Stimulanspaket
Regeringen har under fredagens förmiddag presenterat ett stimulanspaket för att möta lågkonjunkturen med åtgärder inom sysselsättning, utbildning och infrastruktur. Sysselsättningspaketet handlar om insatser för att möta en förväntad ökad arbetslöshet, men också om att förhindra arbetslöshet inom byggsektorn genom införande av ROT-avdrag.
Den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer att minska, det för sjukvårdssektorn viktiga, skatteunderlaget som bestämmer våra möjligheter att finansiera verksamheten framöver. Det som skiljer sjukvården från stora delar av den privata sektorn är att efterfrågan på våra tjänster inte minskar i en lågkonjunktur - utan snarare ökar på grund av ökad ohälsa i spåren av arbetslösheten. Detta beror i sin tur till del på att graden av egenfinansiering av sjukvårdens tjänster är marginell eller obefintlig, men det beror också på att sjukvården i grunden är behovsstyrd och inte efterfrågestyrd.
Jag hade inte förväntat mig men möjligen hoppats på att dagens stimulanspaket också skulle innehålla åtgärder för bland annat sjukvårdssektorn skulle kunna förhindra minskningar av verksamheten till följd av ett minskande skatteunderlag. Sjukvården, likt övrig offentlig sektor, har en egen hemläxa att göra i form av kvalitetsutvecklingsarbete för att kunna minska kostnaderna utan att det får konsekvenser för patienterna. Min bedömning är dock att det inte är någon "quick fix" utan ett långsiktigt arbete för att möta framtida utmaningar inom medicinteknisk utveckling, demografisk utveckling med mera.
Jag gillar i grunden inte att ställa mig och tigga om resurser till "min" sektor, men alternativet till att hjälpa landsting och regioner att överbrygga denna lågkonjunktur börjar vi redan se i ett flertal landsting. Svaret har blivit ytterligare skattehöjningar vilket knappast kan sägas vara eftersträvansvärt ur regeringens perspektiv då utrymmet för den privata konsumtionen minskar. Regeringen borde ta ett tankevarv till och fundera på om inte det ekonomiska läget i nationen och i världen också borde leda till ett stimulanspaket till den offentliga sektorn för att förhindra skattehöjningar och/eller nedskärningar i verksamheterna.
Det skulle rent av vara spännande att koppla ett stimulanspaket till den offentliga sektorn med krav på motprestationer i form av kvalitetsutvecklingsarbete och verksamhetsutvecklingsarbete som gör de offentliga verksamheterna mer effektiva i att erbjuda service till sina invånare. Det skapar också en grund för en mer långsiktigt hållbar balans i verksamhet och ekonomi.
Den lågkonjunktur som vi nu befinner oss i kommer att minska, det för sjukvårdssektorn viktiga, skatteunderlaget som bestämmer våra möjligheter att finansiera verksamheten framöver. Det som skiljer sjukvården från stora delar av den privata sektorn är att efterfrågan på våra tjänster inte minskar i en lågkonjunktur - utan snarare ökar på grund av ökad ohälsa i spåren av arbetslösheten. Detta beror i sin tur till del på att graden av egenfinansiering av sjukvårdens tjänster är marginell eller obefintlig, men det beror också på att sjukvården i grunden är behovsstyrd och inte efterfrågestyrd.
Jag hade inte förväntat mig men möjligen hoppats på att dagens stimulanspaket också skulle innehålla åtgärder för bland annat sjukvårdssektorn skulle kunna förhindra minskningar av verksamheten till följd av ett minskande skatteunderlag. Sjukvården, likt övrig offentlig sektor, har en egen hemläxa att göra i form av kvalitetsutvecklingsarbete för att kunna minska kostnaderna utan att det får konsekvenser för patienterna. Min bedömning är dock att det inte är någon "quick fix" utan ett långsiktigt arbete för att möta framtida utmaningar inom medicinteknisk utveckling, demografisk utveckling med mera.
Jag gillar i grunden inte att ställa mig och tigga om resurser till "min" sektor, men alternativet till att hjälpa landsting och regioner att överbrygga denna lågkonjunktur börjar vi redan se i ett flertal landsting. Svaret har blivit ytterligare skattehöjningar vilket knappast kan sägas vara eftersträvansvärt ur regeringens perspektiv då utrymmet för den privata konsumtionen minskar. Regeringen borde ta ett tankevarv till och fundera på om inte det ekonomiska läget i nationen och i världen också borde leda till ett stimulanspaket till den offentliga sektorn för att förhindra skattehöjningar och/eller nedskärningar i verksamheterna.
Det skulle rent av vara spännande att koppla ett stimulanspaket till den offentliga sektorn med krav på motprestationer i form av kvalitetsutvecklingsarbete och verksamhetsutvecklingsarbete som gör de offentliga verksamheterna mer effektiva i att erbjuda service till sina invånare. Det skapar också en grund för en mer långsiktigt hållbar balans i verksamhet och ekonomi.
Sjuksköterskeutbildningen
Tisdagen har åter bjudit på en dags studsande upp och ner från talarstolen i regionfullmäktige, men dagen har också erbjudit möjligheter till ett blogginlägg på förmiddagen om patientavgifter och nu ytterligare ett inlägg. Denna gång om den omskakande uppgiften att Högskoleverket haft orken och kraften att underkänna sjuksköterskeutbildningen vid tre lärosäten som kommer att mista sin examensrätt.
Ett av de lärosäten som mister examensrätten är högskolan i Skövde. Det kommer att beröra Västra Götalandsregionens förmåga att försörja oss med nyutbildade sjuksköterskor om de inte lyckas återskaffa examensrätten. I ett kortare ettårigt perspektiv är det kanske inte en katastrof för försörjningen av sjuksköterkor, utmaningen ligger snarast i för högskolan i Skövde att inte tappa kompetens på lärarsidan så att de förhindras att återuppta sitt utbildningsprogram. I ett regionperspektiv riskerar det också att få återverkningar för hela högskolan i Skövde där sjuksköterskeutbildningen är en av de större utbildningarna.
I perspektivet bad-will av att få sin examensrätt indragen är den om möjligt ännu större för de andra två enheterna som blivit av med sin examensrätt, nämnligen Uppsala universitet och Karolinska Institutet - två av Sveriges främsta och internationellt sett kända universitet.
Jag tror kanske inte att det allra sista ordet är sagt i denna diskussion, men jag tycker att Högskoleverket är modigt och att det är riktigt och viktigt att de markerar behovet av såväl kvalitet som ordning och struktur på utbildningarna. Sverige behöver generellt höja kvaliteten på utbildningsväsendet - allt från grundskolan och gymnasieskolan över till högskole- och universitetsnivån.
Ett av de lärosäten som mister examensrätten är högskolan i Skövde. Det kommer att beröra Västra Götalandsregionens förmåga att försörja oss med nyutbildade sjuksköterskor om de inte lyckas återskaffa examensrätten. I ett kortare ettårigt perspektiv är det kanske inte en katastrof för försörjningen av sjuksköterkor, utmaningen ligger snarast i för högskolan i Skövde att inte tappa kompetens på lärarsidan så att de förhindras att återuppta sitt utbildningsprogram. I ett regionperspektiv riskerar det också att få återverkningar för hela högskolan i Skövde där sjuksköterskeutbildningen är en av de större utbildningarna.
I perspektivet bad-will av att få sin examensrätt indragen är den om möjligt ännu större för de andra två enheterna som blivit av med sin examensrätt, nämnligen Uppsala universitet och Karolinska Institutet - två av Sveriges främsta och internationellt sett kända universitet.
Jag tror kanske inte att det allra sista ordet är sagt i denna diskussion, men jag tycker att Högskoleverket är modigt och att det är riktigt och viktigt att de markerar behovet av såväl kvalitet som ordning och struktur på utbildningarna. Sverige behöver generellt höja kvaliteten på utbildningsväsendet - allt från grundskolan och gymnasieskolan över till högskole- och universitetsnivån.
Patientavgifter
Under den senaste veckan har det kommit information om att patientavgifterna kommer att höjas i ett stort antal landsting från och med nästa år. Den troliga bakgrunden är i de allra flesta fall den kärvare ekonomiska utvecklingen och där en höjning av patientavgifterna förväntas ge ett litet bidrag till att klara av en oförändrad verksamhet och budgetbalans.
Det är väl viktigt att påpeka att en höjning av patientavgifterna i bästa fall är just ett litet bidrag. I Västra Götalandsregionen utgör intäkterna av patientavgifter mindre än 3% av våra sammanlagda intäkter, och en höjning av våra avgifter eller något annat landstings avgifter ger ingen märkbar effekt på denna intäkt till följd av det högkostnadsskydd om 900 kronor för en 12-månadersperiod som finns.
När P1-morgon på Sveriges Radio rapporterade om de höjda patientavgifterna i ett antal landsting nämndes inte högkostnadsskyddet med ett ord när det rapporterades om hur patienterna skulle komma att "drabbas".
Syftet med patientavgifterna är i första hand inte heller en ekonomisk intäktskälla utan tänka att utgöra ett visst styrmedel för att undanhålla omotiverad vård och för att styra mot rätt vårdnivå. Konstruktionen med ett högkostnadsskydd är i grunden genial då den som har ett stort behov av hälso- och sjukvård inte ska drabbas på ett orimligtvis av höga personliga kostnader.
I mer än tio år har högkostnadsskyddet för öppen hälso- och sjukvård varit oförändrad på 900 kronor. För regioner och landsting innebär det oförändrade storleken på högkostnadsskyddet att våra möjligheter att styra minskar när det i de flesta fall räcker med tre läkarbesök vid sjukhusen för att slå i taket i högkostnadsskyddet. I dagens penningvärde motsvarar högkostnadsskyddet på 900 kronor inte mer än 500 kronor jämfört med när nivån sattes.
Högkostnadsskyddet är generöst och det ska också vara generöst, men det är också frågan om hur stor andel av köpkraften som vi anser det är angeläget att rikta mot hälso- och sjukvård. Vore det orimligt att det höjdes med någon eller ett par hundralappar. En höjning av högkostnadsskyddet med t ex 300 kronor till 1 200 kronor skulle innebära en intäktsförstärkning på ca 100 miljoner kronor i Västra Götalandsregionen, vilket fortfarande skulle vara ett litet bidrag men inte oviktigt för hälso- och sjukvården.
Nivån på högkostnadsskyddet har blivit närmast helig. Ingen majoritet i riksdagen har vågat förändra nivån, vilket successivt har minskat regioner och landstings möjlighet att finansiera den hälso- och sjukvård som alla anser behöver mer pengar inte mindre.
Om 900 kronor var en rimlig nivå i mitten av 90-talet så vore inte 1 200 kronor en orimlig nivå i slutet av 00-talet.
Det är väl viktigt att påpeka att en höjning av patientavgifterna i bästa fall är just ett litet bidrag. I Västra Götalandsregionen utgör intäkterna av patientavgifter mindre än 3% av våra sammanlagda intäkter, och en höjning av våra avgifter eller något annat landstings avgifter ger ingen märkbar effekt på denna intäkt till följd av det högkostnadsskydd om 900 kronor för en 12-månadersperiod som finns.
När P1-morgon på Sveriges Radio rapporterade om de höjda patientavgifterna i ett antal landsting nämndes inte högkostnadsskyddet med ett ord när det rapporterades om hur patienterna skulle komma att "drabbas".
Syftet med patientavgifterna är i första hand inte heller en ekonomisk intäktskälla utan tänka att utgöra ett visst styrmedel för att undanhålla omotiverad vård och för att styra mot rätt vårdnivå. Konstruktionen med ett högkostnadsskydd är i grunden genial då den som har ett stort behov av hälso- och sjukvård inte ska drabbas på ett orimligtvis av höga personliga kostnader.
I mer än tio år har högkostnadsskyddet för öppen hälso- och sjukvård varit oförändrad på 900 kronor. För regioner och landsting innebär det oförändrade storleken på högkostnadsskyddet att våra möjligheter att styra minskar när det i de flesta fall räcker med tre läkarbesök vid sjukhusen för att slå i taket i högkostnadsskyddet. I dagens penningvärde motsvarar högkostnadsskyddet på 900 kronor inte mer än 500 kronor jämfört med när nivån sattes.
