Bloggen flyttar till ny adress
Hej alla läsare,
från och med måndagen 31 mars 2014 har Jonas Sjukvårdsblogg flyttat till nya adress. Du finner den numera på
När är patientsäkerheten hotad?
Tidningen Dagens Medicin hade i förra veckan en lite rolig artikel om "sjukvårdens klyschigaste klyscha" där läsarna fått rösta på olika alternativ och vinnarklyschan blev "Men patientsäkerheten är inte hotad". Precis som medietränaren Kent Björkqvist, som uttalar sig i artikeln, tolkar jag att det uttrycket röstats fram som en klyscha som att de som röstat faktiskt anser att patientsäkerheten är hotad. Det är kring det som dagens blogginlägg handlar i ett försök att problematisera lite mer kring det uttrycket.
Hälso- och sjukvård är en riskbranch där det görs ingrepp och ges behandlingar som riskerar att leda till men för den enskilde om någonting går snett. Ibland kan utomordentligt kompetent personal göra alla rätt som finns i boken, men en sjukdomsförlopp kan ändå sluta med död eller livslång invaliditet. Gör man dessutom en felaktig bedömning, ofta med kort betänktetid, ökar riskerna för att någonting kan gå fel. Sådan är hälso- och sjukvårdens verklighet. Det är en riskbranch där det ibland kan gå fel och där det inte finns några garantier på 100 procent framgång i varje läge. Utifrån det perspektivet är det enkelt att hävda att patientens säkerhet ALLTID är hotad när hon är i kontakt med sjukvården.
Å andra sidan är det en orimlig utgångspunkt att hävda att patientsäkerheten alltid är hotad. Hur ska vi då gradera när hotriskerna är större eller mindre? Uttrycket i sig kan alltså inte vara absolut utan endast relativt. Ska uttrycket användas så måste det användas utifrån en kontext om vad som är "normala" eller "naturliga" eller "acceptabla" patientsäkerhetsrisker i hälso- och sjukvården, och hur och vem ska det egentligen fastställa det?
För min egen del, som politisk beslutsfattare, är uttrycket "Patientsäkerheten är hotad" oerhört starkt värdeladdat och bör användas med eftertänksamhet och när det verkligen är befogat, inte annars. Jag har en känsla av att uttrycket har börjat användas mer de senaste åren och frågan är om det beror på att patientsäkerhetsriskerna faktiskt har ökat i sjukvårdens verksamheter eller om vi slarvar med hur vi använder uttrycket?
I min värld måste det vara så att om en verksamhetschef väljer att definiera tillståndet på kliniken eller avdelningen som att patientsäkerheten är hotad så har dennes chef en skyldighet att omedelbart agera för att undanröja de problem som är grunden till att patientsäkerheten upplevs som hotad. Om en sjukhusdirektör eller förvaltningschef uttrycket detsamma så har vi politiskt ett ansvar att agera för att försöka undanröja hot och risker för att säkerställa "normal" patientsäkerhet.
Men om uttrycket används för att endast markera missnöje med arbetssituationen, bemanningen eller resurstilldelningen riskerar uttrycket snart att ha tappat sitt egentliga värde, och det riskerar att bli som i sagen om Peter och vargen.
Jag kan ha förståelse för om personal som känner sig pressade i sin arbetssituation och upplever att de inte kan ge den vård som de önskar att de kunde ge, använder uttrycket för att pysa ut sin frustration, men för mig är det viktiga vilken bedömning som respektive verksamhetschef gör och vilket ställningstagande denne gör. Verksamhetscheferna i sin tur måste dock också vara säker på att hon får ett snabbt stöd att lösa problemet från sina chefer, och förvaltningscheferna måste vara trygga med att politikerna gör sitt om de gör bedömningen att patientsäkerheten verkligen är hotad.
Jag tror det är oerhört viktigt att vi får en tydlighet i hur och när vi faktiskt använder uttrycket "Patientsäkerheten är hotad" så att inte uttrycket "Men patientsäkerheten är inte hotad" inte uppfattas som en klyscha bland vårdpersonal, men för att det ska lyckas är det lika viktigt att chefer och politiker är lika tydliga med att faktiskt vidta åtgärder när uttrycket används i sitt rätta sammanhang.
En allt för slarvig användning av uttrycket "patientsäkerheten är hotad" riskerar både att skrämma patienter i onödan och förändra synen på vad som är de normala och acceptabla patientsäkerhetsriskerna i hälso- och sjukvården, och patientsäkerhet är en allt för viktig fråga för att uppfattas som en klyscha i vården.
Regionen tappar i ranking
Så gick det plötsligt en månad igen utan något blogginlägg. Får helt enkelt skylla på att november nästan alltid är värsta månaden, så även i år. Igår och idag har jag drabbats av en kraftigare förkylning och håller mig hemma och hinner därför med ett blogginlägg.
Morgonens koll på twitter visade vad som var dagens populäraste fotomotiv bland mina sjukvårdspolitiska kollegor runt om i landet (ja, inte dom i Skåne, men många andra) var nedanstående bild fotograferad i dagens nummer av tidningen Dagens Samhälle.
Det är en bild över SKL:s sammanvägda index för Öppna Jämförelser åren 2011-2013. Senare idag presenterar SKL och Socialstyrelsen hela rapporten för 2013, men husorganet Dagens Samhälle har alltså redan nu på morgonen publicerat den sammanlagda "rankinglistan" över landstingen.
Låt mig börja med att säga att jag tidigare varit, och fortfarande är, rätt så kritisk till den förenklade bild som ges i ett sammanfattande index på detta sätt. Det är väldigt enkelt att ifrågasätta viktningen att indexet till 60% utgår från medicinska kvalitetsdata, till 20% från tillgängligheten och till 20% från patienterfarenheter. Det är inte heller den relativa positionen som är den mest intressanta utan den absoluta i förhållande till tidigare år. Är tillgängligheten och patienterfarenheterna bättre eller sämre jämfört med tidigare år, och framför allt når vi bättre medicinska resultat idag än de föregånede åren?
Med det sagt så är ett index som detta ändå inte helt ointressant. Västra Götalandsregionen placerar sig i detta index på en 11:e plats bland 21 landsting och regioner. Det är på ett sätt nästan komiskt att vi har precis hälften av de andra landstingen och regionerna före oss och hälften efter oss i denna ranking. Vi talar ofta om Västra Götalandsregionen som ett mini-Sverige, eller som i detta fall ett medel-Sverige. Vi är en stor region som påverkar snittet, och vi är också geografiskt och befolkningsmässigt som snittet i Sverige.
