Regional utveckling av psykiatrin
Har i dag haft en fullspäckad dag med sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) från morgon till sen eftermiddag och efterföljande presskonferens och telefonsamtal med enskilda journalister och alla andra som försökt nå mig under dagen.
Dagens "stora" ärende på HSU var frågan fosterdiagnostik och preimplatatorisk genetisk diagnostik (PGD), men om detta bloggade jag efter ett kunskapsseminarium vi hade för några veckor sedan.
Jag vill istället lyfta fram ett ärende som vid dagens möte var ett informationsärende och som blir ett beslutsärende om några veckor. Det handlar om regionövergripande insatser för att uppfylla den regionala utvecklingssplan för psykiatrin.
För tre år sedan antog regionfullmäktige i Västra Götalandsregionen en regional utvecklingsplan för psykiatrin och regionen nämnder och styrelser har fått uppdraget och tagit initiativ till att förstärka psykiatrin i syfte att nå flera av målen i utvecklingsplanen.
Efter något år med den regionala utvecklingsplanen identifierade vi dock att det fanns problem kring några små patientgrupper som krävde mer av en regional planering för att se till att få en utveckling i linje med utvecklingsplanen och HSU tog så initiativ till att belysa vilka dessa frågor är och vad vi kan göra för att möta behoven.
Jag är därför väldigt glad för att vi om ett par veckor får chansen att satsa resurser för att förstärka vården på följande områden:
- Regionalt utrednings- och bedömningsteam för transsexualism (placerat i Alingsås)
- Försträkt öppenvård för utvecklingsstörda med psykisk sjukdom (centrum i Mölndal)
- Utökning av metadonbehandling i regionen (reionalt ansvar för beroendekliniken vid SU/Östra)
- Regionalt kompetenscentrum inom psykiatrin (frågan återkommer senare under våren)
- Riktlinjer för ätstörningsvården som sker utanför Västra Götaland (förstärkt kvalitetssäkring)
Knapp vårdekonomi?
I slutet av förra veckan dök det upp rapporter från bland annat landstingen i Gävleborg och Västmanland om besparingsplaner för att anpassa verksamhetens kostnader till intäkterna. Inom de närmaste veckorna kommer landets landstings ekonomiska resultat för 2007 att framläggas. Det kommer med all sannolikhet att rapporteras sämre ekonomiska resultat för 2007 jämfört med 2006 trots fortsatt goda skatteintäkter.
Är de goda tiderna över? Nej, men de extremt goda tiderna är över. Oron i världsekonomin risker just nu att bli en självuppfyllande profetia och vi kommer troligen att se en avmattning (om inte värre) i ekonomin.
Jag har i dag suttit i möte med majoriteten för en första diskussion om budget för 2009. Det har ännu inte handlat om pengar och siffror, utan mer om inriktning, mål och omvärldsanalys. Jag är dock tacksam för att Västra Götalandsregionen för 2007 kommer att kunna visa ett ekonomiskt överskott kring en miljard kronor. Det skapar en grund för viss arbetsro och möjligheter till vårdutveckling istället för besparingsplaner i regionen, men det finns orosmoln även på vår himmel.
Ett flertal landsting håller redan på med anpassningsåtgärder kopplat till innevarande års ekonomi, många andra kommer att tvingas till anpassningsåtgärder i sitt budgetarbete för 2009. Som alltid i dessa situationer så ökar kostnadsutvecklingen i en högkonjunktur. Problemet är att kostnadsutvecklingen inte avtar lika snabbt som skatteintäkterna i ett läge där vi går mot sämre tider. Det är detta som ställer till med bekymmer för ett flertal sjukvårdshuvudmän, men jag räknar med att den anpassningen skall vara lättare att klara i Västra Götalandsregionen.
Vi går mot en spännande framtid, men också lite oroligare.
Vårdens förtroendekapital
Göteborgs-Posten publicerar idag en artikel med rubriken "Gräddfil förbi vårdkön". Artikeln handlar om en kvinna som rapporterar att hennes son två gånger kommit fått vård snabbare än vad som tidigare meddelats genom att gå "omvägen" via privata vårdgivare som i det ena fallet har remitterat till sig själv som anställd vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU), och i det andra fallet via den privata läkarens kontakter in på SU:s klinik.
Jag tillhör den ganska stora skaran invånare, skattebetalare och politiker som både tycker det är bra med privata alternativ i hälso- och sjukvården och tycker att hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf om "vård på lika villkor" är viktig i sjukvården.
För mig är den historia som berättas i GP oroande. Förutom att den visar på att det finns andra vägar snabbare fram i systemet än den rent medicinska behovbedömningen vilket är oetiskt, så rubbar det för det andra förtroendet hos allmänheten i stort för sjukvårdens förmåga att klara av att leverera den sjukvård som invånarna behöver.
Är artikeln sanningsenlig? Jag tror tyvärr det. Vi har haft andra liknande händelser tidigare som har kommit till vår kännedom, så jag betvivlar inte att det fortfarande kan förekomma, även om reglerna för bisyssla som anställd i region är skärpta.
Framför allt är det ledsamt för oss som tycker det är viktigt med en mångfald i hälso- och sjukvården att (förhoppningsvis) några få privata vårdgivare drar hela den privata vårdsektorn i smutsen. Motståndarna till en ökad mångfald i vården får vatten på sin kvarn vilket är olyckligt.
Vårdens förtroendekapital har naggats i kanten och det är ledsamt i en tid då mycket av vårdutvecklingen i Västra Götalandsregionen är mycket positiv. Denna, eller dessa, händelser gör att sjukvården återigen måste bygga förtroende gentemot invånare, patienter och skattebetalare.
Jag tillhör den ganska stora skaran invånare, skattebetalare och politiker som både tycker det är bra med privata alternativ i hälso- och sjukvården och tycker att hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf om "vård på lika villkor" är viktig i sjukvården.
För mig är den historia som berättas i GP oroande. Förutom att den visar på att det finns andra vägar snabbare fram i systemet än den rent medicinska behovbedömningen vilket är oetiskt, så rubbar det för det andra förtroendet hos allmänheten i stort för sjukvårdens förmåga att klara av att leverera den sjukvård som invånarna behöver.
Är artikeln sanningsenlig? Jag tror tyvärr det. Vi har haft andra liknande händelser tidigare som har kommit till vår kännedom, så jag betvivlar inte att det fortfarande kan förekomma, även om reglerna för bisyssla som anställd i region är skärpta.
Framför allt är det ledsamt för oss som tycker det är viktigt med en mångfald i hälso- och sjukvården att (förhoppningsvis) några få privata vårdgivare drar hela den privata vårdsektorn i smutsen. Motståndarna till en ökad mångfald i vården får vatten på sin kvarn vilket är olyckligt.
Vårdens förtroendekapital har naggats i kanten och det är ledsamt i en tid då mycket av vårdutvecklingen i Västra Götalandsregionen är mycket positiv. Denna, eller dessa, händelser gör att sjukvården återigen måste bygga förtroende gentemot invånare, patienter och skattebetalare.
Patientsäkerhet
Jag har ägnat dagen åt en av de viktigaste och trevligaste mötesplatserna som jag har förmånen att få närvara på som ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott. Fem gånger om året inbjuds till ordförandekonferens för de medicinska sektorsråden. Regionen har allt sedan starten inrättat 25 medicinska sektorsråd för de olika medicinska specialiteterna. Sektorsråden har en oerhört viktig funktion som normgivare och rådgivare inom de olika medicinska specialiteterna.
Dagens ordförandekonferens hade patientsäkerhet som tema och det blev en lärorik dag. Patientsäkerhetsfrågorna är en av de verkliga utmaningarna i vår hälso- och sjukvård. Inte för att jag tror att patientsäkerheten i Sverige är så särdeles dålig varken i ett internationellt perspektiv, men det finns definitivt ett förbättringspotential genom att höja kvaliteten och patientsäkerheten.
Det som trots allt är lite skrämmande är att var tionde patient som ligger inne på sjukhus drabbas av någon form av vårdrelaterad infektion. Kostnaderna för dessa vårdrelaterade infektioner beräknas till nästan 4 miljarder kronor i svensk hälso- och sjukvård. För oss i Västra Götalandsregionen motsvarar det ca 650 miljoner kronor. Det är onekligen en spännande och utmanande potential för verksamheterna.
