Jonas sjukvårdsblogg

Under vinjetten 15 i topp kommer jag under de närmaste dagarna som en upptakt till valrörelsen, där vi presenterar våra idéer och visioner för framtiden, att göra vissa återblickar på de sex och ett halvt år som jag varit ordförande i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott och de beslut som jag har varit delaktig i att driva fram och förverkliga och som är särskilt stolt över.

Listan presenteras bakifrån och idag har det alltså kommit till listans plats 4.

Plats 4 – Lundströmmottagningen

Någonstans och någon gång i slutet av 90-talet i samband med sjukhussammanslagningarna i Göteborg, regionbildning och kanske också fler skäl som delvis hade med värderingar att göra prioriterades denna verksamhet bort och Sahlgrenska Universitetssjukhuset förlorade den höga kompetens som man under flera år haft kring transsexualism, könsidentitetsutredningar med mera.

På våren 2008 hade jag sedan den stora äran att få vara med vid invigningen av Lundströmmottagningen i Alingsås som efter ett pinsamt långt uppehåll i regionens historia äntligen kunde ta emot människor för könsidentitetsutredningar igen.

Lundströmmottagningen är verkligen en liten enhet i regionens sjukvårdsutbud, men en oerhört viktig sådan för dem som behöver mottagningens hjälp, och att just denna mottagningsenhet hamnar så pass högt upp på min topplista hänger både samman med att det är en av de verksamheter där mitt eget engagemang har betytt mest för dess tillblivelse, men också för att den speglar det jag vill se att sjukvården ska syssla med, d v s vårda, hjälpa och stötta dem som allra mest behöver vård, hjälp och stöttning. Få grupper av individer i vårt samhälle är så utsatta och är så ensamma som personer med frågor om könsidentiteten. Få grupper har så hög självmordsfrekvens som denna grupp personer.

Det var inte helt lätt att få till Lundströmmottagningen. Det talades en hel del om vården för de transexuella i förarbetena till den regionala utvecklingsplanen för psykiatrin (plats 11-15 på listan) men det blev aldrig ett riktigt uttalat mål i slutdokumentet. Huvudansvaret för att genomföra planen las på våra tolv hälso- och sjukvårdsnämnder som var och en knappast kunde bygga upp en enhet för könsidentitetsutredningar, utan det krävdes ytterligare initiativ från hälso- och sjukvårdsutskottet för att förverkliga tillblivelsen av mottagningen.

I arbetet med att få till Lundströmmottagningen har inte minst nätverket TS Väst spelat en viktig roll som pådrivare för det är en fråga som allt för många tycker är lite knepig och undrar om det verkligen är en prioriterad verksamhet. Det finns många fördomar och mycket okunskap på många håll när det gäller frågor om transsexualism.

Frågan om vad enheten egentligen skulle heta var det också en viss diskussion kring och jag blev väldigt glad när det föreslogs att den skulle heta Lundströmmottagningen, efter docent Bengt Lundström. Både för att det blev ett neutralt namn utan någon stigmatisering, men också som en liten känga till dem som tio år tidigare bidrog till att den verksamheten vid Sahlgrenska under Bengt Lundströms ledning avvecklades.

Det blev till sist en nästan tio år lång period utan riktigt bra resurser i regionen för att möta denna målgrupp. Idag finns de resurserna med kompetent och engagerad personal vid Lundströmmottagningen och det är jag oerhört glad och tacksam för. Lundströmmottagningen hamnar på en klockren topposition och jag tycker det är lite synd att det bara finns tre medaljplatser och att Lundströmmottagningen precis missade en.


Hela listan:

4       Lundströmmottagningen
5       Vårdgarantier
6       Jämställd vård
7       Verksamhetsanalys
8       Akutprojektet
9       Centrum för verksamhetsutveckling (CVU)
10     Sprututbytesprogram
11-15     Utvecklinsplaner

Under vinjetten 15 i topp kommer jag under de närmaste dagarna som en upptakt till valrörelsen, där vi presenterar våra idéer och visioner för framtiden, att göra vissa återblickar på de sex och ett halvt år som jag varit ordförande i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott och de beslut som jag har varit delaktig i att driva fram och förverkliga och som är särskilt stolt över.

Listan presenteras bakifrån och idag har det alltså kommit till listans plats 5.

Plats 5 – Vårdgarantiarbetet

Jag har nu kommit till den övre halvan av min topplista och det kommer att handla om det ämnesområdet i svensk hälso- och sjukvård som kanske fått allra mest politisk och medial uppmärksamhet de senaste åren. Det är frågan om tillgänglighet och vårdgarantier i vården.

Jag kan inte ens försöka hävda att det är min egen personliga insats som har gjort att vi jobbat med tillgänglighet och vårdgarantier i regionen. Det är ett arbete som startade redan före min tid som sjukvårdspolitiker. Diskussionen fanns nog nästan redan innan jag engagerade mig politiskt för drygt 30 år sedan, men däremot är jag stolt över de bidrag som jag tillsammans med mina politiska kollegor har gjort i Västra Götalandsregionen för att förbättra tillgängligheten och måluppfyllelsen till de regionala och nationella vårdgarantierna.

En redovisning av vårdgarantiarbetet i regionen under 10 år kan göras nästan hur långt som helst, men jag ska försöka hålla mig till en kortare historieskrivning och tre delmoment i tillgänglighetsarbetet som jag känner att jag personligen har bidragit med.

Regionens arbete med vårdgarantier började när den nuvarande majoriteten tog över ledningen för regionen under hösten 2000. Min företrädare Eva Eriksson blev ordförande i dåvarande hälso- och sjukvårdsstyrelsen och jag var hennes politiska sekreterare. För oss som folkpartister har alltid patienträttigheter som vårdgarantier varit viktiga frågor, samtidigt som både Eva och jag tyckte att garantier är något som man faktiskt ska kunna uppfylla och inte ett mål i största allmänhet.