Högkostnadsskyddet är generöst och det ska också vara generöst, men det är också frågan om hur stor andel av köpkraften som vi anser det är angeläget att rikta mot hälso- och sjukvård. Vore det orimligt att det höjdes med någon eller ett par hundralappar. En höjning av högkostnadsskyddet med t ex 300 kronor till 1 200 kronor skulle innebära en intäktsförstärkning på ca 100 miljoner kronor i Västra Götalandsregionen, vilket fortfarande skulle vara ett litet bidrag men inte oviktigt för hälso- och sjukvården.
Nivån på högkostnadsskyddet har blivit närmast helig. Ingen majoritet i riksdagen har vågat förändra nivån, vilket successivt har minskat regioner och landstings möjlighet att finansiera den hälso- och sjukvård som alla anser behöver mer pengar inte mindre.
Om 900 kronor var en rimlig nivå i mitten av 90-talet så vore inte 1 200 kronor en orimlig nivå i slutet av 00-talet.
Silver- och bronsmedalj
I dagarna har uppföljning av tillgänglighetstider till primärvården publicerats av Sveriges kommuner och landsting (SKL) från den halvårsvisa uppföljningen av regioner och landstings tillgänglighet vad avser telefontillgänglighet (vårdgarantins noll dagar) och tid till läkarbesök (vårdgarantins sju dagar). De siffror som publiceras avser måluppfyllelsegrad.
Det är glädjande att notera att Västra Götalandsregionen fortsätta att ligga i topp bland regioner och landsting och erövrar denna gång en silvermedalj i kategorin väntetid till läkarbesök och en bronsmedalj i kategorin telefontillgänglighet.
Redovisning av resultaten för de främsta regionerna och landstingen, samt en jämförelse med våra stora vänner som vi ofta jämför oss med - Skåne och Stockholm, följer nedan;
Andel besvarade samtal vid telefon för rådgivning och/eller tidsbeställning vid vårdcentral/motsvarande under normala öppettider.
Kronoberg 97%
Gävleborg 97%
Västra Götaland 96% (+3% jämfört med i våras)
Kalmar 96%
Norrbotten 96%
------
RIKET 86%
Skåne 80%
Stockholm deltog ej i mätningen
Andel patienter som fick komma på besök inom 7 dagar hos allmänläkare per vårdcentral/ motsvarande.
Halland 97%
Västra Götaland 94% (+1% jämfört med i våras)
Kalmar 94%
------
Stockholm 92%
RIKET 90%
Skåne 86%
Bryter man ned dessa siffror inom respektive primärvårdsområde i Västra Götalandsregionen så ligger samtliga primärvårdsområden på eller över rikssnittet vad gäller tillgänglighet till såväl "nollan" som "sjuan", med Skaraborg och Södra Bohuslän som bäst som bäst på telefontillgänglighet och Fyrbodal och Södra Bohuslän som bäst på läkarbesök inom sju dagar.
Det är oerhört glädjande att den positiva utvecklingen i regionens primärvård fortsätter. Det enda som jag beklagar idag är att vi endast får dessa uppföljningar två gånger om året jämfört med de vårdgarantiuppföljningar vi har på sjukhusen som görs varje månad under året.
Siffrorna visar också att vi i flera stycken har ett gott utgångsläge inför genomförandet av VG Primärvård och visar också på vikten av att i det genomförandet se till att behålla det som fungerar bra i regionens primärvård.
Fullmäktige i Värmland
Tisdag - onsdag har landstingsfullmäktige i Värmland haft sammanträde och fattat beslut i en rad ärenden. Ett av besluten var att uppdra till Region Värmland (ett kommunalförbund för landstinget och kommunerna i Värmland) och landstingsstyrelsen att inleda förhandlingar med Västra Götalandsregionen för att bilda en gemensam region från och med 2011.
Det är onekligen snabba ryck just nu i regionfrågan från Värmlands sida. När jag besökte Värmland för en dryg månad sedan var nog åsikten från de flera att Värmland knappast kunde eller ville skynda på processen med en gemensam regionbildning redan efter nästa val.
En sådan ansökan från Värmland måste behandlas med respekt, även om jag inte hoppar jämfota av glädje inför tanken på att nästan dubblera Västra Götalandsregionens geografiska yta och öka invånarantalet med knappa 20%. Respekt också till Värmland för viljan och insikten om att regioner snarare är framtiden än ett mindre och sårbart landsting.
Ur ett egoistiskt perspektiv skulle det enklaste vara att säga nej till Värmlands propåer och själva ägna tid och kraft till att ytterligare utveckla den region som vi redan idag utgör. Vi som idag bor i Västra Götaland har fått, i mitt tycke, förmånen att bilda en gemensam region. Inför det tycker jag att vi ska ha en öppen hållning inför dem som söker och önskar ett framtida samarbete med oss.
Möjligen har landstingsfullmäktige i Värmland vid samma fullmäktigemöte också beslutat i en fråga som kan bli det största hindret för en gemensam region mellan Värmland och Västra Götaland, nämnligen beslutet om att höja skatten med 25 öre från och med nästa år.
I diskussionerna om Värmland och Västra Götaland har vi hitills kunnat konstatera att vi haft jämbördiga skattenivåer - 10,45 i Västra Götaland och 10,50 i Värmland har inte kännts som ett oöverstigligt hinder för en samordning av skattenivå i en gemensam region.
Med en höjning av skatten med 25 öre så ställs frågan om vilken en eventuellt framtida skattenivå bör vara, den högre eller den lägre? Jag är klart tveksam till om det finns en acceptans från Västra Götalandsregionens skattebetalare att höja skatten ytterligare 25 öre för samordning med Värmland. Ska vi till den proplematiken lägga att Värmland redan idag har en kostnad för hälso- och sjukvården som ligger 1 000 kronor högre per invånare än i Västra Götalandsregionen så skulle en gemensam region med en rättvis tilldelning av resurserna mellan de olika regiondelarna innebär att man i Värmlands hälso- och sjukvård ska minska kostnaderna med ca 135 miljoner kronor för skattebortfallet (Västra Götalands nivå) och ytterligare ca 250 miljoner kronor för det högre kostnadsläge för sjukvården som de har. Det skulle innebära närmare 400 miljoner kronor mindre till den värmländska sjukvården och jag är inte helt säker på att skulle kännas helt attraktivt sett ur ett värmlänskt politiskt perspektiv.
Jag vill avslutningsvis lämna en reservation till ovanstående sifferuppgifter (förutom den om skattehöjningens effekter i Värmland) då dessa siffror endast bygger på en översiktlig jämförelse av siffrorna landstinget och i regionen. Det kan finnas såväl jämförelsestörande poster i dessa siffror som andra osäkerheter. Faktum kvarstår dock att det andra beslutet kraftigt försvårade genomförandet av det första enligt min analys.
Det är onekligen snabba ryck just nu i regionfrågan från Värmlands sida. När jag besökte Värmland för en dryg månad sedan var nog åsikten från de flera att Värmland knappast kunde eller ville skynda på processen med en gemensam regionbildning redan efter nästa val.
En sådan ansökan från Värmland måste behandlas med respekt, även om jag inte hoppar jämfota av glädje inför tanken på att nästan dubblera Västra Götalandsregionens geografiska yta och öka invånarantalet med knappa 20%. Respekt också till Värmland för viljan och insikten om att regioner snarare är framtiden än ett mindre och sårbart landsting.
Ur ett egoistiskt perspektiv skulle det enklaste vara att säga nej till Värmlands propåer och själva ägna tid och kraft till att ytterligare utveckla den region som vi redan idag utgör. Vi som idag bor i Västra Götaland har fått, i mitt tycke, förmånen att bilda en gemensam region. Inför det tycker jag att vi ska ha en öppen hållning inför dem som söker och önskar ett framtida samarbete med oss.
Möjligen har landstingsfullmäktige i Värmland vid samma fullmäktigemöte också beslutat i en fråga som kan bli det största hindret för en gemensam region mellan Värmland och Västra Götaland, nämnligen beslutet om att höja skatten med 25 öre från och med nästa år.
I diskussionerna om Värmland och Västra Götaland har vi hitills kunnat konstatera att vi haft jämbördiga skattenivåer - 10,45 i Västra Götaland och 10,50 i Värmland har inte kännts som ett oöverstigligt hinder för en samordning av skattenivå i en gemensam region.
Med en höjning av skatten med 25 öre så ställs frågan om vilken en eventuellt framtida skattenivå bör vara, den högre eller den lägre? Jag är klart tveksam till om det finns en acceptans från Västra Götalandsregionens skattebetalare att höja skatten ytterligare 25 öre för samordning med Värmland. Ska vi till den proplematiken lägga att Värmland redan idag har en kostnad för hälso- och sjukvården som ligger 1 000 kronor högre per invånare än i Västra Götalandsregionen så skulle en gemensam region med en rättvis tilldelning av resurserna mellan de olika regiondelarna innebär att man i Värmlands hälso- och sjukvård ska minska kostnaderna med ca 135 miljoner kronor för skattebortfallet (Västra Götalands nivå) och ytterligare ca 250 miljoner kronor för det högre kostnadsläge för sjukvården som de har. Det skulle innebära närmare 400 miljoner kronor mindre till den värmländska sjukvården och jag är inte helt säker på att skulle kännas helt attraktivt sett ur ett värmlänskt politiskt perspektiv.
Jag vill avslutningsvis lämna en reservation till ovanstående sifferuppgifter (förutom den om skattehöjningens effekter i Värmland) då dessa siffror endast bygger på en översiktlig jämförelse av siffrorna landstinget och i regionen. Det kan finnas såväl jämförelsestörande poster i dessa siffror som andra osäkerheter. Faktum kvarstår dock att det andra beslutet kraftigt försvårade genomförandet av det första enligt min analys.
Registercentrum
Jag har just ett häktiskt halvtannat dygn bakom mig. Tisdagen bjöd på tidig resa till Strassborug (förlåt, Vänersborg ska det ju vara) som vanligt på tisdagarna. Denna gång hade vi en heldag med ordföranden i hälso- och sjukvårdens nämnder och styrelser. Flera bra föredragningar och diskussioner blev det, och just dessa träffar är viktiga för att vi som politiker ska kunna skapa oss en gemensam bild och en gemensam inriktning kring aktuella utvecklingsfrågor.
Snabb promenad genom Vänersborg från Residenset till Regionens Hus och årets "förhör" med revisionen följdes av ett långt och bra möte med den politiska styrgruppen för VG Primärvård. Det mötet blev längre än vad vi alla förväntade oss och själv kom jag hem strax efter midnatt för att påbörja förberedelserna för onsdagens aktiviteter, vilket bland annat innebar att göra i ordning en presentation inför ett symposium om innovationer och entreprenörskap vid den medicinska riksstämman på eftermiddagen.
Innan jag kunde glida över till Svenska Mässan och årets Riksstämma så hann vi med ett sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) som för dagen var förlagt till Göteborg. Dagens viktigaste beslut var utskottets beslut om att bilda ett registercentrum. När jag för en journalist försökte förklara att detta var dagens höjdare på HSU och denne inte riktigt begrep min entusiasm över detta så insåg jag att vi ibland lever i lite olika världar. För hade jag tänkt efter lite så hade jag insett att bildande av ett registercentrum aldrig kommer att toppa några löpsedlar och knappt är värt en liten notis.
När jag för ett knappt år sedan startade denna blogg så skrev jag att jag hoppades att 2008 skulle sätta fokus på kvalitets- och verksamhetsutvecklingsfrågorna. Dagens beslut om ett registercentrum är ett litet men viktigt steg på den vägen.
I ett registercentrum samlas kompetensen och administrationen kring de kvalitetsregister som Västra Götalandsregionen är värd för. Nationella diabetesregistret och Nationella höftprotesregistret är två av landets äldsta och mest omfattande register som regionen har värdskapet för. Med registercentrum kan vi samla kraft och kompetens för att vidareutveckla registren och stödja uppbyggandet av nya register. Regionen har också ansökt om att få bli värd för portalen om nationella kvalitetsregister inom psykiatrin. Beslut om detta väntas inom ett par veckor. Ett positivt besked där skulle onekligen stärka regionens position en ledande kunskapsregionen inom registerutveckling.
