Kultur och hälsa
I Västra Götalandsregionen pågår sedan ett tag tillbaka ett arbete inom Göteborgs universitet tillsammans med Västra Götalandsregionen om att utveckla kunskapen kring symbiosen mellan kultur och hälsa. Det är ett spännande forskningsfält där det är värdefullt med mer kunskap. Vi vet redan om den positiva inverkan som olika kulturinslag på barnsjukhuset har på de barn som ibland tvingas tillbringa långa vårdtider på barnsjukhuset på grund av allvarliga sjukdomar, men vilka effekter har det mer? Fungerar kulturen som en viktig hälsofrämjande och förebyggande faktor? Kan kulturen bidra i läkningsprocessen och i så fall hur? Frågorna är många och kunskapen ofta liten. Mer forskning kring detta är eftersträvansvärt.
Nu är det ingen slump att jag bloggar om projektet kultur och hälsa just idag. I värsta fall kan det finns människor som vill bromsa hela fältet efter händelserna med studenten från Konstfack och psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Eftersom jag började lite senare idag (eller rättare sagt trodde att jag började lite senare idag) hann jag också med att lyssna på Ring P1 efter nyhetsmorgonen på radion. Ring P1 är ett fascinerande program, men jag har svårt för allt för stora doser av det. Idag, liksom de senaste dagarna om jag förstod det rätt, var huvudtemat för inläggen händelsen med studenten från Konstfack.
Jag är en varm anhängare av kultur och tycker att kultur är som bäst när den aktivt deltar i samhällsdebatten, när den provocerar och tänjer på gränser, men i detta fall har inga gränser tänjts - de har överskridits med råge. Inte blir det bättre av att studenten inte vill förklara sitt agerande förrän i maj när hennes examensarbete ska presenteras. Jag har mycket svårt att tro att vi ens då kommer att få en nöjaktig förklaring som gör att vi kan förstå vad syftet egentligen var.
Studenten har onekligen lyckats provocera, men på fel sätt. Om syftet möjligen var att rikta ljuset mot psykvården har hon misslyckats. Hon har bara lyckats rikta ljuset mot kulturen och fått den att framstå som att den skulle stå över all normal och rimlig etik i samhället.
Kultur och hälsa är ett angeläget område att utforska mer - på ett seriöst sätt. Jag hoppas att vi framöver kan bidra mer i den debatten från Västra Götaland.
Nu är det ingen slump att jag bloggar om projektet kultur och hälsa just idag. I värsta fall kan det finns människor som vill bromsa hela fältet efter händelserna med studenten från Konstfack och psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Eftersom jag började lite senare idag (eller rättare sagt trodde att jag började lite senare idag) hann jag också med att lyssna på Ring P1 efter nyhetsmorgonen på radion. Ring P1 är ett fascinerande program, men jag har svårt för allt för stora doser av det. Idag, liksom de senaste dagarna om jag förstod det rätt, var huvudtemat för inläggen händelsen med studenten från Konstfack.
Jag är en varm anhängare av kultur och tycker att kultur är som bäst när den aktivt deltar i samhällsdebatten, när den provocerar och tänjer på gränser, men i detta fall har inga gränser tänjts - de har överskridits med råge. Inte blir det bättre av att studenten inte vill förklara sitt agerande förrän i maj när hennes examensarbete ska presenteras. Jag har mycket svårt att tro att vi ens då kommer att få en nöjaktig förklaring som gör att vi kan förstå vad syftet egentligen var.
Studenten har onekligen lyckats provocera, men på fel sätt. Om syftet möjligen var att rikta ljuset mot psykvården har hon misslyckats. Hon har bara lyckats rikta ljuset mot kulturen och fått den att framstå som att den skulle stå över all normal och rimlig etik i samhället.
Kultur och hälsa är ett angeläget område att utforska mer - på ett seriöst sätt. Jag hoppas att vi framöver kan bidra mer i den debatten från Västra Götaland.
Efterlängtat besked
Idag presenterade regeringen äntligen en gemensam hållning i regionfrågan i en artikel på DN debatt och även vid en presskonferens. Osäkerheten har varit stor kring hur regeringen avser att hantera ansökningar om regionbildningar och permanentandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne. Moderaterna har stävat emot regionbildandet medan övriga allianspartier har varit anhängare av en regionreform i Sverige.
Beskedet i sig har varit efterlängtat - allt för stor osäkerhet har rått i stora delar av landet om det har varit meningsfullt eller ej att inleda diskussioner om regionbildningar eller inte.
Beskedet till sitt innehåll är i huvudsak positivt, även om kompromissen innehåller mindre attraktiva delar sett ur mitt perspektiv. Det är bra att regeringen slår fast att Sverige fortsatt ska vara en 3-nivå demokrati med staten, regioner och kommuner. Det är bra att man avser att ta ett mer samlat grepp över ansökningar för att få en helhet i landet. Det är acceptabelt att det dröjer till efter 2015 innan vi kan se sammanläggningar av nuvarande landsting till större regioner, även om jag tillfullo förstår den frustration som uppstår i övre Norrland (Norrbotten, Västerbotten och stora delar av Västernorrland) som aktivt arbetat för att få bilda en gemensam region 2011.
Det är förvånande att regeringen väljer att godkänna ansökningar från Halland och Gotland som regioner redan nu när de väljer att låta övriga delar av landet avvakta. Jag har inget emot att Halland och Gotland får ett regionalt utvecklingsuppdrag, men det är förvånande att regeringen så uppenbart väljer att avvika från Ansvarskommitténs förslag om behovet av större regioner genom att släppa fram Halland och Gotland.
Sett ur ett sjukvårdsperspektiv finns det dock en rätt intressant diskussion som bör följas av en regionreform. Idag är landets 21 landsting indelade i sex sjukvårdsregioner (runt Universitetssjukhuset) för planering av bland annat den högspecialiserade vården. Med en regionreform i Ansvarskommitténs anda torde sjukvårdsregionerna bli överflödiga och ansvaret läggas på de nya regionkommunerna. Det förändrar i så fall förutsättningarna för t ex Halland. Halland tillhör i dagsläget två sjukvårdsregioner. De tre nordliga kommunerna ingår i den Västra sjukvårdsregionen och de tre sydliga kommunerna i den Södra sjukvårdsregionen. (Det är egentligen lite konstigt att förespråkarna för ett helt Halland accepterar detta.)
Om Halland väljer att bli en egen region måste det också innebära att Halland också måste ta ett större eget ansvar för sina patienters behov också av högspecialiserad vård. Dagens krav på samarbete med Västra Götalandsregionen måste förändras till en relation där Halland inte på samma sätt kan "kräva" saker av oss som rabatter på vården för hallänningarna i Västra Götaland.
Valet att bli en liten region utan det kostnadsansvar som följer med att t ex driva ett universitetssjukhus måste i det perspektivet också få ett pris. Är hallänningarna villiga att betala det?
Beskedet i sig har varit efterlängtat - allt för stor osäkerhet har rått i stora delar av landet om det har varit meningsfullt eller ej att inleda diskussioner om regionbildningar eller inte.
Beskedet till sitt innehåll är i huvudsak positivt, även om kompromissen innehåller mindre attraktiva delar sett ur mitt perspektiv. Det är bra att regeringen slår fast att Sverige fortsatt ska vara en 3-nivå demokrati med staten, regioner och kommuner. Det är bra att man avser att ta ett mer samlat grepp över ansökningar för att få en helhet i landet. Det är acceptabelt att det dröjer till efter 2015 innan vi kan se sammanläggningar av nuvarande landsting till större regioner, även om jag tillfullo förstår den frustration som uppstår i övre Norrland (Norrbotten, Västerbotten och stora delar av Västernorrland) som aktivt arbetat för att få bilda en gemensam region 2011.
Det är förvånande att regeringen väljer att godkänna ansökningar från Halland och Gotland som regioner redan nu när de väljer att låta övriga delar av landet avvakta. Jag har inget emot att Halland och Gotland får ett regionalt utvecklingsuppdrag, men det är förvånande att regeringen så uppenbart väljer att avvika från Ansvarskommitténs förslag om behovet av större regioner genom att släppa fram Halland och Gotland.
Sett ur ett sjukvårdsperspektiv finns det dock en rätt intressant diskussion som bör följas av en regionreform. Idag är landets 21 landsting indelade i sex sjukvårdsregioner (runt Universitetssjukhuset) för planering av bland annat den högspecialiserade vården. Med en regionreform i Ansvarskommitténs anda torde sjukvårdsregionerna bli överflödiga och ansvaret läggas på de nya regionkommunerna. Det förändrar i så fall förutsättningarna för t ex Halland. Halland tillhör i dagsläget två sjukvårdsregioner. De tre nordliga kommunerna ingår i den Västra sjukvårdsregionen och de tre sydliga kommunerna i den Södra sjukvårdsregionen. (Det är egentligen lite konstigt att förespråkarna för ett helt Halland accepterar detta.)
Om Halland väljer att bli en egen region måste det också innebära att Halland också måste ta ett större eget ansvar för sina patienters behov också av högspecialiserad vård. Dagens krav på samarbete med Västra Götalandsregionen måste förändras till en relation där Halland inte på samma sätt kan "kräva" saker av oss som rabatter på vården för hallänningarna i Västra Götaland.
Valet att bli en liten region utan det kostnadsansvar som följer med att t ex driva ett universitetssjukhus måste i det perspektivet också få ett pris. Är hallänningarna villiga att betala det?
Former och innehåll
I förra veckans nummer av Dagens Medicin publiceras en debattartikel (hittar tyvärr ingen länk) av Stockholms sjukvårdslandstingsråd Filippa Reinfeldt (m) och moderaternas partisekreterare Per Schlingman. Debattartikeln i sig är väl inte så upphetsande utan mer, om man ska vara lite elak, i stilen vi vill att sjukvården ska bli bättre med högre kvalitet, färre vårdskador och ökad tillgänglighet. Det är knappast något unikt moderatpolitiskt ställningstagande, men väl så välkommet.
Det är välkommet då skribenterna inledningsvis gör en viss avbön kring att moderaterna har fokuserat för mycket på sjukvårdens former och för lite på sjukvårdens innehåll. Signalen från den moderata sjukvårdspolitiska arbetsgruppen är alltså mindre fokus på driftsformer, ägande etc och mer på de innehållsmässiga delarna. Jag säger välkomna! Jag har också sett samma omsvängning hos våra lokala moderata sjukvårdspolitiker i regionen, och det har höjt nivån på den politiska dagordningen.
När Reinfeldt och Schlingman väl har gjort detta ställningstagande så förvånar de med att ägna större delen av resten av artikeln till att klargöra behovet av ökad nationell styrning och likriktning. De faller alltså direkt tillbaka i diskussionen om vårdens former istället för att ta diskussionen om dess innehåll.
Trogna läsare av denna blogg vet att jag även tidigare har argumenterat emot tron på att en ökad nationell (eller statlig om man vill använda ett mer negativt värdeladdat ord) styrning skulle leda till en mer jämlik sjukvård i hela landet. Sjukvård ges och kommer alltid att ges av enskilda medarbetare hos olika vårdgivare på vårdcentraler och sjukhus i olika delar av landet. Hur mycket man än försöker styra upp och styra den verksamheten från en nationell nivå så kommer människor att ges olika vård.
Det ligger inget eftersträvansvärt i det. Vård på lika villkor till hela befolkningen i hela landet är önskvärt, men vägen dit går inte via försök till ökad nationell/statlig styrning. Vägen dit går via utveckling av innehållet i vården, jämförelser mellan sjukhus, vårdcentraler och olika landsting/regioner. Det är genom att visa på de innehållsmässiga resultaten och skillnaderna som utveckling sker. Den som presterar sämre får en drivkraft att förbättra sig och den som presterar bra får en drivkraft att behålla sin ledande position.
Vägen dit går också via nationella riktlinjer kring olika former av standards för sjukvården. Jag ser gärna en utveckling av både de interna styrmekanismerna och incitamenten för att driva denna utveckling internt i regioner och landsting, men skulle också välkomna att statsbidragen till landstingssektorn i ökad utsträckning fördelades utifrån följsamhet till grundläggande standards och krav.
Hur olika vårdcentraler och sjukhus ska nå såväl regionala som nationella mål, och överträffa de målen, är i stora delar en formfråga. En formfråga som löses bäst lokalt och regionalt.