Västra Götalandsregionen hade kanske sämst utgångsläge av alla i början på seklet vad gäller antal patienter på väntelistor och långa väntelistor. Vi införde först en vårdgaranti på tolv månader, vilket i dagens perspektiv knappast ens känns som en patienträttighet, men vi ville börja bakifrån och successivt förbättra läget. Den gränsen sänktes till nio månader och senare till sex månader och hösten 2005 kom den nationella vårdgarantins gränser på tre månader.

Även då tillhörde Västra Götalandsregionen de regioner/landsting med flest som väntan längre än garantitiderna. Den statistiken kan dock ha innehållit jämförande fel då vi successivt jobbat med att förbättra redovisningar och statistik i syfte att se hela problembilden. Under några år lyckades vi också jobba oss upp i en nationell tätposition och tillhör idag de landsting/regioner med bäst måluppfyllelse till vårdgarantierna.

Tre moment i tillgänglighetsarbetet som jag är särskilt stolt över är den skarpare vårdgarantin bör besök och behandling i barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), den bortre gränsen för patienter som valt att avstå vårdgarantin och ”nollorna”

Västra Götalandsregionen var först med att differentiera vårdgarantigränserna när vi för tre år sedan sänkte vårdgarantigränsen för besök i BUP till 30 dagar och har efter några inledande månader haft en mycket hög måluppfyllelse hela tiden – ofta 95-100%. Drygt ett år senare kom nationella stimulansmedel knutna till kravet på skärpta vårdgarantier till BUP, och då hade vi redan gjort en stor del av vår hemläxa.

Mark Twain yttrade de bevingade orden att det finns ”lögner, förbannade lögner och statistik”. Hade han levt idag hade han kanske kunnat lägga till ”…och vårdgarantistatistik.” Ett av de senaste årens stora tvisteämnen har varit hur regioner och landsting ”fuskat” med vårdgarantin med begreppet ”patientvald väntan”, d v s avstått från sin rätt att kunna få vård någon annanstans än på det egna sjukhuset och hellre vänta kvar.

Vi uppfann begreppet i Västra Götalandsregionen. Inte för att vi skulle fuska med statistiken utan för att införa en vårdgarantigräns också för dem som avstått från att utnyttja vårdgarantin. Vi visste att det främst var äldre som avstod från att åka någon annanstans av lojalitetsskäl eller för att det uppfattades och var besvärligt att åka iväg till annat sjukhus eller annat landsting för att få vård. Vi menade att också den gruppen av patienter måste ha rättigheter och införde en bortre gräns på sex månader för dem som avstått från vårdgarantins erbjudande om vård vid annat sjukhus inom tre månader.

Det som jag är särskilt stolt över är arbetet med ”nollorna”. När regeringen la upp en miljard kronor med den så kallade kömiljarden för att stimulera regioner och landsting till bättre tillgänglighet införde vi ett eget incitamentssystem till våra sjukhus i regionen och bestämde oss för att premiera full måluppfyllelse, inte som regeringen som belönade 80- och 90-procentig måluppfyllelse. För att få pengar i regionens interna system handlade det för varje område att kunna redovisa NOLL väntande inom tre månader och NOLL patienter med egen vald väntan över sex månader. Det skärpte fokus hos många avdelningar och områden till att faktiskt klara måluppfyllelsen.

Jag skrev inledningsvis att vårdgarantierna får stort fokus. Med tanke på all annan viktig verksamhet i hälso- och sjukvården får den ofta allt för stort fokus, men det finns egentligen bara ett sätt att slippa ägna så mycket tid till vårdgaranti- och tillgänglighetsfrågorna och det är att uppfylla vårdgarantierna och erbjuda en god tillgänglighet. Då kan vi ägna mer tid, kraft och resurser till andra minst lika angelägna frågor.


Hela listan:

5       Vårdgarantier
6       Jämställd vård
7       Verksamhetsanalys
8       Akutprojektet
9       Centrum för verksamhetsutveckling (CVU)
10     Sprututbytesprogram
11-15     Utvecklinsplaner

Under vinjetten 15 i topp kommer jag under de närmaste dagarna som en upptakt till valrörelsen, där vi presenterar våra idéer och visioner för framtiden, att göra vissa återblickar på de sex och ett halvt år som jag varit ordförande i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott och de beslut som jag har varit delaktig i att driva fram och förverkliga och som är särskilt stolt över.

Listan presenteras bakifrån och idag har det alltså kommit till listans plats 6.

Plats 6 – Jämställd vård

När Folkpartiet för ganska precis fyra år sedan presenterade sitt regionprogram inför valet 2006 så fanns blev de cirka 150 viljeinriktningarna i punktform med en punkt med lydelsen; ”inrätta ett forskningscentrum för kvinnors vård”.

Bakgrunden till den formuleringen var kravet på att klinisk forskning måste utformas så att de klarlägger de könsspecifika skillnader som finns. Kort sagt så saknas i allt för hög utsträckning kunskap om män och kvinnor får lika vård när de ska ha lika vård och om de får olika vård när könsskillnaderna gör att de ska ha olika vård.

När valresultatet efter valet 2006 återigen blev sådant att inget av de traditionella blocken fick egen majoritet bestämde sig folkpartiet, centerpartiet och socialdemokraterna för att fortsätta gemensamt bilda en majoritetskonstellation i Västra Götalandsregionen. I samband med att vi förhandlade om en gemensam politisk plattform för mandatperioden och fördelningen av politiska uppdrag lyfte vi från folkpartiets sida upp kravet om ett forskningscentrum, men vi valde då att kalla det ett kunskapscentrum för jämställd vård, och fick gehör från våra majoritetskamrater.

