Slakt av välfärden?
Jag har idag valt en utmanande rubrik för att reflektera över en några veckor gammal nyhet, men i en fråga som är på väg att göra comeback som en riktigt het fråga i den sjukvårdspolitiska debatten.
För ett par veckor sedan flaggade socialdemokraternas Carin Jämtin för att de vill ge kommuner och landsting någon sorts vetorätt mot vinstdrivande företag i välfärdssektorn. Tanken,om jag förstår förslaget rätt, är att en kommun eller en region/landsting i samband en upphandling kan ställa krav på att endast tillåta icke vinstdrivande företag att lägga anbud.
Jag häpnade när jag såg förslaget då den kommun eller den region eller landsting bestämmer sig för att införa ett sådant veto troligen kommer att genomföra den mest omfattande negativa förändringen välfärden som vi någonsin har skådat. Jag tror inte att jag överdriver om jag tror att det leder till en slakt av välfärdssektorn så som vi känner den idag.
För att ge några konkreta exempel. Vilka icke vinstdrivande byggföretag kommer att lägga anbud på att bygga om och bygga nytt vid regionens sjukhus? Vilka icke vinstdrivande transportföretag kommer att lägga anbud på att köra bussar och tåg i kollektivtrafiken? Vilka icke vinstdrivande läkemedelsbolag ska vi köpa läkemedel av? Vilka icke vinstdrivande förlag ska kommunernas skolor köpa läromedel av? Vilka icke vinstdrivande företag ska kommunerna köpa nya konstgräsplaner av?
Jag tror att ni fattar min poäng om att det skulle vara svårt att finna icke vinstdrivande företag som är beredda att leverera dessa varor och tjänster. Ni kanske rent av tycker att jag medvetet valt att missförstå partisekreterare Jämtin. Nej, jag väljer inte att missförstå Jämtin. Ja, jag inser också att Carin Jämtin sannolikt endast syftar på att kommuner och regioner ska kunna använda sig av vetot när det gäller upphandling av vem som ska driva skolan, äldreboendet, vårdcentralen eller sjukhuset. Där ska de vinstdrivande företagen stoppas, men var ligger logiken i det?
Västra Götalandsregionen köper idag varor och tjänster för ungefär 12 miljarder kronor varje år. Grovt uppskattat tror jag att upphandlingen av de direkta vårdtjänsterna står för 2-3 av dessa miljarder.
Varför skulle det vara OK att tillåta vinster i de företag som i första hand levererar varor, men inte i de företag som levererar tjänster?
Ett vanligt argument från de rödgröna partierna är att gemensamma skattepengar inte ska gå till vinster i välfärdssektorn. Men varför är det OK att företaget som levererar mammografiutrustning till regionen får gå med vinst, men inte företaget som genomför mammografiundersökningarna?
Varför skulle det vara OK att bolaget som tillverkar läkemedlet får gå med vinst, men inte vårdgivaren som förskriver läkemedlet? Används skattepengarna bättre som vinst i ett multinationellt läkemedelsbolag, än som vinst hos en mindre lokal vårdcentral?
Jag kan ha respekt om man gör det principiella ställningstagandet att kommunen eller regionen inte upphandlar något alls av vinstdrivande företag, men effekterna av det skulle bli långt ifrån acceptabla.
Jag kan däremot inte ha någon respekt för ett principiellt ställningstagande om att vinst i varuproducerande företag är OK och till och med en viktig drivkraft, medan vinst i tjänsteproducerande företag är omoraliskt och fult.
Vad menar egentligen Jämtin och socialdemokraterna, och vad tycker socialdemokraterna i Västra Götaland? Vill de införa ett generellt förbud mot upphandling från vinstdrivande företag och därmed slakta välfärden?
Eller vill de införa ett selektivt förbud mot upphandling från vinstdrivande företag, och hur motiverar de i så fall att de behandlar olika typer av företag och olika verksamheter på olika sätt?
Fler vårdcentraler på gång
För ett kvartal sedan bloggade jag om att två nya vårdcentraler startade den 1 december - en i Borås och en i Lidköping. Samma dag var det tre andra vårdcentraler som förlorade rätten att driva primärvård inom ramen för vårdvalsmodellen VG Primärvård.
Att jag inledningsvis skrev om min förvåning är att jag inte hade förväntat mig att så pass många vårdgivare, 30 månader efter starten av VG Primärvård, skulle ha modet att starta nya verksamheter. En ny vårdcentral börjar sin verksamhet med noll patienter och därmed också noll kronor i intäkter, medan de från första dagen har kostnader för bland annat lokaler och personal.
Av de båda vårdcentralerna som startade 1 december har Hamnstadens vårdcentral i Lidköping redan lyckats locka till sig drygt 3 000 patienter medan Cityläkarna i Borås har fått knappt 1 000 patienter som valt att lista sig på den nya vårdcentralen. Det visar att det finns en rörlighet bland patienterna som kanske är större än vad jag trodde. Den 1 april förra året startade också en ny vårdcentral i Ulricehamn. På ett knappt år har de lyckats locka till sig drygt 4 000 patienter, samtidigt som de båda offentligt drivna vårdcentralerna i kommunen tappat knappt 4 000 patienter. Den ene bröd.....
Det är patienterna som har fått makten i VG Primärvård. Om de inte är nöjda med tillgänglighet, service, bemötande och kvalitet på den vårdcentral de är listade vid så har de chansen att byta, och uppenbart är folk både intresserade och villiga att byta vårdcentral.
Att nu ytterligare tre vårdcentraler är på väg att starta i Västra Götaland är för mig ett bevis på att vårdvalsmodellen i regionen är en framgång.
När det sommaren 2009 såg ut att bli över 65 nya vårdcentraler i Västra Götalandsregionen den 1 oktober samma höst uttalade jag en profetia i Västnytt om att ett antal av dem sannolikt kommer att få svårt att överleva på sikt. Vi har också fått se en utslagning av vårdcentraler, men i mindre omfattning än vad jag trodde. Några har fått tillstånd att avveckla verksamheten i förtid, andra finns kvar och har blivit filialer till andra vårdcentralerna, ytterligare några har bytt ägare och ytterligare ett gäng har valt att starta ny verksamhet under de två och ett halvt år som snart har förlupit.
Idag är det 13 av knappt 200 vårdcentraler som har färre än 3 000 listade patienter (om jag räknat rätt). Det borde vara tufft att leva upp till alla villkoren i VG Primärvårds krav- och kvalitetsbok med så pass få listade patienter, men faktum är att nio av de tretton vårdcentralerna under det senaste åren har vuxit i storlek. Flera av dem finns också i regionens ytterområden och får ta del av den särskilda geografiska ersättning till vårdcentraler i mindre kommuner långt från sjukhus. De tycks fortsatt överleva och det tyder också på att vi har en ersättningsmodell som premierar just det vi vill att den ska premiera så att vi kan ha vårdcentraler också i områden med färre invånare.
"Återkommer"
Vid dagens sammanträde så handlade det bland annat om att den politiska ledningen skulle "återkomma" nästa år kring de förslag jag förde fram om hur de nationella stimulansmedlen för patientsäkerhet för 2012 skulle hanteras. Det var för övrigt ungefär samma kommentar som när stimulansmedlen för 2011 behandlades för ett år sedan.