Det är välkommet då skribenterna inledningsvis gör en viss avbön kring att moderaterna har fokuserat för mycket på sjukvårdens former och för lite på sjukvårdens innehåll. Signalen från den moderata sjukvårdspolitiska arbetsgruppen är alltså mindre fokus på driftsformer, ägande etc och mer på de innehållsmässiga delarna. Jag säger välkomna! Jag har också sett samma omsvängning hos våra lokala moderata sjukvårdspolitiker i regionen, och det har höjt nivån på den politiska dagordningen.
När Reinfeldt och Schlingman väl har gjort detta ställningstagande så förvånar de med att ägna större delen av resten av artikeln till att klargöra behovet av ökad nationell styrning och likriktning. De faller alltså direkt tillbaka i diskussionen om vårdens former istället för att ta diskussionen om dess innehåll.
Trogna läsare av denna blogg vet att jag även tidigare har argumenterat emot tron på att en ökad nationell (eller statlig om man vill använda ett mer negativt värdeladdat ord) styrning skulle leda till en mer jämlik sjukvård i hela landet. Sjukvård ges och kommer alltid att ges av enskilda medarbetare hos olika vårdgivare på vårdcentraler och sjukhus i olika delar av landet. Hur mycket man än försöker styra upp och styra den verksamheten från en nationell nivå så kommer människor att ges olika vård.
Det ligger inget eftersträvansvärt i det. Vård på lika villkor till hela befolkningen i hela landet är önskvärt, men vägen dit går inte via försök till ökad nationell/statlig styrning. Vägen dit går via utveckling av innehållet i vården, jämförelser mellan sjukhus, vårdcentraler och olika landsting/regioner. Det är genom att visa på de innehållsmässiga resultaten och skillnaderna som utveckling sker. Den som presterar sämre får en drivkraft att förbättra sig och den som presterar bra får en drivkraft att behålla sin ledande position.
Vägen dit går också via nationella riktlinjer kring olika former av standards för sjukvården. Jag ser gärna en utveckling av både de interna styrmekanismerna och incitamenten för att driva denna utveckling internt i regioner och landsting, men skulle också välkomna att statsbidragen till landstingssektorn i ökad utsträckning fördelades utifrån följsamhet till grundläggande standards och krav.
Hur olika vårdcentraler och sjukhus ska nå såväl regionala som nationella mål, och överträffa de målen, är i stora delar en formfråga. En formfråga som löses bäst lokalt och regionalt.
Läkemedelsbidrag
Idag har det varit dags för årets första SKL-dagar när ledande kommun, landstings och regionpolitiker samlas i Stockholm under halvannan dag för gruppmöten, gemensamma informationspunkter och formella möten i styrelser, delegationer och beredningar. Det FoU-råd i Sveriges kommuner och landsting som jag är ordförande för har inget sammanträde denna månad vilket ger mig chansen att hinna hem till ordförandekonferens med de medicinska sektorsråden i regionen under morgondagen.
En av utmaningarna med att blogga är att försöka undvika att ständigt upprepa sig. Förutom kontinuerlig uppföljning av vårdgarantins utveckling har jag försökt undvika detta. Vissa saker risker dock att återkomma med en årlig tradition - tyvärr kan jag inte i slutet av januari detta år blogga om en överenskommelse mellan SKL och staten om statsbidrag för läkemedelskostnaderna för 2009 som jag gjorde i slutet av januari förra året.
Redan då tyckte jag att det var väl sent att i januari sluta en överenskommelse för det året. 2009 kommer det att dröja ännu längre innan vi får besked om vad som gäller för statsbidragen innevarande år. Vad ska vi i landsting och regioner planera efter? Riskerar vi helt att bli utan statsbidrag? Blir uppräkningen 0,5%, 1%, 2% eller 4%. Besked i den frågan påverkar de ekonomiska förutsättningarna rätt så kraftigt.
Ett extra stimulanspaket till kommun- och landstingssektorn eller inte kan många har olika åsikter, men att staten ska ta sitt grundläggande ansvar och klara av att träffa överenskommelse om bland annat statsbidraget för läkemedel borde inte ens vara en diskussionsfråga. Det är en fråga om att visa grundläggande ledarskap för att skapa rimliga spelregler för alla parter.
En av utmaningarna med att blogga är att försöka undvika att ständigt upprepa sig. Förutom kontinuerlig uppföljning av vårdgarantins utveckling har jag försökt undvika detta. Vissa saker risker dock att återkomma med en årlig tradition - tyvärr kan jag inte i slutet av januari detta år blogga om en överenskommelse mellan SKL och staten om statsbidrag för läkemedelskostnaderna för 2009 som jag gjorde i slutet av januari förra året.
Redan då tyckte jag att det var väl sent att i januari sluta en överenskommelse för det året. 2009 kommer det att dröja ännu längre innan vi får besked om vad som gäller för statsbidragen innevarande år. Vad ska vi i landsting och regioner planera efter? Riskerar vi helt att bli utan statsbidrag? Blir uppräkningen 0,5%, 1%, 2% eller 4%. Besked i den frågan påverkar de ekonomiska förutsättningarna rätt så kraftigt.
Ett extra stimulanspaket till kommun- och landstingssektorn eller inte kan många har olika åsikter, men att staten ska ta sitt grundläggande ansvar och klara av att träffa överenskommelse om bland annat statsbidraget för läkemedel borde inte ens vara en diskussionsfråga. Det är en fråga om att visa grundläggande ledarskap för att skapa rimliga spelregler för alla parter.
3 000 ton
Jag har ägnat dagen åt en mycket välbesökt konferens på Burgårdens konferenscenter. Cirka 600 personer samlades till det vi kallade en Upptaktskonferens för det praktiska genomförandet av regionens handlingsprogram mot barn- och vuxenfetma. Såväl det stora deltagarantalet som bredden av postutställningar utanför konferenssalen speglade tydligt det stora engagemang som finns i många personalgrupper i regionen och i kommunerna kring dessa frågor. Det känns mycket hoppfullt.
Det regionala handlingsprogrammet mot barn- och vuxenfetma antogs av regionfullmäktige i höstas och jag betonade i mitt inledningsanförande att det var något av en extraordinär åtgärd att fatta beslut om ett handlingsprogram ända uppe i fullmäktige, men att det markerade den vikt som vi önskar rikta mot frågan som är en av våra allra största folkhälsoutmaningar.
Temat som blev mycket tydligt från de nästan 20 talare som framträdde under dagen var behovet av att tydliggöra det hälsofrämjande perspektivet. Även om sjukvården numera kan hjälpa människor med mycket grav fetma till en betydligt högre livskvalitet genom kirurgiska ingrepp så kan aldrig fetmakirurgi ses som en lösning på den ökande övervikten och fetman i samhällen. Lösningen måste i första hand bygga på hälsofrämjande och förebyggande strategier för att förhindra utvecklingen av fetma, för att när så blir nödvändigt använda de olika behandlingsstrategier som finns.
Ett av dagens huvudnummer var att presentera det webbaserade beslutstöd som projektgruppen för handlingsprogrammet har arbetat fram. Presentationen gjordes interaktivt och med all den kompetens som fanns samlad i salen är jag övertygad om att det beslutsstödet sucessivt kommer att utvecklas till ett mycket viktigt verktyg för att få alla - oavsett organisationstillhörighet, profession eller nivå - att jobba åt samma håll i arbetet mot övervikts- och fetmaproblematiken.
Dagens höjdpunkt (om man får berömma politiska motståndare) var den presentation som Nynäshamns kommunalråd Ilija Batljan (s) gjorde kring hur Nynäshamn mycket offensivt har arbetat med ett hälsofrämjande förhållningssätt. Kommunen satsar stora pengar (440 kronor per invånare, totalt 11 miljoner kronor) i en mycket spännande satsning på folkhälsa och andra hälsofrämjande insatser. En mycket intressant satsning som ska bli intressant att följa och som förhoppningsvis kommer att få efterföljare.
Bland det som ledde till många idéer i mina pauser var reaktioner på en idé som jag la fram i min inledningsanförande. Inspirerad av ett projekt från Liverpool kallat "Lose a million pound" där befolkningen i staden utmanats att gemensamt minska sin vikt med 500 000 kilo, så kunde jag konstatera att jag tror att den genomsnittlige Västra Götalänningen skulle må bra av i snitt tappa två kilo. Det skulle totalt sett innebära 3 000 ton.
Är det en utmaning som bara fungerar i de anglosaxiska länderna, eller skulle det också fungera här hemma?
Det regionala handlingsprogrammet mot barn- och vuxenfetma antogs av regionfullmäktige i höstas och jag betonade i mitt inledningsanförande att det var något av en extraordinär åtgärd att fatta beslut om ett handlingsprogram ända uppe i fullmäktige, men att det markerade den vikt som vi önskar rikta mot frågan som är en av våra allra största folkhälsoutmaningar.
Temat som blev mycket tydligt från de nästan 20 talare som framträdde under dagen var behovet av att tydliggöra det hälsofrämjande perspektivet. Även om sjukvården numera kan hjälpa människor med mycket grav fetma till en betydligt högre livskvalitet genom kirurgiska ingrepp så kan aldrig fetmakirurgi ses som en lösning på den ökande övervikten och fetman i samhällen. Lösningen måste i första hand bygga på hälsofrämjande och förebyggande strategier för att förhindra utvecklingen av fetma, för att när så blir nödvändigt använda de olika behandlingsstrategier som finns.
Ett av dagens huvudnummer var att presentera det webbaserade beslutstöd som projektgruppen för handlingsprogrammet har arbetat fram. Presentationen gjordes interaktivt och med all den kompetens som fanns samlad i salen är jag övertygad om att det beslutsstödet sucessivt kommer att utvecklas till ett mycket viktigt verktyg för att få alla - oavsett organisationstillhörighet, profession eller nivå - att jobba åt samma håll i arbetet mot övervikts- och fetmaproblematiken.
Dagens höjdpunkt (om man får berömma politiska motståndare) var den presentation som Nynäshamns kommunalråd Ilija Batljan (s) gjorde kring hur Nynäshamn mycket offensivt har arbetat med ett hälsofrämjande förhållningssätt. Kommunen satsar stora pengar (440 kronor per invånare, totalt 11 miljoner kronor) i en mycket spännande satsning på folkhälsa och andra hälsofrämjande insatser. En mycket intressant satsning som ska bli intressant att följa och som förhoppningsvis kommer att få efterföljare.
Bland det som ledde till många idéer i mina pauser var reaktioner på en idé som jag la fram i min inledningsanförande. Inspirerad av ett projekt från Liverpool kallat "Lose a million pound" där befolkningen i staden utmanats att gemensamt minska sin vikt med 500 000 kilo, så kunde jag konstatera att jag tror att den genomsnittlige Västra Götalänningen skulle må bra av i snitt tappa två kilo. Det skulle totalt sett innebära 3 000 ton.
Är det en utmaning som bara fungerar i de anglosaxiska länderna, eller skulle det också fungera här hemma?
Vårdplatser
Dagens (eller gårdagens eftersom kvällen gått fort) snackis i sjukvårdslandet har antagligen varit radions rapportering i morgon-ekot om bristen på vårdplatser vid landets sjukhus. Diskussionen är inte ny utan dyker upp med jämna mellanrum, att den dyker upp just nu är heller inte särskilt överaskande då många sjukhus har drabbats av en extra hård belastning de senaste veckorna till följd av begynnande influensa och en del vinterkräksjuka, och det är i lägen som dessa som de små marginalerna vad gäller vårdplatser blir som tydligast.
Måste, innan jag fortsätter mina reflektioner, konstatera att radion idag gav begreppet storsjukhus en ny innebörd när de konstaterade att det inte bara var de stora sjukhusen som drabbats av brist på vårdplatser utan också andra sjukhus som de i Karlstad, Sundsvall och Uppsala. Om Akademiska sjukhuset i Uppsala inte ska klassas som ett mindre sjukhus så är frågan hur vi på hemmaplan i fortsättningen ska benämna t ex Alingsås lasarett och Kungälvs sjukhus.
Vårdplatserna vid svenska sjukhus, och för all del vid sjukhus i hela västvärlden, har de senaste åren stadigt minskat i antal. Nya behandlingsmetoder, större möjligheter till kommunal hälso- och sjukvård, hemsjukvård, öppna returer med mera har minskat behovet av att vara inneliggande som patient. Få beklagar i grunden denna utveckling, men frågan är om systemen har trimmats för mycket?
