Ordförandekonferens
Man kan ju fråga sig vad det är för grupp som heter beredningsgruppen? De allra flesta grupper har väl till uppgift att bereda och/eller besluta något. Regionens beredningsgrupp består av en blandning tjänstemän från den centrala hälso- och sjukvårdsavdelningen, från sjukhusen, primärvården, representanter för hälso- och sjukvårdskanslierna och även deltagare från ekonomiavdelningen och den personalstrategiska avdelningen. Om denna grupp vet jag som politiker nästan ingenting. Det är tjänstemännens egna arena för att brett bereda vissa frågor. Jag skulle tro att gruppen fått sitt namn av att det just är en beredningsgrupp och inte en beslutsgrupp.
RR-gruppen är något så språkligt roligt som Referensgruppen för referenstal, och består av en grupp tjänstemän som försöker analyser behovet av olika operationer inom olika medicinska områden per delregion för att bättre kunna planera operationskapacitet med mera.
Jag skulle ju egentligen skriva om dagens ordförandekonferens, som då egentligen är Ordförandekonferens för de medicinska sektorsråden. 5-6 gånger per samlas ordförandena i de 25 medicinska sektorsråden och de fyra specialitetsråden och vårdprogramsråden till en konferens tillsammans med sjukhusdirektörer, primärvårdsdirektörer, hälso- och sjukvårdschefer med flera. Ledamöter och ersättare i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) är också inbjudna, men tyvärr har inte alla insett vilken intressant arena dessa konferenser är.
Ibland kan jag fråga mig hur mycket tid vi egentligen lägger i regionen på att träffas och sammanträde i olika konstellationer. Antalet skulle med all sannolikhet kunna minska rätt kraftigt utan att det fick allvarliga konsekvenser för verksamheten, men samtidigt är förankring och delaktighet viktiga bitar i en stor organisation som Västra Götalandsregionen.
Ett av de forum vi dock inte får ge oss på är just ordförandekonferenserna. Det är en viktig mötesplan mellan verksamhetschefer, politik och sjukvårdens tjänstemän.
Som alltid inleds dagen med aktuella informationer från hälso- och sjukvårdsdirektören Lars-Olof Rönnqvist, ordförande i program- och prioriteringsrådet Peter Lönnroth och från mig själv som ordförande i HSU. Jag tog lite mer tid i anspråk idag än vanligt då jag presenterade majoritetens förslag till Budget 2009 som antogs av regionstyrelsen i tisdags. En av deltagarna berättade uppmuntrande efteråt att han noterat att åhörarskaran verkligen lyssnade till redogörelsen och det känns bra att märka intresset. Jag märkte också av det på de frågor jag fick under alla viktiga pauser under dagen.
Vid varje ordförandekonferens har vi Tema sektorsråd där de olika råden turas om att briefa varandra om utvecklingen inom respektive medicinskt område. Idag var det sektorsrådet för ögonsjukvården. Mycket intressant.
Dagen innehöll ytterligare två teman. Tema Uppföljning med information om den just presenterade Verksamhetsanalysen 2007, om vårddatabasen VEGA och om arbetet med en väntetidsdatabas. Eftermiddagens tema var Uppdrag och innehöll informationer från primärvårdsutredningen, intensivvårdsutredningen, cancerutredningen och information om implementering av den nya patientdatalagen.
Det hade funnit mycket att blogga om kring varje programpunkt men det får anstå till ett annat tillfälle.
Äntligen arbetsfred
Har ägnat hela dagen åt sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) och även om vi haft en rad intressanta och viktiga frågor att behandla (återkommer i den frågan) så har tankarna allt som oftast glidit iväg till hur parterna SKL och Vårdförbundet skulle hantera medlarnas slutbud till dem.
Sent på eftermiddagen kom så till sist det efterlängtade beskedet om att konflikten är avblåst från och med klockan 10.00 i morgon. Det stora fjärde varslet vid fem av landets Universitetssjukhus som skulle trätt ikraft i morgon behöver aldrig verkställas.
Det är oerhört skönt att konflikten äntligen är över. Även om jag personligen tycker att Vårdförbundet har skött sina lagda varsel på ett ansvarsfullt sätt, hur ansvarsfull en strejk nu kan vara, då det till syvende og sisdt alltid är tredje man, patienten, som drabbas av en konflikt.
Såväl SKL som Vårdförbundet ger information och kommentarer om avtalet på sina respektive hemsidor.
När verksamheten nu återgår till det normala har vi en ny ryggsäck att arbeta med i sjukvården i form av vårdbesök, operationer och behandlingar som skjutits upp under strejkperioden. Vi har också en eftervård av konflikten. Många sjuksköterskor kommer att vara missnöjda med att det inte blev bättre, och ekonomiansvariga på sjukhus och vårdcentraler kommer att fundera på hur de högre nivåerna ska kunna finansieras.
Jag tror det är oerhört viktigt att inte sjuksköterskorna nu skuldbeläggs. Konflikträtten är för mig en självklar del av en fungerande arbetsmarknad, sen kan man alltid diskutera hur modernt det är, och vilket effekt det egentligen har att gripa till strejkvapnet.
Nu går vi vidare och försöker jobba ikapp det vi missat och långsiktigt skapar en lönebildning som är rätt och rättvis utifrån utbildning, ansvar och kvalifikationer.
Jämställd vård
Det är en oerhört glädjande satsning för att öka kunskapen om de olika behov patienter kan ha för att de just är män eller just kvinnor. I den verksamhetsanalys av hälso- och sjukvården i regionen som presenterades för två veckor sedan kunde vi för det första konstatera att det i allt för många databaser inte går att få fram könsuppdelad statistik för att kunna göra analyser. I samma verksamhetsanalys görs också en del konstaterande om just bristen på denna kunskap. I kvalitetsdata för dialysvården konstateras att kvaliteten på dialysvården är bättre för kvinnor än för män, orsaken är att patienterna standardbehandlas och då svarar den genomsnittligt större och tyngre mannen inte lika bra på behandlingen.