Registren är oerhört viktiga om vi successivt ska kunna höja kvaliteten i hälso- och sjukvården. Förvånande nog finns fortfarande ett visst professionellt motstånd mot register och öppna redovisningar. Soffia Gudbjörnsdottir som är ansvarig för det nationella diabetesregistret hade en lysande presentation vid dagens HSU kring både vikten och nyttan med registren för att få en högre måluppfyllelse och därmed bättre och säkrare vård, men också en dräpande beskrivning av registrens belackare.
Det är min innerliga förhoppning att dagens beslut om ett registercentrum i Västra Götalandsregionen ska kunna bidra till att vi får än mer data att följa upp, styra mot och ersätta på för att ytterligare kunna förbättra kvaliteten i vården - och det hoppas jag att det kan vara värt att skriva om också i tidningarna.
Snabb promenad genom Vänersborg från Residenset till Regionens Hus och årets "förhör" med revisionen följdes av ett långt och bra möte med den politiska styrgruppen för VG Primärvård. Det mötet blev längre än vad vi alla förväntade oss och själv kom jag hem strax efter midnatt för att påbörja förberedelserna för onsdagens aktiviteter, vilket bland annat innebar att göra i ordning en presentation inför ett symposium om innovationer och entreprenörskap vid den medicinska riksstämman på eftermiddagen.
Innan jag kunde glida över till Svenska Mässan och årets Riksstämma så hann vi med ett sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) som för dagen var förlagt till Göteborg. Dagens viktigaste beslut var utskottets beslut om att bilda ett registercentrum. När jag för en journalist försökte förklara att detta var dagens höjdare på HSU och denne inte riktigt begrep min entusiasm över detta så insåg jag att vi ibland lever i lite olika världar. För hade jag tänkt efter lite så hade jag insett att bildande av ett registercentrum aldrig kommer att toppa några löpsedlar och knappt är värt en liten notis.
När jag för ett knappt år sedan startade denna blogg så skrev jag att jag hoppades att 2008 skulle sätta fokus på kvalitets- och verksamhetsutvecklingsfrågorna. Dagens beslut om ett registercentrum är ett litet men viktigt steg på den vägen.
I ett registercentrum samlas kompetensen och administrationen kring de kvalitetsregister som Västra Götalandsregionen är värd för. Nationella diabetesregistret och Nationella höftprotesregistret är två av landets äldsta och mest omfattande register som regionen har värdskapet för. Med registercentrum kan vi samla kraft och kompetens för att vidareutveckla registren och stödja uppbyggandet av nya register. Regionen har också ansökt om att få bli värd för portalen om nationella kvalitetsregister inom psykiatrin. Beslut om detta väntas inom ett par veckor. Ett positivt besked där skulle onekligen stärka regionens position en ledande kunskapsregionen inom registerutveckling.
Registren är oerhört viktiga om vi successivt ska kunna höja kvaliteten i hälso- och sjukvården. Förvånande nog finns fortfarande ett visst professionellt motstånd mot register och öppna redovisningar. Soffia Gudbjörnsdottir som är ansvarig för det nationella diabetesregistret hade en lysande presentation vid dagens HSU kring både vikten och nyttan med registren för att få en högre måluppfyllelse och därmed bättre och säkrare vård, men också en dräpande beskrivning av registrens belackare.
Det är min innerliga förhoppning att dagens beslut om ett registercentrum i Västra Götalandsregionen ska kunna bidra till att vi får än mer data att följa upp, styra mot och ersätta på för att ytterligare kunna förbättra kvaliteten i vården - och det hoppas jag att det kan vara värt att skriva om också i tidningarna.
Äntligen besked!
Så kom då till sist beskedet från Socialstyrelsen om att vaccination mot humant pappilomvirus (HPV) ska införas i det allmänna barnvaccinationsprogrammet genom att vaccinationer ska erbjudas alla flickor i årskurs 5 och 6. Den trogna läsaren av denna blogg har ett flertal gånger kunnat läsa om min skeptiska inställning till en allmän vaccination mot HPV. Trots det så är jag glad idag för att Socialstyrelsen äntligen har satt ner foten och bestämt sig för hur man önskar ha det framöver. Hela HPV-vaccinationsfrågan har blivit hängande i luften från att Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) för snart 18 månader sedan beslutade om subvention av vaccinet till flickor 13-17 år. Detta har i sig varit en ohållbar situation som riskerar att leda till ojämlik vård där plånboken får betydelse för om man kan vaccinera sig eller inte.
Utredningar, SBU-utlåtanden, remisser, betänketid med mera har gjort att många verksamhetsföreträdare och politiker har känt en frustration över att inte kunna ge några klara besked om hur frågan ska hanteras i verksamheten.
Är jag då missnöjd idag när min skeptiska inställning inte vunnit gehör hos Socialstyrelsen? Nej. Jag är inte principiellt emot en generell vaccination mot HPV. Det min kritik har handlat om är främst att en allmän vaccination troligen kommer att kosta 300-400 miljoner kronor årligen enligt Sveriges kommuner och landsting. Samtidigt beräknas vaccineringen endast ge ca tvåtredjedels skydd mot smitta av HPV. Min fråga är om inte dessa pengar hade kunnat användas mer effektivt inom någon annan del av hälso- och sjukvården.
Om den statliga myndigheten nu uppenbarligen gör bedömningen att det är väl investerade pengar så förutsätter jag att staten också tar sitt finansieringsansvar och kompenserar kommunerna som blir den instans som får ansvaret för vaccinationerna inom skolhälsovården.
Dagens klargörande från Socialstyrelsen är välkommet då vi kanske kan bli av med denna "surdeg" - eller kanske ändå inte.
Redan samma eftermiddag som beskedet från Socialstyrelsen kom så startar debatten om så kallad catch-up. Hur gör landstingen fram till 1 januari 2010 när de allmänna vaccinationerna startar? Vad händer med dem som är i åldern 14-17 år? Ilija Batljan (s) i Nynäshamn har startat den debatten och jag är säker på att den frågan snart också kommer att hamna på mitt bord i Västra Götalandsregionen.
Utredningar, SBU-utlåtanden, remisser, betänketid med mera har gjort att många verksamhetsföreträdare och politiker har känt en frustration över att inte kunna ge några klara besked om hur frågan ska hanteras i verksamheten.
Är jag då missnöjd idag när min skeptiska inställning inte vunnit gehör hos Socialstyrelsen? Nej. Jag är inte principiellt emot en generell vaccination mot HPV. Det min kritik har handlat om är främst att en allmän vaccination troligen kommer att kosta 300-400 miljoner kronor årligen enligt Sveriges kommuner och landsting. Samtidigt beräknas vaccineringen endast ge ca tvåtredjedels skydd mot smitta av HPV. Min fråga är om inte dessa pengar hade kunnat användas mer effektivt inom någon annan del av hälso- och sjukvården.
Om den statliga myndigheten nu uppenbarligen gör bedömningen att det är väl investerade pengar så förutsätter jag att staten också tar sitt finansieringsansvar och kompenserar kommunerna som blir den instans som får ansvaret för vaccinationerna inom skolhälsovården.
Dagens klargörande från Socialstyrelsen är välkommet då vi kanske kan bli av med denna "surdeg" - eller kanske ändå inte.
Redan samma eftermiddag som beskedet från Socialstyrelsen kom så startar debatten om så kallad catch-up. Hur gör landstingen fram till 1 januari 2010 när de allmänna vaccinationerna startar? Vad händer med dem som är i åldern 14-17 år? Ilija Batljan (s) i Nynäshamn har startat den debatten och jag är säker på att den frågan snart också kommer att hamna på mitt bord i Västra Götalandsregionen.
Sjukvård eller jordbruk?
På vägen hem från dagens ordförandekonferens för de medicinska sektorsråden fick jag höra på radion om den senaste uppgörelsen om EU:s jordbrukspolitik som för all del till viss del innebär en omställning från jordbruksstöd till miljöstöd, men återigen förvånas jag när jag hör siffran över kostnaderna för EU:s jordbrukssubventioner - 500 miljarder kronor. Det motsvarar ca 1 000 kronor per EU-medborgare.
Jag kan inte låta bli att, i dessa ekonomiska tider, fundera över hur mycket bättre det hade varit om de pengarna tillföll hälso- och sjukvården eller forskningen eller något annat mer samhällsnyttigt än att hålla jordbruket under armarna och dessutom bidra till att stänga ute exportmöjligheter från länder utanför EU.
I gårdagens nummer av Dagens Medicin tar chefredaktör Per Gunnar Holmgren upp en liknande diskussion om prioriteringar på ledarplats. Holmgren kritiserar ett par av läkarnas sammanslutningar för att de engagerar sig för mycket, eller i alla fall på fel sätt, i diskussionen om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Holmgrens tes är att vi inte ska föra en diskussion om prioriteringar inom en viss sektor, utan ha en diskussion om prioriteringar mellan olika samhällssektorer.
Jag menar att de båda diskussionen måste handla om båda delar. Både om en debatt om prioriteringar inom och mellan olika områden. Oavsett resultatet av den första övergripande diskussionen om resursfördelning mellan olika sektorer slutar, så måste hälso- och sjukvården såväl som alla andra sektorer göra sin egen hemläxa vad gäller prioriteringar inom sin egen sektor. Vi kommer aldrig att ha råd med allt och vi ska heller inte slösa med samhällsresurser. Behovs- och solidaritetsprincipen ska gälla i sjukvården, liksom människovärdesprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. För att upprätthålla dessa principer så måste det också göras prioriteringar inom en samhällssektor som hälso- och sjukvården.
1,5 miljarder mer till sjukvården i Västra Götalandsregionen hade alltså kunnat vara ett alternativ om EU bestämde sig för en alternativ inriktning och användning av pengarna till jordbruket. Vad ca 100 Euro mer per invånare i vissa andra delar av Europa skulle kunna innebära för sjukvården kan vi knappt fantisera om.
Jag har de senaste dagarna deltagit i en rad konferens som på olika sätt har berört området prioriteringar. Prioriteringar framställs ibland i debatten som om det är något nytt 90-tals, eller 00-tals påfund i sjukvården. Prioriteringar har alltid förekommit - i varje vårdkö, på varje akutmottagning etc. Det är ett arbete vi måste fortsätta för att framför allt finna bättre metoder för prioriteringar.
Parallellt behöver vi också föra en debatt om prioritering och fördelning av resurser mellan olika områden. Jag tar gärna debatten när som helst, var som helst och med vem som helst att skifta fokus från jordbruksstöd till sjukvårdsutveckling.
Jag kan inte låta bli att, i dessa ekonomiska tider, fundera över hur mycket bättre det hade varit om de pengarna tillföll hälso- och sjukvården eller forskningen eller något annat mer samhällsnyttigt än att hålla jordbruket under armarna och dessutom bidra till att stänga ute exportmöjligheter från länder utanför EU.
I gårdagens nummer av Dagens Medicin tar chefredaktör Per Gunnar Holmgren upp en liknande diskussion om prioriteringar på ledarplats. Holmgren kritiserar ett par av läkarnas sammanslutningar för att de engagerar sig för mycket, eller i alla fall på fel sätt, i diskussionen om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Holmgrens tes är att vi inte ska föra en diskussion om prioriteringar inom en viss sektor, utan ha en diskussion om prioriteringar mellan olika samhällssektorer.
Jag menar att de båda diskussionen måste handla om båda delar. Både om en debatt om prioriteringar inom och mellan olika områden. Oavsett resultatet av den första övergripande diskussionen om resursfördelning mellan olika sektorer slutar, så måste hälso- och sjukvården såväl som alla andra sektorer göra sin egen hemläxa vad gäller prioriteringar inom sin egen sektor. Vi kommer aldrig att ha råd med allt och vi ska heller inte slösa med samhällsresurser. Behovs- och solidaritetsprincipen ska gälla i sjukvården, liksom människovärdesprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. För att upprätthålla dessa principer så måste det också göras prioriteringar inom en samhällssektor som hälso- och sjukvården.
