Jonas sjukvårdsblogg

Mycket av den hälso- och sjukvårdspolitiska debatten i Västra Götalandsregionen kretsar kring tillgängligheten på sjukhusens akutmottagningar. Tillgängligheten på akutmottagningarna har egentligen alltid varit i stort fokus, men har allt mer kommit att dominera debatten under senare år till följd av att en del andra tidigare problem i vården nu är mindre vanligt förekommande och till följd av att vi politiskt har riktat mer fokus på frågan genom att bland annat sätta upp måltal för hur många som ska

 

Den trogne läsaren vet att jag flera gånger i denna blogg ondgjort mig över oskicket från vissa politiska partier att utlova löften om maximala väntetider på akuterna, men jag tänkte inte ta upp den tråden idag igen. Trogna läsare vet också att jag under det senaste året kritiserat den politiska ledningen för att man inte på regional politisk ledningsnivå tar några initiativ till åtgärder när man ser att måluppfyllelsen försämras och inte förbättrats som de hoppats på. Inte ens försöket att ändra beräkningsgrunden för måltalen ledde till en förbättring, utan istället en ytterligare försämring av måluppfyllelsen. Jag tänkte inte heller fördjupa mig i det idag.

 

Istället tänkte jag reflektera över en rapport som Socialstyrelsen presenterade strax före helgen med titeln "Uppföljning av väntetider vid sjukhusbundna akutmottagningar" och som jämför väntetiderna vid sjukhusen i 16 regioner och landsting och vid några sjukhus i Stockholms läns landsting. I rapporten redovisas siffror från det första halvåret 2012 och underlaget är framtaget via en enkät till landets sjukhus med akutmottagningar.

 

Jämförelser mellan regioner och landsting riskerar alltid att vara missvisande när man mäter på olika sätt i olika regioner/landsting och när det blir självrapporterad data på detta sätt via en enkät. Jag har därför svårt att hetsa upp mig över att jämföra Västra Götaland med Örebro, Skåne, Västmanland och andra landsting. Det blir ju varken bättre eller värre för patienter som får vänta länge på akuterna i Västra Götaland om befolkningen i andra landsting eller regioner får vård snabbare eller får vänta ännu längre. Det intressanta är ju att jämföra sig själv över tid, och där vet vi att utvecklingen går åt fel håll.

 

En av de förklaringar som vi ofta får kring varför det går åt fel håll med måluppfyllelsen är en ökad tillströmning av patienter till sjukhusens akutmottagningar. (Det är knappast förvånande när invånarna kunnat ta del av politisk information på affischer runt om i hela regionen i ett par valrörelser om att ingen ska behöva vänta mer än en timme på akuten för att få träffa en läkare.) Det är i denna fråga som jag hittar den intressantaste jämförelsen i Socialstyrelsen rapport från i fredags. I tabell 6 i rapporten listas antalet besök på sjukhusbundna akutmottagningar per 1 000 invånare över 20 år under det första halvåret 2012.

 

Med de reservationer jag tidigare gjort om säkerheten i materialet vid jämförelser mellan regioner och landsting så förvånas jag över att Västra Götalandsregionen plötsligt toppar en tabell. Västra Götalandsregionen hade under perioden tillsammans med Kronobergs landsting minst antal akutbesök per 1 000 invånare med 125 besök. I andra änden av tabellen hittar vi Skåne och Gotland. Gotland lämpar sig inte riktigt för jämförelse, men det gör Skåne som under mätperioden hade 171 besök per 1 000 invånare. Det är nästan 40% fler besök i Skåne i relation till befolkningen.

 

Det är en väldigt stor differens, och det är svårt att låta bli att fundera på hur måluppfyllelsen hade sett ut i Västra Götaland om vi hade haft lika högt söktryck till akuterna hos oss som man tycks ha i Skåne?

 

Det finns all anledning att försöka få fram säkrare underlag, innan man drar allt för förhastade slutsatser, men rapporten från Socialstyrelsen indikerar ändå att Västra Götalandsregionen ligger sämre till en de flesta andra landsting vad gäller måluppfyllelse kring tider på akutmottagningar trots att vi har ett lägre söktryck än i alla andra landsting. Är det på det viset så finns all anledning av i första hand se över arbetsorganisationen vid våra akutmottagningar, men även vilka ekonomiska, kompetensmässiga eller logistiska resursförstärkningar som kan behöva göras för ett bättre omhändertagande på våra akutmottagningar.

 

Igår fick vi som politiker de månatliga nyckeltalen som ger en bild över utvecklingen av verksamhet, ekonomi och personal i Västra Götalandsregionen. Jag har allt sedan regionfullmäktige för ett knappt år sedan fastställde budgeten för 2013 varit kritisk till resursfördelningen för att klara behoven inom hälso- och sjukvården, och skrev i en debattartikel i Göteborgs-Posten i höstas under rubriken "Stålbad för sjukhusen nästa år" bland annat följande;

 

"Det finns tre tänkbara scenarier i den situation som regionens sjukhus befinner sig i. Antingen måste sjukhusen kraftigt begränsa tillgången till vård för patienterna, eller bestämma sig för att ge upp ambitionen att uppfylla vårdgarantin och målen för den så kallade kömiljarden, eller att återigen göra stora underskott. Mest troligt är att vi kommer att se en kombination av alla tre."

 

När månadsfakta per mars månad nu publiceras är det tydligt att Västra Götalandsregionen är på god väg mot alternativet "en kombination av alla tre".

 

Vad gäller ekonomin så skiljer sig resultaten åt mellan de olika sjukhusen, men gemensamt visar de upp en problembild på minus 100 miljoner jämfört med budget under årets första tre månader, trots en historiskt låg kostnadsökningstakt vid sjukhusen på knappt 2 procent.

 

Vad gäller vårdgarantin och kömiljarden så har utvecklingen under det senaste året tredubblat antalet patienter som väntat mer än 90 dagar på ett första besök hos specialistläkare, medan antalet patienter som väntat längre än vårdgarantigränsen för behandling hitills endast ökat marginellt, men det är totalt 7 000 patienter i regionen som väntat längre än vad vårdgarantin stipulerar. När det kommer till kömiljarden börjar Västra Götalandsregionen krypa allt närmre det magiska strecket på 70% som skulle innebära att vi inte längre tillhör den grupp regioner och landsting som erhåller utdelning från kömiljarden, då vi minskat måluppfyllelsen med cirka fem procentenheter under det senaste året.

 

Till sist kommer vi till den punkt som detta inlägg egentligen var tänkt att handla om. Alternativet att kraftigt begränsa tillgången till vård för patienterna. Det var nog det alternativ som jag trodde var minst möjligt av de tre, men i månadsfakta kan vi konstatera att vårdproduktionen vid regionens sjukhus under årets tre första månader har minskat med 3,7% jämfört med hur mycket vård sjukhusen tillhandahöll under samma period 2012.

 

Hur mycket är egentligen en minskning av vårdproduktionen med 3,7%. Jag skulle vilja hävda att det är mycket. Att motsvarar den kraftiga begränsning i vårdutbudet som jag varnade för i höstas. Att det drabbar patienter i form av färre nybesök, färre återbesök, färre kontroller, färre operationer och färre andra behandlingar.

 

Ur ett patientperspektiv är det sannolikt det värsta scenariot att det är på denna punkt som sjukhusen framför allt reglerar det stålbadsuppdrag som de har fått från den politiska ledningen.

 

För den som besöker min sjukvårdsblogg emellanåt för att se om den har blivit uppdaterad så kan jag meddela att det inte kommer att komma så många uppdateringar, om ens någon, de kommande veckorna. Jag ska försöka ta lite ledigt i ett par veckor och ladda batterierna.

 

Det kan ju hända saker som gör att jag "känner mig tvingad" att posta ett inlägg och då gör jag det. Men räkna inte med det.

 

Vi hörs igen efter påsk!

 

/Jonas

 

Ovanstående rubrik är också rubriken på den undersökning som Läkarförbundet förtjänstfullt genomfört och presenterade tidigare i veckan. Undersökningen pekar på att det saknas 1 400 specilister i allmänmedicin i den svenska primärvården, vilket nästan motsvarar var fjärde läkare som borde finnas i den svenska primärvården.