Perspektivet måste dock vara bredare än bara på den rent medicinska kunskapen kring könsskillnaden i vården som behöver. För att nå en jämställd vård behöver inte minst attityder påverkas och förändras. Vi talar ofta om att mannen är norm i samhället och vi fick idag ett praktexempel på detta.
Dagens Medicins nätupplaga rapporter i en artikel att en kvinnas DNA nu är kartlagd. Det är forskare vid Leiden University Medical Centre i Holland som genomfört projektet. När jag såg rubriken blev jag lite förvånad för hela debatten om att analysera hela människans DNA har ju pågåt i flera år. En av de holländska forskarna konstaterar också rätt så torrt att "- Det var dags, efter fyra män, att skapa en bättre balans mellan könen."
När man kartlagt fyra mäns DNA är det alltså dags att också studera det andra könet.
Kompetenscentrum för jämställd vård kommer att behövas!
Slutet nära?
Klockan 18.00 i morgon ska båda parter ge besked om de antar eller förkastar det nya medlarbudet. För SKL ska förhandlingsdelegation och styrelse ta ställning till förslaget och för Vårdförbundet är avtalskongressen inkallad till i morgon förmiddag för att diskutera förslaget.
Vilka är möjligheterna till att konflikten verkligen tar slut? Då jag inte vet någonting om innehållet i medlarnas förslag så är det svårt att spekulera kring det. Det som ändå talar för att båda parter tar sitt ansvar och säger ja till medlarnas förslag är att båda parter sannolikt är trötta på konflikten i sig, och ingen av parterna önskar att nästa varselomgång från och med torsdag verkligen ska träda ikraft.
För arbetsgivarna innebär det svåra konsekvenser för vården vid fem av universitetssjukhusen och för Vårdförbundet innebär det ytterligare kraftiga utbetalningar ur en strejkkassa, som enligt uppgift, börjar tömmas.
Vad är det då som talar emot att parterna i morgon faktiskt ska enas? För det första har de parter som nu samtalar med medlarna redan varit överens en gång tidigare när både SKL och Vårdförbundets styrelse sa JA till medlarnas slutbud för knappt två månader sedan. Den gången blev Vårdförbundets styrelse överkörda av avtalskongressen. Jag bedömmer risken som mer än marginell att det kommer att hända en gång till.
Kampviljan är uppenbart stor bland Vårdförbundets medlemmar och förväntningarna på vad en strejk faktiskt kan leda till i ökade bud är oerhört uppskruvade till närmast orimliga nivåer.
De kommande 28 timmarna kommer att vara viktiga för svensk hälso- och sjukvård. Nås ingen överenskommelse i morgon så fruktar jag att det kommer att dröja en bra bit in på hösten innan vi ser ett slut på konflikten.
Starka dofter i vården
Jag kan villigt erkänna att jag inte har haft frågan om striktare policy kring dofter på min agenda när jag försökt formulera förändrings- och förbättringsförslag på hälso- och sjukvårdsområdet. Samtidigt tyder det mediala och andras intresse för frågan att det är en oerhört viktig fråga för många människor.
Drygt var 20:e person lider av det som kallas sensorisk hyperreaktivitet och reagerar negativt på olika former av starka dofter. Frågan om en "doftpolicy" kommer att behandlas av hälso- och sjukvårdsutskottet efter att förslaget har varit på remiss över sommaren till bland annat olika sjukvårdsförvaltningar.
Som så ofta handlar det om att vi måste göra personal och andra i sjukvården medvetna om att det som för de allra flesta av oss kan uppfattas som trevligt med doftande blommor eller lättare parfymer ställer till med stora problem för andra.
Ett bärande inslag i regionens arbete med patientsäkerhet är att man inte ska behöva drabbas av sjukdom av att befinna sig i sjukvårdsorganisationen. Frågan om dofter i vårdens lokaler är av samma karaktär. Man ska inte behöva drabbas av starka eller påträngande dofter när man söker hälso- och sjukvårdens olika organisationer.
Att regionen enligt uppgift blir först i världen med att införa en doftpolicy i sjukvården ser jag som hedrande för oss som region, och är ett utslag av engagerade medarbetare och aktiva brukarorganisationer. Tack till dem som lyft och drivit frågan hos oss.
Vård till papperslösa
I grunden tycker jag att det egentligen inte borde behövas någon riktlinje eller policy i dessa frågor, utan att det är en fråga som redan i dag hanteras på ett tillfredsställande sätt i de allra flesta fall i sjukvårdsorganisationen. Det har dock funnits en osäkerhet bland viss personal om hur de ska hantera personer som är i behov av akut eller nödvändig sjukvård.
Vårdpersonal ska inte behöva tveka om eller tumma på sin yrkesetik i att de människor som är i behov av akut eller nödvändig vård verkligen ska få vård. Gömda flyktingar ska heller inte behöva vara rädda för att söka sjukvården för dessa behov. Kan jag som sjukvårdspolitiker hjälpa till att underlätta det genom tydligare regelverk så är det inte bara en möjlighet, utan också en medmänsklig skyldighet.
Rätten till akut och nödvändig sjukvård är en mänsklig rättighet och inte bara en medborglig rättighet. Vårdpersonal ska inte behöva fråga efter betalningsförmåga innan de gör de nödvändiga insatserna. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle.
Parallellt med detta ärende görs också en översyn av regionens regler för vård till personer med skyddad identitet. Trots att regionen sedan ett antal år tillbaka har ett tydligt regelverk om hur vård till personer med skyddad identitet ska ges så har vi hört exempel på motsatsen från personer som inte kunnat få vård när de inte velat uppge sitt personnummer. Dessa personer är i någon mening också "papperslösa" och redan ett utsatt grupp som inte också ska behöva slåss för sin rätt att få ta del av sjukvården när de behöver den.
