Privatvård en bluffmarknad?
Hade egentligen tänk ägna dagens blogginlägg (när jag äntligen fått lite tid till att blogga) åt en av förra veckans nyhet om vårdgarantin har en baksida, men efter dagens huvudnyhet i radions Morgon-Ekot om att "privata vårdgivare lurar landstingen" så blir det istället dagens huvudnummer, och jag får återkomma till frågan om vårdgarantins baksida.
Dagens första nyhet när satte på radion i bilen i morse handlade om att privata vårdgivare fuskar med redovisningen till landstingen för att tillskansa sig mer ersättning än vad de är berättigade till. Det framgick inte helt och hållet av inslaget, men jag uppfattar att det handlar om läkare och sjukgymnaster som arbetar enligt den så kallade nationella taxan. Det förekommer exempel på registrering av åtgärder som mer komplicerade än vad de egentligen är, om registrering av besök som aldrig ägt rum och om registrering av samma besök två eller fler gånger.
Radions Ekoredaktion gör beräkningen att detta svindleri kan uppgå till 100-120 miljoner kronor per år i landet. Med tanke på att sjukvården i totalt omsätter upp emot en kvarts biljon, ca 230 miljarder kronor så är det en relativt liten del av sjukvårdens samlade resurser, men samtidigt är drygt 100 miljoner kronor naturligtvis en väldigt massa pengar att förlora på fusk till vårdgivare på nationella taxan. Det är rent ut sagt för jävligt.
Att en och annan felregistrering kan göras har jag full förståelse för, men ett systematiskt utnyttjande för att lura till sig mer ersättning än man har rätt till är för jävligt. Det är för jävligt att några privata vårdgivare (för jag vill både tro och hävda att de är en relativt liten minoritet av de privata vårdgivarna) förstör för alla andra privata vårdgivare och stämplar dem som fuskare. Det blir inte lättare för oss som gärna ser en mångfald av vårdgivare att tala om det positiva med detta när hela den privata vårdgivarbranschen riskerar att stämplas som fuskare som skor sig på systemet.
Egentligen är dagens nyhet inte någon nyhet. Ett antal läkare har tidigare dömts för fusk med redovisningarna runt om i landet, också i Västra Götaland. Sammanställningen och beräkningen av omfattningen av fusket är möjligen en nyhet, men framför allt aktualiserar det på nytt frågan om den nationella taxan. Den nationella taxan ger i princip läkare eller sjukgymnaster som har tillstånd att arbeta enligt lagarna LOL eller LOS fri dragningsrätt gentemot landsting. Vi kan inte ställa krav på vilken vård de ska bedriva eller vilka patientgrupper de ska prioritera, och det finns svårigheter i att göra uppföljningar.
Den nationella taxan har aldrig varit älskad av landstingspolitiker av just skälet att vi egentligen inte riktigt vet vad vi får för pengarna. Att vissa individer dessutom väljer att utnyttja dessa luckor i styrnings- och granskningsmöjligheten för egen vinning gör väl inga av oss mer positiva till nationella taxan. Med upphandling enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) eller enligt lagen om valfrihetssystem (LOV) som vi har i primärvården så får vi som finansiär helt andra möjligheter att både styra, granska och följa upp vad privata vårdgivare gör.
För att försöka besvara frågan i rubriken så är privat vård inte en bluffmarknad. Däremot så finns det bluffare inom den privata vården och störst möjlighet att bluffa finns hos dem som verkar enligt den nationella taxan. Jag tycker det är hög tid att ordentligt strama upp reglerna kring den nationella taxan, eller rent av överväga om den ska finnas kvar över huvud taget.
Dagens första nyhet när satte på radion i bilen i morse handlade om att privata vårdgivare fuskar med redovisningen till landstingen för att tillskansa sig mer ersättning än vad de är berättigade till. Det framgick inte helt och hållet av inslaget, men jag uppfattar att det handlar om läkare och sjukgymnaster som arbetar enligt den så kallade nationella taxan. Det förekommer exempel på registrering av åtgärder som mer komplicerade än vad de egentligen är, om registrering av besök som aldrig ägt rum och om registrering av samma besök två eller fler gånger.
Radions Ekoredaktion gör beräkningen att detta svindleri kan uppgå till 100-120 miljoner kronor per år i landet. Med tanke på att sjukvården i totalt omsätter upp emot en kvarts biljon, ca 230 miljarder kronor så är det en relativt liten del av sjukvårdens samlade resurser, men samtidigt är drygt 100 miljoner kronor naturligtvis en väldigt massa pengar att förlora på fusk till vårdgivare på nationella taxan. Det är rent ut sagt för jävligt.
Att en och annan felregistrering kan göras har jag full förståelse för, men ett systematiskt utnyttjande för att lura till sig mer ersättning än man har rätt till är för jävligt. Det är för jävligt att några privata vårdgivare (för jag vill både tro och hävda att de är en relativt liten minoritet av de privata vårdgivarna) förstör för alla andra privata vårdgivare och stämplar dem som fuskare. Det blir inte lättare för oss som gärna ser en mångfald av vårdgivare att tala om det positiva med detta när hela den privata vårdgivarbranschen riskerar att stämplas som fuskare som skor sig på systemet.
Egentligen är dagens nyhet inte någon nyhet. Ett antal läkare har tidigare dömts för fusk med redovisningarna runt om i landet, också i Västra Götaland. Sammanställningen och beräkningen av omfattningen av fusket är möjligen en nyhet, men framför allt aktualiserar det på nytt frågan om den nationella taxan. Den nationella taxan ger i princip läkare eller sjukgymnaster som har tillstånd att arbeta enligt lagarna LOL eller LOS fri dragningsrätt gentemot landsting. Vi kan inte ställa krav på vilken vård de ska bedriva eller vilka patientgrupper de ska prioritera, och det finns svårigheter i att göra uppföljningar.
Den nationella taxan har aldrig varit älskad av landstingspolitiker av just skälet att vi egentligen inte riktigt vet vad vi får för pengarna. Att vissa individer dessutom väljer att utnyttja dessa luckor i styrnings- och granskningsmöjligheten för egen vinning gör väl inga av oss mer positiva till nationella taxan. Med upphandling enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) eller enligt lagen om valfrihetssystem (LOV) som vi har i primärvården så får vi som finansiär helt andra möjligheter att både styra, granska och följa upp vad privata vårdgivare gör.
För att försöka besvara frågan i rubriken så är privat vård inte en bluffmarknad. Däremot så finns det bluffare inom den privata vården och störst möjlighet att bluffa finns hos dem som verkar enligt den nationella taxan. Jag tycker det är hög tid att ordentligt strama upp reglerna kring den nationella taxan, eller rent av överväga om den ska finnas kvar över huvud taget.
Mingeldag på fullmäktige
Inser att jag brukar hinna med att blogga i alla fall när vi regionfullmäktige. Så blev inte fallet i dag, utan nu är jag hemma sedan en stund. Klockan har hunnit bli drygt sju på kvällen och det har varit en relativt lång dag, trots att det blev ett relativt kort fullmäktigemöte - och ur mitt perspektiv ett ovanligt möte då jag inte var uppe i talarstolen en enda gång. Det fanns en bordlagd interpellation till mig från (v) om VG Primärvård från förra fullmäktigemötet, men den drogs tillbaka då motionären tyckte att frågan tappat delar av sin aktualitet sedan dess. Jag ska också erkänna att jag egentligen borde gjort ett inlägg i debatten om en motion om innovationer och entreprenörskap i vården, men strax före lunch var jag utanför fullmäktigesalen när de kastade om i dagordningen för att hantera regionens årsredovisning efter lunch, så jag var helt enkelt inte på plats när jag skulle gjort mitt inlägg.
Dagen har istället handlat rätt så mycket om minglande utanför fullmäktigesalen. Långpromenad med hälso- och sjukvårdsdirektören på lunchen, kalenderletande tillsammans med några HSU-kollegor för att hitta några mötesdagar framöver, kortare diskussion med en av vårdlobbyisterna som brukar besöka fullmäktiges möten, korta samtal med diverse andra sjukvårdspolitiker om läget i deras nämnd eller styrelse - verksamhetsmässigt och/eller ekonomiskt, samtal med regionstyrelsekollegor om innehåll och ekonomi i den budget som vi ska presentera för regionen om ett par veckor, information från en fullmäktigekollega om hennes syn på ett ärende som snart ska upp för beslut i rikssjukvårdsnämnden, redogörelse av en annan fullmäktigekollegas egna erfarenheter från vården i samband med en röntgenundersökning, fråga från trogen läsare av bloggen om jag egentligen hinner med att blogga eller inte när det nu stundas valrörelse, och det är väl vad jag frågar mig själv också och inser att jag måste skapa lite mer utrymme i planeringen för att hinna med bloggandet - både för min egen skull och för er som är intresserade av att följa utvecklingen.
Jag tror att jag har konstaterat det tidigare i ett inlägg, men ett fullmäktigemöte är så mycket mer än bara behandling av de 20-25 ärenden vi brukar ha uppe för diskussion. 149 fullmäktigeledamöter där nästan alla med de tyngsta regionala uppdragen är med tillsammans med ledande tjänstemän, politiska sekreterare med flera gör det möjligt att diskutera och lösa små och stora problem. Det som ändå slår mig efter en dag när jag "inte gjort någonting" är den enorma informationsmängd som strömmar in och ut, och när jag nu sitter och bloggar kan jag undra vad jag egentligen har lovat någon att göra, vad jag lovat att ta med mig i mitt fortsatta arbete, vad jag sagt som snart kommer att synas i en formell handling eller i ett budgetförslag. Tror att dagens fullmäktigemöte ledde till tre eller fyra nya anteckningar i kalendern över möten eller besök som blivit följd av diskussioner vi fört under dagen.
Det riktas ofta och berättigad kritik mot EU-parlamentet för deras månatliga sessioner i Strassbourg, men ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att vi kanske skulle ha ett två- eller tredagars mingelmöte i månaden istället för alla andra formella sammanträden. Resultatet kanske skulle bli bättre med den beslutsformen, eller är mingeldagarna bara ett viktigt komplement till de formella mötena?
Dagen har istället handlat rätt så mycket om minglande utanför fullmäktigesalen. Långpromenad med hälso- och sjukvårdsdirektören på lunchen, kalenderletande tillsammans med några HSU-kollegor för att hitta några mötesdagar framöver, kortare diskussion med en av vårdlobbyisterna som brukar besöka fullmäktiges möten, korta samtal med diverse andra sjukvårdspolitiker om läget i deras nämnd eller styrelse - verksamhetsmässigt och/eller ekonomiskt, samtal med regionstyrelsekollegor om innehåll och ekonomi i den budget som vi ska presentera för regionen om ett par veckor, information från en fullmäktigekollega om hennes syn på ett ärende som snart ska upp för beslut i rikssjukvårdsnämnden, redogörelse av en annan fullmäktigekollegas egna erfarenheter från vården i samband med en röntgenundersökning, fråga från trogen läsare av bloggen om jag egentligen hinner med att blogga eller inte när det nu stundas valrörelse, och det är väl vad jag frågar mig själv också och inser att jag måste skapa lite mer utrymme i planeringen för att hinna med bloggandet - både för min egen skull och för er som är intresserade av att följa utvecklingen.
Jag tror att jag har konstaterat det tidigare i ett inlägg, men ett fullmäktigemöte är så mycket mer än bara behandling av de 20-25 ärenden vi brukar ha uppe för diskussion. 149 fullmäktigeledamöter där nästan alla med de tyngsta regionala uppdragen är med tillsammans med ledande tjänstemän, politiska sekreterare med flera gör det möjligt att diskutera och lösa små och stora problem. Det som ändå slår mig efter en dag när jag "inte gjort någonting" är den enorma informationsmängd som strömmar in och ut, och när jag nu sitter och bloggar kan jag undra vad jag egentligen har lovat någon att göra, vad jag lovat att ta med mig i mitt fortsatta arbete, vad jag sagt som snart kommer att synas i en formell handling eller i ett budgetförslag. Tror att dagens fullmäktigemöte ledde till tre eller fyra nya anteckningar i kalendern över möten eller besök som blivit följd av diskussioner vi fört under dagen.
Det riktas ofta och berättigad kritik mot EU-parlamentet för deras månatliga sessioner i Strassbourg, men ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att vi kanske skulle ha ett två- eller tredagars mingelmöte i månaden istället för alla andra formella sammanträden. Resultatet kanske skulle bli bättre med den beslutsformen, eller är mingeldagarna bara ett viktigt komplement till de formella mötena?
Vårdbyggnadsforskning
Jag har tillbringat förmiddagen på Chalmers i Göteborg, innan plikterna på det nationella planet placerat mig på tåget till Stockholm för några dagars diverse möten i Stockholm. Orsaken till mitt besök på Chalmers var en grundarkonferens för det nybildade Centrum för vårdbyggnadsforskning.
Jag var en av åtta olika representanter, eller intressenter om man så vill, som höll var sin inledande apell i samband med denna konferens. Vårdbyggnadsforskning är spännande, intressant och inte minst viktigt för en region som varje år investerar drygt en miljard kronor i nybyggda vårdbyggnader. Det finns redan kunskap inom området som vi nyttjar när vi formar nya lokaler och sjukhusbyggnader, men det finns betydligt mer som vi behöver veta, och vi behöver - även på detta område - bli bättre på att överföra forskningsresultat till praktisk tillämpning i vardagen när vi fattar beslut om byggnationer i Västra Götalandsregionen.
I min inledning lyfte jag behovet av att finna ett samband mellan dagens kunskap om byggnationer, arkitektur, design och morgondagens behov av effektiva vårdprocesser. Ingen lätt uppgift, men en spännande utmaning. I och med att nya byggnader kostar så pass mycket så ger de oss en struktur som vi måste förhålla oss till de närmaste 30-50 åren, och ibland betydligt längre än så, och vi måste försöka att ligga i fas med sjukvårdens utveckling. Personligen tror jag att en ökad anpassningsförmåga för byggnader kan vara en viktig ingång då kraven från vårdprocesserna ständigt förändras. Hade vi historiskt inte haft beredskap att förändra våra lokaler utifrån den medicinska utvecklingen hade Sveriges sjukhusstruktur bestått av sanatorier och mentalsjukhus.
Lite halvt ironiskt var det möjligen att dagens grundarkonferens hölls i ett av de hus som Chalmers Tekniska Högskola har tagit över från gamla Vasa sjukhus. Det visar på att det också finns en alternativanvändning av gamla sjukhuslokaler.
För regionen är det nya centrat viktigt för att få fler och bättre svar på frågorna hur vi ska förhålla oss till framtiden vad gäller att bygga 1-patientrum, 2-patientrum eller 4-patientrum. Ställer vårdens art olika krav på vårdbyggnaderna när det gäller psykiatrisk vård eller somatisk vård? Hur väver vi inte alla hållbarhetskrav vi har med ett ändamålsenligt och effektivt vårdbyggande?