 

Utgångspunkten för Läkarförbundets beräkning är det ofta omdiskuterade målet om en specialistläkare i allmänmedicin per 1 500 invånare, vilket motsvarar ett behov av drygt 6 000 specialister i allmänmedicin. Jag tänkte i detta inlägg inte fördjupa debatten om det är ett rimligt mål eller inte. Jag möter såväl de allmänläkare som tycker att en läkare per 1 800-2 000 är mer rimligt och andra som säger att 1 500 patienter per läkare är ett absolut max, och själv säger jag att det naturligtvis beror på vårdtyngden på de patienter som den enskilde doktorn eller vårdcentralen ansvarar för.

 

Slutsatsen om att Sveriges primärvård behöver bemannas av fler specialister i allmänmedicin är inte ny, men fortfarande fullt rimlig. Undersökningen från Läkarförbundet har hjälpt oss att sätta mer exakta siffror på problematiken. Jag har själv under en längre tid försökt få fram siffror på hur många fler specialister i allmänmedicin som har en ordinarie arbetsplats på någon av regionens vårdcentraler idag jämfört med våren 2009 innan vårdvalet VG Primärvård genomfördes i Västra Götalandsregionen, men det har hittills inte gått att få fram några riktigt bra siffror vilket är olyckligt.

 

Landstinget i Jämtland når i undersökningen nästan upp till (ner till?) målet med att ha en läkare per 1 584 patienter, medan Västra Götalandsregionen kommer på en 16:e plats med 2 077 patienter per läkare i snitt och Örebro läns landsting avslutar listan med 2 422 patienter per läkare.

 

Den mest förvånande uppgiften, i alla fall för mig, är att det är färre patienter per läkare vid de privat drivna vårdcentralerna är vid de offentligt drivna vårdcentralerna i landet som helhet och i 15 av 21 landsting. Det är förvånande för att privat drivna vårdcentraler oftare brukar vara mer "läkartunga" i sin personalmix och det är förvånande för att de privat drivna vårdcentralerna som tillkommit efter införandet av vårdvalsmodeller på många håll har en något lättare patientmix, men något lägre vårdbehov. Vad siffrorna sannolikt står för är att de offentligt drivna vårdcentralerna i högre utsträckning är beroende av tillfälliga bemanningsläkare som inte är inräknade i Läkarförbundets undersökning.

 

Undersökningen visar också att 40% av vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen (precis under rikssnittet) var beroende av hyrläkare under mätperioden. I vår regionen var det totalt 147 hyrläkare som var inne i verksamheten varav 2/3 av dem vid de offentligt drivna vårdcentralerna

 

Det finns mycket kunskap att hämta ur undersökningen för den framtida utvecklingen av primärvården. Glädjande är den relativt stora mängden ST-tjänster som nu finns i allmänmedicin även om behovet (och i Västra Götaland även resurserna) är större än vad vi kan fylla.

 

Jag hoppas att denna undersökning kan bidra till att jag kan få min tidigare önskan uppfylld om en ordentligt uppföljning av hur läkarbemanningen med fasta tjänster har utvecklats i regionen sedan vårdvalet infördes.

 

Idag har hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) behandlat ett ärende som var rubricerat "Utredning av de lokala förutsättningarna för utveckling av närsjukvårdscentrum vid tio lokala sjukhus i Västra Götaland". Bakgrunden till ärendet går nästan tre år tillbaka i tiden när jag fortfarande var ordförande för HSU våren 2010 och den politiska ledningen lade fram ett förslag om att utreda lokalsjukhusens framtida innehåll och organisation.

 

Sedan dess har mycket hänt. Vi har både hunnit med ett val, en ny politisk ledning, ett omval, ett arbete under samlingsnamnet "Framtidens sjukvård" och regionstyrelseuppdrag om ökad samlad produktionsstyrning med mera. Det är i denna kontext som HSU nu har fattat beslut om tio närsjukvårdscentrum. Ett beslut som enligt min mening innehåller en mängd oklarheter kring vart den politiska ledningen med S, V och MP egentligen önskar styra hälso- och sjukvårdens utveckling framöver.

 

Det bästa med den handling vi idag har behandlat är att vi äntligen har ett bra och fungerande definition av vad det lite luddiga begreppet Närsjukvård egentligen är för något. Det definieras som den vård/omsorg som är vanligt förekommande i befolkningen, ofta förekommande hos individen och som ekonomiskt och kompetensmässigt (och kvalitetsmässigt skulle jag vilja tillägga) inte kräver de större sjukhusens resurser.

 

Bra! Men med denna definition i bagaget hade jag hoppats att regionen utifrån den vårddatabas vi har i Västra Götalandsregionen borde ha försökt identifiera vilken vård som kan klassificeras som Närsjukvård, och hur stort behovet av den vården är i olika delar av Västra Götalandsregionen. Istället har man valt att utgå från de befintliga byggnader i regionen som benämns som sjukhus och lasarett och som inte har ett komplett dygnet runt ansvar för akutsjukvård och försökt att nivågruppera tio sjukhus i fyra nivåer.

 

Alla nivåer innehåller; Vårdcentraler, Jourcentraler, Annan primärvård, samverkan med kommunal verksamhet och anpassad laboratorie- och radiologisk verksamhet. Det är nivå 1.

 

I nivå 2 skall det också finnas specialistmottagningar, och till denna nivå klassificeras med dagens beslut sjukhusen i Lysekil, Strömstad, Dalsland och Mariestad.

 

I nivå 3 skall det dessutom finnas dagkirurgi och slutenvård, och till denna nivå klassificeras sjukhusen i Falköping och i Angered.

 

I nivå 4 ingår sjukhus som dessutom skall kunna utföra regiongemensamma uppdrag inom planerad vård, d v s operera fler patienter än de som uppgår i sjukhusets naturliga upptagningsområde. Till denna grupp ska sjukhusen i Lidköping, Skene, Alingsås och Frölunda räknas.

 

Det som är slående med denna uppdelning är det ungefär är som idag. Man har valt att göra det lätt för sig och inte föreslå någon förändring. För hur skulle man kunna när man inte börjat i rätt ända och titta på invånarnas och patienternas behov av Närsjukvård i respektive område. Jag kan tänka mig att en sådan genomlysning skulle kunna ge vid handen att vi ska bedriva mer, mindre eller annan form av vård på ett antal av dessa sjukhus.

 

Det anmärkningsvärda är också att bland de tio orterna med framtida närsjukvårdscentran återfinns två sjukhus som idag är akutsjukhus, om än inte dygnet runt inom alla specialiteter - Lidköping och Alingsås. Att dessa sjukhus nu ska bli närsjukvårdscentra kan jag inte uppfatta det som någon annan signal än att akutverksamheten ska avvecklas. Kanske inte före valdagen, men det är den logiska följden.

 

Om det inte är den logiska följden så är ju istället frågan varför vi inte ska några närsjukvårdscentra i de större orterna som Göteborg, Borås, Mölndal, Trollhättan med flera. Om det är viktigt med att skapa en organisation för närsjukvård så måste väl den också omfatta de områden när huvuddelen av regionens invånare bor, eller? För mig är det ytterligare ett bevis på att man snarast har sett på vad vi ska göra med ett antal sjukhusbyggnader snarare än fundera på hur vi bäst organiserar hälso- och sjukvården för invånarna i regionen.

 

Slutsatsen av detta ärende verkar vara att vi står kvar där vi stod för nästan tre år sedan vad gäller sjukhusstruktur och jag tror att vi kommer att få fortsatta konflikter kring detta. Vi har fått en bra definition av närsjukvård, men vi använder oss inte av den på ett smart sätt. Vi har fått ett hot mot akutverksamheterna vid Sjukhuset i Lidköping och vid Alingsås lasarett. Jag säger inte att det absolut måste finnas akutverksamhet på dessa orter, men den som säger att den ska bort har ett tuff uppgift med att förklara hur de stora patientstömmar som faktiskt söker sig till dessa akuter ska kunna tas om hand någon annanstans.

