Habilitering & Hälsa
Jag lovade under gårdagen att jag skulle vara tillbaka som aktiv bloggare. Min ambition med att redan igår posta ett blogginlägg gick om intet när alla och envar önskade växla ett ord här och ett ord där med mig när antalet sjukvårdsfrågor på fullmäktige var färre än vanligt.
Jag har tillbringat onsdagen i Stockholm med Alliansarbetsgruppen för hälso- och sjukvård. Jag förbannade att mitt flyg nästan var timmen för senat, men fick perspektiv när jag väl kom upp och fick höra att centerns Kenneth Johansson satt fast i Geneve med nästan hela socialutskottet i riksdagen. Även hemresan blev försenad en timme, och denna gång fick vi obekvämt vänta timmen sittandes på planet.
Två av de få sjukvårdsärendena på gårdagens regionfullmäktige handlade om habiliteringsverksamheten i Västra Götalandsregionen. Det ena var ett mer administrativt beslut om att byta namn på tidigare Handikappförvaltningen till Habilitering & Hälsa, och timingen får väl sägas vara god, för fullmäktige kunde vid samma sammanträde fastställa ett övergripande styrdokument för verksamheten inom Habilitering & Hälsa.
Jag ska villigt erkänna att det inte är så ofta som regionens habiliteringsverksamhet är föremål för blogginlägg från min sida. Det gör den inte desto mindre viktig. Det är nog till och med så att habiliteringsverksamheten är till för just några av de människor som behöver hälso- och sjukvårdens resurser allra mest.
I det nya styrdokumentet (ärende 9 i länken) fastställs mål, inriktning, omfattning och mål för verksamheten inom Habilitering & Hälsa. Det ger en bra och viktig grund för det fortsatta utvecklingsarbetet inom förvaltningen och är ett resultat av ett budgetuppdrag som formulerades våren 2008. Upprinnelsen till budgetuppdraget var till stor del inspirerad från den brukarsamverkan som hälso- och sjukvårdsutskottets presidium har med handikapporganisationerna 4-5 gånger om året där vi informerar varandra om vad som har hänt och vad som är på gång i regionens hälso- och sjukvårdsverksamhet. Under en dag som igår så tror jag såväl vi politiker som brukare kan känna tillfredsställelse över att de möten vi har också leder till viktiga praktiska resultat i vardagen. Får hoppas nästa möte med brukarna kommande fredag blir lika produktivt.
Ärendet i går var lite udda också på ett annat sätt. Styrdokumentet kompletterades med en bilaga 3 och bilaga 4 där verksamheten i den ena bilagan och brukarrepresentanterna i den andra bilagan gavs utrymme att beskriva angelägna utvecklingsfrågor inom området. Jag har inte tidigare varit med om att vi har hanterat inkommande synpunkter på det sättet i ärendehanteringen, men tycker det är positivt och det är nu upp till oss som är politiskt ansvariga att också i nästa steg ta till oss de budskap som såväl verksamheten själv och brukarna sänder till oss för att ytterligare utveckla och stärka den viktiga habiliteringsverksamheten som i fortsättningen kommer att bedrivas inom förvaltningen med namnet Habilitering & Hälsa.
Tillbaka!
Jag är ledsen att jag har svikit mina trogna läsare de senaste veckorna. En dryg veckas semester utan bra uppkopplingsmöjligheter och framför allt en medveten ledighet i mitten av januari följdes - som alltid - av att arbetsbördan liknar det dubbla när man väl är tillbaka. I den läget har mitt bloggande fått stryka på foten i drygt två veckor.
Nu är jag i alla fall tillbaka, och tillbaka med ambitionen att kunna delge er 3-4 inlägg i veckan, men det kan både bli fler och färre. Det hänger på vad jag själv upplever och är med om och vad jag uppfattar händer i omvärlden som är värt att kommentera, reflektera över och försöka analysera ur mitt perspektiv.
Idag är det årets första regionfullmäktige och jag har vid sidan av deltagande i förhandlingarna ambitionen att både hinna med lite bloggande, rensande i mejlboxen och om tiden medger det förberedande inför kommande möten och anföranden senare i veckan.
Nu är jag i alla fall tillbaka, och tillbaka med ambitionen att kunna delge er 3-4 inlägg i veckan, men det kan både bli fler och färre. Det hänger på vad jag själv upplever och är med om och vad jag uppfattar händer i omvärlden som är värt att kommentera, reflektera över och försöka analysera ur mitt perspektiv.
Idag är det årets första regionfullmäktige och jag har vid sidan av deltagande i förhandlingarna ambitionen att både hinna med lite bloggande, rensande i mejlboxen och om tiden medger det förberedande inför kommande möten och anföranden senare i veckan.
Sjukvårdsrådgivningen
Mitten av månaden innebär att den senaste och alltid intressanta vårdgarantistatistiken dimper ner i mejlboxen, så också igår. Det allra mesta tyder på att läget är relativt oförändrat i december jämfört med november, och läget i november har jag ju redan bloggat om.
Det finns dock ett riktigt glädjeämne i statistiken från december och det rör tillgängligheten till sjukvårdsrådgivningen. Regionen har satt upp som mål att 90% av alla samtal ska besvaras inom tre minuter. Undersökningar visar på att det är den tid som man accepterar att vänta i telefonen innan man risker att ge upp och lägger på.
Vi har under lång tid varit mycket långt från målet och ofta pendlat mellan 20 och 40 procent besvarade samtal inom tre minuter, men någon enstaka månad kring 50%. I december når vi upp till 67% måluppfyllelse och med 73% som topp för sjukvårdsrådgivningen i Göteborg som under flera år har haft sämst tillgänglighet av sjukvårdsrådgivningarna i regionen.
Mot bakgrund av den storm som uppstod när jag bloggade om beskedet om en förbättrad tillgänglighet vid akuten på NÄL i slutet av förra året så vill jag understryka att också 67% är en bra bit från den målsättning som vi har satt upp, och vi vet heller inte om det är en trendbrott eller ett enskilt bättre mätresultat för en enskild månad, men det visar att det går att uppnå bättre resultat än de vi lyckats nå tidigare och jag hoppas att vi successivt kan fortsätta att förbättra oss.
Sjukvårdsrådgivningen fyller en mycket viktig funktion i hälso- och sjukvårdssystemet för att hjälpa till att ge patienter goda råd och slussa dem till rätt vårdnivå innan de söker vård, så att t ex patienter med mindre besvär inte i onödan söker sjukhusens akutmottagningar med besvär som lika bra eller bättre kan tas om hand på vårdcentralen eller jourcentralen.
Det finns dock ett riktigt glädjeämne i statistiken från december och det rör tillgängligheten till sjukvårdsrådgivningen. Regionen har satt upp som mål att 90% av alla samtal ska besvaras inom tre minuter. Undersökningar visar på att det är den tid som man accepterar att vänta i telefonen innan man risker att ge upp och lägger på.
Vi har under lång tid varit mycket långt från målet och ofta pendlat mellan 20 och 40 procent besvarade samtal inom tre minuter, men någon enstaka månad kring 50%. I december når vi upp till 67% måluppfyllelse och med 73% som topp för sjukvårdsrådgivningen i Göteborg som under flera år har haft sämst tillgänglighet av sjukvårdsrådgivningarna i regionen.
Mot bakgrund av den storm som uppstod när jag bloggade om beskedet om en förbättrad tillgänglighet vid akuten på NÄL i slutet av förra året så vill jag understryka att också 67% är en bra bit från den målsättning som vi har satt upp, och vi vet heller inte om det är en trendbrott eller ett enskilt bättre mätresultat för en enskild månad, men det visar att det går att uppnå bättre resultat än de vi lyckats nå tidigare och jag hoppas att vi successivt kan fortsätta att förbättra oss.
Sjukvårdsrådgivningen fyller en mycket viktig funktion i hälso- och sjukvårdssystemet för att hjälpa till att ge patienter goda råd och slussa dem till rätt vårdnivå innan de söker vård, så att t ex patienter med mindre besvär inte i onödan söker sjukhusens akutmottagningar med besvär som lika bra eller bättre kan tas om hand på vårdcentralen eller jourcentralen.
Allians och flygsäkerhet
Jag tog idag det första planet från Landvetter till Bromma klockan 06.40 i morse och återvände med det sista och landade igen på Västkusten 22.15 med som vanligt utmärkt service från flygbolaget Malmö Aviation. Servicekänslan förstärktes av att jag vid hemresan kunde få tillbaka mina handlingar som jag lyckades förlägga i stolsfickan på uppresan.
Större delen av dagen ägnades åt möte med Alliansarbetsgruppen för hälso- och sjukvårdsfrågorna. Detta var vårt tredje möte, och vi ska hinna med ytterligare 2-3 stycken innan vi ska vara färdiga om halvannan månad. Tillsammans med Anders Andersson (kd), ordförande, Filippa Reinfeldt (m) och Kenneth Johansson (c) ska vi med stort stöd av våra politiska sekreterare ta fram förslag till en nationell plattform för Alliansens gemensamma sjukvårdspolitik inför valet i höst.
Det är en mycket trevlig grupp med bra diskussioner och vi befinner oss just nu i ett läge där vi testar lite olika idéer och ingångar kring de frågor som vi utifrån partiledningarnas direktiv har fått att besvara, men där vi också lyssnar till och för dialog med några av sjukvårdens intressenter. Idag hade vi besök av representanter för Läkarförbundet, Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, Handikappförbunden samt Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm. Vi har tidigare också träffat Vårdförbundet och Sveriges kommuner och landsting, och ska träffa ytterligare några intressenter på kommande möten.
Innan planet gick hem till Göteborg hann jag vara med en stund på Dagens Medicins maktmingel där de skulle presentera årets Maktlista 2010. Jag var dock tvungen att avvika innan denna presenterades men hann bland annat med att lyssna till en utfrågning av Ylva Johansson (s) om hennes vision för sjukvården om hon får chansen som sjukvårdsminister senare i höst och till ett intressant samtal mellan de två stora partiernas valstrateger Bo Krogvig (s) och Pär Henriksson (m) på temat "Är vårdfrågorna en valvinnare?"
Mitt svar på den frågan är ett nej. Vårdfrågorna är inte de som kommer att avgöra vilket av blocken som får regeringsmakten efter höstens val. Vi är helt enkelt allt för överens över egentligen alla partigränser för att det ska vara frågan som tippar över åt ena eller andra hållet. Ylva Johansson lyfte fram flera viktiga frågor som jag själv skriver under på kring bland annat vikten av kvalitet, patientsäkerhet och jämlik sjukvård. Visst finns det också skillnader, men det är betydligt mer som förenar än som särskiljer partierna i sjukvårdspolitiken.
Under minglet innan programpunkterna på Dagens Medicins träff fick jag höra nyheten om en pilot på just Malmö Aviation som vägrade att ta med insulinproducerade celler för en celltransplantation i Skåne. Detta ledde olyckligt till att transplantationen tvingades ställas in då cellerna måste användas inom fyra timmar.
Varför fick då inte cellerna följa med planet? Paketet med cellerna innehåll 250 ml vätska mot de tillåtna 100 ml i handbagaget. Vi är väl många som blivit av med schampoflaskor och tandkrämstuber i säkerhetskontrollerna, men man tror ju först inte sina öron över beskedet att det inte går att frakta cellerna till en livsviktig transplantation. Flygbolaget och vården har olika uppfattningar om vems felet är, och om rutiner följts eller inte och det blir säkert en fortsatt diskussion kring detta.
Även om det spontant känns helt fel att stoppa denna transport så visar det ändå på en säkerhetskultur i flygbranschen som vi tyvärr inte är i närheten av i sjukvården ännu. Flyget har ett tydligt regelverk kring säkerheten (tack och lov) och också en säkerhetskultur som riskerar att gå förlorad också om man gör behjärtansvärda undantag från regelverket för ett paket med insulinproducerande celler.
Hur kan piloter och flygledare egentligen göra ett undantag om de inte har fått besked i förväg? Vilka garantier har de för att de faktiskt bara är insulinproducerande celler och inte något annat som förs ombord på ett plan med några hundra resenärer?
Som kund hos Malmö Aviation är jag tacksam för att de håller så hårt på säkerheten. Det gör mig trygg när jag flyger, och min förhoppning är att alla regionens och landets patienter ska kunna känna samma trygghet när de besöker sjukvården. Antalet vårdskador och vårdrelaterade infektioner är oacceptabelt många. För att komma till rätta med det krävs ett än mer aktivt arbete med att få en förbättrad säkerhetskultur i svensk hälso- och sjukvård.
Det är en av våra främsta utmaningar och uppgifter framöver.
Större delen av dagen ägnades åt möte med Alliansarbetsgruppen för hälso- och sjukvårdsfrågorna. Detta var vårt tredje möte, och vi ska hinna med ytterligare 2-3 stycken innan vi ska vara färdiga om halvannan månad. Tillsammans med Anders Andersson (kd), ordförande, Filippa Reinfeldt (m) och Kenneth Johansson (c) ska vi med stort stöd av våra politiska sekreterare ta fram förslag till en nationell plattform för Alliansens gemensamma sjukvårdspolitik inför valet i höst.
