IT i vården
Fick i dag höra om ännu ett fiasko vad gäller utvecklingen av IT i vården. Det är just sajten "IT i vården" som skriver om att Stockholms läns landsting fått lägga ner ett projekt om gemensam vårddokumentation (GVD) efter att ha kostat 300 miljoner kronor.
Jag vet inget mer om det projektet än vad som står att läsa i artikeln men jag tror jag känner till allt om den frustration som såväl professionella som tjänstemän och politiker känner över att det är så förtvivlat svårt att göra ordentliga framsteg i denna fråga. Detta blir ett blogginlägg med betydligt fler frågetecken än utropstecken. Jag är villrådig!
Hur ska vi undvika behovet av dubbelregistreringar till journaler och kvalitetsregister? Hur ska vi kommunicera mellan sjukhus och primärvård, och mellan landsting och kommuner? Hur får vi ett IT-baserat beslutsstöd som ger tid till patientmötet istället för att ta tid från patientmötet? Hur skapar vi en öppenhet med bibehållen integritet för patienten? Hur svårt kan det egentligen vara?
Måste själv bekänna att jag när det kommer till dessa frågor plaerar mig lite på läktaren som okunnig betraktare då jag känner en osäkerhet när det börja talas om tekniklösningar av olika slag. Är det så de flesta politiska beslutsfattare känner sig? Är det därför vi inte kan verbalisera våra krav på fungerande system, eller är det tekniken själv som är hindret?
Det pågår mängder med aktiviteter i alla landsting och för alla landsting gemensamt inom ramen för SKL:s nationella arbete kring IT i vården. Är processerna synkroniserade? Ger nya lagar ett bättre stöd eller måste vi delvis göra upp redan gjort arbete?
Ryktet säger att Slovakien är bäst i Europa på IT i vården. De har kunnat börja sent och kunnat göra rätt från början. Vi kanske också borde börja om från början och sluta med att lappa och laga. Vi kanske borde låsa in våra bästa specialister på teknik och på användarbehov och inte släppa ut dem förrän de släpper ut vit rök och signalerar att de tagit fram ett enhetligt, enkelt system som är användarvänligt och som har kommunikationskompetens med bibehållen integritet.
Skulle det hända så är det med all sannolikhet värt varenda krona det skulle kosta i implementering nästan oavsett hur den prislappen ser ut.
Jag vet inget mer om det projektet än vad som står att läsa i artikeln men jag tror jag känner till allt om den frustration som såväl professionella som tjänstemän och politiker känner över att det är så förtvivlat svårt att göra ordentliga framsteg i denna fråga. Detta blir ett blogginlägg med betydligt fler frågetecken än utropstecken. Jag är villrådig!
Hur ska vi undvika behovet av dubbelregistreringar till journaler och kvalitetsregister? Hur ska vi kommunicera mellan sjukhus och primärvård, och mellan landsting och kommuner? Hur får vi ett IT-baserat beslutsstöd som ger tid till patientmötet istället för att ta tid från patientmötet? Hur skapar vi en öppenhet med bibehållen integritet för patienten? Hur svårt kan det egentligen vara?
Måste själv bekänna att jag när det kommer till dessa frågor plaerar mig lite på läktaren som okunnig betraktare då jag känner en osäkerhet när det börja talas om tekniklösningar av olika slag. Är det så de flesta politiska beslutsfattare känner sig? Är det därför vi inte kan verbalisera våra krav på fungerande system, eller är det tekniken själv som är hindret?
Det pågår mängder med aktiviteter i alla landsting och för alla landsting gemensamt inom ramen för SKL:s nationella arbete kring IT i vården. Är processerna synkroniserade? Ger nya lagar ett bättre stöd eller måste vi delvis göra upp redan gjort arbete?