"Vi återkommer" blev också svaret på frågan om kristdemokraternas tidigare bifallna motion om att utreda förutsättningarna för ett särskilt center för kvinnor med svår endometrios för att förbättra kvaliteten i vården. Den politiska ledningen föreslåg istället att det skulle tas fram regionala riktlinjer, men i frågan om inrättandet av ett regionalt center så skulle den politiska ledningen "återkomma".
I den fråga som jag bloggade om redan i måndags - hur stimulansmedlen för bättre tillgänglighet till vård för barn och unga med psykisk ohälsa skulle användas så blev också svaret att den politiska ledningen avser att "återkomma". Denna gången handlade det om de nationella stimulansmedlen skulle användas till aktiva insatser för att förbättra den psykiska hälsan för barn och unga. Den vänliga tolkningen av de försök till svar vi fick om hur pengarna skulle användas var, "Vi återkommer". Svaret kunde dock lika gärna tolkas som ett "Nej, de kommer de inte att göras. De kommer att behöva användas för att täcka kostnader på andra håll i regionens budget."
Men OK, jag ska ge den politiska ledningen chansen att "återkomma" om hur pengarna ska användas. Men inte allt för länge. För jag kommer garanterat att ÅTERKOMMA till frågan för att få de konkreta svar som jag inte fick vid dagens sammanträde.
Stimulansbidrag ska stimulera
Det är inte alltid helt enkelt att redogöra för hur statsbidrag fördelas, erhålls, används och redovisas. Vad gäller just detta statsbidrag som funnits sedan Alliansregeringen tillträdde 2007 och som nu har förlängts så erhålls stimulansmedlen i slutet av varje år baserat på hur väl regioner och landsting har nått upp till successivt skärpta tillgänglighetsmål. Västra Götalandsregionen har traditionellt haft en god tillgänglighet till de nationella vårdgarantierna och också till de regionala skarpare vårdgarantierna på just det här området.
I slutet av 2011 fick regionen nästan 47 miljoner kronor som nu är möjliga att använda under 2012 (på samma sätt som 2008 års pengar användes under 2009 osv). Dessa pengar har i princip alltid fördelats ut på regionens hälso- och sjukvårdsnämnder. Samtidigt har den politiska ledningen redan i budgeten för 2012 fördelat ut de förväntade 36 miljonerna (vilket är regionens relativa andel av statsbidraget om alla landsting och regioner uppfyller alla kraven) till hälso- och sjukvårdsnämnderna, men eftersom det var okänt om statsbidragen skulle fortsätta komma under 2012 så finns de inte med på intäktssidan i budgeten.
Detta ger oss nu en unik möjlighet att göra en strategisk och långsiktig förstärkning av barn- och ungdomspsykiatrin och vården för barn och unga med psykisk ohälsa i regionen. Vi har 2011 års statsbidrag som vi kan använda under 2012 och vi kan också räkna med 2012 års statsbidrag att använda under 2013 osv, samtidigt som de insatser som tidigare har gjorts av hälso- och sjukvårdsnämnderna kan fortgå då de redan har fått pengar för detta i den ordinarie budgeten.
Syftet med stimulansmedel från regeringen är naturligtvis att de ska stimulera till utveckling inom det angivna området - i det här fallet kring barn och unga med psykisk ohälsa. För mig är det självklart att vi ska göra en riktad strategisk satsning för hela det belopp som vi kan förvänta oss att få i stimulansmedel de kommande åren.
Det är viktigt principiellt att dessa resurser går till förbättrad vård för barn och unga, och jag kommer på onsdag att föreslå att hälso- och sjukvårdsdirektören får i uppdrag att omgående och tillsammans med det medicinska sektorsrådet i barn- och ungdomspsykiatri ta fram förslag till angelägna och strategiska utvecklingsinsatser inom området barn och ungas psykiska hälsa.
Två saker som jag själv gärna skulle vilja se på en sådan lista är förstärkt tillgänglighet till neuropsykiatriska utredningar och en utveckling och förstärkningen av vården för de ungdomar som är "för sjuka" för att kunna tas om hand i skolans elevhälsa, men samtidigt "för friska" för att få hjälp i den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin.
Det viktigaste av allt just nu är dock att inte stimulansmedlen försvinner i något av den politiska ledningens ekonomiskt svarta hål, utan att de tillåts göra nytta för att förbättra vården för dessa barn och ungdomar. Allt annat vore provocerande.
Sociala medier i vården
Jag har varit relativt ihärdig med mitt bloggande under främst de fyra första åren, och sen har det varit lite sämre under det senaste dryga året, och sedan ett knappt halvår finns jag även på twitter (@Jonas_Liberal) men det är ett media som jag inte riktigt har funnit formen för att delta i. Det känns som att man måste hänga med och ägna mycket mer tid åt uppdateringar än vad jag hinner och har lust med. Även aktivitetsnivån på min Facebook-sida lämnar en del övrigt att önska.
Jag är alltså långt ifrån någon expert på området och det finns många i min närhet som är betydligt mer aktiva och flinka på att använda twitter och facebook på ett mer strategiskt sätt. Idag var jag i alla fall inbjuden till Nätverket för medicinsk etik för att avsluta dagens nätverksträff med några reflektioner kring sociala medier i vården ur ett sjukvårdspolitiskt perspektiv.
Innan jag fick avsluta dagen med mina reflektioner hann vi med två intressanta och tankeväckande föredragningar av Sara Dag och Natt samt Mathias Klang samt gruppdiskussioner utifrån några kniviga etiska dilemman vi kan hamna i beroende på hur patienter och/eller vårdpersonal agerar i sociala medier.
Strax innan konferensen började twittrade jag om den och fick lite interaktion med några twittervänner. En av kommentarerna var: "Bra! Hur ska sociala medier användas i vården? Vanlig sekretess och omdöme - räcker det?"
Det tyckte jag var en bra kommentar. Vanlig sekretess och omdöme räcker i alla fall väldigt långt när det handlar om vårdpersonals förhållande till de sociala medierna, men behövs det också tydligare policys? Jag tror egentligen inte det, utan tror att det kommer att växa fram en vana och en praxis till hur man som vårdpersonal kan agera i sociala medier, och jag tror också att vi kommer att få se ett antal övertramp på vägen dit.
Det svårare är väl hur vården ska svara på patienternas deltagande i sociala medier, eller snarare när patienter börjar förvänta sig att deras behandlare finns tillgängliga i sociala medier. Var finns den tiden, eller kommer det att spara tid om vårdpersonal totalt sett ägnar mer tid åt sociala medier? Hur hanterar vi att allt fler patienter lämnar ut allt mer av sin sjukdom och behandling i sociala medier, och kanske även kommenterar den behandling och bemötande som de får av namngiven vårdpersonal?
I mina avslutande reflektioner lyfte jag särskilt fram två aspekter kring sociala medier i vården. Den första handlar om den enskildes integritet som vi från vårdens sida aldrig får tumma på. Den andra är att vad vi nu ser med sociala medier skapar en helt annan plattform för "den lille" patienten i den stora hierarkiska och patriarkala sjukvårdsorganisationen - att det är en form av stärkande av patientens ställning, om egenmakt som pekar på ett behov av att lättare och mer tillgängligt kunna kommunicera med sjukvården om sin sjukdom.