Med besluten kommande onsdag så räknar jag med att vi kan göra vården lite mänskligare för något fler, och det känns bra att konstatera.
En lärande organisation
Revisionsenheten i Västra Götalandsregionen har idag presenterat en revisionsrapport med titeln "Avvikelsehantering - att lära av misstagen". Rapporten är också refererad i Dagens Medicins nätupplaga.
Rapporten hanterar, som titeln antyder avvikelserapportering eller kanske snarare bristen på avvikelsehantering i sjukvården. Just denna rapport belyser Kirurgkliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, men jag är långt från säker på att de förhållanden som rapporteras är specifika för just den kliniken vid regionens och landets olika sjukhuskliniken.
Rapporten pekar i sina slutsatser bland annat på att det finns ett mörkertal för brister som inte rapporteras, men också att kulturen på kliniken upplevs som "hierarkisk och straffande".
Regionen har genom hälso- och sjukvårdsutskottet gett ett ägaruppdrag om att samtliga sjukhus skall inrätta ett kvalitets- och ledningssystem för patientsäkerheten. Sahlgrenska Universitetssjukhuset har också, enligt rapporten, i grunden bra anvisningar kring hur avvikelser ska hanteras i organisationen. Det är snarare i tillämpningen som det brister, och att det inte görs riskanalyser på det sätt som borde ske.
Jag kan se några hinder till att hälso- och sjukvårdsorganisationen allt för ofta brister i att jobba med avvikelsehantering. Den ena är att andra arbetsuppgifter uppfattas som mer angelägna för stunden. Problemet uppstår dock om vi inte lär av tidigare misstag. Vi vet att kvalitetsbrister kostar oerhörda mängder resurser och åsamkar inte sällan också patienter onödigt lidande. Att ta sig tid att att göra riskanalyser och att lära av misstagen är viktiga investeringar i bättre rutiner och på sikt ett kvalitativt bättre hälso- och sjukvård.
Ett annat skäl till bristerna kan bero på att sjukvården lever med ett "straffande" system vad gäller fel och brister. Ofta lyfts flygindustrin fram som ett föredöme där man arbetar mer lärande än straffande. Avvikelser rapporteras, även när inget har hänt, för att öka kunskaper och minimera risken för att samma sak ska hända igen. På detta område har hälso- och sjukvården en hel del att lära. Jag tror framför allt det är viktigt att just alla "nästan-händelser" kommer fram i ljuset så att "nästan-incidenserna" inte verkligen blir en incidens nästa gång.
Dagens revisionsrapport bär framför allt ett budskap till hälso- och sjukvårdens ledare och chefer om att de har ett stort ansvar för att ordentligt jobba med dessa frågorna. Det kan ta både tid och resurser inledningsvis, men jag är övertygad om att det är det enda och mest framgångsrika sättet vi måste jobba på i sjukvården.
Invigning av HIV-prevention
Enheten för HIV-prevention är ingen ny verksamhet utan en "utbrytning" ur den regionala smittskyddsenheten för att kunna samlokaliseras med den lokala enheten SMC. Krångligt? Ja, lite - och det är kanske därför det har dröjt lite för lång tid innan det har blivit verklighet. Det var mängder med folk på plats så de rymliga lokalerna som jag såg när jag kom blev snart väldigt trånga lokaler när vi knöt band som bevis på invigningen.
Som vid alla invigningar träffade man på gamla vänner som jag inte sett på ett tag och i detta fall var det flera från den sexualpolitiska arenan som var där. Extra roligt att träffa Barbro Lennér-Axelsson som jag satt i förbundsstyrelsen i RFSU tillsammans med i slutet av 90-talet.
Det är en riktig och viktig satsning som regionen nu gör på sexuell hälsa. Frustrationen över att det tagit tid att komma dit vi är idag förbyttes raskt under eftermiddagen till en optimism när jag talade med dem som kommer att jobba vid verksamheterna. Jag tror att SMC och enheten för HIV-prevention kommer att kunna utvecklas framöver och förhoppningsvis rymma mer av forskning kring sexuell hälsa.
Tidigare under dagen fick jag chansen att tala inför en annan viktig grupp makthavare i sjukvården. Centrum för verksamhetsutveckling (CVU) hade avslutande seminarieträff med knappt 30 deltagare som utbildats i verksamhetsutveckling. Mitt uppdrag bestod i att tala en timme om kvalitets- och verksamhetsutveckling ur ett politiskt ledningsperspektiv. Som alltid när jag pratar om det som ligger mig varmt om hjärtat så räckte de 60 minuterna inte riktigt till, och jag hade inte heller riktigt tid till den ytterligare dialog som hade varit intressant.
Det som gladde mig allra mest var det stora intresse och engagemang för dessa frågor som finns bland verksamhetsföreträdare i sjukvården och i andra delar av regionens verksamhet. Det bådar oerhört gott för att vi faktiskt kan och ska lyckas i våra strävanden att finna kvalitetsbristkostnaderna, höja kvaliteten, utveckla verksamheten och därmed få en mer effektiv organisation.
Det fanns dock en frustration även i denna grupp om att viktiga initiativ hindras och försenas med hänvisning till regiongemensamma lösningar. Det är en kritik som jag tar på största allvar och som gör att vi i regionledningen måste fundera kring hur vi skapar ett tillåtande utvecklingsklimat där kreativiteten frigörs och inte kvävs, men hur vi samtidigt kan jobba med ett regiongemensamt perspektiv så att inte alla behöver uppfinna hjulet själva - också det en uppgift för framtida verksamhetsutvecklare.
Från bänk 112
Från dagens sammanträde med regionfullmäktige kan jag rapportera om att vi alldeles nyss fattat beslut om att tillskriva regeringen om att få permanenta regionbildningen i Västra Götaland. Det har snart gått tio år sedan regionfullmäktige samlades för allra första gången hösten 1998. Västra Götaland och Skåne fick möjligheter att "på försök" bli regioner med övertagande av vissa statliga uppgifter inom det regionala utvecklingsområdet.