De exempel som lyfts fram av radion idag och i andra sammanhang tyder definitivt på det. Samtidigt har sjukhusen ett närmast konstant problem med så kallade utskrivningsklara patienter som blir kvar på sjukhusen och upptar sängplatser då inte kommunerna klarar av att ta över behandlingsansvaret. För detta får kommunerna "böta", men en mindre summa än sjukhusens kostnader för vårdplatsen.
Det största problemen vid brist på vårdplatser är dels risken att det blir platstillgången som bidrar till avgörandet om en patient ska läggas in eller inte, och inte strikta medicinska bedömningar. Dessutom tvingas allt för mycket tid läggas av högt utbildad vårdpersonal till att leta vårdplatser till behövande patienter. Tid som borde ägnas åt mer patientnära arbete.
En av lösningarna ligger i att ytterligare utveckla utskrivningsprocessen med kommunerna för att slippa från problemet med utskrivningsklara patienter som blir kvar på sjukhuset. En annan lösning ligger i att sjukhusen själva ser över sina rutiner för när patienter skrivs ut. Ofta sker detta vid ett tillfälle per dygn vilket då frigör ett antal vårdplatser för några timmar innan det åter blir trångt. Ett jämnare flöde i utskrivningsprocessen skulle underlätta platstillgången över dagen.
En tredje lösning är naturligtvis att inrätta fler vårdplatser. Det kostar pengar även om det görs i form av vårdplatser på patienthotell eller annan form av mellanvårdformsplatser, och det kanske ska få kosta. De senaste fem åren har alla landsting och regioner, inte minst min egen, satsat stora pengar på de kirurgiska specialiteterna för att klara av att uppfylla vårdgarantin. Med den prioriteringen har de medicinska specialiteterna ofta fått stå tillbaka och det är främst där vi idag ser problemen med överbeläggningar.
Med allt fler äldre äldre är det mycket som talar för att nästa prioriterade område inom sjukhusvården måste bli de medicinska specialiteterna - och det är mycket som i sin tur talar för att fler vårdplatser bör vara en del av den prioriteringen.
Måste, innan jag fortsätter mina reflektioner, konstatera att radion idag gav begreppet storsjukhus en ny innebörd när de konstaterade att det inte bara var de stora sjukhusen som drabbats av brist på vårdplatser utan också andra sjukhus som de i Karlstad, Sundsvall och Uppsala. Om Akademiska sjukhuset i Uppsala inte ska klassas som ett mindre sjukhus så är frågan hur vi på hemmaplan i fortsättningen ska benämna t ex Alingsås lasarett och Kungälvs sjukhus.
Vårdplatserna vid svenska sjukhus, och för all del vid sjukhus i hela västvärlden, har de senaste åren stadigt minskat i antal. Nya behandlingsmetoder, större möjligheter till kommunal hälso- och sjukvård, hemsjukvård, öppna returer med mera har minskat behovet av att vara inneliggande som patient. Få beklagar i grunden denna utveckling, men frågan är om systemen har trimmats för mycket?
De exempel som lyfts fram av radion idag och i andra sammanhang tyder definitivt på det. Samtidigt har sjukhusen ett närmast konstant problem med så kallade utskrivningsklara patienter som blir kvar på sjukhusen och upptar sängplatser då inte kommunerna klarar av att ta över behandlingsansvaret. För detta får kommunerna "böta", men en mindre summa än sjukhusens kostnader för vårdplatsen.
Det största problemen vid brist på vårdplatser är dels risken att det blir platstillgången som bidrar till avgörandet om en patient ska läggas in eller inte, och inte strikta medicinska bedömningar. Dessutom tvingas allt för mycket tid läggas av högt utbildad vårdpersonal till att leta vårdplatser till behövande patienter. Tid som borde ägnas åt mer patientnära arbete.
En av lösningarna ligger i att ytterligare utveckla utskrivningsprocessen med kommunerna för att slippa från problemet med utskrivningsklara patienter som blir kvar på sjukhuset. En annan lösning ligger i att sjukhusen själva ser över sina rutiner för när patienter skrivs ut. Ofta sker detta vid ett tillfälle per dygn vilket då frigör ett antal vårdplatser för några timmar innan det åter blir trångt. Ett jämnare flöde i utskrivningsprocessen skulle underlätta platstillgången över dagen.
En tredje lösning är naturligtvis att inrätta fler vårdplatser. Det kostar pengar även om det görs i form av vårdplatser på patienthotell eller annan form av mellanvårdformsplatser, och det kanske ska få kosta. De senaste fem åren har alla landsting och regioner, inte minst min egen, satsat stora pengar på de kirurgiska specialiteterna för att klara av att uppfylla vårdgarantin. Med den prioriteringen har de medicinska specialiteterna ofta fått stå tillbaka och det är främst där vi idag ser problemen med överbeläggningar.
Med allt fler äldre äldre är det mycket som talar för att nästa prioriterade område inom sjukhusvården måste bli de medicinska specialiteterna - och det är mycket som i sin tur talar för att fler vårdplatser bör vara en del av den prioriteringen.
Stolt ögonblick
I mars är det 30 år sedan jag betalade min första medlemsavgift till Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Som 13-åring med stort engagemang för höjt bistånd, motstånd mot apartheid och mot att vapenvägrare kunde fängslas i Sverige hade jag då - jag lovar - inte en enda tanke på att en dag bli heltidspolitiker, och än mindre att jag skulle syssla med hälso- och sjukvårdspolitik.
Det har varit 30 fantastiskt roliga år. Från det första politiska mötet, till den första konferensen, till det första uppdraget, till det första jobbet (regionombudsman i Väst efter gymnasiet) fram till idag, och just idag har jag upplevt mitt stoltaste ögonblick som politiker.
Det var inte på lunchen när jag såg att jag hade hade halkat ned från 15:e till 23:e plats på Dagens Medicins maktlista över den svenska sjukvårdens 100 mäktigaste personer, utan några timmar senare när hälso- och sjukvårdsutskottet fattade beslut om VG Primärvård - regionens vårdvalsmodell för primärvården. Om jag inte skulle få chansen att fatta ett enda ytterligare politiskt beslut i mitt liv så skulle det (i alla fall just nu) vara OK, för jag har idag fått vara med och fatta just det beslut som jag allra mest har längtat efter sedan jag började syssla med hälso- och sjukvårdspolitik för 17 år sedan.
Jag är övertygad om att vi med dagens beslut har lagt grunden för en mycket positiv utveckling för den primära vården i Västra Götalandsregionen. Vi har gjort det i mycket bred politisk enighet vilket borgar för stabila förutsättningar. Vi har (och visst är jag subjektiv) antagit den bästa vårdvalsmodellen som Sverige hittills har skådat. Jag är särskilt stolt över det ersättningssystem som vi gemensamt har mejslat fram med suveränt stöd av våra tjänstemän. Det är ett ersättningssystem som mycket tydligt stödjer de mål vi önskar se och en behovsbaserad hälso- och sjukvård som premierar det förebyggande arbetet, som stödjer kontinuitet, tillgänglighet och kvalitet, som ger lika förutsättning och tar hänsyn till olikhetens faktorer som geografiska förutsättningar, socioekonomiska förutsättningar, vårdtyngd med mera.
Vi gör det genom att förse den enskilda patienten med makt att kunna rösta med fötterna om hon är missnöjd, och det blir vårdgivarna som får "fjäska" för sina patienter och inte tvärtom.
I kväll känner jag en enorm tillfredsställelse över den process vi gemensamt har genomfört i hälso- och sjukvårdsutskottet och det resultat vi har nått. Vi är många som har anledning att känna stolthet ikväll, och jag hoppas att alla inblandade gör det.
Det har varit 30 fantastiskt roliga år. Från det första politiska mötet, till den första konferensen, till det första uppdraget, till det första jobbet (regionombudsman i Väst efter gymnasiet) fram till idag, och just idag har jag upplevt mitt stoltaste ögonblick som politiker.
Det var inte på lunchen när jag såg att jag hade hade halkat ned från 15:e till 23:e plats på Dagens Medicins maktlista över den svenska sjukvårdens 100 mäktigaste personer, utan några timmar senare när hälso- och sjukvårdsutskottet fattade beslut om VG Primärvård - regionens vårdvalsmodell för primärvården. Om jag inte skulle få chansen att fatta ett enda ytterligare politiskt beslut i mitt liv så skulle det (i alla fall just nu) vara OK, för jag har idag fått vara med och fatta just det beslut som jag allra mest har längtat efter sedan jag började syssla med hälso- och sjukvårdspolitik för 17 år sedan.
Jag är övertygad om att vi med dagens beslut har lagt grunden för en mycket positiv utveckling för den primära vården i Västra Götalandsregionen. Vi har gjort det i mycket bred politisk enighet vilket borgar för stabila förutsättningar. Vi har (och visst är jag subjektiv) antagit den bästa vårdvalsmodellen som Sverige hittills har skådat. Jag är särskilt stolt över det ersättningssystem som vi gemensamt har mejslat fram med suveränt stöd av våra tjänstemän. Det är ett ersättningssystem som mycket tydligt stödjer de mål vi önskar se och en behovsbaserad hälso- och sjukvård som premierar det förebyggande arbetet, som stödjer kontinuitet, tillgänglighet och kvalitet, som ger lika förutsättning och tar hänsyn till olikhetens faktorer som geografiska förutsättningar, socioekonomiska förutsättningar, vårdtyngd med mera.
Vi gör det genom att förse den enskilda patienten med makt att kunna rösta med fötterna om hon är missnöjd, och det blir vårdgivarna som får "fjäska" för sina patienter och inte tvärtom.
I kväll känner jag en enorm tillfredsställelse över den process vi gemensamt har genomfört i hälso- och sjukvårdsutskottet och det resultat vi har nått. Vi är många som har anledning att känna stolthet ikväll, och jag hoppas att alla inblandade gör det.
67 miljoner i premie
Under hösten har den som följt denna blogg kunnat notera det intensifierade fokus, arbete och uppföljning som Västra Götalandsregionen har haft för att nå full måluppfyllelse av den nationella vårdgarantin. Vi kallade insatsen för Höstslaget för att ta regionen ytterligare steg närmre målet om att inga patienter ska behöva vänta mer än 90 dagar på ett första besök och inte heller mer än 90 dagar efter beslut om operation/behandling.
En del i höstslaget var att vi satte upp en morot för de verksamheter som fullt ut lyckades uppfylla sitt vårdgarantiåtagande. Det blev vår NOLL-vision om NOLL väntande över de uppsatta garantitiderna, och i Västra Götaland innebär det inte bara att klara av att erbjuda vård inom 90 dagar utan också att klara av att erbjuda vård senast inom 180 dagar till dem som valt att avstå från att utnyttja vårdgarantins rätt att söka vård vid annat sjukhus (patientvald väntan).
Reglerna var enkla - dubbla nollor skulle premieras ekonomiskt. 338 mätpunkter finns i regionen för de 26 mottagningar och 42 operationer som utgör underlaget för de nationella mätningarna. Successivt under hösten har antal nollor ökat i antal till att nå sitt maximum vid avläsningsdatumet per den 31 december 2008.
75 nollor i augusti, blev till
88 nollor i september, som ökade till
105 nollor i oktober, för att växa till
150 nollor i november, innan vi kunde avsläsa
220 nollor i december.
Den målrelaterade ersättningen som vi satte upp kommer nu att falla ut i form av 67 miljoner kronor till våra sjukhus att dela på. Från 18,5 miljoner till Sahlgrenska Universitetssjukhuset ner till 1,0 miljon till handikappförvaltningen för utmärkt arbete med hörselrehabilitering.
En av dagens stora vinnare är ändå Alingsås lasarett. De kommer att belönas med 6,9 miljoner kronor och de får de pengarna för att de uppnår full pott. 12 av 12 mottagningar och 21 av 21 operationer kunde redovisa NOLL väntande över garantitiderna. Oerhört imponerande arbete av engagerade och hängivna medarbetare på lasarettet. Stort tack och grattis!
Höstens största vinnare är ändå alla de patienter som fått vård i rimlig tid och de, som med kortare väntetider kommer att få vård i rimlig tid framöver.
Från november till december har vår "vårdskuld" till befolkningen i regionen minskat från 7 083 patienter till 5 813 patienter, och det har vi lyckats göra under en månad som normalt har lite planerade ingrepp på grund av julhelger. Helt klart är att ekonomiska incitament ger effekter i sjukvården.
Vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) beslutade vi också att även under 2009 ha en målstyrd ersättning till dem som avrapportera NOLL väntande över garantitiderna, men för att stimulera till en varaktig och konstant måluppfyllelse delas i år pengarna ut efter måluppfyllelse 31 januari, 31 mars, 31 maj, 30 september och 30 november.
Det ska bli oerhört intressant att fortsätta följa utvecklingen mot NOLL väntande inom allt fler områden.
En del i höstslaget var att vi satte upp en morot för de verksamheter som fullt ut lyckades uppfylla sitt vårdgarantiåtagande. Det blev vår NOLL-vision om NOLL väntande över de uppsatta garantitiderna, och i Västra Götaland innebär det inte bara att klara av att erbjuda vård inom 90 dagar utan också att klara av att erbjuda vård senast inom 180 dagar till dem som valt att avstå från att utnyttja vårdgarantins rätt att söka vård vid annat sjukhus (patientvald väntan).
Reglerna var enkla - dubbla nollor skulle premieras ekonomiskt. 338 mätpunkter finns i regionen för de 26 mottagningar och 42 operationer som utgör underlaget för de nationella mätningarna. Successivt under hösten har antal nollor ökat i antal till att nå sitt maximum vid avläsningsdatumet per den 31 december 2008.
75 nollor i augusti, blev till
88 nollor i september, som ökade till
105 nollor i oktober, för att växa till
150 nollor i november, innan vi kunde avsläsa
220 nollor i december.
Den målrelaterade ersättningen som vi satte upp kommer nu att falla ut i form av 67 miljoner kronor till våra sjukhus att dela på. Från 18,5 miljoner till Sahlgrenska Universitetssjukhuset ner till 1,0 miljon till handikappförvaltningen för utmärkt arbete med hörselrehabilitering.
En av dagens stora vinnare är ändå Alingsås lasarett. De kommer att belönas med 6,9 miljoner kronor och de får de pengarna för att de uppnår full pott. 12 av 12 mottagningar och 21 av 21 operationer kunde redovisa NOLL väntande över garantitiderna. Oerhört imponerande arbete av engagerade och hängivna medarbetare på lasarettet. Stort tack och grattis!
Höstens största vinnare är ändå alla de patienter som fått vård i rimlig tid och de, som med kortare väntetider kommer att få vård i rimlig tid framöver.
Från november till december har vår "vårdskuld" till befolkningen i regionen minskat från 7 083 patienter till 5 813 patienter, och det har vi lyckats göra under en månad som normalt har lite planerade ingrepp på grund av julhelger. Helt klart är att ekonomiska incitament ger effekter i sjukvården.
Vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) beslutade vi också att även under 2009 ha en målstyrd ersättning till dem som avrapportera NOLL väntande över garantitiderna, men för att stimulera till en varaktig och konstant måluppfyllelse delas i år pengarna ut efter måluppfyllelse 31 januari, 31 mars, 31 maj, 30 september och 30 november.
Det ska bli oerhört intressant att fortsätta följa utvecklingen mot NOLL väntande inom allt fler områden.
Lärande över gränser
Rubriken på detta inlägg var också rubriken på den nationella konferens som regionens Centrum för verksamhetsutveckling (CVU) arrangerade tillsammans med Chalmers i dag. Jag hade i uppdrag att hålla ett kortare inledningsanförande och kunde i övrigt ta del av en rad intressanta talare.
Helen Baxter från brittiska NHS, Institute för Innovation and Improvement ägnade förmiddagen åt att presentera ett av NHS förbättringsprogram för hälso- och sjukvården - "Thinking differently", och det är delvis det vi måste göra för att klara av att förändra våra sjukvårdsorganisationer för att kunna höja kvalitet och effektivitet i det vi gör.
Under eftermiddagen ställdes dock den frågan ytterligare på sin spets av Susan Mohrman, organisationsforskare från Kalifornien, när hon ifrågasatte om ett kraftfullt förbättringsarbete egentligen räcker för att kunna möta sjukvårdens utmaningar i form av medicinskteknisk utveckling, demografi med mera och samtidigt klara utmaningen om att skapa en hållbar utveckling av sjukvården, eller om det inte rent av kräver en redesign av hur vi jobbar i sjukvården. Onekligen en intressant fråga som jag tror att jag kommer att grunna på en hel del framöver när jag sitter i bilen mellan Partille och Vänersborg.
En reflektion som jag gjorde under dagen var att Barack Obama vann presidentvalet i USA på kravet om "Change", samtidigt finns det ingen lättare sätt att se till att man sitter löst som sjukvårdsansvarigt regionråd än att lägga fram förslag på förändringar i vården.
Lärande över gränser är viktigt. Det samarbete som regionen har etablerat med Chalmers och den kompetens som finns där är viktig för att utveckla vården framgent. Kompetens från Chalmers har bidragit starkt till bland annat framgångsrika utbildningar av medarbete i förändringskunskap.
Det var glädjande att se så många av vårdens chefer på plats vid dagens konferens. Det indikerar ett intresse och en vilja till ett mer omfattande utvecklings-, förändrings- och förbättringsarbete i regionens hälso- och sjukvård. Det känns mycket uppmuntrande och inspirerande och jag lovar att jag kommer att göra mitt yttersta för att ge allt stöd jag kan såväl moraliskt och verbalt som i arbetet med att finna styrsystem i vården som uppmuntrar till förbättringsarbete i syfte att höja kvalitet, patientsäkerhet, tillgänglighet och effektivitet i det vi gör.
Helen Baxter från brittiska NHS, Institute för Innovation and Improvement ägnade förmiddagen åt att presentera ett av NHS förbättringsprogram för hälso- och sjukvården - "Thinking differently", och det är delvis det vi måste göra för att klara av att förändra våra sjukvårdsorganisationer för att kunna höja kvalitet och effektivitet i det vi gör.
Under eftermiddagen ställdes dock den frågan ytterligare på sin spets av Susan Mohrman, organisationsforskare från Kalifornien, när hon ifrågasatte om ett kraftfullt förbättringsarbete egentligen räcker för att kunna möta sjukvårdens utmaningar i form av medicinskteknisk utveckling, demografi med mera och samtidigt klara utmaningen om att skapa en hållbar utveckling av sjukvården, eller om det inte rent av kräver en redesign av hur vi jobbar i sjukvården. Onekligen en intressant fråga som jag tror att jag kommer att grunna på en hel del framöver när jag sitter i bilen mellan Partille och Vänersborg.
En reflektion som jag gjorde under dagen var att Barack Obama vann presidentvalet i USA på kravet om "Change", samtidigt finns det ingen lättare sätt att se till att man sitter löst som sjukvårdsansvarigt regionråd än att lägga fram förslag på förändringar i vården.
Lärande över gränser är viktigt. Det samarbete som regionen har etablerat med Chalmers och den kompetens som finns där är viktig för att utveckla vården framgent. Kompetens från Chalmers har bidragit starkt till bland annat framgångsrika utbildningar av medarbete i förändringskunskap.
Det var glädjande att se så många av vårdens chefer på plats vid dagens konferens. Det indikerar ett intresse och en vilja till ett mer omfattande utvecklings-, förändrings- och förbättringsarbete i regionens hälso- och sjukvård. Det känns mycket uppmuntrande och inspirerande och jag lovar att jag kommer att göra mitt yttersta för att ge allt stöd jag kan såväl moraliskt och verbalt som i arbetet med att finna styrsystem i vården som uppmuntrar till förbättringsarbete i syfte att höja kvalitet, patientsäkerhet, tillgänglighet och effektivitet i det vi gör.
Första dagen
Idag blev det första riktiga arbetsdagen efter jul och nyår för mig. Lyxigt? Nja, en kraftig förskylning med feber, hemkommen från Kenya, hindrade mig förra veckan från några riktiga arbetsdagar. Däremot en hel del röj i mejlboxen, läsande av handlingar och telefonerande. Så blev det åter måndag och in i de normala veckorutinerna igen, och möjligheten att träffa alla kollegor.
- Möte med HSU-majoriteten
- Underhandssnack med oppositionen
- Två bananer och ett gäng vindruvor till lunch
- Möte med RS-majoriteten
- Möte med styrgruppen för regiongemensam kvalitets- och verksamhetsutveckling
- Avstämningsmöte med hela HSU inför beslut om VG Primärvård vid onsdagens HSU-sammanträde
- Elva telefonsamtal inkl. två lyckade återuppringningar på fyra lämnade meddelande från hela dagen
- Ingen chans att varken hinna kolla mejlboxen eller mejla förrän nu på kvällen
Tja, det känns som att vi är igång igen - och det känns väldigt roligt. Det är också väldigt roligt att vi idag i princip knöt ihop säcken inför beslut om VG Primärvård. Det arbete som vi började med för 20 månader sedan har snart nått fram beslutsmässigt. Det har varit en fantastiskt bra process där sju av fullmäktiges åtta partier har kunnat enas om en vårdvalsmodell för Västra Götaland - VG Primärvård - som ger primärvården chansen att ta den viktiga nyckelrollen i sjukvårdssystemet den behöver ha för ett väl fungerande samlat sjukvårdssystem.
Ett stort tack till alla kollegor i de andra partierna för bra och konstruktiva diskussioner, och ett särskilt stort tack till förvaltningen som hela julhelgen jobbat fram underlag för oss att kunna besluta om. De har bistått med ett ovärderligt arbete för att göra VG Primärvård till Sveriges mest spännande vårdvalsmodell.
Veckan kunde definitivt börjat sämre.
Transplantationsverksamhet
Jag skrev i går om att rikssjukvårdsfrågorna troligen kommer att hamna i fokus under 2009, främst utifrån det faktum att frågan om vilka sjukhus som ska få rikssjukvårdsuppdraget för levertransplantationer, hjärttransplantationer och hjärta- och lungtransplantationer ska avgöras av den rikssjukvårdsnämnd som jag förmån att få vara ledamot av.
Västra Götalandsregionen genom Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) konkurrerar med Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karolinska sjukhuset i Stockholm och Universitetssjukhuset i Lund, Skåne om att få dessa uppdrag. SU har via god kompetens av tradition varit det sjukhus i landet som har det bredaste rikssjukvårdsansvaret, och det gäller också för transplantationsverksamheten.
För någon dag sedan presenterade SU att 2008 var ett rekordår vad gäller antalet transplantationer.
175 njurtransplantationer
76 levertransplantationer
34 lungtransplantationer
23 hjärttransplantationer
Totalt 308 transplantationer som gör Sahlgrenska till Sverige, och tror jag också Nordens, främsta transplantationscentrum.
Ibland får jag, och ställer också mig själv frågan om det är bra eller dåligt för regionens hälso- och sjukvård att det bedrivs en sådan omfattande rikssjukvård vid vårt Universitetssjukhus. Tar det resurser av annat? Hade den "vanliga" läns- och regionsjukvården fått ett bättre utrymme om vi inte behövde ha beredskap för att ge högspecialiserad vård till folk från hela landet? Svaret är säkert JA på båda frågorna, men svaren är också JA på frågorna om det breda rikssjukvårdsuppdraget bidrar till mer forskning och utveckling, om det är rekryteringsbefrämjande för att locka landets bästa läkare till Göteborg och om det är av goda för Sahlgrenskas image.
Jag vill att Västra Götalandsregionen ska ta ett stort ansvar för utvecklingen av hälso- och sjukvården i Sverige, Europa och världen - både av altruistiska skäl och av egenintresse.
Under året kommer det således att avgöras om Salgrenska Universitetssjukhus och Västra Götalandsregionen får chansen att fortsätta vara ett omfattande och framstående transplantationscentrum. Det lite jobbiga i det sammanhanget är att jag själv kommer att vara med och fatta det beslutet, och i det läget sitter jag inte på något regionmandat utan på ett mandat från befolkningen (via partiet) och ska se till att säkerställa att rikssjukvårdsuppdraget för transplantationsverksamheten förläggs till de sjukhus som erbjuder bäst vård för invånarna.
Det tycks som att Sahlgrenska har förutsättningar att inkomma med en stark ansökan. Vi får hoppas att det håller hela vägen.
Västra Götalandsregionen genom Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) konkurrerar med Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karolinska sjukhuset i Stockholm och Universitetssjukhuset i Lund, Skåne om att få dessa uppdrag. SU har via god kompetens av tradition varit det sjukhus i landet som har det bredaste rikssjukvårdsansvaret, och det gäller också för transplantationsverksamheten.
