Budgetförslag för den kreativa regionen
Idag har jag presenterat Folkpartiets förslag till budget för 2012 i Västra Götalandsregionen. Det är en lite märklig känsla att efter tolv år i regionen för första gången presentera ett budgetförslag utifrån en oppositionsposition. Jag fick chansen att tjuvträna i samband med tilläggsbudget för 2011 efter valet förra hösten, men idag är det premiär för ett oppositionsförslag, men också premiär för ett rent Folkpartiförslag. Det sista är dock spännande att tillsammans med vår regionfullmäktigegrupp få göra prioriteringar utan att behöva kompromissa med andra partier.
I Folkpartiets budgetförslag följer vi upp vår valkampanj om Den kreativa regionen och de förslag som vi då förde fram i debatten.
En sammanfattning av vår analys av och våra förslag till förändringar inom hälso- och sjukvårdsområdet följer här:
- Länssjukvården i Västra Götalandsregionen dras med en ekonomisk strukturell obalans som gör att regionens sjukhus under innevarande år beräknas göra underskott på 3-400 miljoner kronor. I vårt budgetförslag har vi lyckats skapa ett utrymme på 310 miljoner kronor för att komma till rätta med obalansen, för att kunna träffa överenskommelser för 2012 och för att förhindra att sjukhusen återigen bygger köer för att klara sin ekonomi.
- Vi avsätter 20 miljoner kronor för att införa avgiftsfri influensavaccinering för riskgrupperna från och med nästa år. Motivet är att förhindra onödigt lidande och onödiga inläggningar på regionens sjukhus.
- Vi avskaffar försöket med avgiftsfri barn- och ungdomstandvård för 20-21-åringar i regionen, men gör istället en satsning på Centrum för äldretandvård i Västra Götaland.
- Vi föreslår en större satsning på 70 miljoner för att stärka patientsäkerhetsarbetet i Västra Götalandsregionen.
- Vi föreslår att Kunskapscentrum för jämställd vård får ett breddat uppdrag till att bli ett centrum för jämlik vård och avsätter ytterligare 15 miljoner kronor över två år till centrat.
- Under budget- och planperioden höjer vid successivt anslaget för att göra förstärkningar inom akutsjukvården och akutsjukvårdskedjan i enlighet med den Agenda för akutsjukvården som Allianspartierna presenterade inför omvalet 2011, och som handlar om förstärkningar av sjukvårdsrådgivningen, ambulanssjukvården, akutmottagningarna, vårdplatser med mera. 2012 avsätter vi 130 miljoner kronor och de kommande åren ytterligare 90 miljoner kronor per år.
- Vi föreslår en utökning av projektet med logistiker vid hälso- och sjukvårdens förvaltningar för att höja kvalitet och effektivitet i sjukvården.
- Vi ger uppdrag till hälso- och sjukvårdsnämnderna att under budget- och planperioden fördubbla anslagen till rehabiliteringsprogramsverksamheten.
- Vi håller uppe och utökar ramarna för investeringar i framför allt sjukhusens fastigheter för att ge utrymme för verksamhetsutveckling, kvalitet och patientsäkerhet.
- Vi kommer att ställa fortsatta krav på effektiviseringar i alla verksamheter motsvarande 1% av regionbidragen för att skapa utrymme för den förnyelse och utveckling som sjukvården behöver för att kunna ligga i framkant med utvecklingen.
Andra saker som berör hälso- och sjukvården i vårt budgetförslag, men som ingår i andra delar av budgeten är bland annat:
- En storsatsning görs på forskning, där regionen ska bidra till att skapa en bra infrastruktur för forskningen i Västra Götaland och ökade forskningsanslag inom områden som är viktiga för Västra Götalandsregionen och för viktiga näringar i Västra Götaland för att skapa tillväxt, utveckling och sysselsättning. Detta är en viktig del i den kreativa regionen. Under åren 2012-2014 föreslår vi ökade resurser med nästan 200 miljoner kronor, och att det under 2012 tas fram en forsknings- och innovationsstrategi för Västra Götaland.
- Möjlighet till utbildning med lön för anställda i regionen som önskar vidareutbilda sig, t ex till specialistsjuksköterskor, tycker vi ska finnas men det behöver tas fram ett nytt regelverk för detta.
- Vi vill att regionen tillsammans med de fackliga organisationerna tar fram kriterier för en mer rättvis lönebildning med ökad lönespridning där faktorer som utbildning, kompetens, erfarenhet och ansvarstagande värderas högre än idag, och är de närmaste åren beredda att avsätta 80-100 miljoner kronor per år i en pott för att justera felaktigt avlönad personal.
- Vi kommer att ställa högre krav på effekthemtagningar ur den sammanslagna serviceorganisationen för att möjliggöra satsningar som de ovan.
Som synes är det mycket vi vill med Folkpartiets budgetförslag, och även om det inte är så troligt att fullmäktige den 20 september kommer att bifalla vårt förslag så är det ändå min förhoppning att det kommer att göra avtryck på den förda politiken de kommande åren.
Till sist kan jag meddela att jag nu är engagerad att fullfölja mitt bloggande och har idag även börjat twittra efter en hel del funderande. Där har jag bara 140 tecken på mig att formulera mig till skillnad från oändligt antal på bloggen. Det ska bli spännande. Vill du följa mig på twitter så hittar du mig som Jonas_Liberal
Fler vårdval?
Ännu en onsdag i Vänersborg och denna gång är det Hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) som står på dagordningen, och det blev ett av de snabbare mötena i min nu sju år långa HSU-karriär. Beslutsmötet hanns med råge med innan lunch. Endast tio ärenden på dagordningen varav flera både viktiga och intressanta, men kanske inte den typ av ärenden som kommer att slåss om utrymmet på tidningarnas löpsedlar.
Vi har i alla fall beslutat att bilda ett centrum för sällsynta diagnoser vid barn- och ungdomssjukhuset i Göteborg för att ytterligare stärka diagnostik, vård, information och det sociala stödet till främst barn som drabbas av det som definieras som sällsynta diagnoser (färre än 100 personer per 1 miljon invånare).
Vi har också fattat beslut om att utveckla och förbättra rehabiliteringen för strokepatienter genom att kunna erbjuda fler patienter tidig understödd hemgång där rehabiliteringen kan bedrivas i hemmiljö med stöd av ett multidisciplinärt team. Vi är övertygade om att detta yterligare kommer att höja kvaliteten i strokevården.
Om allt detta var vi politiskt överens. På en punkt blev vi dock tvungna att votera utifrån olika förslag som svar på en motion från Magnus Berntsson (kd) om att inrätta ett vårdval enligt lagen om valfrihetssystem (LOV) inom mödrahälsovården och att utreda förutsättningarna för ett vårdval inom den gynekologiska öppenvården.
Till detta förslag var Allianspartierna överens om att bifalla motionen, medan företrädarna för den politiska ledningen till och med försämrade förslaget från förvaltningen genom att säga nej till att utreda gynekologin som vårdval och genom att utreda för- och nackdelarna med ett LOV för MVC-verksamheten.