En gemensam strategi för att öka patientsäkerheten har lanserats av Sveriges kommuner och landsting. Det är ett bra initiativ även om det kan finnas frågetecken för hur arbetet ska kunna följas och utvärderas på ett riktigt bra sätt. Det viktiga är dock att det tas initiativ och att sjukhusens (och primärvårdens) linjeorganisationer bedriver ett målmedvetet arbete för att minska de vårdrelaterade infektionerna. Egentligen handlar mycket av patientsäkerhetsarbetet om att systematiskt jobba utifrån den kunskap vi har och att tillämpa den konsekvent, och att dessutom systematiskt lära av de avvikelser som kommer att ske för att ytterligare förbättra sitt eget arbete.
Görs det så kommer resultaten att synas både för de enskilda patienterna och för vårdgivarens ekonomi.
Dagens ordförandekonferens hade patientsäkerhet som tema och det blev en lärorik dag. Patientsäkerhetsfrågorna är en av de verkliga utmaningarna i vår hälso- och sjukvård. Inte för att jag tror att patientsäkerheten i Sverige är så särdeles dålig varken i ett internationellt perspektiv, men det finns definitivt ett förbättringspotential genom att höja kvaliteten och patientsäkerheten.
Det som trots allt är lite skrämmande är att var tionde patient som ligger inne på sjukhus drabbas av någon form av vårdrelaterad infektion. Kostnaderna för dessa vårdrelaterade infektioner beräknas till nästan 4 miljarder kronor i svensk hälso- och sjukvård. För oss i Västra Götalandsregionen motsvarar det ca 650 miljoner kronor. Det är onekligen en spännande och utmanande potential för verksamheterna.
En gemensam strategi för att öka patientsäkerheten har lanserats av Sveriges kommuner och landsting. Det är ett bra initiativ även om det kan finnas frågetecken för hur arbetet ska kunna följas och utvärderas på ett riktigt bra sätt. Det viktiga är dock att det tas initiativ och att sjukhusens (och primärvårdens) linjeorganisationer bedriver ett målmedvetet arbete för att minska de vårdrelaterade infektionerna. Egentligen handlar mycket av patientsäkerhetsarbetet om att systematiskt jobba utifrån den kunskap vi har och att tillämpa den konsekvent, och att dessutom systematiskt lära av de avvikelser som kommer att ske för att ytterligare förbättra sitt eget arbete.
Görs det så kommer resultaten att synas både för de enskilda patienterna och för vårdgivarens ekonomi.
Vårdgarantins effekter
I dag har Socialstyrelsen skickat ut ett pressmeddelande med rubriken "Vårdgarantins effekt på väntetider begränsad". Pressmeddelandet kommer sig av en uppföljnings- och utvärderingsrapport på nästan 100 sidor med titeln "Uppföljning av den nationella vårdgarantin".
Medan jag har suttit i uppföljningsmöten med primärvårdsstyrelser och sjukhusstyrelser under dagen har min telefon ringt och det var ett flertal meddelanden från journalister med anledning av rapporten. Jag har först nu sent på eftermiddagen hunnit ta del av rapporten som hastigast.
Flera av frågorna från journalisterna har har handlat om ifall vårdgarantin har varit ett misslyckande eller inte. Frågeställningen är ju inte så märklig mot bakgrund av Socialstyrelsens braskande pressmeddelanderubrik.
Jag måste dock säga att jag är stolt över vad vi har lyckats utföra i Västra Götalandsregionen under de drygt två år som gått sedan ni införde den nationella vårdgarantin, men också frustrerad över att det har tagit längre tid än förväntat att nå hela vägen fram.
I Västra Götalandsregionen har antalet personer som väntat längre än vårdgarantitiderna till ett besök hos en specialist mer än halverats under perioden oktober 2005 - december 2007. Från ca 22 500 till drygt 11 000 personer.
Antalet personer som väntat för länge på en operation eller behandling har under samma period minskat med 2/3. Från knappt 12 000 personer till knappt 4 000 personer.
Det är således fortfarande ca 15 000 personer som fått vänta längre än vårdgarantins 90 dagar till besök hos annan specialist än allmänläkare eller på en efterföljande operation eller behandling. Det är 15 000 för många och vi har fullt fokus i regionen på att också åtgärda dessa brister. Jag vågar inte längre uttala mig om en tidsgräns för när vi fullt ut ska klara av att leva upp till vårdgarantin, men jag är övertygad om att situationen kommer att förbättras avsevärd under våren.
Medan jag har suttit i uppföljningsmöten med primärvårdsstyrelser och sjukhusstyrelser under dagen har min telefon ringt och det var ett flertal meddelanden från journalister med anledning av rapporten. Jag har först nu sent på eftermiddagen hunnit ta del av rapporten som hastigast.
Flera av frågorna från journalisterna har har handlat om ifall vårdgarantin har varit ett misslyckande eller inte. Frågeställningen är ju inte så märklig mot bakgrund av Socialstyrelsens braskande pressmeddelanderubrik.
Jag måste dock säga att jag är stolt över vad vi har lyckats utföra i Västra Götalandsregionen under de drygt två år som gått sedan ni införde den nationella vårdgarantin, men också frustrerad över att det har tagit längre tid än förväntat att nå hela vägen fram.
I Västra Götalandsregionen har antalet personer som väntat längre än vårdgarantitiderna till ett besök hos en specialist mer än halverats under perioden oktober 2005 - december 2007. Från ca 22 500 till drygt 11 000 personer.
Antalet personer som väntat för länge på en operation eller behandling har under samma period minskat med 2/3. Från knappt 12 000 personer till knappt 4 000 personer.
Det är således fortfarande ca 15 000 personer som fått vänta längre än vårdgarantins 90 dagar till besök hos annan specialist än allmänläkare eller på en efterföljande operation eller behandling. Det är 15 000 för många och vi har fullt fokus i regionen på att också åtgärda dessa brister. Jag vågar inte längre uttala mig om en tidsgräns för när vi fullt ut ska klara av att leva upp till vårdgarantin, men jag är övertygad om att situationen kommer att förbättras avsevärd under våren.
Ökning av HIV-fallen
Gårdagens inlägg på bloggen blev aldrig publicerat. Så jag försöker igen.
Smittskyddsinstitutet rapporterade i dag om att preliminära siffror visar på en ökning av antalet HIV-smittade i Sverige under förra året ökade med mer än 20% och översteg totalt 500 personer. Det är främst smitta inom landet som står för ökningen och i grupperna intravenösa missbrukare och män som har sex med män.
De preliminära siffrorna visar att ökningen av antalet HIV-smittade främst skett i Stockholm och i Skåneregionen, medan vi i Västra Götalandsregionen tycks ha klarat oss undan den kraftiga ökningen. Tyvärr måste jag nog tro att det snarare beror på tur än skicklighet.
Hörde tidigare i dag också RFSL:s ordförande Sören Juvas på radion tala om behovet av att återigen öka informationen om förekomsten av och riskerna med HIV. Jag delar till fullo hans uppfattning i den frågan. Att vi nu kan se den utveckling som vi ser är väl ironiskt nog (återigen) resultatet av medicinska framsteg. Effektiva bromsmediciner har utvecklats vilket gör att de flesta i Sverige kan fortsätta leva ett hyfsat gott liv med sin sjukdom. Den dödsdom som HIV innebar för 20 år sedan är inte längre en verklighet. Detta har i sin tur lett fram till att allt fler skjuter undan faran för HIV och riskerar att utsätta sig själva och sin omgivning för onödiga risker.
Vi i regioner och landsting har ett absolut ansvar, men jag tycker att det är viktigt att vi tillsammans med centrala myndigheter som Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och frivilligorganisationer som RFSL, RFSU, Poithiva gruppen med flera, återigen tar initiativ till ökade satsningar om riskerna med HIV och även andra sexuellt överförbara infektioner.
Sedan tidigare vet vi om att det finns en alarmerande utveckling av till exempel spridningen av klamydia.
Till sist kan man, trots allt, inte låta bli att notera vilken lycka vi har som "bara" har att hantera 500 nya fall av HIV-smittade personer i vårt land när man ser den stora epidemin i södra Afrika. Omvärldens insatser på det området förtjänar inget annat än skarp kritik, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.