Den sista aspekten tror jag är viktig att vi som leder sjukvårdsorganisationen tar till vara för att mycket bättre underlätta för kommunikation med patienter. Det måste inte vara via sociala medier. Redan bättre möjligheter att kunna mejla och ringa till vårdpersonal vore ett stort steg framåt för att ge patienterna en starkare ställning, liksom tillgång till information om vården, om sin egen information i journaler med mera - men en bibehållen säkerhet och integritet.
Det var en totalt sett intressant dag som ledde fram till många nya tankar och reflektioner hos mig, och säkert också hos alla andra som deltog i dagens nätverksträff.
Var det rätt eller fel?
Under de senaste dagarna har Svenska Dagbladet haft en artikelserie om narkolepsifallen som blivit en följd av den stora pandemivaccineringen mot nya Influensa A (H1N1) under hösten och vintern 2009/2010, och så sent som idag skriver tidningen att sex dödsfall undveks tack vare massvaccineringen i Sverige. Källan är beräkningar gjorda av det svenska smittskyddsinstitutet.
I måndags eftermiddag hade Studio Ett i Sveriges Radios P1 ett gripande reportage om en av de ungdomar som drabbats av narkolepsi, och en efterföljande debatt/samtal om det var rätt eller inte att påbjuda en massavaccination, och vems är i så fall felet?
Det är naturligtvis alltid oerhört lätt att vara efterklok och göra analyser med facit i hand. Vi hade också kunnat sitta här på vårvintern 2012 och haft en debatt om det var rätt att avstå massvaccinering och hur många liv som pandemin hade skördat.
Nu valde Sverige en form av försiktighetsprincip att erbjuda hela befolkningen vaccination, och det är nu drygt 150 barn som får betala priset i form att ha drabbats av sömnsjuka - narkolepsi. En sjukdom som, efter vad jag förstår, är kronisk och kommer att följa dessa barn och ungdomar genom hela livet och mycket kraftigt påverka deras möjligheter att fullfölja sina livsdrömmar.
Efter att ha hört reportaget i Studio Ett i måndags läste jag genom flera av de blogginlägg jag gjorde under sommaren och hösten 2009 (och de var många) om pandemihotet. Under sommaren präglades debatten av vem som skulle betala för vaccineringen - staten eller regioner/landsting och borde den enskilde också vara med och bidra?
Det slutade med att regioner och landsting fick ett statsbidrag på knappt en miljard kronor för att finansiera vaccinkostnaderna. Till det kommer naturligtvis kostnaderna för att utföra de över fem miljoner vaccinationer som blev resultatet av vaccinationskampanjen.
Ställer man sig idag frågan om det var värt kanske ett par miljarder kronor i kostnader med effekten sex räddade liv och mer än 150 narkolepsidrabbade barn och unga så är svaret självklart. Nej, det var det inte värt, men det kunde som sagt också slutat annorlunda.
Jag var själv tveksam till om det, med de indikationer som fanns, var rätt med en massvaccineringsstrategi, men det är naturligtvis inte ett beslut som ska fattas av mig som politiskt lekman utan av Socialstyrelsen och andra myndigheter på rekommendationer från internationella myndigheter. När beslutet väl var fattat fanns ingen annan linje än att uppmana folk att vaccinera sig och skapa bästa möjliga organisation för en effektiv vaccinering av befolkningen i Västra Götaland.
Vem ska då klandras? Jag är inte alls säker på att någon alls ska klandras. Jag tror däremot att vi måste dra lärdomar inför nästa pandemilarm. För det kommer, frågan är bara när? Ett av de misstag som jag tror begicks (om mitt minne inte helt sviker mig) var att det avtal som landsting och regioner hade med läkemedelsbolaget som skulle förse oss med vaccin innehöll en klausul om att vi skulle köpa vaccin om WHO klassade en influensa som pandemi. På så sätt var vi egentligen redan bundna till att beställa vaccindoser till hela svenska folket. Frågan är hur det påverkade olika myndigheters beslut om att föreslå en massvaccineringsstrategi?
Viktigast i det korta perspektivet är att se till att de som drabbats av allvarliga bieffekter av vaccinationen får ordentligt skadestånd och att det initieras mer forskning kring narkolepsi för att på sikt förhoppningsvis kunna utveckla metoder för att lindra eller rent av bota de symptom som nu drabbat fler än vad som kan tyckas för nödvändigt.
Slarvigt reformarbete
Det är allvarligt när anmälningar blir liggande och inte utredda. Ett av syftena med den nya patientsäkerhetslagen är att få en hälso- och sjukvårdsorganisation som arbetar lärande och lär av tidigare misstag, men om det dröjer flera år innan en utredning kring en anmälan blir färdig så är det svårt att dra några slutsatser av vad som eventuellt har gått fel, och därmed riskerar organisationsfel att kvarstå vilket riskerar säkerheten för andra patienter.
Uppgifterna om att 1400 anmälningar från 2010 (före det flyttade ansvaret) fortfarande inte är färdigutredda är mycket illavarslande. Nu måste Socialstyrelsen tillsammans med regeringen och socialdepartementet snabbast möjligt vidta åtgärder. Det får dock inte ske på bekostnad av att man tummar på kvaliteten i utredningarna så det är inte så enkelt som att bara sätta till mer folk för att lösa problemet.
Sett utifrån är det uppenbart att reformen med att flytta ansvaret för utredningarna är slarvigt genomförd men sannolikt ingen eller en mycket dålig riskanalys vid förändringen av ansvaret. Socialstyrelsen har inte varit tillräckligt redo och bemannade, och kanske inte heller fått tillräcklig finansiering, för att klara det utökade uppdraget.
Inte sällan möts jag av uppfattningen att regioner och landsting sköter hälso- och sjukvården så dåligt att den borde förstatligas. Inte minst i kommentatorsfälten på Dagens Medicins hemsida är det en mycket vanligt förekommande uppfattning. När jag direkt har mött samma påstående har jag alltid frågat om det är statens förmåga att styra och leda försvarsmakten, försäkringskassan eller arbetsmarknadsverket som gjort folk så övertygade om att staten skulle vara bättre på att styra och leda hälso- och sjukvården?
Schabblet med reformen med att flytta ansvaret från HSAN till Socialstyrelsen blir för mig ännu ett i raden av bevis på att styrning och ledning inte är statens allra starkaste kort.
Vi mår bättre!
Dessa resultat kan jämföras med ett liknande större urval som gjordes 2007 och det glädjande är att invånarna i Västra Götaland generellt skattar sin hälsa som bättre idag än för fyra år sedan, vilket är oerhört glädjande. Det finns en hel del resultat att ta del av på regionens hemsida, och där jag särskilt kan rekommendera den drygt 100 sidor långa rapporten "Hälsa på lika villkor i Västra Götaland 2011".
Bland positiva tendens märks bland annat att fler invånare skattar sin hälsa som bra eller mycket bra. Färre anger ett nedsat psykiskt välbefinnande, färre anger att de avstått från att söka vård som de haft behov av (och betydligt färre av dem anger bristande tillgänglighet som skäl)
Några negativa tendens kan dock också skönjas. Fler bär omkring på övervikt och fetma. Var åttonde regioninvånare är definierad fet (BMI över 30), fler anger dåliga kostvanor och fler uppger att de har allergiska besvär.
Även om helhetsintrycket i grunden är positivt och att det konstateras att hälsan har förbättrats sedan 2007 så kan vi fortsatt konstatera att det finns stora skillnader i hälsa, levnadsvanor, livsvillkor, vårdbesök och läkemedelsanvändning som följer såväl socioekonomiska faktorer som geografiska faktorer.