Med att jag hävdar att de försämrade förslaget menar jag att det i förslaget från förvaltningen fanns en tydlig inriktning om att ta fram ett förslag om hur ett vårdval för MVC ska kunna genomföras så blir det nu istället en mer förutsättningslös utredning om detta.
Det är klart att den här typen av frågor alltid ska ha ett gediget utredningsunderlag innan vi fattar beslut om att införa ett vårdval på ett nytt område, men att välja att inte göra något ställningstagande alls i frågan om viljeinriktning uppfattar jag som väldigt olyckligt, och jag kan inte tolka det på något annat sätt än att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fått ge efter för påtryckningar från koalitionspartnern Vänsterpartiet.
Fler eller färre vårdval i Västra Götalandsregionen kan mycket väl bli en viktig valfråga de närmaste månaderna. Mitt enkla svar är FLER.
Nytt uppdrag
På så vis leder valrörelser till nästan lite existentiella frågor, och så ska det vara. Ingen förtroendeuppdrag är för alltid givet. Förtroendeuppdrag är något som man förtjänar. Nu hoppas jag inte bara att folkpartiet även i fortsättning får ett regionråd, jag hoppas att vi återigen får två regionråd. Det blir både så mycket trevligare och enklare om vi kan vara två som delar på ansvaret för alla frågor som passerar genom regionstyrelsen. Jag hoppas självklart också att jag även fortsättningsvis kan få mina partikamraters förtroende att vara en av dem som representerar Sveriges liberala parti i Västra Götalandsregionens regionstyrelse.
I väntan på framtiden efter omvalet har jag i dagarna fått ett annat uppdrag att antingen komplettera mina övriga politiska uppdrag med eller som ett politiskt uppdrag att syssla med om jag inte har så många andra.
Det är dock frågan om det egentligen är ett politiskt uppdrag som jag har fått, men det är i alla fall ett politiskt utsett uppdrag från regeringen. Jag har blivit ledamot i Folkhälsoinstitutets insynsråd för de kommande två åren. Ett insynsråd är inte en styrelse utan ska fungera mer som ett rådgivande organ (advisory board) till generaldirektören som ansvarar för myndighetens verksamhet. Jag som politiker har ju valt att engagerat mig politiskt just för att få makt att kunna påverka samhällsutvecklingen. I ett insynsråd har jag inte den direkta makten som jag annars söker, men jag hoppas och tror att det i insynsrådet finns goda möjligheter att få gehör för åsikter och synpunkter och inte minst utrymme för en hel del lärande.
Folkhälsofrågorna är oerhört betydelsefulla och folkhälsoinstitutet har under de senaste åren allt mer lyckats sätta folkhälsofrågorna på den politiska dagordningen. Jag har inte varit så otroligt engagerad direkt i folkhälsofrågorna, men de är ju alltid ett viktigt perspektiv i förhållande till alla hälso- och sjukvårdspolitiska beslut. Ibland har folkhälsan haft en tendens att exkludera sig bort från den övriga hälso- och sjukvården. Jag tror att vägen måste vara den omvända. Folkhälsoperspektivet måste in mycket tydligare i allt beslutsfattande, politiskt och professionellt, i hälso- och sjukvården.
Jag ser därför med stor förväntan fram emot detta nya uppdrag.
Vinster i vården
Låt mig inleda med att hålla med debattörerna Sören Kviberg och Elise Norberg om att det alltid är oacceptabelt om privata vårdgivare fuskar med ersättningar och det är oacceptabelt när offentliga aktörer slarvar med skattebetalarnas pengar. I den frågan är vi helt överens.
Problemet kommer med Vänsterpartiets benhårda linje där de är emot alla former av privat driven och offentligt finansierad hälso- och sjukvård. Privat utförd vård framställs per definition som girig och vinstmaximerande och där vinster bör ses som en form av stöld från den offentligt utförda hälso- och sjukvården.
Jag har idag gjort ett uttalande med anledning av den debattartikeln där jag inte kan dra någon annan slutsats än att Vänsterpartiet vill stänga samtliga 84 privat drivna vårdcentraler i Västra Götalandsregionen. Det skulle innebära att 40% av regionens vårdcentraler försvann och min fråga är på vilket sätt det skulle vara bättre för patienterna och invånarna i Västra Götalandsregionen?
I samband med nästan all upphandling av vårdtjänster har samma tjänster utförts tidigare av den offentligt drivna sjukvården. I de allra flesta upphandlingar har regionen/landstinget kunnat handla upp samma tjänster (inte sällan också med högre kvalitet) till en lägre kostnad. Om den privata vårdgivaren dessutom lyckas driva verksamheten så att denne också genererar en vinst så förstår jag inte var problemet består i. Är det inte ett minst lika stort problem att vi inte lyckats hushålla med resurserna tillräckligt bra före upphandlingen? Är det något som borde betraktas som en form av stöld från den offentligt utförda hälso- och sjukvården är väl när vi inte förmår att bedriva en tillräckligt effektiv sjukvård.
Privatiseringar är inte lösningar på alla vårdens utmaningar, men privata alternativ får inte heller bli den syndabock som vi projicerar alla vårdens tillkortakommanden på.
Oroande försämring
För en liten stund sedan trillade månadsstatistiken över tillgängligheten i regionens hälso- och sjukvård in i min mejlbox. För oss som är starkt engagerade i tillgänglighetsfrågorna är det varje månad med stora förhoppningar om bevisade förbättringar som man öppnar statistiken som på ett föredömligt sätt har sammanställts av Gunnar Numeus.
Även siffrorna för februari har en hel del positivt att förtälja även om utvecklingen med de flesta kurvor åt rätt håll, även om lutningen på kurvorna och staplarna för den förbättrade utvecklingen har planat ut de senaste månaderna.
Det finns dock ett riktigt alarmerande område och det rör det gamla sorgebarnet Sjukvårdsrådgivningen som på nytt är på väg att bli ett sorgebarn.
På fyra månader har andel samtal som besvarats inom tre minuter vid regionens sjukvårdsrådgivningar minskat från nästan 2 av 3 samtal inom den uppsatta tiden på tre minuter till endast drygt 1 av 3 samtal inom stipulerad tid. Det är en remarkabel försämring som inte motsvaras av förändringen i övriga landet.
Från att Västra Götalandsregionen för några år sedan nådde relativt svaga resultat i en nationell jämförelse har vi med särskilda insatser tagit oss upp och ikapp samma måluppfyllelse som övriga landsting och regionen och de flesta månaderna under senaste året dessutom legat några procentenheter högre än riket. Nu har vi fallit som en sten.
Om jag skulle göra en politiskt poäng av det så besvarades 64% (62% i landet) av alla samtal inom tre minuter i november när jag lämnade ifrån mig ordförandeklubban i HSU, medan det i februari endast var 38% (50% i landet) som besvarades inom samma tid.
Det kan alltid diskuteras om det är rimligt med en målgräns på tre minuter och om det är rimligt att sätta ett måltal på 90% i måluppfyllelse. Vi har själva ställt oss den frågan och frågade förra året efter en utvärdering av rimligheten och vad det i så fall krävde för insatser för att nå de målen. Vi har i budgeten för 2011 när folkpartiet fortfarande var med och skrev en sådan för majoriteten gett i uppdrag att se över organisationen för hela sjukvårdsrådgivningen och vi har fått signaler om att vissa hälso- och sjukvårdsnämnder varit på väg att minska på anslagen till sjukvårdsrådgivningen.