Det är en mycket trevlig grupp med bra diskussioner och vi befinner oss just nu i ett läge där vi testar lite olika idéer och ingångar kring de frågor som vi utifrån partiledningarnas direktiv har fått att besvara, men där vi också lyssnar till och för dialog med några av sjukvårdens intressenter. Idag hade vi besök av representanter för Läkarförbundet, Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, Handikappförbunden samt Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm. Vi har tidigare också träffat Vårdförbundet och Sveriges kommuner och landsting, och ska träffa ytterligare några intressenter på kommande möten.
Innan planet gick hem till Göteborg hann jag vara med en stund på Dagens Medicins maktmingel där de skulle presentera årets Maktlista 2010. Jag var dock tvungen att avvika innan denna presenterades men hann bland annat med att lyssna till en utfrågning av Ylva Johansson (s) om hennes vision för sjukvården om hon får chansen som sjukvårdsminister senare i höst och till ett intressant samtal mellan de två stora partiernas valstrateger Bo Krogvig (s) och Pär Henriksson (m) på temat "Är vårdfrågorna en valvinnare?"
Mitt svar på den frågan är ett nej. Vårdfrågorna är inte de som kommer att avgöra vilket av blocken som får regeringsmakten efter höstens val. Vi är helt enkelt allt för överens över egentligen alla partigränser för att det ska vara frågan som tippar över åt ena eller andra hållet. Ylva Johansson lyfte fram flera viktiga frågor som jag själv skriver under på kring bland annat vikten av kvalitet, patientsäkerhet och jämlik sjukvård. Visst finns det också skillnader, men det är betydligt mer som förenar än som särskiljer partierna i sjukvårdspolitiken.
Under minglet innan programpunkterna på Dagens Medicins träff fick jag höra nyheten om en pilot på just Malmö Aviation som vägrade att ta med insulinproducerade celler för en celltransplantation i Skåne. Detta ledde olyckligt till att transplantationen tvingades ställas in då cellerna måste användas inom fyra timmar.
Varför fick då inte cellerna följa med planet? Paketet med cellerna innehåll 250 ml vätska mot de tillåtna 100 ml i handbagaget. Vi är väl många som blivit av med schampoflaskor och tandkrämstuber i säkerhetskontrollerna, men man tror ju först inte sina öron över beskedet att det inte går att frakta cellerna till en livsviktig transplantation. Flygbolaget och vården har olika uppfattningar om vems felet är, och om rutiner följts eller inte och det blir säkert en fortsatt diskussion kring detta.
Även om det spontant känns helt fel att stoppa denna transport så visar det ändå på en säkerhetskultur i flygbranschen som vi tyvärr inte är i närheten av i sjukvården ännu. Flyget har ett tydligt regelverk kring säkerheten (tack och lov) och också en säkerhetskultur som riskerar att gå förlorad också om man gör behjärtansvärda undantag från regelverket för ett paket med insulinproducerande celler.
Hur kan piloter och flygledare egentligen göra ett undantag om de inte har fått besked i förväg? Vilka garantier har de för att de faktiskt bara är insulinproducerande celler och inte något annat som förs ombord på ett plan med några hundra resenärer?
Som kund hos Malmö Aviation är jag tacksam för att de håller så hårt på säkerheten. Det gör mig trygg när jag flyger, och min förhoppning är att alla regionens och landets patienter ska kunna känna samma trygghet när de besöker sjukvården. Antalet vårdskador och vårdrelaterade infektioner är oacceptabelt många. För att komma till rätta med det krävs ett än mer aktivt arbete med att få en förbättrad säkerhetskultur i svensk hälso- och sjukvård.
Det är en av våra främsta utmaningar och uppgifter framöver.
Mediagenomslag för bloggen
Innehåll i denna blogg har idag blivit toppnyhet i tidningen Bohusläningen och besöksantalet på bloggen en enskild förmiddag har slagit rekord.
Så kan det gå när man drabbas av taskig tajming. I mellandagarna (28/12) skrev jag ett inlägg med reflektioner över ett pressmeddelande från NU-sjukvården från veckan före (21/12). Jag gladde mig åt beskedet från NU-sjukvården om förbättringar på akuten vid NÄL i NU-sjukvården och bloggade därför om detta.
Den taskiga tajmingen bestod i att blogginlägget publicerades samma dag som situationen, efter julhelgerna, blev oerhört besvärlig på NÄL med långa väntetider och brist på vårdplatser, och min kunskap om verkligheten kunde helt plötsligt ifrågasättas. Dagarna efter får jag också rapporter om svårigheterna vid akuten, och jag försöker ständigt hålla med ajour med utvecklingen.
Ytterligare två veckor senare blir dock min "okunskap" huvudrubrik i Bohusläningen, och jag gissar att det är sånt jag får bjuda på när jag skriver denna blogg.
Med den kunskap jag har vill jag ändå fortsatt hävda att situationen vid akuten på NÄL har blivit allt bättre och har alla förutsättningar att fortsätta att förbättras, men jag är också medveten om att det kommer att komma dagar där situationen blir ohållbar på akuten på NÄL, precis som på alla andra akutmottagningar i landet.
Akuterna är av den karaktären att allt inte kan planeras i förväg. Bristen på vårdplatser riskerar att bli större i samband med långhelger när så kallat medicinskt färdigbehandlade patienter blir kvar längre innan kommunerna måste ta över vårdansvaret, samtidigt som stora delar av personalen önskar att få några sammanhållet lediga dagar över julen.
Det är min bestämda uppfattning att ingen tjänar på att varken skönmåla eller svartmåla verkligheten. Det var inte min mening att skönmåla verkligheten när jag i bloggen konstaterade att "akutmottagningen på NÄL börjat fungera allt bättre". I Bohusläningens version blir det citatet istället "Näl-akuten fungerar bra", vilket är en viss skillnad mot vad jag faktiskt skrev.
Jag är medveten om att situationen vid akuten på NÄL inte är helt stabil, det fråntar mig dock inte rätten att tycka att det är positivt att situationen under hösten har blivit bättre, och det är ett uttalande som jag står för.
Så kan det gå när man drabbas av taskig tajming. I mellandagarna (28/12) skrev jag ett inlägg med reflektioner över ett pressmeddelande från NU-sjukvården från veckan före (21/12). Jag gladde mig åt beskedet från NU-sjukvården om förbättringar på akuten vid NÄL i NU-sjukvården och bloggade därför om detta.
Den taskiga tajmingen bestod i att blogginlägget publicerades samma dag som situationen, efter julhelgerna, blev oerhört besvärlig på NÄL med långa väntetider och brist på vårdplatser, och min kunskap om verkligheten kunde helt plötsligt ifrågasättas. Dagarna efter får jag också rapporter om svårigheterna vid akuten, och jag försöker ständigt hålla med ajour med utvecklingen.
Ytterligare två veckor senare blir dock min "okunskap" huvudrubrik i Bohusläningen, och jag gissar att det är sånt jag får bjuda på när jag skriver denna blogg.
Med den kunskap jag har vill jag ändå fortsatt hävda att situationen vid akuten på NÄL har blivit allt bättre och har alla förutsättningar att fortsätta att förbättras, men jag är också medveten om att det kommer att komma dagar där situationen blir ohållbar på akuten på NÄL, precis som på alla andra akutmottagningar i landet.
Akuterna är av den karaktären att allt inte kan planeras i förväg. Bristen på vårdplatser riskerar att bli större i samband med långhelger när så kallat medicinskt färdigbehandlade patienter blir kvar längre innan kommunerna måste ta över vårdansvaret, samtidigt som stora delar av personalen önskar att få några sammanhållet lediga dagar över julen.
Det är min bestämda uppfattning att ingen tjänar på att varken skönmåla eller svartmåla verkligheten. Det var inte min mening att skönmåla verkligheten när jag i bloggen konstaterade att "akutmottagningen på NÄL börjat fungera allt bättre". I Bohusläningens version blir det citatet istället "Näl-akuten fungerar bra", vilket är en viss skillnad mot vad jag faktiskt skrev.
Jag är medveten om att situationen vid akuten på NÄL inte är helt stabil, det fråntar mig dock inte rätten att tycka att det är positivt att situationen under hösten har blivit bättre, och det är ett uttalande som jag står för.
Löftesåret
GOTT NYTT ÅR!
Mitt tredje år som sjukvårdsbloggare börjar idag och jag är faktiskt lite imponerad över mig själv att jag faktiskt har lyckats hålla igång den här sidan.
Nyår brukar också innebära nyårslöften, och ett nytt år som dessutom är ett valår borde innebära ännu fler löften för framtiden. Mitt löfte detta år är - som vanligt - att bidra med vad jag kan för att GAIS ska gå uppåt i tabellen, Folkpartiet ska gå uppåt i väljarkåren och att jag själv åter ska gå nedåt i viktutveckling. Efter några starka insatser det senaste 1,5 året då jag tappat ca 30 kilo i veckan var slutet av hösten ingen höjdare där jag antingen inte hann eller orkade träna i den utsträckning som jag borde, så nu är det bara att ta nya tramptag på cykeln och i övrigt sköta sig hyggligt för att återgå i normalform även viktmässigt.
När jag tittar på min översikt för kalenderåret 2010 så ser jag att sju vardagar fram till midsommar fortfarande är utan inplanerade aktiviteter, och det kommer att komma till möten som ännu inte är bokade och därtill ett antal träffar som jag vill ha med vissa och som andra vill ha med mig OCH det kommer att vara en valrörelse som ska planeras fram till den 19 september i höst.
Det kommer med andra ord att bli ett tufft, men samtidigt oerhört intressant år vi har framför oss. Jag ska här och nu ändå försöka ge tre löften för det här året;
- Jag ska göra mitt allra bästa för att utifrån min roll som ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott bidra till att utveckla hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen så länge jag får ha kvar detta uppdrag.
- Jag ska göra mitt allra bästa som ordförande i Folkpartiets Väststyrelse och som kandidat i valet för att Folkpartiet i Västra Götalandsregionen ska göra ett så bra val att vi som parti har möjlighet att vara med och fortsatt påverka utvecklingen av regionen och i synnerhet dess sjukvård.
- Jag ska fortsätta att vara aktiv på min sjukvårdsblogg och förhoppningsvis ge lite insikt till er som läser dessa rader om mina reflektioner, analyser och kommentarer om vad som är på gång i regionens och landets hälso- och sjukvård.
Tack till er alla som (ibland till min förvåning) kontinuerligt eller tillfälligt läser dessa sidor.
/Jonas
God fortsättning...
...är väl uttrycket som används dessa dagar mellan jul och nyår. Själv så är jag hemkommen efter en underbar vecka i Val d'Isere i de franska alperna över juldagarna. Mycket skidåkning, bokläsande och sömn. Det kändes i kroppen att det fanns ett visst uppdämt sömnbehov efter höstens arbete.
Väl hemkommen försöker jag komma i kapp med vad som eventuellt har hänt under min frånvaro, och då såväl myndigheter, organisationer som journalister också passat på att vara lediga så finns inte så mycket matnyttigt att uppdatera sig på.
Jag glädjs dock åt ett pressmeddelande från NU-sjukvården som kom dagarna innan julafton. Sjukvårdsåret 2009 inleddes med att medicinakuten i NU-sjukvården samlades på NÄL (Norra Älvsborgs Lasarett) några dagar in på det nya året, precis som kirurgakuten hade gjort några månader före årsskiftet. Det var en stor förändring som genomfördes efter många års diskussioner och strider om hur akutverksamheten i NU-sjukvården skulle organiseras.
För de flesta inblandade hade det blivit allt mer uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla dubbla jourlinjer på såväl Uddevalla sjukhus som NÄL av kostnadsskäl och kanske framför allt av rekryteringsskäl.
Den stora organisatoriska förändringen har, som alla större organisationsförändringar, stött på hinder under resan när en helt ny organisation ska sätta sig och fungera. Nya arbetssätt, nya rutiner och delvis ny personal i nya konstellationer ska få det hela att fungera. Motståndarna till förändringarna har under året tyckt sig få bevis för hur fel det har varit när tidningarnas löpsedlar vissa dagar kunnat skrika ut att det är "KAOS PÅ AKUTEN".
Som ytterst politiskt ansvarig för hälso- och sjukvården i regionen har det stundtals varit jobbigt och frustrerande att det dröjt innan verksamheten har börjat fungera på avsett sätt, även om det inte har varit så illa som vissa har velat göra gällande heller.
Under hösten har jag dock förstått att verksamheten vid akutmottagningen på NÄL börjat fungera allt bättre och därför är informationen från NU-sjukvården från förra veckan glädjande. Under hösten har omhändertagandet successivt förbättrats och i december klarar NÄL-akuten av att ge 85% av patienterna den bedömning och den utredning som krävs inom sex timmar för att patienterna ska kunna gå hem igen eller skrivas in på en vårdavdelning.
Västra Götalandsregionen har satt upp som mål att 90% av patienterna ska ha en så kallad "total genomloppstid", d v s tiden från de går/åker in genom dörren till aktuten till att de är färdigutredda där på sex timmar. NU-sjukvården missar målet med fem procentenheter i december men är definitivt på rätt väg.
Från 2010 skärps målvärderna för den "totala genomloppstiden" vid regionens akutmottagningar så att 90% av patienterna ska vara klara med bedömningar och utredningar inom fem timmar, och 2011 är målet att klara av detta inom fyra timmar. Det är tuffa målsättningar, men långt ifrån omöjliga med rätt bemanning, rätt rutiner och rätt arbetssätt.
