Patientsäkerhetsmiljarden
En av de idéer som föddes i den Alliansarbetsgrupp för hälso- och sjukvården inför valet 2010 som jag hade förmånen att få vara med i för snart två år sedan, var tanken om en patientsäkerhetsmiljard - att via stimulansmedel på en miljard kronor stimulera huvudmän och vårdgivare till att intensifiera sitt arbete med patientsäkerhetsfrågorna.
I regeringens budget för 2011 avsattes inte en hel miljard till det arbetet, men väl 40% av en miljard, 400 miljoner kronor - och idag presenterade Socialdepartementet hur väl de anser att regioner och landsting har lyckats med måluppfyllelsen av stimulansmedlen.
Resultatet blev att alla regioner och landsting klarade de grundläggande kraven och att alla landsting dessutom klarade tre av de fyra prestationskraven för stimulansmedlen. Hatten av för landstingen i Dalarna, Västernorrland och Jämtland som även lyckades uppfylla det fjärde kravet på en tillräcklig minskning av antibiotikaanvändningen i öppenvården.
---
I regeringens budget för 2011 avsattes inte en hel miljard till det arbetet, men väl 40% av en miljard, 400 miljoner kronor - och idag presenterade Socialdepartementet hur väl de anser att regioner och landsting har lyckats med måluppfyllelsen av stimulansmedlen.
Resultatet blev att alla regioner och landsting klarade de grundläggande kraven och att alla landsting dessutom klarade tre av de fyra prestationskraven för stimulansmedlen. Hatten av för landstingen i Dalarna, Västernorrland och Jämtland som även lyckades uppfylla det fjärde kravet på en tillräcklig minskning av antibiotikaanvändningen i öppenvården.
---
Prestationskrav:
Landsting som uppfyllde kraven kan få del av pengarna under 2011, om de har uppfyllt indikatorer inom specificerade problemområden.
100 miljoner för landsting som mäter patientsäkerhetskulturen på minst 25 procent av hälso- och sjukvårdspersonalen.
100 miljoner för landsting som mäter följsamheten till basala hygienrutiner och klädregler på minst 75 procent av alla avdelningar på alla sjukhus inom slutenvården.
100 miljoner för landsting som mäter förekomst av trycksår på minst 50 procent av alla avdelningar på alla sjukhus.
100 miljoner för landsting som minskar sin antibiotikaförskrivning inom öppenvården. Det långsiktiga målet är högst 250 recept per 1000 invånare.
---
Av de fyra prestationskraven är tre (de som alla lyckades uppfylla) processmått - att vi mäter och endast ett bygger på resultatmått - faktiskt uppnådda resultat, och tyvärr är det på den punkten som 18 av 21 huvudmän inte lyckas nå tillräckliga resultat.
Det är inte lätt med resultatmått när vi mäter patientsäkerhet när det redan finns en underrapportering av patientsäkerhetsbrister i hälso- och sjukvården riskerar det att vara olyckligt med resultatmått som gör att vi snarare ökar underrapporteringen (för att få ta del av stimulansmedlen) istället för att få upp så många brister som möjligt på bordet för att dra slutsatser och lära av de misstag som görs och de misstag som är på väg att hända. Detta var vi medvetna om när vi lanserade idén om en patientsäkerhetsmiljard och det måste fortfarande vara en ambition att en allt större del av stimulansmedlen går till landsting som faktiskt visar resultat.
Det finns också en risk att regioner och landsting lägger resurser på att göra alla mätningar som krävs för att få stimulansmedlen istället för att lägga resurser på att vidta åtgärder som mer direkt och på sikt ökar patientsäkerheten. Detta tror jag blir en av de stora utmaningarna framöver när regeringen ska sätta nya regelverk för kommande års stimulansmedlen för patientsäkerhetsarbetet.
Stimulansmedlen måste gå i en riktning mot mer av resultatmått och det måste löna sig bättre för regioner och landsting att göra aktiva insatser för ökad patientsäkerhet snarare än att kunna bevisa att vi genomför ett antal processer och aktiviteter som i sin förlängning antas förbättra patientsäkerheten.
Den som fuskar ska straffas
I två år har personal på drygt 200 vårdcentraler i Västra Götalandsregionen arbetat hårt för att ge sina patienter en bra hälso-och skjukvård med hög kvalitet, gott bemötande och hög tillgänglinghet efter införandet av vårdvalsmodellen VG Primärvård. Dom har gjort det bra. Patienterna har uppskattat reformen och mångfalden har ökat. Under de två åren har ett antal vårdcentraler lagts ner, några har bytt ägare, någon har omvandlats till filial till en annan vårdcentral och några nya vårdcentraler har också startat.
Konkurrensen om patienterna har ökat, vilket också var en av reformens huvudsyften. Det är när jag tänker på alla de vårdcentralschefer som gjort sitt yttersta för att erbjuda sina patienter bästa möjliga vård och service med ibland knappa resurser i en, i alla fall på sina håll, knivskarp konkurrens som jag blir riktigt förbannad när några vårdgivare inte spelar enligt regelboken. Göteborgs-Posten beskriver idag hur en vårdgivare inte följt de regelverk som finns och dessutom utnyttjat regelverket för att dra speciella fördelar.
Låt mig allra först säga att jag inte vet mer än någon annan i detta fall, och att ingen enskild ska dömas ohörd, men uppgifterna i GP är graverande om de är sanna. Jag tänker dock inte kommentera det enskilda fallet här, utan tala mer generellt om de som uttnyttjar systemet.
Jag blir ärligt talat förbannad. Jag tillhör dem som är övertygad om att det är bra med både mångfald och alternativ bland utförare av offentliga tjänster som vård, skola och omsorg, men det är inte alltid helt enkelt att försvara mångfalden när några av de alternativa utförarna mer drivs av att kortsiktigt tjäna pengar på bekostnad av kvaliteten, när några alternativa utförare utnyttjar kryphål och skatteparadis för att smita undan skatt och när några alternativa uförare helt krasst fuskar och bedrar.
De som drabbas hårdast är alla de alternativa vårdgivare som varje dag gör sitt yttersta för att följa regelböckernas både paragraf och anda och för att ge bästa möjliga vård till sina patienter. De blir "guilty by association".
Jag är helt övertygad om att alla nu verksamma 199 vårdcentraler i regionen vid några tillfällen har gjort en felregistrering i alla register som ligger till grund för deras ersättningar, men jag är lika övertygad om att i princip alla - med några få undantag - inte gör dessa misstag medvetet för att tillskansa sig fördelar på de andra vårdgivarnas bekostnad. För det är precis det som händer i den vårdvalsmodell vi har i Västra Götalandsregionen. Den som fuskar med systemet lurar inte pengar av finansiären i form av regionen och skattebetalarna, de lurar pengar av de andra vårdcentralerna - de som gör sitt yttersta för att sköta sig och det är än mer omoraliskt i min bok.
De vårdgivare som medvetet och systematiskt fuskar, bedrar och inte följer de gemensamma reglerna ska straffas och de bör så fort som möjligt förlora rätten att verka som vårdgivare i hälso- och sjukvården.
Konkurrensen om patienterna har ökat, vilket också var en av reformens huvudsyften. Det är när jag tänker på alla de vårdcentralschefer som gjort sitt yttersta för att erbjuda sina patienter bästa möjliga vård och service med ibland knappa resurser i en, i alla fall på sina håll, knivskarp konkurrens som jag blir riktigt förbannad när några vårdgivare inte spelar enligt regelboken. Göteborgs-Posten beskriver idag hur en vårdgivare inte följt de regelverk som finns och dessutom utnyttjat regelverket för att dra speciella fördelar.
Låt mig allra först säga att jag inte vet mer än någon annan i detta fall, och att ingen enskild ska dömas ohörd, men uppgifterna i GP är graverande om de är sanna. Jag tänker dock inte kommentera det enskilda fallet här, utan tala mer generellt om de som uttnyttjar systemet.
Jag blir ärligt talat förbannad. Jag tillhör dem som är övertygad om att det är bra med både mångfald och alternativ bland utförare av offentliga tjänster som vård, skola och omsorg, men det är inte alltid helt enkelt att försvara mångfalden när några av de alternativa utförarna mer drivs av att kortsiktigt tjäna pengar på bekostnad av kvaliteten, när några alternativa utförare utnyttjar kryphål och skatteparadis för att smita undan skatt och när några alternativa uförare helt krasst fuskar och bedrar.
De som drabbas hårdast är alla de alternativa vårdgivare som varje dag gör sitt yttersta för att följa regelböckernas både paragraf och anda och för att ge bästa möjliga vård till sina patienter. De blir "guilty by association".
Jag är helt övertygad om att alla nu verksamma 199 vårdcentraler i regionen vid några tillfällen har gjort en felregistrering i alla register som ligger till grund för deras ersättningar, men jag är lika övertygad om att i princip alla - med några få undantag - inte gör dessa misstag medvetet för att tillskansa sig fördelar på de andra vårdgivarnas bekostnad. För det är precis det som händer i den vårdvalsmodell vi har i Västra Götalandsregionen. Den som fuskar med systemet lurar inte pengar av finansiären i form av regionen och skattebetalarna, de lurar pengar av de andra vårdcentralerna - de som gör sitt yttersta för att sköta sig och det är än mer omoraliskt i min bok.
De vårdgivare som medvetet och systematiskt fuskar, bedrar och inte följer de gemensamma reglerna ska straffas och de bör så fort som möjligt förlora rätten att verka som vårdgivare i hälso- och sjukvården.
Partnerskap på välfärdsråd
Tillbringar tisdagen på östkusten med först ett besök i Stockholm och nu på väg till Norrköping och kongress med Sveriges kommuner och landsting (SKL) de kommande dagarna.
Omvägen via huvudstaden till Norrköping berodde på en inbjudan att att tillsammans med nio andra prata för, med och till regeringens Välfärdsutvecklingsråd. Man blir inte lika bortskämd med att få prata i intressanta sammanhang när man inte längre sitter i majoritet på hemmaplan så det är klart att jag tog chansen.
Uppdraget att tala var dock inte de lättaste då jag endast hade fem minuter till mitt förfogande. Det var väl Churchill som en gång sa att fick han prata i en timme kunde han komma med en gång, men om han bara fick fem minuter på sig så behövde han förbereda sig i minst en vecka.
Jag hade blivit ombedd av rådet att ge min syn på frågan: "Hur säkra kvalitet i vården gällande samverkan i vård- och omsorgskedjan (oberoende utförare)?"
Begränsad till fem minuter, men ändå med chansen att få prata till hela Välfärdsutvecklingsrådet och närvarande socialminister Göran Hägglund, får man prioritera och jag valde att lyfta fram tre saker; Infrastruktur, Partnerskap och Tid. Av dessa frågor var det partnerskapsfrågan som kom att återkomma mest i de efterföljande diskussionerna.
Med en större mångfald av aktörer på vård- och omsorgsarenan måste vi försöka hitta smartare sätt att umgås än vad vi har för närvarande. Lagen om offentlig upphandling (LOU) har stora fördelar inte minst för transparens i upphandlingsprocessen, men vi är ofta både dåliga på hur vi ska ställa krav och lite fega i hur vi tror att vi får använda LOU och allt oftare fastnar vi i ett överklagandeträsk. Lagen om valfrihetssystem (LOV) är det lagstöd vi har för bland annat vårdvalsmodellerna i primärvården och den lagen har den stora fördelen att vi inte med jämna mellanrum behöver göra ny upphandlingar då den inte har tidsgränser på samma sätt som LOU. LOV kan dock vara svårare att använda om man önskar alternativa utförare inom ett mindre och specifikt område då den ger marknadstillträde till alla som önskar och som uppfyller kraven.
Vad jag efterlyste var en ny form för samarbete mellan offentliga och privata vårdgivare med en form av Partnerskapslag som bas. Det är inte helt enkelt hur man ska utforma en sådan lag för att uppfylla en mängd andra juridiska krav som vi bör ha, men det var just därför som jag spelade in den till Välfärdsutvecklingsrådet, med hopp om att de med sina resurser kan titta vidare på frågan.
Min poäng med en partnerskapslag är att t ex ett offentligt drivet sjukhus kan ingå partnerskap med en alternativ vårdgivare (privat eller idéburen) inom ett visst område där den alternativa vårdgivaren inte bara levererar tjänster i form av t ex besök och operationer till en lägre kostnad eller med högre kvalitet än det offentliga sjukhuset. Så långt är det ju inget problem för sjukhuset att helt enkelt göra en upphandling av den verksamheten, men om man dessutom vill säkra en långsiktighet (längre än möjliga tidsgränser med LOU) och att den alternativa vårdgivaren tillsammans tar ett ansvar för utbildning av ST-läkare, tillsammans tar ett ansvar för forskning och tillsammans tar ett ansvar för jouråtagandet vid sjukhuset blir det genast mer komplicerat. Vill man dessutom att det över tid ska vara möjligt att förändra innehållet i partnerskapet i hur mycket eller hur lite de båda parterna ska bidra med i partnerskapet så tror jag det krävs en ny form av lagstiftning som stöd för det.
Jag hoppas att jag i alla fall har sått ett frö av intresse hos rådet, flera kommentarer tydde på det. I så fall har min omväg via Stockholm varit värt besväret.
Lönsamt med hälsoarbete?
Idag skriver fem läkare och sjuksköterska en debattartikel i Göteborgs-Posten som fått rubriken "Hälsofrämjande arbete måste löna sig". Debattartikeln handlar om Västra Götalandsregionens primärvård i allmänhet och om situationen efter vårdvalsreformen för två år sedan i synnerhet.
I grunden är det inte svårt att hålla med dem om att det måste vara lönsamt för vårdcentralerna i regionen att arbete hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande, men jag blir faktiskt både förvånad och lite upprörd när jag i artikeln läser följande:
"I Västra Götalands ersättningsmodell saknas emellertid tillräckligt starka incitament för att stiumulera primärvården till att satsa på och utveckla det hälsofrämjande arbetet." Hur man riggar en ersättningsmodell är inte alltid helt enkelt för att med olika incitament nå de önskvärda mål man önskar med verksamheten. I Västra Götalandsergionens vårdvalsmodell - VG Primärvård - har vi dock mycket medvetet valt att ha en mycket hög grad av kapitationsersättning just för att det ska vara lönsamt att arbeta med det hälsofrämjande arbetet. Det är till och med så att 83-85% av ersättningen till vårdcentralerna utgår som kapitationsersättning.
En kapitationsersättning har både fördelar och nackdelar. En av huvudinvändningarna är att vi utger ersättning för varje listad patient oavsett om vårdcentralen har några kostnader eller inte för respektive patient. Det kan också leda till att man försöker undvika besök från patienterna eftersom de då kostar pengar - intäkten har man ju redan fått. Det sista bör egentligen bli något problem när det finns så många fler vårdcentraler att välja mellan efter vårdvalets införande.
Den stora fördelen med en hög grad av kapitationsersättning är att vårdcentralerna inte behöver genomföra en stor mängd besök för att få sin ersättning utan kan lägga tid och kraft på dem som behöver vårdens resurser mest. Tvärtom så är det som blir lönsamt med en hög kapitationserättning att just arbeta hälsofrämjande så att vårdcentralens patienter inte behöver söka vård lika ofta om de har en bättre hälsa.