 

Mer än två veckor har gått sedan det senaste inlägget. En kombination av en minisemester, tidsbrist och bristande nyheter att blogga om är orsaken. Nu ska det bli bättre igen när vi strax kliver in i mars.

 

Dagens inlägg handlar om ett av den politiska ledningens - och främst Socialdemokrateranas - viktigaste och dummaste vallöften i valet 2010 och i omvalet 2011 - det om att (S) lova att alla skulle få träffa en läkare på akuten inom en timme.

 

Under 2012 hade jag vid några tillfällen debatter med den politiska ledningen där jag både kritiserade dem för att del ställa ut ett sådant löfte och för att sedan inte vidta några åtgärder för att försöka uppfylla löftet. Snacka om att väljarna blev lurade hela vägen från vallokalen och hem.

 

I den senaste debatten med hälso- och sjukvårdsutskottets ordförande Helén Eliasson (S) i slutet av november förra året i fullmäktige fick jag beskedet att måluppfyllelsen nu skulle bli bättre genom förändrade sätt att mäta måluppfyllelsen. Från och med december förra året så redovisas därför endast de med högsta prioritering vid triageringen (färgkoderna gul, organgeo och röd).

 

Vad hände då med måluppfyllelsen när man räknade bort den "friskaste" femtedelen av dem som söker sig till akuten? Jag ska villigt erkänna att vi än så länge endast har data för två månader och det är två månader som har präglats av många fall av influensadrabbade patienter, men jag hade faktiskt trott och förväntat mig att resultaten skulle förbättras när den lägst prioriterade gruppen av patienter exkulderades ur statistiken.

 

Istället ser vi fortsatt att det bara är knappt hälften (46%) som får träffa en läkare inom en timme från ankomst till akuten, och det är cirka 10 procent färre som är färdigbehandlade inom de fyra timmar som vi har som ett målvärde för det som kallas "Total genomloppstid" på akuten.

 

Vad ska vi egentligen dra för slutsatser av att måluppfyllelsen försämras när målen blir lägre?

 

Den rimliga slutsatsen måste vara att sjukvården, trots att patienter prioriteras efter angelägenhetsgrad när de kommer till akuten, i nästa steg väljer att frångå den prioriteringsordningen när det gäller vem som först får tillgång till en läkarbedömning. Om det är på det sättet så är det riktigt alarmerande och oroande. Hela syftet med prioriteringen är ju att de med störst behov ska få vård först. Det är ju därför man inte heller kan eller ska utställa ut några löften om att ALLA ska ha en rätt att träffa en doktor inom en viss tid. Det beror ju helt på omständigheterna.

 

Den andra frågan vi måste ställa oss är om det är medicinskt rimligt och säkert att drygt hälften av de med högst prioritering ska behöva vänta mer än en timme på att få en bedömning av en läkare? Om inte så är ju nästa fråga hur vi ska bemanna våra akutmottagningar med läkare för att nå en mer rimlig måluppfyllelse, och vem som har det ansvaret?

 

Att måluppfyllelsen till den "totala genomloppstiden" sjunker när den minst sjuka femtedelen räknas bort är inte så konstigt. Många av dem behöver inte bli kvar lika länge på akuten i väntan på röntgen, annan specialistläkare eller en vårdplats, utan kan i större utsträckning gå hem igen efter bedömning av läkare och kanske viss omplåstring eller utskrivet recept.

 

Det ska bli intressant att följa den fortsatta utvecklingen och se vilka slutsatser och/eller frågor den politiska ledningen kommer fram till utifrån det nya sättet att mäta måluppfyllelse.

 

De tio senaste åren har utvecklingen av kvalitetsregister i svensk hälso- och sjukvård exploderat. Det är alldeles utmärkt om vi framöver ska kunna få en mer kvalitetsstyrd hälso- och sjukvård. Allt för många register har dock fortfarande en allt för liten täckningsgrad för att vi egentligen ska kunna ha någon nytta av dem, och allt för mycket tid läggs också av vårdpersonal på att registrera data. På det senare området måste vi utveckla system för att minska dubbel- och trippelregistreringar i journaler, kvalitetsregister med mera.

 

Under de år som kvalitetsregistren har fått en större betydelse i vården har också diskussionen ganska tydligt svängt från en skepsism till att öppet redovisa kvalitetsdata till en närmast självklarhet. Problemen med en öppen redovisning är naturligtvis att inte alla kan tolka konfidensintervall när de läser tabeller över resultat, och redovisningen ger väldigt sällan tydliga svar, utan fungerar snarast bäst för fortsatta frågor. Varför har vi på detta sjukhuset dessa resultaten? Hur arbetar dom på det andra sjukhuset för att få så bra resultat? Och att dom frågorna leder till aktiviteter som kan utveckla arbetet på det enskilda sjukhuset.

 

För knappt ett år sedan uppfattade jag att vi i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) var politiskt överens om att under det närmaste året också börja öppet redovisa medicinska resultat i primärvårdens kvalitetsregister i regionen. Utan att skryta allt för mycket så tror jag att det bara är Västra Götalandsregionen som har förutsättningar att lite mer på bredden kunna redovisa medicinska resultat på vårdcentralsnivå. Jag uppfattade förra våren också att såväl offentliga som privata vårdgivare i regionen var positiva till att publicera vårdcentralernas kvalitetsdata.

 

Jag blev därför förvånad när jag i början på detta år frågade på HSU om när publiceringen skulle börja, och mest fick frågetecken tillbaka huruvida vi verkligen hade bestämt detta eller inte. Det är möjligt att mitt minne sviker mig, även om det sällan gör det, men jag har svårt att tro att jag var så kaxig under förra årets Almedalsveckan om att vi under vårvintern skulle börja publicera medicinsk kvalitetsdata per vårdcentral om vi faktiskt inte hade varit överens om att ge det uppdraget till hälso- och sjukvårdsavdelningen.

 

Det är inte komplikationsfritt att öppet redovisa data och den kan feltolkas, men den kan faktiskt också tolkas helt rätt, och den kan därför utgöra underlag för patienter att kunna göra medvetna och aktiva val genom att söka sig till en vårdcentral som man uppfattar erbjuder en hög medicinsk kvalitet.

 

I nästan alla utvärderingar som kommit kring vårdvalen så lyfts problemet med att det är svårt för medborgarna att få en bra grund för de val av vårdcentral som de förväntas göra. Västra Götalandsregionen har förutsättningarna att leverera den typen av data. Det är nu dags att också göra det.

 

För ganska precis tre år sedan hade jag förmånen att få vara Folkpartiets representant i en arbetsgruppen med de tre övriga Allianspartierna med uppdraget ta fram ett förslag till hälso- och sjukvårdspolitiskt program inför den innevarande mandatperioden. Ett av de förslag som kom ut från vår arbetsgrupp var tanken på en patientsäkerhetsmiljard, och även om jag inte var ensam i gruppen om att se behoven inom just detta område så är jag rätt stolt över hur fort i alla fall drygt halva idén blev förverkligad.

 

Med halva idén menar jag att vår idé om en miljard har blivit 525 årliga miljoner kronor för att förbättra patientsäkerheten.

 

Idag har vi i regionens hälso- och sjukvårdsutskott behandlat ett ärende om hur 2013 års förväntade patientsäkerhetsmiljoner ska användas. Det är tredje gången vi behandlar ett motsvarande ärende och jag har känt mig nödgad att varje gång lägga fram ett alternativt förslag till användning av resurserna. För när Folkpartiet förblev vid makten i regeringen och införde den halva patientsäkerhetsmiljarden hamnade jag själv i opposition i Västra Götalandsregionen och har inte kunnat styra över inriktning på pengarna, vilket är frustrerande när man har en idé om vad man vill.

 

Regeringen ställer upp en hel del förutsättningar och mål för att regioner och landsting ska få ta del av dessa stimulansmedel, men vi känner hyfsat gott självförtroende i att vi ska kunna uppfylla de uppställda målen från regionens sida utan att behöva vidta speciella extraordinära insatser för att få del av resurserna.