När vi på våren 2007 formulerade den nygamla majoritetens första budget för 2008 fanns kravet om att inrätta detta kunskapscentrum för jämställd vård med i budgeten och tio miljoner kronor tilldelades centret för att kunna bedriva forskning.

När vi nu skriver 2010 är Kunskapscentrum för jämställd vård i full gång, och du kan läsa mer om verksamheten på deras hemsida.

Eftersom både jämställdhet och sjukvård är några av mina politiska hjärtefrågor i politiken är det extra roligt att få ha varit med och skapa Kunskapscentrum för jämställd vård, och det var också en bidragande orsak till att jag fick utmärkelsen ”Årets liberala kvinna i Göteborgsregionen 2009” av Liberala kvinnor i Göteborg. Det blev jag väldigt glad och stolt över.

Två personer som också bör nämnas i sammanhanget är folkpartiets tidigare kommunminister (1978-79) Bertil Hansson som sådde fröet vid en diskussion i Göteborg om regionprogrammet och min politiska sekreterare Bernt Kjellander som höll i pennan när regionprogrammet skrevs och som deltog i förhandlingarna om den politiska plattformen efter valet 2006. De spelade båda en viktig roll för att vi idag har ett Kunskapscentrum för jämställd vård.

Jag tror att detta kunskapscentrum och de erfarenheter de vunnit kan utgöra en viktig grund när vi behöver bli bättre på att forska och vinna erfarenheter kring annan ojämlik vård beroende på inkomst, utbildning, etnicitet, ålder med mera. Att få en mer jämställd vård och likvärdig behandling i vården är en av de största utmaningarna vi har i svensk hälso- och sjukvård de kommande åren.


Hela listan:

6       Jämställd vård
7       Verksamhetsanalys
8       Akutprojektet
9       Centrum för verksamhetsutveckling (CVU)
10     Sprututbytesprogram
11-15     Utvecklinsplaner

Under vinjetten 15 i topp kommer jag under de närmaste dagarna som en upptakt till valrörelsen, där vi presenterar våra idéer och visioner för framtiden, att göra vissa återblickar på de sex och ett halvt år som jag varit ordförande i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott och de beslut som jag har varit delaktig i att driva fram och förverkliga och som är särskilt stolt över.

Listan presenteras bakifrån och idag har det alltså kommit till listans plats 7.

Plats 7 – Verksamhetsanalys

I samband med en av de första diskussionerna jag hade som nytillträdd ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) med den lika nytillträdda hälso- och sjukvårdsdirektören Lars-Olof Rönnqvist på våren 2004 så föddes idén om det som ett år senare presenterades som den regionala sjukvårdens första samlade verksamhetsanalys.

Trots, eller kanske tack vare, att jag hade en bakgrund som politisk sekreterare som jobbat en hel del med ekonomi- och budgetfrågor och Lars-Olof tidigare varit budgetchef i regionen så kunde vi gemensamt konstatera att mycket av uppföljningen av sjukvården endast fokuserade på ekonomiska mått, och i allt för liten utsträckning på den verksamhetsdata som vi redan då samlade in men nästan inte alls använde i ett uppföljningsperspektiv.

Tillsammans med några andra sammanfallande faktorer i form av kvalitetsregistrens utveckling och internationella trender gavs hösten 2004 ett uppdrag till regionens fantastiska analysenhet att ta fram den första verksamhetsanalysen baserad på 2004 års data. Allt sedan dess har vi varje år fått en årlig verksamhetsanalys presenterad för oss.

Den samlade verksamhetsanalysen har i många stycken varit unik bland landets regioner och landsting. Vi har kunnat jämföra och analyser verksamhetsdata mellan sjukhus, vi har kunnat jämföra och analysera likheter och skillnader mellan olika hälso- och sjukvårdsnämndsområden, vi har kunnat jämföra och analyser förändringar över tid, vi har kunnat jämföra och analyser skillnader och likheter med övriga landet och vi har framför allt fått ett underlag att agera utifrån. Vad beror skillnader och likheter på? Är det rimliga skillnader och likheter? Behöver vi vidta fler åtgärder för att kunna erbjuda vård på lika villkor.

Den mest fantastiska utvecklingen i samband med de sex verksamhetsanalyser vi har fått ta del av är ökningen av kvalitetsdata. I 2004 års verksamhetsanalys återfinns två sidor under rubriken ”Medicinska resultat och uppföljning”. I 2009 års verksamhetsanalys upptar samma rubrik 37 sidor.

Verksamhetsanalysen är ett dokument som varit till stor hjälp för att utveckla regionens hälso- och sjukvård och jag är glad och stolt över att få haft med ett finger i tillblivelsen av verksamhetsanalysen och den platsar klockrent på denna lista.

Här kan du läsa mer om regionens arbete med Verksamhetsanalyserna


Hela listan:

7       Verksamhetsanalys
8       Akutprojektet
9       Centrum för verksamhetsutveckling (CVU)
10     Sprututbytesprogram
11-15     Utvecklinsplaner

Under vinjetten 15 i topp kommer jag under de närmaste dagarna som en upptakt till valrörelsen, där vi presenterar våra idéer och visioner för framtiden, att göra vissa återblickar på de sex och ett halvt år som jag varit ordförande i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott och de beslut som jag har varit delaktig i att driva fram och förverkliga och som är särskilt stolt över.

Listan presenteras bakifrån och idag har det alltså kommit till listans plats 8.

Plats 8 - Akutprojektet

Det finns några delar av hälso- och sjukvårdens funktion, eller rättare sagt bristande funktion, som alltid riskerar att leda till stor bad-will när det inte fungerar och som ganska så lätt också leder till löpsedlar eller så kallade vänsterkryss i tidningarna. De verksamhetsområden som lyckas få denna uppmärksamhet är antingen verksamheter där det handlar om många människor som väntetider till operation/behandling eller tillgänglighet till vårdcentraler. Det kan också röra sig om verksamhetsområden som betecknas som väldigt viktiga som cancersjukvården eller hjärtsjukvården, och på senare tid har även psykiatrin kommit att platsa i den kategorin.

