller tack vare sina konstruktioner ändå lett till en osäkerhet och oro hos patienter för mycket höga tandvårdskostnader. Framför allt har kostnaderna inte uppfattats som förutsägbara.
Det är mot den bakgrunden som frisktandvård, ibland också kallat abonnemangstandvård, har utvecklats. Frisktandvård ger patienten en trygghet i vad tandvården kommer att kosta och är i grunden en form av försäkringssystem där den enskilde patienten betalar en månatlig premie och får för detta rätt till regelbunden tandvård, men lägger också ett ansvar på patienten för viss egenvård.
Premierna varierar i tio olika premiegrupper som patienten klassificeras i utifrån sin rådande tandstatus. I den lägsta premiegruppen är kostnaden 35 kronor per månad och i den högsta är premien 800 kronor per månad. Antalet patienter i den översta premiegruppen kommer förmodligen att vara mycket få, men i alla de tre lägsta premiegrupperna får patienten sin tandvård för under 850 kronor per år, utan risk för högre kostnader även om något större problem skulle uppstå.
Det är med detta system fullt begripligt att många invånare i regionen väljer att teckna frisktandvårdsavtal med folktandvården.
Problemet ur ett befolkningsperspektiv är att det endast är de som går till folktandvården som erbjuds frisktandvårdsavtal. De privata tandläkarna erbjuder inte alls, eller i mycket ringa utsträckning, den möjligheten. Det är inte så konstigt i sig då systemet med frisktandvård med fasta premier i ett försäkringssystem bygger på att vissa patienter vid en viss tidpunkt kostar mer än den erlagda premien, medan andra kostar mindre. För den stora folktandvårdsorganisationen är det möjligt att göra den riskfördelningen, men för en mindre privat tandvårdsklinik, eller för en enskild tandläkare blir det ett mycket större risktagande om/när de råkar ut för fler "dyra" patienter än "billiga" patienter.
Där rikspolitiker under lång tid har letat efter lösningar på finansieringen av vuxentandvården så tror jag att den finns i frisktandvården, men den borde breddas så att också de privata tandläkarna kan vara med och dela riskspridningen med den offentliga folktandvården.
Sveriges regioner och landsting har anpassat sina delvis olika frisktandvårdsmodeller till varandra så att det är samma premiegrupper och det är möjligt att byta folktandvård i landet om man flyttar och då ta med sig sitt avtal från en annan huvudman. Jag tror att nästa steg måste bli att också erbjuda de privata tandläkarna att vara med i modellen och erbjuda sina kunder samma sak och tillsammans med övriga vårdgivare dela riskerna i systemet.
Frisktandvården har alla möjligheter att utvecklas till att bli den framtida modellen för finansiering av tandvård. Hur mycket samhället sedan eventuellt ska subventionera systemet för att uppnå låga premienivåer tror jag blir en fortsatt diskussion mellan landstingspolitiker och finansministrar.