Jag tycker att det är lite oroväckande att personer som arbetar i och med VG Primärvård inte har förstått det grundläggande systemet för ersättningen. Det blir nästan lite komiskt när de hävdar att incitamenten inte är tillräckliga när 83-85% (lite olika mellan åren) läggs som just kapitationsersättning.
En annan av grundidéerna bakom VG Primärvård har varit att överlämna mer makt och beslutsbefogenheter på personalen på de enskilda vårdcentralerna som är de som borde veta bäst vad deras patienter behöver för en god hälsa. Nu ropas det istället på fler politiska pekpinnar i form av riktade ersättningar för vissa vidtagna åtgärder som hälsoundersökningar, fysisk aktivitet eller rökavvänjning. Är det ett rop från professionen om att de inte själva klarar av att se vad patienterna behöver utan att vi från den politiska nivån pekar på vad de ska göra?
Till sist blir jag ytterst förvånad när artikelförfattarna närmast raljerar över att sjuksköterskor tvingas ägna tid åt att registrera diagnoser och mäta kvalitetsindikatorer. Just registrering av diagnoser gör att vi numera har en mycket bättre bild av sjukligheten bland befolkningen i regionen, men framför allt har vi grunden för ett mycket mer rättvist ersättningssystem där numera en multisjuk 84-årig dam ger en betydligt högre intäkt till vårdcentralen jämfört med en kärnfrisk 84-årig dam. På så sätt kan vi verkligen få en vård efter behov så som hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att vi ska ge.
I grunden är det inte svårt att hålla med dem om att det måste vara lönsamt för vårdcentralerna i regionen att arbete hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande, men jag blir faktiskt både förvånad och lite upprörd när jag i artikeln läser följande:
"I Västra Götalands ersättningsmodell saknas emellertid tillräckligt starka incitament för att stiumulera primärvården till att satsa på och utveckla det hälsofrämjande arbetet." Hur man riggar en ersättningsmodell är inte alltid helt enkelt för att med olika incitament nå de önskvärda mål man önskar med verksamheten. I Västra Götalandsergionens vårdvalsmodell - VG Primärvård - har vi dock mycket medvetet valt att ha en mycket hög grad av kapitationsersättning just för att det ska vara lönsamt att arbeta med det hälsofrämjande arbetet. Det är till och med så att 83-85% av ersättningen till vårdcentralerna utgår som kapitationsersättning.
En kapitationsersättning har både fördelar och nackdelar. En av huvudinvändningarna är att vi utger ersättning för varje listad patient oavsett om vårdcentralen har några kostnader eller inte för respektive patient. Det kan också leda till att man försöker undvika besök från patienterna eftersom de då kostar pengar - intäkten har man ju redan fått. Det sista bör egentligen bli något problem när det finns så många fler vårdcentraler att välja mellan efter vårdvalets införande.
Den stora fördelen med en hög grad av kapitationsersättning är att vårdcentralerna inte behöver genomföra en stor mängd besök för att få sin ersättning utan kan lägga tid och kraft på dem som behöver vårdens resurser mest. Tvärtom så är det som blir lönsamt med en hög kapitationserättning att just arbeta hälsofrämjande så att vårdcentralens patienter inte behöver söka vård lika ofta om de har en bättre hälsa.
Jag tycker att det är lite oroväckande att personer som arbetar i och med VG Primärvård inte har förstått det grundläggande systemet för ersättningen. Det blir nästan lite komiskt när de hävdar att incitamenten inte är tillräckliga när 83-85% (lite olika mellan åren) läggs som just kapitationsersättning.
En annan av grundidéerna bakom VG Primärvård har varit att överlämna mer makt och beslutsbefogenheter på personalen på de enskilda vårdcentralerna som är de som borde veta bäst vad deras patienter behöver för en god hälsa. Nu ropas det istället på fler politiska pekpinnar i form av riktade ersättningar för vissa vidtagna åtgärder som hälsoundersökningar, fysisk aktivitet eller rökavvänjning. Är det ett rop från professionen om att de inte själva klarar av att se vad patienterna behöver utan att vi från den politiska nivån pekar på vad de ska göra?
Till sist blir jag ytterst förvånad när artikelförfattarna närmast raljerar över att sjuksköterskor tvingas ägna tid åt att registrera diagnoser och mäta kvalitetsindikatorer. Just registrering av diagnoser gör att vi numera har en mycket bättre bild av sjukligheten bland befolkningen i regionen, men framför allt har vi grunden för ett mycket mer rättvist ersättningssystem där numera en multisjuk 84-årig dam ger en betydligt högre intäkt till vårdcentralen jämfört med en kärnfrisk 84-årig dam. På så sätt kan vi verkligen få en vård efter behov så som hälso- och sjukvårdslagen föreskriver att vi ska ge.
I sex veckor höll budgeten
Den 20 september, för sex veckor sedan, beslutade regionfullmäktige om budget för 2012. Då var den politiska ledningen med S, V och MP stolta över sin budget och bedyrade i debatten att det fanns tillräckligt med resurser till hälso- och sjukvården för att träffa vårdöverenskommelser för 2012 mellan sjukhus och hälso- och sjukvårdsnämnder. Då, för sex veckor sedan, var de stolta över storsatsningen på kollektivtrafiken de kommande åren. Då, för sex veckor sedan, kunde man från den politiska ledningen inte ange vilka objekt som skulle drabbas av ett kraftigt minskat investeringsutrymme.
Idag är läget helt plötsligt ett helt annat. Föga förvånande för oss som kritiserade budgetförslaget då, men uppenbarligen ett plötsligt uppvaknande för den politiska ledningen På dagens sammanträde med regionstyrelsen presenterades ett helt nytt ärende där regionens styrmodell med beställare och utförare skjuts i sank genom att regionstyrelsen beordrar (eller uppmanar som man valde att uttrycka det) nämnder och styrelser att träffa vårdöverenskommelser på de villkor som den politiska ledningen anger i dagens extra ärende. De villkoren är att överenskommelserna för 2011 förlängs att gälla också för 2012 och att sjukhusen får lika mycket i ersättning som under 2011 med en uppräkning på 1,5%. Det kan väl i grunden verka som en fair deal om det inte hade varit för att de flesta av sjukhusen har ingående obalanser som de kommer att få ta med sig in i 2012.
Orsaken till dagens intervention i styrmodellen beror på att beställare och utförare inte kunnat komma överens, men jag vill hävda att det inte är deras fel. Det finns en tredje spelare i styrmodellen - ägaren (i form av fullmäktige och regionstyrelsen) som inte har tagit sitt ansvar för att skapa förutsättningar för vårdöverenskommelser. Detta kritiserades jag och folkpartiet i budgetdebatten och vi föreslog i vårt budgetförslag ytterligare 310 miljoner för att komma till rätta med de strukturella obalanserna vid regionens sjukhus. Tillsammans med ett "strukturellt överskott" på hälso- och sjukvårdsnämnderna på 150-200 miljoner hade vi i vårt förslag cirka 500 miljoner, vilket är den summa som alla idag talar om att det är som saknas för att få till vårdöverenskommelser.
Ytterligare ett ärende på dagens agenda var en framställande från Västtrafik om att få använda eget kapital för att hjälpligt kunna delfinansiera behoven av ökad trafik under 2013. Återigen har vi en situation där jag i budgeten blev anklagad för att ropa på vargen och att "allt inte behöver lösas idag". Argumentet för dagens ärende var nu helt plötsligt "snart stänger fönstret" för att kunna upphandla mer trafik för 2013. Den budget som var den största satsningen någonsin på kollektivtrafiken för sex veckor sedan, visar sig idag sakna cirka 180 miljoner för att komma knappt halvvägs till den verksamhetsplan som regionstyrelsen i våras beslutade om. Idag ville den politiska ledningen använda 30 miljoner kronor av eget kapital som rena driftpengar, vilket är i strid med de regelverk vi har kommit överens om för användande av eget kapital.
Slutsatsen är att budgeten inte håller, vilket även den politiska ledningen nu upptäckt, men de vägrar att gå den rätta vägen och hos regionfullmäktige för ett nytt eller kompletterande budgetbeslut.
Till detta kan läggas att vi inte heller idag fick besked om vilka investeringsobjekt i den gällande planen som ska skjutas på framtiden till följd av minskade investeringsramar. Sedan mitten av augusti har jag i debattartiklar, på fullmäktige, i styrelsen och i ägarutskottet både vädjat om en högre investeringsram eller om besked om vilka objekt som ska försenas. Svaren har hela tiden uteblivit, men idag trodde jag att vi äntligen skulle få svar, men ärendet om investeringsramar för 2012-14 ströks från föredragningslistan och vi får se om vi får ett svar vid nästa styrelsemöte om två veckor.
Vad är då slutsatsen? Ja, för det första har vi en politisk ledning som inte har greppet över läget. Jag har aldrig tidigare upplevt eller hört talas om en politisk organisation som sex veckor efter ett budgetbeslut måste försöka räta upp situationen genom att indirekt underkänna sin egen budget. Jag skriver indirekt för att de inte hade modet att gå tillbaka till fullmäktige för en tilläggsbudget vilket hade varit den riktiga åtgärden att vidta. Ska jag ändå försöka avsluta positivt så är det bra att regiondirektören idag också fått ett uppdrag att återkomma till styrelsen med förslag till åtgärder för att minska kostnadsutvecklingen i regionen. Frågan är om den politiska ledningen är beredd att ni nästa steg också genomföra några av de förslag som kommer tillbaka.
Idag är läget helt plötsligt ett helt annat. Föga förvånande för oss som kritiserade budgetförslaget då, men uppenbarligen ett plötsligt uppvaknande för den politiska ledningen På dagens sammanträde med regionstyrelsen presenterades ett helt nytt ärende där regionens styrmodell med beställare och utförare skjuts i sank genom att regionstyrelsen beordrar (eller uppmanar som man valde att uttrycka det) nämnder och styrelser att träffa vårdöverenskommelser på de villkor som den politiska ledningen anger i dagens extra ärende. De villkoren är att överenskommelserna för 2011 förlängs att gälla också för 2012 och att sjukhusen får lika mycket i ersättning som under 2011 med en uppräkning på 1,5%. Det kan väl i grunden verka som en fair deal om det inte hade varit för att de flesta av sjukhusen har ingående obalanser som de kommer att få ta med sig in i 2012.
Orsaken till dagens intervention i styrmodellen beror på att beställare och utförare inte kunnat komma överens, men jag vill hävda att det inte är deras fel. Det finns en tredje spelare i styrmodellen - ägaren (i form av fullmäktige och regionstyrelsen) som inte har tagit sitt ansvar för att skapa förutsättningar för vårdöverenskommelser. Detta kritiserades jag och folkpartiet i budgetdebatten och vi föreslog i vårt budgetförslag ytterligare 310 miljoner för att komma till rätta med de strukturella obalanserna vid regionens sjukhus. Tillsammans med ett "strukturellt överskott" på hälso- och sjukvårdsnämnderna på 150-200 miljoner hade vi i vårt förslag cirka 500 miljoner, vilket är den summa som alla idag talar om att det är som saknas för att få till vårdöverenskommelser.
Ytterligare ett ärende på dagens agenda var en framställande från Västtrafik om att få använda eget kapital för att hjälpligt kunna delfinansiera behoven av ökad trafik under 2013. Återigen har vi en situation där jag i budgeten blev anklagad för att ropa på vargen och att "allt inte behöver lösas idag". Argumentet för dagens ärende var nu helt plötsligt "snart stänger fönstret" för att kunna upphandla mer trafik för 2013. Den budget som var den största satsningen någonsin på kollektivtrafiken för sex veckor sedan, visar sig idag sakna cirka 180 miljoner för att komma knappt halvvägs till den verksamhetsplan som regionstyrelsen i våras beslutade om. Idag ville den politiska ledningen använda 30 miljoner kronor av eget kapital som rena driftpengar, vilket är i strid med de regelverk vi har kommit överens om för användande av eget kapital.
Slutsatsen är att budgeten inte håller, vilket även den politiska ledningen nu upptäckt, men de vägrar att gå den rätta vägen och hos regionfullmäktige för ett nytt eller kompletterande budgetbeslut.
Till detta kan läggas att vi inte heller idag fick besked om vilka investeringsobjekt i den gällande planen som ska skjutas på framtiden till följd av minskade investeringsramar. Sedan mitten av augusti har jag i debattartiklar, på fullmäktige, i styrelsen och i ägarutskottet både vädjat om en högre investeringsram eller om besked om vilka objekt som ska försenas. Svaren har hela tiden uteblivit, men idag trodde jag att vi äntligen skulle få svar, men ärendet om investeringsramar för 2012-14 ströks från föredragningslistan och vi får se om vi får ett svar vid nästa styrelsemöte om två veckor.
Vad är då slutsatsen? Ja, för det första har vi en politisk ledning som inte har greppet över läget. Jag har aldrig tidigare upplevt eller hört talas om en politisk organisation som sex veckor efter ett budgetbeslut måste försöka räta upp situationen genom att indirekt underkänna sin egen budget. Jag skriver indirekt för att de inte hade modet att gå tillbaka till fullmäktige för en tilläggsbudget vilket hade varit den riktiga åtgärden att vidta. Ska jag ändå försöka avsluta positivt så är det bra att regiondirektören idag också fått ett uppdrag att återkomma till styrelsen med förslag till åtgärder för att minska kostnadsutvecklingen i regionen. Frågan är om den politiska ledningen är beredd att ni nästa steg också genomföra några av de förslag som kommer tillbaka.
Patientsäkerhet
Har idag fått chansen, som vice ordförande, att tillfälligt vikarie i ordförandestolen vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet i regionen då ordförande Helene Eliasson (s) var upptagen med annat. Det var faktiskt riktigt kul och jag kände att jag verkligen saknar att få vara ordförande för utskottet. Nu var det ingen större dramatik i att jag ledde mötet istället för Helene då vi var överens över alla partigränser om besluten i de beslutsärenden som vi behandlade.
Det som för mig var dagens höjdpunkt var en föredragning av vår regionchefsläkare Claes-Håkan Björklund om insatser för att förstärka patientsäkerhetsarbetet i Västra Götalandsregionen. Jag har flera gånger tidigare pekat på just patientsäkerhetsfrågan som den kanske allra viktigaste frågan i utvecklingen av Sveriges och regionens hälso- och sjukvård. Det är inom detta område som de största vinsterna finns att göra för att minska de så kallade kvalitetsbristkostnaderna.
Claes-Håkan håller just nu på att bygga upp en särskild patientsäkerhetsenhet på regionens hälso- och sjukvårdsavdelning där det i fortsättning ska finnas 5-6 medarbetare som ska jobba aktivt med patientsäkerhetsfrågorna. Jag tycker det är jättebra och det är också en nödvändighet om vi ska klara av att leva upp till både nya lagkrav och skapa möjligheter att leda och följa upp arbetet med patientsäkerhetsfrågorna.
Jag har ett stort förtroende för regionchefsläkaren och det arbete han nu gör, även om han till viss del är väl styrd och bakbunden av de stimulansmedel för bättre patientsäkerhet som kommer från regeringen. Det finns alltid en risk med statliga stimulansmedel att man lägger mer tid och pengar på att få pengarna än på att använda de pengar man har möjlighet att få på de åtgärder som ger allra mest effekt för en bättre patientsäkerhet.