För någon dag sedan presenterade SU att 2008 var ett rekordår vad gäller antalet transplantationer.
175 njurtransplantationer
76 levertransplantationer
34 lungtransplantationer
23 hjärttransplantationer
Totalt 308 transplantationer som gör Sahlgrenska till Sverige, och tror jag också Nordens, främsta transplantationscentrum.
Ibland får jag, och ställer också mig själv frågan om det är bra eller dåligt för regionens hälso- och sjukvård att det bedrivs en sådan omfattande rikssjukvård vid vårt Universitetssjukhus. Tar det resurser av annat? Hade den "vanliga" läns- och regionsjukvården fått ett bättre utrymme om vi inte behövde ha beredskap för att ge högspecialiserad vård till folk från hela landet? Svaret är säkert JA på båda frågorna, men svaren är också JA på frågorna om det breda rikssjukvårdsuppdraget bidrar till mer forskning och utveckling, om det är rekryteringsbefrämjande för att locka landets bästa läkare till Göteborg och om det är av goda för Sahlgrenskas image.
Jag vill att Västra Götalandsregionen ska ta ett stort ansvar för utvecklingen av hälso- och sjukvården i Sverige, Europa och världen - både av altruistiska skäl och av egenintresse.
Under året kommer det således att avgöras om Salgrenska Universitetssjukhus och Västra Götalandsregionen får chansen att fortsätta vara ett omfattande och framstående transplantationscentrum. Det lite jobbiga i det sammanhanget är att jag själv kommer att vara med och fatta det beslutet, och i det läget sitter jag inte på något regionmandat utan på ett mandat från befolkningen (via partiet) och ska se till att säkerställa att rikssjukvårdsuppdraget för transplantationsverksamheten förläggs till de sjukhus som erbjuder bäst vård för invånarna.
Det tycks som att Sahlgrenska har förutsättningar att inkomma med en stark ansökan. Vi får hoppas att det håller hela vägen.
Hur gick 2008?
Det är ett nytt år och det leder till nya tag i hälso- och sjukvårdspolitiken. Jag har haft förmånen att tillbringa nästa tre veckor under jul och nyår i Kenya för att hälsa på min dotter som studerar ett gymnasieår i Nairobi. Att uppleva Kenya ger perspektiv på tillvaron och det är lätt att konstatera att vi haft en förmån som att födas eller få leva i norra Europa med det välstånd vi har, trots de revor som finns också i våra välfärdssystem.
Ett nytt år brukar ju leda till bakåtblickar och framåtblickar. Jag tänkte inleda årets bloggande (trots en tjuvstart sent i går kväll) med en bakåtblick på 2008. När jag började blogga i början på förra året så började jag med att presentera en lista som jag hösten innan kallade Sjukvårdstoppen 2008. I den listan försökte jag mig på att sia in i framtiden kring vilka sjukvårdsfrågor som jag både hoppades och trodde skulle bli de hetaste frågorna på sjukvårdens agenda under 2008.
Om du vill återuppliva listan med kommentarer så kan du ta dig dit via Januari 2008 i arkivet till höger på denna sida. Så här såg listan i alla fall ut:
10. Vacciner
9. Cancersjukvården
8. Läkemedel
7. Psykiatrin
6. Utveckling av beställar/utförar-modellen
5. NU-sjukvården
4. Ekonomin
3. Vårdgarantin
2. Primärvården
1. Kvalitetsfrågorna
I ett försök att göra en någorlunda begåvad analys av hur det i verkligheten blev så var det faktiskt inte så tokigt siat av mig - om jag får säga det själv.
Vacciner kom i fokus med stora diskussioner och utredningar om såväl HPV-vaccin, pneumokockvaccin och som alltid om gratis influensavacciner till äldre. Kanske till och med hamnade högre än 10:e platsen.
Diskussionen om cancersjukvården finns alltid med oss, även om den inte blev riktigt het under året. I regionen antog vi en handlingsplan för att utveckla och förbättra cancersjukvården, medan den nationella debatten avtog i väntan på kommande utredningar. Intog en låg placering på 10-i-topp.
Läkemedel är alltid aktuell fråga. Apotekets avreglering präglade året och i Västra Götalandsregionen fick vi med årets Öppna Jämförelser åter en påminnelse om att vi kan förbättra vår läkemedelshantering för större nytta, mindre skada och högre effektivitet. På hösten antogs en viktig handlingsplan för äldre och läkemedel. Definitivt på topplistan, kanske till och med en högre placering av jag gav den.
Psykiatrin blev inte en så stor fråga som året innan, vilket jag också spådde när jag placerade den på en 7:e plats. Av regeringens storsatsning på förbättrat stöd till psykiskt sjuka hamnade väldigt lite pengar i sjukvårdsverksamhetsnära satsningar, Frågan är alltid aktuell och i backspegeln intog den nog just en 7:e plats.
Utveckling av beställar/utförar-modellen är en direkt regional fråga. Ändrade tidsgränser för vårdöverenskommelser och nya rutiner i det arbetet löpte bättre och smidigare än väntat, framför allt mot bakgrund av ett sämre ekonomiskt läge. Frågan blev helt enkelt inte så het och kom inte att stå i fokus på det sättet som jag trodde. Platsade inte på en efterhandsgjord lista.
NU-sjukvården har stått i fokus av många debatter under de senaste åren, så också 2008. Hösten 2007 fattade styrelsen för sjukhuset ett antal viktiga beslut vad gäller uppgiftsfördelning mellan främst sjukhusen i Uddevalla och i Trollhättan. Hösten 2008 har förändringarna börjat genomföras. Hamnade definitivt i topplistans mittenskikt.
Ekonomin hamnade verkligen i fokus under 2008, till och med mer och snabbare än vad jag förutspådde hösten 2007. Ekonomin är viktig och sätter gränser för vad vi kan göra verksamhetsmässigt. Trots att regionen kommer att presentera ett mycket gott ekonomiskt resultat för 2008 och har en stark budget för 2009 ser det kärvt ut framöver.
Vårdgarantin är ännu en fråga som levt med oss under många år. Under året har vi i regionen tagit stora steg framåt mot högre måluppfyllelse medan landet som helhet stått still i utvecklingen. Vårdkonflikten, höstslaget och NOLL-visionen har tagit stort utrymme och vårdgarantin hamnade helt klart på en pallplats under 2008.
Primärvården blev också i så mycket fokus som jag hoppades och trodde för drygt ett år sedan. Arbetet med VG Primärvård har på flera sätt kommit att prägla och dominera arbetet under 2008 och i dagarna läggs förhoppningsvis de sista pusselbitarna på plats för beslut om en knapp månad i regionfullmäktige.
Kvalietsfrågorna hamnade kanske inte i mest fokus av alla frågor under 2008. Att jag placerade dem där på min lista var mer en önskan än en tro att så skulle bli. Jag tycker ändå att vi tagit stora steg framåt och lyftet kvalitetsfrågorna och successivt börjat arbete på ett strukturerat sätt utifrån de sex "God Vård-parametrarna" om en kunskapsbaserad, patientfokuserad, säker, tillgänglig, jämlik och effektiv hälso- och sjukvård. Hela sjukvårdsavsnittet i den budget som antogs under året byggde på detta synsätt och förhållningssätt.
--
Ska jag försöka summera detta långa inlägg så får jag väl återigen säga att det blev rätt så väl som jag trodde. Vårdkonflikten med sjuksköterskorna tog sig naturligtvis in på listan över heta frågor. Eventuellt så aspirerade också ambulanssjukvården till följd av en del incidenter och upphandling av alarmerings- och dirigeringsfunktionen via 112 på topplistan.
Hur svårt var det då att tippa en lista egentligen. Tja, skulle du fråga mig just idag så är det samma frågor som kommer att dominera också 2009 års hälso- och sjukvård och främst hälso- och sjukvårdspolitiken. Några frågor som jag hoppas kommer att vara med högre upp är vårt arbete med våra akutmottagningar och även rikssjukvården när rikssjukvårdsuppdragen för transplantationer ska avgöras under året.
616 kömiljoner
Strax före lucia blev överenskommelsen mellan regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) klar om hur den så kallade kömiljarden för bättre tillgänglighet skulle fungera som ett stimulansmedel. Då bloggade jag också för första gången med en uträkning för hur miljarden skulle fördelats om situationen den sista oktober 2008 hade varit grund för fördelning av miljarden. Då skulle Västra Götalandsregionen få drygt halva miljarden - 552,4 miljoner.
Idag presenterades (klicka på "visa mer" under specialiserad vård för jämförelsen) regioner och landstings siffror för den sista november 2008 - ett år före det verkliga avläsningsdatumet för kömiljarden, den 30 november 2009. Den jämförelsen visar att sex regioner och landsting får vara med och dela på miljarden. Gotland (besök och behandling) och Norrbotten (behandling) får dessutom dela på de 100 miljoner (av miljarden) som fördelas till landsting som uppnår 90% måluppfyllelse.
Reglerna är annars enkla: Pengarna fördelas proportionellt från befolkning till de regioner och landsting som kan uppvisa 90% rapportering (och det har många landsting och regioner svårt att nå upp) och klara av att erbjuda 80% av invånarna vård inom garantitiderna. En fördelningen av miljarden utifrån dessa regler per den sista november 2008 ger följande:
616 miljoner kronor skulle sålunda utfallit till regionens bankgiro (eller hur nu statliga stimulansmedel utbetalas) om november 2008 hade varit jämförelsemånad. Jag lovar att fortsatt uppdatera dessa siffror under våren för att följa vilket resultat vi är på väg emot. Att vi i slutändan skulle få mer än 60% av den statliga miljarden är kanske trots allt att hoppas på för mycket.
Får jag passa på att skryta lite till över våra verksamheter kan jag nu konstatera att vi intar en andraplats i kategorin bästa besökstillgänglighet till specialiserad vård och en tredjeplats i kategorin bästa tillgänglighet till operation/behandling.
I vårdgarantins fyra kategorier enligt formeln 0-7-90-90 så intar regionen i de senaste nationella jämförelserna platserna: 3-2-2-3 vilket klassificerar Västra Götalandsregionen som den regionen som totalt erbjuder bäst tillgänglighet till sjukvården, och det är jag förbannat stolt över.
Idag presenterades (klicka på "visa mer" under specialiserad vård för jämförelsen) regioner och landstings siffror för den sista november 2008 - ett år före det verkliga avläsningsdatumet för kömiljarden, den 30 november 2009. Den jämförelsen visar att sex regioner och landsting får vara med och dela på miljarden. Gotland (besök och behandling) och Norrbotten (behandling) får dessutom dela på de 100 miljoner (av miljarden) som fördelas till landsting som uppnår 90% måluppfyllelse.
Reglerna är annars enkla: Pengarna fördelas proportionellt från befolkning till de regioner och landsting som kan uppvisa 90% rapportering (och det har många landsting och regioner svårt att nå upp) och klara av att erbjuda 80% av invånarna vård inom garantitiderna. En fördelningen av miljarden utifrån dessa regler per den sista november 2008 ger följande:
Besöksgaranti | Behandlingsgaranti | Totalt | |
| Jönköping | 77 462 423 | 55 362 766 | 132 825 189 |
| Gotland | 63 263 417 | 18 760 797 | 82 024 214 |
| Västra Götaland | 359 274 160 | 256 774 968 | 616 049 128 |
| Värmland | 0 | 45 441 578 | 45 441 578 |
| Västmanland | 0 | 41 353 718 | 41 353 718 |
| Norrbotten | 0 | 82 306 173 | 82 306 173 |
| 500 000 000 | 500 000 000 | 1 000 000 000 |
616 miljoner kronor skulle sålunda utfallit till regionens bankgiro (eller hur nu statliga stimulansmedel utbetalas) om november 2008 hade varit jämförelsemånad. Jag lovar att fortsatt uppdatera dessa siffror under våren för att följa vilket resultat vi är på väg emot. Att vi i slutändan skulle få mer än 60% av den statliga miljarden är kanske trots allt att hoppas på för mycket.
Får jag passa på att skryta lite till över våra verksamheter kan jag nu konstatera att vi intar en andraplats i kategorin bästa besökstillgänglighet till specialiserad vård och en tredjeplats i kategorin bästa tillgänglighet till operation/behandling.