1,5 miljarder mer till sjukvården i Västra Götalandsregionen hade alltså kunnat vara ett alternativ om EU bestämde sig för en alternativ inriktning och användning av pengarna till jordbruket. Vad ca 100 Euro mer per invånare i vissa andra delar av Europa skulle kunna innebära för sjukvården kan vi knappt fantisera om.
Jag har de senaste dagarna deltagit i en rad konferens som på olika sätt har berört området prioriteringar. Prioriteringar framställs ibland i debatten som om det är något nytt 90-tals, eller 00-tals påfund i sjukvården. Prioriteringar har alltid förekommit - i varje vårdkö, på varje akutmottagning etc. Det är ett arbete vi måste fortsätta för att framför allt finna bättre metoder för prioriteringar.
Parallellt behöver vi också föra en debatt om prioritering och fördelning av resurser mellan olika områden. Jag tar gärna debatten när som helst, var som helst och med vem som helst att skifta fokus från jordbruksstöd till sjukvårdsutveckling.
Forskningsanvändning
Har idag ägnat fjärde arbetsdagen på raken till konferens. I torsdags hann jag med två konferenser om äldre och läkemedel samt hälsoekonomiskt nätverkskonferens om prioriteringar. I fredags var det Odontologidagen som kom att fokusera mycket kring foskning inom tandvården. I måndags var det heldag med Handikappforskning i Väst och idag har det varit den årliga konferensen arrangerad av Vårdalinstitutet - i år med temat forskningsanvändning.
Vårdalinstitutet är ett institut som finansieras via Vårdalstiftelsen, Göteborgs och Lunds universitet, Västra Götalandsregionen och Region Skåne. Verksamheten genomförs i samarbete med Kommunförbundet Skåne, enskilda kommuner i Skåne och VästKom. Institutet är en nationell miljö för forskning och utveckling inom vårdområdet i nära samverkan mellan universiteten och vårdens huvudmän.
Vid dagens konferens deltog jag i två paneldebatter, i den första som ordförande för hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen och i den andra som ordförande i Sveriges kommuners och landstings FoU-råd.
"Forskning om implementering av forskningsresultat, hinder och möjligheter" var underrubriken till dagen och en rad intressanta talare presenterade sin syn på hur vi kan arbeta med att ta fram kunskap och (emellanåt) kring problemen att implementera ny kunskap och forskningsrön i hälso- och sjukvården.
Att bedriva en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård är en oerhört viktig del för att kunna erbjuda en så god sjukvård som möjligt. För 7-8 år sedan skrev vi för första gången i regionens budget att vi i princip endast skulle bedriva evidensbaserad medicin i regionens sjukvård. Det hade lett till ett 70%-igt sparbeting. Endast ca 30% av det vi gör i hälso- och sjukvården kan styrkas med riktigt vetenskapliga evidens. Det allra mesta av det övriga som görs utförs utifrån beprövad erfarenhet och svagare vetenskaplig evidens.
För att höja kvaliteten på vården ytterligare krävs att vi blir ännu bättre på att tillämpa nya rön i forskningen. Ett tydligt exempel på detta fick jag se på SVT:s rapportsänding senare på kvällen. Inslaget handlade om nya forskningsrön kring när det är relevant att ge en patient som drabbas av stroke en propplösande behandling, så kallad trombolys.
Trombolysbehandling började inom hjärtinfarktsvården och har på senare år också börjat införas i mindre skala till strokepatienter. Inslaget på rapport idag handlade om att den Europeiska strokeorganisationen föreslog, utifrån just nya forskningsrön, att tidsspannet inom vilken man bör ge trombolysbehandling bör öka från 3 till 4,5 timmar.
Innan en sådan europeisk rekommendation kan utfärdas skall också europeiska läkemedelsverket säga sitt och därefter ska svenska nationella myndigheter och enskilda landsting/regioner fundera över att ändra sin nuvarande praxis. Detta är en naturlig del, i det som vi talat om mycket vid dagens konferens, om ett ordnat införande av nya metoder eller utvidgade indikationer i hälso- och sjukvården.
Vi börjar få ett bra system i Västra Götalandsregionen hur vi ska arbeta med ordnat införande och utmönstring av gamla metoder i hälso- och sjukvården som vi också stolt kunde presentera vid dagens konferens. Sjukvården bör ligga med i framkant av utvecklingen för att inlämma ny kunskap, men det är inte heller, som jag noterade i en av paneldebatterna, alltid den som är först eller ger mest som också är bäst. Därför är det nödvändigt med en ordnad förnyelse av vården så att vi inte inför nya metoder som inte stödjer en mer kunskapsbaserad hälso- och sjukvård.
Vårdalinstitutet är ett institut som finansieras via Vårdalstiftelsen, Göteborgs och Lunds universitet, Västra Götalandsregionen och Region Skåne. Verksamheten genomförs i samarbete med Kommunförbundet Skåne, enskilda kommuner i Skåne och VästKom. Institutet är en nationell miljö för forskning och utveckling inom vårdområdet i nära samverkan mellan universiteten och vårdens huvudmän.
Vid dagens konferens deltog jag i två paneldebatter, i den första som ordförande för hälso- och sjukvården i Västra Götalandsregionen och i den andra som ordförande i Sveriges kommuners och landstings FoU-råd.
"Forskning om implementering av forskningsresultat, hinder och möjligheter" var underrubriken till dagen och en rad intressanta talare presenterade sin syn på hur vi kan arbeta med att ta fram kunskap och (emellanåt) kring problemen att implementera ny kunskap och forskningsrön i hälso- och sjukvården.
Att bedriva en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård är en oerhört viktig del för att kunna erbjuda en så god sjukvård som möjligt. För 7-8 år sedan skrev vi för första gången i regionens budget att vi i princip endast skulle bedriva evidensbaserad medicin i regionens sjukvård. Det hade lett till ett 70%-igt sparbeting. Endast ca 30% av det vi gör i hälso- och sjukvården kan styrkas med riktigt vetenskapliga evidens. Det allra mesta av det övriga som görs utförs utifrån beprövad erfarenhet och svagare vetenskaplig evidens.
För att höja kvaliteten på vården ytterligare krävs att vi blir ännu bättre på att tillämpa nya rön i forskningen. Ett tydligt exempel på detta fick jag se på SVT:s rapportsänding senare på kvällen. Inslaget handlade om nya forskningsrön kring när det är relevant att ge en patient som drabbas av stroke en propplösande behandling, så kallad trombolys.
Trombolysbehandling började inom hjärtinfarktsvården och har på senare år också börjat införas i mindre skala till strokepatienter. Inslaget på rapport idag handlade om att den Europeiska strokeorganisationen föreslog, utifrån just nya forskningsrön, att tidsspannet inom vilken man bör ge trombolysbehandling bör öka från 3 till 4,5 timmar.
Innan en sådan europeisk rekommendation kan utfärdas skall också europeiska läkemedelsverket säga sitt och därefter ska svenska nationella myndigheter och enskilda landsting/regioner fundera över att ändra sin nuvarande praxis. Detta är en naturlig del, i det som vi talat om mycket vid dagens konferens, om ett ordnat införande av nya metoder eller utvidgade indikationer i hälso- och sjukvården.
Vi börjar få ett bra system i Västra Götalandsregionen hur vi ska arbeta med ordnat införande och utmönstring av gamla metoder i hälso- och sjukvården som vi också stolt kunde presentera vid dagens konferens. Sjukvården bör ligga med i framkant av utvecklingen för att inlämma ny kunskap, men det är inte heller, som jag noterade i en av paneldebatterna, alltid den som är först eller ger mest som också är bäst. Därför är det nödvändigt med en ordnad förnyelse av vården så att vi inte inför nya metoder som inte stödjer en mer kunskapsbaserad hälso- och sjukvård.
Patientupplevd kvalitet
Idag har Svenskt Kvalitetsindex publicerat en undersökning om invånarnas syn på samhällsservicen i Sverige 2008. Det är alltid trevligt att kunna konstatera att medborgarna successivt tycks bli allt nöjdare med den service vi erbjuder inom hälso- och sjukvårdsområdet.
Några av huvuddragen i undersökningen är dessa;
Tandvården ligger även i år i topp bland de olika samhällsområden som nu studerats av Svenskt Kvalitetsindex.
Privattandläkarna får bättre betyg än folktandvården och gapet mellan privat och offentligt driven tandvård är större än tidigare.
Den privat drivna sjukvården stiger i nöjdhet efter två års tillbakagång. Skillnaden i kundnöjdhet mellan privat och offentligt driven sjukvård är större än på mycket länge.
Lojaliteten (förtroendet) för sjukvården är fortsatt hög och har ökat under det senaste året.
I jämförelse med betygen från kunderna inom många kommersiella branscher ligger samhällsfunktionerna fortsatt bra till.
Några av huvuddragen i undersökningen är dessa;
--
Slutsatsen är alltså att den offentliga sektorn står sig väl i ett kund/patientindex jämfört med de kommersiella branscherna. Samtidigt kan vi se att de kommersiella aktörerna inom den offentliga sektorn uppnår högre värden än de verksamheter som bedrivs i offentlig regi.
Jag brukar ofta lyfta fram denna skillnad när jag är ute och talar - inte minst för vår egen personal. Varför ligger de privat drivna verksamheterna 5-8 procentenheter högre än de offentligt drivna? Är det för att de erbjuder bättre behandlingar och därmed svarar för bättre medicinska resultat? På den frågan får man nog säga att såväl privata som offentliga enheter uppnår relativt likvärdiga resultat. Jag har i alla fall inte sett någon svensk undersökning som skulle hävda att den ena sektorn generellt skulle vara bättre eller sämre än den andra.
Jag tror att skillnaderna inte ligger i den medicinska kvaliteten, utan i just det som Svenskt Kvalitetsindex mäter - den kund- eller patientupplevda kvaliteten. På detta område så är ofta de privata vårdgivarna bättre just genom att de är mer kundorienterade. De är duktiga på ett antal parametrar som är viktiga för patienterna som tillgänglighet, service och bemötande. För många av de privata vårdgivarna är patienterna en potentiell intäkt och för allt för många av de offentliga vårdgivarna ses patienten som en potentiell kostnad. Utifrån dessa olika synsätt riskerar man att bemöta sina kunder/patienter.
Jag menar att det offentliga verksamheten absolut kan uppnå samma goda resultat som den privata när det gäller den patientupplevda kvaliteten. Ja, de inte bara kan uppnå samma goda resultat, de borde uppnå samma goda resultat. I grunden handlar det om en mental inställning till sitt uppdrag, och det är min förhoppning att den offentliga vården successivt kan närma sig den privat drivna vården samtidigt som det sammanlagda förtroendevärdet fortsätter att förbättras.
All time low
All time low - inte bara på världens börser utan också vad gäller väntetider i vården i Västra Götalandsregionen. Resultatet för oktober månad var oerhört bra. För ganska precis en månad sedan bloggade jag om den målrelaterade ersättning som vi infört i regionen till de verksamheter som kan uppvisa noll väntande över vårdgarantigränserna. Totalt använder vi oss 338 mätpunkter och per den sista september var resultatet 88 nollor.
Den siffran har i oktober förbättrats till 106 nollor. Jag ställde frågan för en månad sedan om vi till årsskiftet skulle klara att förbättra oss till 238 nollor. För det borde vi kanske ha förbättrats oss ytterligare under oktober, å andra sidan har jag inte alla underlag så jag vet inte hur många av våra olika verksamheter som har en realistisk möjlighet att nå full måluppfyllellse. Jag skulle gissa att det är ett rätt bra gäng som i den senaste meningen har färre än 20 väntande över vårdgarantigränserna och därmed en mycket stor möjlighet att nå måluppfyllelse.
Oktober månad bjöd också på all time low vad gäller antalet individer som väntat mer än garantitiderna.
Vid regionens sjukhus har antalet väntande över garantitiderna på ett första mottagningsbesök minskat från den sista augusti om 13 730 patienter till den sista oktober om 7 867 patienter, alltså nästan en halvering.
Vad gäller antalet väntande över garantitiderna på en operation/behandling så har antalet patienter minskat från augusti månads antal om 5 327 patienter till att i oktober uppgå till 2 582, alltså drygt en halvering.