Det kommer inte att saknas utmaningar för det nya centrat, och jag har stora förhoppningar om att de också kommer att leverera. För oss i regionen är ingången så pass viktig att jag i samband med konferensen utlovade att ta initiativ till att regionen på olika sätt kan vara beredda att engagera sig för att bygga och utveckla detta center. I vilken form det kan komma att ske får vi föra en fortsatt dialog om.
Jag var en av åtta olika representanter, eller intressenter om man så vill, som höll var sin inledande apell i samband med denna konferens. Vårdbyggnadsforskning är spännande, intressant och inte minst viktigt för en region som varje år investerar drygt en miljard kronor i nybyggda vårdbyggnader. Det finns redan kunskap inom området som vi nyttjar när vi formar nya lokaler och sjukhusbyggnader, men det finns betydligt mer som vi behöver veta, och vi behöver - även på detta område - bli bättre på att överföra forskningsresultat till praktisk tillämpning i vardagen när vi fattar beslut om byggnationer i Västra Götalandsregionen.
I min inledning lyfte jag behovet av att finna ett samband mellan dagens kunskap om byggnationer, arkitektur, design och morgondagens behov av effektiva vårdprocesser. Ingen lätt uppgift, men en spännande utmaning. I och med att nya byggnader kostar så pass mycket så ger de oss en struktur som vi måste förhålla oss till de närmaste 30-50 åren, och ibland betydligt längre än så, och vi måste försöka att ligga i fas med sjukvårdens utveckling. Personligen tror jag att en ökad anpassningsförmåga för byggnader kan vara en viktig ingång då kraven från vårdprocesserna ständigt förändras. Hade vi historiskt inte haft beredskap att förändra våra lokaler utifrån den medicinska utvecklingen hade Sveriges sjukhusstruktur bestått av sanatorier och mentalsjukhus.
Lite halvt ironiskt var det möjligen att dagens grundarkonferens hölls i ett av de hus som Chalmers Tekniska Högskola har tagit över från gamla Vasa sjukhus. Det visar på att det också finns en alternativanvändning av gamla sjukhuslokaler.
För regionen är det nya centrat viktigt för att få fler och bättre svar på frågorna hur vi ska förhålla oss till framtiden vad gäller att bygga 1-patientrum, 2-patientrum eller 4-patientrum. Ställer vårdens art olika krav på vårdbyggnaderna när det gäller psykiatrisk vård eller somatisk vård? Hur väver vi inte alla hållbarhetskrav vi har med ett ändamålsenligt och effektivt vårdbyggande?
Det kommer inte att saknas utmaningar för det nya centrat, och jag har stora förhoppningar om att de också kommer att leverera. För oss i regionen är ingången så pass viktig att jag i samband med konferensen utlovade att ta initiativ till att regionen på olika sätt kan vara beredda att engagera sig för att bygga och utveckla detta center. I vilken form det kan komma att ske får vi föra en fortsatt dialog om.
Ledtider vid akuterna
Under 2009 fastställde regionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) måltal för olika ledtider vid sjukhusens akutmottagningar. Syftet var att förbättra det medicinska omhändertagandet vid sjukhusens akutmottagningar genom att sträva efter en regiongemensam standard. Tillsammans med åtgärder för att också förbättra service och bemötande vid våra akutmottagningar var och är förhoppningen om att bättre kunna leva upp till invånarnas förväntningar och behov i akutsjukvården.
Ibland talas det i den politiska retoriken om att inför ett akutgaranti, precis som andra vårdgarantier. Jag är glad att vi inte har gått i den fällan i Västra Götalandsregionen. För det första är en akutmottagning per definition ett ställe där det aldrig går att garantera någonting. Den som är bedömd att vara i störst behov av resurserna ska ges resurserna först. För det andra ska man vara försiktig med garantiordet. För mig är en garanti en garanti och då måste det finnas någon form av kompensation om sjukhuset inte kan leverera. Vad gäller de "vanliga" vårdgarantierna ska man erbjudas vård vid annat sjukhus i regionen eller i landet om det egna sjukhuset inte klarar av att erbjuda vård i tid. Det är betydligt svårare när man kommer till en akutmottagning. Det är omöjligt att kunna garantera vård inom ledtiderna vid annan akutmottagning i landet med de tider vi talar om.
Även om dessa ledtider är målsättningar och inte några garantier så tar vi inte mindre allvarligt på dem. I dagarna kom den första trovärdiga väntetidsuppföljningen för ledtider vid regionens akutmottagningar per mars. Det är den första med de nya mätinstrument vi har för att följa detta, och bortfallet uppgick till cirka 20-30% beroende på de olika mätpunkterna.
Just för att akutmottagningar är akutmottagningar har vi satt ribban för vad sjukhusen ska uppnå till 90% måluppfyllelse, och vi har tre mått som vi använder oss av.
TTT - Tid till triage. 90% av patienterna ska få en första bedömning (triagering) inom tio minuter från ankomst till akuten för att kunna prioriteras i rätt ordning.
TTL - Tid till läkare. 90% av patienterna ska få träffa en läkare senast inom 90 minuter från ankomst till akuten. (År 2011 skärps denna tidsgräns till 60 minuter)
TGT - Total genomloppstid. 90% av patienterna ska vara färdigutredda och skickade till vårdavdelning eller vara färdigbehandlade och hemskickade inom 5 timmar. (År 2011 skärps denna tidsgräns till 4 timmar)
Vad visar då den första uppföljningen? Ja, den visar att det skiljer sig åt mellan regionens sjukhus, men att inget sjukhus är bäst i alla tre momenten. Det varierar. Uppföljningen visar på att det finns förbättringar i datakvalitet för att dra mer säkra slutsatser och den visar på ett resultat som vi inte kan vara helt nöjda med. Jag hade väl trott på siffrorna i närheten av dem vi nu ser, men hoppats på att de skulle vara ytterligare lite bättre. Jag är dock övertygad om att det faktum att vi nu kan mäta och redovisa detta kommer att driva utvecklingen mot bättre resultat genom att resultaten leder till diskussioner om förändringar i arbetssätt för att förbättra sina resultat.
Skaraborgs Sjukhus är närmast att nå måluppfyllelsen 90% vad gäller antal färdigbehandlade patienter på akuten inom 5 timmar. Under mars lyckas man behandla hela 89% inom det uppsatta måltalet, och det är glädjande att de bästa resultaten nås just i denna kategori som är den som kanske betyder allra mest för den enskilda. Tre av fyra patienter som kom till sjukhusens akutmottagningar under mars var färdigutredda på akuten inom 5 timmar, men det betyder samtidigt att var fjärde patient fick vänta längre än så.
Resultaten för de olika sjukhusen:
Ibland talas det i den politiska retoriken om att inför ett akutgaranti, precis som andra vårdgarantier. Jag är glad att vi inte har gått i den fällan i Västra Götalandsregionen. För det första är en akutmottagning per definition ett ställe där det aldrig går att garantera någonting. Den som är bedömd att vara i störst behov av resurserna ska ges resurserna först. För det andra ska man vara försiktig med garantiordet. För mig är en garanti en garanti och då måste det finnas någon form av kompensation om sjukhuset inte kan leverera. Vad gäller de "vanliga" vårdgarantierna ska man erbjudas vård vid annat sjukhus i regionen eller i landet om det egna sjukhuset inte klarar av att erbjuda vård i tid. Det är betydligt svårare när man kommer till en akutmottagning. Det är omöjligt att kunna garantera vård inom ledtiderna vid annan akutmottagning i landet med de tider vi talar om.
Även om dessa ledtider är målsättningar och inte några garantier så tar vi inte mindre allvarligt på dem. I dagarna kom den första trovärdiga väntetidsuppföljningen för ledtider vid regionens akutmottagningar per mars. Det är den första med de nya mätinstrument vi har för att följa detta, och bortfallet uppgick till cirka 20-30% beroende på de olika mätpunkterna.
Just för att akutmottagningar är akutmottagningar har vi satt ribban för vad sjukhusen ska uppnå till 90% måluppfyllelse, och vi har tre mått som vi använder oss av.
TTT - Tid till triage. 90% av patienterna ska få en första bedömning (triagering) inom tio minuter från ankomst till akuten för att kunna prioriteras i rätt ordning.
TTL - Tid till läkare. 90% av patienterna ska få träffa en läkare senast inom 90 minuter från ankomst till akuten. (År 2011 skärps denna tidsgräns till 60 minuter)
TGT - Total genomloppstid. 90% av patienterna ska vara färdigutredda och skickade till vårdavdelning eller vara färdigbehandlade och hemskickade inom 5 timmar. (År 2011 skärps denna tidsgräns till 4 timmar)
Vad visar då den första uppföljningen? Ja, den visar att det skiljer sig åt mellan regionens sjukhus, men att inget sjukhus är bäst i alla tre momenten. Det varierar. Uppföljningen visar på att det finns förbättringar i datakvalitet för att dra mer säkra slutsatser och den visar på ett resultat som vi inte kan vara helt nöjda med. Jag hade väl trott på siffrorna i närheten av dem vi nu ser, men hoppats på att de skulle vara ytterligare lite bättre. Jag är dock övertygad om att det faktum att vi nu kan mäta och redovisa detta kommer att driva utvecklingen mot bättre resultat genom att resultaten leder till diskussioner om förändringar i arbetssätt för att förbättra sina resultat.
Skaraborgs Sjukhus är närmast att nå måluppfyllelsen 90% vad gäller antal färdigbehandlade patienter på akuten inom 5 timmar. Under mars lyckas man behandla hela 89% inom det uppsatta måltalet, och det är glädjande att de bästa resultaten nås just i denna kategori som är den som kanske betyder allra mest för den enskilda. Tre av fyra patienter som kom till sjukhusens akutmottagningar under mars var färdigutredda på akuten inom 5 timmar, men det betyder samtidigt att var fjärde patient fick vänta längre än så.
Resultaten för de olika sjukhusen:
| Tid till triage: | ||
| Skaraborgs Sjukhus | 83% | |
| NU-sjukvården | 74% | |
| Alingsås lasarett | 63% | |
| Kungälvs sjukhus | 58% | |
| Södra Älvsborgs Sjukhus | 57% | |
| Sahlgrenska Universitetssjukhuset | 56% | |
| Västra Götaland totalt | 64% | |
| Tid till läkare: | ||
| Södra Älvsborgs sjukhus | 79% | |
| Skaraborgs Sjukhus | 66% | |
| Alingsås lasarett | 50% | |
| NU-sjukvården | 49% | |
| Kungälvs sjukhus | 47% | |
| Sahlgrenska Universitetssjukhuset | 43% | |
| Västra Götaland totalt | 51% | |
| Total genomloppstid: | ||
| Skaraborgs Sjukhus | 89% | |
| Kungälvs sjukhus | 83% | |
| Alingsås lasarett | 83% | |
| Sahlgrenska Universitetssjukhuset | 72% | |
| Södra Älvsborgs Sjukhus | 72% | |
| NU-sjukvården | 64% | |
| Västra Götaland totalt | 76% | |
Vårpropositionen
Egentligen är det ju ett rätt märkligt språk vi använder i de politiska kretsarna. Idag har regeringen presenterat sin "Vårproposition". Med tanke på hur väderleken har varit de senaste månaderna hade man ju önskat att regeringen kunnat presentera en proposition om våren mycket tidigare. Nej, vårpropositionen är ju regeringens ekonomiska vårproposition - där regeringen meddelar sina bedömningar av den ekonomiska utvecklingen och "förvarnar" om förslag den kommer att lägga i den riktiga ekonomiska propositionen - Höstpropositionen.
Av vad jag lyckats inhämta under eftermiddagen har väl dagens presentation inte inneburit några nya stora och viktiga besked, och särskilt inte inom hälso- och sjukvårdens område. Det mesta av det bästa har redan presenterats de senaste veckorna för att sprida ut budskapet över tid i syfte att få större genomslag än när allt presenteras på en och samma gång.
Glädjande i vårproppen är att i princip alla ekonomiska nyckeltal för den framtida ekonomiska utvecklingen bedöms så mycket mer positivt idag än när regeringen la sin budgetproposition för innevarande år förra hösten. BNP ökar mer än i tidigare beräkningar, likaså utvecklas andelen sysselsatta och andelen arbetslösa åt rätt håll.
Antalet sysselsatta är en viktig faktor när det gäller kommuner och landsting/regioners skatteunderlag. Utvecklingen av detta skatteunderlag bedöms nu som så positiv att regeringen inte skjuter till några extra pengar till kommun- och landstingssektorn för 2011. Det är svårt att argumentera emot det beslutet i sak, men jag måste erkänna att jag inte trodde att regeringen skulle våga låta bli att göra det fem månader före valet.
När vi just nu sitter i vårt eget budgetarbete i regionen så hade ett antal extra miljoner varit välkomna. Å andra sidan, som jag bloggat om flera gånger tidigare, vill jag inte vara den som står med mössan i hand och väntar på allmosor från riksdag och regering. Vi har ett eget ansvar för vårt ekonomiska läge, och vi har också de senaste åren byggt upp en stark ekonomi i Västra Götalandsregionen som ger oss en egen handlingsfrihet att möta svängningar i konjunkturen.
Inom hälso- och sjukvårdsområdet intet nytt i denna vårproposition, och det kan man väl säga vara på både ont och gott. Det hade ju inte gjort något om regeringen hade haft ökade ambitioner att till exempel stötta utvecklingen av kvalitets- och patientsäkerhetsfrågorna i svensk hälso- och sjukvård. På gott att det inte heller läggs fram några ofinansierade löften som regioner och landsting har att ta ansvar för och genomföra.
Av vad jag lyckats inhämta under eftermiddagen har väl dagens presentation inte inneburit några nya stora och viktiga besked, och särskilt inte inom hälso- och sjukvårdens område. Det mesta av det bästa har redan presenterats de senaste veckorna för att sprida ut budskapet över tid i syfte att få större genomslag än när allt presenteras på en och samma gång.
Glädjande i vårproppen är att i princip alla ekonomiska nyckeltal för den framtida ekonomiska utvecklingen bedöms så mycket mer positivt idag än när regeringen la sin budgetproposition för innevarande år förra hösten. BNP ökar mer än i tidigare beräkningar, likaså utvecklas andelen sysselsatta och andelen arbetslösa åt rätt håll.
Antalet sysselsatta är en viktig faktor när det gäller kommuner och landsting/regioners skatteunderlag. Utvecklingen av detta skatteunderlag bedöms nu som så positiv att regeringen inte skjuter till några extra pengar till kommun- och landstingssektorn för 2011. Det är svårt att argumentera emot det beslutet i sak, men jag måste erkänna att jag inte trodde att regeringen skulle våga låta bli att göra det fem månader före valet.