Smittskyddsinstitutet rapporterade i dag om att preliminära siffror visar på en ökning av antalet HIV-smittade i Sverige under förra året ökade med mer än 20% och översteg totalt 500 personer. Det är främst smitta inom landet som står för ökningen och i grupperna intravenösa missbrukare och män som har sex med män.
De preliminära siffrorna visar att ökningen av antalet HIV-smittade främst skett i Stockholm och i Skåneregionen, medan vi i Västra Götalandsregionen tycks ha klarat oss undan den kraftiga ökningen. Tyvärr måste jag nog tro att det snarare beror på tur än skicklighet.
Hörde tidigare i dag också RFSL:s ordförande Sören Juvas på radion tala om behovet av att återigen öka informationen om förekomsten av och riskerna med HIV. Jag delar till fullo hans uppfattning i den frågan. Att vi nu kan se den utveckling som vi ser är väl ironiskt nog (återigen) resultatet av medicinska framsteg. Effektiva bromsmediciner har utvecklats vilket gör att de flesta i Sverige kan fortsätta leva ett hyfsat gott liv med sin sjukdom. Den dödsdom som HIV innebar för 20 år sedan är inte längre en verklighet. Detta har i sin tur lett fram till att allt fler skjuter undan faran för HIV och riskerar att utsätta sig själva och sin omgivning för onödiga risker.
Vi i regioner och landsting har ett absolut ansvar, men jag tycker att det är viktigt att vi tillsammans med centrala myndigheter som Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och frivilligorganisationer som RFSL, RFSU, Poithiva gruppen med flera, återigen tar initiativ till ökade satsningar om riskerna med HIV och även andra sexuellt överförbara infektioner.
Sedan tidigare vet vi om att det finns en alarmerande utveckling av till exempel spridningen av klamydia.
Till sist kan man, trots allt, inte låta bli att notera vilken lycka vi har som "bara" har att hantera 500 nya fall av HIV-smittade personer i vårt land när man ser den stora epidemin i södra Afrika. Omvärldens insatser på det området förtjänar inget annat än skarp kritik, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.
Regionbildningar
Har i dag varit i Eskilstuna och träffat ett 60-tal folkpartister från Mälardalsregionen som haft en konferens om framtidens regionbildningar. Det är spännande att se vilka aktiviteter som nu sker runt om i landet i spåren av Ansvarskommitténs förslag om att Sverige bör organiseras i ett mindre antal regioner istället för dagens 21 landsting och regioner, med ansvar för såväl hälso- och sjukvård som för regionala utvecklingsfrågor.
Då jag har haft förmånen att ha fått vara med under de drygt nio år som Västra Götalandsregionen har funnits så har jag förhoppningsvis också en del kunskap och erfarenheter att förmedla om vår regionbildning. I det läget är det spännande och intressant att möta den kunskapstörst som finns runt om i landet. Tidigare i höstas fick jag chansen att tala inför hela Norrbotten landstingsfullmäktige och jag har också varit runt på en hel del andra partiarrangemang.
Är regioner bättre än landsting? Har sjukvården i Västsverige blivit bättre sedan vi bildade en region? Tja, det finns inte helt givna svar på de frågorna. Har sjukvården blivit bättre? JA definitivt, men det hade den blivit även med de tidigare landstingen i Västsverige. Är regioner bättre än landsting? JA, men inte givet ur ett sjukvårdsperspektiv. Skälet för att bilda regioner är i första hand för att möta utmaningarna kring de regionala utvecklingsfrågorna. Efter nio år med Västra Götalandsregionen måste jag dock säga att regionbildningen också har inneburit stora fördelar för hälso- och sjukvården, eller kanske ännu tydligare - vi är som region bättre rustade att möta framtidens utmaningar än vad vi hade varit som enskilda landsting.
Regeringens samordnare Jan-Åke Björklund deltog också på konferensen och rapporterade om vad som händer i regionprocessen runt om i landet. Det finns ett brett intresse från princip alla partier i alla delar av landet för att bilda regioner. Problemet är att regeringen är helt passiviserad och att statsministern är direkt motståndare. Att det är ett problem visar sig tydligt på Mälardalsmötet idag.
Kartbilden för Sveriges framtida regioner börja klarna. Norrlandslänen har formerat sig. Sydsverige är på god väg att bli klara över vad de vill. Västsverige är redan organiserat (och Halland förblir som det är) och Östra Götaland är på väg att ta form. Svealand eller Mälardalen återstår. Det innehåller länen Gävleborg, Dalarna, Uppsala, Värmland, Örebro, Västmanland, Södermanland och Stockholm.
Risken med en Mälardalsregion - Uppsala, Västmanland, Sörmland, Örebro och Stockholm - är att Gävleborg, Dalarna och Värmland blir någon form av restpost som inte har någon större samhörighet med varandra och inte heller är någon kulturgeografiskt naturlig enhet. Är det tillväxtfrågorna eller sjukvården som ska stå i centrum när regioner bildas? Ja frågorna blir många och när statsministern har placerat sig själv på läktaren riskerar vi att få 2-3 landsting/län som blir över och inte hör hemma någonstans. Det hade kunnat undvikas med en mer aktiv regering som framstått som ledare i processen.
Då jag har haft förmånen att ha fått vara med under de drygt nio år som Västra Götalandsregionen har funnits så har jag förhoppningsvis också en del kunskap och erfarenheter att förmedla om vår regionbildning. I det läget är det spännande och intressant att möta den kunskapstörst som finns runt om i landet. Tidigare i höstas fick jag chansen att tala inför hela Norrbotten landstingsfullmäktige och jag har också varit runt på en hel del andra partiarrangemang.
Är regioner bättre än landsting? Har sjukvården i Västsverige blivit bättre sedan vi bildade en region? Tja, det finns inte helt givna svar på de frågorna. Har sjukvården blivit bättre? JA definitivt, men det hade den blivit även med de tidigare landstingen i Västsverige. Är regioner bättre än landsting? JA, men inte givet ur ett sjukvårdsperspektiv. Skälet för att bilda regioner är i första hand för att möta utmaningarna kring de regionala utvecklingsfrågorna. Efter nio år med Västra Götalandsregionen måste jag dock säga att regionbildningen också har inneburit stora fördelar för hälso- och sjukvården, eller kanske ännu tydligare - vi är som region bättre rustade att möta framtidens utmaningar än vad vi hade varit som enskilda landsting.
Regeringens samordnare Jan-Åke Björklund deltog också på konferensen och rapporterade om vad som händer i regionprocessen runt om i landet. Det finns ett brett intresse från princip alla partier i alla delar av landet för att bilda regioner. Problemet är att regeringen är helt passiviserad och att statsministern är direkt motståndare. Att det är ett problem visar sig tydligt på Mälardalsmötet idag.
Kartbilden för Sveriges framtida regioner börja klarna. Norrlandslänen har formerat sig. Sydsverige är på god väg att bli klara över vad de vill. Västsverige är redan organiserat (och Halland förblir som det är) och Östra Götaland är på väg att ta form. Svealand eller Mälardalen återstår. Det innehåller länen Gävleborg, Dalarna, Uppsala, Värmland, Örebro, Västmanland, Södermanland och Stockholm.
Risken med en Mälardalsregion - Uppsala, Västmanland, Sörmland, Örebro och Stockholm - är att Gävleborg, Dalarna och Värmland blir någon form av restpost som inte har någon större samhörighet med varandra och inte heller är någon kulturgeografiskt naturlig enhet. Är det tillväxtfrågorna eller sjukvården som ska stå i centrum när regioner bildas? Ja frågorna blir många och när statsministern har placerat sig själv på läktaren riskerar vi att få 2-3 landsting/län som blir över och inte hör hemma någonstans. Det hade kunnat undvikas med en mer aktiv regering som framstått som ledare i processen.
Brist på personal?
Det går knappt en dag utan att jag hör signaler från verksamheten om att det råder brist på personal, att det inte går att rekrytera eller att det råder en underbemanning i hälso- och sjukvården.
Det är inte sällan som jag själv också får hänvisa till bristen på personal som orsak till varför ett visst sjukhus har svårt att helt och hållet uppfylla vårdgarantin inom en viss specialitet, eller att jag har haft förmånen att kunna meddela att det inte är pengar som saknar i första hand utan brist på kompetens att anställa för de pengar som finns.
Jag har inte hört någon specialitet tala om att det finns för många läkare inom just deras specialitet.