I NU-sjukvården är de på god väg och tror också där på en god fortsättning.
Väl hemkommen försöker jag komma i kapp med vad som eventuellt har hänt under min frånvaro, och då såväl myndigheter, organisationer som journalister också passat på att vara lediga så finns inte så mycket matnyttigt att uppdatera sig på.
Jag glädjs dock åt ett pressmeddelande från NU-sjukvården som kom dagarna innan julafton. Sjukvårdsåret 2009 inleddes med att medicinakuten i NU-sjukvården samlades på NÄL (Norra Älvsborgs Lasarett) några dagar in på det nya året, precis som kirurgakuten hade gjort några månader före årsskiftet. Det var en stor förändring som genomfördes efter många års diskussioner och strider om hur akutverksamheten i NU-sjukvården skulle organiseras.
För de flesta inblandade hade det blivit allt mer uppenbart att det inte längre gick att upprätthålla dubbla jourlinjer på såväl Uddevalla sjukhus som NÄL av kostnadsskäl och kanske framför allt av rekryteringsskäl.
Den stora organisatoriska förändringen har, som alla större organisationsförändringar, stött på hinder under resan när en helt ny organisation ska sätta sig och fungera. Nya arbetssätt, nya rutiner och delvis ny personal i nya konstellationer ska få det hela att fungera. Motståndarna till förändringarna har under året tyckt sig få bevis för hur fel det har varit när tidningarnas löpsedlar vissa dagar kunnat skrika ut att det är "KAOS PÅ AKUTEN".
Som ytterst politiskt ansvarig för hälso- och sjukvården i regionen har det stundtals varit jobbigt och frustrerande att det dröjt innan verksamheten har börjat fungera på avsett sätt, även om det inte har varit så illa som vissa har velat göra gällande heller.
Under hösten har jag dock förstått att verksamheten vid akutmottagningen på NÄL börjat fungera allt bättre och därför är informationen från NU-sjukvården från förra veckan glädjande. Under hösten har omhändertagandet successivt förbättrats och i december klarar NÄL-akuten av att ge 85% av patienterna den bedömning och den utredning som krävs inom sex timmar för att patienterna ska kunna gå hem igen eller skrivas in på en vårdavdelning.
Västra Götalandsregionen har satt upp som mål att 90% av patienterna ska ha en så kallad "total genomloppstid", d v s tiden från de går/åker in genom dörren till aktuten till att de är färdigutredda där på sex timmar. NU-sjukvården missar målet med fem procentenheter i december men är definitivt på rätt väg.
Från 2010 skärps målvärderna för den "totala genomloppstiden" vid regionens akutmottagningar så att 90% av patienterna ska vara klara med bedömningar och utredningar inom fem timmar, och 2011 är målet att klara av detta inom fyra timmar. Det är tuffa målsättningar, men långt ifrån omöjliga med rätt bemanning, rätt rutiner och rätt arbetssätt.
I NU-sjukvården är de på god väg och tror också där på en god fortsättning.
Trolleritricket
I årets första blogginlägg så beskrev jag att Västra Götalandsregionens andel av kömiljarden skulle uppgå till 616 miljoner kronor - om den hade fördelats ut ett år för tidigt, alltså per den sista november 2008.
Idag, och i ett av årets allra sista blogginlägg, kan jag konstatera att vår utdelning blev drygt 174 miljoner kronor, d v s lite drygt den andel vi kunde uppnå om vi själva klarade alla kraven.
Vad som har hänt under det senaste året är att inte bara tre regioner/landsting klarade kraven för att få vara med och dela på pengarna, utan alla 21 regioner och landsting, även om Västernorrland missade sin andel för måluppfyllelse vad gäller mottagningsbesök.
Jag fortsatta att under stora delar av vintern och början av våren att publicera aktuell statistik för fördelning av kömiljarden, men jag tappade plötsligt lusten och intresset framåt senvåren. Var det för att regionens andel successivt blev mindre när fler kom i kapp? Ja, kanske. Det är roligare att blogga om stora framgångar än att vi är på väg att få vår relativa andel, men det var också för den plötsliga förändringen i måluppfyllelse ett flertal regioner och landsting plötsligt började visa och som stod i bjärt kontrast med tidigare månader.
Trolleritricket heter Patientvald väntan, och det har jag bloggat om tidigare, bland annat för två månader sedan. De patienter som väljer att avstå från vårdgarantin registreras inte som väntande över garantitiderna när respektive region/landstings måluppfyllelse ska utvärderas, och listorna med patientvald väntan växte snabbt på många håll.
Jag har lite svårt att kritisera detta då det var vi i Västra Götalandsregionen som "uppfann" begreppet Patientvald väntan för att vi ville införa en bortre gräns för vårdgarantin också för de patienter som faktiskt hellre väntar lite längre än 90 dagar vid det egna sjukhusen än ger sig iväg över halva regionen eller halva landet för ett besök eller en operation. Jag tror fortfarande att vi är ensamma om att ha en sådan extra vårdgaranti, och med den extra garantin behövde vi både mäta och registrera gruppen i Patientvald väntan.
När vi idag ser utfallet av regeringens kömiljard så ser vi att antalet patienter på patientvald väntan till mottagningsbesök från september 2008 till november 2009 ökat från ca 20 000 till ca 60 000. 3 gånger så många som idag avstår sina vårdgarantirättigheter, eller?
Vad gäller Patientvald väntan-gruppen till operation eller behandling har den ökat från ca 10 000 för 14 månader sedan till ca 25 000 patienter. Även här kan en kraftigt ökad benägenhet för att avstå vårdgarantin skönjas.
Jag tänker varken anklaga någon eller skylla på något för att regionens andel "bara" blev i princip vår relativa andel, men det vi sett hända under det senaste halvåret förtjänar att funderas kring. Klarar vi verkligen av att hantera ekonomiska stimulanser i sjukvården på ett riktigt ärligt sätt? Leder dessa incitament oss rätt eller fel?
Tillgängligheten är en viktig fråga i sjukvården. Det är i denna gren Sverige klarar sig sämst i internationella jämförelser. Det är i denna gren som invånarna och patienterna riktar mest kritik mot oss.
Det som dock stör mig en del med dagens redovisning av kömiljarden är att regeringen och SKL inte bara delar ut pengarna utan också gör en rankinglista från 1-21 över hur bra vi klarat oss. Jag tycker det är lite tveksamt när alla är medvetna om att det finns mycket knepigt bakom alla data.
I denna har Västra Götalandsregionen nu tappat sin position som en av de allra främst på tillgänglighetsområden till att inta plats nummer 16 av 21. Det är inte kul, men låt mig strax ge ett exempel på den problematik jag ser.
Det som är glädjande är att regeringen tydligt aviserar en skärpning av mätuppföljningen från och med 2010. Istället för att dela ut pengarna avläst vid ett enda mättillfälle blir det varje månads läge som kommer att avgöra tilldelningen av 2010 års kömiljard. Det är positivt och jag tror fraktiskt att den utvecklingen har inspirerats av Västra Götalandsregionens kontinuerliga belönande av NOLLORNA vid flera tillfällen under året.
Det är också mycket bra att finna ett sätt att täppa till luckan med Patientvald väntan. Istället för att skärpa måluppfyllelsegraden från 80 respektive 90 procent så ska också väntetiden för PvV-gruppen räknas in. Därmed borde inte samma tveksamhetsdiskussion kunna uppstå igen. Däremot tycker jag det är synd att regeringen inte valde att lägga en större peng än samma 100 miljoner (av miljarden) till den högre måluppfyllelsenivån på 90%.
Åter till framtiden. Med plats nummer 16 hamnar vi bland de sämre landstingen och regionerna, även om vi når en måluppfyllelse på 91,5%. Vad kommer att hända framöver och hur är egentligen vårt läge med Patientvald väntan? Eftersom jag bara har tillgång till Västra Götalandsregionens data över antalet patienter på så kallad Patientvald väntan så får vi göra ett antagande för det fortsatta resonemanget.
I regeringens rapport framgår det att det sammanlagda antalet som väntat mer än 90 dagar på ett mottagningsbesök (alltså inklusive PvV-gruppen) uppgår till drygt 81 000. Av dessa är ca 8 650 Västra Götalänningar. 5 900 över garantierna och 2 750 PvV-patienter över 90 dagar. Det är 10,7% vilket är klart lägre än vår relativa andel på 16,8%.
När det gäller det sammanlagda antalet som väntat mer än 90 dagar på en operation eller behandling (inklusive PvV-gruppen) uppgår den den sista november till knappt 30 000. Av dessa ör ca 1 850 från Västra Götalandsregionen, 1 050 "vanliga" över garantierna och 800 PvV-patienter över 90 dagar. Det utgör så lite som 6,3% av landets patienter som totalt väntat över 90 dagar jämfört med de 16,8% som är vår andel av befolkningen.
Min slutsats är att vi har ett hyfsat gynnsamt läge att både klara av att leva upp till vårdgarantiåtagandet gentemot alla våra patienter, och till möjligheten att ligga i framkant när det gäller att få större andelar av regeringens kömiljard under 2010.
Då detta nästan säkert är mitt sista inlägg före jul på bloggen vill jag passa på att önska såväl trogna läsare som dig som just nu råkat surfa in här en riktigt GOD JUL och för säkerhets skull, om det inte blir fler inlägg i år, också ett riktigt GOTT NYTT ÅR.
Jag kommer att återkomma - väldigt snart.
Idag, och i ett av årets allra sista blogginlägg, kan jag konstatera att vår utdelning blev drygt 174 miljoner kronor, d v s lite drygt den andel vi kunde uppnå om vi själva klarade alla kraven.
Vad som har hänt under det senaste året är att inte bara tre regioner/landsting klarade kraven för att få vara med och dela på pengarna, utan alla 21 regioner och landsting, även om Västernorrland missade sin andel för måluppfyllelse vad gäller mottagningsbesök.
Jag fortsatta att under stora delar av vintern och början av våren att publicera aktuell statistik för fördelning av kömiljarden, men jag tappade plötsligt lusten och intresset framåt senvåren. Var det för att regionens andel successivt blev mindre när fler kom i kapp? Ja, kanske. Det är roligare att blogga om stora framgångar än att vi är på väg att få vår relativa andel, men det var också för den plötsliga förändringen i måluppfyllelse ett flertal regioner och landsting plötsligt började visa och som stod i bjärt kontrast med tidigare månader.
Trolleritricket heter Patientvald väntan, och det har jag bloggat om tidigare, bland annat för två månader sedan. De patienter som väljer att avstå från vårdgarantin registreras inte som väntande över garantitiderna när respektive region/landstings måluppfyllelse ska utvärderas, och listorna med patientvald väntan växte snabbt på många håll.
Jag har lite svårt att kritisera detta då det var vi i Västra Götalandsregionen som "uppfann" begreppet Patientvald väntan för att vi ville införa en bortre gräns för vårdgarantin också för de patienter som faktiskt hellre väntar lite längre än 90 dagar vid det egna sjukhusen än ger sig iväg över halva regionen eller halva landet för ett besök eller en operation. Jag tror fortfarande att vi är ensamma om att ha en sådan extra vårdgaranti, och med den extra garantin behövde vi både mäta och registrera gruppen i Patientvald väntan.
När vi idag ser utfallet av regeringens kömiljard så ser vi att antalet patienter på patientvald väntan till mottagningsbesök från september 2008 till november 2009 ökat från ca 20 000 till ca 60 000. 3 gånger så många som idag avstår sina vårdgarantirättigheter, eller?
Vad gäller Patientvald väntan-gruppen till operation eller behandling har den ökat från ca 10 000 för 14 månader sedan till ca 25 000 patienter. Även här kan en kraftigt ökad benägenhet för att avstå vårdgarantin skönjas.
Jag tänker varken anklaga någon eller skylla på något för att regionens andel "bara" blev i princip vår relativa andel, men det vi sett hända under det senaste halvåret förtjänar att funderas kring. Klarar vi verkligen av att hantera ekonomiska stimulanser i sjukvården på ett riktigt ärligt sätt? Leder dessa incitament oss rätt eller fel?
Tillgängligheten är en viktig fråga i sjukvården. Det är i denna gren Sverige klarar sig sämst i internationella jämförelser. Det är i denna gren som invånarna och patienterna riktar mest kritik mot oss.
Det som dock stör mig en del med dagens redovisning av kömiljarden är att regeringen och SKL inte bara delar ut pengarna utan också gör en rankinglista från 1-21 över hur bra vi klarat oss. Jag tycker det är lite tveksamt när alla är medvetna om att det finns mycket knepigt bakom alla data.
I denna har Västra Götalandsregionen nu tappat sin position som en av de allra främst på tillgänglighetsområden till att inta plats nummer 16 av 21. Det är inte kul, men låt mig strax ge ett exempel på den problematik jag ser.
Det som är glädjande är att regeringen tydligt aviserar en skärpning av mätuppföljningen från och med 2010. Istället för att dela ut pengarna avläst vid ett enda mättillfälle blir det varje månads läge som kommer att avgöra tilldelningen av 2010 års kömiljard. Det är positivt och jag tror fraktiskt att den utvecklingen har inspirerats av Västra Götalandsregionens kontinuerliga belönande av NOLLORNA vid flera tillfällen under året.