 

I det förslaget vi hade till beslut idag bedömer jag att hälften av de resurser vi kan få kommer att användas till aktiva framåtsyftande och konkreta åtgärder för att kunna öka patientsäkerheten. En fjärdedel går till omkostnader för att genomföra enkäter, upprätta rapporter och genomföra mätningar av olika slag, och den sista fjärdedelen föreslogs gå till att främst sjukhus, men också vårdcentraler i vissa delar, ska få en form av bonus för att de gör det som de redan har i uppdrag att göra. Det sista är min tolkning, men jag tycker till exempel inte att man ska behöva belöna sjukhus för att de följer fastställda klädregler eller andra hygienrutiner, eller belöna sjukhusen ekonomiskt för att de rapporterar överbeläggningssituationen. Det är saker som ska göra ändå.

 

Jag föreslog istället att den sista fjärdedelen, d v s cirka 20 miljoner kronor, istället borde användas till mer aktiva och framåtsyftande åtgärder. Jag skulle till exempel vilja se en större och mer omfattande och påträngande kampanj kring riskerna med antibiotikaresistens, jag skulle vilja se än mer tvärvetenskaplig forskning på patientsäkerhetsområdet, jag skulle vilja se en medarbetarutbildning kring patientsäkerhet, jag skulle vilja se bättre städning i våra vårdlokaler, jag skulle vilja se bättre stödsystem för att minimera riskerna för misstag och fel i vården, jag skulle vilja se en mer ändamålsenlig läkemedelshantering, jag skulle vilja se bättre IT/IS-lösningar i vården, jag skulle kunna hålla på att räkna upp i det oändliga och ni kan förstå varför det skulle behövas en hel patientsäkerhetsmiljard.

 

Men vad skulle du som läser bloggen vilja se för åtgärder för bättre patientsäkerhet?

 

 

Vårdval har de senaste åren blivit ett begrepp i takt med att såväl landsting och regioner som kommuner använder sig av Lagen om valfrihetssystem (LOV) för att organisera vissa välfärdstjänster. Denna inlägg ställer sig dock frågan om det allmänna valet i september 2014 kan bli ett val där vårdfrågorna hamnar i fokus?

 

Opinionsinsitutet Novus har idag presenterat en lista över de viktigaste frågorna för väljarna just nu, och den listan toppas av Sjukvården med 72 procent.

 

Toppen på listan, med de områden som kommer över 50 procent, ser ut som följer;

 

Sjukvården 72 procent

Skola och utbildning 70 procent

Sysselsättning/arbetslöshet 62 procent

Landets ekonomi 53 procent

Äldreomsorg 53 procent

 

Det är förvånande att sjukvården kommer så pass långt före äldreomsorgen. Kanske beror det på att fler är direkt eller indirekt berörda av sjukvården än av äldreomsorgen. Min egen känsla är att utmaningarna för framtiden är än större inom äldreomsorgen än inom sjukvården. Det är också förvånande att sjukvården med sina 72 procent rankas som en klart viktigare fråga än sysselsättning/arbetslöshet, och närmast utklassar ämnesområdet Landets ekonomi.

 

Jag är inte överraskad att sjukvård engagerar och kommer högt på rankinglistor av detta slag. Det som snarare är märkligt är att sjukvårdsfrågorna nästan alltid får en så undanskymd roll när valrörelsen blir allt mer intensiv. När får vi en valrörelse där hälso- och sjukvårdsfrågorna dominerar, eller i alla fall tar en stor plats, i debatten och ´tydligare kan påverka vilken valsedel som de röstberättigade väljer att stoppa i valurnan?

 

Är det så att den gemensamma valdagen som gör landstings/regionvalet till det bortglömda valet också tar med sig frågan om sjukvård in i glömskan? Är det så att vi landstings- och regionpolitiker är dåliga på att profilera oss? Är det så att det finns en för liten konfliktyta mellan partierna i hälso- och sjukvården som gör frågorna mindre medialt intressanta och därmed inte heller bryter genom till väljarna?

 

Jag skulle vilja svara JA på alla de tre sist ställda frågorna. Dels måste vi som sysslar med hälso- och sjukvårdspolitik bli tydligare med att hävda "vår sektor" och kanske också släppa på den konsensuskultur som råder i landstingsvärlden och bli tydligare vilka skillnaderna är mellan oss som partier. Om vi blir tydligare och lyckas ta för oss så kan förutsättningarna för att få ett vårdval 2014. Personligen skulle jag tycka att det vore väldigt roligt om den fråga som svenska folket rankar högst bland viktiga samhällsfrågor också kunde dominera den politiska debatten.

 

För någon vecka sedan skrev jag om överbeläggningar och om det över huvud taget är möjligt att eliminera dem helt och hållet. Jag konstaterade också att vi med vårdplatsutredningen hade ett vettigt underlag att utgå från när det gällde den framtida dimensioneringen, och att de nu månatliga överbeläggningsrapporterna ger än mer underlag för att kunna få bort de närmast regelmässiga överbeläggningarna som finns på vissa kliniker och vissa sjukhus.

 

I tisdags erhöll vi den första samlade redovisningen av det nya sättet att mäta överbeläggningar på ett likartat sätt i hela landet. Så här inledningsvis kan det säkert finnas vissa fel och brister i rapporteringen innan rutinen är helt på sin plats, men det verkar som att Västra Götaland har en större problematik än landet i sin helhet vad gäller överbeläggningar, men ligger mer på rikssnittet vad gäller antalet utlokaliserade patienter till andra kliniker.

 

Den siffra som redovisas till oss är antalet överbeläggningar per 100 disponibla vårdplatser i snitt under en månad där situationen avläses klockan 06.00 dagligen.

 

Med det sättet att räkna har det vid sjukhusen i Västra Götalandsregionen varit en överbeläggning med mellan 2,7 och 4,2 platser per 100 disponibla vårdplatser under månaderna september till och med december, medan Sverige i helhet har legat mellan 1,7 och 2,2 överbeläggningar.

 

Det som är förvånande i sammanhanget är när vi vid onsdagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) får uppgifter om förändringen av antalet vårdplatser vid regionens sjukhus under 2012. Det visar sig att antalet  minskat under 2012 med 255 disponibla vårdplatser. Det innebär att 4-5 procent av alla vårdplatser i regionen försvann under 2012.

 

Ett enkelt samband i detta är att antalet vårdplatser minskat med 4-5 procent under förra året, och mot slutet av året så ser vi att antalet överbeläggningar och utlokaliseringar motsvarar 4-5 procent av de disponibla vårdplatserna. Nu är ju sällan tillvaron så enkel då vi ser att den största minskningen av disponibla vårdplatser har skett vid Skaraborgs sjukhus (SkaS), men det är inte där överbeläggningsproblematiken är som störst, och det enda sjukhus som inte minskat sina vårdplatser, Kungälvs sjukhus, ligger i nivå med SkaS vad gäller överbeläggningar, men har väldigt många utlokaliserade patienter - upp emot 4-5 per 100 disponibla vårdplatser i snitt per dag.

 

Vad är då slutsatsen av detta. Ja, den första är ett lite ledsamt konstaterande av att vårdplatsutredningen som presenterades hösten 2011 och som skulle ligga till grund för åtgärder för att bättre matcha tillgång och behov fick till följd att antalet vårdplatser istället minskade vid nästan alla sjukhus i regionen, och var oförändrat till antalet vid ett sjukhus, och det är klart att om de platserna hade funnits kvar så hade de nya överbeläggningssiffrorna sett bättre ut, och framför allt hade färre patienter behövt att vårdas på en icke ordinär vårdplats med de patientsäkerhetsrisker som följer på det.

 

Den mer konstruktiva slutsatsen är att vi nu äntligen har ett redskap för att kontinuerligt följa överbeläggningar och utlokaliseringar och har därför lättare att jobba med frågan för att få bort de regelmässiga överbeläggningarna. Det som krävs i övrigt är tydliga signaler och åtgärder från politisk ledning och förvaltningsledningar för att under 2013 minska antalet överbeläggningar. 

 

 

 

I lite drygt tre år har Västra Götalandsregionens vårdvalsmodell, VG Primärvård, verkat och det är intressant att se den dynamik som uppstår i systemet. I morgon har vi förslag på regionstyrelsens bord om att godkänna en ny vårdenhet i VG Primärvård. Det är den offentliga primärvården som ansökt om att bli godkända för att starta en vårdverksamhet i Fritsla i Marks kommun.