Det oroväckande med denna rankning är inte placeringen som sådan, utan utvecklingen de senaste åren. Från en fjärde plats 2011 hamnar Västra Götalandsregionen nu på en elfte plats 2013, efter att ha mellanlandat på en nionde plats i förra årets Öppna Jämförelser.
För mig bekräftar det bilden av att regionens hälso- och sjukvård för närvarande snarare är på efterkälken jämfört med andra regioner och landsting än ligger i frontlinjen i utvecklingen. Jag är inte förvånad över det. Jag ser också i ett antal egna uppföljningar vi gör, inte minst kring tillgängligheten, att det går åt fel håll. Jag ser hur bristen på politisk styrning och ledning gör att vi har en villrådig organisation som försöker tolka både dubbla och uteblivna signaler om vart sjukvården ska sträva.
Nu ser jag fram emot att få ta del av hela presentationen av Öppna Jämförelser, och hoppas kunna ge lite reflektioner kring den under de närmaste dagarna, men med tanke på hur vi fortsatt att falla i SKL:s index är det med viss bävan som jag ser fram emot den uppgiften.
15 år med regionen!
I dag, den 5 november, är det på dagen 15 år sedan som Västra Götalandsregionens regionfullmäktige samlades för allra första gången i kommunhuset i Vänersborg, vars fullmäktigesal byggts ut för att rymma de nyvalda 149 ledamöterna representerandes åtta partier.
I samband med regionfullmäktiges sammanträde för ett par veckor sedan ägnades en halvdag åt en historisk tillbakablick och även en viss titt i spåkulan framöver. För min egen skulle det dröja ytterligare sex veckor, från den 5 november 1998, innan jag började en tjänst som regionsekreterare (politisk sekreterare) på Folkpartiets regionkansli, och där har jag blivit kvar. Regionsekreterare var jag fram till 31 mars 2004, och från dagen efter har jag varit först regionråd och sedan valet 2010 oppositionsråd för Folkpartiet.
Jag kan således hävda att jag i princip har varit med på hela resan med Västra Götalandsregionen, även om jag bara följde den inledande turbulensen på distans när den första rödgröna minoritetsledningen redan efter några veckor förlorade voteringen om budget för 1999 då Sjukvårdspartiet valde att rösta med de borgliga partiernas förslag till budget.
Det finns väldigt mycket att säga om de här åren, och jag ångrar ibland att jag inte fört bättre noteringar om allt som hänt och sparat alla papper och interna PM – även om mycket finns kvar i datorn och på papper. Men det får sparas till kommande memoarer, om det någon gång skulle bli några sådana.
När Västra Götalandsregionen bildades så var det något unikt i svenskt samhällsliv och det märktes också på den stämning som präglade politiken i samband med regionbildningen. Trots den inledande politiska och ekonomiska turbulensen, och det ibland naiva och tafatta ledarskapet från den politiska ledningen så fanns en tydlig nybyggaranda och visioner för vad politiker ville med den nya regionen. Möjligheterna syntes vara många och ledande tjänstemän såg nya möjligheter att forma en ny region som då hade drygt 1,4 miljoner invånare. Det fanns kort sagt ett engagemang och en vilja att göra något bra av regionbildningen som då fortfarande bara var en försöksverksamhet, även om ingen på allvar kunde tro att vi någon gång skulle återgå till de tidigare landstingen.
Det jag främst saknar idag när regionen nu ”fyller moppe” är att det politiska livet i regionen allt för mycket påminner om en mänsklig 15-åring som lite slött och på distans betraktar omgivningen och inte tar några egna initiativ om det inte är alldeles nödvändigt, och som möjligen filosoferar över vad det ska bli av livet framöver. Drömmarna är kanske många, men inte särskilt konkreta. Viljan kring vad som ska inträffa i framtiden är betydligt större än förmågan att röra sig i den riktningen. Det tycks lättare att ta sig an de mindre frågorna, än de stora utmaningarna. Det tycks lättare att utföra en symbolhandling än att ta sig an de grundläggande utmaningarna.
Under det närmaste året kommer partierna i Västra Götaland att göra sitt yttersta för att kunna få så många mandat som möjligt i det regionfullmäktige som samlas till sitt första möte i slutet av oktober 2014. Det kommer sannolikt att spekuleras både före, under och kanske också efter valet om vilka partier som ska bilda koalitioner eller allianser med varandra för att utgöra en fungerande politisk ledning för Västra Götalandsregionen för de kommande fyra åren. Alla vill till makten, men vet alla verkligen vad de vill göra med makten om de får den? Och om de är så att alla vet vad de faktiskt vill, finns i så fall förmågan att leda och driva utvecklingen i den riktningen?
Ja, självklart tycker jag att Folkpartiet både har visioner, idéer och konkreta förslag till vad vi vill med Västra Götalandsregionen i framtiden. Vi har lagt ett stort arbete på att arbeta fram ett trovärdigt budgetförslag också i opposition, och jag tycker att vår vision om ”Den kreativa regionen” visar på att det är möjligt att fortfarande lyfta blicken över dagens ärendelista för att fundera på vad vi vill med och vad vi kan åstadkomma i Västra Götalandsregionen.
Men jag tycker inte att vi möts av så mycket motstånd i den debatten, och utan debatten riskerar organisationen att stagnera och till sist förtvina.
Om problemet med hyrläkare
Igår presenterades nyheten att SKL:s programförklaring om att halvera kostnaderna för inhyrd personal i hälso- och sjukvården till 2014 ser ut att misslyckas helt. Istället för en halvering av regioner och landstings kostnader för hyrläkare (och till viss del också inhyrda sjuksköterskor) ser de ut att öka med 18 procent på två år till en årlig kostnad om knappt tre miljarder kronor.
I Västra Götalandsregionen minskade kostnaderna under 2012 från 573 miljoner kronor till 511 miljoner kronor, men i den senaste uppföljning i regionen per september 2013 ligger kostnaderna återigen något högre under de nio första månaderna i år jämfört med förra året, om än bara 2,5 miljoner kronor högre.
Jag har under en längre tid stört mig på att så mycket kraft riktas mot att kritisera kostnaderna för hyrläkare, och att det är kostnaderna för hyrläkare som ska minska. Jag skulle vilja hävda att hyrläkare i direkta lönekostnader inte är så väldigt mycket högre än för ordinarie personal sett till utförd patienttid. En hyrläkare kostar inte när hen är sjuk eller föräldraledig och åker inte iväg på utbildning, utan är inhyrd för att just träffa patienter. I det perspektivet är kostnaden inte så stötande som det ibland framstår som i debatten. Till det kan ju också läggas som exempel att utan en inhyrd anestesiläkare hade inte heller annan personal som en kirurg och operationssköterska heller kunnat utföra sina arbetsuppgifter den dagen.