OCH det handlar om omhändertagandet och väntetiderna vid vid sjukhusens akutmottagningar.

Efter att vi försökt att strukturera hjärtsjukvården i regionen, genomfört den regionala canceröversynen, sjösatt psykiatrins utvecklingsplan, påbörjat arbetet med det som kom att bli VG Primärvård och under flera år satsat på att öka tillgängligheten, korta väntetiderna och successivt skärpt vårdgarantierna i regionen så kände jag för två år sedan att det var hög tid att göra något åt den del av hälso- och sjukvården som frustrerade flest människor och som allra mest bidrog till bilden att sjukvården inte fungerade - våra akutmottagningar.

2008 gav hälso- och sjukvårdsutskottet därför ett uppdrag att initiera ett arbete för bättre omhändertagande vid sjukhusens akutmottagningar. Det var ett uppdrag som innehöll flera delar.

Information, service och bemötande

De allra flesta människor förstår och begriper att det ibland kan dröja med att få hjälp vid en akutmottagning om det kommer in mer allvarligt sjuka eller skada människor som måste prioriteras först. Däremot brast det allt för ofta i information till patienterna om varför de fick vänta, när de kunde räkna med att få hjälp osv. Det brast i service i frågor som att kunna få något att äta eller dricka när man måste vänta längre eller med att få hjälp att ta sig till en toalett. Jag minns bland annat att jag blev uppringd av GT som ställde frågor om varför vi i varuautomater i anslutning till akutmottagningarna inte hade några varor som var lämpliga var diabetiker. Jag blev svaret skyldig, för det är klart att för varuatuomatsföretaget handlar det om att fylla en varuautomat vilken som helst. För regionen och sjukvården handlar det om att ställa krav på att kunna erbjuda varor som passar målgruppen människor som är sjuka eller skadade.

Kompetens

En annan del i uppdraget handlade om bemanning och kompetens och inte minst frågan om akutläkare, alltså läkare som har sin huvudsakliga arbetsplats på akuten. Många patienter upplever ofta en akutmottagning som lite rörig och en av anledningarna är att i princip ingen läkare har akuten som sin fasta arbetsplats. Många läkare måste göra sina jourpass på akutmottagningen, men många gör inte så många pass där vilket gör att man inte alltid kan rutiner eller vet var olika saker finns.

Väntetider

Jag har i denna blogg flera gånger under senaste året kommenterat väntetider på akutmottagningarna. Vad är egentligen en rimlig väntetid? I arbetet med akutprojektet så bestämde vi oss för att sätta upp måltal för olika moment i omhändertagandet vid akutmottagningarna, och vi satte upp måltal som successivt skulle skärpas över åren. Vi strävade efter en måluppfyllelse på 90% på grund av akutens speciella natur med variationer i hur många som söker sig till akuterna.

Resultatet av det arbetet blev detta:

Tid till en första bedömning när man kommer in (triagering) - Tid till triage, TTT

90% ska bli triagerade under 2009 inom 10 minuter, 2010 inom 10 minuter och 2011 inom tio minuter

Tid tills att en läkare gör en bedömning av tillståndet - Tid till läkare, TTL

90% ska bli bedömda av läkare under 2009 inom 90 minuter, 2010 inom 60 minuter och 2011 inom 30 minuter

Tid från att man kommer in till akuten tills man är färdigbehandlad som patient vid akutmottagningen och antingen skickad till en vårdavdelning för vidare vård eller hemskickad efter att ha fått vård - Total genomloppstid, TTG

90% ska vara färdigbehandlade på akuten under 2009 inom 6 timmar, under 2010 inom 5 timmar och 2011 inom 4 timmar.


Från och med mars i år har vi börjat kunna mäta och följa måluppfyllelse på ett mycket säkrare sätt och strax före sommaren så ligger vi på en måluppfyllelse mellan 60-75% för de olika momenten. Vi lyckas bäst med total genomloppstid och sämst med att hinna ge en läkarbedömning inom en timme.

Akutprojektet har lett till en rad aktiviteter på våra sjukhus för att se över och ifrågasätta arbetssätt och arbetsmetoder i syfte att kunna korta väntetider och förbättra informationen och servicen. Några sjukhus ligger mycket nära att klara måluppfyllelse av de uppsatta måltalen, andra ligger en längre bit ifrån. Totalt sett är jag övertygad om att vi nu har redskap för att kunna förbättra akutverksamheten och förbättra situationen för patienterna, men vi har mycket kvar att jobba med för att kunna vara nöjda. Utan att akutprojektet hade vi haft en längre väg till de mål vi strävar efter. Därför platsar akutprojektet på min topplista.

Hela listan:

Listan presenteras bakifrån och idag har det alltså kommit till listans plats 9.

Plats 9 – CVU

Centrum för verksamhetsanalys (CVU) är numera en del av hälso- och sjukvårdsavdelningen och en centrumbildning som jag känner mig som pappa till och som jag är stolt över.

Precis som initiativet till psykiatrins utvecklingsplan (plats 11-15) så kommer initiativet till bildandet av före min tid som ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet, men är samtidigt ett bra bevis på att regionens politiska sekreterare har möjligheter och makt att påverka regionens utveckling.

Det var i samband med 2002 års budgetarbete, alltså våren 2001, som jag födde idén med ett centrum för verksamhetsutveckling. Tanken med centret var att de skulle kunna fungera som en sorts internkonsulter i organisations- och verksamhetsutvecklingsfrågor. Det jag under några år med regionen hade noterat och som för övrigt nästan alltid gäller är att alla inhyrda konsulter som gör en översyn av en verksamhet alltid måste leverera ett förslag till förändring av organisationen. Hur ska man annars kunna motivera sitt konsultarvode om man inte kommer med förändrings- eller förbättringsförslag? Tanken var att ha ett kompetent center i den egna organisationen som både kunde vara billigare och som inte heller behövde känna samma press på att lämna förslag till förändringar i organisationen om det inte var nödvändigt.