Jag har full förståelse för att man från staten vill ställa tydliga krav och vissa kriterier på regioner och landsting för att få ta del av stimulansmedlen så att de inte bara försvinner i några svarta hål för att täcka underskott i verksamheten utan att det blivit några insatser för bättre patientsäkerhet.
Jag var kritisk redan i våras över att vi la för mycket pengar på att vidta åtgärder för att få pengarna och för lite på de insatser som jag skulle vilja se blev gjorda i regionen. Jag skulle vilja att regionen satsade mer resurser på forskning kring patientsäkerhet, mer resurser kring utbildning, mer resurser på att utveckla smarta stödsystem för att kunna jobba mer patientsäkert i vårdens verksamheter, mer resurser på utveckling och uppföljning.
Dagens föredragning har dock gett mig hopp om att vi är på väg tid. Jag ser fram emot bildandet av en patientsäkerhetsenhet på hälso- och sjukvårdsavdelningen, och jag tror också vi måste ta till oss Claes-Håkans besked om att många medarbetare i vården tycker att det finns en brist i engagemanget från ledningshåll för patientsäkerhetsfrågorna.
Såväl politiskt ledarskap som ett tydligt ledarskap från regiondirektör, hälso- och sjukvårdsdirektör, regionchefsläkare, förvaltningschefer är nödvändigt om vi ska kunna ta vara på den möjligheten som finns i att förbättra vården och höja kvaliteten genom ett systematiskt och engagerat patientsäkerhetsarbete.
Det som för mig var dagens höjdpunkt var en föredragning av vår regionchefsläkare Claes-Håkan Björklund om insatser för att förstärka patientsäkerhetsarbetet i Västra Götalandsregionen. Jag har flera gånger tidigare pekat på just patientsäkerhetsfrågan som den kanske allra viktigaste frågan i utvecklingen av Sveriges och regionens hälso- och sjukvård. Det är inom detta område som de största vinsterna finns att göra för att minska de så kallade kvalitetsbristkostnaderna.
Claes-Håkan håller just nu på att bygga upp en särskild patientsäkerhetsenhet på regionens hälso- och sjukvårdsavdelning där det i fortsättning ska finnas 5-6 medarbetare som ska jobba aktivt med patientsäkerhetsfrågorna. Jag tycker det är jättebra och det är också en nödvändighet om vi ska klara av att leva upp till både nya lagkrav och skapa möjligheter att leda och följa upp arbetet med patientsäkerhetsfrågorna.
Jag har ett stort förtroende för regionchefsläkaren och det arbete han nu gör, även om han till viss del är väl styrd och bakbunden av de stimulansmedel för bättre patientsäkerhet som kommer från regeringen. Det finns alltid en risk med statliga stimulansmedel att man lägger mer tid och pengar på att få pengarna än på att använda de pengar man har möjlighet att få på de åtgärder som ger allra mest effekt för en bättre patientsäkerhet.
Jag har full förståelse för att man från staten vill ställa tydliga krav och vissa kriterier på regioner och landsting för att få ta del av stimulansmedlen så att de inte bara försvinner i några svarta hål för att täcka underskott i verksamheten utan att det blivit några insatser för bättre patientsäkerhet.
Jag var kritisk redan i våras över att vi la för mycket pengar på att vidta åtgärder för att få pengarna och för lite på de insatser som jag skulle vilja se blev gjorda i regionen. Jag skulle vilja att regionen satsade mer resurser på forskning kring patientsäkerhet, mer resurser kring utbildning, mer resurser på att utveckla smarta stödsystem för att kunna jobba mer patientsäkert i vårdens verksamheter, mer resurser på utveckling och uppföljning.
Dagens föredragning har dock gett mig hopp om att vi är på väg tid. Jag ser fram emot bildandet av en patientsäkerhetsenhet på hälso- och sjukvårdsavdelningen, och jag tror också vi måste ta till oss Claes-Håkans besked om att många medarbetare i vården tycker att det finns en brist i engagemanget från ledningshåll för patientsäkerhetsfrågorna.
Såväl politiskt ledarskap som ett tydligt ledarskap från regiondirektör, hälso- och sjukvårdsdirektör, regionchefsläkare, förvaltningschefer är nödvändigt om vi ska kunna ta vara på den möjligheten som finns i att förbättra vården och höja kvaliteten genom ett systematiskt och engagerat patientsäkerhetsarbete.
Vem ska belönas?
Har just avslutat dagens sammanträde med regionstyrelsen där bland annat delårsrapporten för augusti har avhandlats som dagens stora ärende, men dagens möte fick också en koppling till budgetfullmäktige för tre veckor sedan.
Halvannan minut in i regionstyrelsens ordförande, Gert-Inge Andersson (s), inledningsanförande till hela budgetdebatten gick han till skarp attack mot Folkpartiets budgetförslag, bland annat för att "Det är inte seriöst att skriva upp nivån på statsbidragen utan att ha täckning för det." Idag har samme Gert-Inge Andersson själv lagt fram ett förslag om att skriva upp nivån på statsbidragen utan att ha täckning för det. Jag tycker det i grunden är rätt och bra. Vad det handlar om är regeringens stimulansmedel för ökad tillgänglighet, den så kallade kömiljarden.
Västra Götalandsregionen har i budgeten räknat med 150 miljoner kronor i intäkter för måluppfyllelse av tillgängligheten i enlighet med kömiljardens kriterier. Regionen har de senaste två månaderna (liksom de flesta andra landsting) inte fått ta del av utdelningen i juli och augusti då köerna växer till över sommaren. Nu vill den politiska ledningen satsa 60 miljoner kronor på att förbättra tillgängligheten och klara av kraven för att få utdelning av kömiljarden. Allt detta är bra - även om det ansågs oseriöst för tre veckor sedan. Jag tror kanske också det är väl optimistiskt att räkna med att regionen kan få in hela 90 miljoner för vårdgarantin under de sista fyra månaderna när vi lyckats på in 120 miljoner på de åtta första månaderna på året. I det fallet är jag inte riktigt lika optimistisk - eller ska kanske säga inte riktigt lika oseriös.
På en punkt verkar det dock finnas en funtamental annan uppfattning hos den politiska ledningen jämfört med oppositionen, och det är hur de 60 miljoner kronorna ska användas som stimulansmedel. I det alternativyrkande som jag författade för Allianspartiernas räkning var vi väldigt tydliga med att inte vilja bryta den princip som gällt de senaste åren och som har handlat om att belöna de verksamheter och förvaltningar som varit framgångsrika med de stimulansmedel som finns. Den politiska ledningen var i sitt yrkande väldigt oprecisa med hur pengarna skulle användas ute i verksamheterna, men på direkt fråga från mig så var svaret väldigt tydligt att pengarna skulle gå till dem som har köer - inte till dem som lyckats.
För mig är det ett gigantiskt steg bakåt i utvecklingen. Den som idag, i mitten av oktober 2011, kan förvänta sig att få del av 60 stimulansmiljoner är verksamheter som kan visa upp köer, medan de verksamheter som ansträngt sig, förbättrat sina processer, kanske jobbat extra och satt en stolthet i att kunna leva upp till vårdgarantins och kömiljarderns tillgänglighetsgränser inte tycks få ta del av de plötsligt framplockade regionala stimulansmedlen.
Jag hoppas att pengarna ändå kommer att göra nytta, men mest av allt hoppas jag att inte den nya styrsignalen uppfattas i regionen i övrigt, för det kan bli ödesdigert.
Forskningsframgångar
Så har 2011 års Nobelpristagare i medicin presenterats idag. Immunitetsforskning är det som i år belönar Bruce Beutler och Jules Hoffman samt eventuellt även den i helgen avlidne tredje tänkta pristagaren Ralph Steinman postumt. Som lekman är det inte alltid helt lätt att begripa pristagarna till Nobelpriset belönas för, men i detta fall har de tre forskarna starkt bidragit till bland annat förståelsen för hur vaccin fungerar och även banat vägen för att framtida vacciner blir mer effektiva och i förlängningen få fram vaccin mot sjukdomar som vi idag inte kan bota.
Nobelpriset är stort och endast ett fåtal storartade forskare belönas varje år för sin forskning och även om det inte blir lika stora rubriker som "Fel låt vann!" när det är schlagerfestival så finns många åsikter om vem som ska få kliva genom nålsögat till de kanske mest prestigefyllda forskningspriserna i världen.
Vem som belönas om tio eller tjugo år vet vi inte idag. Några av dem som då belönas kommer kanske att belönas för upptäckter som ännu inte gjorts. Redan i morse anmälde sig i en kandidat till ett framtida Nobelpris när Sveriges Radio berättade nyheten om framgångsrik nervtransferering som lyckats ge totalförlamade personer viss rörelseförmåga åter. Ett forskarteam med bland annat representanter för Sahlgrenska Universitetssjukhuset har genomför en mycket liten studie på ett fåtal patienter men med häpnadsväckande resultat.
För mig är det sådant som ger glädje i vardagen. Det är inte helt sällan jag möter människor som tycker att hälso- och sjukvården var bättre förr. Jag brukar då svara att sjukvården kommer alltid kommer att vara bättre i morgon. Visst kan det finnas enskilda delar av vården som man kan uppfatta var bättre förr, men de medicinska framstegen och landvinningarna gör att vi alltid kan göra mer och vi kan göra bättre - dock ofta till en högre kostnad, vilket gör att sjukvården ibland blir sin egen framgångs fånge.
Förväntningarna på vad som kan åstadkommas av hälso- och sjukvårdens personal är hög och ökar ständigt. Ska samhället klara av att möta de förväntningarna i morgon och i övermorgon och under nästa decennium avgörs av vilka insatser vi gjorde i forskningen i förra veckan, igår, idag och imorgon. Det är därför så oerhört viktigt att samhället avsätter resurser för såväl grundforskning (som dagens Nobelpris) som för mer klinisk forskning (som dagens nyhet om nervtransferering av totalförlamade patienter) för att nå de framgångar vi hoppas på, förväntar oss och ibland närmast kräver av forskarsamhället.
I det läget är det viktigt att också en region som Västra Götalandsregionen är med på banan och är beredd att avsätta resurser i den egna budgeten för att delfinansiera viktig forskning inom bland annat det medicinska området. Det är den framtidsvisionen jag skulle vilja se mer av i Västra Götalandsregionen, inte mindre.
Nobelpriset är stort och endast ett fåtal storartade forskare belönas varje år för sin forskning och även om det inte blir lika stora rubriker som "Fel låt vann!" när det är schlagerfestival så finns många åsikter om vem som ska få kliva genom nålsögat till de kanske mest prestigefyllda forskningspriserna i världen.
Vem som belönas om tio eller tjugo år vet vi inte idag. Några av dem som då belönas kommer kanske att belönas för upptäckter som ännu inte gjorts. Redan i morse anmälde sig i en kandidat till ett framtida Nobelpris när Sveriges Radio berättade nyheten om framgångsrik nervtransferering som lyckats ge totalförlamade personer viss rörelseförmåga åter. Ett forskarteam med bland annat representanter för Sahlgrenska Universitetssjukhuset har genomför en mycket liten studie på ett fåtal patienter men med häpnadsväckande resultat.
För mig är det sådant som ger glädje i vardagen. Det är inte helt sällan jag möter människor som tycker att hälso- och sjukvården var bättre förr. Jag brukar då svara att sjukvården kommer alltid kommer att vara bättre i morgon. Visst kan det finnas enskilda delar av vården som man kan uppfatta var bättre förr, men de medicinska framstegen och landvinningarna gör att vi alltid kan göra mer och vi kan göra bättre - dock ofta till en högre kostnad, vilket gör att sjukvården ibland blir sin egen framgångs fånge.
Förväntningarna på vad som kan åstadkommas av hälso- och sjukvårdens personal är hög och ökar ständigt. Ska samhället klara av att möta de förväntningarna i morgon och i övermorgon och under nästa decennium avgörs av vilka insatser vi gjorde i forskningen i förra veckan, igår, idag och imorgon. Det är därför så oerhört viktigt att samhället avsätter resurser för såväl grundforskning (som dagens Nobelpris) som för mer klinisk forskning (som dagens nyhet om nervtransferering av totalförlamade patienter) för att nå de framgångar vi hoppas på, förväntar oss och ibland närmast kräver av forskarsamhället.
I det läget är det viktigt att också en region som Västra Götalandsregionen är med på banan och är beredd att avsätta resurser i den egna budgeten för att delfinansiera viktig forskning inom bland annat det medicinska området. Det är den framtidsvisionen jag skulle vilja se mer av i Västra Götalandsregionen, inte mindre.
Ny regiondirektör
Måndag den 3 oktober och Västra Götalandsregionen har från och med idag en ny regiondirektör i form av Ann-Sofi Lodin. Ann-Sofi blir den fjärde regiondirektören sedan Västra Götalandsregionen bildades 1999. Jag är övertygad om att regionen har lyckats göra en kanonrekrytering med Ann-Sofi Lodin som regiondirektör. Hon har alla förutsättningar att lyfta vår region till en ny nivå om hon får ett tillräckligt politiskt stöd och en tillräckligt tydlig inriktning från den politiska ledningen.
På den sista punkten kan jag, efter förrförra veckans budgetdebatt, hysa en viss oro. Det är långt ifrån tydligt vart den politiska ledningen i regionen önskar gå och med ett otydligt politiskt ledarskap blir det 1) inte så lätt för regiondirektören att utföra sitt ledarskap över organisationen, eller 2) risk för att regiondirektören leder organisationen i en annan riktning än den som den politiska ledningen önskar.
Jag efterlyser därför ett tydligare politiskt ledarskap för Västra Götalandsregionen för att ge Ann-Sofi Lodin hela verktygslådan för att utveckla Västra Götalandsregionen till en ännu bättre fungerande region.
Jag vill i detta sammanhang också passa på att offentligt tacka Johan Assarsson som under sju år tjänat som regiondirektör i Västra Götalandsregionen. Johan har på många sätt gjort ett storartat arbete med att utveckla och hålla ihop utvecklingen av regionen. Jag kan dock känna att Johan inte alla gånger fått möjlighet att visa hela sin potential som regiondirektör, och det har även i det fallet berott på att det inte funnits en tillräcklig tydlig inriktning från den politiska ledning som jag själv under flera år har ingått i.
Att leda Västra Götalandsregionen är långt ifrån något enmansjobb, men min övertygelse är att i en så stor organisation som Västra Götalandsregionen, spelar regiondirektören en avgörande roll för huruvida regionen ska lyckas förändra organisationen och omvärlden i önskvärd riktning eller inte. En regiondirektör med ett tydligt och förankrat politiskt mandat har alla möjligheter att tillsammans med alla andra duktiga chefer i organisationen fortsätta en resa mot utveckling.
På den sista punkten kan jag, efter förrförra veckans budgetdebatt, hysa en viss oro. Det är långt ifrån tydligt vart den politiska ledningen i regionen önskar gå och med ett otydligt politiskt ledarskap blir det 1) inte så lätt för regiondirektören att utföra sitt ledarskap över organisationen, eller 2) risk för att regiondirektören leder organisationen i en annan riktning än den som den politiska ledningen önskar.