Det är naturligtvis mycket som påverkar de olika tendenserna, och när en vänsterpartist ställde en klok fråga om man kunde koppla förändringarna i hälsoläget till andra förändringar i samhället, så kunde jag inte låta bli att konstatera att skillnaden mellan 2007 och 2011 är att vi under hela perioden har haft en Alliansregering och att det är därför som hälsan har förbättrats.
Budget för HSU 2012
För att börja med en liten detalj så är svaret på mitt förra blogginlägg om resurser till Kunskapscentrum för Jämlik vård (KJV) att det inte blev några utökade resurser trots ett kraftigt breddat uppdrag.
Det stora avståndet som finns mellan de förväntade kostnaderna och den nu fastställda budgeten ligger i att det saknas drygt 150 miljoner kronor på HSU:s utvecklingsanslag för att kunna genomföra de utvecklingsinsatser som är planerade.
Det handlar om resurser för ordnat införande av nya läkemedel och metoder i sjukvården, om satsning på kvalitetsregister, om utveckling av den nationella patientöversikten, om IT-utvecklingen inom VG P rimärvård, om satsningar på cancersjukvården och psykiatrin med mera, med mera.
Det mest anmärkningsvärda med hela hanteringen är att Folkpartiet i sin ursprungsbudget i fullmäktige avsatte nästan 250 miljoner kronor mer till HSU än vad den politiska ledningen gjorde i den budget som vann bifall i regionfullmäktige. När budgeten nu ska fastställas så är det bara den politiska oppositionen som förmår att lägga fram och stödja ett förslag som anpassar kostnaderna till den nivå som regionfullmäktige och regionstyrelsen har fastställt i enlighet med ledningens förslag.
Den politiska ledningen väljer medvetet att blunda för att det saknas 150 miljoner kronor istället för att lägga förslag på hur verkligheten ska anpassas till budgeten. Det visar återigen att regionen för närvarande befinner sig i ett läge utan, eller möjligen med mycket svagt, politiskt ledarskap.
I samband med gårdagens regionfullmäktige frågade jag regionstyrelsens ordförande om någon av styrsignalerna "budget i balans" eller "lika mycket produktion av vård under 2012 som 2011" var överordnad den andra, när det gäller uppdragen till regionens sjukhus? Svaret jag fick var att "budget i balans" är överordnad.
Idag gällde inte den principen längre. Idag gällde principen att "Budgeten balanserar, men det saknas pengar till det vi vill göra, och vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det, så vi bifaller förslaget till budget och hoppas att det ska lösa sig framöver".
Det är när det saknas så mycket som 150 miljoner kronor (eller 8 procent av HSU:s budget) som prioriteringarna blir riktigt skarpa. Det var dem som den politiska ledningen avstod från att göra. Det var dem som man blundade för.
Vi gjorde de prioriteringarna, även om det inte var roligt. Vi var de enda som tog den politiska ledningens budgetförutsättningar på allvar.
Vi tyckte det var viktigare att fortsatt arbetet med att förnya och utveckla hälso- och sjukvården i enlighet med nationella riktlinjer och nya läkemedel och metoder än att ha en avgiftsfri tandvård för 20-22-åringar.
Vi tyckte det var viktigare att utveckla psykiatrin, strokevården och cancervården än att göra ytterligare regionala satsningar för ökad tillgänglighet inom lägre opererande specialiteter.
Vi tyckte det var viktigare att ge Kunskapscentrum för Jämlik vård ökade resurser än att ytterligare subventionera glasögonbidrag till barn.
Visst, prioriteringar leder till att man kan tvingas ta bort verksamhet som man tycker är angelägen, men det är det man måste göra om man vill ta politiskt ansvar. Det ville ieller kunde nte den politiska ledningen - idag heller.
För den riktigt intresserade finns här en länk till vårt pressmeddelande och där finns i sin tur en länk till vårt alternativa budgetförslag.
Hur blir det med KJV?
Då skrev jag att jag såg fram emot att se vad de vaga löftena om mer resurser i fullmäktigedebatten skulle leda till i detaljbudgetarna om ett par veckor. Nu har det gått ett par månader och på onsdag i nästa vecka ska hälso- och sjukvårdsutskottet till slut fastställa sin detaljbudget för 2012, och fredagen har ägnats åt att bland annat läsa handlingar inför nästa veckas möten.
I det förslag vi har fått från förvaltningen till detaljbudget föreslås resurserna till KJV öka med 30 000 kronor. Från 10,6 miljoner kronor till 10,63 miljoner kronor. Visst finns det anslagsområden i förslaget som får mindre resurser än föregående år, men det finns också områden som får mer resurser än tidigare år än den generella uppräkningen med 0,3 procentenheter.
Men 30 000 kronor räcker inte särskilt långt när ett kunskapscentra ska bredda sitt uppdrag så mycket som KJV nu förväntas efter beslutet i fullmäktige i slutet av förra året.
Kommer den politiska ledningen att föreslå några ytterligare utökade resurser?
Om inte så blir fallet. Förväntas ändå KJV arbeta över ett mycket bredare fält med relativt sett mycket mindre resurser, eller ska de fortsatt enbart fokusera på sitt tidigare arbete med jämställd vård?
När Folkpartiet la vårt budgetförslag i fullmäktige för 2012 så hade vi öronmärkt 5 miljoner kronor till KJV under 2012 för ett breddat uppdrag, och ytterligare 5 miljoner under 2013. Den linjen tänker jag fullfölja på onsdag. Hur tänker den politiska ledningen att göra?
Stolthet
Jag har inte fört någon statistik men det känns ändå som att radion i alla fall varannan vecka presenterar en liknande nyhet om framsteg inom forskningen, och det kan inte hjälpas men jag blir varje gång extra stolt när jag hör att "forskare vid Sahlgrenska Akademien" ligger bakom forskningen.
Visar det sig att fortsatt forskning och utveckling leder till den praktiska nytta som vi nu hoppas så kommer många människor att kunna få hjälp utan att vara beroende av donatorer. 500 transplantationer utförs i Sverige varje år och 100 000 transplantationer i världen.
Det är denna typ av framsteg som vi alltid måste ha i åtanke när resurser för forskning diskuteras eller att läkares tid forskning tränger undan patientbesök eller operationer. Dagens hälso- och sjukvård är ett resultat av gårdagens forskning. På samma sätt är morgondagens hälso- och sjukvård beroende av vilka resurser vi avsätter till forskning idag.
Om vi bestämmer oss för att inte fortsatt utveckla forskningsverksamheten säger vi också nej till att fullt ut vara med och utveckla framtidens hälso- och sjukvård, och det vore dystert.
Det är därför vi måste visa mod och ledarskap och fortsatt prioritera satsning på forskning i Västra Götalandsregionen. Att kortsiktigt underlåta en sådan satsning i ett ekonomiskt trängt läge kan innebära en begriplig lockelse, men är i grunden ingenting annat än ett svek mot kommande generationer.
Att bryta kedjebrevet
För några veckor sedan bloggade jag om det budgetlösa året 2012 och efterlyste budget för RS och hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU). Idag förelåg förslag till budget för regionstyrelsen och i den låg också övergripande ramar för det som förhoppningsvis ska bli en HSU-budget om ett par veckor. Man kan tycka vad man vill om att ekonomi betyder så mycket eller till och med är avgörande, men det är ändå så att pengar styr och därför är budgeten det allra viktigaste dokumentet där så väl begränsningar som möjligheterna tydliggörs.