CVU:s roll idag är inte den jag tänkte på vårkanten 2001. Det var nog till och med så att det dröjde lite innan CVU riktigt fann sin roll i Västra Götalandsregionens organisation. Den rollen blev tydligare när CVU blev stöttare för de verksamheter som började arbeta med Genombrottsmetodik för att förbättra och utveckla den egna enhetens arbetsmetoder för högre kvalitet, bättre tillgänglighet, bättre arbetsmiljö eller högre patientsäkerhet.

I början av den nuvarande mandatperioden blev CVU, från att ha varit en fristående enhet som hängde lite fritt organisatoriskt, en del av regionkansliets hälso- och sjukvårdsavdelning som är den avdelning som servar oss politiker i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU). CVU har idag en viktig roll som inspiratör och inte minst utbildare i frågor kring kvalitet, verksamhetsutveckling och förbättringskunskap.

Det blir inte alltid (faktiskt rätt sällan om jag ska vara helt ärlig) precis så som man först tänker i politiken, men om den första tanken om ett centrum för verksamhetsutveckling som internkonsulter hade tänkts våren 2001 så tvivlar jag starkt på att vi heller hade haft CVU som det idag ser ut i vår organisation.

Läs mer om CVU och dess uppgifter idag via denna länk.

11-15     Utvecklinsplaner

Under vinjetten 15 i topp kommer jag under de närmaste dagarna som en upptakt till valrörelsen, där vi presenterar våra idéer och visioner för framtiden, att göra vissa återblickar på de sex och ett halvt år som jag varit ordförande i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott och de beslut som jag har varit delaktig i att driva fram och förverkliga och som är särskilt stolt över.

Listan presenteras bakifrån och idag har det alltså kommit till listans plats 10.

Plats 10 – Sprututbytesprogram

På min topplistas plats 10 kommer sprututbytesprogram för narkomaner. Det är egentligen den allra första sjukvårdspolitiska frågan som jag engagerade mig i för drygt 20 år sedan när jag fattade pennan och skrev en motion till dåvarande Folkpartiets Ungdomsförbunds kongress i Gävle 1989.

Ibland tar det lång tid i politiken att gå från ord till handling, och tyvärr måste jag erkänna att det fortfarande inte handlar om handling vad gäller sprututbytesprogram i Västra Götalandsregionen. Den relativt nya lagstiftningen som medger inrättande av sprututbytesprogram kräver ett samarbete mellan å ena sidan regionen/landstinget och å andra sidan den kommun där programmet bedrivs, och här har vi ännu inte nått en enighet med Göteborgs stad om att inrätta ett sprututbytesprogram för narkomaner.

Frågan om sprututbytesprogram väcker ofta stora och starka känslor. När vi i våras behandlade en motion från miljöpartiet i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) fanns det faktiskt fyra olika förslag till beslut från sex partier – och då hade ändå inte miljöpartiet någon förslagsrätt.

Att frågan hamnar på topplistan är ändå för att jag har medverkat till att vi i Västra Götalandsregionen har beslutat oss för en linje där vi vill agera för att få till stånd ett sprututbytesprogram i regionen. Det är jag stolt över.

Jag frågar mig om det finns någon annan preventiv åtgärd i sjukvården vi skulle avstå från om vi kunde förhindra spridning av farlig, till och med livsfarlig, smitta?  Jag frågar mig också om de som är motståndare till ett sprututbytesprogram för att det skickar fel signaler verkligen tror att någon väljer att bli sprutnarkoman för att riskerna för smitta minskar när man kan få tillgång till rena sprutor?

Att införa ett sprututbytesprogram är att värna och skydda några av samhällets mest utsatta individer och det är för mig ett klockrent liberalt uppdrag som jag hoppas kunna förverkliga under början av nästa mandatperiod.


Hela listan:

10     Sprututbytesprogram

11-15     Utvecklinsplaner

Under rubriken ”15 i topp” kommer jag under de närmaste dagarna att presentera att presentera 15 av de beslut som jag har varit med om att fatta de senaste åren som ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott och som jag är särskilt stolt över och där jag tror att min egen insats och mitt eget engagemang starkt har bidragit till att vi fattat just dessa beslut.

Det är helt enkelt en lista över några av mina viktigaste avtryck i sjukvården under de 2 363 dagar som jag på valdagen har varit ordförande i Hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU).

Listan gör inga anspråk på att vare sig vara objektiv eller komplett. Jag har alldeles säkert glömt någon viktig punkt när jag försökt att summera vad som hänt under sex och ett halvt år.

Plats 11-15 Utvecklingsplaner

På 11-15 plats på min lista kommer fem stycken viktiga utvecklingsplaner som vi beslutat om under de senaste åren. Det har varit svårt att skilja dem åt i ”viktighetsordning” så det får bli en delad plats 11-15. En viktig utvecklingsplan som inte finns på listan är Hälso- och sjukvårdens utvecklingsstrategi från 2004 (för övrigt ett av mina första beslut att hantera våren 2004). Inte för att den är mindre viktig utan för att det var ett arbete som hade startat redan i samband med regionbildningen och jag kan inte hävda att mitt engagemang varit särskilt bidragande för dess tillkomst.

Ska dock kort kommentera de andra fem utvecklingsplanerna och bakgrunden till dem utifrån en kronologisk ordning.

Psykiatrins utvecklingsplan

Beslutet om att ta fram en utvecklingsplan för psykiatrin i Västra Götalandsregionen var en av de första åtgärderna som jag och min företrädare Eva Eriksson beslutade oss för när Eva blev ordförande i den dåvarande hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Det var alltså lite före min tid som ytterst ansvarig, men som politisk sekreterare till Eva hade jag också en hel del makt och möjligheter att tycka och påverka. Planen antogs 2005 och i våras har HSU på mitt initiativ beslutat att revidera den nuvarande utvecklingsplanen.