Jag efterlyser därför ett tydligare politiskt ledarskap för Västra Götalandsregionen för att ge Ann-Sofi Lodin hela verktygslådan för att utveckla Västra Götalandsregionen till en ännu bättre fungerande region.
Jag vill i detta sammanhang också passa på att offentligt tacka Johan Assarsson som under sju år tjänat som regiondirektör i Västra Götalandsregionen. Johan har på många sätt gjort ett storartat arbete med att utveckla och hålla ihop utvecklingen av regionen. Jag kan dock känna att Johan inte alla gånger fått möjlighet att visa hela sin potential som regiondirektör, och det har även i det fallet berott på att det inte funnits en tillräcklig tydlig inriktning från den politiska ledning som jag själv under flera år har ingått i.
Att leda Västra Götalandsregionen är långt ifrån något enmansjobb, men min övertygelse är att i en så stor organisation som Västra Götalandsregionen, spelar regiondirektören en avgörande roll för huruvida regionen ska lyckas förändra organisationen och omvärlden i önskvärd riktning eller inte. En regiondirektör med ett tydligt och förankrat politiskt mandat har alla möjligheter att tillsammans med alla andra duktiga chefer i organisationen fortsätta en resa mot utveckling.
Vårdplatsanalys
Så gick det plötsligt en vecka igen utan något blogginlägg. Jag får väl skylla på en viss trötthet efter att ha laddat för budgetdebatten i början av förra veckan, och därefter viss sjukdom under senare delen av veckan. Innan jag rasade ihop hann jag dock ta del av den analys över vårdplatssituationen i Västra Götalandsregionen som McKinsey & Company genomfört på uppdrag av regionen.
Det är en mycket gedigen genomgång som presenterades för oss i torsdags i form av ett bildspel med 87 bilder. Det är närmast omöjligt att försöka sammanfatta rapporten i ett enda blogginlägg, men jag ska ändå försöka mig på att delge mina intryck efter presentationen i torsdags, och jag inser att det är intryck som kan komma att förändras i takt med att fördjupar oss i materialet.
För det första är det oerhört välkommet att få en ordentlig kartläggning om hur läget ser ut vad gäller antalet vårdplatser i Västra Götalandsregionen och hur överbeläggningssituationen ser ut. Det är viktiga grundfakta för att kunna gå vidare med politiska åtgärder för att lösa de problem som finns - men som kanske var mindre än vissa har menat i en ibland rasande debatt.
Sen är det alltid så med denna typ av rapporter att de sällan ger alla svaren, men den ger upphov till en rad frågor som måste ställas och besvaras för att kunna vidta aktiva åtgärder mot problemen. Dessutom finns det en terminologi och metodologi i denna typ av rapporter som gör att man kan tvista om både det ena och andra. Det är viktigt att också läsa fotnötterna för att inte dra förhastade eller felaktiga slutsatser.
Antalet vårdplatser i regionen definieras som ca 4 300, vilket egentligen är 4 320 disponibla vårdplatser och de är färre än de 4 678 fastställda vårdplatserna i sjukhusens budgetar. Skillnaden beror på helger, sommarstängningar, isoleringar etc, vilket gör att ca 4 300 är antalet disponibla vårdplatser i snitt, medan antalet disponibla platser idag - tisdagen 27 september - sannolikt är närmare 4 678 än 4 300. Ska vi komplicera det hela ytterligare så finns det också begreppet fysiska vårdplatser som uppgår till ca 5 000 och då inkluderar fysiskt rätt utformade sängar med rätt utrustning för patientsäkerhetskrav och arbetsmiljökrav, men där skillnaden är att de sista ca 350 vårdplatserna inte har något bemanning.
Den som orkade ta sig genom hela förra stycket inser kanske att det inte finns några helt givna svar. MEN det finns en hel del viktiga och konkreta siffror i rapporten.
Under 2010 fanns det i snitt 181 överbeläggningar per dag vid regionens sjukhus. Observera att det är i snitt, vilket ju innebär att det vissa dagar kanske bara är 30, medan det andra dagar är över 300 överbeläggningar, men alltså 181 överbeläggningar i snitt per dag. Det förtjänar också att poängteras att det i rapporten utgår från mätningar klockan 07.00 på morgonen vilket är den tid på dygnet då beläggningen är som störst. Under natten har det kommit in nya patienter och de som ska hem under dagen har ännu inte blivit utskrivna, vilket gör att det vi mäter är en form av "worst case". Läget borde inte vara värre än vad som beskrivs.
Hälften av de 181 överbeläggningarna utgörs av patienter som finns på en så kallad faktisk vårdplats med rätt utformning, men där personalen, beräkningsmässigt, egentligen inte räcker till för att också vårda en ytterligare patient. Den andra hälften utgörs av patienter som blir liggande på britsar i korridorer eller dagrum.
Det är lätt att säga att vi inte ska ha några överbeläggningar alls i svensk hälso- och sjukvård, men jag menar att det inte är möjligt. Det vore helt enkelt felprioriterat att skapa en organisation med så mycket luft i systemet att den klarar av att också svälja de högsta topparna. Däremot måste vi ha en ambition att minimera de överbeläggningar som sker i korridorer eller på andra mindre lämpliga platser. De fysiska vårdplatserna finns, däremot inte personalen vilket ju i slutändan är en budgetfråga.
Överbeläggningsproblematiken skiljer sig åt också mellan regionens sjukhus där NU-sjukvården i Fyrbodal och SÄS i Sjuhärad har de procentuellt största problemen, vilket ganska väl stämmer med den bild vi redan tidigare har fått av att lyssna till ledning och personal. Det är också de två sjukhusen som har flest utlokaliserade patienter, d v s patienter som vårdas på en annan vårdavdelning än den som har det medicinska ansvaret för patienten.
Så här skulle jag kunna fortsätta och räkna diverse siffror, men jag nöjer mig här med att avslutningsvis dra ett par slutsatser, efter att ha uppmanat den som är intresserad av att ta del av materialet där det också finns en intressant framtidsscenario vad gäller behovet av vårdplatser om tio år jämfört med idag. Det bygger på ett antal antaganden och på ett mer optimalt resursutnyttjande än idag och pekar då mot att regionen behöver ytterligare 140 vårdplatser om tio år. Fördelade annorlunda mellan sjukhusen jämfört med idag, och fördelade annorlunda mellan olika medicinska specialiteter jämfört med idag.
Jag har under ett par år försökt säga att vi har en överbeläggningsproblematik i regionens hälso- och sjukvård, men att jag inte varit lika övertygad om att vi har en vårdplatsbrist. Jag tycker att denna rapport ger ett hyfsat stöd för det påståendet. Jag har också sagt att jag tror att vi kortsiktigt behöver öka antalet platser för att lösa delar av överbeläggningsproblematiken. Vad rapporten väl snarare pekar på är att vi behöver utöka bemanningen för att bättre kunna utnyttja faktiska vårdplatser i ordinarie verksamhet för att lösa en stor del av problematiken på kort sikt.
Jag ser också att den uppskattning som jag gjorde när vi skrev Alliansens gemensamma Agenda för Akutsjukvården inför vårens omval om behovet av ytterligare vårdplatser på 100-150 ytterligare vårdplatser stämmer rätt väl både i det korta perspektivet och i det lite längre framtidsscenariot. I Allianspartiernas förslag för akutsjukvården och så sent som i förra veckans budgetdebatt innehöll våra fyra partiers budgetar ekonomiska medel för att vidta åtgärder för bland annat vårdplatser. Då sa den politiska ledningen att vi skulle vänta och se vad rapporten gav för resultat, men de hade inte avsatt några resurser för att möta det resultat vi nu har fått så frågan är väl vad som händer med vårdplatsutvecklingen i regionen det närmaste året nu när vi har kunskap att kunna åtgärder i alla fall delar av problemet.
Det är en mycket gedigen genomgång som presenterades för oss i torsdags i form av ett bildspel med 87 bilder. Det är närmast omöjligt att försöka sammanfatta rapporten i ett enda blogginlägg, men jag ska ändå försöka mig på att delge mina intryck efter presentationen i torsdags, och jag inser att det är intryck som kan komma att förändras i takt med att fördjupar oss i materialet.
För det första är det oerhört välkommet att få en ordentlig kartläggning om hur läget ser ut vad gäller antalet vårdplatser i Västra Götalandsregionen och hur överbeläggningssituationen ser ut. Det är viktiga grundfakta för att kunna gå vidare med politiska åtgärder för att lösa de problem som finns - men som kanske var mindre än vissa har menat i en ibland rasande debatt.
Sen är det alltid så med denna typ av rapporter att de sällan ger alla svaren, men den ger upphov till en rad frågor som måste ställas och besvaras för att kunna vidta aktiva åtgärder mot problemen. Dessutom finns det en terminologi och metodologi i denna typ av rapporter som gör att man kan tvista om både det ena och andra. Det är viktigt att också läsa fotnötterna för att inte dra förhastade eller felaktiga slutsatser.
Antalet vårdplatser i regionen definieras som ca 4 300, vilket egentligen är 4 320 disponibla vårdplatser och de är färre än de 4 678 fastställda vårdplatserna i sjukhusens budgetar. Skillnaden beror på helger, sommarstängningar, isoleringar etc, vilket gör att ca 4 300 är antalet disponibla vårdplatser i snitt, medan antalet disponibla platser idag - tisdagen 27 september - sannolikt är närmare 4 678 än 4 300. Ska vi komplicera det hela ytterligare så finns det också begreppet fysiska vårdplatser som uppgår till ca 5 000 och då inkluderar fysiskt rätt utformade sängar med rätt utrustning för patientsäkerhetskrav och arbetsmiljökrav, men där skillnaden är att de sista ca 350 vårdplatserna inte har något bemanning.
Den som orkade ta sig genom hela förra stycket inser kanske att det inte finns några helt givna svar. MEN det finns en hel del viktiga och konkreta siffror i rapporten.
Under 2010 fanns det i snitt 181 överbeläggningar per dag vid regionens sjukhus. Observera att det är i snitt, vilket ju innebär att det vissa dagar kanske bara är 30, medan det andra dagar är över 300 överbeläggningar, men alltså 181 överbeläggningar i snitt per dag. Det förtjänar också att poängteras att det i rapporten utgår från mätningar klockan 07.00 på morgonen vilket är den tid på dygnet då beläggningen är som störst. Under natten har det kommit in nya patienter och de som ska hem under dagen har ännu inte blivit utskrivna, vilket gör att det vi mäter är en form av "worst case". Läget borde inte vara värre än vad som beskrivs.
Hälften av de 181 överbeläggningarna utgörs av patienter som finns på en så kallad faktisk vårdplats med rätt utformning, men där personalen, beräkningsmässigt, egentligen inte räcker till för att också vårda en ytterligare patient. Den andra hälften utgörs av patienter som blir liggande på britsar i korridorer eller dagrum.
Det är lätt att säga att vi inte ska ha några överbeläggningar alls i svensk hälso- och sjukvård, men jag menar att det inte är möjligt. Det vore helt enkelt felprioriterat att skapa en organisation med så mycket luft i systemet att den klarar av att också svälja de högsta topparna. Däremot måste vi ha en ambition att minimera de överbeläggningar som sker i korridorer eller på andra mindre lämpliga platser. De fysiska vårdplatserna finns, däremot inte personalen vilket ju i slutändan är en budgetfråga.
Överbeläggningsproblematiken skiljer sig åt också mellan regionens sjukhus där NU-sjukvården i Fyrbodal och SÄS i Sjuhärad har de procentuellt största problemen, vilket ganska väl stämmer med den bild vi redan tidigare har fått av att lyssna till ledning och personal. Det är också de två sjukhusen som har flest utlokaliserade patienter, d v s patienter som vårdas på en annan vårdavdelning än den som har det medicinska ansvaret för patienten.
Så här skulle jag kunna fortsätta och räkna diverse siffror, men jag nöjer mig här med att avslutningsvis dra ett par slutsatser, efter att ha uppmanat den som är intresserad av att ta del av materialet där det också finns en intressant framtidsscenario vad gäller behovet av vårdplatser om tio år jämfört med idag. Det bygger på ett antal antaganden och på ett mer optimalt resursutnyttjande än idag och pekar då mot att regionen behöver ytterligare 140 vårdplatser om tio år. Fördelade annorlunda mellan sjukhusen jämfört med idag, och fördelade annorlunda mellan olika medicinska specialiteter jämfört med idag.
Jag har under ett par år försökt säga att vi har en överbeläggningsproblematik i regionens hälso- och sjukvård, men att jag inte varit lika övertygad om att vi har en vårdplatsbrist. Jag tycker att denna rapport ger ett hyfsat stöd för det påståendet. Jag har också sagt att jag tror att vi kortsiktigt behöver öka antalet platser för att lösa delar av överbeläggningsproblematiken. Vad rapporten väl snarare pekar på är att vi behöver utöka bemanningen för att bättre kunna utnyttja faktiska vårdplatser i ordinarie verksamhet för att lösa en stor del av problematiken på kort sikt.
Jag ser också att den uppskattning som jag gjorde när vi skrev Alliansens gemensamma Agenda för Akutsjukvården inför vårens omval om behovet av ytterligare vårdplatser på 100-150 ytterligare vårdplatser stämmer rätt väl både i det korta perspektivet och i det lite längre framtidsscenariot. I Allianspartiernas förslag för akutsjukvården och så sent som i förra veckans budgetdebatt innehöll våra fyra partiers budgetar ekonomiska medel för att vidta åtgärder för bland annat vårdplatser. Då sa den politiska ledningen att vi skulle vänta och se vad rapporten gav för resultat, men de hade inte avsatt några resurser för att möta det resultat vi nu har fått så frågan är väl vad som händer med vårdplatsutvecklingen i regionen det närmaste året nu när vi har kunskap att kunna åtgärder i alla fall delar av problemet.
Frågor som kräver svar
Det är tisdag morgon och några minuter kvar innan regionfullmäktige återupptar sitt budgetsammanträde efter en natts paus när detta inlägg börjar skrivas. Det var en intressant första dag av budgetmötet när regionstyrelsens ordförande Gert-Inge Andersson i sitt inledningsanförande riktade en ordentlig bredsida mot Folkpartiets budgetförslag. Det gjorde att det var Folkpartiets budgetförslag som i mångt och mycket kom att prägla gårdagens debatt i frågor om finansiering, investeringar och förutsättningar för vårdöverenskommelser.
Jag försökte ställa en hel del frågor, men fick väldigt få svar på hur den politiska ledningen har tänkt sig framtiden utifrån sitt budgetförslag.
Strax innan vi bröt gårdagens förhandlingar inleddes den hälso- och sjukvårdspolitiska delen av debatten, men den hann aldrig komma igång ordentligt. Endast fyra inlägg gjordes och jag fick vara den sista talaren som avslutade gårdagens debatt. När debatten idag fortsätter finns det ett antal frågor som fortsatt kräver sina svar.
Tror den politiska ledningens representanter i sjukvårdsnämnder och sjukhusstyrelser att det med deras förslag till budget kommer att kunna träffas vårdöverenskommelser för 2012?
Vilka patientavgifter ska höjas för att förstärka budgeten med 55 miljoner kronor?