Nu är inte detta ett försvar av användningen av hyrläkare. Även om det måste sägas att en vettig användning av inhyrd personal i samband med plötsliga vakanser, vid sjukdom på ordinarie personal eller vid semesterplanering är något vi måste bejaka för att få en så väl fungerande sjukvård som möjligt.
Problemet med hyrläkarna är inte primärt kostnaderna, utan kvalitetsbristerna. Inte heller det för att de läkare som jobbar åt bemanningsföretagen generellt sett skulle vara sämre läkare än dem som är anställda på sjukhus och vårdcentraler, utan för att de kommer in utifrån och känner inte rutinerna på arbetsplatsen och känner inte heller patienterna. I hälso- och sjukvården är samspelet mellan personal tillhörande olika yrkesgrupper central för en effektiv och högkvalitativ verksamhet. I det samspelet riskerar alltid en inhyrd läkare att komma till korta.
Att problemet i första hand inte är ekonomiskt kan illustreras med exempel från den primärvård som regionen bedriver i egen regi i organistionen Närhälsan. Verksamheten prognosticerar ett överskott på 30 miljoner kronor under 2013, men har till och med september lagt ut nästan 190 miljoner kronor på köp av personal från bemanningsföretag.
Den offentliga primärvården i Västra Götalandsregionen har alltså lagt i snitt 5 miljoner kronor per vecka på att hyra in extern personal. Det motsvarar sannolikt i snitt 100 inhyrda doktorer på vårdcentralerna varje vecka. Det är mycket till 114 offentliga vårdcentraler. Primärvårdens själva "affärsidé" är kontinuitet. Primärvårdens specialistläkare i allmänmedicin ser samma patient men olika symptom och sjukdomar hos patienterna, medan organspecialisterna ständigt ser samma symptom och sjukdomar hos olika patienter. När det kommer en inhyrd läkare för en vecka eller kanske två till en vårdcentral så kommer hen att jobba med många patientbesök och det är väl bra, men vi vet också av erfarenhet att hyrläkare generellt skriver fler remisser och skriver ut fler recept, kanske för att de inte känner patienten lika väl som en fast husläkare hade gjort. Kvaliteten i arbetet riskerar att bli lidande när läkare och patient inte känner varandra, och patienter kan tvingas att återberätta sin sjukdomshistoria varje gång hon träffar en ny inhyrd läkare vid sitt besök på vårdcentralen.
Kostnaden klarar den offentliga primärvården uppenbarligen av att bära, men missnöjda patienter väljer successivt bort de vårdcentraler som inte kan erbjuda fasta läkare, och det tycker jag att de gör helt rätt i.
Debatten om hyrläkare måste förändras och sluta fokusera på kostnaderna för den inhyrda personalen och istället fokusera på hur vi kan höja kvaliteten och säkerheten i hälso- och sjukvården genom att inte bli beroende av inhyrd personal i den ordinarie verksamheten, och för att lyckas med det krävs en helt annan personalpolitik.
Det bidde en tummetott...
Igår hade Västra Götalandsregionens regionstyrelse en seminariedag med temat "Regiongemensam produktionsplanering". Under månader, ja nästan under ett helt år har fokus riktats mot tisdagen 29 oktober. (Ja, själva datumet har bara varit aktuellt i ett par månader.) Det var nu DET skulle presenteras. DET som skulle lägga grunden och som mängder av andra aktiviteter skulle ta sitt avstamp i. DET som långsiktigt skulle lösa tillgängligheten i regionen. DET som upplevts som det bärande elementet i arbetet med det som ibland kallas Framtidens sjukvård i Västra Götalandsregionen. DET som processesats i tjänstemannaledningar och i medicinska sektorsråd.
Jag vill verkligen inte brista i respekt för dem som suttit med i styrgrupper och arbetsgrupper och på andra sätt varit involverade med att ta fram underlaget till gårdagens förslag, men med tanke på innehållet som presenterades så var det varken dramatiskt eller uppseendeväckande eller särskilt politiskt känsligt. Det bidde en tummetott, eller mycket skrik för lite ull. Det är inte förslaget jag kritiserar utan snarare hypen kring vad som skulle komma och vilka förväntningar som har byggts upp kring ärendet.
Regiongemensam produktionsplanering handlar i grunden om strukturella förändringar i uppgiftsfördelningen mellan olika sjukhus i regionen. Det är i grunden ofta känsliga frågor som kan leda till lokala opinioner bland såväl personal som bland medborgare på de orter som upplever är det sker en minskning eller försämring i vårdutbudet. Jag har svårt att se att det presenterade förslaget kommer att leda till några större lokala opinioner. Möjligen i Skene som, om förslaget genomförs så som det presenterats, kommer att få ytterligare färre vårdplatser. Möjligen också i Lidköping vars akutkirurgi på sikt troligen kommer att försvinna, men i Lidköping föreslås i gengäld en större satsning på planerad ortopedisk verksamhet.
Flera av de presenterade förslagen tog sin utgångspunkt i att vi har möjlighet att höja kvaliteten på vården för patienterna genom att koncentrera vissa, mindre vanliga, behandlingar till färre ställen och färre kirurger. För mig är det fullständigt självklart och närmast skämmigt att vi inte genomfört viss koncentration redan. Vi ska inte utsätta patienter för att bli opererade av någon som bara gör ett visst ingrepp en handfull gånger per år.
Det som var glädjande under gårdagens seminariedag var, som jag uppfattade det, den breda samstämmigheten i att just koncentrationen av några mer sällsynt förekommande åtgärder koncentreras till 1-3 utbudspunkter i regionen och att det egentligen finns anledning att vänta med att genomföra de åtgärderna.
Det som var oroande under gårdagens seminariedag var den tydliga strävan till att vi ska kratta in all (eller i alla fall det allra mesta av) den planerade verksamheten i egen regi, d v s att den ska utföras av Västra Götalandsregionen på regionens sjukhus utan hjälp av några alternativa vårdgivare. Skulle det kvarstå i det beslutsförslag som kommer på vårt bord framåt årsskiftet så kommer det att bli svårt att få en politisk enighet. Jag tror att regionens hälso- och sjukvård skulle må väl av att ha hjälp, och inte bara lite grand på marginalen, av andra vårdgivare för att kunna göra jämförelse av kostnader och resultat. De alternativa vårdgivarna skulle dessutom kunna bidra till en ökad flexibilitet för att klara variationer i behoven och i den egna organisationens förmåga att leverera lika mycket som det är tänkt.
Om den frågan hamnar i ett skarpt läge, så tror jag att vi inte längre kommer att prata i tummetott-termer.