Barn- och ungdomspsykiatrins utvecklingsplan

När vi fick tillbaka förslaget till psykiatrins utvecklingsplan hade vi nog förväntat oss en plan som också omfattade barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Det gjorde den inte även om den särskilt lyfte problematiken med unga vuxna och övergången mellan BUP och vuxenpsykiatrin. Ganska kort efter att fullmäktige antagit psykiatrins utvecklingsplan startade arbetet på mitt initiativ att också ta fram en utvecklingsplan för regionens barn- och ungdomspsykiatri. BUP-planen kunde sedan antas hösten 2007.

Utvecklingsplan för cancersjukvården

Vad gäller utvecklingsplanen för cancersjukvården, eller det som till en början var en regional översyn av cancersjukvården, så är det på sin plats att dela med mig av äran till min kollega i HSU, Jan-Åke Simonsson (s) för det initiativet. I början av 2006 gavs uppdraget som sedan återrapporterades i slutet av 2006 och som fortfarande ligger till grund för en rad aktiviteter för att utveckla och stärka cancersjukvården i Västra Götalandsregionen.

Styrdokument för Habilitering och Hälsa

Så sent som i början av detta år antog regionfullmäktige ett styrdokument för verksamheten inom före detta handikappförvaltningen som samtidigt bytte namn till Habilitering och Hälsa (HoH). Styrdokumentet – mål, inriktning, omfattning och kvalitet – för verksamheten inom HoH var ett resultat av ett budgetuppdrag i 2009 års budget. Det var ett uppdrag som jag fick med i det årets budgetskrivning och jag var främst inspirerad till uppdraget av de brukarsamverkansträffar som presidiet i HSU har 4-5 gånger om året med representanter för handikapprörelsens olika brukarorganisationer.

Utvecklingsplan för den prehospitala akutsjukvården

Detta är den färskaste av dessa fem utvecklingsplaner och ett arbete som fortfarande pågår. Del 1 av utredningen presenterades för HSU strax före sommaren och mer konkreta förslag till åtgärder kommer att återkomma kring årsskiftet 2010/2011. Det händer mycket spännande inom ambulanssjukvården och den övriga prehospitala verksamheten och hösten 2009 tog vi från majoriteten på mitt förslag ett initiativ att göra en kartläggning och verksamhetsbeskrivning för att få underlag för att ytterligare kunna utveckla och förbättra den prehospitala akutsjukvården i regionen.

Befinner mig på Gotland och Almedalsveckan sedan i måndagskväll och nu två dygn senare har jag hunnit avverka sex seminarier, träffat både gamla vänner i politiken och från andra sammanhang och dessutom hunnit skapa en hel del nya kontakter. 1 396 seminarier erbjuds dem som befinner sig på Gotland under Almedalsveckan. När jag var här senast för 18 år sedan vill jag minnas att det totalt var två seminarier den dagen och ett tal av Bengt Westerberg på kvällen när jag var där. Någon sa idag att så sent som 2001 var det 50 seminarier under veckan och att det fem år senare, det förra valåret 2006, var 450 seminarier. Det handlar således om en explotionsartad utveckling och man kan undra om folket som är på plats verkligen räcker till för att få åhörare till alla seminarier?

De seminarier som jag har deltagit i så här långt har dock haft bra uppslutning. Det började i tisdags förmiddag med ett seminarium arrangerat av Psykologförbundet där de bland annat presenterade ett 10-punkts valmanifest med idel goda förslag för att ta till vara psykologernas kompetens i primärvården, i skolan och i psykiatrin och för att utveckla psykologernas yrkesroll. Vi var sex representanter från riksdagspartierna, och slutsatsen var väl att det fanns en stor enighet om vikten av att ännu bättre ta tillvara psykologernas kompetens i svensk hälso- och sjukvård.

Strax efter lunch arrangerade Västra Götalandsregionen ett seminarium om klinisk forskning, samverkan och patienters delaktighet för regional utveckling och för utveckling av sjukvården. Vid detta seminarium hade jag rollen som moderator och insåg samtidigt att det ibland är enklare att ge svaren än att ställa de angelägna frågorna. Det var dock ett välbesökt seminarium där vi från regionens sida försökte lyfta fram goda erfarenheter för hur man kan "gifta ihop" hälso- och sjukvårdsfrågorna med de regionala utvecklingsfrågorna för att skapa såväl en bättre sjukvård som få utveckling av företagande och näringsliv inom den medicinrelaterade industrin.

Strax innan regionens seminarium hann jag också med dagens intervju med Dagens Medicin, med anledning av att det var Folkpartiets dag i Almedalen. Jag fick vara folkpartiets representant och försökte främst lyfta frågan om förbättrad patientsäkerhet i vården.

På eftermiddagen följde ytterligare två seminarier. Först ett som arrangerades av Sjukgymnastförbundet på temat "Tidsenlig hälso- och sjukvård". Det blev ett mycket bra samtal mellan och sex personer i panelen, moderatorn och publiken. I panelen var vi två politiker, två fackföreningsordföranden från sjukgymnastförbundet och vårdförbundet, samt Socialstyrelsens generaldirektör och en utvecklingsledare från landstinget i Kalmar. Slutsatsen av seminariet var väl till stor del att vården behöver bli bättre på att ta tillvara fler professioners kompetens direkt, bättre på ansvarsfördelningen mellan olika professioner, bättre på att se över sina arbetssätt, få till ett utvecklat ledarskap i vården och bli bättre på att möta de stora patientgruppernas behov av sjukvård för att kunna erbjuda en tidsenlig hälso- och sjukvård.