Varför ska kuratorsbesök på ungdomsmottagningar för 20-25-åringar vara avgiftsfria, men avgiftsbelagda på vårdcentralerna?
Vilka investeringsprojekt är det egentligen som ska bort med den politiska ledningens förslag till budget?
Gårdagens debatt i fullmäktigesalen, och framför allt utanför densamma, gav i princip ett löfte om att Angereds Närsjukhus skulle prioriteras inom ramen för investeringsutrymmet. Det betyder att andra projekt till ett värde av cirka 300 miljoner kronor måste bort ur investeringsbudgeten. Ska vi avstår från nödvändig förnyelse av utrustningsinvesteringarna?
Det kommer att bli en fortsatt intressant dag i Vänersborg.
Jag försökte ställa en hel del frågor, men fick väldigt få svar på hur den politiska ledningen har tänkt sig framtiden utifrån sitt budgetförslag.
Strax innan vi bröt gårdagens förhandlingar inleddes den hälso- och sjukvårdspolitiska delen av debatten, men den hann aldrig komma igång ordentligt. Endast fyra inlägg gjordes och jag fick vara den sista talaren som avslutade gårdagens debatt. När debatten idag fortsätter finns det ett antal frågor som fortsatt kräver sina svar.
Tror den politiska ledningens representanter i sjukvårdsnämnder och sjukhusstyrelser att det med deras förslag till budget kommer att kunna träffas vårdöverenskommelser för 2012?
Vilka patientavgifter ska höjas för att förstärka budgeten med 55 miljoner kronor?
Varför ska kuratorsbesök på ungdomsmottagningar för 20-25-åringar vara avgiftsfria, men avgiftsbelagda på vårdcentralerna?
Vilka investeringsprojekt är det egentligen som ska bort med den politiska ledningens förslag till budget?
Gårdagens debatt i fullmäktigesalen, och framför allt utanför densamma, gav i princip ett löfte om att Angereds Närsjukhus skulle prioriteras inom ramen för investeringsutrymmet. Det betyder att andra projekt till ett värde av cirka 300 miljoner kronor måste bort ur investeringsbudgeten. Ska vi avstår från nödvändig förnyelse av utrustningsinvesteringarna?
Det kommer att bli en fortsatt intressant dag i Vänersborg.
Ett första steg mot...
...omsvängning, eller en än mer kraftfull neddragningen vad gäller förnyelse av sjukvårdens utrustningar?
Det är dagens fråga sen en av Socialdemorkaternas tyngre ledamöter i regionfullmäktige, Håkan Linnarsson mot bakgrund av mina artiklar den senaste veckan, i sin blogg, deklaret att bygget av Angereds Närsjukhus inte är hotat.
Håkan skriver som slutsats i sitt inlägg följande; "Om någon nu tvekar, så vill jag vara tydlig: jag kommer aldrig att medverka till att Angereds Närajukhus skulle strykas, det är jag övertygad om gäller hela regionfullmäktige."
Jag välkomnar ett tydligt besked från Håkan Linnarsson och jag vet att Håkan är lika engagerad för Angereds Närsjukhus som jag själv, men jag blir lite bekymrad när inte heller Håkan tycks ha helt koll på läget om vad budgetförslaget från S, V och MP innebär i praktiken.
Håkan skriver att investeringsnivån sänks från ca 2,2 till ca 2 miljarder kronor nästa år. Det korrekta är att investeringsnivån för förvaltningarna sänkts för 2012 och 2013 (jämfört med den budget som både jag och Håkan stod bakom för drygt ett år sedan) från 2,5 miljarder till 2,1 miljarder år 2012 och från 2,5 miljarder till 2,0 miljarder år 2013.
Jag vet inte om Håkan har läst mitt försök till pedagogisk genomgång av vad den politiska ledningens förslag till investeringsnivåer får för effekter, men om han har det så måste han förklara följande;
Hur får kostnaden på 200 miljoner kronor för Angereds Närsjukhus under 2012 plats i investeringsutrymmet utifrån ett investeringsnivå på 2,1 miljarder när följande redan är avsatt för investeringar:
Utrustningsinvesteringar 939 miljoner kronor
Grundinveseringar fastigheter 411 miljoner kronor
Pågående strategiska projekt 587 miljoner kronor
Vita Huset 150 miljoner kronor
Energieffektiviseringar 100 miljoner kronor
SUMMA 2 187 miljoner kronor
Ska Håkan Linnarsson dessutom rymma 200 miljoner kronor för Angereds Närsjukhus är hans investeringsnivå 287 miljoner kronor för låg. Vad är det då som ska minskas? Jag förutsätter att det inte är de, från den politiska ledningen, prioriterade energieffektiviseringarna. Att det inte heller är det nya Regionens Hus (Vita Huset) i Göteborg som är en så kallad lönsam investering. Återstår gör då alla mindre fastighetsinvesteringar som sjukhusen självständigt beslutar om eller utrustningsinvesteringarna.
Vill Håkan nästan helt ta bort förvaltningarnas utrymme för mindre grundinvesteringar, eller ska vi inte ersätta en tredjedel av den utrustning vars livslängd går ut under 2012?
Jag hoppas på att få svar i nästa veckas fullmäktigedebatt.
Jämlik vård
Igår, onsdag, ägnade jag som så ofta varannan vecka dagen åt sammanträde med HSU. När jag kom hem på kvällen insåg jag att det var den 14 september och precis sju år sedan regionfullmäktige fattade beslut om hälso- och sjukvårdens utvecklingsstrategi. Det svåraste beslut i det kanske mest komplexa ärendet som jag har varit med om att bereda som politiskt förtroendevald. Nu fick jag inte rösta i fullmäktige då jag vid den tiden inte var ledamot av fullmäktige, men jag hade ett halvår tidigare blivit ledamot i regionstyrelsen, regionråd och ordförande i regionstyrelsens hälso- och sjukvårdsutskott.
En del i utvecklingsstrategin berörde strukturella förändringar vid regionens sjukhus, och det är min erfarenhet att det inte finns några mer känsliga frågor i sjukvårdspolitiken, kanske inte i politiken över huvud taget. Särskilt svårt blir det som förtroendevald i den politiska lekmannarollen när det finns så oerhört delade uppfattningar bland olika professionella grupper, och försöka avgöra vad som egentligen är egenintressen, allmänintresse, patientintresse, lokalintresse, personalintresse etc i de argument för och emot vi matades med under den processen.
En hel del av den inriktningen vi stakade ut för sju år sedan har blivit både accepterat och bra sedan dess. Andra frågor har efter viss turbulens landat väl. Ytterligare andra har varit fortsatt traumatiska i organisationen, men är kanske på väg att lösas på ett för patienterna positivt sätt.
Det beslutet för sju år sedan står i tydlig kontrast till att jag vid gårdagens sammanträde med HSU fick min första motion till regionfullmäktige bifallen av utskottet. Det var roligt, och jag hoppas att regionstyrelsen och till sist regionfullmäktige också bifaller motionen.
Att skriva motioner är kanske det främst redskapet för mig som nybliven oppositionspolitiker att försöka påverka utvecklingen av regionens hälso- och sjukvård, och då är det glädjande att se att det också är möjligt att påverka med bra idéer.
Motionen handlar om att bredda uppdraget för Kunskapscentrum för Jämställd Vård (KJV) till att bli ett kunskapscentrum för Jämlik vård. Centrats uppdrag blir att både bedriva forksning och verksamhetsutveckling för att öka medvetenheten om skillnader i bemötande och behandling beroende på ålder, kön, utbildningsnivå, födelseland. Att uppnå en mer jämlik hälso- och sjukvård tror jag är ett av decenniets största utmaningar och då är det bra om vi i regionen har tillgång både till fakta och till redskap att åtgärda problematiken.
Jag är glad att jag har fått min motion bifallen och jag hoppas att den politiska ledningen också inser att ett större uppdrag också kräver större resurser. I Folkpartiets budgetförslag har vi föreslagit en utökning av KJV:s nuvarande budget på drygt 10 miljoner kronor till 15 miljoner kronor för nästa år och 25 miljoner kronor för 2013. Om den politiska ledningen inte menar allvar också på den punkten kan motionen lika gärna avslås när den ska behandlas i regionfullmäktige.
Så här skrev vi i ett pressmeddelande när vi lämnade in motionen i mitten av april.
Idag arbetar centrat med forskning och verksamhetsutveckling med fokus på kvinnor och män i hälso- och sjukvården. Andersson föreslår i motionen ett utökat uppdrag, som innebär att centrat också ska arbeta för att skapa en mer jämlik vård ur fler aspekter än enbart grundat på kön.
- Flera undersökningar visar att vården idag påverkas av faktorer såsom ålder, utbildningsnivå och kön. Folkpartiet kan aldrig acceptera att frågor som tillgänglighet och behandling påverkas av andra faktorer än de rent medicinska. Som patient ska du inte få ett annat bemötande bara på grund av till exempel ditt födelseland, sade Jonas Andersson (FP) på måndagen med anledning av motionen.
- Jag tror inte att det i regionen pågår någon medveten diskriminering, men det är inte acceptabelt att den omedvetna diskrimineringen går ut över patientens möjligheter till en god hälso- och sjukvård. För Folkpartiet är det prioriterat att Västra Götalandsregionen väljer att gå före i den här frågan, precis som vi gjorde när vi skapade Kunskapscentrum för jämställd vård, fortsatte Jonas Andersson.
- Det utökade uppdraget för Kunskapscentrum för jämställd vård kommer självklart innebära ett behov av utökade resurser. Men precis som när Folkpartiet tog initiativ till att skapa den nuvarande verksamheten är vi beredda att satsa de resurser som krävs. Vi ser detta som en del i den omfattande satsning på forskning och utveckling som Folkpartiet vill genomföra under mandatperioden, avslutade Jonas Andersson (FP).
En del i utvecklingsstrategin berörde strukturella förändringar vid regionens sjukhus, och det är min erfarenhet att det inte finns några mer känsliga frågor i sjukvårdspolitiken, kanske inte i politiken över huvud taget. Särskilt svårt blir det som förtroendevald i den politiska lekmannarollen när det finns så oerhört delade uppfattningar bland olika professionella grupper, och försöka avgöra vad som egentligen är egenintressen, allmänintresse, patientintresse, lokalintresse, personalintresse etc i de argument för och emot vi matades med under den processen.
En hel del av den inriktningen vi stakade ut för sju år sedan har blivit både accepterat och bra sedan dess. Andra frågor har efter viss turbulens landat väl. Ytterligare andra har varit fortsatt traumatiska i organisationen, men är kanske på väg att lösas på ett för patienterna positivt sätt.
Det beslutet för sju år sedan står i tydlig kontrast till att jag vid gårdagens sammanträde med HSU fick min första motion till regionfullmäktige bifallen av utskottet. Det var roligt, och jag hoppas att regionstyrelsen och till sist regionfullmäktige också bifaller motionen.
Att skriva motioner är kanske det främst redskapet för mig som nybliven oppositionspolitiker att försöka påverka utvecklingen av regionens hälso- och sjukvård, och då är det glädjande att se att det också är möjligt att påverka med bra idéer.
Motionen handlar om att bredda uppdraget för Kunskapscentrum för Jämställd Vård (KJV) till att bli ett kunskapscentrum för Jämlik vård. Centrats uppdrag blir att både bedriva forksning och verksamhetsutveckling för att öka medvetenheten om skillnader i bemötande och behandling beroende på ålder, kön, utbildningsnivå, födelseland. Att uppnå en mer jämlik hälso- och sjukvård tror jag är ett av decenniets största utmaningar och då är det bra om vi i regionen har tillgång både till fakta och till redskap att åtgärda problematiken.
Jag är glad att jag har fått min motion bifallen och jag hoppas att den politiska ledningen också inser att ett större uppdrag också kräver större resurser. I Folkpartiets budgetförslag har vi föreslagit en utökning av KJV:s nuvarande budget på drygt 10 miljoner kronor till 15 miljoner kronor för nästa år och 25 miljoner kronor för 2013. Om den politiska ledningen inte menar allvar också på den punkten kan motionen lika gärna avslås när den ska behandlas i regionfullmäktige.
Så här skrev vi i ett pressmeddelande när vi lämnade in motionen i mitten av april.
Folkpartiet tar initiativ till en mer jämlik hälso- och sjukvård.
Jonas Andersson, oppositionsråd (FP), lämnade på måndagen in en motion till regionfullmäktige i Västra Götaland i vilken han föreslår ett bredare uppdrag för Kunskapscentrum för jämställd vård (KJV).
Jonas Andersson, oppositionsråd (FP), lämnade på måndagen in en motion till regionfullmäktige i Västra Götaland i vilken han föreslår ett bredare uppdrag för Kunskapscentrum för jämställd vård (KJV).
Idag arbetar centrat med forskning och verksamhetsutveckling med fokus på kvinnor och män i hälso- och sjukvården. Andersson föreslår i motionen ett utökat uppdrag, som innebär att centrat också ska arbeta för att skapa en mer jämlik vård ur fler aspekter än enbart grundat på kön.
- Flera undersökningar visar att vården idag påverkas av faktorer såsom ålder, utbildningsnivå och kön. Folkpartiet kan aldrig acceptera att frågor som tillgänglighet och behandling påverkas av andra faktorer än de rent medicinska. Som patient ska du inte få ett annat bemötande bara på grund av till exempel ditt födelseland, sade Jonas Andersson (FP) på måndagen med anledning av motionen.
- Jag tror inte att det i regionen pågår någon medveten diskriminering, men det är inte acceptabelt att den omedvetna diskrimineringen går ut över patientens möjligheter till en god hälso- och sjukvård. För Folkpartiet är det prioriterat att Västra Götalandsregionen väljer att gå före i den här frågan, precis som vi gjorde när vi skapade Kunskapscentrum för jämställd vård, fortsatte Jonas Andersson.
- Det utökade uppdraget för Kunskapscentrum för jämställd vård kommer självklart innebära ett behov av utökade resurser. Men precis som när Folkpartiet tog initiativ till att skapa den nuvarande verksamheten är vi beredda att satsa de resurser som krävs. Vi ser detta som en del i den omfattande satsning på forskning och utveckling som Folkpartiet vill genomföra under mandatperioden, avslutade Jonas Andersson (FP).
Fler utbildningsplatser
Idag kom ett efterlängtat besked från regeringen och dess utbildningsdepartement där partikamraten Jan Björklund är chef. Kraftfull ökning av vårdutbildningarna är rubriken på pressmeddelandet som gick ut idag.
Av pressmeddelandet framgår att läkarutbildningen i Sverige successivt kommer att utökas med 300 platser under de kommande åren. 700 fler utbildningsplatser för sjuksköterskor, 100 för vidareutbildning till specialistsjuksköterskor och drygt 50 platser på tandläkarutbildningen.
Det är viktigt att det skapas ökat akademiskt utrymme för utbildning av specialistsjuksköterskor, men det är lika viktigt att regioner och landsting i sin lönepolitik ser till att det framöver lönar sig att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska. Inte sällan är det en ekonomisk förlustaffär att vidareutbilda sig som sjuksköterska. Återbetalning av ökade studieskulder motsvarar ibland inte ens den löneökning som man får som specialist.