Det är också mycket bra att finna ett sätt att täppa till luckan med Patientvald väntan. Istället för att skärpa måluppfyllelsegraden från 80 respektive 90 procent så ska också väntetiden för PvV-gruppen räknas in. Därmed borde inte samma tveksamhetsdiskussion kunna uppstå igen. Däremot tycker jag det är synd att regeringen inte valde att lägga en större peng än samma 100 miljoner (av miljarden) till den högre måluppfyllelsenivån på 90%.
Åter till framtiden. Med plats nummer 16 hamnar vi bland de sämre landstingen och regionerna, även om vi når en måluppfyllelse på 91,5%. Vad kommer att hända framöver och hur är egentligen vårt läge med Patientvald väntan? Eftersom jag bara har tillgång till Västra Götalandsregionens data över antalet patienter på så kallad Patientvald väntan så får vi göra ett antagande för det fortsatta resonemanget.
I regeringens rapport framgår det att det sammanlagda antalet som väntat mer än 90 dagar på ett mottagningsbesök (alltså inklusive PvV-gruppen) uppgår till drygt 81 000. Av dessa är ca 8 650 Västra Götalänningar. 5 900 över garantierna och 2 750 PvV-patienter över 90 dagar. Det är 10,7% vilket är klart lägre än vår relativa andel på 16,8%.
När det gäller det sammanlagda antalet som väntat mer än 90 dagar på en operation eller behandling (inklusive PvV-gruppen) uppgår den den sista november till knappt 30 000. Av dessa ör ca 1 850 från Västra Götalandsregionen, 1 050 "vanliga" över garantierna och 800 PvV-patienter över 90 dagar. Det utgör så lite som 6,3% av landets patienter som totalt väntat över 90 dagar jämfört med de 16,8% som är vår andel av befolkningen.
Min slutsats är att vi har ett hyfsat gynnsamt läge att både klara av att leva upp till vårdgarantiåtagandet gentemot alla våra patienter, och till möjligheten att ligga i framkant när det gäller att få större andelar av regeringens kömiljard under 2010.
Då detta nästan säkert är mitt sista inlägg före jul på bloggen vill jag passa på att önska såväl trogna läsare som dig som just nu råkat surfa in här en riktigt GOD JUL och för säkerhets skull, om det inte blir fler inlägg i år, också ett riktigt GOTT NYTT ÅR.
Jag kommer att återkomma - väldigt snart.
90% måluppfyllelse - 293 nollor
I morgon kommer regeringen, enligt uppgift, att presentera utfallet av hur regioner och landsting har lyckats i arbetet med den nationella vårdgarantin och hur vi har lyckats kvalificera oss för att kunna ta del av regeringens så kallade kö-miljard.
De landsting och regioner som når 80% måluppfyllelse får dela på 900 miljoner kronor utifrån folkmängd och de som når 90% måluppfyllelse får dessutom vara med och dela på ytterligare 100 miljoner kronor.
Jag kan redan nu rapportera att Västra Götalandsregionen når 90% nivån vad gäller såväl till besök som till operation/behandling. Tidigare i veckan var regionens resultat för november klart.
Vi lyckas uppfylla vårdgarantilöftet om att erbjuda tid till besök hos läkare på sjukhus inom 90 dagar till 90,3% av invånarna i Västra Götalandsregionen, och till 92,7% uppfyller vi löftet om operation/behandling inom 90 dagar. Den kvarvarande skulden räknat utifrån den tuffare regionala vårdgarantin uppgår till knappt 6 000 patienter som väntat mer än 90 dagar på ett första besök och drygt 1 000 patienter som väntat över garantitiden till operation eller annan behandling.
Den sista november var inte bara avläsningsdatum för den nationella kömiljarden. Det var också avläsningsdag för den regionala målrelaterade ersättningen. För att få del av den regionala målrelaterade ersättningen höjs kraven betydligt jämfört med de nationella måltalen. Vi kräver NOLL väntande patienter över 90 dagar och NOLL väntande över den regionala garantin på 180 dagar för de som valt att avstå från vårdgarantins rättighet att söka vård på annat sjukhus.
När vi i regionen ger ersättning till de verksamheter som fullt ut uppfyller vårdgarantin så har vi inte mindre än 381 mätpunkter. Det är resultatet av att vi mäter 25 typer av mottagningsbesök och 42 typer av operationer/ behandlingar vid ett antal sjukhus i några fall också handikappförvaltningen och vissa primärvårdsverksamheter.
Måluppfyllelsen har successivt under året ökat och i samband med slutavstämningen i november så är det 293 enheter som kunde visa upp NOLL väntande över garantitiderna, vilket är drygt tre fjärdedelar av alla verksamheter. 177 av dessa har dessutom kunnat redovisa full måluppfyllelse vid alla fem mättillfälen under året - 31/1, 31/3, 31/5, 30/9 och 30/11.
Vi har gjort en lång resa i arbetet med vårdgarantin och ökad tillgänlgighet i sjukvården. Den har varit framgångsrik och det har tagit tid. Längre tid än jag trodde när vi började denna resa för sju år sedan och intensifierade arbetet ordentligt för fyra år sedan med den nationella vårdgarantin.
Nu är vi nära, närmre än någon gång tidigare, att faktiskt kunna nå full måluppfyllelse över hela fältet och då är det som viktigast att vi lyckas hålla i det arbetet. Under nästa år har vi inte den målrelaterade ersättning som onekligen har bidragit till att stimulera den förbättring vi kunnat se de senaste två åren. Det kan göra mig lite orolig men min utgångspunkt har varit att vi inte långsiktigt med extra pengar ska behöva stimulera någt som borde vara självklart med målrelaterade ersättningar. Under 2010 förväntar vi oss att alla verksamheter tar det ansvaret ändå och jag är beredd att på olika sätt stimulera den utvecklingen med både morötter och piskor även framöver.
De landsting och regioner som når 80% måluppfyllelse får dela på 900 miljoner kronor utifrån folkmängd och de som når 90% måluppfyllelse får dessutom vara med och dela på ytterligare 100 miljoner kronor.
Jag kan redan nu rapportera att Västra Götalandsregionen når 90% nivån vad gäller såväl till besök som till operation/behandling. Tidigare i veckan var regionens resultat för november klart.
Vi lyckas uppfylla vårdgarantilöftet om att erbjuda tid till besök hos läkare på sjukhus inom 90 dagar till 90,3% av invånarna i Västra Götalandsregionen, och till 92,7% uppfyller vi löftet om operation/behandling inom 90 dagar. Den kvarvarande skulden räknat utifrån den tuffare regionala vårdgarantin uppgår till knappt 6 000 patienter som väntat mer än 90 dagar på ett första besök och drygt 1 000 patienter som väntat över garantitiden till operation eller annan behandling.
Den sista november var inte bara avläsningsdatum för den nationella kömiljarden. Det var också avläsningsdag för den regionala målrelaterade ersättningen. För att få del av den regionala målrelaterade ersättningen höjs kraven betydligt jämfört med de nationella måltalen. Vi kräver NOLL väntande patienter över 90 dagar och NOLL väntande över den regionala garantin på 180 dagar för de som valt att avstå från vårdgarantins rättighet att söka vård på annat sjukhus.
När vi i regionen ger ersättning till de verksamheter som fullt ut uppfyller vårdgarantin så har vi inte mindre än 381 mätpunkter. Det är resultatet av att vi mäter 25 typer av mottagningsbesök och 42 typer av operationer/ behandlingar vid ett antal sjukhus i några fall också handikappförvaltningen och vissa primärvårdsverksamheter.
Måluppfyllelsen har successivt under året ökat och i samband med slutavstämningen i november så är det 293 enheter som kunde visa upp NOLL väntande över garantitiderna, vilket är drygt tre fjärdedelar av alla verksamheter. 177 av dessa har dessutom kunnat redovisa full måluppfyllelse vid alla fem mättillfälen under året - 31/1, 31/3, 31/5, 30/9 och 30/11.
Vi har gjort en lång resa i arbetet med vårdgarantin och ökad tillgänlgighet i sjukvården. Den har varit framgångsrik och det har tagit tid. Längre tid än jag trodde när vi började denna resa för sju år sedan och intensifierade arbetet ordentligt för fyra år sedan med den nationella vårdgarantin.
Nu är vi nära, närmre än någon gång tidigare, att faktiskt kunna nå full måluppfyllelse över hela fältet och då är det som viktigast att vi lyckas hålla i det arbetet. Under nästa år har vi inte den målrelaterade ersättning som onekligen har bidragit till att stimulera den förbättring vi kunnat se de senaste två åren. Det kan göra mig lite orolig men min utgångspunkt har varit att vi inte långsiktigt med extra pengar ska behöva stimulera någt som borde vara självklart med målrelaterade ersättningar. Under 2010 förväntar vi oss att alla verksamheter tar det ansvaret ändå och jag är beredd att på olika sätt stimulera den utvecklingen med både morötter och piskor även framöver.
Förbättrad patientsäkerhet
Med lite dåligt samvete för brist på uppdateringar av bloggen sitter jag på X2000 på torsdag förmiddag och ska blogga och upptäcker att nedanstående blogginlägg inte blev upplagt på sidan när det skrevs. Gör därför ett nytt försök.
--
I går presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) den halvårsvisa punktprevalensstudien om vårdrelaterade infektioner i vården, och det är en rapport som inger optimism om att det är möjligt att förändra och förbättra.
För två år sedan sjösattes en nationell satsning för att minska de vårdrelaterade infektionerna i svensk hälso- och sjukvård. Målet var att halvera de vårdrelaterade infektionerna till slutet av 2009. Detta har vi inte lyckats med, men vi har ändå tagit viktiga och avgörande steg i rätt riktning.
Från den första mätningen under våren 2008 har antalet vårdrelaterade infektioner i studien minskat från 11,3% till 8,9%, trots att det är en bra bit från målet på 5% så är det ändå en tydlig och klar minskning och trenden är klart åt rätt håll. Under de fyra mättillfällena har resultatet successivt förbättrats från 11,3% till 11,0% till 9,7% och nu 8,9%. 15 av 21 regioner och landsting når bättre resultat än i vårens mätning, men sex når sämre resultat. Jämför vi med förra höstens mätning så har 18 av 21 förbättrat sina resultat.
För Västra Götalandsregionens del så når vi i denna mätning en tiondels procentenhet bättre resultat än det nationella resultatet. Förra gången var vi 0,3 procentenheter sämre, och det är alltid roligt att kunna nå bättre resultat än riket. Extra roligt är det då vi är enda landstinget/regionen av de med Universitetssjukhus, som bedöms ha svårare att nå riktigt bra resultat, som hamnar under riksgenomsnittet och det gör vi tack vare goda resultat för just Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU).
SU når bäst resultat av Universitetssjukhusen (undantaget Örebro som ju inte är något riktigt Universitetssjukhus ännu) med ett resultat på 8,7% vårdrelaterade infektioner mot snittet för dessa sjukhus på 10,9%.
Vad gäller regionens övriga sjukhus så når såväl Kungälvs sjukhus som Sjukhuset i Lidköping det nationella målet genom att båda i denna punktprevalensstudie når 4,7%. Övriga sjukhus i regionen ligger i närheten av regionens snitt på 8,8% med ett undantag - Uddevalla sjukhus.
Uddevalla sjukhus rapporterar för den andra mätningen i rad landets sämsta resultat. Denna gång 15,3% vårdrelaterade infektioner på de inneliggande patienterna. Det innebär att nästan var sjätte patient som läggs in på Uddevalla sjukhus riskerar att drabbas av en vårdrelaterad infektion och det är inget annat än oacceptabelt.
Det blir mycket siffror i detta inlägg och jag ska ge er ytterligare några i ett försök att översätta dessa procentsatser i praktisk vardag. Den förbättring som har gjorts sedan den första mätningen våren 2008 innebär att vi årligen förhindrat 42 000 vårdrelaterade infektioner och faktiskt räddat 220 liv i svensk hälso- och sjukvård. Förutom dessa mänskliga förbättringar beräknas vi ha kunnat frigöra utrymme på landets sjukhus motsvarande 460 vårdplatser och sparat 1,3 miljarder kronor.
Jag har sagt det förut och säger det gärna igen. Sjukvårdens utmaning och möjlighet för framtiden ligger i att höja kvalitet och patientsäkerhet. Det är vägen till att både förbättra vården för patienterna och möjliggöra den framtida finansieringen och frigöra ekonomiskt utrymme till annan angelägen utveckling av vården.
Trots att det finns mycket positivt med denna halvårsrapport så ser jag ett problem med att det just är en halvårsrapport i form av en punktprevalensstudie. Jag skulle önska att vi gjorde dessa mätningar med tätare intervall för att ge en tydligare feedback till respektive sjukhus, klinik och avdelning kring hur de lyckas. Jag är övertygad om att det skulle driva förbättringsarbetet i ännu högre takt. Samtidigt inser jag att det inte är möjligt att genomföra månatliga punktprevalensstudier utan att det tar för mycket kraft från organisationen och att det fortsatt återstår vissa osäkerheter i mätresultaten.
Frågan är om det inte är dags att alla vårdrelaterade infektioner avvikelserapporteras för att ännu tydligare få svart på vitt den totala omfattningen av problemet. Det kommer för all del också att föranleda en hel del administrativt arbete, men det är ett arbete som kan minska i takt med förbättrade resultat och det är ju det vi måste få.