Dagens seminarieövningar avslutades i en trädgård där Praktikertjänst arrangerade en "speed-debating" som blev dagens roligaste händelse där vi vara fem personer som under former som snarast liknade brittiska parlamentets debattformer med häcklande och hurrande för de olika inläggen vi fem gjorde på temat "Framtidens hälso- och sjukvård". I samband med varandras anföranden betygsatte de andra debattörerna vad vi sa och hade en kraftigt avvikande åsikt så bröt vår debattledare för att få till ett replikskifte. En debattform som passade till minglet i trädgården men som samtidigt lyfte fram både skillnader i åsikter och nya åsikter om utvecklingen för framtidens hälso- och sjukvård.

I måndags hade jag bråttom iväg till Gotland och hann inte få med mig elsladden till datorn, så jag får helt enkelt be om att få återkomma om vad som händer under dag två, onsdagen, när jag fått laddat datorns batteri och då också rapportera om morgondagens båda seminarier som jag ska delta i. Ett arrangerat av Apotektet AB om läkemedel och ett arrangerat av Vårdföretagarna och bolaget Diaverum på temat "Mer vård för pengarna - med kvalitet som ledstjärna", ett ämne som verkligen är mitt favoritämne. Ser mycket fram emot detta.

I måndags morse samlades regionfullmäktiges 149 ledamöter för vårens sista sammanträde med antagande av budget för 2011 som huvudnummer. Det började bra igår där vi hann med nästan alla andra ärenden på dagordningen utom budget före lunch, men sedan började det bli trögt när väl budgetdebatten kom igång. Efter den inledande gruppledardebatten om övergripande budgetinriktning så var det i år dags för frågorna inom det regionala utvecklingsområdet att diskuteras och debatteras först. Nästa år blir det hälso- och sjukvårdens tur först.

Detta blogginlägg nu skrivs en dygn senare utan att debatten om hälso- och sjukvården har kommit igång ännu. Skulle debattiden relateras till de olika verksamhetsområdenas ekonomiska betydelse så lär vi få hålla på fram till midsommar innan vi kan avsluta budgetfullmäktige.

Nu kommer inte sjukvårdsdebatten att ta lika lång tid, men ändå en bra stund då många är engagerade i frågan, men vi är i stora stycken rätt så överens. Visst kommer några partier att påpeka att de har ett par hundra miljoner mer till sjukvården i sina budgetförslag. De har ju under det gångna dygnet haft ett par hundra miljoner mindre till regional utveckling, kultur med mera och fått det påpekat för sig. Visst kommer några partier att peka på några egna käpphästar i det som de uppfattar som just sina profilfrågor. Visst finns det också ett och annat bra förslag i oppositionens budgetförslag som inte framgår alls eller lika tydligt i majoritetspartiernas budgetförslag, och det är saker som vi gemensamt får ta oss an, om bara de ekonomiska förutsättningarna finns för att ta oss an det.

Så här kommer det sannolikt alltid att vara. Oppositionspartierna, oavsett vilka de är, kommer alltid att prioritera ekonomiska resurser till sjukvården något högre. Oppositionspartierna, oavsett vilka de är, kommer alltid att kunna bidra med goda idéer. Oppositionspartierna, oavsett vilka de är, kommer att profilera sig för att försöka vinna stöd och gehör för det som är deras frågor. Det är inget fel i detta, mer än att debatten på fullmäktige riskerar att bli lite trist och förutsägbar.

Alla visste redan i samband med uppropet igår hur omröstningen i eftermiddag eller i kväll kommer att sluta, så man kan ibland undra över nyttan med två dagar av inlägg från talarstolen. MEN och det är väl viktigt att påminna sig själv om ibland när vi tycker att fullmäktiges arbetsformer är väl tröga, trista och förutsägbara. Det finns samtidigt människor på vår jord som fängslas, torteras och dödas för sin vilja att göra sin röst hörd i allmänna och fria val, att kunna kandidera till en offentlig församling och möjligheten att få sitta på ett lite trögt, trist och förutsägbart fullmäktigemöte i två dagar.

Om några timmar så kommer fullmäktige att bifalla majoritetspartiernas förslag till budget. Om så inte skulle ske lovar jag härmed att sluta blogga för alltid.

När (alltså inte om) majoritetspartiernas budgetförslag blir bifallet så innebär det för hälso- och sjukvården att vi fortsätter på den inriktning vi redan har. Det handlar mycket om GOD VÅRD, kvalitet, patientsäkerhet, tillgänglighet. Den huvudsakliga långsiktiga inriktningen ligger fast och, är jag övertygad om, kommer att ligga fast även om det blir en annan majoritet i Västra Götalandsregionen senare i höst för så pass överens är vi om sjukvårdens övergripande inriktning.

I nästa vecka ska vi återigen ha sammanträde med rikssjukvårdsnämnden, men redan idag har vi haft ett extra telefonsammanträde med anledning av att Stockholms läns landsting inkommit med ett överklagande, eller i formell mening, en förnyad ansökan om att få bedriva rikssjukvård inom hjärttransplantation.

Bakgrunden till den förnyade ansökan var det beslut som Rikssjukvårdsnämnden fattade i februari om att utdela tillstånd att få bedriva hjärttransplantationsverksamhet som rikssjukvård till Västra Götalandsregionen och Region Skåne, men däremot inte till Stockholms läns landsting.

Vid dagens extra sammanträde fattade nämnden samma beslut som förra gången, och de ledamöter som hade en annan uppfattning än majoriteten var de politiska företrädarna från Stockholms läns landsting, så det är egentligen varken något anmärkningsvärt eller konstigt med det.