I vårdgarantins fyra kategorier enligt formeln 0-7-90-90 så intar regionen i de senaste nationella jämförelserna platserna: 3-2-2-3 vilket klassificerar Västra Götalandsregionen som den regionen som totalt erbjuder bäst tillgänglighet till sjukvården, och det är jag förbannat stolt över.
God Jul och Gott Nytt År
Ett år går fort. När jag i början på förra året gav mig ut i bloggosfären hade jag en ambition om att skapa en sjukvårdspolitisk blogg som skulle kommentera, reflektera och analysera vad som hände på sjukvårdens område i största allmänhet om sjukvårdspolitik i synnerhet och allra mest särskilt om sjukvården och politiken i Västra Götalandsregionen.
Jag hade en ambition om att vara aktiv med 3-4 inlägg per vecka för att det ofta skulle finnas något nytt på sidan för den som besöker den ofta. Detta inlägg är faktiskt nummer 184 under året vilket är mer än ett varannan dag i snitt och då hade jag ändå en lång sommarsemester från bloggandet med något instaka inlägg under 7-8 veckor.
Nu åker jag i väg i några veckor och kommer inte att blogga något mer förrän i början av 2009. Det blir således årets sista blogg men det har varit trivsamt och rätt så nyttigt också för mig själv att ta lite tid för att delge mina tankar, åsikter och visioner om sjukvården. Jag hoppas att du som läser detta också har haft en del utbyte i att begripa vad som rör sig i huvudet på en liberal sjukvårdspolitiker i Västra Götalandsregionen.
Till såväl trogna som mer tillfälliga läsare vill jag passa på tillfället att önska er alla
GOD JUL och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
Jag hade en ambition om att vara aktiv med 3-4 inlägg per vecka för att det ofta skulle finnas något nytt på sidan för den som besöker den ofta. Detta inlägg är faktiskt nummer 184 under året vilket är mer än ett varannan dag i snitt och då hade jag ändå en lång sommarsemester från bloggandet med något instaka inlägg under 7-8 veckor.
Nu åker jag i väg i några veckor och kommer inte att blogga något mer förrän i början av 2009. Det blir således årets sista blogg men det har varit trivsamt och rätt så nyttigt också för mig själv att ta lite tid för att delge mina tankar, åsikter och visioner om sjukvården. Jag hoppas att du som läser detta också har haft en del utbyte i att begripa vad som rör sig i huvudet på en liberal sjukvårdspolitiker i Västra Götalandsregionen.
Till såväl trogna som mer tillfälliga läsare vill jag passa på tillfället att önska er alla
GOD JUL och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
Dubbelt så många nollor
I mitten av varje månad går jag omkring i väntans tider - i väntan på ett mejl från Gunnar Numeus på hälso- och sjukvårdsavdelningen. Gunnar är ansvarig för att samla in, ställa samman och pedagogisera resultaten av tillgänglighet, väntetider och vårdgarantin.
Klockan 17.47 i går kom så de efterlängtade novembersiffrorna. Under hela hösten har vi i Västra Götalandsregionen gjort kraftiga förbättringar vad gäller tillgänglighet, minskade väntetider, kortare köer och högre måluppfyllelse av vårdgarantin. Frågan var i vilket utsträckning den positiva trenden skulle fortsätta under november.
Det var riktigt bra resultat som i tabeller och diagram kom upp på min skärm. Antalet väntande till mottagning mer än vårdgarantins 90 dagar hade i november minskat med en tredjedel, från 7 865 personer till 5 252 personer.
Antalet som väntat mer än 90 dagar till operation/behandling har på samma sätt minskat kraftigt för att vara en enskild månad. 750 färre väntande blev resultatet när antalet väntande sjönk från oktober månads 2 582 till 1 831 i november.
Totalt uppgår vår "vårdskuld" till cirka 7 000 personer. Det är 7 000 för många men vi är definitivt på rätt väg. En av de viktiga orsakerna bakom höstens förbättringar tror jag ligger i de extra ansträngningar som görs inom ramen för det vi kallar Höstslaget mot vårdköer där ett viktigt moment är den målrelaterade ersättningen som utgår till de verksamheter som kan uppvisa full måluppfyllelse till vårdgarantins tidsgränser.
Vi fokuserar alltså på de verksamheter som kan redovisa NOLL väntande. Successivt under hösten har antalet nollor dubblerats enligt följande;
Augusti 75 nollor
September 88 nollor
Oktober 105 nollor
November 150 nollor
December ? nollor
Totalt har vi 338 mätpunkter för vårdgarantin och ska därför ner till 338 nollor. Klarar vi av att nå 200 till årsskiftet?
De senaste dagarnas olika rapporter om vårdgarantin indikerar att det går väldigt bra i Västra Götalandsregionen och får relativt starka position av att vara en föregångare i arbetet med att minska vårdköerna har i och med Gunnars siffror i går ytterligare förstärkt vår position i det avseendet.
Nu sitter vi bara och väntar på nästa mejl från Gunnar i mitten av januari för nästa uppföljning.
Klockan 17.47 i går kom så de efterlängtade novembersiffrorna. Under hela hösten har vi i Västra Götalandsregionen gjort kraftiga förbättringar vad gäller tillgänglighet, minskade väntetider, kortare köer och högre måluppfyllelse av vårdgarantin. Frågan var i vilket utsträckning den positiva trenden skulle fortsätta under november.
Det var riktigt bra resultat som i tabeller och diagram kom upp på min skärm. Antalet väntande till mottagning mer än vårdgarantins 90 dagar hade i november minskat med en tredjedel, från 7 865 personer till 5 252 personer.
Antalet som väntat mer än 90 dagar till operation/behandling har på samma sätt minskat kraftigt för att vara en enskild månad. 750 färre väntande blev resultatet när antalet väntande sjönk från oktober månads 2 582 till 1 831 i november.
Totalt uppgår vår "vårdskuld" till cirka 7 000 personer. Det är 7 000 för många men vi är definitivt på rätt väg. En av de viktiga orsakerna bakom höstens förbättringar tror jag ligger i de extra ansträngningar som görs inom ramen för det vi kallar Höstslaget mot vårdköer där ett viktigt moment är den målrelaterade ersättningen som utgår till de verksamheter som kan uppvisa full måluppfyllelse till vårdgarantins tidsgränser.
Vi fokuserar alltså på de verksamheter som kan redovisa NOLL väntande. Successivt under hösten har antalet nollor dubblerats enligt följande;
Augusti 75 nollor
September 88 nollor
Oktober 105 nollor
November 150 nollor
December ? nollor
Totalt har vi 338 mätpunkter för vårdgarantin och ska därför ner till 338 nollor. Klarar vi av att nå 200 till årsskiftet?
De senaste dagarnas olika rapporter om vårdgarantin indikerar att det går väldigt bra i Västra Götalandsregionen och får relativt starka position av att vara en föregångare i arbetet med att minska vårdköerna har i och med Gunnars siffror i går ytterligare förstärkt vår position i det avseendet.
Nu sitter vi bara och väntar på nästa mejl från Gunnar i mitten av januari för nästa uppföljning.
Vårdrelaterade infektioner
Idag publicerade Sveriges kommuner och landsting (SKL) resultatet av den första punktprevalensstudien kring vårdrelaterade infektioner i hälso- och sjukvården. Undersökningen genomfördes en bestämd dag då samtliga inneliggande patienter på landets alla sjukhus undersöktes för om de drabbats av någon vårdrelaterad infektion.
Studien visade på ungefär samma nivåer som tidigare studier, d v s att var tionde patient som läggs in på sjukhus drabbas av någon form av vårdrelaterad infektion, men den visade också på stora regionala skillnader. Halland var det landsting som kom bäst ur mätningen där 6,4% av patienterna drabbats och Jämtland sämst ut med 14,6% drabbade patienter. Rikssnittet är 11% och Västra Götalandsregionen lyckas som så ofta nästan pricka snittet med 11,2%
Den tumregel som sjukvården brukar använda sig av är att hälften av de vårdrelaterade infektionerna är undvikbara. Potentialen finns således att minska de vårdrelaterade infektionerna med fem procentenheter. Den studie som nu gjorts av SKL är ett led i en gemensam ambition att minska de vårdrelaterade infektionerna i hela landet och är en viktig del för att stärka patientsäkerheten i hälso- och sjukvården.
I Västra Götalandsregionen beräknar vi att de vårdrelaterade infektionerna förutom det lidande det åsamkar den enskilda patienten kostar regionen cirka 600 miljoner kronor årligen. En halvering av de vårdrelaterade infektionerna leder alltså också till en effektivisering på 300 miljoner kronor, eller en knapp procent av sjukvårdens hela budget.
Få saker är mer angelägna i hälso- och sjukvården än att stärka patientsäkerheten. Det är oförsvarbart att var tionde patient som läggs in på sjukhus drabbas av en vårdrelaterad infektion. I Västra Götalandsregionen har vi inlett ett arbete mot ökad patientsäkerhet med ett handlingsprogram för säker vård. Det handlingsprogrammet är ett ägaruppdrag från hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) som verksamheterna ska förhålla sig till för att öka patientsäkerheten. Mycket i handlingsprogrammet är just inriktat på att minska de vårdrelaterade infektionerna.
Det handlar i mångt och mycket om ett metodiskt arbete för att undvika urinvägsinfektioner, sårinfektioner och lunginflammation som är de vanligaste vårdrelaterade infektionerna. Det handlar om att minimera de risker som patienter utsätts för bland annat genom att tillämpa basala hygienrutiner. Hälso- och sjukvården är i allt för många fall förvånandsvärt dålig på att tillämpa denna basala kunskap.
Hälso- och sjukvården och dess patienter i regionen och i hela landet har allt vinna på ett ökat fokus mot vårdrelaterade infektioner och patientsäkerhet. Dagens mätning och den publicitet som den förhoppningsvis kommer att medföra kommer att vara ett viktigt inslag för att förbättra situationen.
Studien visade på ungefär samma nivåer som tidigare studier, d v s att var tionde patient som läggs in på sjukhus drabbas av någon form av vårdrelaterad infektion, men den visade också på stora regionala skillnader. Halland var det landsting som kom bäst ur mätningen där 6,4% av patienterna drabbats och Jämtland sämst ut med 14,6% drabbade patienter. Rikssnittet är 11% och Västra Götalandsregionen lyckas som så ofta nästan pricka snittet med 11,2%
Den tumregel som sjukvården brukar använda sig av är att hälften av de vårdrelaterade infektionerna är undvikbara. Potentialen finns således att minska de vårdrelaterade infektionerna med fem procentenheter. Den studie som nu gjorts av SKL är ett led i en gemensam ambition att minska de vårdrelaterade infektionerna i hela landet och är en viktig del för att stärka patientsäkerheten i hälso- och sjukvården.
I Västra Götalandsregionen beräknar vi att de vårdrelaterade infektionerna förutom det lidande det åsamkar den enskilda patienten kostar regionen cirka 600 miljoner kronor årligen. En halvering av de vårdrelaterade infektionerna leder alltså också till en effektivisering på 300 miljoner kronor, eller en knapp procent av sjukvårdens hela budget.
Få saker är mer angelägna i hälso- och sjukvården än att stärka patientsäkerheten. Det är oförsvarbart att var tionde patient som läggs in på sjukhus drabbas av en vårdrelaterad infektion. I Västra Götalandsregionen har vi inlett ett arbete mot ökad patientsäkerhet med ett handlingsprogram för säker vård. Det handlingsprogrammet är ett ägaruppdrag från hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) som verksamheterna ska förhålla sig till för att öka patientsäkerheten. Mycket i handlingsprogrammet är just inriktat på att minska de vårdrelaterade infektionerna.
Det handlar i mångt och mycket om ett metodiskt arbete för att undvika urinvägsinfektioner, sårinfektioner och lunginflammation som är de vanligaste vårdrelaterade infektionerna. Det handlar om att minimera de risker som patienter utsätts för bland annat genom att tillämpa basala hygienrutiner. Hälso- och sjukvården är i allt för många fall förvånandsvärt dålig på att tillämpa denna basala kunskap.
Hälso- och sjukvården och dess patienter i regionen och i hela landet har allt vinna på ett ökat fokus mot vårdrelaterade infektioner och patientsäkerhet. Dagens mätning och den publicitet som den förhoppningsvis kommer att medföra kommer att vara ett viktigt inslag för att förbättra situationen.
Pedagogiskt problem
Stimulanspaket nummer 1 kom i förra veckan från regeringen på 8,3 miljarder för jobb och omställning.