Regionstyrelsen fick först i torsdags i förra veckan förslag till detaljbudget för regionstyrelsen, och jag har under helgen haft flera frågetecken till innehållet i budgetförslaget, men jag har framför allt haft en huvudinvändning mot förslaget till budget för regionstyrelsen och det handlar om nivån på resurser till HSU:s ansvarsområde.
Med de förutsättningar som nu presenteras konstateras ganska krasst att HSU måste prioritera bort 150 miljoner kronor under 2012 i jämförelse med vad som är beslutat och planerat som ska genomföras. 150 miljoner kronor motsvarar cirka åtta procent av omsättningen, och det blir ju inte enklare att klara av det när den första månaden på året redan har gått.
Det är dags att bryta kedjebrevet som placerar "Svarte Petter" hos hälso- och sjukvårdsutskottet.
Det hela började med att regionfullmäktige fastställde budget i september med, i mitt tycke, otillräckligt med samlade resurser till hälso- och sjukvården, inklusive HSU, och det fortsatte idag när Regionstyrelsen fördelade sin budget med otillräckliga resurser, vilket om ett par veckor kommer att leda till mycket hårdhänta prioriteringar när HSU ska fastställa sin detaljbudget.
Trots min kritik för ett par veckor sedan om bristen på budget för 2012 såg jag idag inget vettigare alternativ än att yrka på en återremiss av regionstyrelsens budgetförslag. Jag menar att vi måste försöka göra andra prioriteringar än att försöka spara och/eller effektivisera 150 miljoner kronor inom HSU:s ansvarsområde.
Vad är det då som ska bort istället? Ja, det var just det som jag med mitt återremissyrkande ville få fram ett bättre underlag för att kunna bedöma. Det är ju alltid mycket enklare att säga vad som ska få mer resurser och svårare att tala om vad som ska prioriteras bort. Spontant kan jag tänka mig att lägga ner Regionmagasinet (eller ta en paus i utgivningen). Finns det resurser inom det personalstrategiska anslaget som skulle göra mer nytta för patienterna i HSU:s budget? Ska vi verkligen lägga lika stort generellt effektiviseringskrav på alla delar av regionstyrelsens ansvarsområde?
Nu är i alla fall kedjebrevet översänt till HSU, och frågan återstår hur den politiska ledningen kommer att hantera problemet när HSU:s budget ska behandlas om två veckor, och hur de kommer att ställa sig till Folkpartiets förslag till besparingar och effektiviseringar i den budgeten - för visst går det också att göra prioriteringar bland de nästan två miljarder som HSU har ansvar för.
Jag är rätt så övertygad om att jag kommer att återkomma till hur det går.
Maktlös?
Att vara ordförande i ett tungt utskott i majoritet ger per automatik en hel del makt, inte minst att sätta och påverka den politiska agendan. Att vara vice ordförande i opposition ger ibland möjlighet att påverka på marginalen utifrån den agenda som den styrande koallitionen sätter upp.
En del politiker hymlar om det. Men inte jag. Jag vill ha makt. Inte för att komma högt upp på Dagens Medicins ranking, utan för att kunna vara med och påverka utvecklingen ii hälso- och sjukvården i vad jag tror är en klok riktning. Det politiska livet i opposition är betydligt tråkigare, men det är också en viktig roll för att hålla koll på den politiska ledningen så att de inte hittar på allt för många dumheter, och ibland för att kunna påverka ett eller annat ärende, och det har vi just nu chansen att göra.
Frågan det handlat om de senaste dagarna är frågan om nivån på patientavgifterna under 2012 i Västra Götalandsregionen.
I den politiska ledningens budget för 2012 har de räknat med ökade intäkter från patientavgifterna med 55 miljoner kronor. Jag försökte i budgetdebatten i september få svar på frågan vilka avgifter de hade tänkt höja för att få in 55 miljoner kronor men fick aldrig något säkert svar då, och frågan har sedan varit uppe några gånger under hösten i HSU som informationsärende, men aldrig blivit något beslutsärende. Eftersom det är ett avgiftsärende så måste frågan beslutas i regionfullmäktige och där har den politiska ledningen inte någon egen majoritet.
Om jag minns rätt så har inget av de borgerliga oppositionspartierna i sina budgetförslag räknat in några ökade intäkter från höjda patientavgifter, i alla fall inte i Folkpartiets budgetförslag. Frågan under hösten har därför varit varför vi ska hjälpa den politiska ledningen att genomföra en höjning av patientavgifter, och om vi ska hjälpa dem vad kan vi i så fall få i gengäld. Helt enkelt lite hederlig politisk kohandel.
Än så länge har den politiska ledningen inte velat föra en diskussion kring det, men tiden håller nu på att rinna ut för dem. Nästa regionfullmäktige är den 7 februari ska frågan upp där så måste den behandlas i regionstyrelsen på tisdag nästa vecka, och än så länge har vi inte sett till något förslag till beslut eller någon villighet att diskutera en uppgörelse där de får sina önskade höjningar av patientavgifterna och Alliansens oppositionspartier får något annat.
Vi har erbjudit oss att stödja en höjning av patientavgifterna om vi samtidigt kan komma överens om att till slut avgöra den segdragna frågan om rehabilitering och sjukgymnastik som eget vårdval eller inte. Vi vill ha ett eget vårdval för sjukgymnastik i regionen och det vore nu en lämplig tidpunkt att bestämma att vi ska införa det. Sen måste vi naturligtvis fortsatt diskutera formerna för ett sådant vårdval så att det blir så bra som möjligt.
Det ska under de kommande dagarna bli spännande att se vilken makt att påverka utvecklingen som jag ändå har - även när jag inte längre platsar bland de 100 mäktigaste i svensk hälso- och sjukvård.
För få eller för många vårdplatser?
Vårdplatsanalysen visade bland annat att vi i Västra Götalandsregionen i snitt under 2010 hade 181 överbeläggningar per dag. Hälften av dem på "icke-ordinarie patientrum". Vårdplatsanalysen har varit efterlängtad för att få ett svar på hur stort problemet med överbeläggningar är så att vi kan börja vidta åtgärder för att komma tillrätta med bristen. När vi politiskt under hösten har efterfrågat hur vi ska gå vidare med vårdplatsfrågan i regionen har svaret varit att de olika sjukhusen nu jobbar med åtgärder med anledningen av rapporten och att den politiska diskussionen bör avvakta vad de olika sjukhusförvaltningarna kommer fram till.
I lördags fick vi reda på delar av svaret vad gäller Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU). I Göteborgs-Posten fanns en stor artikel om att SU planerar att minska antalet vårdplatser med inte mindre än 95 vårdplatser under 2012, vilket ungefär motsvarar en minskning med 5% av vårdplatserna vid SU.
Jag måste säga att det är en märklig respons på en vårdplatsanalys som har pekat på att SU under 2010 i snitt hade 72 överbeläggningar per dag. Allt annat lika så skulle det innebära en fördubbling av antalet överbeläggningar per dag vid sjukhuset. En tredjedel av avdelningarna vid SU rapporterade att de hade överbeläggningar under minst 100 dagar per år.