--
I går presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) den halvårsvisa punktprevalensstudien om vårdrelaterade infektioner i vården, och det är en rapport som inger optimism om att det är möjligt att förändra och förbättra.
För två år sedan sjösattes en nationell satsning för att minska de vårdrelaterade infektionerna i svensk hälso- och sjukvård. Målet var att halvera de vårdrelaterade infektionerna till slutet av 2009. Detta har vi inte lyckats med, men vi har ändå tagit viktiga och avgörande steg i rätt riktning.
Från den första mätningen under våren 2008 har antalet vårdrelaterade infektioner i studien minskat från 11,3% till 8,9%, trots att det är en bra bit från målet på 5% så är det ändå en tydlig och klar minskning och trenden är klart åt rätt håll. Under de fyra mättillfällena har resultatet successivt förbättrats från 11,3% till 11,0% till 9,7% och nu 8,9%. 15 av 21 regioner och landsting når bättre resultat än i vårens mätning, men sex når sämre resultat. Jämför vi med förra höstens mätning så har 18 av 21 förbättrat sina resultat.
För Västra Götalandsregionens del så når vi i denna mätning en tiondels procentenhet bättre resultat än det nationella resultatet. Förra gången var vi 0,3 procentenheter sämre, och det är alltid roligt att kunna nå bättre resultat än riket. Extra roligt är det då vi är enda landstinget/regionen av de med Universitetssjukhus, som bedöms ha svårare att nå riktigt bra resultat, som hamnar under riksgenomsnittet och det gör vi tack vare goda resultat för just Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU).
SU når bäst resultat av Universitetssjukhusen (undantaget Örebro som ju inte är något riktigt Universitetssjukhus ännu) med ett resultat på 8,7% vårdrelaterade infektioner mot snittet för dessa sjukhus på 10,9%.
Vad gäller regionens övriga sjukhus så når såväl Kungälvs sjukhus som Sjukhuset i Lidköping det nationella målet genom att båda i denna punktprevalensstudie når 4,7%. Övriga sjukhus i regionen ligger i närheten av regionens snitt på 8,8% med ett undantag - Uddevalla sjukhus.
Uddevalla sjukhus rapporterar för den andra mätningen i rad landets sämsta resultat. Denna gång 15,3% vårdrelaterade infektioner på de inneliggande patienterna. Det innebär att nästan var sjätte patient som läggs in på Uddevalla sjukhus riskerar att drabbas av en vårdrelaterad infektion och det är inget annat än oacceptabelt.
Det blir mycket siffror i detta inlägg och jag ska ge er ytterligare några i ett försök att översätta dessa procentsatser i praktisk vardag. Den förbättring som har gjorts sedan den första mätningen våren 2008 innebär att vi årligen förhindrat 42 000 vårdrelaterade infektioner och faktiskt räddat 220 liv i svensk hälso- och sjukvård. Förutom dessa mänskliga förbättringar beräknas vi ha kunnat frigöra utrymme på landets sjukhus motsvarande 460 vårdplatser och sparat 1,3 miljarder kronor.
Jag har sagt det förut och säger det gärna igen. Sjukvårdens utmaning och möjlighet för framtiden ligger i att höja kvalitet och patientsäkerhet. Det är vägen till att både förbättra vården för patienterna och möjliggöra den framtida finansieringen och frigöra ekonomiskt utrymme till annan angelägen utveckling av vården.
Trots att det finns mycket positivt med denna halvårsrapport så ser jag ett problem med att det just är en halvårsrapport i form av en punktprevalensstudie. Jag skulle önska att vi gjorde dessa mätningar med tätare intervall för att ge en tydligare feedback till respektive sjukhus, klinik och avdelning kring hur de lyckas. Jag är övertygad om att det skulle driva förbättringsarbetet i ännu högre takt. Samtidigt inser jag att det inte är möjligt att genomföra månatliga punktprevalensstudier utan att det tar för mycket kraft från organisationen och att det fortsatt återstår vissa osäkerheter i mätresultaten.
Frågan är om det inte är dags att alla vårdrelaterade infektioner avvikelserapporteras för att ännu tydligare få svart på vitt den totala omfattningen av problemet. Det kommer för all del också att föranleda en hel del administrativt arbete, men det är ett arbete som kan minska i takt med förbättrade resultat och det är ju det vi måste få.
Läkemedelskostnader
I Västra Götalandsregionens nyckeltalsuppföljning varje månad så har kostnadsutvecklingen de senaste månaderna nått en rekordnivå - vad gäller en låg kostnadsökningstakt. Per oktober var ökningstakten blygsamma 0,4% mätt med så kallat "rullande 12 månaders mätning", alltså den genomsnittliga kostnadsökningstakten de senaste 12 månaderna.
Samtidigt rapporterar Dagens Nyheter idag om att den kostnadsökningen borde kunnat vara ännu lägre, men att det prissättningssystem som Tandvårds- och läkaremedelsförmånsverket (TLV) använder sig av utnyttjas av läkemedelsbolagen till att tillfälligt dumpa priserna för att bli ett förstahandsval för att därefter höja sina priser.
Då förstahandsvalet av läkemedel, när det finns flera likvärdiga preparat, bara gäller i en månad så hade problemet varit litet då patienten nästa gång hon hämtar ut läkemedel på det receptet får ett annat (då billigaste) likvärdigt läkemedel. Problemet är att en patient som är nöjd med effekten av ett läkemedel ogärna byter ut detta och prövar ett nytt billigare även om de får information om att de är likvärdiga.
Inte heller detta är egentligen ett problem då patienten får betala mer för det läkemedel som höjt sitt pris jämfört med denna månads billigaste läkemedel, men många patienter har redan slagit i taket för högkostnadsskyddet vilket gör att kunden/patienten inte längre är priskänslig.
Det finns all anledning för TLV att se över om den nuvarande utformningen av prissättningen är rimlig sett till ett effektivt resursutnyttjande för sjukvården och trygghet för patienterna.
Ett sätt att komma runt ovanstående skulle vara att aktualisera den idé som stundtals dyker upp om att patienten ska betala en egenavgift för alla expidierade läkemedel, även efter att de slagit i taket till högkostnadsskyddet. Problemet med en sådan åtgärd är att den främst skulle drabba de allra sjukaste och de kroniskt sjuka, och det känns spontant som en felaktig åtgärd för att komma till rätta med i grunden andra problem med prissättningen.
En annan lösning är att helt övergå till förskrivning av substanser istället för av läkemedelsmärken. I flera länder förskrivs inte specifika läkemedel och dess firmanamn, utan istället den verkningsfulla substansen i läkemedlet. Det skulle pressa läkemedelsbolagen till att mer varaktigt hålla en rimlig prisnivå istället för att omväxlande dumpa och chockhöja priserna.
Sverige har, efter vad jag förstår, relativt rimliga kostnader för läkemedel sett i ett internationell perspektiv och jag kan i det perspektivet alltid hoppas på ännu lägre priser om än kanske inte kräva det. Däremot tror jag det finns all anledning för TLV att tillsammans med läkemedelsbranschen se om det finns vettigare prissättningssystem än det som nu tycks råda.
Samtidigt rapporterar Dagens Nyheter idag om att den kostnadsökningen borde kunnat vara ännu lägre, men att det prissättningssystem som Tandvårds- och läkaremedelsförmånsverket (TLV) använder sig av utnyttjas av läkemedelsbolagen till att tillfälligt dumpa priserna för att bli ett förstahandsval för att därefter höja sina priser.
Då förstahandsvalet av läkemedel, när det finns flera likvärdiga preparat, bara gäller i en månad så hade problemet varit litet då patienten nästa gång hon hämtar ut läkemedel på det receptet får ett annat (då billigaste) likvärdigt läkemedel. Problemet är att en patient som är nöjd med effekten av ett läkemedel ogärna byter ut detta och prövar ett nytt billigare även om de får information om att de är likvärdiga.
Inte heller detta är egentligen ett problem då patienten får betala mer för det läkemedel som höjt sitt pris jämfört med denna månads billigaste läkemedel, men många patienter har redan slagit i taket för högkostnadsskyddet vilket gör att kunden/patienten inte längre är priskänslig.
Det finns all anledning för TLV att se över om den nuvarande utformningen av prissättningen är rimlig sett till ett effektivt resursutnyttjande för sjukvården och trygghet för patienterna.
Ett sätt att komma runt ovanstående skulle vara att aktualisera den idé som stundtals dyker upp om att patienten ska betala en egenavgift för alla expidierade läkemedel, även efter att de slagit i taket till högkostnadsskyddet. Problemet med en sådan åtgärd är att den främst skulle drabba de allra sjukaste och de kroniskt sjuka, och det känns spontant som en felaktig åtgärd för att komma till rätta med i grunden andra problem med prissättningen.
En annan lösning är att helt övergå till förskrivning av substanser istället för av läkemedelsmärken. I flera länder förskrivs inte specifika läkemedel och dess firmanamn, utan istället den verkningsfulla substansen i läkemedlet. Det skulle pressa läkemedelsbolagen till att mer varaktigt hålla en rimlig prisnivå istället för att omväxlande dumpa och chockhöja priserna.
Sverige har, efter vad jag förstår, relativt rimliga kostnader för läkemedel sett i ett internationell perspektiv och jag kan i det perspektivet alltid hoppas på ännu lägre priser om än kanske inte kräva det. Däremot tror jag det finns all anledning för TLV att tillsammans med läkemedelsbranschen se om det finns vettigare prissättningssystem än det som nu tycks råda.
Värdighet och utveckling
I eftermiddag kommer regionfullmäktiges ordförande Hans Aronsson att avtäcka en minnessten på Restad gårds sjukhuskyrkogård.
Bakgrunden till den minnessten som nu ska avtäckas är en motion från Magnus Berntsson (kd) till regionfullmäktige för drygt två år sedan som regionfullmäktige biföll.
Restad gård var Älvsborgs läns landsting stora mentalsjukhus under stora delar av 1900-talet. På sjukhuskyrkogården finns 1 374 anonyma järnkors över de patienter som har begravts där under den första halvan av 1900-talet. De anonyma korsen speglar den tidens respekt och värderingar gentemot denna patientgrupp, eller snarare bristen på respekt. Att regionen nu gör en gest för att återupprätta deras värdighet är en viktig signal, och vi har ett ansvar för att lära vad vi har gjort för misstag tidigare.
Alla är idag överens om att det var rätt att stänga de stora mentalsjukhusen och lika överens om att vi fullt ut inte har lyckats med integrationen för de tidigare "mentalsjukhuspatienterna" i samhället. Det som var en bristande respekt och bristande värdighet i behandlingen av patienterna på mentalsjukhusen finns också idag, men yttrar sig i en andra former av bristande respekt och värdighet i vården av de psykiskt sjuka. Det finns alltjämt en stor stigmatisering gentemot denna grupp människor.
Jag vill ändå hävda att situationen idag är mångt mycket bättre än den vi upplevde för 50-100 år sedan. Utvecklingen är positiv och jag är en utvecklingsoptimism. Jag har i tidigare inlägg ofta kommenterat att det finns en inneboende konservatism i sjukvårdsbranschen och när vi kommer till frågan om psykiatrin så slår konservatismens klor sig fast också i de breda politiska lagren.
I den politiska debatten om psykiatrin så är det både politiskt korrekt och politiskt gångbart att motsätta sig alla former av förändringar i psykiatrin. Det är lätt att exploatera de frågorna. Därmed inte sagt att alla förändringar per definition alltid är bra.
När vi denna dag ser tillbaka på tidigare misstag är jag glad att det inte är konservatismen som fått styra utvecklingen de senaste seklet utan utvecklingstron - annars hade vi kanske fortfarande satt upp anonyma järnkors på sjukhuskyrkogården på Restadområdet i Vänersborg.
Bakgrunden till den minnessten som nu ska avtäckas är en motion från Magnus Berntsson (kd) till regionfullmäktige för drygt två år sedan som regionfullmäktige biföll.
Restad gård var Älvsborgs läns landsting stora mentalsjukhus under stora delar av 1900-talet. På sjukhuskyrkogården finns 1 374 anonyma järnkors över de patienter som har begravts där under den första halvan av 1900-talet. De anonyma korsen speglar den tidens respekt och värderingar gentemot denna patientgrupp, eller snarare bristen på respekt. Att regionen nu gör en gest för att återupprätta deras värdighet är en viktig signal, och vi har ett ansvar för att lära vad vi har gjort för misstag tidigare.
Alla är idag överens om att det var rätt att stänga de stora mentalsjukhusen och lika överens om att vi fullt ut inte har lyckats med integrationen för de tidigare "mentalsjukhuspatienterna" i samhället. Det som var en bristande respekt och bristande värdighet i behandlingen av patienterna på mentalsjukhusen finns också idag, men yttrar sig i en andra former av bristande respekt och värdighet i vården av de psykiskt sjuka. Det finns alltjämt en stor stigmatisering gentemot denna grupp människor.
Jag vill ändå hävda att situationen idag är mångt mycket bättre än den vi upplevde för 50-100 år sedan. Utvecklingen är positiv och jag är en utvecklingsoptimism. Jag har i tidigare inlägg ofta kommenterat att det finns en inneboende konservatism i sjukvårdsbranschen och när vi kommer till frågan om psykiatrin så slår konservatismens klor sig fast också i de breda politiska lagren.