I den budget som regionfullmäktige ska besluta om nästa vecka har därför folkpartiet dels avsatt pengar för att göra det möjligt för bland annat sjuksköterskor att specialistutbilda sig med lön under utbildningen, precis som läkarna får lön under sin ST-utbildning. Vi har de närmaste åren också avsatt resurser för att tillsammans med de fackliga organisationerna skapa en bättre lönepolitik för ökad rättvisa och ökad lönespridning. Faktorer som utbildning, kompetens, ansvar, engagemang och erfarenhet måste premieras betydligt högre än idag. Jag skulle vilja säga att de bäst betalda sjuksköterskorna borde ha 25-30% högre lön än idag.
Det är också glädjande att regeringen fortsätter på den linje som redan Lars Leijonborg inledde som utbildningsminister med att öka antalet utbildningsplatser på läkarutbildningen. Regeringen skriver själva att med de ytterligare 300 platserna de kommande åren så har läkarutbildningen ökat med 60% sedan den nuvarande regeringen tillträdde. Det är bra jobbat, och nödvändigt. Av de läkarlegitimationer som utfärdas varje år i Sverige så utfärdas mer än hälften till personer som har utbildat sig i något annat land än i Sverige. Många av dessa är svenskar som i brist på utbildningsplatser valt att utbilda sig i andra länder, men Sverige måste självklart kunna vara självförsörjande på läkare. Vi ska inte behöva förlita oss till andra länders utbildningssystem för att säkerställa att vi har tillgång till den kompetens som vi behöver.
Som alltid, när läkarutbildningen kommer på tal, vill jag trycka på att det inte räcker med ökad kvantitet - det är nödvändigt att vi också säkerställer kvaliteten på utbildningen, på handledarresurser etc. Kvalitet är även i detta sammanhang ett nyckelbegrepp för att få fram den kompetens som behövs. I synnerhet i ett läge med fler utbildningsplatser så ligger det ett stort gemensamt ansvar på universiteten och universitetssjukhusen att säkra kvaliteten genom hela utbildningen och att det finns tillräckliga möjligheter att i nästa steg få sin AT-utbildning och därefter sin specialisttjänstgöring med engagerade handledare på arbetsplatser som ser värdet i att få vara med och utbilda framtidens läkare.
Jag är inte helt sällan kritisk till en del som regering eller statliga myndigheter hittar på i hälso- och sjukvården, men idag får regeringen MVG för planerna på fler platser på vårdutbildningarna.
Av pressmeddelandet framgår att läkarutbildningen i Sverige successivt kommer att utökas med 300 platser under de kommande åren. 700 fler utbildningsplatser för sjuksköterskor, 100 för vidareutbildning till specialistsjuksköterskor och drygt 50 platser på tandläkarutbildningen.
Det är viktigt att det skapas ökat akademiskt utrymme för utbildning av specialistsjuksköterskor, men det är lika viktigt att regioner och landsting i sin lönepolitik ser till att det framöver lönar sig att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska. Inte sällan är det en ekonomisk förlustaffär att vidareutbilda sig som sjuksköterska. Återbetalning av ökade studieskulder motsvarar ibland inte ens den löneökning som man får som specialist.
I den budget som regionfullmäktige ska besluta om nästa vecka har därför folkpartiet dels avsatt pengar för att göra det möjligt för bland annat sjuksköterskor att specialistutbilda sig med lön under utbildningen, precis som läkarna får lön under sin ST-utbildning. Vi har de närmaste åren också avsatt resurser för att tillsammans med de fackliga organisationerna skapa en bättre lönepolitik för ökad rättvisa och ökad lönespridning. Faktorer som utbildning, kompetens, ansvar, engagemang och erfarenhet måste premieras betydligt högre än idag. Jag skulle vilja säga att de bäst betalda sjuksköterskorna borde ha 25-30% högre lön än idag.
Det är också glädjande att regeringen fortsätter på den linje som redan Lars Leijonborg inledde som utbildningsminister med att öka antalet utbildningsplatser på läkarutbildningen. Regeringen skriver själva att med de ytterligare 300 platserna de kommande åren så har läkarutbildningen ökat med 60% sedan den nuvarande regeringen tillträdde. Det är bra jobbat, och nödvändigt. Av de läkarlegitimationer som utfärdas varje år i Sverige så utfärdas mer än hälften till personer som har utbildat sig i något annat land än i Sverige. Många av dessa är svenskar som i brist på utbildningsplatser valt att utbilda sig i andra länder, men Sverige måste självklart kunna vara självförsörjande på läkare. Vi ska inte behöva förlita oss till andra länders utbildningssystem för att säkerställa att vi har tillgång till den kompetens som vi behöver.
Som alltid, när läkarutbildningen kommer på tal, vill jag trycka på att det inte räcker med ökad kvantitet - det är nödvändigt att vi också säkerställer kvaliteten på utbildningen, på handledarresurser etc. Kvalitet är även i detta sammanhang ett nyckelbegrepp för att få fram den kompetens som behövs. I synnerhet i ett läge med fler utbildningsplatser så ligger det ett stort gemensamt ansvar på universiteten och universitetssjukhusen att säkra kvaliteten genom hela utbildningen och att det finns tillräckliga möjligheter att i nästa steg få sin AT-utbildning och därefter sin specialisttjänstgöring med engagerade handledare på arbetsplatser som ser värdet i att få vara med och utbilda framtidens läkare.
Jag är inte helt sällan kritisk till en del som regering eller statliga myndigheter hittar på i hälso- och sjukvården, men idag får regeringen MVG för planerna på fler platser på vårdutbildningarna.
Guldet blir till sand?
Jag känner mig just nu lite som den guldletande brodern Robert i Vilhelm Mobergs Utvandrarna-svit, för vilken guldet blev till sand. För mig är det idén om Angereds Närsjukhus som är på väg att förtvina.
Jag är ledsen att jag blir tjatig i denna blogg och i andra kanaler om investeringarna i regionen för de kommande åren, men det är för att jag känner så oerhört starkt i frågan och skulle verkligen avsky att se den politiska ledningen göra bort sig och regionen för att hellre försvara principer om att inte låna pengar till investeringar än att se till vad regionens hälso- och sjukvård behöver.
Ett av alla de investeringsobjekt som kommer att läggas i malpåse med den politiska ledningens förslag till budget är Angereds Närsjukhus. För mig personligen är det ett hjärtebarn sedan ganska precis tio år sedan när idén om ett Närsjukhus i nordöstra Göteborg föddes på ett hotell i Lund. Jag beskrev det hela mer utförligt när jag listade Angereds Närsjukhus på plats nummer 3 på min egen 15-i-topp lista över viktiga bidrag i regionens hälso- och sjukvård.
Angereds Närsjukhus är på många sätt symbolen både för att skapa en mer jämlik vård, men har också blivit ett intressant utvecklingsprojekt för det vi skulle kunna kalla framtidens sjukvård. Hur organiseras den, när vi får chansen att börja från början och bygga upp ett nytt Närsjukhus?
Om detta skriver jag idag en debattartikel i tidningen GT idag, tillsammans med Helena Holmberg som är vice ordförande i styrelsen för Angereds Närsjukhus.
Att skjuta bygget av Angereds Närsjukhus på framtiden framstår på många sätt som ett oerhört svek mot invånarna i nordöstra Göteborg och mot den personal som under de senaste åren tagit anställning vid Närsjukhuset för att vara med på den spännande resa som konkret inleddes för några år sedan och som var tänkt att nå huvudmålet när Angereds Närsjukhus skulle invägas sommaren 2014.
Därför vill jag återigen rikta en vädjan till den politiska ledningen för Västra Götalandsregionen:
Snälla, ompröva förslaget till investeringsnivåer för de tre kommande åren så att vi kan fullfölja planerna på att bygga Angereds Närsjukhus och andra angelägna projekt!
Jag är ledsen att jag blir tjatig i denna blogg och i andra kanaler om investeringarna i regionen för de kommande åren, men det är för att jag känner så oerhört starkt i frågan och skulle verkligen avsky att se den politiska ledningen göra bort sig och regionen för att hellre försvara principer om att inte låna pengar till investeringar än att se till vad regionens hälso- och sjukvård behöver.
Ett av alla de investeringsobjekt som kommer att läggas i malpåse med den politiska ledningens förslag till budget är Angereds Närsjukhus. För mig personligen är det ett hjärtebarn sedan ganska precis tio år sedan när idén om ett Närsjukhus i nordöstra Göteborg föddes på ett hotell i Lund. Jag beskrev det hela mer utförligt när jag listade Angereds Närsjukhus på plats nummer 3 på min egen 15-i-topp lista över viktiga bidrag i regionens hälso- och sjukvård.
Angereds Närsjukhus är på många sätt symbolen både för att skapa en mer jämlik vård, men har också blivit ett intressant utvecklingsprojekt för det vi skulle kunna kalla framtidens sjukvård. Hur organiseras den, när vi får chansen att börja från början och bygga upp ett nytt Närsjukhus?
Om detta skriver jag idag en debattartikel i tidningen GT idag, tillsammans med Helena Holmberg som är vice ordförande i styrelsen för Angereds Närsjukhus.
Att skjuta bygget av Angereds Närsjukhus på framtiden framstår på många sätt som ett oerhört svek mot invånarna i nordöstra Göteborg och mot den personal som under de senaste åren tagit anställning vid Närsjukhuset för att vara med på den spännande resa som konkret inleddes för några år sedan och som var tänkt att nå huvudmålet när Angereds Närsjukhus skulle invägas sommaren 2014.
Därför vill jag återigen rikta en vädjan till den politiska ledningen för Västra Götalandsregionen:
Snälla, ompröva förslaget till investeringsnivåer för de tre kommande åren så att vi kan fullfölja planerna på att bygga Angereds Närsjukhus och andra angelägna projekt!
Det här med investeringar
Jag har ägnat en stor del av den senaste tiden åt att vädja till den politiska S,V,MP-ledningen för Västra Götalandsregionen att de ska ändra sitt budgetförslag vad gäller investeringsutrymmet för de kommande åren. Senast igår hade jag en officiell vädjan till dem i form av en debattartikel i Göteborgs-Posten med rubriken Tvärnit för viktiga vårdinvesteringar.
Jag vädjade och uppmanade dem att ändra sitt förslag inför regionstyrelsens behandling av budgeten i tisdags, och jag vädjade och uppmanade dem i samband med att regionstyrelsen fattade beslut om budget i tisdag, och jag kommer enträget att fortsätta att vädja och uppmana dem till att ändra sitt budgetförslag på denna punkt ända tills regionfullmäktige faktiskt fattar det definitiva beslutet på tisdag om drygt en vecka - den 20 september.
Det allra bästa vore ju förstås om hela regionfullmäktige slöt upp bakom folkpartiets budgetförslag, men riktigt så naiv är jag inte att det skulle hända. Däremot är jag tillräckligt naiv för att tro att det faktiskt går att påverka den politiska ledningen till att justera sitt budgetförslag vad gäller investeringsutrymmet för de kommande åren.
Det är inte helt enkelt att föra en politisk diskussion kring investeringar eller att enkelt förklara vad som blir konsekvensen av ett lägre investeringsutrymme, men jag ska relativt kort försöka förklara vilka effekterna blir och varför.
Den politiska ledningen har i sitt budgetförslag fastställt investeringsutrymmet för förvaltningarna exklusive bolagen (där de stora tåginvesteringarna görs) för de kommande åren till följande nivåer;
2012 - 2 100 miljoner kronor
2013 - 2 000 miljoner kronor
2014 - 2 300 miljoner kronor
Hur ska då dessa pengar användas? Den som är riktigt nördig (eller kontrollera det jag skriver nedan) och vill kolla alla siffror kan titta på budgetunderlaget som finns i denna länk och kolla in text och tabeller på sidorna 93-98 som handlar om investeringar.
Låt oss ta 2012 som exempel på vilka konsekvenserna blir. Det finns 2 100 miljoner till investeringar. Jag förutsätter att den politiska ledningen (i alla fall inte i steg 1) inte vill förändra investeringsutrymmet för utrustningsinvesteringar som uppgår till 939 miljoner för 2012, och att de inte heller tänker förändra den grundnivå som sjukhusen och andra verksamheter har för projektering och mindre investeringsobjekt på 411 miljoner kronor för 2012.
Det innebär att 1 350 är uppbundna av detta. Till detta kommer 150 miljoner kronor för Vita Huset i Göteborg där en stor del av den administrativa verksamhet i Göteborg ska samlas i ett nytt Regionens hus. Det är en så kallad lönsam investering som görs enligt den kompletterande modellen. Till det kommer också investeringar för att nå målet om energieffektivisering av regionens lokaler på 100 miljoner kroor för 2012. Det sista är ett så pass prioriterat område för den politiska ledningen att man också avsatt resurser att betala de kapitaltjänstkostnader som blir följden av investeringar i energibesparande åtgärder.
1 350+150+100 = 1 600 miljoner kronor som är uppbokade resurser, och kvar finns 500 miljoner.
Till detta kommer de strategiska fastighetsinvesteringarna. De kan delas upp i två huvudgrupper. De som ingår i gällande plan för de kommande åren och alltså har fått ett politiskt OK på att dessa investeringar vill vi och planerar vi att göra, och så har vi de som ännu inte ingår i gällande plan, men som kan ses som angelägna investeringar ur verksamhetens perspektiv. (Allt detta framgår på sidan 95 i den ovan bifogade länken.) De objekt som ingår i den gällande planen kan i sin tur delas in i två grupper. De som är beslutade och de som ännu inte är beslutade.
Den beräknade kostnaden för de redan beslutade och pågående investeringarna uppgår till 587 miljoner kronor.
1 600+587 = 2 187 miljoner kronor, vilket alltså är 87 miljoner kronor högre än det föreslagna investeringsutrymme.
Det betyder att allt annat i den gällande planen (som ännu inte formellt har beslutats) måste stoppas, och att inga av de nya angelägna projekten kan räkna med att få del av investeringsmedlen de närmaste åren. Dessutom ska 87 miljoner bort från utförarnas grundinvesteringar eller från utrustningsinvesteringarna för att rymma allt inom de föreslagna nivåerna.
Det jag vädjar för är vilka konsekvenser det får i verksamheten om allt i gällande plan som ännu inte beslutats stoppas på grund av bristande investeringsutrymme. Det handlar om 11 mycket angelägna projekt för att utveckla hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen de tre kommande åren. 11 projekt för förbättrad patientmiljö och arbetsmiljö. 11 projekt för bättre vårdlogistik och för högre patientsäkerhet. 11 projekt som berör alla våra sjukhusförvaltningar förutom Frölunda Specialistsjukhus där vi hyr lokalerna.
Några av projekten som nu måste tvärnita med den politiska ledningens förslag till budget är:
Jag kommer att kritisera väldigt mycket i ert förslag till budget för 2012 i den kommande budgetdebatten, men låt mig slippa kritisera er för de kraftigt minskade ambitionerna för utvecklingen av sjukhusens fastigheter som vi tidigare har varit överens om. Justera ert förslag på i alla fall denna punkt. Gör ni det har ni visat ansvar och då ska ha beröm.