Nu är allt annat inte lika. Jag tycker det är utmärkt att våra sjukhusförvaltningar gör en översyn av hur sjukhusets vårdplatser bäst utnyttjas. Kan man ge patienter bättre och mer effektiv vård på annat sätt än i en vårdsäng på en avdelning på sjukhuset är det alldeles utmärkt. Ett visst antal vårdplatser på ett visst sjukhus eller en viss avdelning har i sig inget egenvärde, men det är klart att vi måste planera för att ha ett antal vårdplatser som motsvarar de förväntade behoven. Vi kan aldrig helt eliminera risken för överbeläggningar vid särskilda toppar, men vi måste dimensionera antalet vårdplatser så att det större delen av året täcker de behoven som finns, samtidigt som vi ständigt måste arbeta för att utveckla vårdmetoder och arbetssätt för att ge patienterna bästa möjliga vård - oavsett om det kräver en vårdplats eller inte.
Däremot känns det aningen märkligt att svaret från Sahlgrenska Universitetssjukhuset om hur man ska hantera problemet med i snitt 72 överbeläggningar per dag ska mötas av en neddragning på ytterligare 95 vårdplatser.
2012 - året utan budget
2012 kommer att innebära stora utmaningar för Västra Götalandsregionen och för dess sjukvård. 2012 är också året där regionen nio dagar in på året ännu inte har någon detaljbudget, och där stora och viktiga verksamheter som regionstyrelsen och hälso- och sjukvårdsutskottet ännu inte fastställt någon budget för 2012.
Regionen befinner sig i ett tufft ekonomiskt läge med en svag budget som fastställdes av regionfullmäktige i september och där den politiska ledningen redan har fått backa på ett antal av intiktningarna - ekonomiska och verksamhetsmässiga - i fullmäktiges budget. För att få ihop någon form av vårdöverenskommelser mellan sjukhusen och hälso- och sjukvårdsnämnderna tvingades den politiska ledningen i regionstyrelsen att ställa hela modellen åt sidan för att med dekret tala om för politiska representanter i nämnder och styrelser vilken typ av överenskommelse de skulle skriva under.
En av regionens allra största utmaningar rör kostnadsutvecklingen som fortsatt under året ligger kring 4% kostnadsökning under 2012 och ännu inte visar några tecken på att minska. Det är inte helt enkelt att veta vad man kan och ska göra för att minska kostnadsutvecklingen utan att samtidigt försämra den service som regionen har som ambition att erbjuda, men en grundförutsättning för att få kostnadskontroll och en önskvärd kostnadsutveckling är att veta vad man ska styra mot.
Just nu har vi alltså ett problem med att t ex regionstyrelsen och hälso- och sjukvårdsutskottet inte har någon fastställd budget för 2012. Hur ska tjänstemännen kunna styra verksamheten om den inte fått några ekonomiska ramar och inriktningar att styra efter? På onsdag sammanträder hälso- och sjukvårdsutskottet för första gången i år, men frågan om budget för 2012 fanns inte på den dagordning som kom i förra veckan. Regionstyrelsen har sitt första sammanträde för året om ytterligare två veckor. Kan vi då hoppas på att besluta om budget för 2012 eller kommer det att dröja ytterligare minst en månad.
Året börjar utan budget, och den som tror att det kommer att gynna kostnadskontrollen och kostnadsutvecklingen kan väl skicka ett uppmuntrande mejl till regionstyrelsens ordförande.
Samtidigt sitter styrelser och ledningar för regionens sjukhus och har tvingats underteckna vårdöverenskommelser med ekonomiska förutsättningar som de egentligen inte tror på. Vad ska de styra emot? Ska de verkligen styra mot ett nollresultat under 2012, och finns det ens någon i den politiska ledningen som tror att det är realistiskt om man samtidigt ska klara kravet att producera lika mycket sjukvård under 2012 som under 2011?
Utmaningarna för 2012 är onekligen stora, men de blir allt större i takt med underlåtenhet att ta tag i grundläggande förutsättningar för konstnadskontroll, och dit hör definitivt att alla verksamheter - även regionstyrelsen och hälso- och sjukvårdsutskottet - har antagit sina budgetar och att det finns en samlad detaljbudget för hela regionen.
Ett tolfte folkhälsomål?
2009 startade VKV som ett intiativ från den dåvarande politiska majoriteten, och jag har tillsammans med Karin Engdahl (s) fungerat som inofficiella politiska kontaktpersoner till VKV beroende på vårt gemensamma intresse för kompetenscentrat, och det var sannolikt därför som jag och Karin idag var inbjudna att gemensamt hålla ett inledningsanförande vid konferensen där vi beskrev motiven bakom tillkomsten av VKV och om vikten att i hälso- och sjukvården ha kunskapen om och modet att tala om våld med patienter när man som vårdpersonal hamnar i situation där man misstänker att patienter utsätts för våld.
Tyvärr hade jag endast möjlighet att vara med en del av dagen under konferensen, men jag hann också lyssna till Karolina Wrethem från jämställdhetsenheten på Utbildningsdepartementen som beskrev regeringen agenda kring frågor om våld i nära relationer. I samband med hennes anförande och den frågestund som följde så ställdes frågan om regeringen hade några planer att utöka de elva folkhälsopolitiska målen med ett tolfte mål om skydd mot våld. Detta kunde inte den opolitiska tjänstemannen från regeringskansliet svara på, men spontant måste jag säga att det kändes som en mycket god idé.
Allt för många drabbas av våld, och det mesta våldet sker i nära relationer där offer och gärningsman känner varandra, och det är betydligt vanligare än vad de flesta av oss vill tro. Få saker är mer kränkande än att drabbas av våld från en närstående och det är inte orimligt att tänka sig att skydd mot våld borde vara ytterligare ett av de övergripande folkhälsopolitiska målen.
Jag berättade i mitt anförande idag om när jag i början av 2005 blev kallad till ett extra möte med barn- och utbildningsnämndens arbetsutskott i Partille för att få information från förvaltningen om att 13 skolelever (det är i alla fall min minnesbild) i kommunen hade befunnit sig i Thailand under julhelgen när tsumamin kommer. Inget av barnen verkade dock saknas, men tjänstemännen informerade om hur skolor, rektorer och lärare nu förberedde sig på att ta emot dessa och alla andra elever när skolan startade igen efter jullovet. I det läget insåg jag och kunde jag inte låta bli att fråga hur skolan förberedde sig varje måndag för att möta 3-500 barn som den gångna helgen upplevt missbruk, gräl och våld i hemmet under helgen. Barn som har bevittnat eller i värsta fall själva utsatts för våld. Hur tar vi hand om dem varje måndag?
Jo, skydd mot våld borde vara ett tolfte folkhälsopolitiskt mål.
Plus 2 och minus 3 i VGPV
Dessa nya vårdcentraler börjar med noll patienter som bas och måste nu försöka bevisa att de förtjänar invånarnas förtroende så att patienter väljer att lista sig på deras vårdcentraler. Om de lyckas kommer det samtidigt att innebära att andra vårdcentraler förlorar patienter och får anpassa sig till det och kanske fundera över varför deras patienter har valt att lista sig vid en annan vårdcentral och vad de kan göra för att förbättra vården för sina patienter för att inte förlora fler.
Det är detta som är den stora styrkan med vårdvalet.