Ryktet säger att Slovakien är bäst i Europa på IT i vården. De har kunnat börja sent och kunnat göra rätt från början. Vi kanske också borde börja om från början och sluta med att lappa och laga. Vi kanske borde låsa in våra bästa specialister på teknik och på användarbehov och inte släppa ut dem förrän de släpper ut vit rök och signalerar att de tagit fram ett enhetligt, enkelt system som är användarvänligt och som har kommunikationskompetens med bibehållen integritet.
Skulle det hända så är det med all sannolikhet värt varenda krona det skulle kosta i implementering nästan oavsett hur den prislappen ser ut.
Rikssjukvårdsansökan
Vid dagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) behandlade vi regionens första ansökan om att få bedriva rikssjukvård i enlighet med Socialstyrelsens nya riktlinjer med klassificering och tillståndsgivning för att få bedriva rikssjukvård. Först ut är barnhjärtkirurgi där Sahlgrenska Universitetssjukhuset tillsammans med Lunds universitetssjukhus är de två enheter i landet som redan idag samlar hela landets barnhjärtkirurgi.
För att Socialstyrelsens rikssjukvårdsnämnd (där jag också har fått förtroendet att ingå) skall kunna besluta om tilldelning av tillstånd att bedriva rikssjukvård så måste ansökande enheter ange en omfattande ansökan som beskriver hur man jobbar, vilka resultat man har, vilken forskning som är knuten till verksamheten med mera.
Jag har haft en viss oro för att det som lekman i rikssjukvårdsnämnden skall vara svårt att kunna ta del av allt medicinskt material för att fullt ut begripa det och kunna fatta rationella beslut, men den oron stillades till viss del när jag tog del av underlaget till den ansökan som HSU i dag gjorde om att få bedriva barnhjärtkirurgi som rikssjukvård vid SU:s barn- och ungdomssjukhus.
Vid föredragningen på dagens utskottsmöte var jag fräck nog att ställa frågan till verksamhetsledare och områdeschef om verksamheten verkligen är så bra som den beskrivs i ansökan. Mitt syfte med frågan var inte att ifrågasätta trovärdigheten i ansökan för jag vet sedan tidigare att man utför ett mycket högkvalitativt arbete vid enheten.
Däremot är ansökningsförfarandet intressant i sig. För att få statusen att bedriva rikssjukvård måste berörda verksamheter "bevisa" sin kompetens för att komma ifråga. Hur arbetar man i verksamheten för att uppfylla de parametrar som vi betecknar som "God Vård" - säker, effektiv, patientfokuserad, jämlik, kunskapsstyrd och tillgänglig vård.
Varför ställer vi inte samma krav på att all annan hälso- och sjukvårdsverksamhet i den övriga högspecialiserade sjukvården, i länssjukvården och i primärvården lika tydligt kan visa upp hur man jobbar i enlighet med "God Vård". Det är inte något litet material som har tagits fram inför ansökan om barnhjärtkirurgin som rikssjukvård och att kräva samma sak av all verksamhet i hälso- och sjukvård skulle kanske leda till en administrativ kolapps, men jag tror att vi måste närma oss det arbetssättet, om än i kanske bantad omfattning, för all hälso- och sjukvård om vi menar allvar med att verkligen sätta kvaliteten i fokus framöver.
Jag har i alla fall fått en tanketråd som kommer att följa mig den närmaste tiden, vad det resulterar i för vi väl se vad det lider.
Kvalitetsregisterdag
Jag borde kanske åter blogga om Socialstyrelsens remiss om att införa vaccin mot HPV (humant pappilomvirus) i det allmänna barnvaccinationsprogrammet, men hänvisar istället till min bloggtext från i torsdags då SVT:s Rapport "avslöjade" vad Socialstyrelsen skulle föreslå idag. Har också blivit intervjuad av Västnytt idag och du kan ta del av det inslaget via denna länk.
Jag är säker på att jag kommer att få återkomma till den frågan framöver ändå.
Jag vill istället förmedla några reflektioner från en mycket intressant och viktig utbildnings- och informationsdag som vi arrangerat i regionen idag. Rubriken på inbjudan var "Kvalitetsregisterdag" och det var fantastiskt roligt att ca 130 personer hade hörsammat inbjudan och slutit upp för en heldagskonferens på Hotell Riverton i Göteborg.