I dag publicerar också Socialstyrelsen på en rapport men en framtidsprognos över personalläget i vården där de konstaterar att efterfrågan är större än tillgången på läkare, tandläkare och barnmorskor, medan det råder en viss balans när det gäller sjuksköterskor.
I samma rapport visas på utvecklingen under de tio åren mellan 1995 - 2005. Antalet läkare ökade under perioden med 24 procent och antalet sjuksköterskor och barnmorskor ökade med 13 procent.
Vad är det som händer. Vi har aldrig haft så många välutbildade medarbetare i hälso- och sjukvården och samtidigt känns det som att bristen aldrig har varit större nu. Den viktigaste frågan som vi sjukvårdspolitiker har att ställa oss är kanske framför allt hur vi utnyttjar den kompetensen som finns i våra organisationer? Låter vi varje yrkesgrupp göra det som de är utbildade för och bäst på? Kan vi med en bättre arbetsorganisation nå en bra balans med den personal vi har, och samtidigt få en effektivare vård med högre kvalitet?
Jag tror det. Sen ska det också försöka göras, och det är mycket svårare.
Det är inte sällan som jag själv också får hänvisa till bristen på personal som orsak till varför ett visst sjukhus har svårt att helt och hållet uppfylla vårdgarantin inom en viss specialitet, eller att jag har haft förmånen att kunna meddela att det inte är pengar som saknar i första hand utan brist på kompetens att anställa för de pengar som finns.
Jag har inte hört någon specialitet tala om att det finns för många läkare inom just deras specialitet.
I dag publicerar också Socialstyrelsen på en rapport men en framtidsprognos över personalläget i vården där de konstaterar att efterfrågan är större än tillgången på läkare, tandläkare och barnmorskor, medan det råder en viss balans när det gäller sjuksköterskor.
I samma rapport visas på utvecklingen under de tio åren mellan 1995 - 2005. Antalet läkare ökade under perioden med 24 procent och antalet sjuksköterskor och barnmorskor ökade med 13 procent.
Vad är det som händer. Vi har aldrig haft så många välutbildade medarbetare i hälso- och sjukvården och samtidigt känns det som att bristen aldrig har varit större nu. Den viktigaste frågan som vi sjukvårdspolitiker har att ställa oss är kanske framför allt hur vi utnyttjar den kompetensen som finns i våra organisationer? Låter vi varje yrkesgrupp göra det som de är utbildade för och bäst på? Kan vi med en bättre arbetsorganisation nå en bra balans med den personal vi har, och samtidigt få en effektivare vård med högre kvalitet?
Jag tror det. Sen ska det också försöka göras, och det är mycket svårare.
Liten upprättelse om HPV-vaccin
I dag har så Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) presenterat den länge emotsedda rapporten om kunskapsläget för vaccin mot humant pappilomvirus (HPV). I en 23-sidig rapport i SBU Alert-serien framförs en tydlig skepcism mot att införa vaccination mot HPV i det allmänna barnvaccinationsprogrammet. Socialstyrelsen ska nu, utifrån bland annat SBU-rapporten, komma med ett förslag om HPV ska in i vaccinationsprogrammet.
Den snart årslånga väntan på en rekommendation från Socialstyrelsen kan förhoppningsvis snart få ett slut. För knappt ett år sedan överaskade Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) oss alla med att snabbt ge en förmån för till vaccinet Gardasil.
Från regionens sida har vi intagit en avvaktande hållning till att förskriva och/eller att breddinföra vaccin mot HPV i vår verksamheten. Argumenten har varit många, och inte bara ekonomiska. Företrädare för SBU utvecklar många av de tveksamheter vi känt från regionens sida i en debattartikel i Dagens Nyheter idag.
Vi har fått utstå mycket spott och spe i såväl den regionala som i den nationella debatten under snart ett år. Det känns därför lite glädjande att få ett visst stöd i vår tvekande hållning från en sammanställning kring kunskapsläget och forskningen.
Dessutom kunde jag i förra veckan läsa på Läkemedelsverkets hemsida om misstänkta biverkningar kring Gardasil där det fanns rapporter, men inga bekräftade misstankar, om dödsfall kopplat till Gardasil.
Den snart årslånga väntan på en rekommendation från Socialstyrelsen kan förhoppningsvis snart få ett slut. För knappt ett år sedan överaskade Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) oss alla med att snabbt ge en förmån för till vaccinet Gardasil.
Från regionens sida har vi intagit en avvaktande hållning till att förskriva och/eller att breddinföra vaccin mot HPV i vår verksamheten. Argumenten har varit många, och inte bara ekonomiska. Företrädare för SBU utvecklar många av de tveksamheter vi känt från regionens sida i en debattartikel i Dagens Nyheter idag.
Vi har fått utstå mycket spott och spe i såväl den regionala som i den nationella debatten under snart ett år. Det känns därför lite glädjande att få ett visst stöd i vår tvekande hållning från en sammanställning kring kunskapsläget och forskningen.
Dessutom kunde jag i förra veckan läsa på Läkemedelsverkets hemsida om misstänkta biverkningar kring Gardasil där det fanns rapporter, men inga bekräftade misstankar, om dödsfall kopplat till Gardasil.
1% i frisktandvården
Under ett par veckor genomför vi i regionen det som kallas bokslutssamtal mellan regionstyrelsen och alla nämnder och styrelser. Det är ett viktigt sätt att från ägarens sida göra en uppföljning av fjolåret samtidigt som vi blickar framåt. Det blir ibland en blandad kompott av regionens olika verksamheter under en dag.
I dag har vi träffat tandvårdsstyrelsen, styrelsen för Västarvet och styrelsen för Göteborgs Symfonikerna.
Tandvårdsfrågorna riskerar ofta att bli den lite bortglömda frågan i hälso- och sjukvården. Det beror säkert både på att den verksamheten är relativt liten till omfattningen, men kanske främst för att "hälsan tiger still".
En av de roliga rapporterna som gavs vid dagens uppföljningsmöte var att den abbonemangstandvård eller friskvård som regionen på bredden började lansera i april 2007 redan hade samlat en procent av den vuxna befolkningen i regionen. Under 2008 är målet att få med ytterligare en procent av invånarna. Jag tror att det finns goda chanser att överträffa det målet med råge när folk får upp ögonen för frisktandvårdens alla fördelar.
Under många år har flera regeringar brottats med frågan om kostnaderna för tandvården - både statens kostnader och enskilda människors kostnader vid behov av större insatser. Frisktandvården är det geniala systemet att med en försäkringspremie dela risken för höga tandvårdskostnader med andra. Dessutom uppmuntrar systemet till en god förebyggande tandvård från såväl den enskilde som från tandvården.
Frisktandvården är ett system för framtiden.
I dag har vi träffat tandvårdsstyrelsen, styrelsen för Västarvet och styrelsen för Göteborgs Symfonikerna.
Tandvårdsfrågorna riskerar ofta att bli den lite bortglömda frågan i hälso- och sjukvården. Det beror säkert både på att den verksamheten är relativt liten till omfattningen, men kanske främst för att "hälsan tiger still".
En av de roliga rapporterna som gavs vid dagens uppföljningsmöte var att den abbonemangstandvård eller friskvård som regionen på bredden började lansera i april 2007 redan hade samlat en procent av den vuxna befolkningen i regionen. Under 2008 är målet att få med ytterligare en procent av invånarna. Jag tror att det finns goda chanser att överträffa det målet med råge när folk får upp ögonen för frisktandvårdens alla fördelar.
Under många år har flera regeringar brottats med frågan om kostnaderna för tandvården - både statens kostnader och enskilda människors kostnader vid behov av större insatser. Frisktandvården är det geniala systemet att med en försäkringspremie dela risken för höga tandvårdskostnader med andra. Dessutom uppmuntrar systemet till en god förebyggande tandvård från såväl den enskilde som från tandvården.
Frisktandvården är ett system för framtiden.
Antibiotikan ökar
Vaknar på morgonen till att radion rapporterar om ett fortsatt ökad antibiotikaanvändning i Sverige. En oroande utveckling som ökar risken för att allt fler utvecklar resistens mot antibiotika. En ökad resistens kommer att försvåra för sjukvårdens möjligheter att till effektiv antibiotikabehandling av bakteriesjukdomar.