När vi just nu sitter i vårt eget budgetarbete i regionen så hade ett antal extra miljoner varit välkomna. Å andra sidan, som jag bloggat om flera gånger tidigare, vill jag inte vara den som står med mössan i hand och väntar på allmosor från riksdag och regering. Vi har ett eget ansvar för vårt ekonomiska läge, och vi har också de senaste åren byggt upp en stark ekonomi i Västra Götalandsregionen som ger oss en egen handlingsfrihet att möta svängningar i konjunkturen.
Inom hälso- och sjukvårdsområdet intet nytt i denna vårproposition, och det kan man väl säga vara på både ont och gott. Det hade ju inte gjort något om regeringen hade haft ökade ambitioner att till exempel stötta utvecklingen av kvalitets- och patientsäkerhetsfrågorna i svensk hälso- och sjukvård. På gott att det inte heller läggs fram några ofinansierade löften som regioner och landsting har att ta ansvar för och genomföra.
Utredningsmaterial om Värmland
Jag har tillbringat dagen i Mariestad där styrgruppen för Värmland-Västra Götaland idag mottagit den tjänstemannarapport som vi för ungefär ett år sedan beställde som underlag för det fortsatta arbetet med att utreda förutsättningarna för ett eventuellt samgående mellan Västra Götaland och Värmland att bli en gemensam region.
Jag har bloggat om detta flera gånger tidigare och då bland annat framfört att vi behöver mer underlag innan vi ens kan börja forma en åsikt om det är ett bra eller dåligt förslag att fusionera regionen och landstinget i en gemensam region. Det underlag som vi har fått idag är början på den processen, och jag har lite svårt att uttala mig konkret om underlaget då jag ännu inte fått chansen att läsa allt material.
Kortfattat kan man väl ändå säga att rapporten andas optimism vad gäller möjligheterna med en ny regionbildning, men betonar samtidigt att ingenting faller ut med självklarhet. Det kommer att krävas beslut, vilja, engagemang och ledarskap för att kunna utnyttja de fördelar som en regionförstoring skulle kunna innebära för den geografiska yta som nu diskuteras.
Det slår mig också att det flera gånger i rapporten nämns fördelar med det större befolkningsunderlaget, och här tror jag nog att vi har lite olika perspektiv norr respektive söder om den nuvarande gränsen mellan Värmland och Västra Götaland. Att Västra Götaland skulle växa från 1,5 miljoner invånare till 1,8 miljoner är visserligen en ökning med 20% men inte så oerhört dramatiskt. Det blir det däremot för Värmland som skulle växa från 0,3 miljoner invånare till 1,8 miljoner invånare, en ökning på 500% om jag räknar rätt. På flera sätt går vi in i denna samarbetsdiskussion med lite olika färg på våra linser och med lite olika förutsättningar.
Utredningsrapporten är i grunden en så kallad SWOT-analys där en tänkt framtida regions styrkor, svagheter, möjligheter och hot försöker identifieras. Problemet med en dylik framtidsbeskrivning är att det är relativt lite konkret att förhålla sig till, utan mer av teorier om möjligheter, teorier om styrkor, teorier om svagheter och hot. Nu gäller det att försöka förhålla sig till och bedöma om vi tror att vi har förmåga att utnyttja de möjligheter som i alla fall i teorin är möjliga att nå eller om hoten är sådana att vi inte tror att vi kan dra ytterligare fördelar av en sammanslagning av de båda organisationerna.
Nu ska det läsas rapporter och i början av juni kommer styrgruppen att försöka avge någon form av rekommendation och/eller diskussionsunderlag för fortsättningen och överlämna dessa till partierna i Värmland och Västra Götaland för fortsatta diskussioner så att de nyvalda fullmäktigeförsamlingarna, på båda sidor gränsen, senare i höst får ta ställning till om vi ska fördjupa utredandet med mer av konkreta förhandlingar inför ett eventuellt samgående.
Realism och ledarskap
Så har påskhelg och några dagars skidåkning hållit mig borta från bloggen i lite för många dagar igen. Tänkte i detta inlägg mer reflektera över den politiska rollen än att försöka analysera eller kommentera enskilda händelser eller skeenden i sjukvården.
På väg hem från ett bra brukarsamverkansmöte i Vänersborg med representanter för handikapporganisationerna blev jag nästan barnsligt lycklig när jag hörde USA:s president Barack Obama tala om en kärnvapenfri värld i samband med nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland. För mig som gammal vapenvägrare och i min ungdom med i något som kallades LAMM (Liberalt alternativ mot militarism) så var det befriande att höra "världens ledare" faktiskt våga ta de orden i sin mun. Det är kanske inte en så särskilt realistisk vision, men det är i alla fall en vision som kan skänka visst hopp om mänsklighetens förmåga att göra gott. Det är ledarskap att våga uttala visionen utan att det blir helt patetiskt på grund av den bristande realismen i förslaget. Det är kort sagt ett gott politiskt ledarskap, och världen behöver mer av gott politiskt ledarskap - både i presidentpalats, regeringskanslier och i kommunala nämnder och styrelser.
Världen behöver mer av visioner och politiska ledare som orkar stå upp för dem och driva dem och åtminstone lyckas med att förflytta utvecklingen en bit i rätt riktning mot visionen. Jag har många gånger under de 31 år som gått sedan jag betalade min första medlemsavgift till Folkpartiets Ungdomsförbund varit avundsjuk på dem som fick vara politiskt aktiva för 80-100 år sedan i Sverige, eller i andra länder idag. Så mycket roligare och större det hade fått vara och vara med om att driva och genomföra mer livsavgörande frågor som allmän rösträtt, stora och viktiga sociala reformer som pensionssystem och andra försäkringssystem som liberaler i Sverige gjorde för 80-100 år sedan, och funderar ibland på de futtiga beslut som vi idag fattar för att fila och slipa lite för att ytterligare kunna utveckla välfärden.
Om tankegången ska utvecklas så ska dock inte dagens insatser heller förringas. Ett av alla dessa futtiga beslut för några år sedan handlade om att utöka åldersgränsen både uppåt och nedåt för mammografiscreening. Ingen stor reform i sig, men troligen i bokstavlig mening livsavgörande för några kvinnor varje år. Ett annat av alla dessa futtiga beslut är regelverk för hjälpmedel. Livsavgörande? Nej, inte på samma sätt som med mammografin, men onekligen livspåverkande för många människor, och så kan uppräkningen fortsätta.
Vad jag försöker säga är att jag har kommit till ro med insikten att vad vi gör här och idag i Sverige kan ha stor och viktig betydelse för många människor. Kanske inte för lika många människor som de stora reformerna under första hälften av det förra århundradet, men det är realistiska förändringar och förbättringar som gör livet lite lättare att leva för en del människor och det är också viktigt.
Politiken måste, för att vara bra, leva både i den realistiska världen och genom ett aktivt ledarskap också våga utmana i de större frågorna. Måla visionerna och kämpa för att nå dit.
På väg hem från ett bra brukarsamverkansmöte i Vänersborg med representanter för handikapporganisationerna blev jag nästan barnsligt lycklig när jag hörde USA:s president Barack Obama tala om en kärnvapenfri värld i samband med nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland. För mig som gammal vapenvägrare och i min ungdom med i något som kallades LAMM (Liberalt alternativ mot militarism) så var det befriande att höra "världens ledare" faktiskt våga ta de orden i sin mun. Det är kanske inte en så särskilt realistisk vision, men det är i alla fall en vision som kan skänka visst hopp om mänsklighetens förmåga att göra gott. Det är ledarskap att våga uttala visionen utan att det blir helt patetiskt på grund av den bristande realismen i förslaget. Det är kort sagt ett gott politiskt ledarskap, och världen behöver mer av gott politiskt ledarskap - både i presidentpalats, regeringskanslier och i kommunala nämnder och styrelser.
Världen behöver mer av visioner och politiska ledare som orkar stå upp för dem och driva dem och åtminstone lyckas med att förflytta utvecklingen en bit i rätt riktning mot visionen. Jag har många gånger under de 31 år som gått sedan jag betalade min första medlemsavgift till Folkpartiets Ungdomsförbund varit avundsjuk på dem som fick vara politiskt aktiva för 80-100 år sedan i Sverige, eller i andra länder idag. Så mycket roligare och större det hade fått vara och vara med om att driva och genomföra mer livsavgörande frågor som allmän rösträtt, stora och viktiga sociala reformer som pensionssystem och andra försäkringssystem som liberaler i Sverige gjorde för 80-100 år sedan, och funderar ibland på de futtiga beslut som vi idag fattar för att fila och slipa lite för att ytterligare kunna utveckla välfärden.
Om tankegången ska utvecklas så ska dock inte dagens insatser heller förringas. Ett av alla dessa futtiga beslut för några år sedan handlade om att utöka åldersgränsen både uppåt och nedåt för mammografiscreening. Ingen stor reform i sig, men troligen i bokstavlig mening livsavgörande för några kvinnor varje år. Ett annat av alla dessa futtiga beslut är regelverk för hjälpmedel. Livsavgörande? Nej, inte på samma sätt som med mammografin, men onekligen livspåverkande för många människor, och så kan uppräkningen fortsätta.
Vad jag försöker säga är att jag har kommit till ro med insikten att vad vi gör här och idag i Sverige kan ha stor och viktig betydelse för många människor. Kanske inte för lika många människor som de stora reformerna under första hälften av det förra århundradet, men det är realistiska förändringar och förbättringar som gör livet lite lättare att leva för en del människor och det är också viktigt.
Politiken måste, för att vara bra, leva både i den realistiska världen och genom ett aktivt ledarskap också våga utmana i de större frågorna. Måla visionerna och kämpa för att nå dit.
Läkarutbildning
Idag jublade min vän Staffan Werme (fp), kommunstyrelsens ordförande i Örebro, när högskoleverket gav klartecken för Örebro Universitet att få eximinationsrätt för läkarutbildning. Örebro har under många år drivit på och lobbat för att bli den sjunde orten i landet med läkarutbildning, men deras två tidigare ansökningar har avslagits 2006 och 2008. Nu blev det tredje gången gillt och det är bara att gratulera Örebro, landstinget och universitetet.
Om dagens beslut från högskoleverket också de facto leder till att de kan starta en läkarutbildning vet jag faktiskt inte, eller om det också krävs ett besked eller beslut från regeringen om detta. Örebro har dimensionerat utbildningen för att kunna examinera 60 nya elever varje termin. Det antal platser som idag redan finns vid läkarutbildningarna i Göteborg, Stockholm, Lund, Uppsala, Linköping och Umeå är fördelade på de olika orterna utifrån en något obegriplig fördelningsnyckel. Betyder Örebros nyblivna eximinationsrätt att platser ska omfördelas från de andra lärosätena eller ett nytillskott av utbildningsplatser på läkarutbildningen i Sverige?
Regeringen har redan beslutat om en rätt så kraftig utökning av utbildningsplatserna och jag hoppas att Örebros inträde på denna arenan innebär ytterligare fler utbildningsplatser. Jag har flera gånger tidigare bloggat om bristen i att Sverige inte tagit sitt ansvar och sörjt för vår egen läkarutbildning, utan fått förlita oss på att svenskar studerat till läkare utomlands för att sedan komma hem och jobba, samt på att rekrytera läkare från andra länder och med utbildning i andra länder till att komma till Sverige för att jobba.
Sverige måste ta ansvar för sin egen läkarförsörjning, och även om jag i tidigare inlägg, för två år sedan, varit skeptisk tidigare till ytterligare fler lärosäten så är tiden kanske mogen för ett sjunde universitet att bedriva utbildningen. Orsaken till min tidigare skepticism har varit kvalitetsskäl, men jag har delvis börjat svänga i frågan utifrån att en fortsätt utökning av befintliga utbildningsplatser också kan leda till att kvaliteten urholkas på kvantitetens altare.
Dagens beslut reser också en rad andra frågor - inte minst kopplat till den rapport som vi om någon vecka ska få i arbetsgruppen för Värmland-Västra Götaland. Beslutet eller beskedet om läkarutbildning i Örebro knyter plötsligt samman Värmland (och även Dalarna) mycket tydligare med Örebro vad gäller en mycket central fråga för hälso- och sjukvården. Ökar månne intresset från Örebro för Värmland och Dalarna som tänkbara partners i en framtida region i och med dagens beslut? Ökar intresset i Värmland för att fördjupa sjukvården tillsammans med Örebro istället för med Västra Götaland i och med dagens beslut?
I mitt blogginlägg för två år sedan skrev jag att en läkarutbildning i Örebro var en viktig pusselbit i frågan om hur kartor skulle ritas i Mellansverige. Nu har den pusselbiten förverkligats. Frågan är om det är en pusselbit som gör det enklare att få ihop pusslet eller bara komplicerar det ytterligare?
Om dagens beslut från högskoleverket också de facto leder till att de kan starta en läkarutbildning vet jag faktiskt inte, eller om det också krävs ett besked eller beslut från regeringen om detta. Örebro har dimensionerat utbildningen för att kunna examinera 60 nya elever varje termin. Det antal platser som idag redan finns vid läkarutbildningarna i Göteborg, Stockholm, Lund, Uppsala, Linköping och Umeå är fördelade på de olika orterna utifrån en något obegriplig fördelningsnyckel. Betyder Örebros nyblivna eximinationsrätt att platser ska omfördelas från de andra lärosätena eller ett nytillskott av utbildningsplatser på läkarutbildningen i Sverige?
Regeringen har redan beslutat om en rätt så kraftig utökning av utbildningsplatserna och jag hoppas att Örebros inträde på denna arenan innebär ytterligare fler utbildningsplatser. Jag har flera gånger tidigare bloggat om bristen i att Sverige inte tagit sitt ansvar och sörjt för vår egen läkarutbildning, utan fått förlita oss på att svenskar studerat till läkare utomlands för att sedan komma hem och jobba, samt på att rekrytera läkare från andra länder och med utbildning i andra länder till att komma till Sverige för att jobba.
Sverige måste ta ansvar för sin egen läkarförsörjning, och även om jag i tidigare inlägg, för två år sedan, varit skeptisk tidigare till ytterligare fler lärosäten så är tiden kanske mogen för ett sjunde universitet att bedriva utbildningen. Orsaken till min tidigare skepticism har varit kvalitetsskäl, men jag har delvis börjat svänga i frågan utifrån att en fortsätt utökning av befintliga utbildningsplatser också kan leda till att kvaliteten urholkas på kvantitetens altare.