Idag den 1 december 2011 meddelas också att tre vårdcentraler i Göteborg inte längre får bedriva verksamhet inom ramen för VG Primärvård. Avtalen sägs upp med omedelbar verkan för dessa vårdcentraler. Cirka 8 500 patienter kommer att beröras av att de tre vårdcentralernas avtal upphör i förtid. Alla tre vårdcentralerna hade knappt 3 000 listade patienter hos sig.
Jag bloggade om detta för ett par veckor sedan och efter att ha fått ta del av lite mer information om bakgrunden och orsaken så kan jag väl säga att jag inte är förvånad över att man nu häver avtalen med dessa vårdgivare. Det finns nu naturligtvis en risk för att det blir en fortsatt rättsprocess och den ska i så fall få ha sin gång, men det är rätt tydligt att dessa vårdcentraler har brutit på krav- och kvalitetsbokens både anda och paragraf i sitt fullgörande av sina uppdrag.
Resultatet av dagen blir alltså att vi idag är en vårdcentraler mindre i VG Primärvård än igår. 198 vårdcentraler i hela Västra Götalandsregionen är dock 56 fler än för drygt två år sedan.
Öppna jämförelser 2011
Känner att jag ligger ett steg efter under denna veckan, så idag blir det ett inlägg om en nyhet från i måndags - Öppna jämförelser 2011.
2011 års version av hälso- och sjukvårdens Öppna jämförelser är den sjätte upplagan av Öppna jämförelser som jämför de 21 regioner och landstingen med hälso- och sjukvårdsansvaret i landet utifrån patientdata, ekonomisk data, läkemedelsdata och framför allt kvalitetsregisterdata.
Den sjätte upplagan av jämförelserna är inte lika nervkittlande som de allra första. Efter vad jag förstår så arrangerades inte ens presskonferens av Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Socialstyrelsen (som är ansvariga för rapporten) i samband med presentationen i måndags.
Jaha, tänkte jag i måndags morse på väg till Vänersborg för att lyssna till presentationen av rapporten, hur ska man som oppositionspolitiker tänka kring förbättringar eller försämringar av Västra Götalandsregionens resultat? Det svaret var dock ganska enkelt. Oavsett vem som är i majoritet eller opposition så är ju uppdraget och förhoppningen att invånarna i Västra Götaland ska få en så bra vård som möjligt. Dessutom är ju 2011 års Öppna jämförelser resultaten av hur det såg ut 2010 och 2009 när jag fortfarande hade ansvaret för hälso- och sjukvården.
2011 års Öppna jämförelser är tjockare än någonsin.408 sidor med resultat, men en hel del nya och en del ändrade indikatorer. Det gör att allt inte är jämförbart över tiden, men det som kan jämföras över tid så går i nästan alla fall utvecklingen åt rätt håll. Allt fler får en allt bättre hälso- och sjukvård, och invånarna blir också allt nöjdare med den hälso- och sjukvård som de erbjuds.
I Öppna jämförelser rankas också de 21 landstingen och regionerna i tre stycken tredjedelar. Den bästa tredjedelen, den mellersta och den sämsta. Utan att ha en exakt jämförelse bakåt så är ändå min känsla att Västra Götalandsregionen denna gång tillhörde den sämsta tredjedelen i färre fall än tidigare, vilket betyder att vi har förstärkt oss relativt sett andra regioner och landsting. Det spelar ju dock mindre roll om alla är dåliga eller om alla väldigt bra och det är små skillnader mellan hur bra vi är, men det indikerar väl i så fall att vi är på rätt väg med vårt förbättringsarbete.
Det har under de senaste åren framför allt varit två områden där regionen relativt sett har lyckats klart sämre än inom andra områden. Läkemedelsbehandling och Hjärtsjukvården. Glädjande i årets rapport är att resultaten i hjärtsjukvården också relativt sett har förbättrats och där är det ofta flera år bakåt som bas för jämförelsen exv. 2006-2010. Om regionen nu uppvisar bättre resultat så är det ett utslag av att nya bättre år har ersatt gamla år med sämre resultat, och då kan vi förhoppningsvis räkna med än bättre resultat åren som kommer. Jag är egentligen inte förvånad för vi har tillsammans med medicinska sektorsråd med flera vidtagit åtgärder och genomfört satsningar på att förbättra vården för hjärtsjuka patienter i regionen. Det finns absolut en fortsatt förbättringspotential, men det är glädjande att se att gjorda insatser tycks ge resultat.
Det andra bekymmersområdet för Västra Götalandsregionen är kring läkemedelsbehandling där vi i nästan alla indikatorer tillhör den sämre tredjedelen, och jag har tidigare beskrivit vad jag kallt regionens läkemedelsparadox.
Regionens kostnad för läkemedel är relativt låga, trots att vi är ett av de läkemedel som har flest äldre med många läkemedel och många som är storkonsumenter av psykofarmaka. Vi är för dåliga på att skriva ut "goda läkemedel" som patienter med exempelvis diabetes eller hjärtsjukdom bör ha och vi är halvtaskiga på förnyelsen av nya läkemedel, riskfyllt förskrivningsmönster och väljer i högre grad dyra alternativ när det finns billigare.
Trots många insatser också på detta område under de senaste åren så syns inte resultaten lika tydligt som i hjärtsjukvården. Jag tror att det är hög tid att se om det inte borde göras ännu mer offensiva och kanske mer radikala insatser för att få en mer ändamålsenlig läkemedelshantering i regionen för att minska vad som tycks vara en överförskrivningen, förbättra förnyelsen, bli mer följsamma till vårdprogram om vad som bör förskrivas.
Det borde vara en huvudslutsats när hälso- och sjukvårdsutskottet de närmaste veckorna ska analysera 2011 års Öppna jämförelser och dra slutsatser av vilka åtgärder som vi kan behöva vidta för att erbjuda invånarna i regionen en ännu bättre hälso- och sjukvård.
Avslag på egen motion
Jag funderade på om rubriken på detta inlägg skulle vara just "avslag på egen motion" eller "KJV blir KJV" för det är just det som detta inlägg handlar om.
I våras skrev jag min första motion till regionfullmäktige (behovet har ju inte varit så stort så länge jag tillhörde majoriteten i regionen) och den handlade om att att bredda uppdraget för regionens Kunskapscentrum för jämställd vård. I början av den förra mandatperioden tog Folkpartiet initiativ till att bilda kunskapscentrat för att bedriva forskning och verksamhetsutveckling i hälso- och sjukvården om likheter och skillnader utifrån genderaspekter i vården.
Jag tyckte i våras att det fanns all anledning att nu ta steget fullt ut och skapa ett Kunskapscentrum för jämlik vård för att skaffa mer kunskap och belysa förhållanden i sjukvården kring frågor som tillgänglighet, bemötande, behandling beroende på fler faktorer än kön, det vill säga ålder, utbildningsnivå, inkomstnivå och födelseland.
Tyvärr kan jag inte länka till motionen för den som önskar läsa den, utan har istället klippt in den i slutet av detta inlägg.
I samband med behandlingen av motionen så kunde jag glatt konstatera att den bifölls av såväl hälso- och sjukvårdsutskottet som av regionstyrelsen och i går var förhoppningen att den också skulle bifallas i regionfullmäktige.