I den politiska debatten om psykiatrin så är det både politiskt korrekt och politiskt gångbart att motsätta sig alla former av förändringar i psykiatrin. Det är lätt att exploatera de frågorna. Därmed inte sagt att alla förändringar per definition alltid är bra.
När vi denna dag ser tillbaka på tidigare misstag är jag glad att det inte är konservatismen som fått styra utvecklingen de senaste seklet utan utvecklingstron - annars hade vi kanske fortfarande satt upp anonyma järnkors på sjukhuskyrkogården på Restadområdet i Vänersborg.
Hög tillgänglighet
De senaste dagarna har vi ånyo fått några glädjande besked över att tillgänglighetsarbetet i Västra Götalandsregionen har varit framgångsrikt.
I början av veckan presenterades regioner och landstings måluppfyllelse till de nationellt skärpta garantitiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). I Västra Götalandsregionen skärpte vi besöksgarantigränsen till BUP redan för två år sedan och har på så sätt haft ett litet försprång.
Per den siste oktober gjordes en uppföljning av hur väl regioner och landsting lyckats leva upp till måluppfyllelse till en besöksgaranti på 30 dagar till BUP och 60 dagar till fördjupad behandling eller utredning. Regeringen har också kopplat stimulansmedel i form av 214 miljoner till sjukvårdshuvudmännens måluppfyllelse.
Kraven för att vara med och dela på resurserna är relativt lågt ställda. 80% måluppfyllelse för besök och 60% måluppfyllelse för utredning/behandling, och totalt sett misslyckas tre landsting med att nå ett av de båda målen (Dalarna vad gäller besök och Örebro respektive Kronoberg vad gäller utredning/behandling).
Västra Götalandsregionen är tillsammans med Kalmar och Östergötland ensamma om att nå 100% måluppfyllelse till garantitiderna vad gäller både besök och utredning/behandling.
Det är ett resultat som vi ska vara glada och stolta över, men framför allt är det positivt att veta att de som behöver BUPs specialiserade resurser kan få det utan onödiga väntetider.
--
Den andra rapporten kom under gårdagen och gällde den halvårsvisa uppföljningen av telefontillgänglighet till primärvården och besök i primärvården - ett försök att mäta den så kallade "nollan" och "sjuan".
Även i denna gren fortsätter Västra Götalandsregionen att hävda sig väl. Vad gäller telefontillgänglighet når Västra Götaslandsregionen 94% måluppfyllelse, vilket är sex procentenheter högre än rikssnittet på 88%, och det placerar oss på en delad femte plats jämfört med de andra landstingen. Tre landsting når 97% och ett landsting når 96%.
Vårdgarantins rätt för patienten att kunna få ett besök i primärvården inom sju dagar om hon bedöms behöva detta lyckas Västra Götalandsregionen också uppfylla till 94%, vilket är två procentenheter högre än rikssnittet, och placerar oss på en delad andra plats efter Halland som når fina 98%.
Borde inte tillgängligheten förbättrats ytterligare när VG Primärvård införts? Jo, det borde den och det har den kanske gjort. Mätningen är gjord precis i samband med införandet av VG Primärvård och under en period med omfattande massvaccinationer mot Nya Influensan A (H1N1). Jag tror det kommer att vara mer rättvist att kunna göra en första uppföljning av detta i samband med vårens nationella mätning.
Det som är problematiskt med dessa mätningar är just att de bara sker två gånger per. Mättillfällena är tidigt annonserade och rykten florerar om att vårdcentraler rensar sina tidsböcker just mätveckan för att kunna visa upp fina resultat i den nationella jämförelsen.
Jag menar att det nu brådskar att få fram mer effektiva mätmetoder med högre periodicitet utan att det kräver särskilt mycket mer extra arbete på de enskilda vårdcentralerna.
Lyckad konferens
Dagarna går fort och jag hinner inte alltid uppdatera bloggen i samma takt som jag skulle önska. Därför inleds denna veckas inlägg med en händelse som inträffade mot slutet av förra arbetsveckan.
I torsdags arrangerades en Jubileumskonferens för de medicinska sektorsråden. Det var egentligen årets sista ordinarie Ordförandekonferens med de medicinska sektorsråden som hade utökats med en inbjudan till alla ledamöter i de medicinska sektorsråden, och inte bara dess ordföranden. Ordförandekonferenserna samlar inte bara representanter för de medicinska sektorsråden utan även sjukhusdirektörer, primärvårdsdirektörer, hälso- och sjukvårdschefer, tjänstemän från hälso- och sjukvårdsavdelningen och politiken i form av hälso- och sjukvårdsutskottet.
Torsdagens konferens var den 50:e i ordningen sedan de allra första Ordförandekonferensen för tio år sedan. Jag uttryckte i våras att det vore ett bra läge att uppmärksamma det goda arbete som sektorsråden utför genom att bjuda in till en högklassig konferens för alla ledamöter i sektorsråden och dessutom avsluta den med en middag.
Knappt 200 hade hörsammat inbjudan och de som var med fick ta del av en mycket bra konferens. Förutom den sedvanliga inledningen av konferensen i form av redovisningen av aktuella frågor från mig ur HSU:s perspektiv, från Lars-Olof Rönnqvist ur hälso- och sjukvårdsavdelningens perspektiv och Peter Lönnroth ur program- och prioriteringsrådets perspektiv hade vi tre externa inbjudna talare.
Temat för konferensen var Framtidens hälso- och sjukvård. Olivia Wigzell, departementsråd och chef för hälso- och sjukvårdsenheten vid Socialdepartementet beskrev på ett mycket intressant sätt vad som var på gång från den nationella nivån.
Stefan Larsson från Boston Consulting Group redovisade den rapport som de gjort på uppdrag av bland annat Carl Bennet och AstraZeneca och som blivit något av höstens "snackis" i hälso- och sjukvården. I rapporten pekas på offensiva vägar för att genom en omfattande satsning på de medicinska kvalitetsregistren kunna ytterligare höja kvaliteten i svensk sjukvård, dämpa kostnadsutvecklingen och samtidigt öka den kliniska forskningen. Det finns mycket intressant och klokt i denna rapport som bör tas på allra största allvar och med stort engagemang för att driva svensk sjukvård framåt.
Dagen avslutas med att Mats Olsson från Kairos Future hade en längre session i form av utblickar mot framtidens sjukvård i form av ett antal paradigmskiften vi står inför. Jag har nu umgåtts med Mats vid 6-7 tillfällen under året och det är både en spännande och lite skrämmande bild som han målar upp. Framtiden innebär onekligen möjligheter, men också en rad utmaningar som varken sjukvården eller dess beslutsfattare är riktigt mogna att kunna hantera idag.
Det lät som att de allra flesta tyckte att det totalt sett blev en lyckad konferens som gav sektorsrådets medlemmar förhoppningsvis lite inspiration inför framtiden.
Jonas Andersson pekar ut färdriktningen för framtidens hälso- och sjukvård. Framåt.
I torsdags arrangerades en Jubileumskonferens för de medicinska sektorsråden. Det var egentligen årets sista ordinarie Ordförandekonferens med de medicinska sektorsråden som hade utökats med en inbjudan till alla ledamöter i de medicinska sektorsråden, och inte bara dess ordföranden. Ordförandekonferenserna samlar inte bara representanter för de medicinska sektorsråden utan även sjukhusdirektörer, primärvårdsdirektörer, hälso- och sjukvårdschefer, tjänstemän från hälso- och sjukvårdsavdelningen och politiken i form av hälso- och sjukvårdsutskottet.
Torsdagens konferens var den 50:e i ordningen sedan de allra första Ordförandekonferensen för tio år sedan. Jag uttryckte i våras att det vore ett bra läge att uppmärksamma det goda arbete som sektorsråden utför genom att bjuda in till en högklassig konferens för alla ledamöter i sektorsråden och dessutom avsluta den med en middag.
Knappt 200 hade hörsammat inbjudan och de som var med fick ta del av en mycket bra konferens. Förutom den sedvanliga inledningen av konferensen i form av redovisningen av aktuella frågor från mig ur HSU:s perspektiv, från Lars-Olof Rönnqvist ur hälso- och sjukvårdsavdelningens perspektiv och Peter Lönnroth ur program- och prioriteringsrådets perspektiv hade vi tre externa inbjudna talare.
Temat för konferensen var Framtidens hälso- och sjukvård. Olivia Wigzell, departementsråd och chef för hälso- och sjukvårdsenheten vid Socialdepartementet beskrev på ett mycket intressant sätt vad som var på gång från den nationella nivån.
Stefan Larsson från Boston Consulting Group redovisade den rapport som de gjort på uppdrag av bland annat Carl Bennet och AstraZeneca och som blivit något av höstens "snackis" i hälso- och sjukvården. I rapporten pekas på offensiva vägar för att genom en omfattande satsning på de medicinska kvalitetsregistren kunna ytterligare höja kvaliteten i svensk sjukvård, dämpa kostnadsutvecklingen och samtidigt öka den kliniska forskningen. Det finns mycket intressant och klokt i denna rapport som bör tas på allra största allvar och med stort engagemang för att driva svensk sjukvård framåt.
Dagen avslutas med att Mats Olsson från Kairos Future hade en längre session i form av utblickar mot framtidens sjukvård i form av ett antal paradigmskiften vi står inför. Jag har nu umgåtts med Mats vid 6-7 tillfällen under året och det är både en spännande och lite skrämmande bild som han målar upp. Framtiden innebär onekligen möjligheter, men också en rad utmaningar som varken sjukvården eller dess beslutsfattare är riktigt mogna att kunna hantera idag.
Det lät som att de allra flesta tyckte att det totalt sett blev en lyckad konferens som gav sektorsrådets medlemmar förhoppningsvis lite inspiration inför framtiden.
Jonas Andersson pekar ut färdriktningen för framtidens hälso- och sjukvård. Framåt.
Positiv IT-nyhet!
ÄNTLIGEN!!!
...så kan nog den inre reaktionen hos hälso- och sjukvårdsutskottets ledamöter avläsas i samband med ett informationsärende som punkt 3 på dagens dagordning.
Dan Wiklund, som arbetar vid regionens hälso- och sjukvårdsavdelning, var på plats för att föredra punkten "Införande av nationell patientöversikt (NPÖ)". På grund av mycket annat de senaste veckorna hade jag inte helt hunnit uppdatera mig på innehållet i de informationsärenden vi hade vid dagens HSU-sammanträde och hade nog mest förväntat mig en lägesrapport av hur det går med projektet Nationell patientöversikt (NPÖ) som en viktig del av den nationella IT-strategin för vård och omsorg.
Dan lyckades i alla fall överraska mig när han sa att Västra Götalandsregionen nu är redo att som ett av de första regionerna/landstingen börja köra NPÖ i skarp drift. Våra databaser är redo att "fiskas" på information som kan presenteras i den nationella patientöversikten.
På NPÖ:s hemsida beskrivs tanken med den nationella patientöversikten:
...så kan nog den inre reaktionen hos hälso- och sjukvårdsutskottets ledamöter avläsas i samband med ett informationsärende som punkt 3 på dagens dagordning.
Dan Wiklund, som arbetar vid regionens hälso- och sjukvårdsavdelning, var på plats för att föredra punkten "Införande av nationell patientöversikt (NPÖ)". På grund av mycket annat de senaste veckorna hade jag inte helt hunnit uppdatera mig på innehållet i de informationsärenden vi hade vid dagens HSU-sammanträde och hade nog mest förväntat mig en lägesrapport av hur det går med projektet Nationell patientöversikt (NPÖ) som en viktig del av den nationella IT-strategin för vård och omsorg.
Dan lyckades i alla fall överraska mig när han sa att Västra Götalandsregionen nu är redo att som ett av de första regionerna/landstingen börja köra NPÖ i skarp drift. Våra databaser är redo att "fiskas" på information som kan presenteras i den nationella patientöversikten.
På NPÖ:s hemsida beskrivs tanken med den nationella patientöversikten:
"Den nya tjänsten Nationell Patientöversikt ger behöriga användare möjlighet att med patientens samtycke hitta och titta på viktig patientinformation som registrerats i de olika vårdsystemen hos landstinget, kommunen och den privata vårdgivaren. Informationsmängder såsom diagnoser, provresultat, läkemedelsordinationer, vårdplaner blir tillgängliga för alla anslutna huvudmän via ett webbgränssnitt."
I det första läget kan behörig vårdpersonal endast få fram uppgifter ur de databaser som sjukvården i Västra Götaland rapporterar till och även de vårdkontakter som Västra Götalänningar gjort i Örebro som varit pilotlän för NPÖ. Successivt kommer alla regioner, landsting och kommuner att anslutas till systemet och då kommer vi just ÄNTLIGEN att, med patientens samtycke, ha tillgång till den information som jag tror att de flesta patienter redan tror att vi har tillgång till.
Jag tillhör dem som varit otroligt otålig med klent samordnade IT-system i vården där det varit svårt att samla uppgifter, överföra uppgifter och få olika system att kommunicera med varandra. Jag har också varit frustrerad över att den nationella IT-strategin har kostat mycket utan att ge nämnvärt tillbaka. Jag har varit en stark anhängare av att skrota allt vi har och egentligen börja om från början, men blivit övertygad om att det ändå inte är rätt väg att gå.
Efter dagens positiva besked så har min otålighet och frustration delvis lagt sig och ersatts med en känsla av hopp inför framtiden.