Dagens beslut reser också en rad andra frågor - inte minst kopplat till den rapport som vi om någon vecka ska få i arbetsgruppen för Värmland-Västra Götaland. Beslutet eller beskedet om läkarutbildning i Örebro knyter plötsligt samman Värmland (och även Dalarna) mycket tydligare med Örebro vad gäller en mycket central fråga för hälso- och sjukvården. Ökar månne intresset från Örebro för Värmland och Dalarna som tänkbara partners i en framtida region i och med dagens beslut? Ökar intresset i Värmland för att fördjupa sjukvården tillsammans med Örebro istället för med Västra Götaland i och med dagens beslut?
I mitt blogginlägg för två år sedan skrev jag att en läkarutbildning i Örebro var en viktig pusselbit i frågan om hur kartor skulle ritas i Mellansverige. Nu har den pusselbiten förverkligats. Frågan är om det är en pusselbit som gör det enklare att få ihop pusslet eller bara komplicerar det ytterligare?
15 minuter hos läkaren?
Jag ska i detta inlägg återkomma till frågan om vårdvalsmodeller i primärvården. Efter riksdagens beslut om att alla regioner och landsting i Sverige ska införa en vårdvalsmodell enligt Lagen om valfrihetssystem (LOV) så har nu samtliga regioner och landsting infört vårdvalsmodeller. Modellerna ser väldigt olika ut i olika delar av landet. I vissa landsting är uppdragen väldigt breda och omfattande och uppfattas av nya vårdgivare som allt för omfattande för att våga/vilja gå in med nya etableringar, i andra landsting ser ersättningssystemen helt annorlunda ut än i t ex grannlandstinget.
Skapar inte detta system med 21 olika vårdvalsmodeller ännu större ojämlikhet i den svenska primärvården? På kort sikt kan det naturligtvis uppfattas som märkligt - inte minst för vårdföretag som funderar på att etablera och starta verksamhet i olika delar av landet. Förespråkare för ökad nationell styrning av hälso- och sjukvården tycker att de fått vatten på sin kvarn när systemen är väldigt spretiga. Jag tror att den spretighet som vi nu ser över några år kommer att utjämnas. Regioner och landsting kommer att se och lära av varandra kring vad som är framgångsfaktorer i olika vårdvalsmodeller och försöka implementera dem på hemmaplan. Vi befinner oss i en form av testbana för vad som fungerar bra. Alternativet hade varit en centralt beslutad modell som ska tillgodose alla de olikheter som finns mellan olika landsting som ju har olika utmaningar och förbättringsområden i primärvården som de försöker åtgärda i sina respektive vårdvalsmodeller.
Även om Vårdval Halland var först ut och har fått stå som exempel för alla andra vårdvalsmodeller så är det ändå vårdvalsmodellen i Stockholm som har diskuterats mest. Det finns flera orsaker till detta. Dels så finns det en redan från början en större politisk polarisering i Stockholm än i övriga landet. Där partierna i stora delar av övriga landet försöker skapa vårdvalsmodeller i konsensus för att skapa trygghet för vårdgivare över tid så präglar konflikt den politiska diskussionen om Vårdval Stockholm.
Jag kan dock inte låta bli att fastna för ett av kraven som levereras.
Landstinget i Stockholm har också valt en ersättningsmodell som i stora stycken skiljer sig från de flesta andra landsting och regioners modeller. Jag ska inte värdera vilka val mina kollegor har gjort i Stockholm, men kan konstatera att de valt en modell med relativt hög andel prestationsbaserad ersättning och att de gjorde det mot bakgrund av analysen att tillgängligheten var för dålig i primärvården innan införandet av Vårdval Stockholm, och de tycks ha lyckats i den ansatsen.
Jag vet att diskussionen i Stockholm pågår hur de kan utveckla sin modell ytterligare, och de ser sig naturligtvis också runt om i landet och försöker samtidigt tänka nytt ur sitt eget perspektiv. I dag avger tre centerpartister i Stockholms läns landsting förslag på förändringar i Vårdval Stockholm via en debattartikel i DN. Jag ska inte recensera de olika förslagen i sig. Det måste ske ur ett Stockholmsperspektiv av personer som har större kunskap om deras vårdval än vad jag har.
Jag kan dock inte låta bli att kommentera ett av förslagen i artikeln där centerpartisterna i Stockholm försöker hitta boten mot kritiken om att den prestationsersatta delen i ersättningssystemet är för hög. Artikelförfattarna skriver:
"I debatten om vårdvalet florerar uppgiften att läkarna eftersträvar många korta besök hellre än att undersöka två hälsoproblem vid samma besök. Utvärderingar som har gjorts har inte kunnat visa någon sådan utveckling. Men vårdgivare som på detta sätt vill skumma grädden i ersättningssystemet kan faktiskt premieras genom nuvarande modell. Centerpartiet vill därför ge en rättighet för patienter till ett femton minuter långt besök. Brott mot denna rättighet ska medföra att patienten inte behöver betala sin patientavgift."
Jag ser att syftet är vällovligt i förslaget, men menar att det vore oerhört kontraproduktivt om vi från politiskt håll skulle börja reglera en minimitid för varje besök på vårdcentralen. Hela tanken med vårdvalsmodellen har varit och är att ge patienterna ökad frihet att välja den vårdgivare som de känner förtroende för, att ge ökad frihet för vårdgivare att etablera verksamhet och ta ett steg bort från allt för klåfingrigt detaljstyrande från politiskt håll. Att detaljreglera längden på varje enskilt läkarbesök tillhör definitivt avdelningen allt för klåfingrigt detaljstyrande.
Jag såg samma tendenser i förra veckans fullmäktigedebatt i regionen mot en önskan mot ökad detaljstyrning från vänsterpartiet som är det enda partiet hos oss som valt att inte stödja införandet av VG Primärvård. Visst ska vi styra och om vi ser att vi inte uppnår de mål som vi önskar i verksamheterna så måste vi vara beredda att ändra på våra styrinstrument, men vi får aldrig trilla i fällan att tro att det är ökad detaljstyrning som förbättrar primärvården i Sverige.
Mer jämlik sjukvård
Dagens stora sjukvårdsnyhet var nattens beslut i USA:s representanthus där en modifierad version av president Barack Obamas sjukvårdsreform vann bifall, om än med knapp marginal. Sju presidenter lär under de senaste 100 åren försökt reformera det amerikanska sjukvårdssystemet men misslyckats, så visst är det något av ett historiskt beslut även om det till relativt stor del fortfarande är oklart vad reformen faktiskt kommer att innebära i praktiken. Den ska heller inte sjösättas förrän 2013 och då finns risken att USA har en annan president än idag.
USA spenderar solklart mest pengar, mätt som andel av BNP, av världens rika länder på hälso- och sjukvård. Samtidigt är USA ett av de länder där möjligheten till god hälso- och sjukvård är allra mest ojämlikt fördelad. Den amerikanska sjukvården är i flera stycken ett föredöme sett till utveckling. Mycket av utvecklingen också i svensk hälso- och sjukvård har sina rötter i en utveckling som inte sällan har prövats i USA för upp emot ett decennium sedan. Vi har i det avseendet mycket att lära av sjukvården i USA.
Samtidigt förfasas vi som svenskar över att stora delar av befolkningen i USA står helt utanför den gemensamt finansierade sjukvården, och nattens beslut lär innebära att upp emot 30 miljoner invånare som stått helt utanför sjukvårdssystemet nu får möjlighet till åtminstone grundläggande och nödvändig sjukvård.
Det är fascinerande att en sådan stor välfärdsnation som USA inte tidigare lyckats involvera hela befolkningen i ett välfungerande sjukvårdssystem, och riktigt hela befolkningen kommer väl inte med i den här reformen heller.
Samtidigt tror jag det är viktigt att vi stannar upp i vårt förfasande över sakernas tillstånd i USA vad gäller bristande jämlikhet i vården och tittar på vårt eget sjukvårdssystem i Sverige. Jag tror att de allra flesta av oss har en bild av att om det är något som vi är riktigt bra på i Sverige så är det väl just jämlikhet.
Visst finns det, i alla fall ur mitt perspektiv, mycket som är vunnet med den svenska modellen med en gemensamt finansierad hälso- och sjukvård via skatten. Det tillförsäkrar alla tillgång till hälso- och sjukvård utan att den enskilde behöver vara beroende av egna eller arbetsgivarens försäkringar. Samtidigt har bristerna i den svenska sjukvårdsmodellen lett till en ökad jämlikhet de senaste decennierna. En OECD-rapport för några år sedan pekade faktiskt ut Sverige som ett av de länder med mest ojämlik sjukvård i OECD-området. Orsaken är att våra tillkortakommanden i form av bland annat köer och bristande valfrihet lett till att den det är de resursstarka (ofta i form av hög inkomst och/eller längre utbildning) som har möjligheter att ta sig fram i systemet.
Den allra största bristen är dock att vi vet alldeles för lite om den bristande jämlikheten. De senaste åren har det börjat komma fler uppföljningar och rapporter som pekar på att det bland annat är lättare att få ta del av nya och dyrare läkemedel om man är svenskfödd man med lång utbildning och hög inkomst än om man är invandrad kvinna med låg utbildning och låg inkomst.
Skillnader i ohälsa i olika socioekonomiska grupper har vi ingen möjlighet att sudda ut på kort sikt. Det kräver ett långsiktigt arbete där hälso- och sjukvårdens organisation bara är en av flera samhällsorgan och institutioner som har ett ansvar att försöka förändra detta faktum. Att vi däremot bemöter och behandlar människor olika på grund av deras kön, kunskap, etnicitet, utbildningsnivå och inkomstnivå är dock något som borde kunna åtgärdas med en gång.
Problemet är dock fortsatt att vi vet för lite om den problematiken med bristande jämlikhet. I lördagens upplaga av Svenska Dagbladet fanns viss information om förslag som diskuteras i vår Alliansarbetsgrupp. Ett av de viktigaste inslagen i det är att i högre utsträckning mäta och redovisa jämlikheten och ojämlikheten i svensk sjukvård.
Kan representanthusets beslut i natt på andra sidan Atlanten hjälpa till att ge oss perspektiv på våra egna framgångsfaktorer och våra egna brister så var det beslutet också bra för den svenska sjukvårdens framtid.
USA spenderar solklart mest pengar, mätt som andel av BNP, av världens rika länder på hälso- och sjukvård. Samtidigt är USA ett av de länder där möjligheten till god hälso- och sjukvård är allra mest ojämlikt fördelad. Den amerikanska sjukvården är i flera stycken ett föredöme sett till utveckling. Mycket av utvecklingen också i svensk hälso- och sjukvård har sina rötter i en utveckling som inte sällan har prövats i USA för upp emot ett decennium sedan. Vi har i det avseendet mycket att lära av sjukvården i USA.
Samtidigt förfasas vi som svenskar över att stora delar av befolkningen i USA står helt utanför den gemensamt finansierade sjukvården, och nattens beslut lär innebära att upp emot 30 miljoner invånare som stått helt utanför sjukvårdssystemet nu får möjlighet till åtminstone grundläggande och nödvändig sjukvård.
Det är fascinerande att en sådan stor välfärdsnation som USA inte tidigare lyckats involvera hela befolkningen i ett välfungerande sjukvårdssystem, och riktigt hela befolkningen kommer väl inte med i den här reformen heller.
Samtidigt tror jag det är viktigt att vi stannar upp i vårt förfasande över sakernas tillstånd i USA vad gäller bristande jämlikhet i vården och tittar på vårt eget sjukvårdssystem i Sverige. Jag tror att de allra flesta av oss har en bild av att om det är något som vi är riktigt bra på i Sverige så är det väl just jämlikhet.
Visst finns det, i alla fall ur mitt perspektiv, mycket som är vunnet med den svenska modellen med en gemensamt finansierad hälso- och sjukvård via skatten. Det tillförsäkrar alla tillgång till hälso- och sjukvård utan att den enskilde behöver vara beroende av egna eller arbetsgivarens försäkringar. Samtidigt har bristerna i den svenska sjukvårdsmodellen lett till en ökad jämlikhet de senaste decennierna. En OECD-rapport för några år sedan pekade faktiskt ut Sverige som ett av de länder med mest ojämlik sjukvård i OECD-området. Orsaken är att våra tillkortakommanden i form av bland annat köer och bristande valfrihet lett till att den det är de resursstarka (ofta i form av hög inkomst och/eller längre utbildning) som har möjligheter att ta sig fram i systemet.
Den allra största bristen är dock att vi vet alldeles för lite om den bristande jämlikheten. De senaste åren har det börjat komma fler uppföljningar och rapporter som pekar på att det bland annat är lättare att få ta del av nya och dyrare läkemedel om man är svenskfödd man med lång utbildning och hög inkomst än om man är invandrad kvinna med låg utbildning och låg inkomst.
Skillnader i ohälsa i olika socioekonomiska grupper har vi ingen möjlighet att sudda ut på kort sikt. Det kräver ett långsiktigt arbete där hälso- och sjukvårdens organisation bara är en av flera samhällsorgan och institutioner som har ett ansvar att försöka förändra detta faktum. Att vi däremot bemöter och behandlar människor olika på grund av deras kön, kunskap, etnicitet, utbildningsnivå och inkomstnivå är dock något som borde kunna åtgärdas med en gång.
Problemet är dock fortsatt att vi vet för lite om den problematiken med bristande jämlikhet. I lördagens upplaga av Svenska Dagbladet fanns viss information om förslag som diskuteras i vår Alliansarbetsgrupp. Ett av de viktigaste inslagen i det är att i högre utsträckning mäta och redovisa jämlikheten och ojämlikheten i svensk sjukvård.
Kan representanthusets beslut i natt på andra sidan Atlanten hjälpa till att ge oss perspektiv på våra egna framgångsfaktorer och våra egna brister så var det beslutet också bra för den svenska sjukvårdens framtid.
Böter vägen till ökad säkerhet?
Ökad patientsäkerhet är en av de viktigaste utmaningarna för hälso- och sjukvården. Nästan var tionde patient som kommer till ett sjukhus drabbas av någon form av vårdskada, det vanligaste är någon form av vårdrelaterad infektion som i många fall hade kunnat undvikas med större fokus på patientsäkerhetsarbetet.
I går kom beskedet: "Patientsäkerheten på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är så eftersatt att sjukhuset nu får böta en halv miljon kronor."
Bakgrunden är överbeläggningar, för tätt placerade sängar och delade toaletter för patienter smittade med multiresistenta bakterier och osmittade patienter. Detta inlägg ska inte tolkas som en kritik mot Karolinska för det finns en motsvarande problematik på de allra flesta av landets sjukhus, inklusive våra egna i Västra Götaland. Samtidigt finns det också goda exempel på sjukhus som föredömligt har arbetat med dessa frågor.