Strama som är ett samverkansorgan med syfte att verka för en effektiv antibiotikaanvändning vid bakteriella infektioner hos människor och djur, rapporterar på sin hemsida att antibiotikaanvändningen ökar i samtliga regioner och landsting utom Uppsala under 2007. Användning minskar också i åldersgruppen över 75 år, men ökar i alla andra åldersgrupper.
I radion framträdde såväl Otto Cars, ordförande i Stramas ledningsgrupp, och Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Läkarföreningen, och det framgick tydligt att det finns en överförskrivning till kanske främst barn och ungdomar för att deras föräldrarna "behöver" starkare medel så att en infektion kan läka eller lindras snabbare så att de inte behöver vara hemma för vård av sjukt barn.
Jag vill inte skuldbelägga någon enskild förälder, men man kan fråga sig vad vi egentligen har för samhälle och arbetsliv om det inte ger utrymme för att faktiskt kunna hinna vårda sjuka barn. Om det är detta som gör att den högsta förskrivningen sker i de fyra län som också har högst tillväxt i landet - Stockholm, Halland, Skåne och Västra Götaland - låter jag vara osagt, men det är en observation.
Jag ska ta kontakt med min kollega Ismail Kamil (fp) som är ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Landstinget i Uppsala län för att få veta om det är medvetna satsningar eller något annat som ligger bakom deras minskning. Jag hoppas att det kan finnas något som vi kan lära för framtiden - innan det är för sent.
Strama som är ett samverkansorgan med syfte att verka för en effektiv antibiotikaanvändning vid bakteriella infektioner hos människor och djur, rapporterar på sin hemsida att antibiotikaanvändningen ökar i samtliga regioner och landsting utom Uppsala under 2007. Användning minskar också i åldersgruppen över 75 år, men ökar i alla andra åldersgrupper.
I radion framträdde såväl Otto Cars, ordförande i Stramas ledningsgrupp, och Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Läkarföreningen, och det framgick tydligt att det finns en överförskrivning till kanske främst barn och ungdomar för att deras föräldrarna "behöver" starkare medel så att en infektion kan läka eller lindras snabbare så att de inte behöver vara hemma för vård av sjukt barn.
Jag vill inte skuldbelägga någon enskild förälder, men man kan fråga sig vad vi egentligen har för samhälle och arbetsliv om det inte ger utrymme för att faktiskt kunna hinna vårda sjuka barn. Om det är detta som gör att den högsta förskrivningen sker i de fyra län som också har högst tillväxt i landet - Stockholm, Halland, Skåne och Västra Götaland - låter jag vara osagt, men det är en observation.
Jag ska ta kontakt med min kollega Ismail Kamil (fp) som är ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Landstinget i Uppsala län för att få veta om det är medvetna satsningar eller något annat som ligger bakom deras minskning. Jag hoppas att det kan finnas något som vi kan lära för framtiden - innan det är för sent.
Barn- och ungdomscentrum i Mariestad
Jag har i dag haft förmånen att vara i Mariestad på förmiddagen och medverka vid invigningen av barn- och ungdomscentrum (BUC) i Mariestad. BUC är en idé som formulerades ordentligt i samband med att det var stor turbulens vid Sjukhuset i Mariestad i början av regionbildningen 1999. Under någon månad fanns det till och med en grupp invånare som ockuperade en operationssal vid sjukhuset när Skaraborgs sjukhus flyttade större operationer från Mariestad till andra enheter i Skövde, Lidköping och Falköping.
Frågan som uppstod var vilken verksamhet som egentligen borde finnas i den byggnad som var Sjukhuset i Mariestad och vad deras roll skulle vara i det samlade länssjukvårdsutbudet i Skaraborg. Det diskuteras att tre olika centrumbildningar skulle skapas vid Sjukhuset i Mariestad - ett diagnostiskt centrum, ett geriatriskt centrum och ett barn och ungdomscentrum.
Barn- och ungdomscentrum handlar om att i praktiken genomföra det som vi ofta säger i våra högtidstal - att sätta barnen i centrum. Vid barn- och ungdomscentrum samlas all kompetens för barn- och ungdomsmedicin, barn- och ungdomspsykiatrin och barn- och ungdomshabiliteringen till en enhet så att det blir möjligt att se till helheten hos patienten.
Det är en spännande och ny organisation som är den logiska. Organisationen organiseras utifrån barnen istället för att barnen skall behöva söka sig runt i vår ibland knepiga organisation där man lätt kan bollas runt och där ingen tar ett riktigt ansvar. Det skall bli mycket spännande att följa den fortsatta utvecklingen och jag är övertygad om att barn- och ungdomscentrum kommer att stå som en framtida modell för organisationen kring barnsjukvården i både regionen och i hela landet.
Frågan som uppstod var vilken verksamhet som egentligen borde finnas i den byggnad som var Sjukhuset i Mariestad och vad deras roll skulle vara i det samlade länssjukvårdsutbudet i Skaraborg. Det diskuteras att tre olika centrumbildningar skulle skapas vid Sjukhuset i Mariestad - ett diagnostiskt centrum, ett geriatriskt centrum och ett barn och ungdomscentrum.
Barn- och ungdomscentrum handlar om att i praktiken genomföra det som vi ofta säger i våra högtidstal - att sätta barnen i centrum. Vid barn- och ungdomscentrum samlas all kompetens för barn- och ungdomsmedicin, barn- och ungdomspsykiatrin och barn- och ungdomshabiliteringen till en enhet så att det blir möjligt att se till helheten hos patienten.
Det är en spännande och ny organisation som är den logiska. Organisationen organiseras utifrån barnen istället för att barnen skall behöva söka sig runt i vår ibland knepiga organisation där man lätt kan bollas runt och där ingen tar ett riktigt ansvar. Det skall bli mycket spännande att följa den fortsatta utvecklingen och jag är övertygad om att barn- och ungdomscentrum kommer att stå som en framtida modell för organisationen kring barnsjukvården i både regionen och i hela landet.
Fosterdiagnostik
I eftermiddag har regionen arrangerat ett seminarium kring fosterdiagnostik och preimplanatorisk genetisk diagnostik (PGD). Under en längre tid har regionens program- och prioriteringsråd berett ett ärende kring om, hur och när regionen skall ha ett ordnat införande av en utvidgad fosterdiagnostik där blivande föräldrar erbjuds ett kombinationstest (även kallat KUB-test) där risken bedöms för att fostret bär på en kromosomförändring av kromosom 13,18 eller 21.
Kombinationstestet är dels ett blodprov, vars resultat sammanvägs med moderns ålder och ett så kallat NUPP-test (nackuppklaringstest) som görs vid en ultraljudsundersökning, ger en samlad riskbedömning för kromosomförändringar.
Den debatt som har förts under den senaste tiden har lutat mycket åt det svart-vita hållet. Dels finns det de som tycker att all fosterdiagnostik är förkastlig och att det endast går ut på att sortera ut oönskade individer. Å den andra sidan finns det de som tycker att all fosterdiagnostik är bra och självklar och inte ser några etiska problem.
För min egen del, som under några perioder har arbetat inom särskolan med bland annat barn med Downs syndrom, tycker jag att många av de mer extrema ståndpunkterna har missat i sin problematisering. I de självklara svaren på knepiga etiska frågor avslöjas en nonchalans kring problematiken.
Statens medicinetiska råd (SMER) har på ett förtjänstfullt sett problematiserat kring de etiska frågorna i ett par rapporter de senaste åren som har hjälpt mig i mitt ställningstagande. Jag lutar åt att vi på bredden skall informera och erbjuda blivande förändrar en utökad fosterdiagnostik med kombinationstest, men det är viktigt att utarbeta bra metoder för hur framför allt informationen till de blivande föräldrarna skall gå till så att det kan göra ett välgrundat ställningstagande huruvida de önskar att genomgå en utvidgad fosterdiagnostik eller inte.
Regionens program- och prioriteringsråd för ett mycket bra resonemang kring dessa frågor och jag ser fram emot att få ta del av deras utlåtande till nästa sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet i mitten av februari.
Kombinationstestet är dels ett blodprov, vars resultat sammanvägs med moderns ålder och ett så kallat NUPP-test (nackuppklaringstest) som görs vid en ultraljudsundersökning, ger en samlad riskbedömning för kromosomförändringar.