 

I Marks kommun finns idag fem vårdcentraler, en av dem ligger i det mindre samhället Fritsla och har knappt ca 3 800 listade patienter vid årsskiftet, och hade ökat med drygt 100 patienter under året. Vårdgivaren som driver vårdcentralen i Fritsla idag har beslutat sig för sluta driva primärvårdsverksamhet.

 

Trots att det "bara" rör sig om knappt 4 000 patienter och det "bara" är en knapp mil till Kinna vårdcentral och drygt en mil till Viskafors vårdcentral så tycker den offentliga primärvården att det värt att starta en ny vårdcentral på orten där en vårdcentral är på väg att läggas ned, trots att den offentliga primärvården redan driver fyra vårdcentraler i en kommun med ca 35 000 invånare.

 

Jag måste fråga mig om detta hade hänt före vårdvalet? Nej, jag är till och med ganska övertygad om att det inte hade hänt före vårdvalets införande. Då hade sannolikt frågan varit hur vårdcentralerna i Kinna och Viskafors i fortsättningen kanske skulle kunna dela på ansvaret för de 4 000 patienterna i Fritsla. Nu bestämmer patienterna. Det kanske inte är någon av dem som kommer att välja den nya offentliga primärvårdens vårdcentral i Fritsla, även om jag tror att de allra flesta av dem som idag är listade på vårdcentralen och som redan bor i området runt Fritsla fortsatt kommer att vilja vara listade på en vårdcentral i närområdet.

 

På eftermiddagen fick jag också besked om att en privat vårdgivare i Alingsås har ansökt om att upphöra med verksamheten från och med i höst. Efter vad jag hört har vårdcentralen haft svårt att rekrytera fast anställda läkare och därmed säkert haft höga kostnader för hyrläkare och framför allt haft svårt att erbjuda patienterna kontinuitet. Det är en vårdcentral med ca 6 500 listade patienter, vilket är en minskning med 500 jämfört med för ett år sedan.

 

Vad händer då i Alingsås när en vårdcentral bestämmer sig för att lägga ner verksamheten? Jo, enligt samma pressmeddelande framkommer att en annan privat vårdgivare har ansökt om att få etablera verksamhet i samma område som den vårdcentral som nu upphör med sin verksamhet. När en vårdcentral försvinner så finns någon annan beredd att försöka fånga upp dessa patienter till sin verksamhet.

 

Det är onekligen en intressant dynamik som ligger långt från hur det var tiden före vårdvalet. Såväl privata som offentliga vårdgivare är beredda att satsa och erbjuda sina tjänster till invånarna i olika områden av regionen. Om de kommer att lyckas få invånarnas förtroende eller inte vet de inte, men jag tycker att det är härligt kaxigt att de vågar satsa på att lyckas och med den inställningen tror jag också chansen att lyckas är stor.

 

 

För första måndagen på flera veckor är jag tillbaka i Vänersborg, efter smygstarten förra veckan med möten på andra ställen än i det som kallas regionhuvudstaden. Måndag i Vänersborg följer en rutin som bygger på de grupper som träffas i olika konstellationer - bland annat gruppledarna, partikansliet, allianspartierna - och på de ärenden som ska hanteras i regionstyrelsen de kommande veckorna.

 

Strax före helgen fick vi första utgåvan av regionstyrelsens handlingar till sammanträdet om åtta dagar. Det största ärendet som ska avhandlas är förslag till "Handlingsplan för jämlik hälsa i hela Västra Götaland". Den planen har arbetats fram under nästan ett och ett halvt år och ett färdigt förslag ligger nu till regionstyrelsen, och senare regionfullmäktige, för ställningstagande.

 

Att få mer jämlika förutsättningar för en god hälsa är en otroligt viktig fråga, men det är bra mycket lättare att säga att vi ska uppnå en mer jämlik hälsa än att faktiskt åstadkomma det. En jämlik sjukvård - att få samma behandling, att få tillgång till samma mediciner och att bli bemött lika respektfullt - oavsett ålder, kön, bostadsort, etniskt ursprung, inkomstnivå etc borde vara en självklarhet, men att alla skulle ha en lika bra hälsa är betydligt svårare att uppnå.

 

Som nästan alltid när frågan om jämlik hälsa kommer på tal så pekas det på att människor i vissa områden i regionen med en låg medelinkomst i snitt har nio års kortare medellivslängd än i andra områden med en hög medelinkomst. Detta är också portalmeningarna - och hela utgångspunkten - i förslaget till Handlingsplan för jämlik hälsa som styrelsen ska behandla nästa tisdag.

 

Självklart att detta är en utmaning för samhället i stort. Här spelar hälso- och sjukvården en viktig roll, men än viktigare för att påverka förutsättningarna för en jämlik hälsa är vad vi gör i skolan, möjligheterna till ett aktivt fritidsliv för såväl unga som gamla, möjligheterna till en meningsfull sysselsättning i form av arbete, och inte minst hur vi som individer tar ansvar för oss själv och vår hälsa.

 

Det är därför med förvåning som förslaget till Handlingsplan i samma portalstycke i planen slår fast att den stora skillnaden i medellivslängd "inte beror på biologiska skillnader. Inte heller kan skillnader i individernas levnadsvanor förklara skillnaderna i hälsa."

Ställningstagandet att inte individernas levnadsvanor åtminstone kan delförklara skillnader i hälsa är närmast sensationellt. Det skulle i så fall innebära att det inte spelar någon roll vilka insatser vi gör kring alkohol, tobak, kost, motion och sömn, eller hur vi som individer hanterar detta.

 

Enligt förslaget till Handlingsplan är det "de systematiska skillnaderna i ekonomiska, materiella och sociala förutsättningar som finns mellan olika grupper av individer, som har ett avgörande inflyrtande på hur människors hälsa utvecklas." Jag håller helt med om att de ekonomiska, materiella och sociala förutsättningarna är viktiga för individers möjlighet att tillgodogöra sig en bra hälsa, men att helt sopa bort det individuella ansvaret för den enskildes val av levnadsvanor är att dra den senare slutsatsen allt för långt.

 

Förväntningarna och kraven på hälso- och sjukvården har de senaste decennierna ökat i takt med de medicinska framsteg som görs i form av nya behandlingsmetoder och nya läkemedel. Förväntningarna ökar på att hälso- och sjukvården alltid ska kunna "fixa" de problem vi drabbas av genom en operation, ett läkemedel, ett årligt besök. Vad vi som individer gör för att hamna i läget att vi har problem som behöver "fixas" blir inte ett individuellt ansvar utan en följd av systematiska skillnader i förutsättningar.

 

Det vore mycket olyckligt om Västra Götalandsregionen när vi ska fastställa en viktig handlingsplan för jämlik hälsa inte ser till individens ansvar för sin egen hälsa och framför allt ser till individens möjlighet att påverka utvecklingen så att skillnaderna i hälsa kan minska över tid.

Har suttit lite tid i bilen mitt på dagen idag och rattade då in P4 Göteborg istället för P1 som vanligt för nyheter och samhällsreportage på morgonen och eftermiddagen.

 

När jag lyssnade till nyheterna, Västekot, rapporterades det om att Socialstyrelsen riktat kritik mot psykiatrin på Kungälvs sjukhus för ett fall som slutade med ett självmord för en patient. Jag har ingen som helst synpunkt på om det var en riktig nyhetsvärdering eller inte i förhållande till andra nyheter, men som nästan alltid när det rapporteras om hälso- och sjukvården så lyfts nästan alltid sjukvårdens misslyckanden fram.

 

Det är i sig inte en orimlig värdering att media hellre rapporterar om misslyckade behandlingar än om lyckade behandlingar för det sista är ju det överlägset vanligaste, även om den allt för ensidiga mediarapporteringen ger en skev bild av hur bra hälso- och sjukvården i de allra flesta fall faktiskt är.

 

Det som dock förvånar mig och som gett upphov till detta inlägg är när nyheterna övergick i "pratprogrammet" Radiohuset som ägnade cirka 20 minuter (mellan 12.30-13.00, med början ca 12.40)) åt att göra reklam för en kommande utställning i Nordstan i Göteborg i slutet av månaden under namnet Hälsomässan.