Influensavaccin utan avgift
I morgon den 15 oktober börjar vårdcentraler och andra sjukvårdsinrättningar att erbjuda patienter vaccination mot den årliga säsongsinfluensan som normalt bryter ut framåt årsskiftet och några månader framåt. Som vanligt uppmanas
riskgrupperna särskilt att vaccinera sig. Men jag tror att det återigen kommer att bli en halvtaskig täckningsgrad bland riskgrupperna, där vi de senaste åren inte ens lyckats vaccinera hälften av gruppen.
Västra Götalandsregionen brukar tillhöra ett av de landsting som har lägst täckningsgrad, d v s det är få av personerna i riskgruppen som verkligen vaccinerar sig. Västra Götalandsregionen är också en av få regioner och landsting som fortfarande tar ut en patientavgift på 100 kronor för att bli vaccinerad. Det är dessutom en kostnad som ligger utanför högkostnadsskyddet på 1100 kronor då influensavaccination klassas som hälsovård.
För snart tre år sedan drog Folkpartiet i regionen slutsatsen att det inte längre kan fortsätta så att vi dels når en allt för liten del av riskgruppen och samtidigt vinter efter vinter får höra från våra sjukhus att överbeläggningarna bland annat beror på många som drabbats av influensan. Mina partikamrater Mariella Olsson och Kristina Grapenholm lämnade i februari 2011 in en motion till regionfullmäktige om att avgiftsbefria influensavaccinationen för riskgrupperna. Mer än 30 månader senare har vi fortfarande inte fått svar på motionen.
Det fanns ett utkast till svar i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) för mer än ett år sedan där det beskrevs att åtgärden inte bara skulle vara bra för patienten. Erfarenheterna från Stockholms läns landsting tydde dessutom på att det var ekonomiskt lönsamt att tillhandahålla avgiftsfri influensavaccin till riskgrupperna genom att färre behöver läggas in för slutenvård. Trots dessa argument var förslaget att motionen skulle avslås. När jag på utskottets möte pressade den politiska ledningen i frågan så återremitterades den och har sedan aldrig kommit tillbaka igen.
Vi resonerade också som så att patientavgifter i hälso- och sjukvården svarar för en närmast försvinnande liten del av intäkterna till regionen. Patientavgifterna finns till för att styra patienter att till exempel tänka efter en extra gång om de verkligen behöver uppsöka sjukvården, och om de känner att de behöver det så ska det vara billigare att besöka primärvården i första hand och dyrare att uppsöka sjukhusen.
När det kommer till den årliga säsongsinfluensan så är det ju någonting vi som sjukvårdshuvudman vill att riskgrupperna ska ta vaccin emot. Att då ta ut en avgift leder helt fel. Samma sak gäller de generella screeningprogram för bröstcancer, cervixcancer och bukaortaaneurysm som regionen har. Att ta ut en avgift skickar helt fel signal.
Nu är jag inte så naiv att jag tror att ett borttagande av avgiften för riskgrupperna plötsligt skulle få alla i riskgrupperna att vaccinera sig, men det skulle vara ett viktigt bidrag för att förhindra att så många drabbas av allvarliga sjukdomar, och ett viktigt bidrag för att minska trycket på vårdplatser under vintermånaderna. Avgiftsfrihet tillsammans med bra möjligheter till drop-in på vårdcentraler och att systematiskt fråga alla som besök sjukvården under vaccinationsperioden om de har vaccinerat sig eller inte kommer sammantaget att höja täckningsgraden.
Det är hög tid för den rödgröna politiska ledningen att rota fram motionen igen och ge oss ett svar i god tid inför nästa vaccinationskampanj om ett år. Vill Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet bifalla eller avslå förslaget om avgiftsfri influensavaccination för riskgrupperna? Jag vill veta. Mina partikamrater som motionerat vill veta och jag är också rätt övertygad om att invånarna i Västra Götaland vill veta hur den politiska ledningen ser på frågan innan valdagen - en månad före nästa vaccinationskampanj drar igång.
Vad är jämlikhet i vården?
Idag har vi i regionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU) fattat beslut i den fråga som jag berörde
i ett blogginlägg för några dagar sedan om subventionsregler för preventivmedel. Jag blev ensam i utskottet om att förespråka det regelverk som idag gäller framför att antal ett nytt regelverk föreslaget av Sveriges kommuner och landsting (SKL) att gälla i samtliga regioner och landsting.
Jag valde att rösta för det nuvarande regelverket för att det ger unga kvinnor 15-19 år en större möjlighet att välja på ett bredare utbud av olika preventivmedel än vad som var fallet i det föreslagna nya regelverket. Jag valde att lyssna till varningarna från de som jobbar med förskrivning av preventivmedel och det medicinska sektorsrådet för kvinnosjukvård som varnar för konsekvenserna av ett förändrat regelverk med en begränsning av utbudet.
Olyckligtvis finns det en konflikt eller tvist, eller vad man ska kalla det, mellan vissa läkemedelsbolag och Tandvårds- och läkemedelsfömånsverket (TLV) om subvention av preventivmedel. Några bolag söker inte för subvention av sina preparat och kan då via det generösa regelverket i vissa regioner som i Västra Götaland kanske få lite bättre betalt för sina produkter. Andra bolag söker om subvention men får sina ansökningar avslagna för att de preventivmedel som redan har subvention har tillräcklig effekt för att förhindra graviditet. Dessa olika synsätt finns idag och den fanns också 2007/2008 när vi senast reviderade regelverket i Västra Götalandsregionen och då valde att ha ett generösare utbud av preparat och märken. Vi tyckte inte då att unga kvinnor skulle vara dem som drabbades av dessa olika synsätt. För mig kvarstår den uppfattningen.
Är det då inte bra att vi får samma regelverk i hela landet och alla unga kvinnor får vård på lika villkor? Ja, det beror ju på hur man ser på det här med jämlik vård. För mig innebär dagens beslut ett beslut om lika vård - inte om jämlik vård. För mig är jämlik vård att varje individ kan få rätt vård utifrån sina förutsättningar. För mig är jämlik vård inte att begränsa utbudet så att de som uppskattar och tål de preventivmedel som är godkända av TLV får en kraftig subvention, medan de som önskar eller behöver ett annat preventivmedel får betala allting själva.
För mig får jämlikhet aldrig ersättas med likhet. Likhet och likriktning har allt för länge varit allt för dominerande i svensk sjukvård. Det är därför så välkommet med den forskning som görs av Göteborgs Universitet om personcentrerad vård och vilken snabb adaption det arbetet har börjat få runt om i hälso- och sjukvården.
Dagens beslut om preventivmedelssubventioner är dock inte förenligt med personcentrerad vård.