Nu ser vi resultatet av att ingen har ägnat denna tillgänglighetsfråga tillräcklig uppmärksamhet de senaste månaderna sedan vi bytte majoritet.
Mitt första bloggvallöfte blir därför att med kraft vidta åtgärder för att åter kunna erbjuda en hög och pålitlig tillgänglighet till regionens sjukvårdsrådgivning om jag får chansen att vara med i en politisk ledning efter omvalet i maj.
Healing i sjukvården?
Vad gäller miljöpartiets syn på alternativmedicinska metoder i hälso- och sjukvården så behöver man inte vara lika osäker. I samband med förhandlingar med dem efter valet höstas uttalade miljöpartisterna att alternativmedicin var bland de allra viktigaste frågorna i hälso- och sjukvården.
Igår kunde vi ta del av åsikterna från en av miljöpartiets förtroendevalda i Västra Götalandsregionen, Gun Moss Bjerling, som i Borås Tidning ger uttryck för att healing borde införas i den traditionella hälso- och sjukvården. Det mest uppseendeväckande är uttalandet att hon anser att healing är en vetenskapligt beprövad metod.
Min inställning är att människor får väl ägna sig åt vad dem vill så länge de inte skadar någon annan. Finns det någon som vill försöka bota eller lindra andra människors skador eller sjukdomar med hjälp av healing och om någon vill betala för det så är det väl OK, men blanda inte in alternativmedicinen i den ordinarie hälso- och sjukvården och blanda inte in skattebetalarnas plånböcker för att subventionera alternativmedicinen eller ökad forskning kring alternativmedicin.
Till min glädje kunde jag också notera att miljöpartiets företrädare i regionstyrelsen och i hälso- och sjukvårdsutskottet, Birgitta Losman och Göran Larsson, tog avstånd från sin partikamrats uttalande i media. Däremot går de bort sig rejält i sitt uttalande på hemsidan när de börjar ta om att regionen gett sitt stöd till ett nationellt kvalitetsregister för alternativmedicinare. När regionstyrelsen för några veckor sedan yttrade sig över den så kallade behörighetsutredningen valde den politiska ledningen att inte ha någon som helst åsikt om det nationella registret som inte alls är något kvalitetsregister utan ett register som i princip vem som helst kan ansluta sig till, även utövare av healing, och som enligt utredningen ska förvaltas av konsumentverket.
Från Folkpartiets sida ville få en tydlig skrivning om att vi motsatte oss ett nationellt register då det kunde uppfattas ge de i registret registrerade alternativmedicinarna en sorts sanktion, status och legitimitet för sin verksamhet. Detta yrkande avslogs av den politiska ledningen som redan i samband med behandlingen i personalutskottet valde att stryka bort förslag om kritiska skrivningar.
Det är bra att Losman och Larsson tar avstånd från sin partikamrats uttalanden i Borås Tidning från i måndags, men tyvärr återstår fortfarande många frågetecken för vad miljöpartiet egentligen står i frågan och vad de kommer att driva de kommande åren om de skulle bli kvar i den politiska regionledningen också efter omvalet i maj. När frågan kommer upp hänvisas till att kiropraktorer och naprapater är OK, men varför fortsätter partiet att ständigt prata om komplementärmedicin och alternativmedicin om det bara handlar om två yrkesgrupper som redan jobbar under legitimation och därför knappast kan klassas som tillhörande gruppen alternativmedicinare?
(m)- och (s)-rapporter
För två veckor sedan drog Moderaterna igång valrörelsen genom att presentera en rapport över "100 förlorade dagar" som var en granskning av hur den politiska ledningen med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sjukvårdspartiet förvaltat sitt ledningsuppdrag de första 100 dagarna. Man kan alltid fråga sig vilket värde den typen av rapporter har när den är sammanställd av motståndaren. Resultatet av rapporten var (föga förvånande) att relativt få initiativ hade tagits i frågor kring de fyra partiernas valbudskap, och att läsa genom hela rapporten är en rätt så långtråkig läsning.
Jag tycker dock att rapporten hade poänger. Framför allt är den rätt avslöjande för Sjukvårdspartiet. Sjukvårdspartiet hade fem valpunkter och de har redan hunnit rösta emot sig själva på tre av dem.
I slutet av förra veckan drog Socialdemokraterna på allvar igång sin valrörelse och det tycks som att partiet kommer att fokusera på att försöka göra de mindre sjukhusen i regionen till sin hjärtefråga. I torsdags meddelades det att de lovar att ha kvar restaurangen på Dalslands sjukhus, och i lördags presenterades en rapport där huvudpoängen enligt pressmeddelandet är en fristående styrelse för Skene lasarett.
Skene lasarett ska, om jag förstår det hela rätt, fortsatt vara en del av förvaltningen Södra Älvsborgs Sjukhus (SÄS) som redan har en styrelse för verksamheterna vid Borås lasarett och Skene lasarett, men nu ska det dessutom finnas en extra styrelse med ansvar för sjukhusets verksamheter vid Skene lasarett och alla andra verksamheter vid lasarettet. Vilken av de två styrelserna är det som ska bestämma över verksamheten vid Skene lasarett? Styrelsen för SÄS eller styrelsen för Skene lasarett? och vem beslutar om primärvårdsverksamheterna vid Skene lasarett?
Det finns en hel del klokt skrivit i nämnda rapport över utvecklingen av närsjukvården, även om jag blir lite förvånad och orolig när till och med Socialdemorkaterna öppnar för mer alternativmedicin sida vid sida med den traditionella sjukvården vid Skene lasarett när de skriver att de välkomnar annan hälsorelaterad verksamhet vid sidan av den traditionella sjukvården i gemensamma lokaler.
Jag tycker att det är synd att (s) väljer att försöka finna en organisatorisk överbyggnadslösning på utmaningen att utveckla närsjukvården i form av en särskild styrelse för all verksamhet vid Skene lasarett. Detta förslag reser definitivt fler frågetecken än det rätar ut. Är det en politiskt vald styrelse? Ska styrelsen också styra över de kommunala och privata vårdgivare som man i rapporten ser framför sig ska lokalisera verksamhet till lokalerna?
I ett läge där (s) har sjösatt ett långsiktigt arbete kring Framtidens sjukvård så slängs det nu fram ett ogenomtänkt förslag till styrning och ledning av delar av Södra Älvsborgs Sjukhus som har en hel del övrigt att önska. Är det månne valfebern som redan börjat bränna med åtta veckor kvar till valet?
Bra bekräftelse för VG Primärvård
När den första nationella patientenkäten för primärvården genomfördes hösten 2009 var det både en bra och dålig tajming för Västra Götalandsregionen då den genomfördes i september månad, precis före införandet av vår vårdvalsmodell VG Primärvård. Dålig för att en stor mängd nya vårdcentraler inte fick chansen att vara med och jämföras, men bra för att vi fick en nu-lägesbild av primärvården veckorna före införandet av VG Primärvård.