 

Jag har sökt mer information på nätet om vad denna mässa egentligen kommer att ha för utställare, men inte funnit så mycket. Vad jag förstått kommer det bland annat att finnas träningskedjor som vill locka nya kunder, och det har jag inga problem med, men när mässan själv i radioinslaget väljer att lyfta fram representanter som ska ställa ut så handlar det om olika alternativmedicinska metoder. I inslaget får vi höra om Horstmanntekniken som jobbar med energiblockeringar, om Osteopati, om fettförbränning med hjälp av ett bälte, om vatten från Slovakien som förbättrar hälsan, om örter och rötter som kan konsumeras för att förhindra och bota sjukdomar.

 

Som den trogne läsaren av denna blogg vet så har jag en stor skepcism mot alternativmedicin. Jag har dock inte tillräckligt på fötter för att säga att ingen är hjälpt av örterna, vattnet eller energibehandlingen eller av tron på att vara hjälpt av dem, men vad jag reagerar på är hur public service - i detta fall Radio Göteborg - väljer att i nyheterna lyfta fram den ordinarie sjukvårdens misslyckande i form av ett tragiskt självmord för att sedan ge ohämmad reklam, utan kritiska frågor, kring en mässa om bland annat olika alternativmedicinska metoder.

 

Vad ska lyssnaren egentligen ta till sig? En kritisk rapportering om skolmedicinen och reklam för en kommande mässa om alternativmedicin. Det ena stället ska man uppenbarligen passa sig för och det andra har till och med "många nyheter och gratis inträde och det är bara att komma ner". Full tillgänglighet med andra ord till de alternativmedicinska behandlingarna.

 

Vi vet att de så kallade Naturapoteken säljer bra, men det är allt för tyst om de problem som uppstår när patienter kombinerar vissa läkemedel med vissa andra preparat som inhandlats i dessa naturapotek, eller som uppstår från alternativa preparat som den ordinarie hälso- och sjukvården sedan måste ta hand om.

 

Jag tycker det är viktigt att media i Sverige har en kritisk granskning av svensk hälso- och sjukvård. Både det som vi politiker beslutar om och kring den verksamhet som bedrivs på sjukhus och vårdcentraler. Jag vill inte bli missuppfattad på den punkten, men vill ställa frågan om vilket ansvar media - och särskilt public service - har vad gäller granskning av den alternativmedicinska rörelsen, och ska de agera som språkrör och ge dem gott om utrymme för att göra reklam för sina egna arrangemang på bästa sändningstid mitt på dagen?

 

Media har ett ansvar som de idag inte tar fullt ut, och det vill jag gärna ha en debatt om.

Sveriges Radios P4 Göteborg rapporterar idag om situationen med överbeläggningar på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Enligt reportaget är läget värst på Östra sjukhuset som trots en extra öppnad beredskapsavdelning hade 28 överbeläggningar igår. Med sjukhusets knappa 700 vårdplatser innebär det en överbeläggning på 4-5 procent, vilket får anses vara rätt mycket.

 

Bland det sista som jag hann med som ordförande för regionens hälso- och sjukvårdsutskottet innan valet 2010 var att ge uppdrag att göra en översyn av vårdplatssituationen vid regionens sjukhus, och i slutet av september 2011 presenterades en mycket genomgripande rapport med hjälp av McKinsey & Company. Under de 16 månader som gått sedan dess har vi fört en politisk diskussion i regionen där jag och andra i oppositionen har kritiserat den politiska ledningen för bristen på politiskt och regionövergripande agerande i frågan. Istället har man, i mitt tycke, helt och hållet bollat över utredningen till varje enskilt sjukhus att försöka lösa.

 

Varje sjukhus styrelse och ledning har självklart ett eget ansvar för att dimensionera för ett lämpligt antal vårdplatser inom olika specialiteter i förhållande till behoven, men jag menar att om vi regioncentralt tar fram en rapport som pekar på i snitt knappt 200 överbeläggningar per dag och i snitt 50 utlokaliseringar (patienter som vårdas på "fel" vårdavdelning för att få en plats) har vi också ett ansvar regioncentralt för att försöka lösa problemet.

 

Nu är tanken med dagens inlägg inte att gräla på den politiska ledningen för bristande handlingsförmåga, utan att mer ställa oss frågan om det egentligen är möjligt att få bort överbeläggninggarna i svensk hälso- och sjukvård?

 

Överbeläggningar är en av de främsta patientsäkerhetsrisker som vi känner. Efter många års debatt har ett antal landsting och regioner, förutom Västra Götalandsregionen, gjort översyner och analyser av vårdplatssituationen i förhållande till behoven och kommit till motsvarande siffror. Från och med detta årsskifte ska också alla landsting och regioner på ett likartat sätt kunna rapportera graden av problemet med överbeläggningar på respektive sjukhus. Det är alldeles utmärkt och kommer att ge oss mer aktuella underlag för hur stora problemen är på olika sjukhus och inom olika specialiteter.

 

Av främst patientsäkerhetsskäl, men också av arbetsmiljöskäl finns all anledningen att dimensionera antalet vårdplatser för att undvika regelmässiga överbeläggningar. För att detta ska vara möjligt måste våra sjukhusorganisationer samtidigt bli mer flexibla. Bland annat så tycker jag att Sahlgrenska Universitetssjukhuset de senaste åren har arbetat proaktivt med de beredskapsavdelningar som kan öppna när behoven ökar mer än vad som har beräknats. Samtidigt finns det en utmaning med att klara bemanning med rätt kompetens till avdelningar som behövs ibland och ibland inte. Sjukvården varken kan eller ska vara beroende av att det finns daglönare som dyker upp varje morgon och kväll för att undra om det finns något jobb.

 

Går det då att helt få bort överbeläggningarna i svensk hälso- och sjukvård? Det är klart att det går, men om ett sjukhus aldrig ska behöva riskera att få en enda överbeläggning krävs en dimensionering av vårdplatser som inte är ekonomiskt realistisk. Det skulle innebära att vi måste dimensionera så att mängder med vårdplatser och personal som en stort del, kanske till och med huvuddelen, av sin tid inte har några arbetsuppgifter för de finns där bara till hands ifall trycket plötsligt skulle bli mycket större än normalt. Är man beredd att betala för det så är det klart att det, rent teoretiskt, är möjligt att utrota överbeläggningarna på sjukhusen.

 

Då kan man ju i och för sig fråga sig hur många som faktiskt är intresserade av att jobba på de premisserna och om det faktiskt finns tillräckligt med utbildad vårdpersonal för alla dessa "utifall-att-tjänster".

 

Svaret måste därför bli att vi aldrig helt kommer att slippa överbeläggningar på svenska sjukhus. Det är för många variabler som påverkar ekvationen av hur många vårdplatser som behövs en viss tid en viss dag.

 

I radions inslag pekas både på att det är det är en överbeläggningssituation som gällde igår, direkt efter helgen och strax efter storhelgerna och att man dessutom har flera fall av vinterkräksjuka, kalici, som påverkar hur man bör placera patienter på vårdavdelningar.

 

Läget kan mycket väl vara bättre redan idag, och mycket väl vara sämre om ett par veckor beroende av utvecklingen för både influensan och vinterkräksjukan.

 

Även om insikten blir att vi aldrig helt kan få bort överbeläggningar och utlokaliseringar av patienter så har vi, också politiskt, en skyldighet att göra vad vi kan för att dimensionera antalet vårdplatser för att få bort de regelmässiga överbeläggningar som vi ser på vissa kliniker vid vissa sjukhus. Vi har också en skyldighet att se hur vi kan utveckla fler flexibla lösningar som vi kan ta till vid större och oväntade händelser.

 

Om förutsättningarna i grunden är de rätta så är jag också övertygad om att såväl patienter som vårdpersonal mycket lättare kan acceptera att det ibland uppstår toppar som gör att det blir någon eller ett par extra patient på avdelningen under några timmar eller under några dagar.