Den debatt som har förts under den senaste tiden har lutat mycket åt det svart-vita hållet. Dels finns det de som tycker att all fosterdiagnostik är förkastlig och att det endast går ut på att sortera ut oönskade individer. Å den andra sidan finns det de som tycker att all fosterdiagnostik är bra och självklar och inte ser några etiska problem.
För min egen del, som under några perioder har arbetat inom särskolan med bland annat barn med Downs syndrom, tycker jag att många av de mer extrema ståndpunkterna har missat i sin problematisering. I de självklara svaren på knepiga etiska frågor avslöjas en nonchalans kring problematiken.
Statens medicinetiska råd (SMER) har på ett förtjänstfullt sett problematiserat kring de etiska frågorna i ett par rapporter de senaste åren som har hjälpt mig i mitt ställningstagande. Jag lutar åt att vi på bredden skall informera och erbjuda blivande förändrar en utökad fosterdiagnostik med kombinationstest, men det är viktigt att utarbeta bra metoder för hur framför allt informationen till de blivande föräldrarna skall gå till så att det kan göra ett välgrundat ställningstagande huruvida de önskar att genomgå en utvidgad fosterdiagnostik eller inte.
Regionens program- och prioriteringsråd för ett mycket bra resonemang kring dessa frågor och jag ser fram emot att få ta del av deras utlåtande till nästa sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet i mitten av februari.
Äpplen och päron
Att göra jämförelser i hälso- och sjukvården innebär alltid svårigheter. Det är inte sällan som jämförelser leder till att man jämför äpplen och päron och att resultatet därmed inte säger så mycket. En av regionens tjänstemän uttryckte det dock som att "Visst vi kanske jämför äpplen och päron, men vi jämför i alla fall frukt."
Det är en rätt så tankeväckande kommentar. Under lång tid har sjukvårdsverksamheter kunnat undvika jämförelser eller kunna förklara eller bortförklara resultaten utifrån teorin om äpplen och päron. Även om inte varje jämförelse säger allt och ger alla svar, så ger de ändå grunden för fler och nya frågor som varje verksamhet som jämförs med någon annan bör ställa sig. Är skillnaderna motiverade? Skulle vi kunna vara lika bra? Vad skulle krävas för att vi skulle kunna uppvisa liknande resultat?
Jämförelser får igång en diskussion som kan leda till förändring och utveckling av verksamheten.
Vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet presenterades en länge emotsedd utredning om en nyckeltalsjämförelse mellan regionens offentligt och privat drivna vårdcentraler.
För att överhuvudtaget kunna göra en jämförelse var en rad saker tvungna att elimineras för att kunna nå en jämförbarhet. När den elimineringen var gjord var resultaten så förvånande att en ytterligare gallring av fakta, resultat och speciella vårdcentraler för att nå en någorlunda rättvisande bild.
När slutresultatet då var framme så var underlaget så litet att det var svårt att över huvud taget dra några säkra slutsatser av skillnaden i kostnader per prestation mellan offentligt och privat drivna vårdcentraler.
Jämförelser är viktiga och bra, men vi måste bli duktigare på att redan från början, när vi utformar ersättningssystem och ger uppdrag, var på det klara med hur vi avser att kunna följa upp, utvärdera och jämföra verksamheten med andra liknande verksamheter.
Det är en rätt så tankeväckande kommentar. Under lång tid har sjukvårdsverksamheter kunnat undvika jämförelser eller kunna förklara eller bortförklara resultaten utifrån teorin om äpplen och päron. Även om inte varje jämförelse säger allt och ger alla svar, så ger de ändå grunden för fler och nya frågor som varje verksamhet som jämförs med någon annan bör ställa sig. Är skillnaderna motiverade? Skulle vi kunna vara lika bra? Vad skulle krävas för att vi skulle kunna uppvisa liknande resultat?
Jämförelser får igång en diskussion som kan leda till förändring och utveckling av verksamheten.
Vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet presenterades en länge emotsedd utredning om en nyckeltalsjämförelse mellan regionens offentligt och privat drivna vårdcentraler.
För att överhuvudtaget kunna göra en jämförelse var en rad saker tvungna att elimineras för att kunna nå en jämförbarhet. När den elimineringen var gjord var resultaten så förvånande att en ytterligare gallring av fakta, resultat och speciella vårdcentraler för att nå en någorlunda rättvisande bild.
När slutresultatet då var framme så var underlaget så litet att det var svårt att över huvud taget dra några säkra slutsatser av skillnaden i kostnader per prestation mellan offentligt och privat drivna vårdcentraler.
Jämförelser är viktiga och bra, men vi måste bli duktigare på att redan från början, när vi utformar ersättningssystem och ger uppdrag, var på det klara med hur vi avser att kunna följa upp, utvärdera och jämföra verksamheten med andra liknande verksamheter.
Nytt sjukhus i Fyrbodal?
Under tisdagen presenterade moderaterna i Västra Götalandsregionen ett förslag om att det bör byggas ett (1) nytt sjukhus i trakterna av Uddevalla och Trollhättan. Sedan länge finns det ett akutsjukhus i Uddevalla (Uddevalla sjukhus) och ett i Trollhättan (NÄL, Norra Älvsborgs lasarett) i området. Under en längre tid har regionen försökt finna en lösning på en lämplig arbetsfördelning mellan de båda akutsjukhusen med 25 km avstånd. Det har under året blivit allt tydligare att det inte går att upprätthålla kompetens med tillräcklig kvalitet på två sjukhus som "gör allt".
Efter många år av utredande och debatter fattade styrelsen för NU-sjukvården strax före jul ett inriktningsbeslut för en arbetsfördelning mellan sjukhusen. Majoritetspartierna - fp, c och s - samt vänsterpartiet biträdde förslaget medan m och kd röstade emot. Den stora debatten har rört Uddevalla sjukhus status när NÄL har pekats ut som det bredare akutsjukhuset samtidigt som Uddevalla sjukhus ska få över dygnet reducerad akutsjukvård med en större inriktning på planerad vård.
Under flera år har moderaterna förespråkat mindre självständiga enheter med eget ledningsansvar. När nu beslut till slut är fattat svänger (m) 180 grader och vill bygga ett helt nytt sjukhus.
Till en kostnad av uppskattningsvis 5-6 miljarder vill de försöka hitta en alternativ lösning på den segdragna konflikten om vilket av sjukhusen som skall ha vilken inriktning.
Det är ändå lite förvånande att (m) väljer att gräva så djupt i skattebetalarnas plånböcker att de blockerar nästan allt investeringsutrymme för flera år framöver.
Där (m) under flera år har kritiserat oss i majoriteten för att vilja förändra Uddevalla sjukhus status intar de plötsligt hållningen att Uddevalla sjukhus skall läggas ned.
Var ska det föreslagna nya sjukhuset placeras? I Trollhättan? i Uddevalla? eller i Vänersborg? eller någonstans mitt emellan dessa orter?
På den frågan väljer (m) att passa tills vidare, vilket gör att hela den lokalpolitiska konflikten består. Den naturliga kompromissen är väl att lägga ett nybyggt sjukhus någonstans mellan städerna. Ett nytt sjukhus där inga människor bor.
Förslaget om att samla verksamheten vid ett enda sjukhus är i sig inte fel, även om det blir ett väldigt stort sjukhus. Men moderaternas förslag är inte bara ofärdigt i sitt grundförslag. Det är också ett orealistiskt ekonomiskt projekt, och vad skall hända med nuvarande Uddevalla sjukhus och NÄL under de 8-10 år det skulle ta att ha ett nytt sjukhus? Status Quo? I så fall kommer båda sjukhus att hinna förblöda.
Efter många år av utredande och debatter fattade styrelsen för NU-sjukvården strax före jul ett inriktningsbeslut för en arbetsfördelning mellan sjukhusen. Majoritetspartierna - fp, c och s - samt vänsterpartiet biträdde förslaget medan m och kd röstade emot. Den stora debatten har rört Uddevalla sjukhus status när NÄL har pekats ut som det bredare akutsjukhuset samtidigt som Uddevalla sjukhus ska få över dygnet reducerad akutsjukvård med en större inriktning på planerad vård.
Under flera år har moderaterna förespråkat mindre självständiga enheter med eget ledningsansvar. När nu beslut till slut är fattat svänger (m) 180 grader och vill bygga ett helt nytt sjukhus.