Under de år som gått har regiontanken vunnit allt mer gehör och för ett år sedan presenterade Ansvarskommittén förslag om att Sverige skulle inledas i 6-9 regionkommuner. Sedan dess har det varit en stor aktivitet i alla politiska partier och i politiska församlingar runt om i landet. Jag har själv deltagit i flera möten runt om i landet och delat med mig av mina erfarenheter av att leda hälso- och sjukvården i en region, och skillnaderna mot ett landsting.
En som rest desto mer är vår förre regiondirektör Jan-Åke Björklund som i tio månader rest runt i landet och lyssnat till hur man vill förhålla sig till regioner runt om i partier, kommuner och landsting. Jan-Åke berättade vid dagens fullmäktige om den karta som håller på att utkristallisera sig med kanske 7-10 regioner i framtiden. Det han förmedlade var att landet i stor utsträckning vill få samma möjligheter som vi i Västra Götaland nu haft i tio år.
En dag som denna kan man inte låta bli att tänka tillbaka på det ifrågasättande som funnits och den kritik som funnits både bland allmänhet och bland politiker. Dagens omröstning om att permanenta regionen fick stöd av 137 röster mot 4, en avstod och sju var inte närvarande vid omröstningen. Ett brett politiskt stöd således och på samma sätt kan vi också avläsa ett allt större folkligt stöd för regionen i de undersökningar som görs av SOM-institutet vid Göteborgs Universitet.
Motivet till att bilda regioner utgick i första hand från behovet att stärka de regionala utvecklingsfrågorna. När vi om ytterligare tio år ska blicka tillbaka på resultatet är jag övertygad om att hälso- och sjukvården är en av de stora vinnarna av regionbildningen.
Framtiden är, som alltid, spännande!
Tillgänglighet för alla
Det handlar om tillgängligheter för personer med funktionsnedsättningar och deras möjlighet till arbete, bostad och fritidssysselsättning, men det handlar också om det som kallas enkelt avhjälpta hinder som oftast handlar om hinder i den fysiska miljön som försvårar för personer som t ex har svårt att se eller har svårt att gå.
Västra Götalandsregionens handikappkommitté har under ett flertal år arbetat aktivt med dessa frågor och har så vitt jag har förstått kommit ganska långt i arbetet med att förändra, underlätta och tillgängliggöra de lokaler där regionen bedriver verksamhet. Jag är lika övertygad om att vi fortfarande har en resa att göra för att kunna vara helt nöjda.
Det är dock inte utan stolthet som jag läser debattartikeln från ministrarna och konstatera att Västra Götalandsregionen är den enda kommunala organisationen som lyfts fram i artikel - och då som ett föredöme vad gäller den tillgänglighetsdatabas som successivt byggs upp i regionen.
Artikelförfattarna pekar, precis som regionmajoriteten i det budgetförslag som just presenterats, också på vikten av att personer med funktionsnedsättningar ges möjlighet till arbete. I det fallet har vi som offentlig arbetsgivare med 50 000 anställda ett särskilt ansvar att göra det möjligt för personer med olika funktionsnedsättningar att undanröja hinder och kunna erbjuda vanliga jobb för vanliga människor.
Fick för någon månad sidan information om att en döv tjej som önskade läsa till sjuksköterska hade kontaktat Sahlgrenska Universitetssjukhuset för att höra efter möjligheten att få jobb med hennes funktionsnedsättning. Jag tyckte det var spännande fråga för visst finns det områden i vården där olika former hjälpmedel inte räcker för den snabba kommunikationen som kan behövas i vissa lägen. Lika säkert finns det andra områden inom vården där det är en förträfflig tillgång att ha personal som kan teckenspråk.
Som i så många andra sammanhang är det troligt att vi för ofta stirrar oss blinda på hindren och missar möjligheterna.
Blogginlägg nr 100
Trots att jag inte riktigt har vågat marknadsföra bloggen brett så har antalet läsare stadigt ökat men toppnotering på måndagar - som idag. Jag har förstått att jag har en del trogna läsare och om ni tycker att bloggen är intressant så får ni mer än gärna tipsa andra om den.
Det är också fullt tillåtet att kommentera blogginläggen och på så sätt ge mig mer feedback på innehållet, och kanske även skapa ytterligare debatt.
Befinner mig nu i Stockholm och ska bland annat träffa folkpartiets samordnare för sjukvårdsfrågor i regeringens samordningskansli över lunchen. Kanske det finns något spännande att blogga om efter det mötet.
I övrigt kan jag notera att vårdkonflikten nu går in i sin femte vecka när det tredje varslet utlöses. Parterna ska enligt uppgift träffa medlarna idag, och jag kan bara hoppas att det går att finna en så snar lösning som möjligt för invånarnas skull.
Andel av BNP
Några dygn i Warszava i Polen har gjort att jag inte har kunnat blogga på några dagar. Som alltid när man varit borta några dagar handlar det för mig om att försöka komma ikapp nyhetsflödet.
I veckan som gick presenterades en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL) om den ekonomiska utvecklingen för kommuner, regioner och landsting. Bilden är att de senaste årens goda ekonomiska tider nu kommer att försämras, och för sjukvårdshuvudmännen i regioner och landsting är bilden särskilt bekymmersam.
Jag har varit inne på det tidigare med rapporter från andra landsting som börjar bromsa kraftigt och andra som börjar få stora problem. Fördelen i Västra Götalandsregionen är att vi har en viss fallhöjd med flera år av goda resultat, men även vi drabbas av de lite sämre tiderna.
SKL spår stora underskott i landstingssektorn på några års sikt. Det är särskilt alarmerande när vi också står inför nya krav och utmaningar i hälso- och sjukvården. Jag är av övertygelsen att det finns en förbättrings- och effektiviseringspotential i sjukvården, men jag är också lika övertygad om att sjukvårdens totala resurser behöver öka sett över tiden. Samtidigt är det egentligen ingen som ser en skattehöjning som en långisktig lösning.