Jag inleder nyåret med en liten bloggserie i fyra delar under rubriken ”Investera för framtiden”. Min utgångspunkt är läget i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvård, men är antagligen rätt så generell för all svensk hälso- och sjukvård. Jag vill peka på några områden där det är viktigt att det görs investeringar för att skapa förutsättningar för en mer effektiv hälso- och sjukvård med högre kvalitet och bättre patientsäkerhet.

 

Del 5 – Hur ska det bli verklighet?

 

Redan när jag skrev del 1 i denna serie funderade jag på om jag samtidigt skulle ge svaret på hur mina tankar och idéer om investeringar för framtiden i sjukvården ska bli verklighet eller inte, men bestämde mig för att sätta sakfrågan främst och eventuellt avsluta med ett extranummer. Nu hade jag dessutom turen att få just frågan ”hur ska det bli verklighet?” på twitter (Tack Daniel!), och då måste jag ju också leverera svaret.

 

Det korta och enkla svaret finns redan nedtecknat i ett dokument som heter ”Den kreativa regionen – Förslag till budget för Västra Götalandsregionen 2013” med Folkpartiet som avsändare.

 

 

 

En sak är ju att vilja genomföra en massa reformer, en annan att faktiskt prioritera tillgängliga resurser så att man verkligen kan genomföra det man säger sig vilja, och det var det vi försökte göra med vårt budgetförslag från i somras. Det betyder ju samtidigt att det finns annat som vi inte kan genomföra eller tvingas ta bort.

 

När vi formulerade vårt förslag till budget för 2013 så var en av de största utmaningarna för oss om vi verkligen skulle acceptera den föreslagna skattehöjningen i den politiska ledningens förslag till budget på 25 öre. Efter moget övervägande landade vi till sist i slutsatsen att den skattehöjningen behövs OM den går till att rätta till den strukturella obalansen i sjukhusens ekonomi och till att göra nödvändiga Investeringar för framtiden i hälso- och sjukvården, men också i kollektivtrafiken, regionala utvecklingen och i kulturen.

 

Den politiska ledningen valde att höja skatten, men hade varken åtgärder för att komma till rätta med den strukturella obalansen och mycket få förslag för att Investera för framtiden.

Ur detta dokument har jag under veckan presenterat åtta områden för investeringar i framtiden och jag ska kort peka på vad som hänt, sett i ekonomiska resurser, om det hade varit Folkpartiets budgetförslag som vunnit vid regionfullmäktiges budgetbehandling 11-12 juni 2012.

 

1 o 2 Investeringar i fastigheter och utrustning

 

I Folkpartiets budgetförslag uppgick investeringsramarna för fastigheter och utrustning till 4,2 miljarder kronor för 2013 jämfört med 3,6 miljarder kronor i den politiska ledningens förslag. Även planåren 2014-2015 låg Folkpartiets investeringsnivå 600 respektive 700 miljoner kronor högre än i den politiska ledningens förslag.

 

Nackdelen med vårt förslag är att behöver ta upp lån på 300 miljoner kronor 2015 för att finansiera de ökade investeringarna den vägen (och då också behöva betala ränta), men precis som jag skrev i del 1 så tycker jag inte alls att det är märkligt att vi lånar till att göra långsiktiga strategiska investeringar.

 

3 Investeringar i forskning

 

I Folkpartiets budgetförslag har vi en ambition att successivt öka regionens bidrag till forskning och forskningsinfrastruktur med en halv miljard kronor. Det finns en relativt lång startsträcka på dessa medel varför vi i vårt förslag avsatte 25 miljoner kronor för 2013, ytterligare 75 miljoner för 2014 och ytterligare 100 miljoner kronor för 2015 till en nivå som är 200 miljoner kronor högre än idag.

 

I den politiska ledningens budgetförslag kan jag konkret bara finna 3 nya miljoner kronor för FoU inom förvaltningen Habilitering&Hälsa, och sen blev det, som jag skrev i del 2, dessutom en minskning av HSU:s forskningsmedel med 5 miljoner kronor.

 

4 Investeringar i förnyelse

 

I del 2 om investeringar för framtiden lyfte jag också fram behovet av 250 miljoner kronor till förnyelse och ordnat införande av ny kunskap, nya metoder och nya läkemedel. Av det skälet tillfördes HSU 150 miljoner kronor extra i vårt budgetförslag för att fortsatt kunna hålla uppe nivån på utvecklingsanslaget och ytterligare 50 miljoner kronor specifikt för ordnat införande. Efter att fullmäktige antog budgeten i juni så tillförde den politiska ledningen ytterligare 100 miljoner kronor till utskottet, men när utskottet antog sin detaljbudget fanns endast 146 miljoner kronor anslagna för ordnat införande.

 

I detta skede har ju inte Folkpartiet mer pengar att röra sig med än vad fullmäktige och regionstyrelsen har beslutat, men med interna prioriteringar i HSU:s budget la vi ett alternativt förslag som i alla fall kom upp i knappt 222 miljoner kronor. Bland annat sparades 85 miljoner kronor på att avskaffa den fria förlängda ungdomstandvården för 20-23-åringar utifrån principen att vi hellre ser att fler reumatiker och cancersjuka får tillgång till potenta läkemedel än att denna åldersgrupp ska behöva gratis tandvård för att gå till tandläkaren.

 

5 Investeringar i kvalitet

 

Jag väljer att citera direkt ur budgeten: ”Regionstyrelsen tillförs 75,0 mnkr 2013 för kvalitetsutvecklingsprojekt i regionen i syfte att höja kvaliteten i verksamheterna och långsiktigt kunna sänka kostnaderna. Det rör sig bland annat om fortsatta satsningar på förbättrad logistik, processutveckling och annan verksamhetsutveckling och andra åtgärder för att komma till rätta med de kvalitetsbristkostnader som finns om regionens verksamheter.” Detta är långsiktiga pengar som ligger kvar, men inte föreslogs öka, de kommande åren.

 

Dessutom föreslog vi att de beräknade statsbidragen för patientsäkerhet på 70 miljoner kronor skulle användas mer proaktivt på en strategisk och långsiktig satsning på patientsäkerhetsarbete, istället för som ersättning till verksamheterna för att de rapporterar data.

 

6 Investeringar i IS/IT

 

I vårt budgetförslag avsatte vi också 30 miljoner kronor för 2013 och ytterligare 30 miljoner kronor för 2014 för att kunna genomföra angelägna utvecklingsprojekt, och markerade att vi helst såg att Västra Götalandsregionen på detta sätt kunna mana övriga landet till en fördubbling av de gemensamma medlen på utveckling av e-hälsa i samverkan. Skulle regeringen och staten dessutom kunna toppa detta vore väldigt mycket vunnet.

 

7 Investeringar i vidareutbildning

 

Folkpartiets budgetförslag innehöll också en satsning på 75 miljoner kronor under 2013 som föreslogs öka med ytterligare 50 miljoner vart och ett av åren 2014 och 2015 till en nivå på 175 miljoner kronor för att kunna öka antalet AT- och ST-block och för att finansiera en ny modell för finansiering och ersättning av andra yrkesgruppers specialistutbildning.

 

8 Investeringar i ansvarsfull lönepolitik

 

Tillsammans med satsningen på forskning är detta det ekonomiskt största åtagandet i vårt budgetförslag där vi pekar ut en riktning med en satsning på 5-600 miljoner kronor på 5-6 år för en bättre lönebildning och en ökad lönespridning. Framför allt gäller detta inom de kvinnodominerade yrkesgrupperna i hälso- och sjukvården. De högsta lönerna behöver öka med 30-35 % och lönespannet borde öka upp mot 100 % mellan lägst och högst avlönad.

 

För detta ändamål avsatte vi 75 miljoner kronor för 2013 och därefter ytterligare 100 miljoner kronor per år de kommande 4-5 åren.

 

Vad får man inte med Follkpartiets budgetförslag?