Västra Götalandsregionen genomförde en egen extra patientenkät våren 2010 för att ge alla nybildade vårdcentraler chansen att jämföras ungefär ett halvår efter starten av VG Primärvård och redan då kunde vi se bättre resultat för regionen som helhet kring nästan alla mätfrågor.
När nu den andra nationella patientenkäten för primärvården presenteras är det glädjande att se att vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen som helhet (privata och offentliga vårdcentraler) når bättre resultat än många andra landsting och ligger i de allra flesta fall på eller över rikssnittet.
Vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen är också den region/landsting som uppvisar störst förbättring jämfört med mätningen för ett år sedan, alltså precis före införandet av VG Primärvård. Det är ett mycket bra bekräftelse på att patienterna har märkt av de förbättringar som var ett av syftena med reformen.
Att ligga på eller strax över snittet är bra, men ambitionen måste ställas högre ändå för regionens samlade vårdcentraler. Vi ska också veta att bakom regionresultatet för Västra Götaland döljer sig resultaten för cirka 200 olika vårdcentraler som lyckas olika väl med sitt utfall. Vissa vårdcentraler får väldigt goda resultat medan andra enheter inte når upp till samma nivå.
Informationen om hur patienterna bedömer vårdcentralerna i patientenkäten måste tillsammans med resultat av medicinska kvalitetsindikatorer bli lättillgängliga för patienter att få tag på för att kunna göra medvetna val om vilken vårdcentral man vill tillhöra. Här har regionen en stor uppgift att förbättra konsumentupplysningen. Jag hoppas att vi under vårens fortsatta utvecklingsarbete med VG Primärvård kan enas om att sätta upp en hemsida där invånarna på ett enkelt sätt kan jämföra regionens 200 vårdcentraler och med det som drivkraft ytterligare driva utvecklingen mot en Väl Godkänd Primärvård i Västra Götalandsregionen.
40 fler ST-läkare i allmänmedicin
40 fler ST-tjänster i allmänmedicin är ett otroligt trendbrott där svensk primärvårdsdebatt under många decennier, på rättmätiga grunder, handlat om bristen på allmänläkare och den höga användningen av stafettläkare i primärvården.
Det går inte att dra någon annan slutsats än att vårdvalsmodeller i allmänhet i primärvården och VG Primärvård i vår region starkt har bidragit till det ökade intresset bland läkarstudenter för att utbilda sig till allmänläkare.
Första året med VG Primärvård har långt fler nya ST-läkare anställts än vad som förväntades och dessutom var 13 personer anställda för kompletteringstjänstgöring inför ST-tjänst.
Orsaken till dagens beslut i ägarutskottet är att det för närvarande står 40 personer i kö för att påbörja en ST-tjänstgöring. Nu ger vi också dem chansen att utbilda sig till allmänläkare och därmed ta ytterligare steg på vägen att få den bemanning som vi önskar i den av regionen finansierade primärvården, och ett viktigt mål med VG Primärvård är därmed också uppnått.
För att det i förlängningen ska falla så väl ut som vi hoppas gäller det nu att de vårdcentraler i Västra Götaland som tar på sig handlednings- och utbildningsansvaret ser till att erbjuda hög kvalitet i det arbetet och lyckas visa upp att de är attraktiva potentiella arbetsgivare så att dagens ST-läkare vill fortsätta jobba inom VG Primärvård och sörja för regioninvånarnas hälsa och sjukdom.
Omstart
Kort sagt är jag chockad. Jag trodde nog att Valprövningsnämnden skulle kunna besluta att tilldela Centerpartiet det sista utjämningsmandatet istället för till Socialdemokraterna, men att de skulle besluta om omval i alla valkretsarna i Västra Götaland är mycket förvånande. Det finns dock en tydlig logik i nämndens beslut då det just rör utjämningsmandat så berörs alla valkretsar.
Nåväl, då var bloggen aktiverad igen. Jag lär återkomma om både detta beslut, om vad som hänt under januari och om hur livet är som oppositionspolitiker. Det sistnämnda kan ju komma att ändras med ett extraval.
Patientsäkerhet
Spurten inför julen närmar sig och denna tisdag är det både regionstyrelse och sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet. Vid dagens sammanträde med regionstyrelsen behandlades ett förslag till ansvar och uppgiftsfördelning i organisationen med anledning av den nya patientsäkerhetslagen som träder ikraft från och med årsskiftet. I samband med styrelsens behandling så la jag ett tilläggsyrkande från Folkpartiet med förslag till aktiviteter för att stärka patientsäkerheten på kort och lång sikt i Västra Götalandsregionen, och det var ett yrkande som blev bifallet av samtliga partier i styrelsen, vilket var glädjande för en nybliven oppositionspolitiker.
Regeringen har aviserat stimulansmedel för förbättrad patientsäkerhet motsvarande 500 Mkr från och med nästa år. Jag hade gärna sett att det blivit en hel miljard istället för en halv miljard så som vi förra vintern diskuterade förslaget i en Alliansarbetsgrupp inför valet. Men även en halv miljard är rätt mycket pengar, och Västra Götalandsregionens relativa andel av beloppet är cirka 85 miljoner kronor.
Mitt syfte med dagens bifallna yrkande i regionstyrelsen var dels att säkra att dessa stimulansmedel verkligen kommer patientsäkerhetsarbetet till del, men också att visa på några områden som vi i Folkpartiet tycker är viktiga för att kunna utveckla patientsäkerheten på såväl kort som lång sikt.
För det första tror jag att det är viktigt med mer av forskning kring patientsäkerhet. I Västsverige har vi en fordonsindustri med en högkvalitativ forskning inom säkerhetsområden. Här skulle jag vilja se mycket mer av tvärvetenskaplig forskning med industrin för att kunna uppfinna hälso- och sjukvårdens bilbälten och krockkuddar. Jag tror också det finns en stor potential att bedriva mer forskning kring beteenden, kunskap, attityder och handling eller icke-handling kring hur såväl personal som patienter hanterar patientsäkerheten.
Jag vill också försöka utveckla effektiva instrument för systematisk och kontinuerlig mätning av vårdskador i verksamheten. Idag gör vi endast två punktprevalensstudier om året kring vårdrelaterade infektioner för att nå kunskap eller riktigt djuplodande men väldigt avgränsade journalgranskningar för att nå kunskap. Jag skulle vilja att regionen utvecklar instrument för kontinuerlig mätning som i sin tur kan fungera som ökat lärande och ökad medvetenhet om problematiken, men som också kan fungera proaktivitet för att i stödsystem kunna göra rätt för vårdpersonal.
Bristerna i patientsäkerhet är kanske hälso- och sjukvårdens största skamfläck i så motto att vi under allt för lång tid har negligerat de problem som finns och också underlåtit under allt för lång tid att med kraft agera för att förbättra situationen. Det handlar bland annat om kunskap hos personal, men troligen väl så mycket om attityder. Jag vill se mer av utbildning, kunskap och ökat intresse och engagemang kring dessa frågor bland vår personal. Ett utslag av detta är den relativt låga andelen vårdskador som faktiskt rapporteras som avvikelser. Det borde vara en självklarhet att varje vårdskada rapporterades som en avvikelse. Ska det göras behövs inte bara mer kunskap utan också smidiga system och en organisation som förmår att ge feedback till dem som tar problemet på allvar och det är också ett område som jag skulle vilja satsa delar av de 85 miljoner kronorna på.