Till en kostnad av uppskattningsvis 5-6 miljarder vill de försöka hitta en alternativ lösning på den segdragna konflikten om vilket av sjukhusen som skall ha vilken inriktning.
Det är ändå lite förvånande att (m) väljer att gräva så djupt i skattebetalarnas plånböcker att de blockerar nästan allt investeringsutrymme för flera år framöver.
Där (m) under flera år har kritiserat oss i majoriteten för att vilja förändra Uddevalla sjukhus status intar de plötsligt hållningen att Uddevalla sjukhus skall läggas ned.
Var ska det föreslagna nya sjukhuset placeras? I Trollhättan? i Uddevalla? eller i Vänersborg? eller någonstans mitt emellan dessa orter?
På den frågan väljer (m) att passa tills vidare, vilket gör att hela den lokalpolitiska konflikten består. Den naturliga kompromissen är väl att lägga ett nybyggt sjukhus någonstans mellan städerna. Ett nytt sjukhus där inga människor bor.
Förslaget om att samla verksamheten vid ett enda sjukhus är i sig inte fel, även om det blir ett väldigt stort sjukhus. Men moderaternas förslag är inte bara ofärdigt i sitt grundförslag. Det är också ett orealistiskt ekonomiskt projekt, och vad skall hända med nuvarande Uddevalla sjukhus och NÄL under de 8-10 år det skulle ta att ha ett nytt sjukhus? Status Quo? I så fall kommer båda sjukhus att hinna förblöda.
Hälsa som tillväxtfaktor
"Hälsa som tillväxtfaktor" var temat för fredagens årliga folkhälsodag i Västra Götalandsregionen. Många bra och intressanta talare bidrog med sina kunskaper i ämnet, bland annat Gunnar Ågren och Gunnar Wetterberg. Slutsatsen jag drar efter den intressanta dagen är att hälsa är en tillväxtfaktor och att tillväxt är en hälsofaktor.
På konferensen talade också Pia Arenblad som är verksamhetsledare på Skådebanan, en kulturverksamhet i Västra Götalandsregionen. Redan på torsdagen hade jag hört Pia tala i samband med sammanträden på Sveriges kommuner och landsting och det var lika intressant på fredagen.
Skådebanans vision är "att vi med kulturen som verktyg ska medverka till att skapa ett kreativt arbetsliv där mänskligt växande står i fokus för tillväxt." och de arbetar gentemot arbetsgivare i såväl privat som offentlig sektor. Efter att ha lyssnat till Pia Arenblad så inser man hur mycket vi riskerar att missa i våra traditionella organisationer och traditionella organisationssystem. Skådebanan bidrar till att införa och frigöra kreativiteten på arbetsplatser runt om i regionen. Resultaten är talande både i ett tillväxtperspektiv som i ett hälsoperspektiv.
Slutsatsen är att kultur är hälsa och hälsa är tillväxt och tillväxt är välstånd. Det skulle vara spännande att se flera av regionens sjukvårdsverksamheter ta hjälp av Skådebanan att utveckla sitt arbete och sin arbetsorganisation och sin arbetsplats.
På konferensen talade också Pia Arenblad som är verksamhetsledare på Skådebanan, en kulturverksamhet i Västra Götalandsregionen. Redan på torsdagen hade jag hört Pia tala i samband med sammanträden på Sveriges kommuner och landsting och det var lika intressant på fredagen.
Skådebanans vision är "att vi med kulturen som verktyg ska medverka till att skapa ett kreativt arbetsliv där mänskligt växande står i fokus för tillväxt." och de arbetar gentemot arbetsgivare i såväl privat som offentlig sektor. Efter att ha lyssnat till Pia Arenblad så inser man hur mycket vi riskerar att missa i våra traditionella organisationer och traditionella organisationssystem. Skådebanan bidrar till att införa och frigöra kreativiteten på arbetsplatser runt om i regionen. Resultaten är talande både i ett tillväxtperspektiv som i ett hälsoperspektiv.
Slutsatsen är att kultur är hälsa och hälsa är tillväxt och tillväxt är välstånd. Det skulle vara spännande att se flera av regionens sjukvårdsverksamheter ta hjälp av Skådebanan att utveckla sitt arbete och sin arbetsorganisation och sin arbetsplats.
Läkemedelskostnader
Så lär det då äntligen - 17 dagar in på 2008 - finnas en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) om storleken på statsbidraget till regioner och landsting för vårat ansvar för läkemedelskostnaderna.
Att vi först nu, ett halvår efter att Västra Götalandsregionens fullmäktige har fattat beslut om budget för 2008, har kunskap om statsbidragets storlek är i sig en mindre skandal. Storleken på statsbidraget är den stora skandalen.
För 2007 erhöll regioner och landsting ett statsbidrag på 21,5 miljarder kronor (läkemedelskostnaderna motsvarar med andra ord 12-15% av sjukvårdens samlade kostnader). I regeringens budgetproposition från i september räknade regeringen med att för 2008 sänka ersättningen med en halv miljard till totalt 21 miljarder kronor.
Beskedet slog naturligtvis ned som en bomb i landstingsvärlden när regeringen ensidigt fastställde en nivå i budgetpropositionen samtidigt som förhandlingar pågick, att de dessutom aviserade en sänkning när kostnaderna för läkemedel är på kraftig uppgång för regioner och landsting var rent oförskämt mot den finansieringsprincip som säger att staten inte skall ålägga kommuner och landsting uppdrag utan att också bidra till finansieringen av detsamma.
För 6-7 år sedan övertog regioner och landsting kostnadsansvaret för läkemedel som fram till dess hade varit en fri nyttighet. Kostnadsutvecklingen för staten var häftig och de flyttade över "Svarte Petter" på sjukvårdshuvudmännen. Den principen var helt riktig, och regioner och landsting har de senaste åren kunnat begränsa kostnadsutvecklingen till rimliga nivåer. Det har dels skett genom ett målmedvetet och framgångsrikt arbete i bland annat vår region, men det har också varit viktigt med en del patentutgångar på storsäljande läkemedel och det generikabyte till billigare preparat på Apoteken.
Nu pekar dock prognoserna mot större kostnadsökningar uppemot 6-7% och resultatet av överenskommelsen mellan regeringen och SKL ger till slut regioner och landsting 21,6 miljarder kronor, alltså en uppräkning med 100 miljoner jämfört med 2007. Det motsvarar en uppräkning med 0,5 procent.
För Västra Götalandsregionens del innebär det att vår budget redan är underbalanserad med drygt 100 miljoner kronor när det bara har gått 17 dagar in på det nya året.
Ett skandalöst hanterande av frågan från regeringen är orsaken.
Att vi först nu, ett halvår efter att Västra Götalandsregionens fullmäktige har fattat beslut om budget för 2008, har kunskap om statsbidragets storlek är i sig en mindre skandal. Storleken på statsbidraget är den stora skandalen.
För 2007 erhöll regioner och landsting ett statsbidrag på 21,5 miljarder kronor (läkemedelskostnaderna motsvarar med andra ord 12-15% av sjukvårdens samlade kostnader). I regeringens budgetproposition från i september räknade regeringen med att för 2008 sänka ersättningen med en halv miljard till totalt 21 miljarder kronor.
Beskedet slog naturligtvis ned som en bomb i landstingsvärlden när regeringen ensidigt fastställde en nivå i budgetpropositionen samtidigt som förhandlingar pågick, att de dessutom aviserade en sänkning när kostnaderna för läkemedel är på kraftig uppgång för regioner och landsting var rent oförskämt mot den finansieringsprincip som säger att staten inte skall ålägga kommuner och landsting uppdrag utan att också bidra till finansieringen av detsamma.
För 6-7 år sedan övertog regioner och landsting kostnadsansvaret för läkemedel som fram till dess hade varit en fri nyttighet. Kostnadsutvecklingen för staten var häftig och de flyttade över "Svarte Petter" på sjukvårdshuvudmännen. Den principen var helt riktig, och regioner och landsting har de senaste åren kunnat begränsa kostnadsutvecklingen till rimliga nivåer. Det har dels skett genom ett målmedvetet och framgångsrikt arbete i bland annat vår region, men det har också varit viktigt med en del patentutgångar på storsäljande läkemedel och det generikabyte till billigare preparat på Apoteken.