Problematiken med överbeläggningar återkommer jag till nedan och vill först föra ett resonemang om ett vite eller böter är rätt väg för att öka patientsäkerheten i landets hälso- och sjukvård? Syftet med kraftiga viten, och det varslas nu om sådana runt om i hela landet, är naturligtvis att ge ett incitament för sjukvården att förbättra sina rutiner för att öka patientsäkerheten. Vi vet av tidigare erfarenheter att också mindre ekonomiska incitament kan påverka sjukvården ganska så kraftfullt och det ser jag gärna mer av i svensk hälso- och sjukvård.
Jag är dock mer tveksam till om den typen av negativa incitament som viten och böten innebär är rätt väg att gå för att stimulera till engagemang kring arbetet med ökad patientsäkerhet. Det finns en inneboende risk att viten som faller ut innebär att avdelningar eller kliniker måste spara in de förlorade pengarna och att de besparingarna i sin tur leder till försämrad patientsäkerhet. Vi riskerar således att hamna i en negativ spiral istället för i den positiva spiral som var avsedd. Av det skälet är jag betydligt större anhängare till positiva incitament i form av målrelaterade ersättningar eller bonusar som faller ut till avdelningar, kliniker, divisioner eller hela sjukhus som kan påvisa ett framgångsrikt patientsäkerhetsarbete. Å andra sidan kommer ett framgångsrikt patientsäkerhetsarbete i sig att spara pengar samtidigt som det minskar lidandet för enskilda patienter så frågan är om den extra bonusen då verkligen behövs, eller skulle gjort mer nytta på annat håll.
Det är således inte helt självklart vilken väg som är bäst att gå för att stimulera till ett mer aktivt patientsäkerhetsarbete i hälso- och sjukvården. Jag är dock ganska övertygad om att de allt kraftigare böterna som nu utdelas eller flaggas för i olika sammanhang snarare väcker mer frustration är engagemang, och då har vi som samhälle misslyckats.
Överbeläggningarna är ett gissel i sjukvården och vi måste än tydligare arbeta med dessa frågor. Det enkla svaret på frågan om överbeläggningar är naturligtvis fler vårdplatser och inte minst Läkarförbundet har under de senaste åren tydligt drivit en sådan linje. Jag utesluter inte att många sjukhus i såväl regionen som i landet som helhet är i behov av fler vårdplatser, men jag är också övertygad om att vi kan arbeta mer aktivt med de vårdplatser vi redan har.
Jag tror att vi i ökad utsträckning behöver jobba med att nivåstrukturera vårdplatserna från intensivvårdsplatser till intermediärplatser över till "vanliga" vårdplatser och en utveckling av andra "step-down"-platser i form av mellanvårdsavdelningar eller patienthotell. I den sista kategorin vårdplatser kan bland annat de så kallat medicinskt färdigbehandlade vårdas när kommunerna inte kan ta emot patienterna i den kommunala omsorgen.
Jag tror också att vi måste bli bättre på att förbättra våra egna rutiner för utskrivning där rondsystem och annat gör att många patienter som är redo att skrivas ut redan på morgonen eller förmiddagen inte blir utskrivna och därmed kan ge plats för nya patienter förrän på seneftermiddagen på grund av våra egna bristande rutiner.
Vårdplatssituationen måste generellt förbättras men fler och högre böter till dem som inte löst problemet är med största sannolikhet fel väg att gå för att lösa problemet.
I går kom beskedet: "Patientsäkerheten på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är så eftersatt att sjukhuset nu får böta en halv miljon kronor."
Bakgrunden är överbeläggningar, för tätt placerade sängar och delade toaletter för patienter smittade med multiresistenta bakterier och osmittade patienter. Detta inlägg ska inte tolkas som en kritik mot Karolinska för det finns en motsvarande problematik på de allra flesta av landets sjukhus, inklusive våra egna i Västra Götaland. Samtidigt finns det också goda exempel på sjukhus som föredömligt har arbetat med dessa frågor.
Problematiken med överbeläggningar återkommer jag till nedan och vill först föra ett resonemang om ett vite eller böter är rätt väg för att öka patientsäkerheten i landets hälso- och sjukvård? Syftet med kraftiga viten, och det varslas nu om sådana runt om i hela landet, är naturligtvis att ge ett incitament för sjukvården att förbättra sina rutiner för att öka patientsäkerheten. Vi vet av tidigare erfarenheter att också mindre ekonomiska incitament kan påverka sjukvården ganska så kraftfullt och det ser jag gärna mer av i svensk hälso- och sjukvård.
Jag är dock mer tveksam till om den typen av negativa incitament som viten och böten innebär är rätt väg att gå för att stimulera till engagemang kring arbetet med ökad patientsäkerhet. Det finns en inneboende risk att viten som faller ut innebär att avdelningar eller kliniker måste spara in de förlorade pengarna och att de besparingarna i sin tur leder till försämrad patientsäkerhet. Vi riskerar således att hamna i en negativ spiral istället för i den positiva spiral som var avsedd. Av det skälet är jag betydligt större anhängare till positiva incitament i form av målrelaterade ersättningar eller bonusar som faller ut till avdelningar, kliniker, divisioner eller hela sjukhus som kan påvisa ett framgångsrikt patientsäkerhetsarbete. Å andra sidan kommer ett framgångsrikt patientsäkerhetsarbete i sig att spara pengar samtidigt som det minskar lidandet för enskilda patienter så frågan är om den extra bonusen då verkligen behövs, eller skulle gjort mer nytta på annat håll.
Det är således inte helt självklart vilken väg som är bäst att gå för att stimulera till ett mer aktivt patientsäkerhetsarbete i hälso- och sjukvården. Jag är dock ganska övertygad om att de allt kraftigare böterna som nu utdelas eller flaggas för i olika sammanhang snarare väcker mer frustration är engagemang, och då har vi som samhälle misslyckats.
Överbeläggningarna är ett gissel i sjukvården och vi måste än tydligare arbeta med dessa frågor. Det enkla svaret på frågan om överbeläggningar är naturligtvis fler vårdplatser och inte minst Läkarförbundet har under de senaste åren tydligt drivit en sådan linje. Jag utesluter inte att många sjukhus i såväl regionen som i landet som helhet är i behov av fler vårdplatser, men jag är också övertygad om att vi kan arbeta mer aktivt med de vårdplatser vi redan har.
Jag tror att vi i ökad utsträckning behöver jobba med att nivåstrukturera vårdplatserna från intensivvårdsplatser till intermediärplatser över till "vanliga" vårdplatser och en utveckling av andra "step-down"-platser i form av mellanvårdsavdelningar eller patienthotell. I den sista kategorin vårdplatser kan bland annat de så kallat medicinskt färdigbehandlade vårdas när kommunerna inte kan ta emot patienterna i den kommunala omsorgen.
Jag tror också att vi måste bli bättre på att förbättra våra egna rutiner för utskrivning där rondsystem och annat gör att många patienter som är redo att skrivas ut redan på morgonen eller förmiddagen inte blir utskrivna och därmed kan ge plats för nya patienter förrän på seneftermiddagen på grund av våra egna bristande rutiner.
Vårdplatssituationen måste generellt förbättras men fler och högre böter till dem som inte löst problemet är med största sannolikhet fel väg att gå för att lösa problemet.
VG Primärvård på fullmäktige
En hel dags sammanträde med regionfullmäktige är på väg mot sitt slut. Listan för dagens sammanträde var inte lång, men ganska så viktig. Vi har fattat beslut om att förorda en ägare av kollektivtrafiken i framtiden istället för 50 ägare i form av 49 kommuner och en region. Vi har fattat beslut om den politiska organisationen för nästa mandatperiod och också om arvoden för dem som kommer att vara förtroendevalda under nästa mandatperiod.
För min egen del så har fullmäktige främst kommit att handla om tre interpellationsdebatter i tre frågor om VG Primärvård från tre vänsterpartister. Det är aldrig en slump att det kommer tre interpellationer i samma ämne samtidigt. Jag tolkar det som att vänsterpartiet, som enda parti som var emot införandet av VG Primärvård, här och idag inledde sin valrörelse med att försöka peka på brister.
Jag är naturligtvis oerhört partisk i denna fråga, men jag tycker faktiskt att mina och andra politikers svar och argument på vänsterpartiets frågor har varit starka nog för att vinna debatten. Och just i detta nu visade det sig att vi vann den tredje interpellationsdebatten på walk over då interpellanten hade hunnit lämna sammanträdet. Synd. För jag kände mig i mycket bra debattform.
VG Primärvård firar väldigt snart ett halvår. Mycket har blivit bra, annat hade kunnat bli bättre och jag är övertygad om att det kommer att bli ännu bättre när alla blivit "varma i kläderna" och rutiner och annat som är nytt har satt sig på ett annat sätt.
För min egen del så har fullmäktige främst kommit att handla om tre interpellationsdebatter i tre frågor om VG Primärvård från tre vänsterpartister. Det är aldrig en slump att det kommer tre interpellationer i samma ämne samtidigt. Jag tolkar det som att vänsterpartiet, som enda parti som var emot införandet av VG Primärvård, här och idag inledde sin valrörelse med att försöka peka på brister.
Jag är naturligtvis oerhört partisk i denna fråga, men jag tycker faktiskt att mina och andra politikers svar och argument på vänsterpartiets frågor har varit starka nog för att vinna debatten. Och just i detta nu visade det sig att vi vann den tredje interpellationsdebatten på walk over då interpellanten hade hunnit lämna sammanträdet. Synd. För jag kände mig i mycket bra debattform.
VG Primärvård firar väldigt snart ett halvår. Mycket har blivit bra, annat hade kunnat bli bättre och jag är övertygad om att det kommer att bli ännu bättre när alla blivit "varma i kläderna" och rutiner och annat som är nytt har satt sig på ett annat sätt.
Goda exempel
Det börjar kännas som att jag i varje blogginlägg ber om ursäkt för att jag inte uppfyller den ambition jag har satt upp för mitt bloggande. Den senaste veckan har återigen varit en vecka med möten från morgon till kväll och där de mest akuta telefonsamtalen och mejlen fått försöka klaras av mellan övriga aktiviteter. Nu har jag dock hamnat på X2000 österut på väg till Västerås och helgens liberala riksmöte som väl blir ett form av avstamp inför valet som nu bara är ett halvår bort. Tågresa i tyst kupé erbjuder lite tid till reflektion och möjlighet till bloggande.
Strax innan tåget gick idag hann jag med att prata om kvalitetsregister och nyttan med dessa i samband med de avslutande seminarierna på Sahlgrenska Universitetssjukhusets (SU) kvalitetsvecka. SU har erbjudit ett fantastiskt veckoschema med aktiviteter, föreläsningar, debatter, posterutställningar och prisutdelningar på de tre sjukhusen. Tyvärr blev mitt eget deltagande reducerat till en dryg timma idag. Jag hade velat se och höra betydligt mycket mer av det som fanns på programmet.
Strax innan min programpunkt så var det prisutdelning till sjukhuset sex bästa arbetsplatser, och det var härligt att höra både att det var stor konkurrens om titlarna och juryns motiveringar till vinnarna. Motiveringarna vittnade om ett fantastiskt arbete på en massa avdelningar, kliniker och verksamhetsområden för att öka kvaliteten, förbättra patientsäkerheten och patientbemötandet, förbättrande av rutiner i syfte att öka tillgängligheten och insatser för att förbättra arbetsmiljön. Att få höra dessa motiveringar och även ta del av den mängd postrar som ställts ut som exempel på förändrings- och förbättringsarbeten som genomförs på en lång rad arbetsplatser inom det stora sjukhuset är oerhört glädjande. Det finns mängder med goda exempel i regionens sjukvårdsverksamheter, inte bara på SU, som förtjänar att uppmärksammas mer och även användas mer, och detta är en av sjukvårdens största utmaningar.
Vi måste bli bättre på att lära av de goda exemplen över sjukhusgränser och över disciplingränser. De allra flesta förbättringsarbeten på avdelningar och kliniker leder både till bättre resultat för patienterna och bättre arbetsmiljö för personalen, och i väldigt många fall leder det snarare till lägre än till högre kostnader.
Ett annat mycket lovande gott exempel fick vi presenterat vid gårdagens ordförandekonferens för de medicinska sektorsråden. Gårdagens tema var Forskning och utveckling med flera intressanta informationer av och om bland annat det regionala utvecklingsområdets forskning (utanför sjukvårdsområdet), HTA-centrum och Gothia Forum. Trots ett mycket spännande tema var det en annan föredragning som stack ut mest under dagen.
Roger Johansson på Södra Älvsborgs Sjukhus hade en föredragning om deras arbete med att skapa ett tidsbokningssystem på sjukhuset. Under det senaste året har mängder med personal varit engagerade i olika processkarläggningar för att se hur de egentligen jobbar med remisser, svar och bokning av patienter för besök och/eller operationer. Kartläggningarna har visat att det funnits en del övrigt att önska och att de delvis bristfälliga rutinerna lett till både merarbete och onödiga fördröjningar och förseningar.
Med detta genomgånget är sjukhuset nu redo att ta nästa steg för att få en fungerande tidsbokning så att patienter mer eller mindre omedelbart kan få erbjudande om tider för besök och behandling. Mot bakgrund av vårdgarantins tidsgränser är målet att ständigt ha en aktuell tidsbok för fyra månader.
Tidbokningsprojektet känns både väl genomarbetat och ger indikationer på att vi kan ta steget in i den värld där tider för patienter i ökad utsträckning kan sättas i dialog med patienterna utifrån både dennes behov och önskemål.
Liknande arbeten har jag sett exempel på tidigare, men aldrig i den fullskala som ett tidbokningsarbete på ett helt stort sjukhus som SÄS. Här kommer det definitivt ett gott exempel att lära av för andra sjukhus när de ska göra samma resa.
Strax innan tåget gick idag hann jag med att prata om kvalitetsregister och nyttan med dessa i samband med de avslutande seminarierna på Sahlgrenska Universitetssjukhusets (SU) kvalitetsvecka. SU har erbjudit ett fantastiskt veckoschema med aktiviteter, föreläsningar, debatter, posterutställningar och prisutdelningar på de tre sjukhusen. Tyvärr blev mitt eget deltagande reducerat till en dryg timma idag. Jag hade velat se och höra betydligt mycket mer av det som fanns på programmet.