Lösningen är istället att hälso- och sjukvårdens andel av BNP måste öka. I Sverige är sjukvårdens resurser av BNP relativt låg. Många av jämförbara länder satsar en större del av de gemensamma resurserna på sjukvården. Ett av de bästa sätten att säkra den långsiktiga finansieringen av sjukvården och öka vårdens andel av BNP är att värdesäkra statsbidragen.
Regeringen skryter gärna om hur mycket pengar de delar ut i olika portionspåsar till kommuner och landsting, men de säger ingen om att värdet av statsbidragen ständigt urholkas till följd av inflationen.
Min uppmaning till regeringen inför höstens budgetproposition är att börja värdesäkra statsbidragen till svensk hälso- och sjukvård så att sjukvårdens andelen av BNP tillåts växa så ska vi som är ansvariga i regioner och landsting se till att resurserna förvaltas på ett så klokt sätt att Sverige även fortsatt kan bedriva en effektiv hälso- och sjukvård med kvalitet i världsklass.
Pneumokockvaccin
Större delen av dagen har ägnats åt sammanträde med regionens hälso- och sjukvårdsutskott. Vi hade en ovanligt kort agenda i antal ärenden, men flera av dem var desto tyngre. Vi hade bland annat den årliga träffen med patientnämndernas presidier. Patientnämnderna har en mycket viktig roll i sjukvården för att både hjälpa enskilda som mött problem och bekymmer i vården, men också för att återföra kunskap till vårdorganisationen om hur patienter upplever problemen.
I dialogen mellan HSU och patientnämnderna lyfter vi mer av principiella systemfrågor som vi kan förväntas påverka. Idag handlade diskussionen bland annat om kvalitetsbrister hos stafettläkare, vård för personer med skyddad identitet och den eviga frågan om patienten har valfrihet i primärvården.
Dagens allra tyngsta ärende var dock 2007 års verksamhetsanalys. Hälso- och sjukvårdens verksamhetsanalys är ett 140-sidigt dokument med ca 300 tabeller, figurer och bilder över sjukvårdsverksamheten 2007. För oss som är engagerade i vårdens utveckling är det ett oerhört viktigt dokument för att följa produktion, konsumtion, kvalitet och ekonomi med mera uppdelat på nämnder eller sjukhus, och med tidsserier där det är möjligt.
Tyvärr ska det till en sista korrekturläsning innan den är helt färdig och att jag kan lägga en länk till den.
Dagens blogg var egentligen tänkt att handla om gårdagens beslut från Socialstyrelsen om att allmän pneumokockvaccination ska in i den allmänna barnvaccinationsprogrammet från och med nästa årsskifte. Det är ett välkommet beslut som kommer att ge våra barn ett bättre skydd mot såväl lindriga infektioner som mot riktigt allvarliga sjukdomar som hjärnhinneinflamation.
Som ett brev på posten kommer vi nu att få en debatt om så kallad catch-up vaccinering för att nå dem hade fått vaccinationen om den införts tidigare. Ska vi börja med att vaccinera redan i höst? och borde vi i så fall inte också ta dem som borde vaccinerats även i vintras och i våras? och hur ska vi i så fall hantera dem som borde fått det 2007?
Gränsdragningsdebatter är alltid svåra. Tillverkarna av vaccinet önskar naturligtvis att landsting och regioner ska ha så lång catch-up period som möjligt, och så även föräldrar till de barn som precis missar gränsen. Jag tycker diskussionen är svår. Hur man än vrider eller vänder sig så måste man dra en gränslinje någonstans, och blir den mer rättvis om man drar den vid ett annat datum? Debatten lär komma och vi får väl försöka finna ut vad som är rimligt.
Jag förutsätter nu att regeringen tar sitt ansvar och följer finansieringsprincipen så att landsting och regioner kompenseras för det extra åtagande som läggs på oss. I detta fall borde det inte vara svårt för regeringen för de kommer snabbt att vara stora ekonomiska vinnare på att antalet VAB-dagar minskar med färre infektioner bland barnen.
100 sjuksköterskor
När jag kom till Pingstkyrkan som varit samlingsplats för strejkande sköterskor under halvannan vecka blev jag överraskad av den stora uppslutningen, och jag tänkte lite oroligt att mötet kan sluta hur som helst. Jag måste ge heder till mötesdeltagarna som, trots en stor kampvilja och viss ilska över löneläget, inbjöd till en bra dialog utan de buanden och oförskämdheter som allt för ofta blir ett starkt inslag i den här typen av möten.
Jag kan inte heller säga att mina försök att förklara hur arbetsgivarna i SKL:s förhandlingsdelegation ser på läget och lönebildningen nådde någon större förståelse bland mötesdeltagarna så fick jag ändå möjligheten att berätta om min syn på detta och möttes av kloka och insiktsfulla frågor och påståenden.
Jag tror att vi kunde skiljas med att vi i alla fall hade en gemensam samsyn kring principen om att utbildning måste löna sig och att ansvar måste löna sig, och även märkas i lönekuvertet.
Hör också att Vårdförbundet fått en ny förbundsstyrels med Anna-Karin Eklund som omvald förbundsordförande. Vad det betyder för förhandlingsläget tycks vara för tidigt att uttala sig om. Anna-Karin Eklund inledningsanförande till kongressen gav inte mig någon ny vägledning om läget är mer öppet eller mer låst efter kongressen.
En stund senare på dagen hör jag att ett fjärde varsel har kommit från Vårdförbundet. Återigen står Västra Götalandsregionen i fokus då det i det fjärde varslet handlar om fem universitetssjukhus där stora delar av verksamheten tas ut i strejk. Jag blir lite fundersam i frågan vad som gör att Vårdförbundet inte också tar ut Universitetssjukhusen i Umeå och Linköping? Vilken är policyn? Jag är nyfiken då jag uppfattat att Västra Götalandsregionen tillhör de landsting och regioner som uppträtt schysst under konflikten och inte "bråkat" om skyddsarbete eller omfattande dispenser.