Jag hoppas att 2011 kan bli ett viktigt avstampsår för en förbättrad patientsäkerhet i regionens hälso- och sjukvård.
There is no such thing...
Inga luncher är gratis, inte ens bjudluncherna för de ska också betalas av någon; Skattebetalarna, konsumenterna, sponsorerna eller sponsorernas kunder etc. NÅGON betalar alltid.
Att någon alltid betalar kan vara lätt att glömma bort när vi nu befinner oss i någon sorts gratis-trend i politiken. Gratis-trenden består i att politiker föreslår att än det ena, än det andra av offentliga vårdtjänster som tidigare har haft någon form av egenavgift ska bli gratis för patienten/brukaren.
Under valrörelsen i Västra Götalandsregionen drevs kravet på förlängd avgiftsfri barn- och ungdomstandvård till 25 år. Strax efter valet föreslogs att besök på listad vårdcentral skulle bli avgiftsfritt. Idag ser jag att landstingsledningen i Örebro föreslår att åldergränsen för att behöva erlägga patientavgift i sjukvården i landstinget ska höjas från 19 år till 25 år. I Västra Götalandsregionen är vi fortfarande en av få regioner som tar ut en avgift även av de så kallade riskgrupperna vid vaccinering mot säsongsinfluensen.
Sjukvård och tandvård blir med dessa förslag gratis för några - men det är samtidigt någon annan som får betala. Antingen skattebetalarna eller andra grupper av patienter vars behov eller önskemål om utveckling får stå tillbaka för att några ska få sin vård gratis.
Samtidigt rapporteras att stödet för välfärdsstaten och den generella skattefinansierade välfärdspolitiken är starkare än någonsin. 75% av svenskarna uppges vara villiga att betala mer i skatt om pengarna går till sjukvård, äldreomsorg och skola. Frågan är hur många procent av svenskarna som är beredda att få höjd skatt för att en viss grupp ska få en viss vård gratis utan någon egenavgift?
Jag kan inte hävda att egenavgifter alltid är rätt. Ibland kan de bli besvärande hinder för en önskvärd utveckling eller innebära en farlig undanträngning. I det fallet har jag själv accepterat en avgiftsfri barn- och ungdomssjukvård och barn- och ungdomstandvård upp till 19 år. Ingen barn ska behöva avstå sjukvård eller tandvård för att deras föräldrar inte har råd. Jag kan också se poänger med avgiftsfri influensavaccinering för riskgrupperna om det faktiskt ökar antalet individer som väljer att vaccinera sig. Jag tror dock att den frågan minst lika mycket handlar om information och organisation som om egenavgiften.
Men när politiska företrädare utlovar gratis så är det allt som oftast den sämsta formen av politik. För mig känns det som att idéerna om hur man vill utveckla samhället har tagit slut och det som återstår att erbjuda är gratis i en vädjan till enskilda gruppers egoism och enskilda människors plånbok.
Jag hoppas innerligt att vi snart ser slutet på gratis-trenden, för att istället fokusera på de angelägna utvecklingsfrågorna i svensk hälso- och sjukvård.
Jämlik vård
Det är alltid trevligt och intressant att få chansen att vara med och dels delta i debatter, seminarier och symposier under stämman, men kanske framför allt att få chansen att träffa personer från olika delar av det hälso- och sjukvårdsindustriella komplexet. På mässan springer man både på "vanliga" läkare och sjuksköterskor i regionens hälso- och sjukvård men kanske framför allt representanter för olika organisationer, myndigheter, vårdföretagare, läkemedelsindustrin, konsulter med flera. Under en stämma hinner man både träffa gamla bakanta och även knyta nya bekantskaper, vilket alltid är värdefullt för en politiker som vill ha en nätverk av personer som kan förse mig med sina tankar, sina kunskaper och sina idéer utifrån sina perspektiv.
Jämlik vård är en viktigt tema och jag skulle väl egentligen kunna skriva ett hur långt blogginlägg som helst om mina tankar kring detta ämne, men ska försöka begränsa mig till att kort referera till mitt inlägg i samband med torsdagens symposium med titeln "Vård på lika villkor". Det var Läkarförbundet som arrangerade symposiet med dess ordförande Eva Nilsson Bågenholm som moderator och med Lars-Erik Holm, Socialstyrelsen, Göran Stiernstedt, Sveriges kommuner och landsting, Eva Jaktlund, Svensk förening för allmänmedicin, Lars Gelander, Angereds Närsjukhus och mig själv som deltagare. Min socialdemokratiska kollega från Skåne Ingrid Lennerwald var tyvärr sjuk och kunde inte delta.
I diskussionen framförde jag att jämlik vård är en av våra största utmaningar och att vi nu ser ett lite plötsligt uppvaknande bland såväl politiker som profession över de stora skillnaderna i tillgång till vård som ett antal rapporter har kunnat visa på de senaste åren. Vi har under lång tid vetat att det finns stora skillnader i en ojämlikt fördelad hälsa/ohälsa i befolkningen, men är det ändå någonting som vi i svensk sjukvård har trott oss vara duktiga på så är det väl ändå jämlikhet. Men icke. Flera rapporter pekar på stora skillnader i bemötande och behandling beroende på kön, ålder, utbildningsnivå, inkomstnivå, etnisk bakgrund etc.
De socioekonomiska skillnaderna i ohälsa är inte lätta att angripa även om jag tycker att vården gör insatser, men det kommer att ta generationer, om ens möjligt, att utjämna skillnaderna i hälsa. Däremot borde det absolut vara möjligt att faktiskt både bemöta och behandla patienter på ett likartat sätt utifrån diagnos utan hänsyn till kön, ålder och andra socioekonomiska faktorer. De rapporter som kommit de senaste åren måste leda till ett uppvaknande och en professionell debatt om hur vi bemöter och behandlar patienter.
I Allianspartiernas hälso- och sjukvårdsprogram som jag fick vara med och författa förra vintern/våren framförde vi en idé om att vi måste bli ännu bättre på att mäta, följa och premiera sjukvården för i vilket utsträckning vi ger en jämlik vård. En knappt ett år senare har jag blivit tveksam till om det verkligen är rätt väg att gå. Vi ställer redan stora krav på diverse registreringar i vården. Skulle detta krav leda till ännu mer av administrativt arbete i vården så är jag klart tveksam. En väl så framgångsrik väg skulle vara att genomföra fler forskningsstudier och låta de resultaten ligga till grund för diskussioner, eventuell självransakan och förändringar.
I diskussionen framförde jag också kritik mot dem som brukar kritisera att vi når olika vårdresultat vid olika sjukhus och i olika landsting. Det är klart att det är bra med en så jämlik geografisk vård som möjligt, men ett krav på en jämlik nivå får aldrig tillåtas bli en hämsko för utvecklingen. Om det sätts en nationell gemensam eftersträvad nivå på kvaliteten så finns risk att utvecklingen avstannar när den nivån nås och det vore förfärligt.