Finn fem fel
På tisdag i nästa vecka ska Regionstyrelsen få ta del av och ta ställning till åtgärder med anledning av Västra Götalandsregionens delårsrapport per augusti månad. Som ledamot i styrelsen fick vi del av delårsrapporten för några dagar sedan och jag har nu också hunnit ta del av innehållet.
Som den besserwisser jag ibland kan framstå som, så kan jag konstatera att ett "Vad var det vi sa?" på sin plats. Det som jag och Folkpartiet kritiserade i den rödgröna politiska ledningens budget har i allt för många stycken besannats. Ska dock vara tydlig med att det inte är något som glädjer mig, för det är patienterna och skattebetalarna som drabbas när den politiska ledningen inte tar ansvar för hälso- och sjukvårdens, och främst sjukhusens, finansiering.
När regionfullmäktige för snart 16 månader sedan fattade beslut om budget för 2013 fanns inte nödvändiga resurserna för att finansiera den sjukvård vi redan då bedrev vid regionens sjukhus. Det visste alla som bara hade aningens omvärldskoll, och det var från min och Folkpartiets sida huvudkritiken redan mot budgeten för 2012 och mot tilläggsbudgeten för 2011, strax efter valet 2010.
När den rödgröna politiska ledningen med S,V,MP så på vårkanten 2012 började flagga för att de skulle behöva höja skatten med 25 öre 2013 så trodde jag att budskapet äntligen hade nått fram. Regionens sjukhus behövde ökade resurser för att klara sina ekonomiska och verksamhetsmässiga mål. Några klarade ekonomin men inte tillgänglighet, andra klarade tillgängligheten men inte ekonomin och någon klarade varken ekonomi eller tillgänglighet till vården.
Förvåningen var därför stor när budgetförslaget från den politiska ledningen presenterades. Skattehöjningen var med, men inga förslag till att lösa de strukturella ekonomiska underskotten vid regionens sjukhus.
Förra hösten skrev jag en artikel om att ett "Stålbad väntar för regionens sjukhus" och spådde att sjukhusen antingen skulle minska på vårdutbudet eller tvingas minska tillgängligheten eller göra ekonomiska underskott, men troligen en kombination av alla tre.
I delårsrapporten kan vi nu läsa följande;
"Sjukhusens sammanvägda prestationer har minskat med 1,7 procent jämfört med augusti 2012"
"Totala antalet 'väntande till1:a besök' är betydligt högre januari-augusti 2013 än motsvarande period förra året, i genomsnitt 24 procent högre."
"Totalt redovisar sjukhusen ett resultat per augusti på -267,2 mnkr."
Det blev alltså en kombination av alla tre.
Sammanfattningen av 2013 så här långt är alltså följande.
1) Skatten höjdes med 25 öre,
2) Vårdproduktionen har minskat,
3) Köerna har blivit längre,
4) De ekonomiska underskotten är stora.
Med det resultatet kan jag inte dra någon annan slutsats än att vi har;
5) Fel politisk ledning med S,V,MP i Västra Götalandsregionen.
Bara ett exempel...
I mitten av maj detta år skrev jag ett inlägg på bloggen med rubriken
"SKL - den nya staten?" och som ansluter till den nu uppblåssade debatten om förstatligande av hälso- och sjukvården efter Göran Hägglunds inlägg i debatten i torsdags. Det inlägget handlade om ett försök från SKL att möta kritiken kring ojämlikheter genom att föreslå en harmoniering av subventionsgraden av preventivmedel till ungdomar och fastställa en gemensam åldersgräns till 25 år för denna subvention.
SKL (Sveriges kommuner och landsting) har dock inget befälsordning över regioner och landsting utan har utfärdat en rekommendation till alla sjukvårdshuvudmän om att följa de föreslagna riktlinjerna, men vi kan redan nu konstatera att alla regioner och landsting inte kommer att följa rekommendationen. Jag har själv mina tveksamheter kring rekommendationen, vilket jag återkommer till nedan, och vi ska om ett par veckor hantera ärendet i Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsutskott (HSU).
Nå, talar då inte detta för att ett förstatligande ändå borde vara att föredra framför 21 egensinniga sjukvårdshuvudmän (med olika politiska majoriteter) som inte kan enas om en så pass enkel sak som åldersgränser och subventionsgrad av preventivmedel till ungdomar (och unga vuxna, för man väl säga med en åldersgräns på 25 år)? Jo, det gör kanske det. Det är väl inte orimligt att landsting och regioner kan enas om detta. MEN som alltid när flertalet ska enas om en gemensam linje utifrån tidigare olikheter så kommer det obenhörligen att leda till förändringar för några men en högre eller lägre subventionsgrad än tidigare eller med en högre åldersgräns än tidigare. I vissa fall ekonomiskt positiva förändringar för patienterna och därmed ekonomiskt negativa effekter för landstinget/regionen. I andra fall blir det på det omvända sättet.
Den kompromisslinje kring subventionering av preventivmedel som nu är rekommenderad från SKL innebär dock ytterligare en skärpning som jag inte var riktigt uppmärksam på när jag skrev mitt inlägg i maj, och det var inte heller sakfrågan i sig jag skrev om då. Det är att den gemensamma rekommendationen också innebär att regioner och landsting endast ska subventionera de preventivmedel som har läkemedelsförmån. Det står helt i strid med den ordning som vi haft i Västra Götalandsregionen sedan 2008 då vi har valt att subventionera också andra godkända preventivmedel som inte fått läkemedelsförmån från TLV (Tandvård- och läkemedelsförmånsverket). Det har gjort att ungdomar i Västra Götaland lättare kunnat välja just det preventivmedel som passar dem bäst och inte vara hänvisade till ett mindre antal preventivmedel med förmån.
Den kompromiss som nu rekommenderas oss från SKL innebär i flertalet landsting lägre kostnad och högre åldersgräns (positivt för den enskilde) men i Västra Götalandsregionen innebär det samtidigt en kraftig försämring för den som vill fortsätta att använda ett preventivmedel som inte ingår i läkemedelsförmånen, eller den som önskar prova något annat för att man inte uppskattar exempelvis biverkningarna.
Det är precis detta som jag är rädd för blir följden av en ökad statlig samordning eller ett förstatligande av hälso- och sjukvården. 2008 fattade vi ett mycket medvetet beslut i Västra Götalandsregionen om att ge subvention för fler preventivmedel än bara dem som var godkända av TLV. Det var en prioritering från vår sida och vi räknade med att det fanns en merkostnad för detta på kanske en handfull miljoner, men på uppsidan fanns kunskapen om att fler ungdomar på detta sätt skulle välja att skydda sig och därmed undvika oönskade graviditeter och vad det för med sig för den enskilde och för hälso- och sjukvården. Dessutom kan det knappast vara rimligt att regioner och landsting i praktiken härmed säger nej till innovationer i form av ny preventivmedel, eftersom nya preventivmedel med nuvarande regelverk hos TLV har mycket små möjligheter att komma in i gruppen som ges förmån och därmed riskerar en viktig utveckling och förnyelse att utebli.