Jag hade förmånen att få inleda och avsluta denna dag och där emellan få lyssna till intressanta och kompetenta föreläsare i form av registerhållare, registerutvecklare, ledare och användare av kvalitetsregister i hälso- och sjukvården.
Vårdens kvalitetsregister växer i antal och intresset av att såväl skapa som utveckla register ökar, liksom intresset från beslutsfattare på politisk ledningsnivå att få ut data ur registren som går att följa för att se utvecklingen.
I någon mån är det en paradox att kvalitetsdebatten nu är så het i Sverige som anses vara det land i världen med högst kvalitet i sitt hälso- och sjukvårdssystem. Jag tycker att det är ett friskhetstecken att intresset bland professionella och politiker är så stort. Vi har mycket att vinna såväl vårdmässigt för enskilda individer som ekonomiskt på en ännu högre kvalitet i sjukvården.
Kvalitetsregister är främst ett verktyg för hur vi skall kunna registrera, mäta och dra slutsatser av vad vi gör i hälso- och sjukvården och hur det påverkar kvaliteten. Den kunskapen måste också kombineras med förändringskunskap så att våra organisationer förändrar och utvecklar sina arbetssätt så att det stödjer en utveckling mot en kvalitetsdriven hälso- och sjukvård.
I början av året så placerade jag kvalitetsfrågorna på första plats i min spaning kring 2008 års hetaste sjukvårdsfrågor. Dagens konferens blev ett bevis på att intresset är stort, kunskapen är stor och viljan är stor att stödja utvecklingen mot mer av kvalitetsutveckling. Den resan har bara börjat.
Jag är säker på att jag kommer att få återkomma till den frågan framöver ändå.
Jag vill istället förmedla några reflektioner från en mycket intressant och viktig utbildnings- och informationsdag som vi arrangerat i regionen idag. Rubriken på inbjudan var "Kvalitetsregisterdag" och det var fantastiskt roligt att ca 130 personer hade hörsammat inbjudan och slutit upp för en heldagskonferens på Hotell Riverton i Göteborg.
Jag hade förmånen att få inleda och avsluta denna dag och där emellan få lyssna till intressanta och kompetenta föreläsare i form av registerhållare, registerutvecklare, ledare och användare av kvalitetsregister i hälso- och sjukvården.
Vårdens kvalitetsregister växer i antal och intresset av att såväl skapa som utveckla register ökar, liksom intresset från beslutsfattare på politisk ledningsnivå att få ut data ur registren som går att följa för att se utvecklingen.
I någon mån är det en paradox att kvalitetsdebatten nu är så het i Sverige som anses vara det land i världen med högst kvalitet i sitt hälso- och sjukvårdssystem. Jag tycker att det är ett friskhetstecken att intresset bland professionella och politiker är så stort. Vi har mycket att vinna såväl vårdmässigt för enskilda individer som ekonomiskt på en ännu högre kvalitet i sjukvården.
Kvalitetsregister är främst ett verktyg för hur vi skall kunna registrera, mäta och dra slutsatser av vad vi gör i hälso- och sjukvården och hur det påverkar kvaliteten. Den kunskapen måste också kombineras med förändringskunskap så att våra organisationer förändrar och utvecklar sina arbetssätt så att det stödjer en utveckling mot en kvalitetsdriven hälso- och sjukvård.
I början av året så placerade jag kvalitetsfrågorna på första plats i min spaning kring 2008 års hetaste sjukvårdsfrågor. Dagens konferens blev ett bevis på att intresset är stort, kunskapen är stor och viljan är stor att stödja utvecklingen mot mer av kvalitetsutveckling. Den resan har bara börjat.
Äldres sjukvård
Ibland så får jag frågor om inte Västra Götalandsregionen borde inrätta Äldrevårdcentraler i regionen. Jag brukar svara att vi redan har ca 140 Äldrevårdcentraler - eller i alla fall 140 vårdcentraler vars främsta målgrupp är de äldre i vårt samhälle.