Faktum kvarstår dock att vi fortfarande inte kan uppfylla vårdgarantilöftet för drygt 10 000 patienter. Vid en träff med SPF i Bohuslän i slutet av förra veckan stack jag ut hakan och gav mig på en gissning om hur läget skulle se ut vid årsskiftet och min prognos var att vi skulle ha kvar ett problem till mottagningar på 3-4 000 och till operation/behandling på 5-800 patienter.
Västra Götalandsregionen fortsätter också att förbättra vår relativt positiva utveckling jämfört med andra regioner och landsting. Per den sista september ligger vi på en 5:e plats vad gäller måluppfyllelse till mottagningsbesök och en 3:e plats vad gäller måluppfyllelse till operation/behandling. I båda fallen har vi en måluppfyllelsegrad som är cirka 10 procentenheter bättre än riksgenomsnittet.
Det kommer att bli spännande att följa utvecklingen under resten av året för att se hur långt vi kan förbättra oss, och hur många nollor verksamheten i slutändan kommer att kunna presentera.
Den siffran har i oktober förbättrats till 106 nollor. Jag ställde frågan för en månad sedan om vi till årsskiftet skulle klara att förbättra oss till 238 nollor. För det borde vi kanske ha förbättrats oss ytterligare under oktober, å andra sidan har jag inte alla underlag så jag vet inte hur många av våra olika verksamheter som har en realistisk möjlighet att nå full måluppfyllellse. Jag skulle gissa att det är ett rätt bra gäng som i den senaste meningen har färre än 20 väntande över vårdgarantigränserna och därmed en mycket stor möjlighet att nå måluppfyllelse.
Oktober månad bjöd också på all time low vad gäller antalet individer som väntat mer än garantitiderna.
Vid regionens sjukhus har antalet väntande över garantitiderna på ett första mottagningsbesök minskat från den sista augusti om 13 730 patienter till den sista oktober om 7 867 patienter, alltså nästan en halvering.
Vad gäller antalet väntande över garantitiderna på en operation/behandling så har antalet patienter minskat från augusti månads antal om 5 327 patienter till att i oktober uppgå till 2 582, alltså drygt en halvering.
Faktum kvarstår dock att vi fortfarande inte kan uppfylla vårdgarantilöftet för drygt 10 000 patienter. Vid en träff med SPF i Bohuslän i slutet av förra veckan stack jag ut hakan och gav mig på en gissning om hur läget skulle se ut vid årsskiftet och min prognos var att vi skulle ha kvar ett problem till mottagningar på 3-4 000 och till operation/behandling på 5-800 patienter.
Västra Götalandsregionen fortsätter också att förbättra vår relativt positiva utveckling jämfört med andra regioner och landsting. Per den sista september ligger vi på en 5:e plats vad gäller måluppfyllelse till mottagningsbesök och en 3:e plats vad gäller måluppfyllelse till operation/behandling. I båda fallen har vi en måluppfyllelsegrad som är cirka 10 procentenheter bättre än riksgenomsnittet.
Det kommer att bli spännande att följa utvecklingen under resten av året för att se hur långt vi kan förbättra oss, och hur många nollor verksamheten i slutändan kommer att kunna presentera.
Ny tidtabell för VG Primärvård
Vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet i Västra Götalandsregionen beslutade vi oss för att ändra på den liggande tidsplanen för genomförandet av en vårdvalsmodell i regionens primärvård. Det arbete som vi kallar VG Primärvård.
I april gav vi vår förvaltningsorganisation uppdraget att ta fram ett konkret beslutsunderlag till idag utifrån den idéskiss som då presenterades. Våra tjänstemän har gjort ett storartat arbete med att ta fram ett underlag, men till sist så hamnade vi i den situation som vi alla haft lite på känn att vi skulle hamna i - vi var inte riktigt färdiga för att gå till beslut.
Det finns ytterligare några vägval som vi behöver göra i avgörande frågor för reformen och vi behöver ytterligare lite tid för den demokratiska förankringsprocessen innan vi går till beslut och införande av VG Primärvård.
Dagens beslut var å ena sidan väldigt svårt. Det finns en risk att det engagemang som finns både i vår egen primärvårdsorganisation och bland nuvarande och potentiella andra vårdgivare får en liten knäck. Jag tror också så mycket på reformen i sig att ju förr vi kan sjösätta den desto bättre blir det.
Å andra sidan var det en väldigt enkelt beslut. Ska vi genomföra den största reformen av primärvården på många många år så ska vi veta vad vi gör och inte försätta oss i en situation där vi behöver börja lappa och laga på systemet nästan innan det är infört. Vi kan aldrig uppnå full perfektion, men ju mer rätt vi kan göra från början desto bättre är det.
Enligt den förra tidsplanen skulle vi infört VG Primärvård från den 1 april nästa år. Nu kommer sommaren emellan och vår ambition är nu att istället fatta beslut så att vi kan införa VG Primärvård från den 1 oktober 2009.
Det är viktigt att i sammanhanget betona att jag ser alla möjligheter till att vi ska kunna fatta beslut om VG Primärvård i mycket bred politisk enighet vilket kommer att vara en enorm styrka för reformens långsiktiga effekter.
Jag kommer definitivt att återkomma i frågan här på bloggen och får väl avslutningsvis dra till med det gamla ordspråket: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
I april gav vi vår förvaltningsorganisation uppdraget att ta fram ett konkret beslutsunderlag till idag utifrån den idéskiss som då presenterades. Våra tjänstemän har gjort ett storartat arbete med att ta fram ett underlag, men till sist så hamnade vi i den situation som vi alla haft lite på känn att vi skulle hamna i - vi var inte riktigt färdiga för att gå till beslut.
Det finns ytterligare några vägval som vi behöver göra i avgörande frågor för reformen och vi behöver ytterligare lite tid för den demokratiska förankringsprocessen innan vi går till beslut och införande av VG Primärvård.
Dagens beslut var å ena sidan väldigt svårt. Det finns en risk att det engagemang som finns både i vår egen primärvårdsorganisation och bland nuvarande och potentiella andra vårdgivare får en liten knäck. Jag tror också så mycket på reformen i sig att ju förr vi kan sjösätta den desto bättre blir det.
Å andra sidan var det en väldigt enkelt beslut. Ska vi genomföra den största reformen av primärvården på många många år så ska vi veta vad vi gör och inte försätta oss i en situation där vi behöver börja lappa och laga på systemet nästan innan det är infört. Vi kan aldrig uppnå full perfektion, men ju mer rätt vi kan göra från början desto bättre är det.
Enligt den förra tidsplanen skulle vi infört VG Primärvård från den 1 april nästa år. Nu kommer sommaren emellan och vår ambition är nu att istället fatta beslut så att vi kan införa VG Primärvård från den 1 oktober 2009.
Det är viktigt att i sammanhanget betona att jag ser alla möjligheter till att vi ska kunna fatta beslut om VG Primärvård i mycket bred politisk enighet vilket kommer att vara en enorm styrka för reformens långsiktiga effekter.
Jag kommer definitivt att återkomma i frågan här på bloggen och får väl avslutningsvis dra till med det gamla ordspråket: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Trött på politik (ibland)
Ett halvår innan jag fyllde 14 år skickade jag in en talong om att jag var intresserad av att veta mer om Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Det är snart 30 år sedan och det beslutet har på många sätt kommit att prägla mitt liv. Regionombudsman och Förbundsombudsman i sju år efter gymnasiet följdes av en tid som ledamot i ungdomsförbundets styrelse och mitt första sjukvårdsuppdrag i Göteborgs hälso- och sjukvårdsstyrelse och de senaste tio årens arbete i Västra Götalandsregionen.
Det har varit en fantastisk tid på många sätt och förmånen att få jobba med de svåra och komplexa hälso- och sjukvårdsfrågorna som intresserar och engagerar så många berikar nästan varje dag i mitt politiska liv. Jag har genom politiken fått massor med vänner och också en livskamrat. Jag har fått chansen att påverka utvecklingen av samhället och fått möjlighet att diskutera, debattera och för dialog med många kunniga och intresserade människor. I eftermiddag fick jag chansen att samtala med SPF-pensionärer från Bohuslän i Ljungskile och förklara mina visioner för framtiden om en mer kvalitetsdriven utveckling av hälso- och sjukvården.
När jag startade denna blogg vid förra årsskiftet så bestämde jag mig för att det skulle vara just en sjukvårdsblogg som skulle handla om sjukvårdspolitik. Låt mig i detta inlägg göra ett undantag.
På väg hem från Ljungskile hann jag lyssna till "Kvart i sex Ekot" som följde upp dagens nyhet (som egentligen är nästa veckans nyhet när rapporten verkligen kommer) om att allt fler slår i taket för A-kassan med en intervju med Mona Sahlin (s).
Låt mig först klargöra att jag själv är en stark anhängare av generella välfärdssystem som bygger på inkomstbortfallsprincipen för de allra flesta. Jag tycker det är misslyckande att så många som 75% inte når målet om 80% ersättning vid arbetslöshet, men jag trodde nästan jag skulle köra av vägen när jag hörde Mona Sahlin på radion.
I intervjun krävde hon höjt tak i A-kassan (en åsikt jag alltså delar), men sedan vräkte hon ur sig följande om regeringens politik; "Det är sataniskt, elakt och väldigt konservativt"
Jag tar det en gång till. Hon säger att "Det är sataniskt, elakt och väldigt konservativt"
Jag är ledsen att jag upptar utrymme här för den som vill läsa om sjukvårdspolitik, men jag blir så trött på framför allt rikspolitiker och deras nivå på debatten. När jag i ungdomsförbundet först gick och sedan ledde utbildningar i retorik och presentationsteknik så fanns den gyllene regeln om att aldrig ifrågasätta den politiska motståndarens goda avsikter hur fel man än kunde tycka att förslaget i sak var.
Fakta i målet i denna fråga är att under den förra socialdemokratiska regeringens sista mandatperiod så ökade de som slog i taket från 25% till 50% utan att taket höjdes. Med denna alliansregeringen har utvecklingen fortsatt i samma takt och ökat från 50% till 75% som slår i taket då taket legat still och lönerna har höjts.
Var det en satanisk, elak och konservativ politik som också (s)-regeringen bedrev? Det måste ändå finnas någon måtta på hur en kandidat till landets statsministerpost väljer att uttrycka sig om vi ska kunna bevara någon respekt för politiken. Med dagens kommentar från (s)-ledaren ger hon en indirekt stöd till alla de mörka krafter som i grunden föraktar demokratin. Jag tror allvarligt talat att jag aldrig har blivit så illa berörd av ett politiskt uttalande under mina snart 30 år som aktiv (och det är väl därför jag känner att jag måste meddela detta).
Ibland hörs krav från rikspolitiskt håll om att sjukvården borde förstatligas. Bevare sjukvården, om den i högre utsträckning skulle drabbas av rikspolitisk retorikdiskussion.
Stafettläkare
De senaste dagarna har Västra Götalandsregionens stora användning av stafettläkare, hyrläkare, bemanningsläkare (även mindre kära barn har många namn) hamnat i medias rampljus, och i mitt fall även uppkommit i samtal med olika verksamhetsföreträdare i regionens sjukvårdsorganisation.
Knappt en halv miljard kronor, drygt 1% av regionens omsättning, går till betalning av stafettläkare. Kostnaderna har de senaste åren åter rasat i höjden efter att regionen för 6-7 år sedan efter gemensamma krafttag pressat tillbaka kostnaderna för stafettläkare.
Det finns många sätt att problematisera kring fenomenet stafettläkare. Å ena sidan är det utmärkt om och när det finns kompetens att hyra in till sjukvården när det plötsligt eller tillfälligt blir vakanser. Å andra sidan är det en relativt dyr lösning som kostar upp mot 2-3 gånger så mycket som en fastanställd. Å tredje sidan får vi full produktion av en stafettläkare då vi inte behöver betala för semester, utbildning, barnledighet etc. Å fjärde sidan får vi inte full produktion när en tillfällig gäst kommer in i verksamheten och inte kan alla rutiner på den aktuella mottagningen eller kliniken. Å femte sidan riskerar arbetsmoralen att undergrävas i verksamheten när de som träget strävar på och tar helhetsansvar i vården ser att de som gästspelar får bättre ersättning än de själva. Å sjätte sidan..... Ja, jag skulle nästan kunna hålla på hur länge som helst.