Återigen tas sköterskorna vid akutmottagningen vid Östra sjukhuset ut i strejk. Varselet omfattar enligt Vårdförbundet 820 medlemmar vid främst medicin, kirurgi, ortopedi och geriatriken. Ska kanske inte ha några synpunkter på hur de väljer att lägga sina varsel, men måste beklaga att de valt ut sex geriatrikavdelningar. Det är de äldre av de inneliggande som drabbas mest när de ska flyttas till andra lokaler eller andra sjukhus för att få fortsatt vård.
Nya kontakter mellan Vårdförbundet, SKL och medlarna är annonserade till morgondagen. Vågar man hoppas att vi kan närma oss en lösning på konfilkten?
Budget 2009
Jag har alldeles nyss deltagit i majoritetens presentation av vårt budgetförslag för Västra Götalandsregionen 2009.
Det var en rätt så välbesökt presskonferens som tog dryga timmen med presentation och frågor från journalister och sedvanliga enskilda intervjuer efteråt. Här får också ni en kort resumé av en omfattande budgethandling.
"En region öppen mot omvärlden" är titeln på budgeten, och budgeten präglas av den osäkerhet som finns i främst den ekonomiska utvecklingen. Vad kommer att hända med tillväxten och skatteunderlaget? Det är det som påverkar våra förutsättningar att finansiera verksamheten. Vad kommer att hända med kostnadsutvecklingen? Vi har de senaste åren sett en ökad kostnadsutveckling och frågan är om den utvecklingen fortsätter och i vilken takt. I det fallet spelar lönekostnadsutvecklingen en stor roll, och vi har ju som bekant ännu inte avtal med alla grupper på arbetsmarknaden.
Innehållsligt innebär budgeten en kraftig förstärkning av kollektivtrafiken. Hälso- och sjukvården får denna gång en mindre del av de ökade resurserna. Inriktningen liknar i stora stycken den som är känd från tidigare år. Det handlar om vårdgarantin, primärvården och psykiatrin. Det handlar också om att finna former för att finansiera nya åtaganden inom t ex hjärtsjukvården och cancersjukvården.
I budgeten gör vi också en tydlig markering om att sätta verksamheten vid sjukhusens akutmottagningar i fokus. Service och bemötande vid akuterna måste bli bättre. Det ska vara naturligt att erbjudas något att äta och dricka om man får vänta lite längre. Man ska som patient lika självklart informeras om hur lång tid det beräknas att dröja, och varför det dröjer innan man blir omhändertagen.
Jag tror också det finns all anledning att se över logistik och flöden vid våra akutmottagningar, liksom bemanningen. Har vi rätt mix av personal vid våra akuter, vad krävs för att förändra det?
Du kan ta del av hela budgetförslaget via den här länken.
Olycklig politisering av konflikten
Det kommer att bli en intressant vecka sett ur ett konfliktperspektiv. På tisdag samlas Vårdförbundet för kongress och ska bland annat välja en ny styrelse. Kommer majoriteten av den nuvarande styrelsen som är föreslagna till omval (bland annat hela presidiet) att bli omvalda? Kommer vårdförbundets kongress att öppna förhandlingsdörren eller slå in fler spikar i den redan stängda dörren?
Jag är rädd att kongressen blir ett tillfälle att ytterligare visa en tuff inställning och att visa på kampvilja. Kongressen riskerar snarare att låsa läget ytterligare. Vilka blir medlarnas möjligheter att senare i veckan flytta fram positionerna hos parterna? När kommer storleken på strejkkassan att bli besvärande för Vårdförbundet?
Under den gångna veckan har konflikten politiserats på ett olyckligt sätt. Mona Sahlin, partiledare för (s), har lyckats göra ett uttalande där hon inte säger någonting mer än att försöka ge sken av ett stöd för Vårdförbundets krav. Skulle hon anklagas för att ha blandat sig i konflikten så har hon full möjlighet att förneka att hon egentligen sagt någon, men tanken är väl att hennes uttalande ska uppfattas som en stöd utan att det egentligen är det.
S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul är också lite luddig i sitt uttalande om strejken samma dag, men s-kvinnornas uttalande har tydligare uppfattats som ett stöd för Vårdförbundets strejk.
Först ut av alla i familjen av arbetarrörelsens organ var ungdomsförbundet, och SSU gjorde ett tydligt ställningstagande till stöd för strejken.
Det är mer förståligt att Landsorganisationen - LO - varit tystare, och frågan är vad de egentligen tycker om att "deras" parti nu gör uttalanden till stöd för Vårdförbundets krav som ju innebär dubbelt så mycket som Kommunalarbetarförbundets medlemmar redan har förhandlat till sig. Kommunals medlemmar fick bra betalt i och med LO:s samordning och satsning på lågavlönade kvinnoyrken. Men vad tycker LO egentligen när Partiet nu i olika former och olika skepnader gladeligen stödjer det dubbla för andra grupper?
Den partipolitisering som också förstärktes med framträndet på Vänsterpartiets 1 maj-tåg från Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund är olycklig. Ju mer partipolitisk inblandning i avtalsrörelsen desto knepigare framtida spelregler på avtalsmarknaden. Jag tror egentligen inte det är det är en utveckling som Vårdförbundet önskar.
Det ska hur som helst bli en intressant vecka på avtalsfronten. Tyvärr ökar väl risken att en rapport nästa vecka får titeln "På avtalsfronton intet nytt"
Mycket budget
På dagordningen stod information om Budget 2009. 69-gruppen är också den grupp som vi av tradition testar presentationsmaterialet på fredagen innan budgeten presenteras. Information och diskussion tog ett par timmar innan vi fortsatte informationsinsatserna med det senaste kring VG Primärvård. 9 delprojektgrupper är nu tillsatta för att arbeta genom olika delar i förberedandet av en västsvensk vårdvalsmodell i primärvården.