Avslutningsvis försökte jag också lyfta ett litet internationellt perspektiv på begreppet jämlik vård och i det perspektivet så har vi sannolikt en relativt jämlik vård inom landet och i en global jämförelse har vi tillgång till toppkvalitet på sjukvård jämfört med invånarna i många andra länder. Ska vi i det perspektivet bidra med något för att få en mer internationellt jämlik vård så borde Sverige ta sitt eget ansvar och sluta med att lägga ansvaret på andra länder för sin egen läkarförsörjning. Sverige måste ta sig råd och ansvar att klara av att utbilda de läkare som vi behöver i Sverige.
Det fanns mer som jag sa, och det finns mer att säga om temat Jämlik vård. Om regionens eget kunskapscentrum för jämställd vård (KJV) och om det spännande och unika arbetet som nu håller på att byggas upp i nordöstra Göteborg i form av Angereds Närsjukhus för att bättre kunna möta de stora vårdbehov som finns i området och som långt ifrån alltid har tillgodosetts på ett adekvat sätt.
Fullmäktigerapport (uppdaterad)
Det nya regionfullmäktige sammanträde för första gången "på riktigt" idag. För en månad sedan hade vi ett första konstituerande möte där vi bland annat valde regionfullmäktiges presidie, regionstyrelse och valberedning. Senare idag ska alla andra val förättas. Nya styrelser och nämnder ska utses för viktiga verksamheter inom hälso- och sjukvård, regionutveckling, kultur med mera.
Dagens huvudnummer tycks dock bli kompletteringsbudget för 2011. Budgetdebatterna i fullmäktige har de senaste åren inte innehållit särskilt mycket nerv då alla vetat hur omröstingen till sist slutar när det funnit ett majoritetsstyre i regionen. Nu är det nya förutsättningar och mot slutet av debatten är det väl inte så mycket som tyder på att någon överraskande ska hända. Sjukvårdspartiet har förvånat redan i behandlingen i regionstyrelsen genom att yrka bifall den nya politiska ledningens förslag till budget, och förvånar i dagens debatt genom att de tycks stå fast vid att stödja det av budgetförslagen som ger minst pengar till hälso- och sjukvården av de fem budgetförslag som finns framme. Det är väl tveksamt om det var det som Sjukvårdspartiets väljare hade förväntat sig.
Min egen bedömnng är att den nya politiska ledningen gör ett misstag som inte passar på tillfället att rösta på Folkpartiets budgetförslag som erbjuder en möjlighet till en fräsch början där regionens största verksamheter inom hälso- och sjukvård och kultur får ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheten utifrån realistiska ekonomiska förutsättningar parallellt med att ägaren tillämpar striktare krav på hantering av nämnder och styrelser över- och underskott. Istället väljer den nya politiska ledningen att underfinansiera bland annat hälso- och sjukvården vilket kommer att få till följd att vi inte kommer att få vårdöverenskommelser i tid (vilket i sig är en risk om man vill nå en ekonomisk stabilitet) och det kommer att leda till att ledningen så småningom kommer att hamna i ett läge där underskott på sjukhusen kommer att skrivas av, och man har därmed tappat i förmåga att styra.
En personlig reflektion från min nya oppositionsstol i regionfullmäktige är att det finns en frustration (som jag inte på samma sätt upplevt i majoritetsrollen) över att man med bäst argument kan vinna debatten, men inte lika givet vinna voteringen. Men det är väl en roll som jag får börja vänja mig vid ;-)
TILLÄGG
Strax efter ovanstående blogginlägg postades så beslutade fullmäktige (som förväntat) att bifall förslaget från S, V och MP med instämmande från Sjukvårdspartiet med röstsiffrorna 74 - 39 och med 36 nedlagda röster. Det blev alltså så att alla ledamöter röstade enligt partiboken vilket man väl kan förvänta sig. För egen del så trodde jag faktiskt inte att Sjukvårdspartiet i slutändan skulle helt vända fot i sin inriktning på politiken, men nu vet vi svaret. Det som var viktigt före valet är inte lika viktigt efter valet när man fått en massa poster som belöning.
Gratis på vårdcentralen?
Jag var en av 4-5 som utifrån olika perspektiv fick chansen att ge min syn på styrkor och svagheter i de föreslagna kriterierna som i huvudsak är bra och ligger i linje med de frågor vi redan jobbar med i Västra Götalandsregionen sedan vår egen översyn av cancersjukvården i regionen blev klar 2007.
Var också med på ett intressant rundabordsamtal om KOL-vården och hur den kan utvecklas arrangerat av AstraZeneca med representanter för politik, tjänstemän, profession och brukare. Det var också ett trevligt möte, och det var skönt att inte vara den som behövde presentera något, utan bara få vara med som tyckare.
Tog på kvällen bussen hem från stan och bläddrade lite i tidningen Metro som hade en artikel med rubriken "Snart kan det bli gratis gå till läkare". Regionrådet Sören Kviberg (v) att den nya valtekniska minoritetsledningen vill göra det gratis att gå till läkare på den vårdcentral där man är listad.
Jag blev klart överraskad då politiken i enighet för två år sedan bestämde sig för att avvisa just det förslaget. Jag kan erkänna att det finnas poänger med förslaget - inte minst för att det sannolikt kostar nästan lika mycket att få in patientavgifterna i form av hantering av kontanter med mera, men det finns minst lika starka skäl för att inte införa avgiftsfri sjukvård, och argumentationen från Sören Kviberg haltar betänkligt i artikeln.
Sören säger sig, enligt artikeln, veta att människor av ekonomiska skäl väljer bort att gå till vårdcentralen och istället fylls akutmottagningarna med folk som borde gått till vårdcentralern. Det är möjligt att någon (och jag tror verkligen inte att de är många) väljer att avstå ett läkarbesök för att det kostar 100:-, men varför skulle de istället söka sig till akutmottagningarna där patientavgiften är 300:-. Ja, inte kan det vara av ekonomiska skäl.
Sören Kviberg säger också att de vill testa förslaget på prov vid ett par vårdcentraler under en begränsad tid. Vänsterpartiet brukar i många sammanhang vara det parti som framhåller att de är banérförarna för vård på lika villkor. Då borde också Kviberg veta att det inte går att ha olika patientavgifter till olika delar av primärvården. Vi har samma patienter för alla patienter, fattig som rik, och ett högkostnadsskydd på 900:- för ett år. Det går inte ens på prov att ha olika patientavgifter. Även om det hade varit möjligt att göra det på prov så riskerar en testperiod att leda till stora ändringar av listningen under den perioden och det kan knappast anses som konkurrensneutralt. Antingen får den nya minoritetsledningen föreslå en reform för hela regionen eller inte alls, och jag hoppas framför allt att vi fortsatt ska ha som ambition mellan partierna att vara överrens om förändringar inom VG Primärvård som ju detta handlar om.
Frågan är också hur Sören Kviberg har tänkt att de personer som avstått vård av ekonomiska skäl ska hantera läget om läkaren finner att patienten är i behov av något läkemedel. Ska det också bli gratis, eller finns de ekonomiska problemen i så fall inte längre?