Vad är det som gjort att kostnaderna för stafettläkare åter skjutit i höjden? Jag tror framför allt att det är två orsaker till det hela. För det första har vi från politiken varit tydliga med att vi ska nå måluppfyllelse av vårdgarantin. Det har gjort att sjukhusen har valt att använda sig av stafettläkare för att klara vårdgarantin. För det andra så har de ekonomiskt goda åren som vi har bakom oss gjort att vi tyckt oss ha råd med de extra kostnader som detta medför.
Stafettläkare har främst nyttjats inom de båda områden som vi politiskt har prioriterat mycket högt - i primärvården och i psykiatrin. Det har varit viktigt för oss med en hög tillgänglighet och en bra vård inom dessa båda områden och det har såväl förvaltningsledningar som stafettläkare känt till. Detta har bidragit till att skapa en marknad på området.
Kan inte en halv miljard kronor användas bättre? Jo absolut! Det är viktigt att vi fortsatt kan använda stafettläkare som tillfälliga lösningar, men de ska inte behöva utgöra grundbemanning. För oss som arbetsgivare handlar det förstås om att skapa intressanta och stimulerande arbetsplats och arbetsmiljöer där man vill vara anställd och vara en del i den samlade utvecklingen av vården. En sådan utveckling tror jag att vi är på väg att få i primärvården med införandet av VG Primärvård.
Jag tror och hoppas att VG Primärvård kommer att locka ett antal stafettläkare inom allmänmedicinens område att vilja arbeta mer permanent för regionens invånare som egenföretagare eller som anställda vid mer självständiga vårdcentraler i det offentligas regi.
Vi kommer också att få viss konkunkturhjälp med att minska användningen av stafettläkarna det kommande året. Sjukvården kommer inte att ha råd att anlita stafettläkare i samma utsträckning som tidigare, samtidigt som de som i dag arbetar som stafettläkare hellre söker sig till tryggheten på fasta tjänster vid en avmattning i konjunkturen.
Att minska på antalet stafettläkare handlar i stor utsträckning om ett "chickenrace", vem blinkar först? Är det vi som arbetsgivare för att vi behöver deras tjänster för att klara tillgänglighet eller medicinsk säkerhet, eller är det stafettläkarna som behöver få ersättning för att kunna betala mat och hyra?
Vi behöver vidta åtgärder och det är min absoluta förhoppning att vi kan minska beroendet av stafettläkare. I första hand inte för att minska kostnaderna utan för att kunna förbättra kvaliteten genom en bättre kontinuitet bland personalen.
Knappt en halv miljard kronor, drygt 1% av regionens omsättning, går till betalning av stafettläkare. Kostnaderna har de senaste åren åter rasat i höjden efter att regionen för 6-7 år sedan efter gemensamma krafttag pressat tillbaka kostnaderna för stafettläkare.
Det finns många sätt att problematisera kring fenomenet stafettläkare. Å ena sidan är det utmärkt om och när det finns kompetens att hyra in till sjukvården när det plötsligt eller tillfälligt blir vakanser. Å andra sidan är det en relativt dyr lösning som kostar upp mot 2-3 gånger så mycket som en fastanställd. Å tredje sidan får vi full produktion av en stafettläkare då vi inte behöver betala för semester, utbildning, barnledighet etc. Å fjärde sidan får vi inte full produktion när en tillfällig gäst kommer in i verksamheten och inte kan alla rutiner på den aktuella mottagningen eller kliniken. Å femte sidan riskerar arbetsmoralen att undergrävas i verksamheten när de som träget strävar på och tar helhetsansvar i vården ser att de som gästspelar får bättre ersättning än de själva. Å sjätte sidan..... Ja, jag skulle nästan kunna hålla på hur länge som helst.
Vad är det som gjort att kostnaderna för stafettläkare åter skjutit i höjden? Jag tror framför allt att det är två orsaker till det hela. För det första har vi från politiken varit tydliga med att vi ska nå måluppfyllelse av vårdgarantin. Det har gjort att sjukhusen har valt att använda sig av stafettläkare för att klara vårdgarantin. För det andra så har de ekonomiskt goda åren som vi har bakom oss gjort att vi tyckt oss ha råd med de extra kostnader som detta medför.
Stafettläkare har främst nyttjats inom de båda områden som vi politiskt har prioriterat mycket högt - i primärvården och i psykiatrin. Det har varit viktigt för oss med en hög tillgänglighet och en bra vård inom dessa båda områden och det har såväl förvaltningsledningar som stafettläkare känt till. Detta har bidragit till att skapa en marknad på området.
Kan inte en halv miljard kronor användas bättre? Jo absolut! Det är viktigt att vi fortsatt kan använda stafettläkare som tillfälliga lösningar, men de ska inte behöva utgöra grundbemanning. För oss som arbetsgivare handlar det förstås om att skapa intressanta och stimulerande arbetsplats och arbetsmiljöer där man vill vara anställd och vara en del i den samlade utvecklingen av vården. En sådan utveckling tror jag att vi är på väg att få i primärvården med införandet av VG Primärvård.
Jag tror och hoppas att VG Primärvård kommer att locka ett antal stafettläkare inom allmänmedicinens område att vilja arbeta mer permanent för regionens invånare som egenföretagare eller som anställda vid mer självständiga vårdcentraler i det offentligas regi.
Vi kommer också att få viss konkunkturhjälp med att minska användningen av stafettläkarna det kommande året. Sjukvården kommer inte att ha råd att anlita stafettläkare i samma utsträckning som tidigare, samtidigt som de som i dag arbetar som stafettläkare hellre söker sig till tryggheten på fasta tjänster vid en avmattning i konjunkturen.
Att minska på antalet stafettläkare handlar i stor utsträckning om ett "chickenrace", vem blinkar först? Är det vi som arbetsgivare för att vi behöver deras tjänster för att klara tillgänglighet eller medicinsk säkerhet, eller är det stafettläkarna som behöver få ersättning för att kunna betala mat och hyra?
Vi behöver vidta åtgärder och det är min absoluta förhoppning att vi kan minska beroendet av stafettläkare. I första hand inte för att minska kostnaderna utan för att kunna förbättra kvaliteten genom en bättre kontinuitet bland personalen.
Samtal om vårdval
I går kväll deltog jag i ett samtal/utfrågning om vårdvalsmodeller tillsammans med Mats Eriksson (m) från Halland och Filippa Reinfeldt (m) från Stockholm på Svenska Mässan i Göteborg. Det blev ett mycket bra och informativt möte som hade lockat ett 100-tal åhörare.
Hallänningarna firar snart två år med sitt "Vårdval Halland" och stockholmarna har snart varit igång i ett år med sitt "Vårdval Stockholm" och vi är i slutfasen av vårt arbete med "VG Primärvård". Vad som blev väldigt tydligt under vårt samtal om vårdvalsmodeller är att de ser väldigt olika ut, både vad gäller vilka krav som landstingen sätter upp i vad som skall ingå i ansvaret för den som blir ackrediterad (eller auktoriserad (även här används olika ord)) att utföra vårdverksamhet inom ramen för valfrihetssystemet och i vilken form ersättningen utgår till vårdgivarna för utförda tjänster.
Vän av ordning kan i dessa lägen fråga sig hur bra det egentligen är att det nu ska utvecklas 21 olika vårdvalsmodeller i Sverige. Borde inte regeringen ha fullföljt linjen med ett gemensamt nationellt system? Mitt bestämda svar på den frågan är nej. Inte utifrån mitt egenintresse av att vilja styra vårdutvecklingen i Västra Götaland (för den finns), utan för att gårdagens samtal med stor tydlighet visar på att vi har väldigt olika förutsättningar i olika landsting. Vi har olika styrkor och svagheter i våra primärvårdsorganisationer och utifrån dessa önskar vi stimulera förbättringsområdena med bland annat ersättningssystemen.
Vi har med viss smärtsamhet också iakttagit i vårt eget arbete med VG Primärvård stora inomregionala skillnader mellan våra delregioner i allt från uppdrag till ersättningar. Det finns också olika goda samverkansstrukturer som historiskt har vuxit fram på olika håll som är viktiga att värna vid en förändring och övergång till en vårdvalsmodell.
Vid ett partiinternt möte för några dagar sedan där vi också pratade vårdvalsmodeller så fick jag frågan om varför gör vi egentligen denna förändring av primärvården. Jag fick frågan mot bakgrund av att jag meddelat att vi tillhör de 2-3 regioner/landsting i landet som har bäst telefontillgänglighet och bäst besökstillgänglighet samtidigt som våra kostnader för primärvården är lägre än riksgenomsnittet.
Mot den bakgrunden är det självklart en berättigad fråga. Mitt svar kring det var att vi trots framgångar på ett antal områden har problem med rekryteringen av främst läkare med allmänspecialistkompetens, vi har problem med att patientens valfrihet (som finns på pappret) inte de facto är reell, vi har problem med att ersättningarna styr mot prestationer inte resultat av prestationerna, vi har problem med att från politiskt håll försöka detaljstyra och detaljplanera primärvården.
Det vi enades om under vårt samtal under gårdagen var att en vårdvalsmodell i primärvården inte är lösningen med stort L på alla problem, men erfarenheterna från såväl Halland som Stockholm är att de fått förvånandsvärt stora positiva effekter på väldigt kort tid i bland annat förbättrad tillgänglighet och bättre bemötande. Patienterna/medborgarna kommer med en vårdvalsmodell att vara värdefulla och kommer därmed också att behandlas som värdefulla. De blir en grupp som ska mötas i sjukvården - inte motas.
Hallänningarna firar snart två år med sitt "Vårdval Halland" och stockholmarna har snart varit igång i ett år med sitt "Vårdval Stockholm" och vi är i slutfasen av vårt arbete med "VG Primärvård". Vad som blev väldigt tydligt under vårt samtal om vårdvalsmodeller är att de ser väldigt olika ut, både vad gäller vilka krav som landstingen sätter upp i vad som skall ingå i ansvaret för den som blir ackrediterad (eller auktoriserad (även här används olika ord)) att utföra vårdverksamhet inom ramen för valfrihetssystemet och i vilken form ersättningen utgår till vårdgivarna för utförda tjänster.
Vän av ordning kan i dessa lägen fråga sig hur bra det egentligen är att det nu ska utvecklas 21 olika vårdvalsmodeller i Sverige. Borde inte regeringen ha fullföljt linjen med ett gemensamt nationellt system? Mitt bestämda svar på den frågan är nej. Inte utifrån mitt egenintresse av att vilja styra vårdutvecklingen i Västra Götaland (för den finns), utan för att gårdagens samtal med stor tydlighet visar på att vi har väldigt olika förutsättningar i olika landsting. Vi har olika styrkor och svagheter i våra primärvårdsorganisationer och utifrån dessa önskar vi stimulera förbättringsområdena med bland annat ersättningssystemen.
Vi har med viss smärtsamhet också iakttagit i vårt eget arbete med VG Primärvård stora inomregionala skillnader mellan våra delregioner i allt från uppdrag till ersättningar. Det finns också olika goda samverkansstrukturer som historiskt har vuxit fram på olika håll som är viktiga att värna vid en förändring och övergång till en vårdvalsmodell.
Vid ett partiinternt möte för några dagar sedan där vi också pratade vårdvalsmodeller så fick jag frågan om varför gör vi egentligen denna förändring av primärvården. Jag fick frågan mot bakgrund av att jag meddelat att vi tillhör de 2-3 regioner/landsting i landet som har bäst telefontillgänglighet och bäst besökstillgänglighet samtidigt som våra kostnader för primärvården är lägre än riksgenomsnittet.
Mot den bakgrunden är det självklart en berättigad fråga. Mitt svar kring det var att vi trots framgångar på ett antal områden har problem med rekryteringen av främst läkare med allmänspecialistkompetens, vi har problem med att patientens valfrihet (som finns på pappret) inte de facto är reell, vi har problem med att ersättningarna styr mot prestationer inte resultat av prestationerna, vi har problem med att från politiskt håll försöka detaljstyra och detaljplanera primärvården.