Strax innan min programpunkt så var det prisutdelning till sjukhuset sex bästa arbetsplatser, och det var härligt att höra både att det var stor konkurrens om titlarna och juryns motiveringar till vinnarna. Motiveringarna vittnade om ett fantastiskt arbete på en massa avdelningar, kliniker och verksamhetsområden för att öka kvaliteten, förbättra patientsäkerheten och patientbemötandet, förbättrande av rutiner i syfte att öka tillgängligheten och insatser för att förbättra arbetsmiljön. Att få höra dessa motiveringar och även ta del av den mängd postrar som ställts ut som exempel på förändrings- och förbättringsarbeten som genomförs på en lång rad arbetsplatser inom det stora sjukhuset är oerhört glädjande. Det finns mängder med goda exempel i regionens sjukvårdsverksamheter, inte bara på SU, som förtjänar att uppmärksammas mer och även användas mer, och detta är en av sjukvårdens största utmaningar.
Vi måste bli bättre på att lära av de goda exemplen över sjukhusgränser och över disciplingränser. De allra flesta förbättringsarbeten på avdelningar och kliniker leder både till bättre resultat för patienterna och bättre arbetsmiljö för personalen, och i väldigt många fall leder det snarare till lägre än till högre kostnader.
Ett annat mycket lovande gott exempel fick vi presenterat vid gårdagens ordförandekonferens för de medicinska sektorsråden. Gårdagens tema var Forskning och utveckling med flera intressanta informationer av och om bland annat det regionala utvecklingsområdets forskning (utanför sjukvårdsområdet), HTA-centrum och Gothia Forum. Trots ett mycket spännande tema var det en annan föredragning som stack ut mest under dagen.
Roger Johansson på Södra Älvsborgs Sjukhus hade en föredragning om deras arbete med att skapa ett tidsbokningssystem på sjukhuset. Under det senaste året har mängder med personal varit engagerade i olika processkarläggningar för att se hur de egentligen jobbar med remisser, svar och bokning av patienter för besök och/eller operationer. Kartläggningarna har visat att det funnits en del övrigt att önska och att de delvis bristfälliga rutinerna lett till både merarbete och onödiga fördröjningar och förseningar.
Med detta genomgånget är sjukhuset nu redo att ta nästa steg för att få en fungerande tidsbokning så att patienter mer eller mindre omedelbart kan få erbjudande om tider för besök och behandling. Mot bakgrund av vårdgarantins tidsgränser är målet att ständigt ha en aktuell tidsbok för fyra månader.
Tidbokningsprojektet känns både väl genomarbetat och ger indikationer på att vi kan ta steget in i den värld där tider för patienter i ökad utsträckning kan sättas i dialog med patienterna utifrån både dennes behov och önskemål.
Liknande arbeten har jag sett exempel på tidigare, men aldrig i den fullskala som ett tidbokningsarbete på ett helt stort sjukhus som SÄS. Här kommer det definitivt ett gott exempel att lära av för andra sjukhus när de ska göra samma resa.
Läkemedelsforskning
Jag har återigen tvingats till ett längre blogguppehåll. Denna gång har det berott på att jag legat mer eller mindre däckad i feber, svettningar, muskelvärk, snuva med mera i en vecka. Har fått en och annan tråkning av att det inträffade lägligt under vinter-OS, men med OS-programmet på kvällar och nätter har man ju under detta OS inte behövt hålla sig borta från jobbet på grund av OS.
Strategierna för att bli frisk igen från den typen av infektion som jag drabbades av har av någon beskrivits som att antingen gå till vårdcentralen och få ett recept för att sedan bli frisk efter sju dagar, eller att helt enkelt ligga hemma, sova och bli frisk efter en vecka. Jag valde strategin att bli frisk efter en vecka, och det stämde rätt så bra.
Det blev således inget läkemedelsintag för min del under veckan, men det är just om läkemedel som detta blogginlägg är tänkt att egentligen handla om.
AstraZeneca har idag meddelat stora förändringar i sin globala forskningsverksamhet. För drygt en månad sedan flaggade bolaget för kommande förändringar och idag kom dem och i Sverige resulterade det i att deras forskningsverksamhet i Lund kommer att avvecklas under 2011. Det är naturligtvis ett hårt slag för Skåne att förlora en så pass stor forskningsaktör i sin region.
Valet av strategi från AstraZeneca att helt avveckla forskningsenheter med tårtspade istället för osthyvel gör att en befarad neddragning av Astras verksamhet i Mölndal istället tycks innebära en utökning av verksamheten när terapiområdena andningsvägar och inflammation som bedrivits i Lund istället förs över till enheten i Mölndal. För Västra Götaland betyder det på omvänt sett från Skåne en positiv utveckling att en så pass stor forskningsaktör blir kvar i regionen och förhoppningsvis också utvecklar verksamheten.
Vad jag kan utläsa av pressmeddelandet från AstraZeneca så är det stora förändringar som görs globalt. Hela enheter stänger inte bara i Sverige utan också i Storbritannien och i USA. Samtidigt som AstraZeneca släpper på ambitionerna med tidig forksning inom en rad terapiområden, bland annat inom psykiatrispektrat kring schizofreni, bipolär sjukdom och depression/ångest.
Jag kan egentligen inte läkemedelsbranchen tillräckligt bra för att göra tvärsäkra uttalanden, men jag kan inte låta bli att notera skrivningen om att man släpper på ambitionerna "med tidig forskning" inom en rad områden. Under de senaste decennierna har vi sett sammanslagningar av i grunden stora läkemedelsbolag till jättar, varav just Astra och Zeneca är ett exempel. Pharmacia och UpJohn var ett annat, och så sent som förra året meddelades om en sammanslagning av jättarna Pfizer och Wyeth. Läkemedelsbolagen har gått mot koncentration och ett av skälen är säkert de allt högre utvecklingskostnaderna för nya läkemedel.
Signalen om att AstraZeneca släpper ambitionerna "med tidig forskning" signalerar delvis en ny inriktning om att bolaget låter andra mindre bolag och kanske också mer innovativa bolag stå för tankeverksamheten och den tidiga utvecklingen för att sedan kunna fungera som partner eller uppköpare av idéer eller hela företag när lovande idéer behöver utvecklas i de kommande faserna före lansering, d v s i den utvecklingsfas som det behövs större ekonomiska muskler.
AstraZeneca har länge varit en viktig partner till Västra Götalandsregionen, inte minst inom den kliniska forskningen och även i uppbyggandet av Gothia Forum, som jag bloggade om i november.
Nyheten om AstraZenecas nya förskningsinriktning nådde mig sent på eftermiddagen efter sammanträde med regionens FoU-beredning och jag kan i skrivande stund inte låta bli att fundera över hur Västra Götalandsregionen kan bidra till att ytterligare stimulera framväxten av de företag som i Astras hägn och i samarbete med regionens sjukvård kan vara de företag som i ökad utsträckning kan bidra just "med tidig forskning". Där har vi en utmaning för regionen i det som är regionens två huvuduppgifter - hälso- och sjukvård och regional utveckling.
Strategierna för att bli frisk igen från den typen av infektion som jag drabbades av har av någon beskrivits som att antingen gå till vårdcentralen och få ett recept för att sedan bli frisk efter sju dagar, eller att helt enkelt ligga hemma, sova och bli frisk efter en vecka. Jag valde strategin att bli frisk efter en vecka, och det stämde rätt så bra.
Det blev således inget läkemedelsintag för min del under veckan, men det är just om läkemedel som detta blogginlägg är tänkt att egentligen handla om.
AstraZeneca har idag meddelat stora förändringar i sin globala forskningsverksamhet. För drygt en månad sedan flaggade bolaget för kommande förändringar och idag kom dem och i Sverige resulterade det i att deras forskningsverksamhet i Lund kommer att avvecklas under 2011. Det är naturligtvis ett hårt slag för Skåne att förlora en så pass stor forskningsaktör i sin region.
Valet av strategi från AstraZeneca att helt avveckla forskningsenheter med tårtspade istället för osthyvel gör att en befarad neddragning av Astras verksamhet i Mölndal istället tycks innebära en utökning av verksamheten när terapiområdena andningsvägar och inflammation som bedrivits i Lund istället förs över till enheten i Mölndal. För Västra Götaland betyder det på omvänt sett från Skåne en positiv utveckling att en så pass stor forskningsaktör blir kvar i regionen och förhoppningsvis också utvecklar verksamheten.
Vad jag kan utläsa av pressmeddelandet från AstraZeneca så är det stora förändringar som görs globalt. Hela enheter stänger inte bara i Sverige utan också i Storbritannien och i USA. Samtidigt som AstraZeneca släpper på ambitionerna med tidig forksning inom en rad terapiområden, bland annat inom psykiatrispektrat kring schizofreni, bipolär sjukdom och depression/ångest.
Jag kan egentligen inte läkemedelsbranchen tillräckligt bra för att göra tvärsäkra uttalanden, men jag kan inte låta bli att notera skrivningen om att man släpper på ambitionerna "med tidig forskning" inom en rad områden. Under de senaste decennierna har vi sett sammanslagningar av i grunden stora läkemedelsbolag till jättar, varav just Astra och Zeneca är ett exempel. Pharmacia och UpJohn var ett annat, och så sent som förra året meddelades om en sammanslagning av jättarna Pfizer och Wyeth. Läkemedelsbolagen har gått mot koncentration och ett av skälen är säkert de allt högre utvecklingskostnaderna för nya läkemedel.
Signalen om att AstraZeneca släpper ambitionerna "med tidig forskning" signalerar delvis en ny inriktning om att bolaget låter andra mindre bolag och kanske också mer innovativa bolag stå för tankeverksamheten och den tidiga utvecklingen för att sedan kunna fungera som partner eller uppköpare av idéer eller hela företag när lovande idéer behöver utvecklas i de kommande faserna före lansering, d v s i den utvecklingsfas som det behövs större ekonomiska muskler.
AstraZeneca har länge varit en viktig partner till Västra Götalandsregionen, inte minst inom den kliniska forskningen och även i uppbyggandet av Gothia Forum, som jag bloggade om i november.
Nyheten om AstraZenecas nya förskningsinriktning nådde mig sent på eftermiddagen efter sammanträde med regionens FoU-beredning och jag kan i skrivande stund inte låta bli att fundera över hur Västra Götalandsregionen kan bidra till att ytterligare stimulera framväxten av de företag som i Astras hägn och i samarbete med regionens sjukvård kan vara de företag som i ökad utsträckning kan bidra just "med tidig forskning". Där har vi en utmaning för regionen i det som är regionens två huvuduppgifter - hälso- och sjukvård och regional utveckling.
Nationell patientenkät
Ett års bloggande fullgörs med detta inlägg. Det är nämligen det 365:e inlägget sedan jag startade den blogg den 1 januari 2008. Jag hann alltså inte riktigt med ett inlägg varannan dag. Det tog drygt två år att komma hit och får väl förklaras med mina längre sommarlov från bloggandet både 2008 och 2009. Vågar nästan redan nu lova att det inte blir ett lika långt sommarlov 2010 som ju är valår och då det sannolikt händer mer i sjukvårdspolitiken än andra somrar.
Idag har resultaten för den första nationella patientenkäten presenterats. Knappt 100 000 patienter har fått ge sin syn på bemötande, information, förtroende med mera utifrån besök de har gjort på sin vårdcentral. 15 384 av dem som svarat på enkäten är Västra Götalänningar och det ger ett gediget underlag för analyser.
Timingen av den första nationella patientenkäten blev inte den allra bästa för Västra Götalandsregionen, eller så var det faktiskt den allra bästa. Undersökningen är genomförd under i huvudsak september, d v s månaden innan VG Primärvård startade. Detta kunde vi från regionen inte påverka då själva poängen var att genomföra denna patientenkät samtidigt i hela landet. På så sätt finns ingen utvärdering av alla regionens nya vårdcentraler med i materialet, vilket är synd. Å andra sidan har vi med detta undersökning lyckats fånga patienternas åsikter precis så som de är när vi genomför en mindre revolution i primärvården. Det ska med andra ord bli väldigt spännande att se resultaten i samband med nästa mättillfälle.
Vad finns då att säga om de resultat vi fått för primärvården i regionerna. Det båda kunde och borde vara bättre på den aggregerade nivån. Patienterna i flera av de andra landstingen ger sina vårdcentraler högre betyg än vad Västra Götalänningarna gör, men det finns också vårdcentraler i regionen som når mycket fina resultat som de ska vara mer än nöjda med. Jag har inte hunnit se resultaten för alla vårdcentraler men hunnit kika lite på vårdcentralerna i Göteborg och kan väl säga att om alla vårdcentraler nådde samma resultat som Styrsö vårdcentral hade jag varit mycket nöjd.
Via denna länk kan den intresserade ta del av resultaten för regionens olika vårdcentraler, kommun för kommun.
Regionens primärvård hamnar på platserna i den nedre tredjedelen inom samtliga jämförda områden. Regionen hamnar på en delad 13:e plats av de 19 medverkande landstingen/regionerna. Jag hade hoppats på ett bättre resultat men är övertygad om att vi kommer att nå bättre resultat i nästa mätning annars har vi misslyckats med de ambitioner som vi satt upp när vi sjösatte VG Primärvård.
Vilka slutsatser går då att dra av den nationella patientenkäten? Hur pålitlig är den? Jag skulle vilja säga att det är ett väldigt pålitligt instrument. Urvalet är mycket stort, även om det kan bli väl litet och kanske inte representativt för varje enskild vårdcentral, men det går inte att snacka bort eller gömma sig bakom mätfel. Jag hoppas att alla de vårdcentralschefer och deras medarbetare tar till sig resultaten av mätningen med entusiasm för att förbättra allt från information, bemötande och tillgänglighet till delaktighet och upplevd nytta.
Den nationella patientenkäten kommer att vara till stor nytta för att utveckla vården framöver, men för att kunna dra lärdomar och se resultat av sina ansträngningar så gäller det att vi får till kontinuerliga mätningar som ger tydlig återkoppling till verksamheterna.
Att sätta sig över beslut
Har inte hunnit blogga på några dagar och det beror till stor del på att jag varit på resande fot de senaste dagarna och lyckats tre dagar på raken inta min frukost på morgonflyget. Till Stockholm i måndags morse för ett heldagsmöte med Alliansarbetsgruppen för hälso- och sjukvård, inklusive en intressant hearing efter lunch med över 130 deltagare i riksdagens förstakammarsal. Vi hann med att lyssna till många synpunkter från företrädare för stora personalorganisationer, från brukarorganisationer och från verksamhetsföreträdare inom breda och viktiga sjukvårdsområden som primärvården, psykiatrin, allergi- och astmavården, hjärtsjukvården och för rörelseorganets sjukdomar.
Kvällen blev sen inklusive övernattning i Stockholm och tidigt morgonflyg tillbaka till Västkusten och sammanträde med regionstyrelsen och på kvällen också valårets första valdebatt. Så väldigt mycket debatt blev det väl kanske inte, men däremot ett bra samtal och en bra diskussion arrangerat av hjärt- och lungsjukasförening. Fem av regionfullmäktiges partier var på plats för att ge sin syn på hälso- och sjukvården i allmänhet och på hjärtsjukvården i synnerhet. Många frågor som att handla om prioriteringar och resurser och mer specifikt om förändringarna kring hjärtrehabiliteringen vid Högsbo sjukhus. Under kvällen framkom signaler som gör det viktigt att noga följa kvaliteten i vården för den målgrupp som tidigare fått behandling vid hjärtrehab.