Egentligen började dagens beslutsprocess redan strax före det senaste årsskiftet då nämnden första gången skulle ta ställning till beslutet. Den gången bordlades frågan till mötet i februari. När vi väl lyckades fatta beslut i februari har det nu inkommit en ny ansökan, och jag hoppas att dagens beslut är det sista för den 5-årsperiod vi har framför oss och för vilken period tillståndsavtalen gäller. Problemet vi praktiskt hamnat i med den utdragna beslutsprocessen är att Västra Götalands och Skånes tillstånd, och ingen annan, gäller från halvårsskiftet. Jag förutsätter att det nu får ske ett ordnat överförande av de patienter som nu befinner sig på väntelista för transplantation i Stockholm förs över på ett ordnat sätt så att patientperspektivet blir vägledande för exakt datum när överföreningen av nuvarande verksamhet i Stockholm kan övergå till Västra Götaland och Skåne.

Motivet för dagens förnyade ansökan bar en principiellt viktig fråga för mig som tillskyndare av en process med att definiera rikssjukvård. Förslaget från Stockholm var att frångå grundprincipen om att högst utdela två tillstånd för att bedriva rikssjukvård. Jag menar att vi i princip skulle kunna lägga ner rikssjukvårdsverksamheten om vi frångick den principen i detta ärende, för då kommer det att finnas ett tryck på samma sätt i varje fortsatt ärende vi kommer att behandla att också bevilja ett tredje, eller kanske fjärde, eller till och med ett femte tillstånd.

I det perspektivet skulle det i så fall varit bättre att inte definiera hjärttransplantation som rikssjukvård, men då kommer det att bli lika svårt att över huvud taget definiera något som rikssjukvård om en sådan verksamhet som hjärttransplantationer, med cirka 45 transplantationer per år de senaste åren, inte skulle betraktas som rikssjukvård.

Det finns många beslut som jag som politiker får vara med och fatta. Detta var inte ett av de svåraste, men jag har förståelse för den besvikelse man känner från Stockholms håll, och det förtjänas att poängtera att det inte finns någon kritik på hur verksamheten bedrivs vid Karolinska i Stockholm i nuläget, men jag är övertygad om att kvalitet och ekonomi på både kortare och framför allt längre sikt talar för två enheter (eller egentligen bara en) och inte fler.

Är IUU månne en ny akronym som vi som är engagerade i hälso- och sjukvården nu ska lära oss? Regeringen har i alla fall vid sitt sammanträde idag beslutat att inrätta en ny myndighet med arbetsnamnet Institutet för Uppföljning och Utvärdering från och med kommande årsskifte.

Samtidigt har representanter för den politiska oppositionen i riksdagen anmält att myndigheten kommer att läggas ner om den nuvarande oppositionen i riksdagen får majoritet efter riksdagsvalet i höst. Om vi behöver lära oss IUU eller inte hänger således både på om det nuvarande arbetsnamnet slutligen också blir myndighetens formella namn och på majoritetsläget i riksdagen senare i höst.

Namnfrågan i sig är ju i detta sammanhang inte det intressanta. Det är myndigheten i sig. Den nuvarande regeringen hade som ambition att minska antalet myndigheter i Sverige, men här är ett exempel som går i motsatt riktning. Å andra sidan var regeringspartierna tydliga redan i sitt valmanifest med att man önskade inrätta just en sådan här myndighet för att göra en viss boskillnad mellan Socialstyrelsens olika roller. En av tankarna med det som vi tills vidare kallar Institutet för Uppföljning och Utvärdering är att lyfta ut Socialstyrelsens normerande roll i svensk hälso- och sjukvård för att flytta tyngdpunkten till den myndighetens ansvar för tillsynen av verksamheten.

Jag kan förstå poängen med att skilja på de olika rollerna, men ställer mig samtidigt skeptisk till om en ny myndighet är det organ som kommer att förbättra uppföljning och utvärdering av svensk hälso- och sjukvård. Inte minst sjukvårdshuvudmännen i form av regioner och landsting (och Gotlands kommun) har ett eget ansvar för uppföljning och utvärdering av den verksamhet de både finansierar och producerar.

I en större region som Västra Götalandsregionen har vi i hyfsad utsträckning både de ekonomiska och intellektuella resurserna för att ha en bra analys- och utvärderingsenhet inom hälso- och sjukvårdsavdelningen som förser oss politiska beslutsfattare med bra underlag för uppföljning och utvärdering. Alla landsting har inte samma förutsättningar, men hur mycket dubbeljobb kommer den nya myndigheten att utföra? Ska sjukvårdsmännen rapportera till den nya myndigheten som sedan publicerar, eller ska IUU själva söka information hos regioner och landsting?

Det görs också en större poäng av att Institutet ska vara en oberoende myndíghet, men oberoende från vem?

Den 1 september förra året bloggade jag om den nya hemsidan www.omvard.se och reflekterade över vem eller vilka som presenterar information och för vem? Som jag uppfattar det så kommer IUU:s uppgift att bli att vara patienterna behjälpliga i att kunna göra medvetna kvalitetsval av vårdgivare, men också som normerare av svensk hälso- och sjukvård. En fråga som är viktig i det sammanhanget är i vilket utsträckning som data faktiskt är nedbrytbar från nationell-, till landstings-, till sjukhus-, till klinik-, till avdelning-, till läkarnivå? På vilken nivå kan och vill vi rapportera data - som både är relevanta och intressanta.

Oberoende är i grunden bra, men oberoende får inte bli ännu en myndighet som utvärderar och "dömer" utan engagemang från verksamheterna. Det finns alltid risker i en komplicerad bransch som hälso- och sjukvården att det jämförs äpplen och päron. Därför har vi i Västra Götalandsregionen som policy att den typen av jämförelser som publiceras så långt som möjligt vara avstämda med berörda medicinskt ansvariga för att kunna korrigera för de fel och brister som kan finnas i datafångsten.

IUU kommer att starta den 1 januari - kanske. Jag tror att det finns fler frågetecken kring institutets fortsatta uppdrag än vad det finns till om det kommer att starta eller inte.