Jag vädjade och uppmanade dem att ändra sitt förslag inför regionstyrelsens behandling av budgeten i tisdags, och jag vädjade och uppmanade dem i samband med att regionstyrelsen fattade beslut om budget i tisdag, och jag kommer enträget att fortsätta att vädja och uppmana dem till att ändra sitt budgetförslag på denna punkt ända tills regionfullmäktige faktiskt fattar det definitiva beslutet på tisdag om drygt en vecka - den 20 september.
Det allra bästa vore ju förstås om hela regionfullmäktige slöt upp bakom folkpartiets budgetförslag, men riktigt så naiv är jag inte att det skulle hända. Däremot är jag tillräckligt naiv för att tro att det faktiskt går att påverka den politiska ledningen till att justera sitt budgetförslag vad gäller investeringsutrymmet för de kommande åren.
Det är inte helt enkelt att föra en politisk diskussion kring investeringar eller att enkelt förklara vad som blir konsekvensen av ett lägre investeringsutrymme, men jag ska relativt kort försöka förklara vilka effekterna blir och varför.
Den politiska ledningen har i sitt budgetförslag fastställt investeringsutrymmet för förvaltningarna exklusive bolagen (där de stora tåginvesteringarna görs) för de kommande åren till följande nivåer;
2012 - 2 100 miljoner kronor
2013 - 2 000 miljoner kronor
2014 - 2 300 miljoner kronor
Hur ska då dessa pengar användas? Den som är riktigt nördig (eller kontrollera det jag skriver nedan) och vill kolla alla siffror kan titta på budgetunderlaget som finns i denna länk och kolla in text och tabeller på sidorna 93-98 som handlar om investeringar.
Låt oss ta 2012 som exempel på vilka konsekvenserna blir. Det finns 2 100 miljoner till investeringar. Jag förutsätter att den politiska ledningen (i alla fall inte i steg 1) inte vill förändra investeringsutrymmet för utrustningsinvesteringar som uppgår till 939 miljoner för 2012, och att de inte heller tänker förändra den grundnivå som sjukhusen och andra verksamheter har för projektering och mindre investeringsobjekt på 411 miljoner kronor för 2012.
Det innebär att 1 350 är uppbundna av detta. Till detta kommer 150 miljoner kronor för Vita Huset i Göteborg där en stor del av den administrativa verksamhet i Göteborg ska samlas i ett nytt Regionens hus. Det är en så kallad lönsam investering som görs enligt den kompletterande modellen. Till det kommer också investeringar för att nå målet om energieffektivisering av regionens lokaler på 100 miljoner kroor för 2012. Det sista är ett så pass prioriterat område för den politiska ledningen att man också avsatt resurser att betala de kapitaltjänstkostnader som blir följden av investeringar i energibesparande åtgärder.
1 350+150+100 = 1 600 miljoner kronor som är uppbokade resurser, och kvar finns 500 miljoner.
Till detta kommer de strategiska fastighetsinvesteringarna. De kan delas upp i två huvudgrupper. De som ingår i gällande plan för de kommande åren och alltså har fått ett politiskt OK på att dessa investeringar vill vi och planerar vi att göra, och så har vi de som ännu inte ingår i gällande plan, men som kan ses som angelägna investeringar ur verksamhetens perspektiv. (Allt detta framgår på sidan 95 i den ovan bifogade länken.) De objekt som ingår i den gällande planen kan i sin tur delas in i två grupper. De som är beslutade och de som ännu inte är beslutade.
Den beräknade kostnaden för de redan beslutade och pågående investeringarna uppgår till 587 miljoner kronor.
1 600+587 = 2 187 miljoner kronor, vilket alltså är 87 miljoner kronor högre än det föreslagna investeringsutrymme.
Det betyder att allt annat i den gällande planen (som ännu inte formellt har beslutats) måste stoppas, och att inga av de nya angelägna projekten kan räkna med att få del av investeringsmedlen de närmaste åren. Dessutom ska 87 miljoner bort från utförarnas grundinvesteringar eller från utrustningsinvesteringarna för att rymma allt inom de föreslagna nivåerna.
Det jag vädjar för är vilka konsekvenser det får i verksamheten om allt i gällande plan som ännu inte beslutats stoppas på grund av bristande investeringsutrymme. Det handlar om 11 mycket angelägna projekt för att utveckla hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen de tre kommande åren. 11 projekt för förbättrad patientmiljö och arbetsmiljö. 11 projekt för bättre vårdlogistik och för högre patientsäkerhet. 11 projekt som berör alla våra sjukhusförvaltningar förutom Frölunda Specialistsjukhus där vi hyr lokalerna.
Några av projekten som nu måste tvärnita med den politiska ledningens förslag till budget är:
-
Hela nybyggnationen av Angereds Närsjukhus
- Tillbyggnad och ombyggnation av barnsjukhuset på Östra sjukhuset
- Ombyggnation av förlossning, neonatal och atenatal på Östra sjukhuset
- Forskningsbyggnad på Mölndals sjukhus
- Nya vårdbyggnader vid Kungälvs sjukhus
- Upprustning och modernisering av bl a vårdavdelningar på Alingsås lasarett
- Skapande av vård- och hälsocentrum vid Skene lasarett
Jag kommer att kritisera väldigt mycket i ert förslag till budget för 2012 i den kommande budgetdebatten, men låt mig slippa kritisera er för de kraftigt minskade ambitionerna för utvecklingen av sjukhusens fastigheter som vi tidigare har varit överens om. Justera ert förslag på i alla fall denna punkt. Gör ni det har ni visat ansvar och då ska ha beröm.
Högkostnadsskydden
I dagens pappersupplaga av Dagens Nyheter hittar jag en liten notis om att socialdepartementet avser att föreslå en höjning av både högkostnadsskyddet för besök i sjukvården och högkostnadsskyddet för läkemedel. Jag tycker det är fullt rimligt mot bakgrund av att egenavgiftstaket för besök i sjukvården på 900 kronor per 12-månadersperiod legat still sedan 1997 och läkemedelstaket på 1800 kronor legat still sedan tidigt på millenniet om jag inte minns fel.
Högkostnadsskydden är i grunden en genial idé och en viktig faktor för att Sverige ändå kan erbjuda en relativt sett vård på lika villkor. De personliga ekonomiska hindren för att söka vård är låga tack vare högkostnadsskydden. Men med ett lågt tak för högkostnadsskyddet blir det svårt att använda egenavgifter som ett aktivt styrinstrument för att styra patienter till rätt vårdnivå.
Det intressanta med dagens förslag är att högkostnadsskyddet på 900 föreslås höjas med 200 kronor till 1100 kronor och läkemedelsskyddet med dubbelt så mycket, med 400 kronor till 2200 per år. Det innebär att relationen mellan högkostnadsskydden förblir densamma, dubbelt så högt högkostnadsskydd för läkemedel som för besök i sjukvården.
Man kan dock fråga sig om det logiska i att högkostnadsskyddet för läkemedel är dubbelt så högt som för besök i sjukvården. Jag tror faktiskt att det är så enkelt som att egenavgifterna upp till högkostnadsskyddet för besök i sjukvården tillfaller regioner och landsting och egenavgifterna upp till högkostnadsskyddet för läkemedel tillfaller staten. Av den anledningen har staten (som fastställer nivåerna på högkostnadsskyddet) haft större intresse av att öka taket till läkemedel än för besök i sjukvården.
Ur ett patientperspektiv ter det sig dock som ologiskt och till dessa två högkostnadsskydd kan vi också lägga högkostnadsskyddet för sjukresor till och från sjukvårdens inrättningar som i Västra Götalandsregionen uppgår till 1200 kronor per år. Maximal utgift för en patient under en 12-månadersperiod blir med de nya förslagen 1100+2200+1200 = 4 500 kronor per år för sjukvård och läkemedel och transporter till och från sjukvården. Det är en rimlig summa för de allra flesta, men visst finns det en hel del människor för vilka motsvarande 400 kronor i månaden i snitt blir en dryg utgift.
Vad jag gärna skulle se att man kunde fundera över är om det inte borde finnas ett hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd som inkluderar såväl besök i sjukvården som läkemedel och sjukresor. Det skulle göra det lättare att arbeta med olika avgiftsnivåer för att uppnå de styreffekter som det med de separata högkostnadsskydd blir svårare att uppnå.
Ett sådant samlat grepp kring högkostnadsskydden skulle också kunna medföra att vi kan befria patienterna att hålla reda på alla kvitton för att samla ihop till högkostnadsskydden som idag. Läkemedelsdelen hjälper patienten att hålla reda på när hon slår i taket för högkostnadsskyddet, men vad gäller besöksavgifter och sjukresor måste patienten själva hålla reda på sina kvitton och redovisa manuellt för att få ut sitt frikort. Det leder både till en orättvisa gentemot dem som inte klarar det och dessutom en massa merarbete för vårdpersonal för att hantera högkostnadsskydden.
En höjning av nuvarande tak på högkostnadsskydden är välkommen, men än mer välkommet vore en översyn av hela systemet för egenavgifter och högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården.
Högkostnadsskydden är i grunden en genial idé och en viktig faktor för att Sverige ändå kan erbjuda en relativt sett vård på lika villkor. De personliga ekonomiska hindren för att söka vård är låga tack vare högkostnadsskydden. Men med ett lågt tak för högkostnadsskyddet blir det svårt att använda egenavgifter som ett aktivt styrinstrument för att styra patienter till rätt vårdnivå.
Det intressanta med dagens förslag är att högkostnadsskyddet på 900 föreslås höjas med 200 kronor till 1100 kronor och läkemedelsskyddet med dubbelt så mycket, med 400 kronor till 2200 per år. Det innebär att relationen mellan högkostnadsskydden förblir densamma, dubbelt så högt högkostnadsskydd för läkemedel som för besök i sjukvården.
Man kan dock fråga sig om det logiska i att högkostnadsskyddet för läkemedel är dubbelt så högt som för besök i sjukvården. Jag tror faktiskt att det är så enkelt som att egenavgifterna upp till högkostnadsskyddet för besök i sjukvården tillfaller regioner och landsting och egenavgifterna upp till högkostnadsskyddet för läkemedel tillfaller staten. Av den anledningen har staten (som fastställer nivåerna på högkostnadsskyddet) haft större intresse av att öka taket till läkemedel än för besök i sjukvården.
Ur ett patientperspektiv ter det sig dock som ologiskt och till dessa två högkostnadsskydd kan vi också lägga högkostnadsskyddet för sjukresor till och från sjukvårdens inrättningar som i Västra Götalandsregionen uppgår till 1200 kronor per år. Maximal utgift för en patient under en 12-månadersperiod blir med de nya förslagen 1100+2200+1200 = 4 500 kronor per år för sjukvård och läkemedel och transporter till och från sjukvården. Det är en rimlig summa för de allra flesta, men visst finns det en hel del människor för vilka motsvarande 400 kronor i månaden i snitt blir en dryg utgift.
Vad jag gärna skulle se att man kunde fundera över är om det inte borde finnas ett hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd som inkluderar såväl besök i sjukvården som läkemedel och sjukresor. Det skulle göra det lättare att arbeta med olika avgiftsnivåer för att uppnå de styreffekter som det med de separata högkostnadsskydd blir svårare att uppnå.
Ett sådant samlat grepp kring högkostnadsskydden skulle också kunna medföra att vi kan befria patienterna att hålla reda på alla kvitton för att samla ihop till högkostnadsskydden som idag. Läkemedelsdelen hjälper patienten att hålla reda på när hon slår i taket för högkostnadsskyddet, men vad gäller besöksavgifter och sjukresor måste patienten själva hålla reda på sina kvitton och redovisa manuellt för att få ut sitt frikort. Det leder både till en orättvisa gentemot dem som inte klarar det och dessutom en massa merarbete för vårdpersonal för att hantera högkostnadsskydden.
En höjning av nuvarande tak på högkostnadsskydden är välkommen, men än mer välkommet vore en översyn av hela systemet för egenavgifter och högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården.
Internationella sjukgymnastikens dag
Idag firas den internationella sjukgymnastikens dag. Det är bra. Sjukgymnasterna är en yrkeskår i hälso- och sjukvården som bör uppmärksammas och som jag inte tycker att vi använder oss av i så stor utsträckning som vi borde. Det tycker inte sjukgymnasterna själva heller och jag köper i stor utsträckning deras argumentation. Inte helt och hållet och inte heller okritiskt, men jag är rätt övertygad om att sjukgymnasterna generellt har en kompetens som vi måste bli bättre på att använda oss av i hälso- och sjukvård.
I våras lämnade jag in en motion till regionfullmäktige om att införa en särskilt vårdval för sjukgymnastisk verksamhet. Den nya politiska ledningen i regionen har inbjudit till dialog i frågan om hur vi ska hantera sjukgymnastiken framöver i förhållande till vårdvalsreformen VG Primärvård.
När vi skapade VG Primärvård valde vi, till skillnad från exempelvis Region Skåne, att lägga sjukgymnastiken utanför vårdcentralernas åtagande. Det fanns flera skäl till det. Ett var att vi ville bibehålla patientens valfrihet att söka hos den sjukgymnast hon önskade och inte bara vara hänvisad till vårdcentralens sjukgymnaster. Ett annat var att vi inte ville göra vårdåtagandet för varje vårdcentral för brett. Ett tredje skäl var att situationen så väldigt olika ut runt om i regionen. Samrehab med kommuner på vissa håll. Många sjukgymnaster på nationella taxan på andra håll och flera upphandlade sjukgymnaster på ytterligare andra ställen.
Jag tror att ett vårdval för sjukgymnaster bäst skulle kunna navigera i det nuvarande landskapet. Det ger alla vårdcentraler som så önskar möjlighet att ha sjukgymnaster som tillägg till sitt ordinarie utbud enligt VG Primärvård. Det ger sjukgymnaster med avtal eller på nationella taxan, ofta kvinnliga entreprenörer, möjlighet att fortsätta sin verksamhet och det ger fortsatt utrymme för olika samarrangemang mellan kommuner och regionen.
Dessutom skulle ett eget vårdval för sjukgymnasterna ytterligare tydliggöra deras yrkesroll. Det ger oss som beställare och finansiär av verksamheten bättre möjligheter till uppföljning av resultat, och det skulle framför allt ge patienter ett större tillgång på sjukgymnastisk kompetens - som jag tror att vi behöver mer av.
I våras lämnade jag in en motion till regionfullmäktige om att införa en särskilt vårdval för sjukgymnastisk verksamhet. Den nya politiska ledningen i regionen har inbjudit till dialog i frågan om hur vi ska hantera sjukgymnastiken framöver i förhållande till vårdvalsreformen VG Primärvård.
När vi skapade VG Primärvård valde vi, till skillnad från exempelvis Region Skåne, att lägga sjukgymnastiken utanför vårdcentralernas åtagande. Det fanns flera skäl till det. Ett var att vi ville bibehålla patientens valfrihet att söka hos den sjukgymnast hon önskade och inte bara vara hänvisad till vårdcentralens sjukgymnaster. Ett annat var att vi inte ville göra vårdåtagandet för varje vårdcentral för brett. Ett tredje skäl var att situationen så väldigt olika ut runt om i regionen. Samrehab med kommuner på vissa håll. Många sjukgymnaster på nationella taxan på andra håll och flera upphandlade sjukgymnaster på ytterligare andra ställen.