Det är lite som jag skrev igår. Det är inte så att alla som vill ha det jämlikt. Bara dem som har det sämre än snittet idag vill ha det jämlikt, men vi som i detta fall har det bättre än idag då? Hur ska vi försvara vårt beslut inför våra väljare när kritiken kommer? Nöjer sig ungdomar och unga vuxna i Västra Götaland med svaret att de har omfattats av ett allt för generöst stöd tidigare och att det nu blir ett mer rättvist system? Jag tror inte det.
Den frågan jag tycker vi måste ställa oss i regionens hälso- och sjukvårdsutskott om ett par veckor är denna. Tas beslutet för de enskilda patienternas bästa eller är det ett beslut på den heliga jämlikhetens altare?
Övertro på statlig styrförmåga
Jag blev förvånad i eftermiddags när socialminister Göran Hägglund (KD), i sitt inledningsanförande vid kristdemokraternas riksting, öppnade för att förstatliga svensk hälso- och sjukvård. Eller blev jag egentligen förvånad, var inte detta egentligen att vänta från en person som varit socialminister i sju år utan att ha den egentliga makten över svensk hälso- och sjukvård? Någonstans måste det ju klia i fingrarna att styra genom direkt beslut och inte bara via regleringsbrev till statliga myndigheter och stimulansmedel till regioner och landsting. Någonstans måste det vara frustrerande att vara minister och ställas till svars för misslyckanden eller missförhållanden som inte är hans, men som ändå uppfattas som hans av såväl allmänhet som media.
Förvånad är jag ändå, då jag känner Göran Hägglund som en klok person med mycket stor kunskap om och stort engagemang för svensk hälso- och sjukvård. Om man objektivt betraktar svensk hälso- och sjukvård i ett internationellt perspektiv, och det görs av många, så presterar svensk hälso- och sjukvård medicinska resultat i internationell toppklass. Sverige har en förhållandevis jämlik sjukvård där trösklarna för att få tillgång till sjukvård för alla medborgare (och numera även papperslösa) är låga. Sverige når dessutom dessa resultat till en relativt låg kostnad och sjukvårdens andel av BNP i Sverige är lägre än i många andra jämförbara länder. Slutsatsen måste bli att vi har ett av världens allra mest kostnadseffektiva hälso- och sjukvårdssystem.
Varför ändra på det? Vad är det som gör att staten skulle vara bättre på att styra sjukvården än regioner och landsting? Statens "track record" är ju inte särskilt imponerande när man tittar på styrningen, servicegraden, kostnadskontrollen och effektiviteten hos myndigheter som polisen, försvaret, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Vad säger att staten skulle lyckas bättre med hälso- och sjukvården? Inte särskilt mycket.
Det bärande argumentet som kommer fram i debatten och som jag uppfattar att också Hägglund sällar sig till är skillnaderna i jämlik tillgång till vård är för stora i Sverige. De ska lösas med hjälp av ökad statlig styrning eller rent av förstatligande av hälso- och sjukvården. Norge förstatligade sin länssjukvård och privatiserade sin primärvård (för att förenkla lite) för ungefär tio år sedan. Hur ser skillnaderna ut i tillgång till vård i olika delar av Norge? Jag skulle vilja hävda att skillnaderna ligger på ungefär samma nivå som i Sverige. Det är inte möjligt att detaljstyra på den nivån det skulle innebära om man vill radera ut alla skillnader, om man inte ser Nordkorea som ett föredöme i sammanhanget.
För tio år sedan var skillnaderna i tillgång och kvalitet inte något problem i svensk hälso- och sjukvård. Vi kände inte till dem. Idag vet vi så mycket mer genom bättre uppföljningssystem, nationella kvalitetsregister, öppna jämförelser, myndigheten för vårdanalys med flera instanser. Visst finns det skillnader, men många jämförelser innehåller så stora konfidensintervall att vi inte med säkerhet kan säga att skillnaderna är särskilt stora. Inom några medicinska områden har vi dock nästan inga skillnader alls och det är inom områden som haft kvalitetsregister under 30 års tid, t ex höftprotesregistret, och där kliniker och sjukhus har kunnat jämföra sig, lära sig och förbättra sig genom jämförelse.
Synliggörandet av de skillnader vi kan se är i grunden inte symptom på att sjukvården har misslyckats, det är en förutsättning för förbättring och utveckling - en utveckling jag är övertygad kommer att ske när bland annat region- och landstingspolitiker undrar varför en viss verksamhet hemma hos dom är sämre på andra håll och i förekommande fall också korrigerar resurstilldelning för att ge dessa verksamheter en rimlig chans att nå lika bra resultat som på andra håll. Jämförelserna stimulerar dessutom till att förbättra sig ytterligare och bortom vad man kanske idag tror är möjligt.
Inte sällan möts jag av argumentet att alla vill att det ska vara lika och på samma nivå i hela landet. Nej, det vill inte alla. Jag skulle vilja hävda att det är precis hälften som vill att det ska vara lika och på samma nivå. Det är den hälften som inom just det området har intresse som patientförening, läkemedelsbolag eller profession som vill att det ska vara lika bra hos dem som hos andra. Den andra hälften är inte alls lika intresserad av att nivån på sjukvården ska vara på den lägre nivån.
Har fått frågan om det är egetintresset som driver mig? Är jag rädd för min egen position? Inte det minsta. Det finns inget regering eller riksdag som hinner fatta beslut om ett förstatligande innan jag slutar som hälso- och sjukvårdspolitiker, men jag tror att den styrmodell vi har, trots brister som jag annars gärna bloggar om, har tjänat svensk hälso- och sjukvård väldigt väl och för mig är sjukvården alldeles för viktig för att överlämna till en experimentsverkstad i regeringskansliet.
Kvinnovåld passade inte i strukturen
Idag har regionfullmäktige i Västra Götalandsregionen behandlat ett dokument som heter ”Samling för social hållbarhet – åtgärdsförslag för jämlik hälsa i Västra Götaland”. Det finns mycket att säga om detta dokument som tagits fram utifrån ett budgetuppdrag i 2011 års budget som Folkpartiet våren 2010 var med och formulerade. Jag bloggade om det i början av året och efter ett antal vändor var nu dokumentet tillbaka i regionfullmäktige för att fastställas.