Dagen avslutades med information om handikappverksamheten. Handikappförvaltningens uppdrag kring habilitering, syn- hörsel- och dövverksamhet samt tolkverksamheten är en mindre verksamhet som sällan får så mycket uppmärksamhet men som gör stora insatser i det tysta utan att synas eller märkas så mycket. Handikappförvaltningens chef Mikael Forslund gjorde, som alltid, en bra presentation av sin verksamhet. Det blir ibland lite konstigt i vår stora organisation att en relativt liten verksamhet som denna lever i skymundan, men den omsätter ju inte mer än drygt en halv miljard kronor och det arbetar ju inte mer än drygt 800 personer i verksamheten och det är ju inte mer än 8 000 individer som är i verksamheten varje år. Det är dock en mycket viktig verksamhet för att stödja enskilda och anhöriga med varaktiga funktionsnedsättningar som förtjänar mer uppmärksamhet och det fick de idag.
På eftermiddagen gick bilen till Skövde för en genomgång av måndagens presentation av budgeten. Gruppledare och sjukvårdsgruppledare la upp strategin för presentationen. Vem säger vad, när och hur? Vilka är prioriteringarna, och vad ska vi betona och lyfta fram i budgeten?
Strax före klockan fem var vi färdiga och det återstod en resa på två timmar innan jag kunde komma hem, äta lite rökt makrill och till sist hinna med ännu ett inlägg på bloggen.
Det har varit mycket budget den sista månaden och särskilt idag. Man frestas att säga att på måndag är det över när vi väl har presenterat den, men då återstår att kommunicera, att fatta beslut i såväl regionstyrelsen och sedan i regionfullmäktige 9-10 juni. Då återstår fortfarande mer än ett halvår innan den börjar gälla i praktiken. Det kommer med andra ord att bli mycket budget också framöver.
Antibiotika och astma
I dag skriver Göteborgs-Posten om en artikel i tidskriftning Pediatrics där två företrädare från Sahlgrenska Akademien vid Göteborgs Universitet presenterar rönen om att det är tre gånger förhöjd risk att drabbas av astma om en barn under sin första levnadsvecka får antibiotika.
Nu ska jag inte dra några allt för snabba slutsatser av något som jag egentligen vet så mycket om. Det framgår inte av artikeln om förskrivningen av antibiotika under barnens första levnadsår har ökat de senaste åren och om det därför kan ha bidragit till den ökade förekomsten av astma bland barn och ungdomar. Däremot visar det återigen vikten av att iaktta försiktighet vad gäller förskrivning av antibiotika.
Studien som omfattar 5 000 barn i Västra Götaland födda 2003 kommer att fortgå och visar på vikten av att vi i hälso- och sjukvården har en omfattande forskningsverksamhet för att ständigt söka efter och öka våra kunskaper om orsaker och förklaringar.
Det leder mig in på att jag i dag för andra dagen befinner mig i Stockholm för så kallade SKL-dagar. En onsdag och torsdag i månaden tillbringas i Stockholm för oss som har uppdrag för Sveriges kommuner och landsting (SKL). Jag har själv fått förtroendet att leda förbundets FoU-råd som består av tre politiker, två tjänstemän och sex forskare. Det är en intressant grupp människor där vi delvis fortfarande söker vår roll i organisationen.
För mig personligen måste jag säga att det uppdraget erbjuder ytterligare en arena för att driva på utvecklingen mot ett samhälle där forskningen får ta en större plats. Ökad forskning är nödvändig både för att vi ska kunna utveckla vår offentliga sektor och för att vi som nation ska kunna bevara sin position som en kunskapsnation som klarar av att konkurrera på en global marknad.
I det perspektivet är studien om antibiotika och astma ett viktigt bidrag i utvecklingen.
Barnhjärtkirurgi
Vid dagens sammanträde med Rikssjukvårdsnämnden fattade den ett år gamla nämnden sitt första tilldelningsbeslut om att få bedriva rikssjukvård. Beslutet handlade om pilotområdet barnhjärtkirurgi och som väntat blev det de två enheter som i redan i dag bedriver barnhjärtkirurgi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och Universitetssjukhuset i Lund, som fått ett 5-årigt tillstånd att bedriva rikssjukvård inom barnhjärtkirurgin.
Institutet med Rikssjukvårdsnämnden är ytterst välkommet för hur vi inom några vissa mindre specialiteter ska samla kompetens och resurser till ett eller två av våra universitetssjukhus för en högre kvalitet och för ett mer effektivt resursutnyttjande. Tonen i diskussionerna i nämnden har varit mycket positiv i den meningen att det har varit mindre av geografiska särintressen än vad jag kanske befarade när man valde konstruktionen med att en majoritet av nämnden består av sex geografiskt utsedda representanter. Det är möjligt att den situationen kommer att förändras när vi ska ge oss in i svårare områden, och redan i höst påbörjas analysen av det kanske svåraste området - hjärt-, lung- och levertransplantationer.
Även processen med att ansöka om att få bedriva rikssjukvård är intressant och "tvingar" sjukvårdens verksamheter att på ett mycket tydligare sätt beskriva vad man gör, vilka resultat man når, hur man hanterar andra kvalitetsfrågor som patientsäkerhet, tillgänglighet och driver verksamheterna att bevisa att man driver en kunskapsbaserad verksamhet och hur man säkerställer framtida forskning och utveckling.
De krav vi ställer på vårdgivarna för att bedriva rikssjukvård borde i ökad utsträckning tjäna som förebild för vilka krav och villkor vi i övrigt ställer på våra sjukhus för att få bedriva länsssjukvård eller regionsjukvård. Varför skulle vi ställa lägre krav bevisad evidens, kvalitet och säkerhet för att få bedriva denna sjukvård?