Det vi enades om under vårt samtal under gårdagen var att en vårdvalsmodell i primärvården inte är lösningen med stort L på alla problem, men erfarenheterna från såväl Halland som Stockholm är att de fått förvånandsvärt stora positiva effekter på väldigt kort tid i bland annat förbättrad tillgänglighet och bättre bemötande. Patienterna/medborgarna kommer med en vårdvalsmodell att vara värdefulla och kommer därmed också att behandlas som värdefulla. De blir en grupp som ska mötas i sjukvården - inte motas.
Regionen 10 år idag
Idag, den 5 november 2008, är det precis 10 år sedan som det nyvalda regionfullmäktige samlades för sitt allra första sammanträde efter valet 1998. Länsindelningsfrågan hade präglat den västsvenska politiska debatten i många många år innan partierna i Västsverige tog initiativet till att bilda ett nytt västsvenskt län och ett nytt västsvenskt landsting med utökade regionutvecklingsuppgifter, med andra ord, en ny västsvensk region.
Några veckor efter det historiska första sammanträdet med regionfullmäktige blev jag anställd som regionsekreterare för Folkpartiet i regionen. Jag hade egentligen bestämt mig för att jag skulle syssla med något annat än politik i livet vid den tidpunkten, men möjligheten att vara med och från högsta politiska ledningsnivå få vara med och utforma, utveckla och styra en nybildad region blev allt för lockande. De senaste 10 åren har jag både varit tacksam för och förbannat det beslutet många gånger.
Dagens blogginlägg skulle egentligen kunnat bli hur långt som helst kring allt som har hänt under de här åren, men det ska det inte bli. Allra mest ångrar jag att jag inte har fört mer anteckningar över allt intressant, dumt, roligt och bra som har hänt genom åren. Jag känner att vi som varit med hela tiden i den politiska högborgen på Residenset i Vänersborg egentligen borde gemensamt göra en historieskrivning av alla olika turer. Nu vet dock alla som kan något om politik att det inte går att göra en gemensam politisk historieskrivning.
Det som kanske mer än något annat har präglat diskussionen om regionen, i alla fall bland dem som inte är lika inblandade i regionen, är väljarnas oförmåga (eller medvetna avsikt) att inte kunna rösta fram några stabila majoriteter enligt den gängse blockpolitiken. I alla tre valet till regionfullmäktige så har Sjukvårdspartiet (svg) med sex mandat i varje val fått en vågmästarställning.
Slutsatsen efter det första valet blev att (s), (v) och (mp) släpptes fram som en minoritetsmajoritet med 74 av 149 mandat, men redan en knapp månad efter fullmäktiges första möte skulle regionens första budget antas och minoritetsmajoritetens budgetförslag stod mot de borgerliga partiernas budgetförslag som sjukvårdspartiet valde att stödja och det fanns en grund för en samverkan.
Frågan är väl hur mycket samverkan det egentligen blev. Ska inte delge alla intriger kring de 18 månader som fyra borgerliga partier och sjukvårdspartiet ledde regionen men det var ständiga konflikter och svagt ledarskap. Detta kombinerat med en magsur opposition och kraftiga ekonomiska underskott ledde fram till att (fp) och (c) tog initiativ våren 2000 till att bilda en bredare majoritet för att inte fullständigt sänka regiontanken.
Tanken om en bredare majoritet föll när hela den processen ledde till att (fp), (c) och (s) bildade en ny minoritetsmajoritet med 70 av de 149 mandaten. Att fälla majoritetens förslag skulle dock innebära att alla övriga fem partier från (v) till (m) skulle enas om ett gemensamt motförslag vilket ändå gjorde den nya politiska ledningen stark.
Jag tror att det modiga ställningstagande som gjordes våren 2000 har varit avgörande inte bara för regionens utveckling utan också för att ansvarskommittén tillsattes som lämnade förslag på att landet skulle indelas i regioner med Västra Götalandsregionen som förebild. Hade vi fortsatt att köra på i samma hjulspår fram till valet 2002 så hade vi också dödat hela regiontanken för flera decennier framåt.
Jag är tacksam över att ha fått vara med så här långt i processen med Västra Götalandsregionen. Jag skulle vilja säga att vi har haft en etableringsfas, därefter en konsodolideringsfas och nu befinner oss i en utvecklingsfas. Regionbildningen har varit lyckad inom det nya området regionutveckling. Vi har kraftigt stärkt kulturen i regionen, och även om jag ännu mer talar i egenintresset så har hälso- och sjukvården utvecklats positivt och vi har idag bättre förutsättningar att möta framtidens utmaningar i vården än många av de mindre landstingen.
Syftet med regionbildningen var egentligen inte att skapa ett stort landsting, men när vi nu kan utvärderas efter 10 år så är skpandet av en större sjukvårdshuvudman en av de allra största vinsterna.
Jag hoppas att jag får vara med ett antal år till för att både styra och följa den framtida utvecklingen av dagens födelsedagsprojekt.
Några veckor efter det historiska första sammanträdet med regionfullmäktige blev jag anställd som regionsekreterare för Folkpartiet i regionen. Jag hade egentligen bestämt mig för att jag skulle syssla med något annat än politik i livet vid den tidpunkten, men möjligheten att vara med och från högsta politiska ledningsnivå få vara med och utforma, utveckla och styra en nybildad region blev allt för lockande. De senaste 10 åren har jag både varit tacksam för och förbannat det beslutet många gånger.
Dagens blogginlägg skulle egentligen kunnat bli hur långt som helst kring allt som har hänt under de här åren, men det ska det inte bli. Allra mest ångrar jag att jag inte har fört mer anteckningar över allt intressant, dumt, roligt och bra som har hänt genom åren. Jag känner att vi som varit med hela tiden i den politiska högborgen på Residenset i Vänersborg egentligen borde gemensamt göra en historieskrivning av alla olika turer. Nu vet dock alla som kan något om politik att det inte går att göra en gemensam politisk historieskrivning.
Det som kanske mer än något annat har präglat diskussionen om regionen, i alla fall bland dem som inte är lika inblandade i regionen, är väljarnas oförmåga (eller medvetna avsikt) att inte kunna rösta fram några stabila majoriteter enligt den gängse blockpolitiken. I alla tre valet till regionfullmäktige så har Sjukvårdspartiet (svg) med sex mandat i varje val fått en vågmästarställning.
Slutsatsen efter det första valet blev att (s), (v) och (mp) släpptes fram som en minoritetsmajoritet med 74 av 149 mandat, men redan en knapp månad efter fullmäktiges första möte skulle regionens första budget antas och minoritetsmajoritetens budgetförslag stod mot de borgerliga partiernas budgetförslag som sjukvårdspartiet valde att stödja och det fanns en grund för en samverkan.
Frågan är väl hur mycket samverkan det egentligen blev. Ska inte delge alla intriger kring de 18 månader som fyra borgerliga partier och sjukvårdspartiet ledde regionen men det var ständiga konflikter och svagt ledarskap. Detta kombinerat med en magsur opposition och kraftiga ekonomiska underskott ledde fram till att (fp) och (c) tog initiativ våren 2000 till att bilda en bredare majoritet för att inte fullständigt sänka regiontanken.
Tanken om en bredare majoritet föll när hela den processen ledde till att (fp), (c) och (s) bildade en ny minoritetsmajoritet med 70 av de 149 mandaten. Att fälla majoritetens förslag skulle dock innebära att alla övriga fem partier från (v) till (m) skulle enas om ett gemensamt motförslag vilket ändå gjorde den nya politiska ledningen stark.
Jag tror att det modiga ställningstagande som gjordes våren 2000 har varit avgörande inte bara för regionens utveckling utan också för att ansvarskommittén tillsattes som lämnade förslag på att landet skulle indelas i regioner med Västra Götalandsregionen som förebild. Hade vi fortsatt att köra på i samma hjulspår fram till valet 2002 så hade vi också dödat hela regiontanken för flera decennier framåt.
Jag är tacksam över att ha fått vara med så här långt i processen med Västra Götalandsregionen. Jag skulle vilja säga att vi har haft en etableringsfas, därefter en konsodolideringsfas och nu befinner oss i en utvecklingsfas. Regionbildningen har varit lyckad inom det nya området regionutveckling. Vi har kraftigt stärkt kulturen i regionen, och även om jag ännu mer talar i egenintresset så har hälso- och sjukvården utvecklats positivt och vi har idag bättre förutsättningar att möta framtidens utmaningar i vården än många av de mindre landstingen.
Syftet med regionbildningen var egentligen inte att skapa ett stort landsting, men när vi nu kan utvärderas efter 10 år så är skpandet av en större sjukvårdshuvudman en av de allra största vinsterna.
Jag hoppas att jag får vara med ett antal år till för att både styra och följa den framtida utvecklingen av dagens födelsedagsprojekt.
Besök i Skottland
Drygt en vecka utan nya blogginlägg från min sida, och jag ber trogna läsare om ursäkt för det. En av orsakerna har varit att jag tillsammans med hälso- och sjukvårdsutskottet befunnit mig på en studieresa i Skottland under första halvan av den förra veckan. Därefter har frågan om primärvårdens utveckling i vårdvalsmodellen "VG Primärvård" upptagit större delen av min tid.
Vi genomförde ett intressant besök vid NHS Scotland under tre dagar där syftet från vår sida var att se hur de arbetar med främst kvalitets- och patientsäkerhetsfrågor. Vi bjöds ett mycket välorganiserat och fullproppat program med många duktiga föreläsare, och som alltid ger varje studieresa många intryck som är svåra att omedelbart artikulera på frågan "Vad har ni lärt er?"
Min erfarenhet är att idéer och intryck från denna typ av studieresor lever med mig under en längre tid och ger mig möjligheter till nya referensramar. Den studieresa som HSU gjorde förra hösten till Belgien och Holland har på olika sätt påverkat mitt tankearbete i utvecklingen av primärvården i Västra Götalandsregionen.
Den senaste resan till Skottland har gett mig och kollegorna insikter i hur skottarna har en mer tydlig ansats till att "trycka genom" saker i organisationen i sin nation/region. De var väldigt tydliga på ett antal områden - inte minst vad gäller patientsäkerheten - att det inte handlar om fritt valt arbete för organisationen att jobba med dessa frågor utan det förväntas att ALLA SKA arbeta med dessa frågor.
Jag tror att också vi på hemmaplan emellanåt behöver vara mer tydliga från den högsta politiska ledningen vad vi förväntar oss ska ske, och att det ska gemensamt i hela regionen. Skottarna hade ett roligt uttryck om att mycket av deras tidigare arbete handlat om "spray and pray", d v s testa allt möjligt och sedan be eller hoppas att något fungerar.
Strategisk forskning
Under det senaste året har jag diskuterat, skrivit underlag, uppvaktat och resonerat med olika människor kring regeringens forskningspolitiska proposition. Idag kom den, och den var efterlängtad. Vi har redan tidigare fått det positiva beskedet om att regeringens forskningsanslag får en ramhöjning med fem miljarder kronor under den kommande perioden om fyra år.
Vid sidan av höjda anslag till universiteten och forskningsråden gör regeringen också en specifik satsning på strategiska områden - medicin, teknik och klimat. Även om jag i min roll som ordförande för SKL:s FoU-råd gärna hade sett att den offentliga sektorn hade varit ett av de strategiska områden som regeringen hade valt att satsa ökade resurser mot så har jag förståelse för valet av de tre angivna områdena.
I min roll som ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott hälsar jag med glädje den satsning som görs inom medicinsk forksning. Knappt 600 av de 1,8 miljarderna som regeringen riktar mot de strategiska områdena går till medicinsektorn med följande fördelning:
Vid sidan av höjda anslag till universiteten och forskningsråden gör regeringen också en specifik satsning på strategiska områden - medicin, teknik och klimat. Även om jag i min roll som ordförande för SKL:s FoU-råd gärna hade sett att den offentliga sektorn hade varit ett av de strategiska områden som regeringen hade valt att satsa ökade resurser mot så har jag förståelse för valet av de tre angivna områdena.