 

- Istället för ett generellt effektiviseringskrav på 0,7 % hade vi ställt ett effektiviseringskrav på 1,0 %

- Vi föreslog en modell för bättre hemtagning av vinster för bättre upphandling och lägre inköpskostnader

- Vi föreslog att resenärerna får betala någon procent mer per år, och skattebetalarna motsvarande mindre, för utvecklingen i kollektivtrafiken

- Vi föreslog några mindre justeringar på bl a regionfullmäktige, miljönämnden och folkhälsokommitténs budgetanslag

- Vi sa nej till vissa satsningar som ledningen föreslog, men hade i gengäld några andra

- Vi valde att räkna hem något större intäkter i form av statsbidrag utifrån historiska data

- Dessutom valde vi inte att bygga upp extra ekonomiska buffertar som ledningen, utan tyckte det var bättre att ge medlen i förskott och inte skyffla in dem i efterhand

Jag inleder nyåret med en liten bloggserie i fyra delar under rubriken ”Investera för framtiden”. Min utgångspunkt är läget i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvård, men är antagligen rätt så generell för all svensk hälso- och sjukvård. Jag vill peka på några områden där det är viktigt att det görs investeringar för att skapa förutsättningar för en mer effektiv hälso- och sjukvård med högre kvalitet och bättre patientsäkerhet.

 

Del 4 – Investeringar i personal

 

I den fjärde och avslutande delen i denna bloggserie handlar det om investeringar i hälso- och sjukvårdens personal. Ungefär två tredjedelar av hälso- och sjukvårdens kostnader består av personalkostnader. Sjukvården är personalintensiv och sjukvårdens framgångar kan mätas i hur välutbildad, motiverad, engagerad och ansvarstagande personalen är. Lyckligt nog är personalen generellt sätt både välutbildad, motiverad, engagerad och ansvarstagande, trots att offentlig sektor är relativt usel på att driva en bra personalpolitik.

 

En av orsakerna till detta inom hälso- och sjukvården är sannolikt den långvariga monopolställning som landstingen traditionellt har haft inom vård- och omsorgsyrkena. Överföringen av viss hälso- och sjukvårdsverksamhet från landstingen till kommunerna sedan början av 90-talet breddade arbetsmarknaden för sjuksköterskor och undersköterskor, liksom öppnandet för att jobba på nationella taxan vid samma tid breddade arbetsmarknaden för läkare och sjukgymnaster. Sedan dess har också möjligheterna för fler arbetsgivare i sektorn breddats i takt med att fler alternativa vårdgivare tillkommit som en följd av att fler verksamheter upphandlas eller öppnas för konkurrens via vårdvalsystem.

 

”Personalen är vår viktigaste resurs” är ett mantra som uttalats av alla politiker och chefer i hälso- och sjukvården och det helt sant. Det som gör att det ändå känns som en klyscha är att vi långt ifrån alltid agerar utifrån det.

 

Det är framför allt två investeringar i personal som jag ser som nödvändiga under de närmaste åren om hälso- och sjukvården ska behålla förmågan att vara en sektor som ungdomar vill söka sig till när konkurrensen om de krympande årskullarna ökar samtidigt som vård- och omsorgsbehovet i befolkningen ökar.

 

Det handlar å ena sidan om vidareutbildning och å andra sidan om en mer ansvarsfull lönepolitik.

 

Vad gäller vidareutbildning så slösar vi till en början bort sjukvårdens allra dyrbaraste resurs genom att det, i alla fall för ett par år sedan, i snitt dröjde 18 månader för en färdigutbildad läkare att få en plats för AT-tjänstgöring. Regioner och landsting behöver investera i fler utbildningsplatser så att det finns tillgång till såväl AT-platser som i nästa steg ST-platser utan ofrivillig väntan för de som utbildat sig till läkare vid något av de sju universiteten som har utbildningsansvaret.

 

Ett annat ännu olöst problem är hur sjuksköterskors (och även vissa andra yrkesgruppers) specialistutbildning ska finansieras. Det finns redan idag en rätt stor brist på specialistutbildade sjuksköterskor och den kommer dessutom att öka om det inte vidtas mer konkreta åtgärder å det snaraste. För de som önskar specialistutbilda sig efter sjuksköterskeexamen är det närmast ett lotteri om det handlar om att få utbilda sig genom att ta tjänstledigt och plugga med studiemedel, eller om man kan få studera vidare med lön eller viss lön. I bland annat Västra Götalandsregionen så kan olika individer få helt olika förutsättningar även om de studerar samtidigt. Att den så kallade utbildningspremien, d v s hur mycket mer betalt man får efter sin specialistering (och eventuellt med högre studieskulder), dessutom ofta är väldigt låg gör det inte enklare att locka sjuksköterskor till att studera vidare.

Vi behöver investera i en ny modell för hur specialistutbildning för sjuksköterskor, och vissa andra grupper, ska finansieras. Antingen genom att sjukvårdshuvudmännen bekostar utbildningen så att sjuksköterskorna får en viss form av lön under utbildningen, eller att utbildningspremien kraftigt höjs så att det också i lönekuvertet lönar sig att specialistutbilda sig.

 

För knappt tio år sedan tecknades det första så kallade LIF-avtalet mellan landstingen och läkemedelsindustrin med syfte att reglera formerna för hur industrin fick bedriva utbildning för vårdens personal. Resultatet har blivit att denna typ av vidareutbildning i industrins regi har minskat, men tyvärr har inte regioner och landsting på motsvarande sätt fullt ut svarat upp med att erbjuda sina anställda denna ”vardagsfortbildning”. Jag tror att det vore önskvärt med någon form av individuella kompetenskonton kombinerat med generellt ökade resurser för denna typ av fortbildning.

 

Till sist i denna serie tänker jag lyfta frågan om en mer ansvarsfull lönepolitik. Jag har delvis redan berört den ovan vad gäller den oftast allt för låga utbildningspremien för de yrkesgrupper (förutom läkare) som väljer att specialistutbilda sig. Men generellt sätt och för att försöka begränsa ett långt resonemang kan man säga att lönespridningen inom olika yrkesgrupper i hälso- och sjukvården måste öka.

 

Skillnaden i lön mellan en specialistutbildad sjuksköterska (vårdens största profession) med många års erfarenhet, stort engagemang och stort ansvar i sin yrkesroll måste bli betydligt större gentemot en nyutbildad legitimerad sjuksköterska med ett mindre ansvar i sin yrkesroll. Principen om individuell lönesättning är självklar i teorin, men visar sig ofta betydligt svårare att tillämpa i praktiken. Här måste vårdens chefer bli mycket modigare i sin lönesättning, och till sin hjälp måste de få politiskt stöd och kanske också resurser för att börja en resa där de med högst kompetens och erfarenhet och med stort engagemang och ansvar bättre avlönas för sina insatser för att utveckla och upprätthålla en hög kvalitet på svensk hälso- och sjukvård.

Det är möjligt att jag skulle kunna skylla på att min senaste inlägg skrevs den 29 februari - sällsynta dagen - till varför det inte blivit några inlägg på tio månader, men nu är det slut på bloggrasten. Jag är tillbaka - fem år efter mitt första blogginlägg på denna sida - för att analysera, reflekter och kommentera kring det som händer i svensk hälso- och sjukvård i allmänhet och om hälso- och sjukvårdspolitik i Västra Götalandsregionen i synnerhet.

 

Jag hälsar gamla läsare välkomna åter och nya läsare välkomna att följa mig här, liksom på twitter där ni finner mig som @Jonas_Liberal

 

Det är idag 14 år sedan Västra Götalandsregionen bildades och genomlevde den första dagen som självstyrelseorgan. Jag har haft förmånen att i olika roller fått vara med på hela den resan och även om det är mycket som har hänt och utvecklats både positivt och negativt under dessa år, så uppskattar jag allra mest att blicka framåt och vara med och försöka peka ut vilken riktning som regionen bör ta de närmaste året.

 

Det är idag den första dagen på 2013 och det är ett år vars utmaningar kommer att vara de största sedan år 2000 för hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen. I det läget kan man försöka lappa och laga på marginalen och hålla tummarna för en bättre skattekraftsutveckling, en återbetalning av tidigare inbetalda pensionsmedel eller plötsligt ökade statsbidrag. Eller så kan man som det anstår ett självstyrelseorgan ta på sig den gula ledartröjan och peka på strukturella former, nödvändiga investeringar och nya synsätt för att skapa förutsättningar för en positiv utveckling för de kommande 14 åren.