Under debatten vid gårdagens fullmäktige så försökte jag få ett tydligt svar från den politiska ledningen om de också avsåg att skicka med mer resurser till det nya kunskapscentrat när uppdraget utökas. Svaret jag fick var dock inte tillräckligt tydligt. Jag vet vilka effektiviseringskrav som ligger på regionstyrelsen och på hälso- och sjukvårdsutskottet och jag har svårt att se att den politiska ledningen har kraften att också prioritera 5-10 miljoner kronor till Kunskapscentrum för det bredare uppdraget om jämlik vård under 2012.
I det läget valde jag att yrka avslag på min egen motion. Ett utökat uppdrag utan ytterligare resurser skulle snarare riskera den framgångsrika verksamhet som idag bedrivs inom området jämställd vård. I det läget tycker jag att det är bättre att avvakta med att bredda uppdraget.
Måste erkänna att det kändes lite konstigt som motioner att föreslå att min egen motion borde avslås. Nu bifölls den av regionfullmäktige och jag hoppas verkligen att den politiska ledningen förenar sig med mig när detaljbudgetar inom några veckor ska fastställas och då prioriterar ökade resurser till Kunskapscentrat när det får ett ökat uppdrag.
Känslan idag är alltså kluven. Jag är jätteglad att det finns en mycket bred majoritet för att vi ska ha ett kunskapscentrum för jämlik vård som kan bedriva forskning och verksamhetsutveckling i regionens hälso- och sjukvård, men jag är samtidigt orolig för att den nuvarande verksamheten kring jämställd vård istället får stryka på foten.
---
Motion om ökad kunskap om jämlik vård
Under föregående mandatperiod inrättade Västra Götalandsregionen, på folkpartiets initiativ, ett Kunskapscentrum för jämställd vård (KJV) med uppdrag att arbeta med verksamhetsutveckling och forskning med fokus på kvinnor och män hälso- och sjukvården. Målet för KJV är att utveckla vården så att patienter erbjuds en god, säker och jämställd vård vid varje tillfälle och på varje vårdnivå.
Kunskapscentrum för jämställd vård är unikt i sitt slag i landet och även om KJV relativt nyligen har kommit igång med sin verksamhet har centrat redan gjort avtryck i regionens verksamheter för att inte minst medvetandegöra vårdpersonal om skillnader i allt från bemötande till behandling av män respektive kvinnor.
De senaste åren har allt fler rapporter kommit fram med data om hur ojämlik den svenska hälso- och sjukvården är också ur andra aspekter. Tillgänglighet, bemötande och behandling i hälso- och sjukvården är alla faktorer som på generell nivå påverkas av patientens ålder, kön, utbildningsnivå, inkomstnivå och födelseland. Att skillnaderna är så stora som flera studier och rapporter har pekat på är naturligtvis oacceptabelt. Bristerna och skillnaderna inom detta område är kanske hälso- och sjukvårdens största utmaning de kommande åren.
Jag tror inte att det pågår någon medveten diskriminering i svensk hälso- och sjukvård, men den omedvetna diskrimineringen är nog så allvarlig. Precis som Kunskapscentrum för jämställd vård har ett uppdrag att via forskning och verksamhetsutveckling leda utvecklingen mot en mer jämställd hälso- och sjukvård är regionen idag också i behov av att göra samma insatser för att också få en mer jämlik hälso- och sjukvård.
Det mest naturliga är sannolikt att bredda det nuvarande uppdraget för KJV att också omfatta forskning och verksamhetsutveckling om jämlik vård i sin helhet. Med ett utökat uppdrag för KJV måste naturligtvis också följa extra resurser för att möjliggöra att Västra Götalandsregionen kan ligga i framkant i att utveckla en jämlik vård för alla invånare i Västra Götaland.
Förslag till beslut
att regionfullmäktige beslutar om att bredda uppdraget för Kunskapscentrum för jämställd vård (KJV) till att också omfatta forskning och verksamhetsutveckling inom hela fältet jämlik vård.
Förskjutningar för investeringar
I tisdags i förra veckan fastställde regionstyrelsen investeringsplanen för 2012. Från den politiska oppositionen gjorde vi ett sista försök med att vädja till den politiska ledningen att hålla fast vid de investeringsnivåer som vi under flera år har försökt vara överens om mellan majoritet och opposition, eftersom investeringar alltid handlar om långsiktighet och framförhållning där det inte ska avgöras av vem som "råkar" styra regionen när varje objekt ska klubbas.
Nu valde den politiska ledningen, utan kontakt med övriga partier, att kraftigt minska utrymmet för investeringar i sjukhusbyggnader de kommande åren jämfört med den nivån vi tidigare hade varit överens om. 400 miljoner kronor mindre 2012 och 500 miljoner kronor mindre 2013 gör att ett antal angelägna projekt nu måste skjutas på framtiden. Preliminärt till 2014, men kommer de verkligen att genomföras då?
Det bärande argumentet från den politiska ledningen har varit att de inte vill låna pengar till investeringar och att en högre investeringsnivå skulle kunna leda till att regionen måste ta upp lån. (Inom parantes sagt är det ju en lite märklig inställning att man inte kan låna pengar till investeringar i byggnader som ska användas de kommande 30-60 åren. Varför ska just skattebetalarna 2012-2014 betala för hela nybygget av Angereds Närsjukhus?)
Om regionens framtida ekonomiska läge vet vi inte så mycket, men hur kommer den politiska ledningen att agera inför 2014 om det kommer att krävas lån för att genomföra de investeringar som man nu har skjutit på framtiden? Kommer man då att åter skjuta dem på framtiden tills vi har en situation som inte kräver att regionen delvis måste uppta lån?
I Folkpartiets budgetalternativ för 2012 ökade vi på investeringsvolymen mer än vad vi tidigare varit överens om som en reaktion på den politiska ledningens förslag om att minska den. Vi gjorde det för att vi ser behoven av att investera i moderna sjukvårdslokaler för att kunna erbjuda en modern hälso- och sjukvård och förbättra möjligheterna till bättre processarbete och flöden vid framför allt våra sjukhus. Det finns också goda patientsäkerhetsskäl och i många fall energieffektiviseringsskäl till att höja investeringstakten.
Till tisdagens regionstyrelsemöte hade vi dock valt att återgå till den nivå som vi tidigare varit överens om i förhoppningen att vi skulle kunna nå en samsyn av behovet av investeringar. Men det gick inte heller denna gång.
Därmed skjuts ett större antal viktiga investeringar på framtiden. Dit rör barnsjukhuset på Östra, förlossning och neonatal på Östra, vårdbyggnader på Alingsås och Kungälv, investeringar för ökad vårdhygien och patientsäkerhet på NU-sjukvården, forskningsverksamheten på Mölndal med flera.
Av någon outgrundlig anledning valde dock den politiska ledningen att ta ett kompletterande investeringsärende för servicenämnden till regionfullmäktige kommande vecka, vilket ju ger oss ytterligare en möjlighet att vädja till den politiska ledningen om att där fatta beslut om en högre investeringsram för de kommande åren för att på så slippa skjuta viktiga investeringar på framtiden.
Alla argument talar för det. Ingenting blir billigare av att skjuta på det. Konjunkturläget gör det troligen också billigare att upphandla byggandet idag och inte vänta till högkonjunktur.
Jag har insett att jag kanske är väl naiv ibland, men jag hoppas verkligen att vi kan få en majoritet i regionfullmäktige nästa vecka för att höja investeringsramen de närmaste åren.
Kan man få hoppas att det sunda förnuftet får råda?