I min roll som ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott hälsar jag med glädje den satsning som görs inom medicinsk forksning. Knappt 600 av de 1,8 miljarderna som regeringen riktar mot de strategiska områdena går till medicinsektorn med följande fördelning:
MEDICIN
Molekylär biovetenskap 190 miljoner
Stamceller och regenerativ medicin 65 miljoner
Diabetes 70 miljoner
Neurovetenskap 70 miljoner
Epidemiologi 25 miljoner
Cancer 70 miljoner
Psykiatri 25 miljoner
Vårdforskning 70 miljoner
Det går alltid att ha en diskussion kring vilka områden som ingår och vilka som inte gör det. Hörde på radion för någon vecka sedan en indignerad forskare som tyckte att regeringen skulle detaljstyra forskningen och att det var ett brott mot en god svensk tradition om att hylla den fria forskningen. Jag delar helt åsikten om vikten av att forskningen står fri, men det får inte betyda att den är utan styrning. Regeringen och andra politiker har inte bara en rättighet utan närmast en skyldighet att också våga peka på angelägna forskningsområden sett ur ett samhällsperspektiv.
Det ansvaret tar nu regeringen och det är välkommet så att svenska forskare och lärosäten kan vara med och bidra med mer och ny kunskap som kan leda oss på vägen att lösa några av medicinens gåtor och därmed bidra till att förbättra livskvaliteten hos miljontals människor.
Förtroende
Onsdagen blev ur mitt perspektiv en dag då såväl förtroende byggdes upp som revs ned. Låt mig börja med det positiva förtroendet som byggdes.
Hela denna vecka är en "representationsvecka" med publika tillställningar. Måndag och tisdag ägnades åt regionfullmäktige, onsdagen åt Chefsforum, torsdagen åt Nordsjökommissionen och Psykologdagarna och fredagen blir det Stockholm och folkpartiets partistyrelse. Den här typen av veckor erbjuder många nya möten och nya frågeställningar och även om inte aktivitetsgraden alltid är så hög (mycket passivt lyssnande till andra) så tar de en hel del på kraften.
Chefsforum var en heldagskonferens som samlade knappt 200 av regionens verksamhetschefer till temat: "för dig som vill veta mer om regionens politik och hur den förverkligas". För mig själv var väl inte programmet för dagen så upphetsande då det handlade om hur fyra ledande politiker och fyra ledande tjänstemän förklarade grunderna och utmaningarna sett ur perspektiven regionstyrelsen, hälso- och sjukvårdsutskottet, regionutvecklingsnämnden och personalutskottet. Det blev dock många bra föredragningar och jag kände i de väl placerade pauserna att vi under dagen starkt bidrog till att bygga ett ökat förtroende mellan politiken och tjänstemannaledningen å enda sidan och verksamhetschefer "på golvet" å den andra.
För många av oss som är aktiva i den politiska ledningsnivån så ter sig många saker som självklara, men som inte är det längre ut i organisationen. Den typen av möten som vi haft idag tror jag starkt bidrar till både en ökad kunskap och en ökad förståelse för vad vi vill från den politiska ledningsnivån. Det kan i sin tur bidra till att minska riskerna för missförståelse och motsträvighet när vi förstår varandra bättre.
--
Det raserade förtroendet för dagen står manipulerade forskningsdata för. I olika medier, bland annat Dagens Medicin, rapporteras om manipulerade forskningsdata kring fosterövervakningssystemet STAN. Ord har stått mot ord under en längre tid i denna fråga, men en ny granskningsutredning pekar återigen på att mycket tyder på att forskningsdata har manipulerats till förmån för det nya övervakningssystemet.
Det är tyvärr inte första gången som forskningsfusk förekommer. Det som gör det extra besvärligt är när det som i detta fall finns medicintekniska företag, eller i andra fall läkemedelsföretag, som kan dra ekonomisk nytta av att felaktiga forskningsresultat leder till ekonomisk vinning. De ekonomiska drivkrafterna är starka men det är fullständigt oacceptabelt om medvetet fusk försätter människor i ökade risksituationer.
Några av mina huvudpunkter i min föredragning på Chefsforum handlade om behovet av en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård och en säker hälso- och sjukvård. Inom hälso- och sjukvården är vi oerhört beroende av att kunna förlita oss på ny forskningskunskap för att utveckla och förbättra vården. Händelser som den idag gör att ny kunskap kan börja ifrågasättas vilket kommer att fördröja eller försena annan ny kunskap att få genomslag i vården vilket vore till nackdel för medborgare och patienter.
Slutsatsen från dagen är att förtroende är viktigt och vi måste söka fler och nya arenor för att bygga det förtroendet.
Hela denna vecka är en "representationsvecka" med publika tillställningar. Måndag och tisdag ägnades åt regionfullmäktige, onsdagen åt Chefsforum, torsdagen åt Nordsjökommissionen och Psykologdagarna och fredagen blir det Stockholm och folkpartiets partistyrelse. Den här typen av veckor erbjuder många nya möten och nya frågeställningar och även om inte aktivitetsgraden alltid är så hög (mycket passivt lyssnande till andra) så tar de en hel del på kraften.
Chefsforum var en heldagskonferens som samlade knappt 200 av regionens verksamhetschefer till temat: "för dig som vill veta mer om regionens politik och hur den förverkligas". För mig själv var väl inte programmet för dagen så upphetsande då det handlade om hur fyra ledande politiker och fyra ledande tjänstemän förklarade grunderna och utmaningarna sett ur perspektiven regionstyrelsen, hälso- och sjukvårdsutskottet, regionutvecklingsnämnden och personalutskottet. Det blev dock många bra föredragningar och jag kände i de väl placerade pauserna att vi under dagen starkt bidrog till att bygga ett ökat förtroende mellan politiken och tjänstemannaledningen å enda sidan och verksamhetschefer "på golvet" å den andra.
För många av oss som är aktiva i den politiska ledningsnivån så ter sig många saker som självklara, men som inte är det längre ut i organisationen. Den typen av möten som vi haft idag tror jag starkt bidrar till både en ökad kunskap och en ökad förståelse för vad vi vill från den politiska ledningsnivån. Det kan i sin tur bidra till att minska riskerna för missförståelse och motsträvighet när vi förstår varandra bättre.
--
Det raserade förtroendet för dagen står manipulerade forskningsdata för. I olika medier, bland annat Dagens Medicin, rapporteras om manipulerade forskningsdata kring fosterövervakningssystemet STAN. Ord har stått mot ord under en längre tid i denna fråga, men en ny granskningsutredning pekar återigen på att mycket tyder på att forskningsdata har manipulerats till förmån för det nya övervakningssystemet.
Det är tyvärr inte första gången som forskningsfusk förekommer. Det som gör det extra besvärligt är när det som i detta fall finns medicintekniska företag, eller i andra fall läkemedelsföretag, som kan dra ekonomisk nytta av att felaktiga forskningsresultat leder till ekonomisk vinning. De ekonomiska drivkrafterna är starka men det är fullständigt oacceptabelt om medvetet fusk försätter människor i ökade risksituationer.
Några av mina huvudpunkter i min föredragning på Chefsforum handlade om behovet av en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård och en säker hälso- och sjukvård. Inom hälso- och sjukvården är vi oerhört beroende av att kunna förlita oss på ny forskningskunskap för att utveckla och förbättra vården. Händelser som den idag gör att ny kunskap kan börja ifrågasättas vilket kommer att fördröja eller försena annan ny kunskap att få genomslag i vården vilket vore till nackdel för medborgare och patienter.
Slutsatsen från dagen är att förtroende är viktigt och vi måste söka fler och nya arenor för att bygga det förtroendet.
88 nollor
Jag har inte kunnat blogga på ett tag då jag valde att åka på en studieresa till Storbritannien och Liverpool utan datorn. Det var i sig skönt men också aningen frustrerande när man inte alltid kan vara online. Studieresan till Liverpool skede tillsammans med FoU-rådet i Sveriges kommuner och landsting (SKL). Syftet med resan var att se hur britterna arbetar med forskningssamverkan mellan universitet och den offentliga sektorn. Jag kan återkomma i den frågan i en annan blogg då jag idag tänkte reflektera över det som hände på hemmaplan när jag själv var borta.
I mitten av varje månad får vi uppdaterad vårdgarantistatistik från våra sjukhus över i vilken utsträckning vi når måluppfyllelse för vårdgarantin, eller inte. September månads uppföljning var extra intressant efter beslutet i hälso- och sjukvårdsutskottet för ett par veckor sedan med en tydlig målrelaterad ersättning till sjukhusen vid årets slut för dem som uppnår full måluppfyllelse - nollor, d v s att ingen patient vid sjukhusets olika mottagningar eller till dess behandlingar väntat längre än de stipulerade vårdgarantitiderna.
Vårdgarantin följs till 26 olika mottagningar och för 42 olika operationer/behandlingar. Då inte alla våra sju sjukhus och sjukhusgrupper utför all verksamhet så ger matrisen att vi har 338 mätpunkter där vi kan nå 338 nollor.
I septemberuppföljningen visade det sig att sjukhusen rapporterade 88 nollor. 88 nollor i september är 13 fler än i augusti och jag tror att vi successivt kommer att få se allt fler nollor rapporteras. Förbättringspotentialen är ytterligare 250 nollor. Kan vi klara av 150 av dem till årsskiftet?
Det är främst våra mindre sjukhus som har en hög måluppfyllelse i nuläget, men jag både hör och ser en förnyad bestämdhet också från de större sjukhusen om att de ska klara av att nå full måluppfyllelse.
Vi har länge kämpat med frågan om vårdgarantier. Ibland kritiseras vi för att vi politiker riktar allt för stort fokus mot vårdgarantierna, och jag är delvis beredd att hålla med. Denna fråga tar oproportioneligt mycket tid, kraft och utrymme i sjukvårdsdebatten. Sättet att lösa det problemet är inte att rikta mindre fokus på dessa frågor utan att temporärt rikta ett ökat fokus på frågan så att vi når ett jämviktsläge där vi klarar av att kontinuerligt uppfylla vårdgarantierna. Det är först då vi kan ägna mer tid och större fokus till andra, minst lika angelägna hälso- och sjukvårdspolitiska utmaningar.
I mitten av varje månad får vi uppdaterad vårdgarantistatistik från våra sjukhus över i vilken utsträckning vi når måluppfyllelse för vårdgarantin, eller inte. September månads uppföljning var extra intressant efter beslutet i hälso- och sjukvårdsutskottet för ett par veckor sedan med en tydlig målrelaterad ersättning till sjukhusen vid årets slut för dem som uppnår full måluppfyllelse - nollor, d v s att ingen patient vid sjukhusets olika mottagningar eller till dess behandlingar väntat längre än de stipulerade vårdgarantitiderna.
Vårdgarantin följs till 26 olika mottagningar och för 42 olika operationer/behandlingar. Då inte alla våra sju sjukhus och sjukhusgrupper utför all verksamhet så ger matrisen att vi har 338 mätpunkter där vi kan nå 338 nollor.
I septemberuppföljningen visade det sig att sjukhusen rapporterade 88 nollor. 88 nollor i september är 13 fler än i augusti och jag tror att vi successivt kommer att få se allt fler nollor rapporteras. Förbättringspotentialen är ytterligare 250 nollor. Kan vi klara av 150 av dem till årsskiftet?
Det är främst våra mindre sjukhus som har en hög måluppfyllelse i nuläget, men jag både hör och ser en förnyad bestämdhet också från de större sjukhusen om att de ska klara av att nå full måluppfyllelse.
Vi har länge kämpat med frågan om vårdgarantier. Ibland kritiseras vi för att vi politiker riktar allt för stort fokus mot vårdgarantierna, och jag är delvis beredd att hålla med. Denna fråga tar oproportioneligt mycket tid, kraft och utrymme i sjukvårdsdebatten. Sättet att lösa det problemet är inte att rikta mindre fokus på dessa frågor utan att temporärt rikta ett ökat fokus på frågan så att vi når ett jämviktsläge där vi klarar av att kontinuerligt uppfylla vårdgarantierna. Det är först då vi kan ägna mer tid och större fokus till andra, minst lika angelägna hälso- och sjukvårdspolitiska utmaningar.