Sjukvårdskonsumtionen sett ur ett medborgarperspektiv innebär att vi konsumerar sjukvård de första levnadsåren, därefter är konsumtionen måttlig fram till 50-årsåldern för att sakta börja stiga och sedan anta en allt högre nivå i 65-70 års åldern.
De äldre är med andra ord sjukvårdens kärnkonsumenter. Emellanåt tycks vi dock glömma bort att det förhåller sig så. När jag läser handlingarna inför onsdagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet har vi en rapport av vad vi gjort med de särskilda stimulansmedel som landsting och regioner erhållit för att förbättra vården för de äldre ser jag en uppsjö av intressanta projekt.
I förra veckan behandlade vi en viktig motion i regionfullmäktige från Monica Selin (kd) om att införa den s k mångbesökarmodellen i regionens hälso- och sjukvård. Mångbesökare är de som ett flertal gånger under året besöker våra sjukhusakuter. Landstinget i Kalmar var först ut i landet med mångbesökarmodellen och identifierade att ca 550 patienter stod för 21 000 besök vid sjukhusen. Det är nästan 40 besök per person och år i målgruppen.
Det finns mångbesökare som inte tillhör gruppen äldre, men de allra flesta är multisjuka äldre. Det är en målgrupp som inte ska sitta och vänta på sjukhusakuterna. Det är kända patienter som måste få ett bättre mottagande än att vänta på akuterna. Öppna returer till vårdavdelningarna och Närvårdsavdelningar dit även primärvården kan skriva in patienterna är några av lösningarna för att ordna vården bättre för denna grupp.
De äldre är sjukvårdens kärngrupp. Det borde vi tänka på lite oftare.
Sjukvårdskonsumtionen sett ur ett medborgarperspektiv innebär att vi konsumerar sjukvård de första levnadsåren, därefter är konsumtionen måttlig fram till 50-årsåldern för att sakta börja stiga och sedan anta en allt högre nivå i 65-70 års åldern.
De äldre är med andra ord sjukvårdens kärnkonsumenter. Emellanåt tycks vi dock glömma bort att det förhåller sig så. När jag läser handlingarna inför onsdagens sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet har vi en rapport av vad vi gjort med de särskilda stimulansmedel som landsting och regioner erhållit för att förbättra vården för de äldre ser jag en uppsjö av intressanta projekt.
I förra veckan behandlade vi en viktig motion i regionfullmäktige från Monica Selin (kd) om att införa den s k mångbesökarmodellen i regionens hälso- och sjukvård. Mångbesökare är de som ett flertal gånger under året besöker våra sjukhusakuter. Landstinget i Kalmar var först ut i landet med mångbesökarmodellen och identifierade att ca 550 patienter stod för 21 000 besök vid sjukhusen. Det är nästan 40 besök per person och år i målgruppen.
Det finns mångbesökare som inte tillhör gruppen äldre, men de allra flesta är multisjuka äldre. Det är en målgrupp som inte ska sitta och vänta på sjukhusakuterna. Det är kända patienter som måste få ett bättre mottagande än att vänta på akuterna. Öppna returer till vårdavdelningarna och Närvårdsavdelningar dit även primärvården kan skriva in patienterna är några av lösningarna för att ordna vården bättre för denna grupp.
De äldre är sjukvårdens kärngrupp. Det borde vi tänka på lite oftare.
Diplom och tårta
Att vara sjukvårdspolitiker är inte alltid så tacksamt. Även om det är ett fantastiskt intressant och spännande uppdrag så är det vanligare med skäll än beröm. Det är mer vanligt att de som inte får den hjälp de anser sig behöva hör av sig än att man får uppskattande ord för de beslut man fattar för att försöka utveckla och förbättra sjukvården.