I morse var det retur tillbaka till Stockholm för sammanträde med risksjukvårdsnämnden, avstämning med "min" politiska sekreterare i Alliansarbetsgruppen och på kvällen också gruppmöte med folkpartiets SKL-grupp. På torsdag ska jag också hinna med att träffa några andra partikamrater och sammanträde med SKL:s FoU-råd.
Rikssjukvårdsnämnden tog idag, efter ett par månaders tankepaus, beslutet om tilldelning av rikssjukvårdsuppdraget för hjärttransplantationsverksamheten. De tre sjukhusen som idag bedriver hjärttransplantationer hade alla ansökt om att få ett av de två tillstånden. Valet föll Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Västra Götaland och Skånes Universitetssjukhus. Karolinska Universitetssjukhuset blev därmed det sjukhus som miste uppdraget vilket väckt starka känslor i landstingsledningen i Stockholm.
Jag kan absolut förstå besvikelsen och även viss oro som kan uppstå i Stockholm, men pressmeddelandet från Stockholms läns landsting innehåller en passus från landstingsdirektören Mona Boström som gör mig riktigt besviken och orolig för framtiden.
- Stockholms läns landsting och Karolinska universitetssjukhuset avser att fortsätta med hjärttransplantationer tills vidare eftersom vi räknar med att den översyn av rikssjukvårdssystemet som nu genomförs kommer att visa att det finns mycket goda skäl att ändra dagens beslut. Beslutet är inte anpassat till dagens och framtidens behov. Vi anser att det inte finns skäl att begränsa antalet hjärttransplantationssjukhus till två, eftersom vi idag har tre väl fungerande verksamheter som istället bör utveckla sitt samarbete, säger Mona Boström.
Landstingsdirektörens uttalande är direkt stötande. Om Stockholm också faktiskt kommer att trotsa rikssjukvårdsnämndens beslut och fortsätta bedriva hjärttransplantationer återstår väl att se, men bara attityden gör mig orolig för framtiden. Vi måste klara av gemensamt i landet koncentrera viss högspecialiserad vård med små vårdvolymer av såväl kvalitetsskäl som kompetens- och kostnadsskäl. Antalet hjärttransplantationer per år i Sverige uppgår till ca 50. Det är inte rimligt att vi har tre centra för detta ändamål.
Inser Stockholm och Karolinska vad de verkligen gör när de hotar med att ställa sig utanför det nationella samarbetet? Såväl huvudstadsregionen som Karolinska Universitetssjukhuset är viktiga i det nationella samarbetet, men inte så oundgängliga att inte övriga landet kan fortsatt utveckla den högspecialiserade vården utan Stockholms läns landsting och det befolkningsunderlag som stockholmarna utgör. Jag är övertygad om att Stockholm och stockholmarna på sikt kommer att drabbas om de väljer att gå sin egen väg. För jag kan inte tolka uttalandet från landstinget på något annat sätt än att de sätter sig över fattade beslut och i praktiken därmed också hoppar av det nationella samarbetet.
Kvällen blev sen inklusive övernattning i Stockholm och tidigt morgonflyg tillbaka till Västkusten och sammanträde med regionstyrelsen och på kvällen också valårets första valdebatt. Så väldigt mycket debatt blev det väl kanske inte, men däremot ett bra samtal och en bra diskussion arrangerat av hjärt- och lungsjukasförening. Fem av regionfullmäktiges partier var på plats för att ge sin syn på hälso- och sjukvården i allmänhet och på hjärtsjukvården i synnerhet. Många frågor som att handla om prioriteringar och resurser och mer specifikt om förändringarna kring hjärtrehabiliteringen vid Högsbo sjukhus. Under kvällen framkom signaler som gör det viktigt att noga följa kvaliteten i vården för den målgrupp som tidigare fått behandling vid hjärtrehab.
I morse var det retur tillbaka till Stockholm för sammanträde med risksjukvårdsnämnden, avstämning med "min" politiska sekreterare i Alliansarbetsgruppen och på kvällen också gruppmöte med folkpartiets SKL-grupp. På torsdag ska jag också hinna med att träffa några andra partikamrater och sammanträde med SKL:s FoU-råd.
Rikssjukvårdsnämnden tog idag, efter ett par månaders tankepaus, beslutet om tilldelning av rikssjukvårdsuppdraget för hjärttransplantationsverksamheten. De tre sjukhusen som idag bedriver hjärttransplantationer hade alla ansökt om att få ett av de två tillstånden. Valet föll Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Västra Götaland och Skånes Universitetssjukhus. Karolinska Universitetssjukhuset blev därmed det sjukhus som miste uppdraget vilket väckt starka känslor i landstingsledningen i Stockholm.
Jag kan absolut förstå besvikelsen och även viss oro som kan uppstå i Stockholm, men pressmeddelandet från Stockholms läns landsting innehåller en passus från landstingsdirektören Mona Boström som gör mig riktigt besviken och orolig för framtiden.
- Stockholms läns landsting och Karolinska universitetssjukhuset avser att fortsätta med hjärttransplantationer tills vidare eftersom vi räknar med att den översyn av rikssjukvårdssystemet som nu genomförs kommer att visa att det finns mycket goda skäl att ändra dagens beslut. Beslutet är inte anpassat till dagens och framtidens behov. Vi anser att det inte finns skäl att begränsa antalet hjärttransplantationssjukhus till två, eftersom vi idag har tre väl fungerande verksamheter som istället bör utveckla sitt samarbete, säger Mona Boström.
Landstingsdirektörens uttalande är direkt stötande. Om Stockholm också faktiskt kommer att trotsa rikssjukvårdsnämndens beslut och fortsätta bedriva hjärttransplantationer återstår väl att se, men bara attityden gör mig orolig för framtiden. Vi måste klara av gemensamt i landet koncentrera viss högspecialiserad vård med små vårdvolymer av såväl kvalitetsskäl som kompetens- och kostnadsskäl. Antalet hjärttransplantationer per år i Sverige uppgår till ca 50. Det är inte rimligt att vi har tre centra för detta ändamål.
Inser Stockholm och Karolinska vad de verkligen gör när de hotar med att ställa sig utanför det nationella samarbetet? Såväl huvudstadsregionen som Karolinska Universitetssjukhuset är viktiga i det nationella samarbetet, men inte så oundgängliga att inte övriga landet kan fortsatt utveckla den högspecialiserade vården utan Stockholms läns landsting och det befolkningsunderlag som stockholmarna utgör. Jag är övertygad om att Stockholm och stockholmarna på sikt kommer att drabbas om de väljer att gå sin egen väg. För jag kan inte tolka uttalandet från landstinget på något annat sätt än att de sätter sig över fattade beslut och i praktiken därmed också hoppar av det nationella samarbetet.
Värmland t o r
Jag har tillbringat det senaste dygnet norr om Västra Götaland, närmare bestämt i Karlstad och Värmland. Orsaken var ett styrgruppsmöte med de grupper från Västra Götaland och Värmland som just nu håller på att ta fram ett analysunderlag för de fortsatta diskussionerna om ett eventuell regionbildning mellan Västra Götaland och Värmland.
Tyvärr finns det inte så mycket nytt som rent konkret går att rapportera från gårdagens möte. Den 12 april ska de arbetsgrupper med tjänstemän som nu genomför SWOT-analyser rapportera sitt material till oss i styrgruppen och som vi sedan ska ta med oss hem till våra organisationer och partier för vidare diskussion om vi tror att vi huvudsakligen ser fördelar eller nackdelar med ett framtida samgående?
Jag har allt oftare på sistone fått frågan vad jag står i Värmlandsfrågan, och jag har försökt att fortsatt förhålla mig neutral i den meningen att jag gärna vill se ett gedigen analysunderlag utifrån vilket jag vill forma mina åsikter. I grunden är min känsla att det kommer att kosta på att återigen starta något nytt, varför börja om när vi börjat få system att integreras i den relativt nybildade Västra Götalandsregionen? Å andra sidan kanske vår organisation skulle må bra av att "skakas om" innan vi fastnar i de relativt nya strukturer vi har idag?
Initiativet till gemensam regionbildning kommer från värmlänningarna, och man kan också fråga sig vilken rätt vi har att stänga dörren till någon som önskar delta i en regionbildning när vi själva för 12-15 år sedan slogs för att få bilda en region?
En sak har jag i alla fall lärt mig efter de styrgruppsmöten som vi haft sedan i maj förra året och det är att det finns många båda trevliga och kompetenta politiker och tjänstemän också i Värmland som det skulle gå bra att samarbeta med. Nu är det ju inte det är det avgörande kriteriet för en regionbildning, utan det är svaret på frågan om invånarna i Västra Götaland och Värmland får bättre möjligheter till en bra vardag om de båda organisationerna blir en, eller om de möjligheterna lika väl eller bättre kan tas tillvara med två organisationer, eventuellt två organisationer i en fördjupad samverkan kring de frågor som allra mest naturligt förutsätter samverkan som frågor om Vänern, om Norgesamarbete och om högspecialiserad vård.
Tyvärr finns det inte så mycket nytt som rent konkret går att rapportera från gårdagens möte. Den 12 april ska de arbetsgrupper med tjänstemän som nu genomför SWOT-analyser rapportera sitt material till oss i styrgruppen och som vi sedan ska ta med oss hem till våra organisationer och partier för vidare diskussion om vi tror att vi huvudsakligen ser fördelar eller nackdelar med ett framtida samgående?
Jag har allt oftare på sistone fått frågan vad jag står i Värmlandsfrågan, och jag har försökt att fortsatt förhålla mig neutral i den meningen att jag gärna vill se ett gedigen analysunderlag utifrån vilket jag vill forma mina åsikter. I grunden är min känsla att det kommer att kosta på att återigen starta något nytt, varför börja om när vi börjat få system att integreras i den relativt nybildade Västra Götalandsregionen? Å andra sidan kanske vår organisation skulle må bra av att "skakas om" innan vi fastnar i de relativt nya strukturer vi har idag?
Initiativet till gemensam regionbildning kommer från värmlänningarna, och man kan också fråga sig vilken rätt vi har att stänga dörren till någon som önskar delta i en regionbildning när vi själva för 12-15 år sedan slogs för att få bilda en region?
En sak har jag i alla fall lärt mig efter de styrgruppsmöten som vi haft sedan i maj förra året och det är att det finns många båda trevliga och kompetenta politiker och tjänstemän också i Värmland som det skulle gå bra att samarbeta med. Nu är det ju inte det är det avgörande kriteriet för en regionbildning, utan det är svaret på frågan om invånarna i Västra Götaland och Värmland får bättre möjligheter till en bra vardag om de båda organisationerna blir en, eller om de möjligheterna lika väl eller bättre kan tas tillvara med två organisationer, eventuellt två organisationer i en fördjupad samverkan kring de frågor som allra mest naturligt förutsätter samverkan som frågor om Vänern, om Norgesamarbete och om högspecialiserad vård.
Dags att tala högt!
Jag har under en längre tid försökt förhålla mig tyst och förhålla mig relativt neutral i en särskild fråga för att undvika att stöta mig med dem som regionen behöver finna en lösning tillsammans med. Jag har gjort det för att jag i grunden tror på konkret samförstånd som modell framför öppen konfrontation för att komma framåt i utvecklingen.
Jag kan nu konstatera att jag troligen valt fel väg och jag inte tillräckligt tydligt tagit strid för den linje jag önskat genomdriva.
Vilken är då frågan? Sprututbytesprogram inom narkomanvården.
Idag kom den nyhet som jag fruktat under de senaste åren. Dagens Medicin skriver "Hepatit B sprids bland missbrukare på västkusten". Under de senaste två månaderna har nio missbrukare eller anhöriga till missbrukare insjuknat i hepatit B som krävt vård vid infektionskliniken på SU. Misstanken är smitta genom delning av sprutor mellan missbrukare.
1989 skrev jag en motion till dåvarande Folkpartiets Ungdomsförbunds kongress om att det då relativt nystartade försöksprojektet i Skåne med sprututbyte för missbrukare skulle bli allmänt i hela landet. Jag har sedan dess varit varm anhängare av att ge sprutmissbrukare möjligheten till rena sprutor för att förhindra spridning av allvarliga sjukdomar som hepatit B och HIV.
Sedan några år tillbaka finns den legala möjligheten att införa sprututbytesprogram för missbrukare. Den lagstiftningen ställer krav på att regionen/landstinget som ska införa ett sprututbytesprogram ska göra det i samverkan med den kommun där detta görs. I Västra Götalandsregionens fall är det Göteborg som i första hand är aktuell som ort för ett organiserat sprututbytesprogram och vid regionens framställningar till kommunen om att genomföra förberedande insatser för att kunna införa ett program har tjänstemän och politiker i Göteborgs stad uppträtt direkt avvisande till detta.
Jag kan förstå argumentet om att myndigheter/samhällsorgan inte ska tillhandahålla redskapen för att underlätta missbruket, men jag lovar - ingen kommer att bli sprutmissbrukare för att det kommer att finnas möjlighet att byta till sig fria sprutor. Tvärtom så är den hållningen direkt oetiskt enligt min mening. Om vi har möjligheten att förhindra att en redan utsatt grupp i samhället dessutom drabbas av allvarliga sjukdomar så har vi närmast en skyldighet att göra detta. Vilka andra individer eller patienter skulle förvägras de möjligheter som sjukvården faktiskt kan erbjuda, dessutom till en relativt sett mycket ringa kostnad?
Kraven på att införa ett sprututbytesprogram är dessutom inte lättvindiga och handlar inte bara om att tillhandahålla rena sprutor vid inlämnande av använda sprutor. Programmet ger också möjlighet till en vårdkontakt för en grupp som annars inte frivilligt söker sig till vården. Möjligheterna att kunna stödja och hjälpa missbrukare ut ur missbruket ökar snarare via de kontaktytor som ett utbytesprogram medför, än vad som annars skulle varit fallet.
Det är tragiskt att nio personer nu drabbats av hepatit B efter förmodad gemensam användning av sprutor i samband med missbruk, men vi har nu chansen att vidta de åtgärder som vi kan för att minska risken framöver att fler ska drabbas på samma sätt.
Det är mer än hög tid att införa ett sprututbytesprogram för missbrukare i Göteborg.
Jag kan nu konstatera att jag troligen valt fel väg och jag inte tillräckligt tydligt tagit strid för den linje jag önskat genomdriva.