Allt kommer inte att vara löst över en natt. Tanken är att vi i regionen ska börja implementera NPÖ:n i primärvården och vid regionens akutmottagningar vilket troligen är de ställen där det är viktigast att snabbt kunna ta del av och få en överblick över en enskild patients vårdkontakter och vårdhistoria. När vi klarat det ska alla andra verksamheter kunna ta del av samma sak och därefter måste vi också kunna "fiska information" i alla andra landstings och kommuners databaser för att kunna ge en komplett översikt av en patients vårdkontakter.
Dit är det en bra resa, men idag känns det äntligen som att tåget har lämnat perrongen och börjat få upp farten. Nu gäller det att elledningarna och rälsen håller så att vi kan accelerera hastigheten för att nå målet.
World Aids Day
Tisdagen den 1 december är en dag som för mig och mina kollegor i regionen har präglats av regionstyrelsens näst sista sammanträde för året. När detta inlägg skrivs framåt 16-tiden har större delen av dagen gått utan att jag i radion på vägen till jobbet i morse, på sammanträdet med regionstyrelsen, i samtalet med kollegor eller på nyhetshemsidor sett en enda referens till att det idag är World Aids Day (WAD).
Globalt beräknas cirka 36 miljoner människor leva med hiv/aids, varav 5 000 i Sverige, och man kan konstatera att vi är relativt skonade från denna farsot på hemmaplan samtidigt som vi har helt andra möjligheter att erbjuda en bra vård med effektiva läkemedel till dem som ändå drabbas.
Även om vi i ett globalt perspektiv är lite drabbade och har goda förutsättningar så lever de 5 000 med hiv/aids i Sverige med fördomar, stigmatisering och diskriminering. Temat för årets svenska WAD-kampanj är just "Jag lever med hiv och dina fördomar". Rädslan och diskrimineringen grundar sig ofta i okunskap och därför är World Aids Day viktig för att upplysa och rikta fokus mot ett viktigt problem i samhället, samtidigt som vi får chansen att ge upplysning om riskerna farorna för att drabbas av hiv eller andra infektioner som också kan smitta via bland annat sexuella kontakter eller via sprutor mellan missbrukare.
Det globala problemet med hiv/aids är trots allt det stora problemet, och det är påfallande hur relativt lite det så kallade världssamfundet ändå gör för att bidra till att hindra smittspridning och hjälpa dem som redan har drabbats, även om hjälpen och stödet de senaste åren trots allt blivit bättre vad gäller t ex tillgång till läkemedel.
För att avslutningsvis ändå göra en form av övergång till dagens sammanträde med regionstyrelsen så hade vi på eftermiddagen en intressant återrapportering från Sahlgrenska International Care om det uppdrag de fick för två år sedan med att förmedla utrangerat gods från regionens hälso- och sjukvård till utvecklingsländer som får ett lyft i sin sjukvård genom att få tillgång till den utrustning som vi inte längre behöver.
Värdet av det gods vi utrangerar årligen beräknas uppgå till cirka en miljard kronor. Av detta lyckas vi förmedla en bråkdel till sjukvårdskliniker i bland annat Etiopien och Sudan via Human Bridge som vi samarbetar med. Jag är övertygad om att vi kan göra mer för att de sängar, rullstolar, kläder, mikroskop, droppställningar med mera som vi anser är uttjänta i vår organisation, men som fortfarande är fungerande, kan komma andra till del för att skapa en drägligare tillvaro på sjukvårdsinrättningar i andra länder och på andra kontinenter som drabbats mycket hårdare av bland annat hiv/aids-katastrofen.
Om detta borde vi ha tänkt och talat mycket mer om denna dag.
Globalt beräknas cirka 36 miljoner människor leva med hiv/aids, varav 5 000 i Sverige, och man kan konstatera att vi är relativt skonade från denna farsot på hemmaplan samtidigt som vi har helt andra möjligheter att erbjuda en bra vård med effektiva läkemedel till dem som ändå drabbas.
Även om vi i ett globalt perspektiv är lite drabbade och har goda förutsättningar så lever de 5 000 med hiv/aids i Sverige med fördomar, stigmatisering och diskriminering. Temat för årets svenska WAD-kampanj är just "Jag lever med hiv och dina fördomar". Rädslan och diskrimineringen grundar sig ofta i okunskap och därför är World Aids Day viktig för att upplysa och rikta fokus mot ett viktigt problem i samhället, samtidigt som vi får chansen att ge upplysning om riskerna farorna för att drabbas av hiv eller andra infektioner som också kan smitta via bland annat sexuella kontakter eller via sprutor mellan missbrukare.
Det globala problemet med hiv/aids är trots allt det stora problemet, och det är påfallande hur relativt lite det så kallade världssamfundet ändå gör för att bidra till att hindra smittspridning och hjälpa dem som redan har drabbats, även om hjälpen och stödet de senaste åren trots allt blivit bättre vad gäller t ex tillgång till läkemedel.
För att avslutningsvis ändå göra en form av övergång till dagens sammanträde med regionstyrelsen så hade vi på eftermiddagen en intressant återrapportering från Sahlgrenska International Care om det uppdrag de fick för två år sedan med att förmedla utrangerat gods från regionens hälso- och sjukvård till utvecklingsländer som får ett lyft i sin sjukvård genom att få tillgång till den utrustning som vi inte längre behöver.
Värdet av det gods vi utrangerar årligen beräknas uppgå till cirka en miljard kronor. Av detta lyckas vi förmedla en bråkdel till sjukvårdskliniker i bland annat Etiopien och Sudan via Human Bridge som vi samarbetar med. Jag är övertygad om att vi kan göra mer för att de sängar, rullstolar, kläder, mikroskop, droppställningar med mera som vi anser är uttjänta i vår organisation, men som fortfarande är fungerande, kan komma andra till del för att skapa en drägligare tillvaro på sjukvårdsinrättningar i andra länder och på andra kontinenter som drabbats mycket hårdare av bland annat hiv/aids-katastrofen.
Om detta borde vi ha tänkt och talat mycket mer om denna dag.
Patientens ställning
I slutet av förra veckan meddelade socialdepartementet att regeringen fattat tre beslut för att stärka patientens ställning i vården. I detta fall handlar det främst om bemötande, delaktighet och patientsäkerhet.
- insatser för att ge patienter ett bra och respektfullt bemötande i samband med vårdskada samt inflytande i patientsäkerhetsarbetet
- en patienthandbok för både patienter och vårdpersonal
- en nationell patientenkät
Det är goda och viktiga ambitioner som regeringen har på detta område, men när det kommer åtgärderna blir det rätt tydligt hur svårt en regering ändå har att agera i frågor som ytterst ligger hos sjukvårdshuvudmännen i regioner och landsting.
För ett bra och respektfullt bemötande i samband med vårdskada får Sveriges kommuner och landsting (SKL) 5 miljoner kronor "för att genomföra insatser" och "ta fram metoder och modeller" och även "innefatta informationsmaterial"
Patienthandboken tycker jag också är en bra idé. Återigen ska en räcka intressenter i den svenska sjukvården som Socialstyrelsen, SKL, Sjukvårdsrådgivningen, patientorganisationer med flera ta fram ett förslag till en patienthandbok för "att stärka patientens ställning genom att ge förbättrade möjligheter för patienten att vara delaktig i den egna vården".
Det känns onekligen som ett lite luddigt och svårfångat område. Blir det ett vettigt informationsmaterial eller innebär det ökad administration och byråkrati i vården? Jag är definitivt beredd att ge det en chans - i alla fall fram till 30 april då uppdragets första fas ska rapporteras.
Till sist anslår regeringen 10 miljoner kronor till SKL för att under 2010 genomföra en Nationell patientenkät inom den specialiserade vården. "Områden som kommer att mätas i enkäten är till exempel bemötande, information, tillgänglighet, delaktighet och upplevd nytta.", skriver regeringen i sitt pressmeddelande.
Resan med en nationell patientenkät har varit lång. Flera landsting har, inte minst av kostnadsskäl, varit skeptiska till införandet. Det är möjligt att regeringens satsning nu tar bort det argumentet. Den kritik som jag själv har riktat mot den nationella patientenkäten har snarare bestått i att den riskerar att mäta för sällan (vartannat år) för att i verksamheten kunna dra några slutsatser om man har förbättrat sig eller inte. Ska patientenkäter göra nytta i verksamheten krävs att personal får någon form av kontinuerlig feedback för att kunna avgöra om de åtgärder som de förhoppningsvis vidtagit har gett någon effekt eller inte.
Regeringen lyfter viktiga och angelägna frågor för vårdens utveckling, men jag är ändå skeptisk till om de tre åtgärder som de nu tagit initiativ till verkligen kommer att medföra någon egentlig skillnad på sikt.
- insatser för att ge patienter ett bra och respektfullt bemötande i samband med vårdskada samt inflytande i patientsäkerhetsarbetet
- en patienthandbok för både patienter och vårdpersonal
- en nationell patientenkät
Det är goda och viktiga ambitioner som regeringen har på detta område, men när det kommer åtgärderna blir det rätt tydligt hur svårt en regering ändå har att agera i frågor som ytterst ligger hos sjukvårdshuvudmännen i regioner och landsting.
För ett bra och respektfullt bemötande i samband med vårdskada får Sveriges kommuner och landsting (SKL) 5 miljoner kronor "för att genomföra insatser" och "ta fram metoder och modeller" och även "innefatta informationsmaterial"
Patienthandboken tycker jag också är en bra idé. Återigen ska en räcka intressenter i den svenska sjukvården som Socialstyrelsen, SKL, Sjukvårdsrådgivningen, patientorganisationer med flera ta fram ett förslag till en patienthandbok för "att stärka patientens ställning genom att ge förbättrade möjligheter för patienten att vara delaktig i den egna vården".
Det känns onekligen som ett lite luddigt och svårfångat område. Blir det ett vettigt informationsmaterial eller innebär det ökad administration och byråkrati i vården? Jag är definitivt beredd att ge det en chans - i alla fall fram till 30 april då uppdragets första fas ska rapporteras.
Till sist anslår regeringen 10 miljoner kronor till SKL för att under 2010 genomföra en Nationell patientenkät inom den specialiserade vården. "Områden som kommer att mätas i enkäten är till exempel bemötande, information, tillgänglighet, delaktighet och upplevd nytta.", skriver regeringen i sitt pressmeddelande.
Resan med en nationell patientenkät har varit lång. Flera landsting har, inte minst av kostnadsskäl, varit skeptiska till införandet. Det är möjligt att regeringens satsning nu tar bort det argumentet. Den kritik som jag själv har riktat mot den nationella patientenkäten har snarare bestått i att den riskerar att mäta för sällan (vartannat år) för att i verksamheten kunna dra några slutsatser om man har förbättrat sig eller inte. Ska patientenkäter göra nytta i verksamheten krävs att personal får någon form av kontinuerlig feedback för att kunna avgöra om de åtgärder som de förhoppningsvis vidtagit har gett någon effekt eller inte.
Regeringen lyfter viktiga och angelägna frågor för vårdens utveckling, men jag är ändå skeptisk till om de tre åtgärder som de nu tagit initiativ till verkligen kommer att medföra någon egentlig skillnad på sikt.
Stämma utan närvaro
Årets medicinska riksstämma pågår just nu i Älvsjö utanför Stockholm. Svenska Läkaresällskapets årliga stora medicinska konferens är landets största magnet för att samla intressenter i den svenska hälso- och sjukvården. Mängder med symposier, seminarier, gästföreläsare, posterutställningar, 150-talet monterutställare.
Den medicinska riksstämman är med andra ord en viktig mötesplats för peroner involverade i den svenska sjukvården. Även om många av de symposier och seminarier som arrangeras behandlar ämnet som ligger klart bortom fattningsförmågan för mig som politiskt förtroendevald så finns det alltid många intressanta aktiviteter att delta i, och det ger framför allt en möjlighet att träffa människor från professionen, industrin och andra närstående till sjukvården.
Tyvärr kommer årets medicinska riksstämma att avlöpa utan min närvaro. Nu tror jag inte att någon hade noterat just min frånvaro, om jag inte hade skrivit dessa rader, och jag tror inte heller att saknaden kommer att vara så stor hos någon annan än hos mig själv. Jag hade gärna varit där för att just lära mig mer via seminarier och möten med andra människor.
Under de år som jag varit ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) har riksstämman aldrig riktigt kommit med i planeringen förrän en bit in på hösten, och då har kalendern i allmänhet redan varit fulltecknad, så även i år. Även om det går att stöka om i kalendern så är det svårare de udda åren när stämman arrangeras i Stockholm. 2010 kommer stämman tillbaka till Göteborg och då brukar det bli enklare.
Temat för årets stämma är "Ökad kunskap och klokare vård - för patientens bästa" och temat nästa år är "Jämlik vård". Det är teman som glädjer en God Vård-entusiast. Årets tema tangerar i princip alla sex ledstjärnorna för God Vård, men framför allt en kunskapsbaserad vård och en patientfokuserad vård. Nästa års tema är klockrent ledstjärnan om en jämlik hälso- och sjukvård. Jag tycker det är bra att Läkaresällskapet har valt dessa teman så att dessa synsätt på djupet kan genomsyra diskussion och utveckling av svensk hälso- och sjukvård.