Stimulanspaket nummer 2 kom i går från regeringen på 28 miljarder kronor för att stärka fordonsindustrin.
Efterlysning av stimulanspaket nummer 3 kom i dag från styrelsen för Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Redan förra fredagen, i samband med det första stimulanspaketet, bloggade jag om det sannolika behovet av någon form av stimulanspaket riktat mot den offentliga sektorns kommuner, landsting och regioner. Precis som jag skrev då så är det viktigt att den kommunala sektorn inte tvingas till en oönskad minskning av personalstyrkan som späder på arbetslösheten och inte heller tvingas till skattehöjningar på grund av den mer utsatta ekonomiska situationen som sektorn befinner sig i.
I SKL:s skrivelse till regeringen lyfts återigen det berättigade kravet på att de statsbidrag som vi erhåller ska indexregleras så att de inte år efter år urholkas till sitt innehåll.
Det pedagogiska problem som vi får i Västra Götalandsregionen är att förklara varför vi befinner oss i en ekonomiskt kärv situation samtidigt som vi på tisdag i nästan vecka ska behandla ekonomisk månadsrapport per oktober i regionstyrelsen.
I månadsrapporten prognosticeras ett ekonomiskt överskott på 750 miljoner kronor, vilket dessutom är en förbättrad prognos med 75 miljoner kronor sedan i augusti. Om inte de uppräkningstal för skatteintäkterna innevarande år drastiskt försämras från Ekonomistyrningsverket tills det är dags att göra bokslut så är min egen prognos att regionen har svårt att undvika ett överskott på 850 miljoner kronor för 2008. Ska jag nu leverera ett tips så blir resultatet till och med så stort som 922 miljoner kronor.
Jag väljer hundra gånger av hundra hellre det utgångsläget än att som hälften av de andra landstingen gå in i 2009 med en ryggsäck i form av ett underskott från 2008, men det skapar samtidigt ett pedagogiskt problem. Hur ska vi kunna få förståelse för aktiva anpassningsåtgärder av ekonomin när regionen totalt visar på ett överskott upp mot miljardnivån? Hur skapar vi engagemang och entusiasm för nödvändiga effektiviseringar för att förbättra kvalitet och kostnadskontroll när pengapåsen tycks full? Hur trovärdigt blir budskapet från politiska ledare och chefer om att vi går mot ett underskott på kanske 500 miljoner eller mer 2009 när vi så sent om i år gjort överskott på det dubbla?
Oviljan och oförmågan att se sanningen i vitöga finns hos oss alla, även hos mig. Måste vi verkligen vidta alla jobbiga och impopulära åtgärder, kan vi inte istället använda mer av vårt eget kapital? Den finansiella krisen går nog snart över så att hjulen och tillväxten åter börjar rulla i hög positiv takt.
De snabba svängningarna i den konjunkturkänsliga svenska ekonomin leder ofta till detta självbedrägliga synsätt och till detta pedagogiska problem och vi som på olika sätt har ett ledarskap i organisationen har ett särskilt ansvar för att kommunicera lägets allvar på just ett pedagogiskt sätt. Om vi kommer att lyckas eller inte kommer att vara svårt att bedöma på ytterligare ett halvår. Helt klart är att kostnadsökningstakten behöver sänkas, antalet anställda sluta öka samtidigt som användningen av bemanningsföretag behöver minska.
Jag är dock helt övertygad om att regionens hälso- och sjukvårdsorganisation har kompetensen och kraften att ta sig genom denna ekonomiska lågkonjunktur utan att det drabbar produktiviteten, tillgängligheten och den medicinsk utvecklingen.
Stimulanspaket nummer 2 kom i går från regeringen på 28 miljarder kronor för att stärka fordonsindustrin.
Efterlysning av stimulanspaket nummer 3 kom i dag från styrelsen för Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Redan förra fredagen, i samband med det första stimulanspaketet, bloggade jag om det sannolika behovet av någon form av stimulanspaket riktat mot den offentliga sektorns kommuner, landsting och regioner. Precis som jag skrev då så är det viktigt att den kommunala sektorn inte tvingas till en oönskad minskning av personalstyrkan som späder på arbetslösheten och inte heller tvingas till skattehöjningar på grund av den mer utsatta ekonomiska situationen som sektorn befinner sig i.
I SKL:s skrivelse till regeringen lyfts återigen det berättigade kravet på att de statsbidrag som vi erhåller ska indexregleras så att de inte år efter år urholkas till sitt innehåll.
Det pedagogiska problem som vi får i Västra Götalandsregionen är att förklara varför vi befinner oss i en ekonomiskt kärv situation samtidigt som vi på tisdag i nästan vecka ska behandla ekonomisk månadsrapport per oktober i regionstyrelsen.
I månadsrapporten prognosticeras ett ekonomiskt överskott på 750 miljoner kronor, vilket dessutom är en förbättrad prognos med 75 miljoner kronor sedan i augusti. Om inte de uppräkningstal för skatteintäkterna innevarande år drastiskt försämras från Ekonomistyrningsverket tills det är dags att göra bokslut så är min egen prognos att regionen har svårt att undvika ett överskott på 850 miljoner kronor för 2008. Ska jag nu leverera ett tips så blir resultatet till och med så stort som 922 miljoner kronor.
Jag väljer hundra gånger av hundra hellre det utgångsläget än att som hälften av de andra landstingen gå in i 2009 med en ryggsäck i form av ett underskott från 2008, men det skapar samtidigt ett pedagogiskt problem. Hur ska vi kunna få förståelse för aktiva anpassningsåtgärder av ekonomin när regionen totalt visar på ett överskott upp mot miljardnivån? Hur skapar vi engagemang och entusiasm för nödvändiga effektiviseringar för att förbättra kvalitet och kostnadskontroll när pengapåsen tycks full? Hur trovärdigt blir budskapet från politiska ledare och chefer om att vi går mot ett underskott på kanske 500 miljoner eller mer 2009 när vi så sent om i år gjort överskott på det dubbla?
Oviljan och oförmågan att se sanningen i vitöga finns hos oss alla, även hos mig. Måste vi verkligen vidta alla jobbiga och impopulära åtgärder, kan vi inte istället använda mer av vårt eget kapital? Den finansiella krisen går nog snart över så att hjulen och tillväxten åter börjar rulla i hög positiv takt.
De snabba svängningarna i den konjunkturkänsliga svenska ekonomin leder ofta till detta självbedrägliga synsätt och till detta pedagogiska problem och vi som på olika sätt har ett ledarskap i organisationen har ett särskilt ansvar för att kommunicera lägets allvar på just ett pedagogiskt sätt. Om vi kommer att lyckas eller inte kommer att vara svårt att bedöma på ytterligare ett halvår. Helt klart är att kostnadsökningstakten behöver sänkas, antalet anställda sluta öka samtidigt som användningen av bemanningsföretag behöver minska.
Jag är dock helt övertygad om att regionens hälso- och sjukvårdsorganisation har kompetensen och kraften att ta sig genom denna ekonomiska lågkonjunktur utan att det drabbar produktiviteten, tillgängligheten och den medicinsk utvecklingen.
552,4 miljoner kronor
Idag enades Sveriges kommuner och landsting (SKL) och regeringen om reglerna för fördelningen av den så kallade kömiljarden. När jag bloggade om kömiljarden första gången i september så välkomnade jag initiativet och efterlyste ett regelverk kring hur miljarden skulle fördelas så snart som möjligt.
Med tanke på att inte förhandlingarna mellan SKL och regeringen om statsbidraget för läkemedel 2009 ännu är avslutade är det oerhört positivt att vi i god tid får reda på regelverket för kömiljarden.
De regioner och landsting som kan komma att få dela på pengarna måste uppfylla två grundkriterier. Minst 90% av alla enheter i ett landsting måste rapportera sina resultat och de ska nå en måluppfyllelse på i snitt minst 80% av målgarantiuppfyllelse. 900 miljoner fördelas enligt dessa regler och ytterligare 100 miljoner fördelas till de landsting och regioner som når 90% i måluppfyllelse.
Hälften av pengarna fördelas utifrån måluppfyllelse för besöksgarantin inom 90 dagar, och den andra hälften utifrån måluppfyllelse för operation/behandling inom 90 dagar. Fördelning sker utifrån relativ befolkningsstorlek på landstingen och regionerna. Avläsning av resultatet kommer att ske per den sista november 2009.
När regionen fastställde en kompletteringsbudget för 2009 räknade vi med att vi skulle få 150 miljoner av kömiljarden. Dagens siffror tyder på att vi får 151 miljoner om vi själva och alla andra landsting klarar en måluppfyllelse. Det är alltså vår miniminivå om vi själva klarar grundkraven.
Jag roade mig ändå med att räkna ut hur kömiljarden skulle ha fördelats om en fördelning skulle gjorts per den sista oktober 2009 som är den senast tillgängliga statistiken. Sju landsting skulle enligt regelverket få dela på pengarna idag. Fyra av dessa landsting är med på fördelningen av båda potterna, Kalmar, Gotland, Västra Götaland och Västmanland.
Västra Götalandsregionen skulle således lägga beslag på drygt hälften av hela kömiljarden, eller mer exakt 552,4 miljoner kronor. Det vore ett välkommet tillskott och uppmuntran för ett mycket gott arbete med tillgängligheten de senaste åren i regionen.
För att vara helt ärlig ska jag göra ett litet observandum. Västra Götalandsregionen når inte riktigt upp till 90% rapportering i jämförelsen i oktober, utan endast 79%. Vad gäller operation/behandling så rapporterar endast 51% av enheterna i Halland sina resultat per oktober.
Vad gäller rapporteringsnivån har Västra Götalandsregionen under en längre tid haft en mycket god rapportering. Tyvärr har vi de senaste månaderna drabbats av datastrul vid två av våra sjukhus i samband med införande av en ny variant av ett IT-stöd som gjort att vi tyvärr inte kunnat rapportera siffror från dessa enheter vad gäller mottagningsbesök. Jag bedömer att våra samlade siffror till och med skulle varit bättre om vi kunnat läsa av resultaten från dessa sjukhus, och jag räknar med att detta problemet snart är löst inom en kort framtid.
Med tanke på att inte förhandlingarna mellan SKL och regeringen om statsbidraget för läkemedel 2009 ännu är avslutade är det oerhört positivt att vi i god tid får reda på regelverket för kömiljarden.
De regioner och landsting som kan komma att få dela på pengarna måste uppfylla två grundkriterier. Minst 90% av alla enheter i ett landsting måste rapportera sina resultat och de ska nå en måluppfyllelse på i snitt minst 80% av målgarantiuppfyllelse. 900 miljoner fördelas enligt dessa regler och ytterligare 100 miljoner fördelas till de landsting och regioner som når 90% i måluppfyllelse.
Hälften av pengarna fördelas utifrån måluppfyllelse för besöksgarantin inom 90 dagar, och den andra hälften utifrån måluppfyllelse för operation/behandling inom 90 dagar. Fördelning sker utifrån relativ befolkningsstorlek på landstingen och regionerna. Avläsning av resultatet kommer att ske per den sista november 2009.
När regionen fastställde en kompletteringsbudget för 2009 räknade vi med att vi skulle få 150 miljoner av kömiljarden. Dagens siffror tyder på att vi får 151 miljoner om vi själva och alla andra landsting klarar en måluppfyllelse. Det är alltså vår miniminivå om vi själva klarar grundkraven.
Jag roade mig ändå med att räkna ut hur kömiljarden skulle ha fördelats om en fördelning skulle gjorts per den sista oktober 2009 som är den senast tillgängliga statistiken. Sju landsting skulle enligt regelverket få dela på pengarna idag. Fyra av dessa landsting är med på fördelningen av båda potterna, Kalmar, Gotland, Västra Götaland och Västmanland.
Besöksgaranti | Operationsgaranti | Totalt | |
| Jönköping | 62 007 834 | 0 | 62 007 834 |
| Kalmar | 43 462 545 | 40 018 110 | 83 480 656 |
| Gotland | 10 617 222 | 9 775 800 | 20 393 022 |
| Halland | 0 | 49 868 698 | 49 868 698 |
| Västra Götaland | 287 595 088 | 264 802 989 | 552 398 076 |
| Västmanland | 46 317 311 | 42 646 634 | 88 963 945 |
| Norrbotten | 0 | 42 887 769 | 42 887 769 |
| 450 000 000 | 450 000 000 | 900 000 000 |
Västra Götalandsregionen skulle således lägga beslag på drygt hälften av hela kömiljarden, eller mer exakt 552,4 miljoner kronor. Det vore ett välkommet tillskott och uppmuntran för ett mycket gott arbete med tillgängligheten de senaste åren i regionen.