Jag tror att ett vårdval för sjukgymnaster bäst skulle kunna navigera i det nuvarande landskapet. Det ger alla vårdcentraler som så önskar möjlighet att ha sjukgymnaster som tillägg till sitt ordinarie utbud enligt VG Primärvård. Det ger sjukgymnaster med avtal eller på nationella taxan, ofta kvinnliga entreprenörer, möjlighet att fortsätta sin verksamhet och det ger fortsatt utrymme för olika samarrangemang mellan kommuner och regionen.
Dessutom skulle ett eget vårdval för sjukgymnasterna ytterligare tydliggöra deras yrkesroll. Det ger oss som beställare och finansiär av verksamheten bättre möjligheter till uppföljning av resultat, och det skulle framför allt ge patienter ett större tillgång på sjukgymnastisk kompetens - som jag tror att vi behöver mer av.
Kraften i vårdvalsmodellen
Redan förra veckan fattade hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) sitt beslut, men då hade jag ju inte börjat blogga igen, men i morgon är det dags för regionstyrelsen att förhoppningsvis ställa sig bakom samma beslut som handlar om att godkänna ytterligare två ansökningar om att starta vårdcentralsverksamhet inom ramen för Västra Götalands vårdvalsmodell VG Primärvård.
I våras meddelade den offentliga primärvården i Fyrbodal att de avsåg att stänga sina enda och den enda vårdcentralen i Lilla Edets kommun. Den offentliga primärvården har redan tidigare beslutat sig för att stänga ett antal vårdcentraler som inte klarat sig i den nya konkurrensen med över 60 nya vårdcentraler i regionen, men nu var läget ett nytt. Primärvårdsförvaltningens beslut innebar att den enda vårdcentralen i kommunen skulle stänga.
Beslutet i sig var inte särskilt överraskande då vårdcentralen i Lilla Edet under många år har haft problem med framför allt läkarbemanningen. Många patienter har också varit missnöjda med servicen och så väl hälso- och sjukvårdsnämnden som primärvårdsförvaltningen har genomfört alla upptänkliga åtgärder för att försöka komma till rätta med problematiken, men till sist valde de att ge upp - och det kommer förhoppningsvis att leda till något mycket positivt för invånarna i Lilla Edet.
När vi tog fram grunderna till vår vårdvalsmodell resonerade ofta och mycket om vikten av att inte ha några "vita fläckar" på kartan, d v s att det skulle finnas minst en vårdcentral i varje kommun. Nu fanns risken för att Lilla Edet skulle bli en sådan kommun, men resultatet kan istället mycket väl bli att en dåligt fungerande vårdcentral ersätts med två välfungerande vårdcentraler i kommunen. Nu återstår att se om båda de intressenter som i morgon får tillstånd att starta en vårdcentralsverksamhet verkligen fullföljer ansökan och startar verskamhet i höst, eller om någon av dem hoppar av. Det återstår också att se om de nya vårdgivarna är bättre på att klara bemanningen och därmed servicen och kvaliteten gentemot sina listade patienter.
Men innan vi har facit så kan jag inte låta bli att reflektera över vilken kraft det finns i vår vårdvalsmodell. I mängder av år har vi försökt få ordning på en mindre väl fungerande vårdcentral utan att lyckas. Med VG Primärvård fanns möjligheten att stänga verksamheten och hoppas på att någon annan skulle ta upp den kastade handsken, och det är nu två aktörer som sagt att de vill ta över och erbjuda invånarna en bra primärvård. Utan vårdvalsmodellen hade vi varit utelämnade antingen till en upphandling av en ny vårdcentral eller till fortsatta försök att få den befintliga offentliga vårdcentralen att fungera.
12 564 person var vid årsskiftet bosatta i Lilla Edet. Av dessa har en sjättedel valt att lista sig på en vårdcentral utanför kommunen. Det får sägas vara en relativt hög siffra. Jämfört med exempelvis Svenljunga som också är ensam vårdcentral i sin kommun och har rekryteringssvårigheter så är det bara en av tio invånare som valt att lista sig på en vårdcentral utanför den kommunen.
Den stora vinnaren blir förhoppningsvis invånarna i Lilla Edet som i fortsättningen troligtvis får två vårdcentraler att välja mellan i kommunen. Det visar på vilken kraft det finns i att ge entreprenörer möjlighet att starta verksamhet och i att ge patienter makten att bestämma vilken vårdcentral de önskar gå till.
I våras meddelade den offentliga primärvården i Fyrbodal att de avsåg att stänga sina enda och den enda vårdcentralen i Lilla Edets kommun. Den offentliga primärvården har redan tidigare beslutat sig för att stänga ett antal vårdcentraler som inte klarat sig i den nya konkurrensen med över 60 nya vårdcentraler i regionen, men nu var läget ett nytt. Primärvårdsförvaltningens beslut innebar att den enda vårdcentralen i kommunen skulle stänga.
Beslutet i sig var inte särskilt överraskande då vårdcentralen i Lilla Edet under många år har haft problem med framför allt läkarbemanningen. Många patienter har också varit missnöjda med servicen och så väl hälso- och sjukvårdsnämnden som primärvårdsförvaltningen har genomfört alla upptänkliga åtgärder för att försöka komma till rätta med problematiken, men till sist valde de att ge upp - och det kommer förhoppningsvis att leda till något mycket positivt för invånarna i Lilla Edet.
När vi tog fram grunderna till vår vårdvalsmodell resonerade ofta och mycket om vikten av att inte ha några "vita fläckar" på kartan, d v s att det skulle finnas minst en vårdcentral i varje kommun. Nu fanns risken för att Lilla Edet skulle bli en sådan kommun, men resultatet kan istället mycket väl bli att en dåligt fungerande vårdcentral ersätts med två välfungerande vårdcentraler i kommunen. Nu återstår att se om båda de intressenter som i morgon får tillstånd att starta en vårdcentralsverksamhet verkligen fullföljer ansökan och startar verskamhet i höst, eller om någon av dem hoppar av. Det återstår också att se om de nya vårdgivarna är bättre på att klara bemanningen och därmed servicen och kvaliteten gentemot sina listade patienter.
Men innan vi har facit så kan jag inte låta bli att reflektera över vilken kraft det finns i vår vårdvalsmodell. I mängder av år har vi försökt få ordning på en mindre väl fungerande vårdcentral utan att lyckas. Med VG Primärvård fanns möjligheten att stänga verksamheten och hoppas på att någon annan skulle ta upp den kastade handsken, och det är nu två aktörer som sagt att de vill ta över och erbjuda invånarna en bra primärvård. Utan vårdvalsmodellen hade vi varit utelämnade antingen till en upphandling av en ny vårdcentral eller till fortsatta försök att få den befintliga offentliga vårdcentralen att fungera.
12 564 person var vid årsskiftet bosatta i Lilla Edet. Av dessa har en sjättedel valt att lista sig på en vårdcentral utanför kommunen. Det får sägas vara en relativt hög siffra. Jämfört med exempelvis Svenljunga som också är ensam vårdcentral i sin kommun och har rekryteringssvårigheter så är det bara en av tio invånare som valt att lista sig på en vårdcentral utanför den kommunen.
Den stora vinnaren blir förhoppningsvis invånarna i Lilla Edet som i fortsättningen troligtvis får två vårdcentraler att välja mellan i kommunen. Det visar på vilken kraft det finns i att ge entreprenörer möjlighet att starta verksamhet och i att ge patienter makten att bestämma vilken vårdcentral de önskar gå till.
Svårt att hålla vallöfte
Rubriken på detta inlägg är också rubriken på en stort uppslagen artikel i Göteborgs-Posten idag som handlar om svårigheten att nå målet om högst en timmes väntan på akuten.
I såväl den ordinarie valrörelsen förra hösten och i omvalrörelsen i våras har jag starkt kritiserat dem som utfärdade löften om garantiter på en timme på akutmottagningarna. Jag tror att vi var det enda partiet i våras som inte svarade JA på en enkät i G-P om det skulle finnas en garanti på en timma på akuten. Jag bloggade utförligt om det strax före midsommar förra året, och kallade då begreppet akutvårdsgaranti ett intellektuellt haveri. Kanske väl hårda ord, men det stoppade ändå inte ett flertal politiska kollegor på både nationell och regional nivå att driva frågan.
I omvalrörelsen i Västra Götalandsregionen i våras så var det ett av Socialdemokraternas främsta löften på hemsidan, affischer, flygblad och utskick. "Ingen ska vänta längre än en timma för att få träffa en läkare på våra akutmottagningar", var budskapet före valet.
Idag, efter valet, säger ordföranden för Sahlgrenska Universitetssjukhuset Kerstin Brunnström (s) till Göteborgs-Posten att det nog inte blir så. "-Det skulle kräva extra och ganska stora läkarresurser. Fast det visste ingen när vallöftena utfärdades i våras, hävdar Kerstin Brunnström".
VA? Insåg de verkligen inte att det skulle kosta extra resurser att lova ALLA att få träffa en läkare inom en timma på akutmottagningarna? Någonstans kan jag faktiskt tycka att det är mer illavarslande än att man nu bryter det löftet. Det betyder ju att man inte har en aning om vad man pratar om, trots att jag själv och andra i debatten pekat på just detta.
Tillsammans med de övriga Allianspartierna skrev jag en "Agenda för akutsjukvården i regionen" som vi presenterade inför omvalet i våras. Det var ett 25-punktsprogram som vi beräknade skulle kosta 300-400 miljoner kronor att genomföra och som vi sa oss vilja prioritera i kommande budgetar. När Kerstin Brunnström idag säger att ingen visste att det skulle kosta pengar att förstärka akutsjukvården måste hon ha menat att ingen socialdemokrat förstod att så var fallet.
Kerstin Brunnström bollar också över frågan om resurser till akutsjukvården på hälso- och sjukvårdsnämnderna som måste prioritera och finansiera dem. Problemet är att hälso- och sjukvårdsnämnderna med S,V,MP-förslaget till budget inte får särskilt mycket mer resurser för det har inte prioriterats av den regionledning som Kerstin Brunnström själv ingår i.
I det budgetförslag som Folkpartiet presenterade igår för åren 2012-2014 har vi under tre år avsatt 310 miljoner kronor för att förstärka akutsjukvården och hela akutsjukvårdskedjan.
När jag var ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) tog vi initiativ till att ta fram måltal för olika moment på akuterna för att mäta tillgängligheten. Måltalen är satta så att 90% av patienterna ska kunna nås inom tidsgränserna, eftersom karaktären på en akutmottagning är sådan att man inte kan förutse alla variationer i flöden.
Måltalen togs fram just för den interna styrningen och uppföljningen. Det som blivit galet är när interna styrtal i det politiska valfebern förvandlas till patienträttigheter och/eller löften om garantier.
Det är aldrig roligt att förlora ett val som Folkpartiet har gjort både i höstas och i våras, men det känns faktiskt ännu surare att förlora en kamp mot en dopad motståndare som lovar runt och håller tunt. Nu backar de från det ena vallöftet efter det andra. Förra veckan backade de från löftet om en enhetstaxa i kollektivtrafiken och denna veckan backar de från löftet att ingen ska behöva vänta mer än en timme på akuten. Vad händer nästa vecka, när regionstyrelsen ska anta budget för nästa år, och två veckor efter det när regionfullmäktige ska anta samma budget?
Slutsatsen är väl ändå att det är ännu svårare att hålla ett vallöfte när man från början inte begrep vad vallöftet innebar.
I såväl den ordinarie valrörelsen förra hösten och i omvalrörelsen i våras har jag starkt kritiserat dem som utfärdade löften om garantiter på en timme på akutmottagningarna. Jag tror att vi var det enda partiet i våras som inte svarade JA på en enkät i G-P om det skulle finnas en garanti på en timma på akuten. Jag bloggade utförligt om det strax före midsommar förra året, och kallade då begreppet akutvårdsgaranti ett intellektuellt haveri. Kanske väl hårda ord, men det stoppade ändå inte ett flertal politiska kollegor på både nationell och regional nivå att driva frågan.
I omvalrörelsen i Västra Götalandsregionen i våras så var det ett av Socialdemokraternas främsta löften på hemsidan, affischer, flygblad och utskick. "Ingen ska vänta längre än en timma för att få träffa en läkare på våra akutmottagningar", var budskapet före valet.
Idag, efter valet, säger ordföranden för Sahlgrenska Universitetssjukhuset Kerstin Brunnström (s) till Göteborgs-Posten att det nog inte blir så. "-Det skulle kräva extra och ganska stora läkarresurser. Fast det visste ingen när vallöftena utfärdades i våras, hävdar Kerstin Brunnström".
VA? Insåg de verkligen inte att det skulle kosta extra resurser att lova ALLA att få träffa en läkare inom en timma på akutmottagningarna? Någonstans kan jag faktiskt tycka att det är mer illavarslande än att man nu bryter det löftet. Det betyder ju att man inte har en aning om vad man pratar om, trots att jag själv och andra i debatten pekat på just detta.
Tillsammans med de övriga Allianspartierna skrev jag en "Agenda för akutsjukvården i regionen" som vi presenterade inför omvalet i våras. Det var ett 25-punktsprogram som vi beräknade skulle kosta 300-400 miljoner kronor att genomföra och som vi sa oss vilja prioritera i kommande budgetar. När Kerstin Brunnström idag säger att ingen visste att det skulle kosta pengar att förstärka akutsjukvården måste hon ha menat att ingen socialdemokrat förstod att så var fallet.
Kerstin Brunnström bollar också över frågan om resurser till akutsjukvården på hälso- och sjukvårdsnämnderna som måste prioritera och finansiera dem. Problemet är att hälso- och sjukvårdsnämnderna med S,V,MP-förslaget till budget inte får särskilt mycket mer resurser för det har inte prioriterats av den regionledning som Kerstin Brunnström själv ingår i.
I det budgetförslag som Folkpartiet presenterade igår för åren 2012-2014 har vi under tre år avsatt 310 miljoner kronor för att förstärka akutsjukvården och hela akutsjukvårdskedjan.
När jag var ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) tog vi initiativ till att ta fram måltal för olika moment på akuterna för att mäta tillgängligheten. Måltalen är satta så att 90% av patienterna ska kunna nås inom tidsgränserna, eftersom karaktären på en akutmottagning är sådan att man inte kan förutse alla variationer i flöden.
Måltalen togs fram just för den interna styrningen och uppföljningen. Det som blivit galet är när interna styrtal i det politiska valfebern förvandlas till patienträttigheter och/eller löften om garantier.
Det är aldrig roligt att förlora ett val som Folkpartiet har gjort både i höstas och i våras, men det känns faktiskt ännu surare att förlora en kamp mot en dopad motståndare som lovar runt och håller tunt. Nu backar de från det ena vallöftet efter det andra. Förra veckan backade de från löftet om en enhetstaxa i kollektivtrafiken och denna veckan backar de från löftet att ingen ska behöva vänta mer än en timme på akuten. Vad händer nästa vecka, när regionstyrelsen ska anta budget för nästa år, och två veckor efter det när regionfullmäktige ska anta samma budget?
Slutsatsen är väl ändå att det är ännu svårare att hålla ett vallöfte när man från början inte begrep vad vallöftet innebar.