Regionen får cirka en miljard kronor i intäkter från patientavgifterna varje år. Sannolikt står intäkter från vårdcentralerna för åtminstone 100-200 miljoner kronor av den miljarden varje år. Jag måste säga att jag kan se betydligt bättre användingsområden för 100-200 miljoner kronor än på att göra det gratis att gå till vårdcentralen.
Det kan i många fall diskuteras vilken styreffekt som våra patientavgifter egentligen har, inte minst när det går så fort att komma upp i högkostnadsskyddet, men helt avgiftsfri hälso- och sjukvård riskerar snarare att driva på den efterfrågan på sjukvård som vänsterpartiet i andra sammanhang vill motverka. Är det helt avgiftsfritt är riskerna större att fler söker vård "i onödan" än att någon idag avstår vård på grund av en patientavgift på 100 kronor.
Öppna Jämförelser 2010
Med den femte rapporten har det också infunnit sig något av en mättnadskänsla. Nyhetsvärdet är inte riktigt lika högt längre. De relativa förändringarna är relativt små, även om de går åt rätt håll för Västra Götalandsregionen.
Öppna Jämförelser är ett viktigt verktyg för uppföljning och jämförelse, men också som drivkraft för utveckling och förbättring. Därför är det lite trist att jag själv känner en viss mätthetskänsla som liknar den kring regionens egen Verksamhetsanalys vars sjätte rapport presenterades i våras.
Totalt sett är Västra Götalandsregionens faktiska resultat i huvudsak bättre i 2010 års rapport än i förra årets rapport. Inom de flesta områdena blir vi lite bättre år för år. Det blir många andra landsting också varför det inte händer så mycket på den relativa rankingen där de sju bästa landsting/regionerna blir "gröna", de mellersta blir "gula" och de sju sämsta blir "röda". Västra Götalandsregionen kan i princip presentera en normalfördelningskurva där ungefär en fjärdedel är gröna, hälften är gula och en fjärdedel är röda.
Trots att jag både begriper och inser att det inte går att åstadkomma jättelika förändringar från ett år till ett annat så uppstår trots det en viss frustration över att de insatser som vi har börjat vidta inom exempelvis läkemedelsområdet ännu inte ger några egentliga avtryck i Öppna Jämförelser. Å andra sidan så kan vi se både faktiska och relativa förbättringar kring de insatser som vi under några år nu har gjort inom hjärtsjukvården för att förbättra vår kvalitet och våra resultat.
Nu ska jag i lite bättre ordning läsa hela Öppna Jämförelser och fundera över om det inte finns möjligheter att lite mer radikalt angripa några av våra större problemområden för att snabbare nå bättre resultat. Om det får jag återkomma i kommande inlägg.
Den stora utmaningen för Socialstyrelsen och SKL som "äger" Öppna Jämförelser tror jag nu är hur man lyckas bibehålla intresset för produkten och mota bort den mätthetskänsla som jag och även andra känner. En av de åtgärderna kan vara att sträva efter än mer av aktuell data. Hösten 2010 känns det lite sent att få rapport om vilka resultat vi inom vissa parametrar nådde under 2008 eller t o m under 2007.
Vice ordförande och budget
Bland de 32 ärenden som behandlades fanns val av regionstyrelsens utskott, och jag har därför nyss blivit utsedd till hälso- och sjukvårdsutskottets (HSU) vice ordförande. Jag kan här på bloggen erkänna att jag har haft mina funderingar på om jag borde fortsätta i HSU när jag inte längre är ordförande för utskottet. Är det bra för mig och är det bra för utskottet? Efter rätt långa diskussioner med mig själv har jag kommit fram till att det är för roligt, intressant och spännande med hälso- och sjukvårdspolitik för att låta bli att också från en oppositionsroll kunna försöka påverka utvecklingen av regionens hälso- och sjukvård.
Jag tackar därför kollegorna i regionstyrelsen för förtroendet att vara kvar i utskottet, om än i en annan roll än tidigare.
Styrelsen behandlade idag också förslag till kompletteringsbudget för 2011. Jag bloggade om det redan under gårdagen (se nedan), men idag var det alltså beslutsdags och att vi har en ny och lite knepig situation i regionstyrelsen med frånvaro av majoriteter visade sig.
S, MP och V ändrade under sitt gruppmöte sitt budgetförslag och meddelade att de kommer att till behandlingen i regionfullmäktige justera sitt budgetförslag och satsa ytterligare (om jag förstod det rätt) 106,1 miljoner kronor. Om jag fortsatt förstod det rätt kommer huvuddelen av de resurserna att gå till hälso- och sjukvården och minoritetsledningen meddelade i linje med folkpartiets förslag att pengarna skulle riktas mot hälso- och sjukvårdsnämnderna.
Min tolkning av deras förändringar är att de tagit ett halvt steg närmare vårt budgetförslag, men jag bedömer fortsatt att det är ett otillräckligt steg för att lyckas träffa trovärdiga vårdöverenskommelser som säkrar en god vård för 2011, men det är kanske möjligt att det kommer att tas fler steg i rätt riktning under dagarna som återstår fram till fullmäktiges hantering av kompletteringsbudget för 2011.
Anmärkningsvärt var också att Sjukvårdspartiet (SPVG) valde att stödja minoritetsledningens förslag, alltså det förslag som (trots justeringen) innehöll minst pengar till hälso- och sjukvården. Under de 12 år som Sjukvårdspartiet har suttit i regionfullmäktige har de alltid gjort en poäng av att vara det partiet som avsatt mest pengar till hälso- och sjukvården. Nu har partiet för första gången en ordinarie plats i regionstyrelsen, men priset för den platsen tycks vara en ny ekonomiskpolitisk inriktning.
Tilläggsbudget 2011
Morgondagens största/viktigaste ärende är kompletteringsbudget för 2011. Efter att ha varit med och författat alla majoritetsbudgetar sedan år 2000 så har jag ägnat delar av helgen åt att formulera ett alternativt budgetförslag till den valtekniska minoritetsledningens förslag till kompletteringsbudget. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid att försöka tänka och arbeta utifrån ett oppositionsperspektiv. Hur gör man nu? och det blir ju inte helt enkelt att veta hur man ska hantera det när vi i juni stod bakom det budgetbeslut som redan är fattat för 2011. Kan man vända 180 grader från vad man tyckte då?
Min slutsats blev att den budget vi la i juni fortfarande är i grunden är bra. Nya ekonomiska förutsättningar i form av både plus- och minusposter gör det ändå möjligt att lägga fram en tilläggsbudget. Vi har från folkpartiets sida valt att lägga ett alternativt budgetförslag med samma prioriteringar som vi hade gjort om vi fortsatt hade suttit i majoritet. Fördelen med att sitta i opposition är att man nu inte behöver kompromissa med andra partier om dessa prioriteringar utan nu visa vilka poster vi hade drivit om vi fortsatt hade suttit i majoritet.
Det är i huvudsak 2-3 saker som skiljer folkpartiets budgetförslag från förslaget från den valtekniska minoritetsledningen i regionen.