För att vara helt ärlig ska jag göra ett litet observandum. Västra Götalandsregionen når inte riktigt upp till 90% rapportering i jämförelsen i oktober, utan endast 79%. Vad gäller operation/behandling så rapporterar endast 51% av enheterna i Halland sina resultat per oktober.
Vad gäller rapporteringsnivån har Västra Götalandsregionen under en längre tid haft en mycket god rapportering. Tyvärr har vi de senaste månaderna drabbats av datastrul vid två av våra sjukhus i samband med införande av en ny variant av ett IT-stöd som gjort att vi tyvärr inte kunnat rapportera siffror från dessa enheter vad gäller mottagningsbesök. Jag bedömer att våra samlade siffror till och med skulle varit bättre om vi kunnat läsa av resultaten från dessa sjukhus, och jag räknar med att detta problemet snart är löst inom en kort framtid.
Tusen färre anställda?
TV4 rapporterar idag att landstingen är nästa krisbransch med stora uppsägningar som följd. Slutsatsen dras efter en rundringning till de flesta landsting och regioner, och det rapporteras bland annat att antalet anställda i Västra Götalandregionen kommer att minska med 1 000 arbetstillfällen. Det är en intressant uppgift som jag undrar vem som har lämnat till TV4. Det tycks vara ett av de högre rapporterade antalet minskade arbetstillfällen vilket gör mig orolig - för främst alla andra landstings planering.
Är det bara Västra Götalandsregionen med en av landstingssveriges starkaste ekonomier och de ekonomiskt riktigt krisdabbade landstingen i Värmland och Sörmland som har insett vad som håller på att ske i den ekonomiska utvecklingen?
Jag är övertygad om att antalet arbetstillfällen kommer att minska i landstingssektorn och jag hoppas att de också gör det i Västra Götalandsregionen. Om det blir så mycket som med tusen arbetstillfällen tror jag dock är tveksamt. Det är inte så att jag tycker att det är eftersträvansvärt i sig att ha färre anställda, men det perspektiv man ska ha med sig är att antalet årsarbeten under regionens tio första år har ökat med cirka 500-600 varje år, alltså en ökning med 5-6 000 årsarbeten. Jag tror det är nödvändigt med en korrigering av antalet anställda och istället, som jag ofta tjatar om på denna blogg, se över hur vi använder den arbetskraft vi har för att säkerställa en högkvalitativ vård med god effektivitet.
Av TV4-nyheterna kan man lätt få uppfattningen att det nu väntar varsel och massuppsägningar i landstingen. Så blir det inte. Tusen årsarbeten i Västra Götalandsregionen motsvarar två procent av det totala antalet årsarbeten. En eventuell (vi har inte sett det ännu) nedväxling på den punkten kommer att ske med naturlig avgång och vikariat som löper ut.
Det viktiga är att finna rätt balans när det totala antalet årsarbeten minskar så att det inte uppstår en bristsituation på viktiga nyckelposter, utan att eventuella minskningar görs i samband också med en översyn av en verksamhetsanpassad bemanning.
Verksamhetsanpassad bemanning var ett begrepp som kom till mig för något år sedan när jag faktiskt insåg att vi på flera ställen i hälso- och sjukvården snarare hade en personalanpassad verksamhet. Det måste vara verksamheten som ska stå i fokus och bemanningen (antal, kompetensnivåer med mera) anpassad till de uppgifter som ska utföras.
Med det synsättet i fokus är en minskning av antalet årsarbeten inte något som jag fruktar, utan istället välkomnar.
Är det bara Västra Götalandsregionen med en av landstingssveriges starkaste ekonomier och de ekonomiskt riktigt krisdabbade landstingen i Värmland och Sörmland som har insett vad som håller på att ske i den ekonomiska utvecklingen?
Jag är övertygad om att antalet arbetstillfällen kommer att minska i landstingssektorn och jag hoppas att de också gör det i Västra Götalandsregionen. Om det blir så mycket som med tusen arbetstillfällen tror jag dock är tveksamt. Det är inte så att jag tycker att det är eftersträvansvärt i sig att ha färre anställda, men det perspektiv man ska ha med sig är att antalet årsarbeten under regionens tio första år har ökat med cirka 500-600 varje år, alltså en ökning med 5-6 000 årsarbeten. Jag tror det är nödvändigt med en korrigering av antalet anställda och istället, som jag ofta tjatar om på denna blogg, se över hur vi använder den arbetskraft vi har för att säkerställa en högkvalitativ vård med god effektivitet.
Av TV4-nyheterna kan man lätt få uppfattningen att det nu väntar varsel och massuppsägningar i landstingen. Så blir det inte. Tusen årsarbeten i Västra Götalandsregionen motsvarar två procent av det totala antalet årsarbeten. En eventuell (vi har inte sett det ännu) nedväxling på den punkten kommer att ske med naturlig avgång och vikariat som löper ut.
Det viktiga är att finna rätt balans när det totala antalet årsarbeten minskar så att det inte uppstår en bristsituation på viktiga nyckelposter, utan att eventuella minskningar görs i samband också med en översyn av en verksamhetsanpassad bemanning.
Verksamhetsanpassad bemanning var ett begrepp som kom till mig för något år sedan när jag faktiskt insåg att vi på flera ställen i hälso- och sjukvården snarare hade en personalanpassad verksamhet. Det måste vara verksamheten som ska stå i fokus och bemanningen (antal, kompetensnivåer med mera) anpassad till de uppgifter som ska utföras.
Med det synsättet i fokus är en minskning av antalet årsarbeten inte något som jag fruktar, utan istället välkomnar.
Många möten i vården
Cirka 135 000 invånare i Västra Götalandsregionen (9 procent) besöker varje vecka sjukvårdens olika inrättningar, det blir många möten i vården varje dag, varje vecka och varje månad. Det är en rätt intressant siffra när man ibland av media får intrycket att "knappt någon får vård".
Nu var det egentligen en annan typ av möten i vården som jag tänkte på. Som hälso- och sjukvårdspolitiker håller jag just på att föra in alla mötesdagar 2009 i den nya almanackan - många möten blir det. Många interna möten är det också i en stor och komplex organisation som hälso- och sjukvården för att verksamheten ska fungera så bra som möjligt. Arbetsplatsträffar, utvecklingsgrupper, informationsmöten, utvecklings- och lönesamtal och gemensamma arbetsgrupper inom och mellan avdelningar och kliniker. Till detta kommer utbildningsdagar och fortbildningsdagar.
En fråga som jag har grunnat på under en längre tid ger en läkare i Gävleborg idag uttryck för i lokalradion. Dagens Medicin rapporterar att Torbjörn Tuvesson vill förbjuda alla möten före klockan 15 som en effektiviseringsåtgärd.
Jag tror att vi på många sätt överorganiserar sjukvården med en lång rad möten till följd. Det är möjligt att vi emellanåt också har allt för långt drivna ideal om demokratisk förankring från i allt beslutsfattande så att alla måste vara delaktiga. Jag är övertygad om att det går att minska mötesfrekvensen på alla nivåer i hälso- och sjukvården. Vi kanske borde införa en regel om att ta bort vart sjätte möte av dem vi nu planerat in för 2009.
För min del skulle det innebära ungefär tre färre möten med hälso- och sjukvårdsutskottet, tre färre med regionstyrelsen, ett färre regionfullmäktige, sex färre möten med regionstyrelsegruppen, ett färre med FoU-beredningen, en till två färre resor till Stockholm och möten på Sveriges kommuner och landsting, ett färre samverkansmöte med Västkom (kommunförbundens samarbetsorgan i regionen), ett färre pensionärsrådsmöte och ett färre brukarrådsmöte - så har jag plötsligt frigjort nästan en månad i min kalender från möten. Men vilka konsekvenser skulle det få? Tja, inte särskilt stora. Vi kommer ändå att klara av att fatta de beslut vi behöver fatta beslut om, men det ger oss kanske lite mer tid till reflektion och studier inför beslutsfattandet som vore bra att ha.
Att friställa mig på ett 20-tal möten under ett år glädjer väl knappast någon patient, men jag är övertygad om att samma sak skulle kunna göras ute i vården, d v s färre interna möten utan att det får någon effekt i varken utvecklingen, i samverkan eller i den demokratiska förankringen.
Jag tror också att Torbjörn Tuvesson är något intressant på spåren när han säger nej till möten före klockan 15. Jag hörde för några år sedan om ett sjukhus i USA där inga möten fick förekomma på förmiddagarna. Då skulle alla, inklusive sjukhusdirektören, vara aktiva med patientarbete. Vid möten i samband med lunchen så bjöd sjukhuset på lunchen som kunde intas i mindre kombinerade sammanträdes- och matsalslokaler.
Jag tror det är nödvändigt att vi börjar se över de rutiner vi har för möten. Det är alltid mycket lättare att lägga till nya aktiviteter än att ifrågasätta och ta bort några andra. Klarar vi av att minska antalet interna möten av administrativ karaktär så kommer vi att skapa fler möten av annat slag - de mellan patient och vårdpersonal.
Nu var det egentligen en annan typ av möten i vården som jag tänkte på. Som hälso- och sjukvårdspolitiker håller jag just på att föra in alla mötesdagar 2009 i den nya almanackan - många möten blir det. Många interna möten är det också i en stor och komplex organisation som hälso- och sjukvården för att verksamheten ska fungera så bra som möjligt. Arbetsplatsträffar, utvecklingsgrupper, informationsmöten, utvecklings- och lönesamtal och gemensamma arbetsgrupper inom och mellan avdelningar och kliniker. Till detta kommer utbildningsdagar och fortbildningsdagar.
En fråga som jag har grunnat på under en längre tid ger en läkare i Gävleborg idag uttryck för i lokalradion. Dagens Medicin rapporterar att Torbjörn Tuvesson vill förbjuda alla möten före klockan 15 som en effektiviseringsåtgärd.
Jag tror att vi på många sätt överorganiserar sjukvården med en lång rad möten till följd. Det är möjligt att vi emellanåt också har allt för långt drivna ideal om demokratisk förankring från i allt beslutsfattande så att alla måste vara delaktiga. Jag är övertygad om att det går att minska mötesfrekvensen på alla nivåer i hälso- och sjukvården. Vi kanske borde införa en regel om att ta bort vart sjätte möte av dem vi nu planerat in för 2009.
För min del skulle det innebära ungefär tre färre möten med hälso- och sjukvårdsutskottet, tre färre med regionstyrelsen, ett färre regionfullmäktige, sex färre möten med regionstyrelsegruppen, ett färre med FoU-beredningen, en till två färre resor till Stockholm och möten på Sveriges kommuner och landsting, ett färre samverkansmöte med Västkom (kommunförbundens samarbetsorgan i regionen), ett färre pensionärsrådsmöte och ett färre brukarrådsmöte - så har jag plötsligt frigjort nästan en månad i min kalender från möten. Men vilka konsekvenser skulle det få? Tja, inte särskilt stora. Vi kommer ändå att klara av att fatta de beslut vi behöver fatta beslut om, men det ger oss kanske lite mer tid till reflektion och studier inför beslutsfattandet som vore bra att ha.
Att friställa mig på ett 20-tal möten under ett år glädjer väl knappast någon patient, men jag är övertygad om att samma sak skulle kunna göras ute i vården, d v s färre interna möten utan att det får någon effekt i varken utvecklingen, i samverkan eller i den demokratiska förankringen.
Jag tror också att Torbjörn Tuvesson är något intressant på spåren när han säger nej till möten före klockan 15. Jag hörde för några år sedan om ett sjukhus i USA där inga möten fick förekomma på förmiddagarna. Då skulle alla, inklusive sjukhusdirektören, vara aktiva med patientarbete. Vid möten i samband med lunchen så bjöd sjukhuset på lunchen som kunde intas i mindre kombinerade sammanträdes- och matsalslokaler.
Jag tror det är nödvändigt att vi börjar se över de rutiner vi har för möten. Det är alltid mycket lättare att lägga till nya aktiviteter än att ifrågasätta och ta bort några andra. Klarar vi av att minska antalet interna möten av administrativ karaktär så kommer vi att skapa fler möten av annat slag - de mellan patient och vårdpersonal.