Dokumentet har blivit bättre. Kraven på att perspektivet att individen också har ett eget ansvar för sin hälsa har tillgodosetts och skrivits in i dokumentet, men den kanske allvarligaste kritiken som jag och Folkpartiet har riktat mot dokumentet har inte tillgodosett. Det handlar om det folkhälsoproblem som kanske drabbar enskilda allra hårdast. Jag talar om våld i nära relationer. Få saker drabbar enskildas hälsa så hårt som när de utsätts för våld från människor i sin omedelbara närhet. Våld riskerar att göra människor osäkra och passiva, och den utsatthet och rädsla de tvingas leva med innebär en ohälsa som är fullständigt oacceptabel.
Trots kritik mot det framlagda förslaget valde jag idag att inte kritisera enskildheter i det framlagda förslaget, utan satsade istället min kraft i debatten på att försöka få med mig en majoritet i fullmäktige på ett tilläggsyrkande om att ge folkhälsokommittén ett uppdrag att snarast ta fram en kompletterande text till dokumentet om människor som lever i ensamhet, utanförskap, mobbning, utsatthet och utsätts för våld i nära relationer, och hur detta påverkar dessa människors hälsa.
Jag är uppriktigt förvånad över att partierna i den rödgröna politiska ledningen i regionen var så tydliga med att de ville avslå mitt yrkande. Huvudargumentet var uppenbarligen att ämnesområdet inte passade in i den strukturen av dokumentet man hade valt. Det är ett av de mest pinsamma argumenten jag någonsin har hört. Vi ska alltså inte ge ett uppdrag att formulera något om våld mot kvinnor (som ju våld i nära relationer nästan uteslutande handlar om) i ett dokument om jämlik hälsa för att det inte passar in i strukturen??? Väljer man det argumentet väljer man också att prioritera frågan väldigt lågt. Det är uppenbarligen viktigare med en bra struktur.
Folkhälsokommitténs ordförande Jan Alexandersson (V) bedyrade att det ”inte är så att vi inte ska jobba med detta”. Jag känner Jan som en klok, engagerad och bra politiker som vill väl, och jag är övertygad om att han tycker att frågan om våld i nära relationer är viktig. MEN, om man som Jan och övriga ledamöter i de rödgröna partierna väljer att avslå Folkpartiets tilläggsyrkande så är det en tydlig signal om att man inte tycker att frågan om våld i nära relationer är tillräckligt viktig, eller i alla fall att man inte ser våld i nära relationer som en viktig del i arbetet med att försöka få en ökad jämlik hälsa i Västra Götaland.
Kanske borde jag trots allt inte vara förvånad, för samma politiska ledning som inte vill ha med perspektivet våldet i nära relationer i dokumentet för jämlik hälsa är trots allt samma politiska ledning som det senaste året minskade på anslagen till Kompetenscentrum om våld i nära relationer och Kunskapscentrum för Jämlik vård.
Politik handlar, i min värld, i första hand om handlingar. Vad man föreslår, gör och vad man beslutar. Inte vad man säger och skriver på valaffischer och i valbroschyrer. Det räcker inte med läpparnas bekännelser, utan det krävs också aktiva ställningstaganden och aktiva prioriteringar.
Hälsoundersökningar
Igår presenterade Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) en kommentar av en större internationell systematisk översikt genomförd av det ansedda Cochrane Collaboration om generella hälsoundersökningar.
Redan när jag hörde om rapporten på radion igår morse twittrade jag "Tackar på morgonen @SBU_se för underlaget om hälsoundersökningar. Kan vi nu få slut på alla krav om fler undersökningar av friska." Nu har jag också hunnit ta del av SBU:s kommentar till Cochranes översikt och min kritik kvarstår. Med en begränsad ekonomi i hälso- och sjukvården är det många som kastat längtansfulla blickar mot generella hälsoundersökningar som en dunderkur för att både lösa både ekonomiska och medicinska utmaningar i sjukvården. Rapporten visar dock att generella hälsoundersökningar kostar men har ingen eller endast ringa generell effekt. Samtidigt visar SBU:s kommentar att hälsoundersökningar har ett relativt stort stöd också i såväl befolkningen som vårdgivare och vetenskapssamhället. Det är häri jag tror den stora utmaningen nu ligger om översikten ska få ett genomslag i svensk hälso- och sjukvård eller inte.
När hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) i våras gjorde justeringar i Krav- och kvalitetsboken för primärvården fick jag slåss med näbbar och klor för att förhindra ett tydligt uttalat krav på att alla äldre i en viss ålder ska kallas till generella hälsoundersökningar. Det finns redan ett antal vårdgivare, bland annat den offentliga Närhälsan, som erbjuder detta och min uppfattning var att om någon ser detta erbjudande som en konkurrensfördel så låt dom då erbjuda det, men ställ inte krav på alla att genomföra generella hälsoundersökningar. Idag funderar jag på om det ens ska vara tillåtet att marknadsföra en vårdcentral med att man erbjuder generella hälsoundersökningar för en viss grupp? Vilka andra metoder som inte har vetenskapligt kunskapsstöd får man i så fall marknadsföra? Det kanske är att ta det ett steg för långt, men jag tycker det är värt att diskutera utifrån den nu kommenterade rapporten.
Hur har vi då hamnat där vi är i svensk hälso- och sjukvård att vi ska genomföra mer eller mindre omfattande undersökningar och provtagningar av patienter utan symptom? Jag tror "boven" i dramat är företagshälsovården som vi lagstiftning och avtal erbjudit breda grupper på arbetsmarknaden generella hälsokontroller med vissa intervall. Här har företag inte bara fått betala för dessa kontroller, många människor har vant sig vid att som friska bli hälsoundersökta och samtidigt har vi bundit upp relativt stora personella resurser i företagshälsovården som antagligenkunnat göra mer nytta i till exempel primärvården.
Min förhoppning är att SBU-kommentaren till Cochranerapporten nu inte glöms bort och att hälsoundersökningsfundamentalisterna inte längre får fritt spelrum i debatten. Det är viktigt att vi alltid försöker se till att upprätthålla en kunskapsbaserad hälso- och sjukvård.
Jag hoppas också att den kan leda till en förnyad debatt om vad företagshälsovården egentligen bör ha för uppgift i den samlade svenska hälso- och sjukvården.
Tack SBU för ett viktigt bidrag i den fortsatta utvecklingen av svensk hälso- och sjukvård.
Kraftigt ökade vårdköer
Igår landade regionens månatliga tillgänglighetsstatistik i min mejlbox. Denna gång var det statistik för augusti månad och den bekräftade den utveckling som vi såg redan i juli-siffrorna. Det går åt fel håll.
Nu går i och för sig alltid siffrorna "åt fel håll" under sommarmånaderna jämfört med övriga året när de planerade besöken och behandlingarna minimeras under semestertider. Det är inte det som oroar mig, utan istället utvecklingen över tid.