Nästa år är det dags för medicinsk riksstämma i Göteborg igen och datumen är nu noterade i min kalender, 1-3 december. Jag noterar också att alla tre dagarna redan delvis är uppbokade med sammanträden med HSU på onsdagen, brukarsamverkan med handikapporganisationerna på torsdagen och partistyrelsen i Stockholm på fredagen. Det kommer att bli en fråga om prioriteringar, och en fråga om jag fortfarande har dessa politiska uppdrag när vi befinner oss i december nästa år.
Den medicinska riksstämman är med andra ord en viktig mötesplats för peroner involverade i den svenska sjukvården. Även om många av de symposier och seminarier som arrangeras behandlar ämnet som ligger klart bortom fattningsförmågan för mig som politiskt förtroendevald så finns det alltid många intressanta aktiviteter att delta i, och det ger framför allt en möjlighet att träffa människor från professionen, industrin och andra närstående till sjukvården.
Tyvärr kommer årets medicinska riksstämma att avlöpa utan min närvaro. Nu tror jag inte att någon hade noterat just min frånvaro, om jag inte hade skrivit dessa rader, och jag tror inte heller att saknaden kommer att vara så stor hos någon annan än hos mig själv. Jag hade gärna varit där för att just lära mig mer via seminarier och möten med andra människor.
Under de år som jag varit ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) har riksstämman aldrig riktigt kommit med i planeringen förrän en bit in på hösten, och då har kalendern i allmänhet redan varit fulltecknad, så även i år. Även om det går att stöka om i kalendern så är det svårare de udda åren när stämman arrangeras i Stockholm. 2010 kommer stämman tillbaka till Göteborg och då brukar det bli enklare.
Temat för årets stämma är "Ökad kunskap och klokare vård - för patientens bästa" och temat nästa år är "Jämlik vård". Det är teman som glädjer en God Vård-entusiast. Årets tema tangerar i princip alla sex ledstjärnorna för God Vård, men framför allt en kunskapsbaserad vård och en patientfokuserad vård. Nästa års tema är klockrent ledstjärnan om en jämlik hälso- och sjukvård. Jag tycker det är bra att Läkaresällskapet har valt dessa teman så att dessa synsätt på djupet kan genomsyra diskussion och utveckling av svensk hälso- och sjukvård.
Nästa år är det dags för medicinsk riksstämma i Göteborg igen och datumen är nu noterade i min kalender, 1-3 december. Jag noterar också att alla tre dagarna redan delvis är uppbokade med sammanträden med HSU på onsdagen, brukarsamverkan med handikapporganisationerna på torsdagen och partistyrelsen i Stockholm på fredagen. Det kommer att bli en fråga om prioriteringar, och en fråga om jag fortfarande har dessa politiska uppdrag när vi befinner oss i december nästa år.
Tillgång till sjukvård
Jag bloggade i förmiddags om hälso- och sjukvårdens Öppna Jämförelser 2009 och har under dagens regionfullmäktigeförhandlingar bättre hunnit ta del av de 124 olika jämförelserna i Öppna Jämförelser. Det finns en hel del intressant i rapporten att fördjupa sig ytterligare i, och man får också en och annan aha-upplevelse liksom en del myror i huvudet kopplat till vissa områden.
Jag inser också att vissa av måtten som finns i Öppna Jämförelser är lättare än andra att påverka på kort sikt än andra. Vissa av måtten kan vi (eller snarare vårdpersonalen) påverka med direkta insatser, medan andra mått är baserade på enkäter/intervjuer där det är invånarnas bedömningar som avgör hur de uppfattar den vård vi erbjuder i landsting och regioner.
Ofta lever vi med bilden av en otillräcklig sjukvård som inte förmår att motsvara invånarnas behov och/eller efterfrågan på hälso- och sjukvård. Det är mot den bakgrunden väldigt glädjande att invånarnas förtroende för hälso- och sjukvården stadigt ökar, liksom den andel som i Vårdbarometerns undersökning helt eller delvis instämmer i påståendet påståendet "att de har tillgång till den sjukvård de behöver".
Nedanstående diagram illustrerar hur den andelen under de senaste fem åren i landet som helhet har ökat från 69% år 2004 till 77% förra året.
Västra Götalandsregionen ligger fortfarande två procentenheter under de nationella siffrorna men vår utveckling (under den tid som jag varit ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet) 2004-2008 har gått från 64% instämmande till 75% instämmande.
Jag inser också att vissa av måtten som finns i Öppna Jämförelser är lättare än andra att påverka på kort sikt än andra. Vissa av måtten kan vi (eller snarare vårdpersonalen) påverka med direkta insatser, medan andra mått är baserade på enkäter/intervjuer där det är invånarnas bedömningar som avgör hur de uppfattar den vård vi erbjuder i landsting och regioner.
Ofta lever vi med bilden av en otillräcklig sjukvård som inte förmår att motsvara invånarnas behov och/eller efterfrågan på hälso- och sjukvård. Det är mot den bakgrunden väldigt glädjande att invånarnas förtroende för hälso- och sjukvården stadigt ökar, liksom den andel som i Vårdbarometerns undersökning helt eller delvis instämmer i påståendet påståendet "att de har tillgång till den sjukvård de behöver".
Nedanstående diagram illustrerar hur den andelen under de senaste fem åren i landet som helhet har ökat från 69% år 2004 till 77% förra året.
Västra Götalandsregionen ligger fortfarande två procentenheter under de nationella siffrorna men vår utveckling (under den tid som jag varit ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet) 2004-2008 har gått från 64% instämmande till 75% instämmande.
Öppna jämförelser 2009
Igår presenterades den fjärde versionen av hälso- och sjukvårdens Öppna jämförelser. Öppna Jämförelser 2009 är ett viktigt dokument för hälso- och sjukvårdens utveckling. I Öppna Jämförelser rangordnas de 21 sjukvårdshuvudmännen utifrån uppnådde resultat mätt med en lång rad indikatorer. De sju bästa landstingen och regionerna blir gröna, de mellersta sju blir gula och de sju regioner/landsting som når sämst resultat blir rödmarkerade.
Vän av ordning kan invända mot detta förenklade sätt att presentera och rangordna landstingen och regionerna, och visst är det en förenkling av verkligheten, men förenklingar behöver inte alltid vara fel. Det ger en antydan om något även om det kan kännas knepigt att för några indikatorer ligga över rikssnittet men ändå tillhöra de sju regioner och landsting med sämst resultat.
Västra Götalandsregionen är klart överrepresenterade i den gula kategorin. Vi har 19% gröna markeringar, 36% röda och hela 45% gula. Vid en snabb anblick på våra stora vänner i Stockholm och Skåne tycks de också vara överrepresenterade i den gula kategorin. Det är egentligen inget konstigt då vi som stora sjukvårdshuvudmän påverkar snittet rätt bra, vi har många enheter och är några riktigt bra, några lite sämre och fler medelbra så hamnar vi lätt i det gula spannet.
Jag vill dock understryka att det inte finns någon naturlag som säger att vi ska vara överrepresenterade i den kategorin. Jag är fullt övertygad om att det är möjligt för Västra Götalandsregionen att ingå i den bästa tredjedelen för egentligen alla kategorier, och det är den ambitionen vi arbetar efter.
Bäst i landet
Förutom den relativa jämförelsen som görs mellan landstingens resultat så innehåller årets Öppna Jämförelser också en jämförelse med föregående år i fråga om de faktiska resultaten. 145 sådana faktiska jämförelser görs i årets Öppna Jämförelser, och Västra Götalandsregionen är den region/landsting som presterar flest bättre faktiska resultat 2009 jämfört med 2008. Eftersom innehållet i Öppna Jämförelser utökas, förändras och modifieras mellan åren så går det inte att jämföra allt mellan de olika rapporterna.
Västra Götalandsregionen visar på flest faktiskt bättre resultat jämfört med året innan. På 124 av 145 mätpunkter uppvisar Västra Götalandsregionen bättre resultat i årets jämförelse i förhållande till förra årets Öppna Jämförelser.
Intressant att notera i det sammanhanget är att de som kommer närmast efter oss i "egen förbättring" är de andra två stora regionerna. Skåne med 117 förbättringspunkter och Stockholm med 116 förbättringspunkter. Om det är en slump att de är de tre stora som förbättrats sig inom flest områden eller om det står för något annat tror jag vi får avvakta med att analyser innan vi ser en sådan långsiktig trend. Det kan ju vara så att större regioner inte blir lika kännbara för mindre förändringar vid ett exempelvis ett enskilt sjukhus som kan leda till försämringar för ett mindre landsting.
Samma utmaningar
Regionens röda områden är i årets Öppna Jämförelser desamma som tidigare år. Det handlar om läkemedel och delar av hjärtsjukvården.
Jag har ofta bloggat om just läkemedelsfrågan och för drygt ett år sedan gjorde jag denna analys om det jag kallar regionens läkemedelsparadox. Vad som är glädjande är att vi förbättrat våra faktiska resultat kopplat till i princip alla läkemedelsindikatorer, även om vi relativt sett fortfarande tillhör den röda kategorin och att vi har ett fortsatt stort arbete framför oss. Det händer mycket positivt just nu och jag ser med tillförsikt an mot framtiden.
Även problemen inom hjärtsjukvården är sedan tidigare identifierade i såväl våra egna verksamhetsanalyser som i tidigare Öppna Jämförelser. Inom hjärtsjukvården är det bland annat dålig följsamhet till läkemedelsrekommendationer som ligger bakom de svaga resultaten. Jag har dock signaler på att vi även inom hjärtsjukvården nu ser klara förbättringar när vi mäter i realtid och följer upp resultaten per det tredje kvartalet 2009.
Om detta kommer vi dock inte att kunna läsa om i Öppna Jämförelser förrän i den rapport som kommer om ett år.
Vän av ordning kan invända mot detta förenklade sätt att presentera och rangordna landstingen och regionerna, och visst är det en förenkling av verkligheten, men förenklingar behöver inte alltid vara fel. Det ger en antydan om något även om det kan kännas knepigt att för några indikatorer ligga över rikssnittet men ändå tillhöra de sju regioner och landsting med sämst resultat.
Västra Götalandsregionen är klart överrepresenterade i den gula kategorin. Vi har 19% gröna markeringar, 36% röda och hela 45% gula. Vid en snabb anblick på våra stora vänner i Stockholm och Skåne tycks de också vara överrepresenterade i den gula kategorin. Det är egentligen inget konstigt då vi som stora sjukvårdshuvudmän påverkar snittet rätt bra, vi har många enheter och är några riktigt bra, några lite sämre och fler medelbra så hamnar vi lätt i det gula spannet.
Jag vill dock understryka att det inte finns någon naturlag som säger att vi ska vara överrepresenterade i den kategorin. Jag är fullt övertygad om att det är möjligt för Västra Götalandsregionen att ingå i den bästa tredjedelen för egentligen alla kategorier, och det är den ambitionen vi arbetar efter.
Bäst i landet
Förutom den relativa jämförelsen som görs mellan landstingens resultat så innehåller årets Öppna Jämförelser också en jämförelse med föregående år i fråga om de faktiska resultaten. 145 sådana faktiska jämförelser görs i årets Öppna Jämförelser, och Västra Götalandsregionen är den region/landsting som presterar flest bättre faktiska resultat 2009 jämfört med 2008. Eftersom innehållet i Öppna Jämförelser utökas, förändras och modifieras mellan åren så går det inte att jämföra allt mellan de olika rapporterna.
Västra Götalandsregionen visar på flest faktiskt bättre resultat jämfört med året innan. På 124 av 145 mätpunkter uppvisar Västra Götalandsregionen bättre resultat i årets jämförelse i förhållande till förra årets Öppna Jämförelser.
Intressant att notera i det sammanhanget är att de som kommer närmast efter oss i "egen förbättring" är de andra två stora regionerna. Skåne med 117 förbättringspunkter och Stockholm med 116 förbättringspunkter. Om det är en slump att de är de tre stora som förbättrats sig inom flest områden eller om det står för något annat tror jag vi får avvakta med att analyser innan vi ser en sådan långsiktig trend. Det kan ju vara så att större regioner inte blir lika kännbara för mindre förändringar vid ett exempelvis ett enskilt sjukhus som kan leda till försämringar för ett mindre landsting.
Samma utmaningar
Regionens röda områden är i årets Öppna Jämförelser desamma som tidigare år. Det handlar om läkemedel och delar av hjärtsjukvården.
Jag har ofta bloggat om just läkemedelsfrågan och för drygt ett år sedan gjorde jag denna analys om det jag kallar regionens läkemedelsparadox. Vad som är glädjande är att vi förbättrat våra faktiska resultat kopplat till i princip alla läkemedelsindikatorer, även om vi relativt sett fortfarande tillhör den röda kategorin och att vi har ett fortsatt stort arbete framför oss. Det händer mycket positivt just nu och jag ser med tillförsikt an mot framtiden.
Även problemen inom hjärtsjukvården är sedan tidigare identifierade i såväl våra egna verksamhetsanalyser som i tidigare Öppna Jämförelser. Inom hjärtsjukvården är det bland annat dålig följsamhet till läkemedelsrekommendationer som ligger bakom de svaga resultaten. Jag har dock signaler på att vi även inom hjärtsjukvården nu ser klara förbättringar när vi mäter i realtid och följer upp resultaten per det tredje kvartalet 2009.
Om detta kommer vi dock inte att kunna läsa om i Öppna Jämförelser förrän i den rapport som kommer om ett år.