Jag tror, och hoppas, att Rikssjukvårdsnämndens arbete på lite längre sikt kommer att påverka vår syn totalt sett på vilka krav vi ställer på såväl de offentliga och de privata vårdgivarna som önskar få förmånen att ge våra invånare hälso- och sjukvård.
Mothers' index
Internationella Rädda Barnen (Save the Children) presenterar idag en rapport, Mothers' index, där en jämförelse görs av levnadsvillkoren för mödrar och barn i olika länder. Jämförelsen handlar bland annat om hälsa, utbildning och ekonomi.
Sverige toppar listan följda av våra nordiska grannländer, Australien, Nya Zealand och några andra västeuropeiska länder. I botten hamnar i huvudsak afrikanska nationer.
Undersökningen och rapporten i sig är inte särskilt överraskande eller uppseendeväckande. De länder man kan förvänta sig ska ligga i topp gör det, och vice versa. Det som gör att jag ändå väljer att blogga om detta idag är att jag tror det är viktigt att ibland faktiskt reflektera över att tillståndet i allmänhet är rätt så gott i Sverige i såväl hälso- och sjukvården som i många andra områden. Det finns fel och brister i våra välfärdsländer och enskilda barn, mödrar och andra kan fara mycket illa också på hemmaplan, och det är en viktig drivkraft för mig att fortsätta mitt politiska engagemang.
Det är också viktigt att kunna sätta in saker i ett perspektiv. När resurserna inte ökar lika mycket som vi ibland önskar så hörs ibland överorden om "katastrof" för olika verksamheter. Låt oss när vi hör ett sådant uttalande från politiker och eller tjänstemän eller verksamhetsföreträdare nästa gång, låt oss då också refklektera över effekterna av cyclonen i Burma och vad som egentligen är en katastrof.
Vi har alla möjligheter att kunna utveckla vår svenska välfärd, men vi måste ibland också ta oss tid att se att vi redan har det väldigt bra och att det kan finnas andra som kan behöva en liten del av de stora resurser vi redan har.
Tuffare tider
Däremot kan vi redan nu konstatera, och det är knappast någon hemlighet, att vi går mot tuffare tider för sjukvårdshuvudmännen. Även om skatteintäkterna beräknas fortsätta öka i relativt hög takt så gör också kostnaderna det, bland annat personalkostnaderna och läkemedelskostnaderna som tillsammans står för upp emot 3/4 av sjukvårdens kostnader.
Landstinget i Östergötland flaggar för att personalen ska minska med knappt 500 personer under 2008-2009. Liknande tongångar hörs från andra landsting. I det läget är det skönt att i grunden ha en stabil och stark ekonomi i Västra Götalandsregionen för att kunna möta framtiden utan att behöva vidta panikåtgärder i verksamheten.
Situationen kommer dock att ställa krav på organisationen. Krav på att vi jobbar smartare och använder såväl kompetens som andra resurser så effektivt som möjligt för att både hushålla med resurserna och för att öka kvaliteten och säkerheten i verksamheten.
Jag hoppas att det var en tillräcklig retning av nyfikenhetsnerven inför nästa måndags budgetpresentation.
Fetmaepidemi?
Larmrapporterna de senaste åren har duggat tätt om en ökande övervikt och fetma. Vi har lite på avstånd kunnat följa utvecklingen i USA de senaste decennierna med oro, och som i så mycket annat är USA föregångare och trendsättare. Övriga världen följer efter med någon decenniums eftersläpning. I detta fall är inte USA det goda exemplet, utan det oroande exemplet på en modern livsstil.
Samtidigt har det i Sverige kommit lite glädjande rapporter de senaste åren om att den negativa utvecklingen med ökande övervikt och fetma om inte brutits så i alla fall stannat av. Det är möjligt att de senaste årens diskussioner faktiskt lett till en ökad medvetenhet bland befolkningen.
Ett av våra största hinder mot att fullt ut kunna uppfylla vårdgarantin är de som väntar på en så kallad obesitasoperation mot fetma. Operation har blivit svaret också på en i första hand livsstilsrelaterad sjukdom. Som ett brev på posten med ökad fetmakirurgi följer också plastikkirurgi när överflödshud behöver tas bort efter genomförd viktminskning. Ibland måste man ställa sig frågan hur långt samhällets åtagande ska sträcka sig? men det är en diskussion jag får återkomma till vid annat tillfälle.
Samtidigt förs en diskussion i de professionella kretsarna för indikationen när obesitaskirurgi ska användas. Det finns starka förespråkare för att sänka indikationsgränsen så att många tusen fler bör erbjudas operation. Vad jag förstår är meningarna dock starkt delade mellan olika professionella företrädare i läkarkåren.
I Västra Götalandsregionen håller vi just nu på att färdigställa ett handlingsprogram mot övervikt och fetma. Svaret kan inte vara sjukvården på alla frågor. I grunden handlar det naturligtvis om ökade förebyggande insatser. I regionen har folkhälsokommittén och miljönömnden tagit en intressant initiativ om en skolmatsakademi.
Daglig idrott, motion eller rörelse i skolan borde vara en självklarhet, och kanske en möjlighet för skola och idrottsrörelse att med gemensamma krafter ge alla ungdomar en naturlig möjlighet att få röra på sig varje dag. Det borde inte vara så svårt att genomföra. Förläng antalet timmar i skolan med ett par timmar per vecka så skapas förutsättningar för sundare vanor.
Livsstil i Väst är ett samarbete mellan Västra Götalandsregionen och Volvo för att få sin personal till sundare livsvanor, och ytterligare ett exempel på vad vi kan göra för att förhindra en negativ utveckling.
Med detta sagt har jag kastat sten i glashuset i åtta stycken, och lovar att ta mitt ansvar för att minska min övervikt och skapa sundare livsvanor. Politiskt kan vi inte fatta alla besluten, men politiken kan stimulera enskilda individer och erbjuda bättre möjligheter för en bättre livstil, och tillsammans kan vi med klokskap och lite ansträngning se till att dagens forskningsrapport inte förverkligas framöver.