Nu pekar dock prognoserna mot större kostnadsökningar uppemot 6-7% och resultatet av överenskommelsen mellan regeringen och SKL ger till slut regioner och landsting 21,6 miljarder kronor, alltså en uppräkning med 100 miljoner jämfört med 2007. Det motsvarar en uppräkning med 0,5 procent.
För Västra Götalandsregionens del innebär det att vår budget redan är underbalanserad med drygt 100 miljoner kronor när det bara har gått 17 dagar in på det nya året.
Ett skandalöst hanterande av frågan från regeringen är orsaken.
Dagens Medicins maktlista
I dag har det varit "Stora fåfängans dag" för oss som har ledande poster i svensk hälso- och sjukvård. Tidningen Dagens Medicin (för övrigt en utmärkt tidskrift som varje sjukvårdspolitiker borde ha prenumeration på) (och nej, jag har ingen provision på detta budskap) publicerar för 13:e gången en 100-lista över sjukvårdens 100 mäktigaste makthavare.
För oss som har varit med på listan under ett antal år är det alltid lika spännande att få sin egen insats, om än subjektivt av en jury vid Dagens Medicins redatktion, värderad i relation till andra makthavare i svensk hälso- och sjukvården.
För min egen del innebar årets värdering en förändring från plats 17 till plats 16. Jag får väl se det som en uppåtgående trend som om 15 år kan nå till en första plats ;-)
Listan toppas, närmast självklart, av socialminister Göran Hägglund (kd) före ordföranden i SKL:s hälso- och sjukvårdberedning tillika ordförande i Skånes hälso- och sjukvårdsstyrelse Henrik Hammar (m). Den tredje platsen intog sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt.
Mina kollegor i Skåne och Stockholm hamnar därmed en bra bit före mig, vilket är rätt naturligt sett till Henriks ansvar på Sveriges kommuner och landsting för hälso- och sjukvård och den speciella tillågng som Filippa, förutom sina egna meriter, till regeringsmakten.
Är det då viktigt att hamna högt upp på Dagens Medicins maktlista? Nja, det är kanske främst för den egna fåfängan, men möjligen också en viss värdering av ens insatser i hälso- och sjukvården.
Däremot är makt viktigt. För mig är makt ett viktigt redskap för att kunna uträtta förändringar och förbättringar i hälso- och sjukvården. Den som är maktlös har svårare att påverka utvecklingen och framtiden.
Min ambition är att även fortsättningsvis använda den makt som jag har till att bidra till utveckling av hälso- och sjukvården - om det sedan leder till en femte, en femtonde eller trettionde plats är mindre viktigt, utom möjligen för fåfängan.
För oss som har varit med på listan under ett antal år är det alltid lika spännande att få sin egen insats, om än subjektivt av en jury vid Dagens Medicins redatktion, värderad i relation till andra makthavare i svensk hälso- och sjukvården.
För min egen del innebar årets värdering en förändring från plats 17 till plats 16. Jag får väl se det som en uppåtgående trend som om 15 år kan nå till en första plats ;-)
Listan toppas, närmast självklart, av socialminister Göran Hägglund (kd) före ordföranden i SKL:s hälso- och sjukvårdberedning tillika ordförande i Skånes hälso- och sjukvårdsstyrelse Henrik Hammar (m). Den tredje platsen intog sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt.
Mina kollegor i Skåne och Stockholm hamnar därmed en bra bit före mig, vilket är rätt naturligt sett till Henriks ansvar på Sveriges kommuner och landsting för hälso- och sjukvård och den speciella tillågng som Filippa, förutom sina egna meriter, till regeringsmakten.
Är det då viktigt att hamna högt upp på Dagens Medicins maktlista? Nja, det är kanske främst för den egna fåfängan, men möjligen också en viss värdering av ens insatser i hälso- och sjukvården.
Däremot är makt viktigt. För mig är makt ett viktigt redskap för att kunna uträtta förändringar och förbättringar i hälso- och sjukvården. Den som är maktlös har svårare att påverka utvecklingen och framtiden.
Min ambition är att även fortsättningsvis använda den makt som jag har till att bidra till utveckling av hälso- och sjukvården - om det sedan leder till en femte, en femtonde eller trettionde plats är mindre viktigt, utom möjligen för fåfängan.
Pneumokockvaccin
I dag har Socialstyrelsen kommit med det glädjande förslaget om att införa vaccin mot pneumokocker i det allmänna barnvaccinationsprogrammet. Pneumokocker orsakar en mängd sjukdomar, bland annat allvarliga luftvägsinfektioner. Risken att drabbas av invasiv pneumokocksjukdom är som störst de första levnadsåren och efter pensionsåldern.
Ett införande av pneumokockvaccinet i det allmänna barnvaccinationsprogrammet innebär ett förstärkt skydd och ett antal tragiska dödsfall kommer att kunna förhindras årligen. Ett införande kommer också att innebära ökade kostnader för regioner och landsting men vi räknar med att staten tar ansvaret för våra ökade kostnader då staten är den part som kommer att nå de ekonomiska vinsterna i form av lägre sjuklighet bland barn och därpå följande ersättningar för vård av sjukt barn.
Socialstyrelsens förslag ska nu remissbehandlas för att sedan kunna leda till ändrade föreskrifter under året. Vi i Västra Götalandsregionen har under året kritiserats för att vi (likt de flesta landsting) har valt att avvakta ett införande av generell pnemokockvaccinering på barn. Personligen har jag ett tag varit övertygad om vinsterna med pneumokockvaccinering, men för mig har det också varit viktigt att få ett tydligt utlåtande från Socialstyrelsens expertgrupp innan vi har gått till verkställighet.
Nu hoppas och räknar jag med att vi ska kunna göra det någon gång under 2008.
Ett införande av pneumokockvaccinet i det allmänna barnvaccinationsprogrammet innebär ett förstärkt skydd och ett antal tragiska dödsfall kommer att kunna förhindras årligen. Ett införande kommer också att innebära ökade kostnader för regioner och landsting men vi räknar med att staten tar ansvaret för våra ökade kostnader då staten är den part som kommer att nå de ekonomiska vinsterna i form av lägre sjuklighet bland barn och därpå följande ersättningar för vård av sjukt barn.
Socialstyrelsens förslag ska nu remissbehandlas för att sedan kunna leda till ändrade föreskrifter under året. Vi i Västra Götalandsregionen har under året kritiserats för att vi (likt de flesta landsting) har valt att avvakta ett införande av generell pnemokockvaccinering på barn. Personligen har jag ett tag varit övertygad om vinsterna med pneumokockvaccinering, men för mig har det också varit viktigt att få ett tydligt utlåtande från Socialstyrelsens expertgrupp innan vi har gått till verkställighet.
Nu hoppas och räknar jag med att vi ska kunna göra det någon gång under 2008.
Kriminalvård
Den senaste veckan har det förts en offentlig debatt med anledningen av rättegången i det så kallade Rödeby-målet. Bakgrunden till debatten är att den åtalade 50-åringen varken tycks kunna dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk vård då han vid tillfället för gärningen var sjuk, men inte är det längre.
Oavsett det juridiska utfallet i målet och eventuella ändringar i svensk lagstiftning om att kunna avtjäna återstoden av ett straff i fängelse om man har blivit friskförklarad efter rättspsykiatrisk vård, så borde det också starta en debatt om hälso- och sjukvårdsinsatserna i kriminalvården.
Mångas erfarenheter och flera undersökningar pekar på att många av fångarna i kriminalvården har någon form av psykiatrisk diagnos. Frågan är vilken hjälp och vilket stöd som egentligen ges inom den rehabiliterande kriminalvården. Jag vill inte peka ut kriminalvården som en syndabock som inte sköter sitt jobb. De gör säkert sitt bästa utifrån de resurser de har. Tillgången till psykiatrisk kompetens är också en bristvara totalt i samhället.
Utan en adekvat hjälp och ett bra stöd för att kunna identifiera och diagnosticera många av dem som ofta bär på olika "bokstavsdiagnoser" är det också svårt att ge en bra hjälp, och utan denna grundläggande hjälp kommer det att vara svårare för de som är dömda till fängelse att kunna resa sig och skifta bana i livet.
Förutom de mänskliga argumenten för förstärkta insatser i kriminalvården, finns det sannolikt också klara samhällsekonomiska vinster med dessa insatser.