Vilken är då frågan? Sprututbytesprogram inom narkomanvården.
Idag kom den nyhet som jag fruktat under de senaste åren. Dagens Medicin skriver "Hepatit B sprids bland missbrukare på västkusten". Under de senaste två månaderna har nio missbrukare eller anhöriga till missbrukare insjuknat i hepatit B som krävt vård vid infektionskliniken på SU. Misstanken är smitta genom delning av sprutor mellan missbrukare.
1989 skrev jag en motion till dåvarande Folkpartiets Ungdomsförbunds kongress om att det då relativt nystartade försöksprojektet i Skåne med sprututbyte för missbrukare skulle bli allmänt i hela landet. Jag har sedan dess varit varm anhängare av att ge sprutmissbrukare möjligheten till rena sprutor för att förhindra spridning av allvarliga sjukdomar som hepatit B och HIV.
Sedan några år tillbaka finns den legala möjligheten att införa sprututbytesprogram för missbrukare. Den lagstiftningen ställer krav på att regionen/landstinget som ska införa ett sprututbytesprogram ska göra det i samverkan med den kommun där detta görs. I Västra Götalandsregionens fall är det Göteborg som i första hand är aktuell som ort för ett organiserat sprututbytesprogram och vid regionens framställningar till kommunen om att genomföra förberedande insatser för att kunna införa ett program har tjänstemän och politiker i Göteborgs stad uppträtt direkt avvisande till detta.
Jag kan förstå argumentet om att myndigheter/samhällsorgan inte ska tillhandahålla redskapen för att underlätta missbruket, men jag lovar - ingen kommer att bli sprutmissbrukare för att det kommer att finnas möjlighet att byta till sig fria sprutor. Tvärtom så är den hållningen direkt oetiskt enligt min mening. Om vi har möjligheten att förhindra att en redan utsatt grupp i samhället dessutom drabbas av allvarliga sjukdomar så har vi närmast en skyldighet att göra detta. Vilka andra individer eller patienter skulle förvägras de möjligheter som sjukvården faktiskt kan erbjuda, dessutom till en relativt sett mycket ringa kostnad?
Kraven på att införa ett sprututbytesprogram är dessutom inte lättvindiga och handlar inte bara om att tillhandahålla rena sprutor vid inlämnande av använda sprutor. Programmet ger också möjlighet till en vårdkontakt för en grupp som annars inte frivilligt söker sig till vården. Möjligheterna att kunna stödja och hjälpa missbrukare ut ur missbruket ökar snarare via de kontaktytor som ett utbytesprogram medför, än vad som annars skulle varit fallet.
Det är tragiskt att nio personer nu drabbats av hepatit B efter förmodad gemensam användning av sprutor i samband med missbruk, men vi har nu chansen att vidta de åtgärder som vi kan för att minska risken framöver att fler ska drabbas på samma sätt.
Det är mer än hög tid att införa ett sprututbytesprogram för missbrukare i Göteborg.
86 miljoner
Idag har årets bokslutsuppföljningssamtal inletts med att delar av regionstyrelsen har träffat hälso- och sjukvårdsnämnderna i Mitten-Älvsborg och i Sjuhärad. Under de kommande två veckorna kommer ytterligare 38 nämnder och styrelser att kallas till uppföljningssamtal över 2009 och med framåtblickar för 2010 och 2011 i viss mån.
Det är ett tajt schema att hinna med att träffa 40 nämnder och styrelser. Idag träffar vi dessutom Styrelserna för Habilitering & Hälsa, Alingsås lasarett och Primärvården i Göteborg. Schemat sträcker sig från 08.30 till 17.30 i sessionssalen i residenset i Vänersborg.
Bokslutsuppföljningssamtal har vi nu haft i februari och mars under de senaste 8-9 åren och de är värdefulla för oss i regionstyrelsen och jag har uppfattat det som värdefullt också för nämnder och styrelser att få komma och redovisa vad de har gjort och vad de planerar för framtiden. Frågan är dock om det inte snart är dags att testa delvis andra former för dessa uppföljningar. Totalt är det nio heldagar inplanerade för dessa uppföljningsmöten, och det är långa dagar som ställer krav på oss som är med hela dagen att hålla skärpan och intresset vid liv. Måste alla nämnder och styrelser kallas varje år? Finns det andra former för uppföljningen? Ja, det är frågor som i alla fall jag funderar över.
När jag återkom till mitt rum efter de två första uppföljningssamtalen så låg hela Västra Götalandsregionens bokslutskommuniké på min stol. Resultatet för regionen blev ett positivt ekonomiskt resultat på 86 miljoner kronor. Det är oerhört glädjande att vi också 2009 lyckades nå ett positivt ekonomiskt resultat, inte minst mot bakgrund av att den första prognosen i mars förra året pekade mot ett befarat underskott på 900 miljoner kronor för regionen.
Extra statsbidrag från regeringen i kombination med bättre utveckling av skatteintäkterna än befarat och sänkning av premierna för AFA försäkringar är några orsaker som bidraget till det förbättrade resultatet.
I mitten av oktober bloggade jag med anledning av delårsrapporten per augusti. Då prognostiserades ett underskott på 550 miljoner kronor, och jag gjorde en aktuell gissning på ett negativt utfall på 178 miljoner kronor. Jag kände då inte till sänkningen av premierna för AFA försäkringar som senare ytterligare bidragit till ett bättre resultat.
Om jag prognostiserade åt rätt håll i mina antaganden om den ekonomiska utvecklingen så var jag däremot fel ute när jag spådde att vi inte skulle lyckas minska antalet anställda under 2009 i samma inlägg. Regionen har varje år sedan regionen bildades ökat antalet anställda med i runda tal 300 årsarbetare per år, och jag var tveksamt till om vi skulle klara av att bryta den utvecklingen. Under 2009 minskade antalet med 626 årsarbetare till 45 151 årsarbetare, eller en minskning med 682 anställda till 50 204 anställda enligt bokslutskommunikén. Den minskning ska både ses i ljuset av att sjukfrånvaron minskat med nästan en procentenhet, och att införandet av VG Primärvård under slutet av året infördes kan ha spelat en viss roll med övergångar av personal från offentligt till privat primärvård.
Hälso- och sjukvården i regionen gick dock med underskott i förhållande till de medel den tilldelats med 111,8 miljoner kronor. För första gången på flera år redovisar hälso- och sjukvårdsnämnderna tillsammans ett underskott. Underskottet är dock mindre än de medgivanden om använda av eget kapital som funnits.
I övrigt lyckades inte heller Habilitering & Hälsa, Primärvården i Göteborg samt Södra Bohuslän hamna på plusresultat, och så inte heller NU-sjukvården, Södra Älvsborgs Sjukhus och Skaraborgs Sjukhus. Dock lyckades Sahlgrenska Universitetssjukhuset för första gången på många år redovisa ett plusresultat, och inte så dåligt heller, 113,9 miljoner kronor blev resultatet för SU. Det är naturligtvis en väldigt massa pengar men ändå inte mer än cirka en procent av SU:s omsättning kring 11 miljarder. SU har de senaste åren gått back cirka 100 miljoner per år, och vi har nästan frågat oss om det är en naturlag att ett universitetssjukhus går 100 miljoner med underskott och även då konstaterat att det bara rört sig om en avvikelse på en procent men samtidigt ställt oss frågan om avvikelsen alltid måste vara åt fel håll. Årets resultat visar på att det inte alltid måste vara åt fel håll och att det inte är någon naturlag. Starkt jobbat!
Med detta positiva bokslut 2009 och med en lägre kostnadsutveckling jämfört med de senaste åren (4,3 procent 2009) och en lägre personalvolym går vi in i 2010 bättre rustade än vad vi egentligen trodde när vi la budget och tilläggsbudget för 2010. Det finns därför all anledning att tro att vi kan få ett bättre resultat än budgeterat (cirka 600 miljoner i underskott) också 2010 om vi spelar våra kort rätt också under året.
Det är ett tajt schema att hinna med att träffa 40 nämnder och styrelser. Idag träffar vi dessutom Styrelserna för Habilitering & Hälsa, Alingsås lasarett och Primärvården i Göteborg. Schemat sträcker sig från 08.30 till 17.30 i sessionssalen i residenset i Vänersborg.
Bokslutsuppföljningssamtal har vi nu haft i februari och mars under de senaste 8-9 åren och de är värdefulla för oss i regionstyrelsen och jag har uppfattat det som värdefullt också för nämnder och styrelser att få komma och redovisa vad de har gjort och vad de planerar för framtiden. Frågan är dock om det inte snart är dags att testa delvis andra former för dessa uppföljningar. Totalt är det nio heldagar inplanerade för dessa uppföljningsmöten, och det är långa dagar som ställer krav på oss som är med hela dagen att hålla skärpan och intresset vid liv. Måste alla nämnder och styrelser kallas varje år? Finns det andra former för uppföljningen? Ja, det är frågor som i alla fall jag funderar över.
När jag återkom till mitt rum efter de två första uppföljningssamtalen så låg hela Västra Götalandsregionens bokslutskommuniké på min stol. Resultatet för regionen blev ett positivt ekonomiskt resultat på 86 miljoner kronor. Det är oerhört glädjande att vi också 2009 lyckades nå ett positivt ekonomiskt resultat, inte minst mot bakgrund av att den första prognosen i mars förra året pekade mot ett befarat underskott på 900 miljoner kronor för regionen.
Extra statsbidrag från regeringen i kombination med bättre utveckling av skatteintäkterna än befarat och sänkning av premierna för AFA försäkringar är några orsaker som bidraget till det förbättrade resultatet.
I mitten av oktober bloggade jag med anledning av delårsrapporten per augusti. Då prognostiserades ett underskott på 550 miljoner kronor, och jag gjorde en aktuell gissning på ett negativt utfall på 178 miljoner kronor. Jag kände då inte till sänkningen av premierna för AFA försäkringar som senare ytterligare bidragit till ett bättre resultat.
Om jag prognostiserade åt rätt håll i mina antaganden om den ekonomiska utvecklingen så var jag däremot fel ute när jag spådde att vi inte skulle lyckas minska antalet anställda under 2009 i samma inlägg. Regionen har varje år sedan regionen bildades ökat antalet anställda med i runda tal 300 årsarbetare per år, och jag var tveksamt till om vi skulle klara av att bryta den utvecklingen. Under 2009 minskade antalet med 626 årsarbetare till 45 151 årsarbetare, eller en minskning med 682 anställda till 50 204 anställda enligt bokslutskommunikén. Den minskning ska både ses i ljuset av att sjukfrånvaron minskat med nästan en procentenhet, och att införandet av VG Primärvård under slutet av året infördes kan ha spelat en viss roll med övergångar av personal från offentligt till privat primärvård.
Hälso- och sjukvården i regionen gick dock med underskott i förhållande till de medel den tilldelats med 111,8 miljoner kronor. För första gången på flera år redovisar hälso- och sjukvårdsnämnderna tillsammans ett underskott. Underskottet är dock mindre än de medgivanden om använda av eget kapital som funnits.
I övrigt lyckades inte heller Habilitering & Hälsa, Primärvården i Göteborg samt Södra Bohuslän hamna på plusresultat, och så inte heller NU-sjukvården, Södra Älvsborgs Sjukhus och Skaraborgs Sjukhus. Dock lyckades Sahlgrenska Universitetssjukhuset för första gången på många år redovisa ett plusresultat, och inte så dåligt heller, 113,9 miljoner kronor blev resultatet för SU. Det är naturligtvis en väldigt massa pengar men ändå inte mer än cirka en procent av SU:s omsättning kring 11 miljarder. SU har de senaste åren gått back cirka 100 miljoner per år, och vi har nästan frågat oss om det är en naturlag att ett universitetssjukhus går 100 miljoner med underskott och även då konstaterat att det bara rört sig om en avvikelse på en procent men samtidigt ställt oss frågan om avvikelsen alltid måste vara åt fel håll. Årets resultat visar på att det inte alltid måste vara åt fel håll och att det inte är någon naturlag. Starkt jobbat!
Med detta positiva bokslut 2009 och med en lägre kostnadsutveckling jämfört med de senaste åren (4,3 procent 2009) och en lägre personalvolym går vi in i 2010 bättre rustade än vad vi egentligen trodde när vi la budget och tilläggsbudget för 2010. Det finns därför all anledning att tro att vi kan få ett bättre resultat än budgeterat (cirka 600 miljoner i underskott) också 2010 om vi spelar våra kort rätt också under året.
Vad jag inte fick sagt
Fyra månader har gått sedan vårdvalsreformen VG Primärvård sjösattes i Västra Götalandsregionen. Över en natt (både bildligt och bokstavligen) ökade vårdcentralsutbudet i regionen med 64 vårdcentraler den 1 oktober förra året. De 141 dåvarande vårdcentralerna blev 205. Jag såg det stora intresset från nya vårdgivare av att vilja vara med i VG Primärvård som ett gott kvitto på att vi hade riggat en vårdvalsmodell som appelerade också till nya vårdgivare, men jag försökte samtidigt vara ödmjuk i att konstatera att det med all säkerhet finns både förbättrings- och utvecklingspotential i systemet.
Jag förmedlade redan vid den tiden också en oro för att 64 nya vårdcentraler riskerar att leda till en överetablering på vissa håll i regionen, och det är en oro som nu är påväg att besannas.
Västnytt hade några inslag om detta i torsdags i förra veckan och på kvällen fick jag "stå till svars" för utvecklingen i studion under kvällssändningen 19.15. Jag tycker att Västnytt lyckats producera relevanta inslag om problematiken när "patienterna inte räcker till" till alla vårdcentraler och att några vårdcentraler med få listade patienter därför har ekonomiska bekymmer.
Egentligen är det inte så förvånande och på sitt sätt en naturlig utveckling, vilket också var det jag sa i ett inslag från i somras och nu upprepade i studion i torsdags. Vad jag dock aldrig fick sagt i torsdags och som jag gärna skulle vilja få förmedlat till omvärlden (även om min blogg har betydligt färre läsare än vad Västnytt har tittare) är att det är väldigt tråkigt att vårvalet får denna konsekvens. Bakom de vårdcentraler som nu riskerar att få lägga ned verksamheten finns människor som med engagemang, lust och ekonomiska uppoffringar gjort insatser i akt och mening att försöka utveckla primärvården i regionen och erbjuda medborgarna en högre kvalitet och bättre tillgänglighet.
Samtidigt måste vi komma ihåg att vi nu lägger makten i händerna på medborgarna/patienterna. Det är de som avgör vilken vårdcentral de önskar gå till, och de vårdcentraler som inte får tillräckligt många listade patienter kommer att få det svårt. Det är tufft, och det kan vara tråkigt, men det är också en del av en vårdvalsmodell.