Antalet invånare i regionen som vi inte uppfyller vårdgarantilöftet för har kraftigt ökat under de senaste två åren. Juli 2011 jämfört med juli 2013 har antalet patienter som väntat med än 90 dagar på ett besök hos en specialistläkare på sjukhus mer än tredubblats, och en jämförelse mellan augustimånaderna visar på nästan en tredubbling.
Regionen har nu under en längre tid haft fallande resultat. Den tätposition som vi under lång tid byggde upp som ett av de mest framgångsrika landstingen/regionerna vad gäller tillgänglighet håller nu på att snabbt tappas. Orsaken är den rödgröna politiska ledningens oförmåga till styrning, ledning och finansiering av sjukvården.
En av orsakerna till den försämrade tillgängligheten beror på att sjukhusen inte getts tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att klara sina åtaganden. En annan orsak är att när den politiska ledningen satsar extra kökortningsresurser så gör man det genom att i första hand skjuta till pengar till de sjukhus som inte når måluppfyllelsen. Premien går till dem som inte lyckas med sitt uppdrag. Det är en princip som står i bjärt kontrast mot den politik som regionen tidigare förde med mig som ordförande i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) där vi nådde framgångar genom att belöna dem som kunde visa upp en god tillgänglighet. Med de nya styrprinciperna är jag inte alls förvånad över att Skaraborgs sjukhus och Södra Älvsborgs sjukhus nu också börjar visa på större problem med tillgängligheten än tidigare. Hade jag varit ledare på något av dem sjukhusen, med tuffa ekonomiska förutsättningar, hade jag också börjat undra varför jag ska anstränga mig att hålla en hög tillgänglighet när jag ser att de sjukhus som inte gör det får extra pengar.
Siffrorna från de två senaste sommarmånaderna indikerar också att regionen under hösten kommer att få svårt att få ta del av den statliga kömiljarden som de senaste åren inneburit en extra intäkt på ungefär 200 miljoner kronor per år. Det är pengar som den politiska ledningen har räknat med som en intäkt i budgeten och når vi inte målet om att minst 70% ska få ett besök inom 90 dagar så kommer det också att leda till en försämring av regionens ekonomisk resultat.
Felaktiga och uteblivna prioriteringar tillsammans med byte av styrprinciper straffar sig, och de som främst får bära bördan är de patienter som får vänta på vård.
Jag vill bli RSO
Denna måndag om ett år vaknar vi med ett preliminärt valresultat i de allmänna valen den 14 september 2014. Det är med andra ord slut på semestern från bloggen och dags att återigen meddela omvärlden mina analyser, reflektioner och kommentarer om vad som händer i hälso- och sjukvården i allmänhet och i Västra Götalandsregionens sjukvård i synnerhet. I denna omstart, eller början på en långspurt mot valdagen, börjar jag med att sticka ut huvudet och deklarerar att
Jag vill bli Regionstyrelsens ordförande om ett år.
Det kan tyckas vara ett rätt så kaxigt uttalande från en gruppledare vars parti i opinionsundersökningarna får stöd av 6-7 procent av de potentiella väljarna, men jag ska försöka förklara hur och varför jag kommit till denna insikt.
Just nu pågår nomineringsarbetet i Folkpartiet och i de flesta andra partier inför nästa års val. Det leder till att jag fått ställa mig frågan om jag ska ställa upp igen. Efter att ha varit med i regionen sedan den bildades 1999 varav de senaste dryga nio åren som regionråd för Folkpartiet är det inte helt givet att det finns kraft och engagemang för ytterligare en mandatperiod.
Jag har tänkt mycket och noga och till sist landat i att jag fortfarande har det engagemang jag kräver av mig själv för att vilja fortsätta. Jag gör det för att de senaste tre åren i rollen som oppositionspolitiker har fått mig att inse hur mycket politik och politiskt ledarskap faktiskt kan göra skillnad.
Jag är naturligtvis inte den mest objektiva bedömaren när jag gör en analys över de gångna tre åren med ett rödgrönt styre i Västra Götalandsregionen, men jag tycker att det är tydligt hur andra vägval och prioriteringar de senaste åren försämrat förutsättningarna för regionens hälso- och sjukvård att utvecklas. Jag noterar hur brist på politiskt initiativ och ledarskap har lett till otydlighet och förvirring i organisationen. Jag kan också konstatera att jag själv och Folkpartiet har fått rätt på punkt efter punkt i vår kritik av den styrande rödgröna ledningen och att våra profetior om vad som kommer att hända med deras vägval (eller brist på dem) har slagit in.
Jag har sedan regionen bildades sysslat med hälso- och sjukvårdsfrågor, vilket kanske är det svåraste men samtidigt det absolut roligaste och intressantaste politikområdet. Jag har varit nöjd med att få syssla med de frågorna och få vara med och leda och styra Sveriges mest professionella organisation. Jag har ingen som helst längtan att sluta med hälso- och sjukvårdspolitik, men jag har samtidigt i oppositionsrollen och som gruppledare för Folkpartiet under den här mandatperioden ”tvingats” att bredda mig och ser en mängd intressanta utmaningar som regionen står inför också inom andra ansvarsområden, kanske allra främst inom personalpolitiken.
Jag väljer därför att kaxigt uttrycka att jag under nästa mandatperiod vill bli regionstyrelsens ordförande för att få chansen att på bredden arbeta med de utmaningar som regionen står inför. Det handlar för mig mycket om det som vi i Folkpartiets budgetförslag har kallat att ”investera för framtiden”. Att göra ett antal strategiska satsningar på förnyelse och utveckling, på modernisering av fastigheter, utrustning och IS/IT, på en mer offensiv personalpolitik och om kvalitets- och verksamhetsutveckling för att bejaka framtidens möjligheter.
Som regionstyrelsens ordförande skulle jag också vilja att Västra Götalandsregionen formulerar en ny vision för vår del av Sverige och Europa. En vision om den aktiva och Kreativa regionen istället för den nuvarande lite mer passiva visionen om Det goda livet.
Framför allt skulle jag arbeta för att den politiska ledningen återgick till att vara proaktiva ledare istället för reaktiva beslutsfattare. För mig är det viktigt att politiker tar initiativ och tydligt står upp för de beslut vi fattar och vilka konsekvenser de får utan att gömma oss bakom tjänstemän eller otydliga organisationer.
Det här är min programförklaring och du är välkommen att följa min resa mot målet på bloggen. Om ett år så vet vi om jag kan få chansen eller inte att bli regionstyrelsens ordförande. Det avgörs till sist av drygt 1,2 miljoner röstberättigade västra götalänningar.