Minoritetsledningen ger hälso- och sjukvårdsutskottet ett tillskott på 100 nya miljoner kronor för att möjliggöra överenskommelser mellan hälso- och sjukvårdsnämnderna och regionens sjukhus. Folkpartiets bedömning är att det är otillräckligt. Regionens sjukhus har ekonomiskt strukturella obalanser som det i början av en ny mandatperiod är utmärkt att lösa, om man samtidigt också vidtar andra åtgärder. Folkpartiet föreslår därför att hälso- och sjukvårdsnämnderna tillförs 350 miljoner kronor för 2011 för att möjliggöra vårdöverenskommelser mellan nämnderna och sjukhusen. Vi säger också att den så kallade överproduktionen vid sjukhusen (vad de producerar útöver beställda vårdvolymer) ska skrivas in i överenskommelserna för 2011 för att på så sätt "rensa bordet" från surdegar. Vi säger dessutom att det utmärkta regelverk för hantering av över- och underskott ska tillämpas striktare än idag där de som gör underskott väldigt lätt får syndernas förlåtelse av ägaren i varje bokslut. Det är med andra ord ett utmärkt tillfälle att göra en omstart.
Den andra punkten där minoritetsledningen och folkpartiet skiljer sig åt i prioriteringar är att minoritetsledningen avsätter 40 miljoner kronor till kollektivtrafiken för att inte höja biljettpriserna 2011. Folkpartiet väljer istället att med de 40 miljonerna ta det första steget på vår aviserade storsatsning på att utveckla forskningen ytterligare i Västra Götaland.
För det tredje skiljer sig de båda budgetförslagen åt på så sätt att minoritetsledningen uppvisar överskott såväl budgetåret 2011 som planåren 2012-2013, medan vi i folkpartiets budgetförslag underbalansera budgeten med 250 miljoner kronor 2011 för att sedan ha lite drygt lika stora överskott för planåren 2012-2013.
Det kommer att bli intressant hur de olika budgetförslagen kommer att hanteras vid morgondagens sammanträde med regionstyrelsen när inget enskilt parti eller någon politisk konstellation har egen majoritet. Ibland kan politik vara dödande tråkigt förutsägbar. Det blir det nog inte i morgon - men till det får jag lov att återkomma.
Värden i vården
Till det seminariet var jag inbjuden som en av tre kommentarorer till en rapport författad av professor Anders Anell med rubriken "Värden i Vården - om målbaserad ersättning i hälso- och sjukvården". Det blev ett mycket trevligt seminarium utifrån en intressant och välskriven rapport av Anders Anell. Min roll var att kommentera rapporten utifrån mitt politikerperspektiv.
Den som hade förväntat sig eller hoppats på en massa svar på hur vi ska arbeta med målbaserade eller målrelaterade (som vi säger hemma hos mig) ersättningar i sjukvården får inga givna svar i rapporten. Däremot erbjuder rapporten en mycket gedigen strukturerad problematisering av målrelaterade ersättningar i sjukvården. Jag har själv gjort resan från att ha varit stor entusiast över mer av målrelaterad ersättning i sjukvården till att se de problem som en målrelaterad ersättning också kan föra med sig i form av suboptimeringar i vården.
Det borde vara självklart att vi ersätter för vilka resultat vi når med våra insatser i sjukvården, inte för insatserna i sig. Målrealterad ersättning borde också kunna vara en viktig drivkraft för fortsatt kvalitetsutveckling, men kan likväl bli en återhållande kraft för utveckling om målen för att få ersättningen sätts för lågt.
Anell har en viktig poäng (och som forskare kanske också ett egenintresse) i att vi i allt för liten utsträckning genomför studier och bedriver forskning kring de förändringar vi gör i sjukvårdens ersättningssystem i allmänhet och kring införande av nya målrelaterade modeller i synnerhet. På den punkten kan jag också känna viss självkritik i att vi gjort många saker utan att riktigt ha en plan för uppföljning och utvärdering av vilka effekter vi nått.
Jag är fortsatt övertygad om det riktiga i att utveckla målrelaterade ersättningar i sjukvården, men vi behöver få fler och med kvalificerade indikatorer att styra mot och vi behöver vara varsamma i hur vi utvecklar målrelaterade ersättningar och det arbetet kommer Anders Anells ESO-rapport att vara en viktig lärobok i vad vi som jobbar med dessa frågor för tänka på och reflekterar över innan vi rusar på med mer av målrelaterade ersättningar.
Min slutpoäng vid gårdagens seminarium blir min slutpoäng i detta inlägg och utgörs av slutpoängen i hela rapporten - den sista meningen i hela rapporten på sidan 158:
”Utan målbaserad ersättning kan man vara säker på att fel enheter belönas eftersom alla enheter får samma ersättning oavsett måluppfyllelse.”
Ska HSU avskaffas?
Idag har den nya valtekniska minoritets-ledningen i Västra Götalandsregionen presenterat politiska riktlinjer för den kommande mandatperioden. Tillsammans med ett 15-sidigt politiskt inriktningsdokument presenteras också fördelningen av vissa strategiska ordförandeposter för valkartellen S-V-MP och Sjukvårdspartiet (SPVG).
Som avgången ordförande för regionstyrelsens hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) var jag naturligt nyfiken på vilket av de fyra partierna som skulle tillsätta ordförandeposten i hälso- och sjukvårdsutskottet. I det dokument som den valtekniska minoritets-ledningen presenterade saknades dock uppgiften om vilket parti som skulle få förtroende att leda HSU. I dokumentet får vi reda på att S ska leda Ägarutskottet och att V ska leda Personalutskottet, men vem ska leda HSU?
Tänker sig den valtekniska minoritets-ledningen att avskaffa HSU? Eller är det Sjukvårdspartiet som inte fått några andra ordförandeposter i partiernas överenskommelse som ska få ordförandeskapet i HSU, men att det presenteras separat av dem? Eller är det så att den valtekniska minoritets-ledningen inte kan komma överens om vilket av de fyra partierna som ska tillsätta en av regionens strategiskt viktigaste poster?
I övrigt kan jag notera det lite förvånande att den valtekniska minoritets-ledningen valt att tilldela ordförandeskapet för Regionutvecklingsnämnden till Miljöpartiet. Jag skulle tro att inget av fullmäktiges partier har fler och mer avvikande åsikter i frågor om regional utveckling än alla andra partier än just Miljöpartiet. Nämndens uppgift är att främja tillväxt och regional utveckling, och en särskilt strategisk uppgift är infrastrukturfrågorna.
I samband med det nyvalda fullmäktiges första sammanträde var Miljöpartiets ledamöter placerade på bänkraden bakom min liberala grupp. När Sverigedemokraternas gruppledare Patric Ehn från talarstolen i ett ärende ställde den retoriska frågan "Hur skulle fullmäktige reagera om det i ett strategiskt regiondokument stod att Miljöpartiet är ett tillväxtfientligt parti?" hördes det flera röster från bänkraden bakom mig säga "Men det är vi ju".
Om inte annat så ser det ut att kunna bli en intressant mandatperiod. Om det kommer att bli en bra mandatperiod för regionens utveckling känner jag mig dock tveksam till.