Jag gissar att min vardag i många stycken liknar många anställdas i hälso- och sjukvården även om jag tror att de, med rätta, oftare får uppskattning från patienter och anhöriga som de möter i vården. Många av de anställda möts dock ofta av samma frågor som jag själv om fel och brister i sjukvården från allmänheten.
Idag har jag fått chansen att få vara med om något riktigt roligt dock, och samtidigt fått chansen att berömma några av alla de duktiga medarbetare vi har i regionens hälso- och sjukvård.
Jag har till och med träffat all personal (ca 200) vid Frölunda Specialistsjukhus som samlats till en 2-dagarskonferens. Jag gjorde ett besök för att dela ut ett diplom till sjukhusets chef Thomas Wallén då Frölunda Specialistsjukhus för uppnådd vårdgaranti för både besök och behandling för sina patienter. Diplomet innehåll följande motivering:
Jag gissar att min vardag i många stycken liknar många anställdas i hälso- och sjukvården även om jag tror att de, med rätta, oftare får uppskattning från patienter och anhöriga som de möter i vården. Många av de anställda möts dock ofta av samma frågor som jag själv om fel och brister i sjukvården från allmänheten.
Idag har jag fått chansen att få vara med om något riktigt roligt dock, och samtidigt fått chansen att berömma några av alla de duktiga medarbetare vi har i regionens hälso- och sjukvård.
Jag har till och med träffat all personal (ca 200) vid Frölunda Specialistsjukhus som samlats till en 2-dagarskonferens. Jag gjorde ett besök för att dela ut ett diplom till sjukhusets chef Thomas Wallén då Frölunda Specialistsjukhus för uppnådd vårdgaranti för både besök och behandling för sina patienter. Diplomet innehåll följande motivering:
"Som första sjukhus i Västra Götalandsregionen har sjukhuset på ett aktivt och medvetet sätt ökat tillgängligheten till vården. Genom ett målmedvetet och fokuserat förhållningssätt säkerställs en god tillgänglighet."
Frölunda specialistsjukhus har kanske regionens "lättaste" uppgift med att uppfylla vårdgarantin med tanke på det uppdrag de har, men det låter sig inte göras utan ett målmedvetet arbete. Ledning och personal vid Frölunda har haft det fokus som krävs och lyckats. De har under resans väg också hjälpt andra vårdgivare med att beta av sina köer.
Diplomet och tårta som HSU bjöd på till eftermiddagskaffet är en viktig signal om att det skall löna sig att ha en god tillgänglighet och inte premieras att kunna vissa upp en lång och besvärande vårdkö.
Jag hoppas också snart kunna premiera personalen på Frölunda Specialistsjukhus, och andra enheter i regionen som uppnår fullständig följsamhet till vårdgarantin, med någon form av medel för personalbefrämjande åtgärder som en form av belöning. HSU gav i förra veckan hälso- och sjukvårdsdirektören ett uppdrag att ta fram riktlinjer för hur vi kan och ska belöna de sjukhus eller enheter inom de större sjukhusen som till 100% uppfyller vårdgarantin.
HPV-vaccin - igen!
I kväll blir det ännu en blogg om HPV-vaccin, vaccinet mot humant pappilomvirus som kan ge upphov till livmoderhalscancer. SVT:s Rapport rapporterar i kväll att det vid Socialstyrelsens annonserade presskonferens på tisdag i nästa vecka kommer att föreslås att vaccin mot HPV skall in i det allmänna barnvaccinationsprogrammet.
De som hört eller läst mig yttra något i denna fråga tidigare kan få intrycket att jag är motståndare till vaccinering mot HPV. Så är inte fallet. Det är naturligtvis alltid en stor framgång när läkekonsten gör framsteg i form av t ex nya läkemedel. Att finna ett vaccin mot cancer kittlar inte minst tankarna i vad som är möjligt att åstadkomma i den moderna hälso- och sjukvården. Nu ska vi inte hoppas på några stora landvinningar vad gäller vaccin mot andra cancerformer i det korta perspektivet då livmoderhalscancer till följd av HPV är en unik smittspridning av en cancerform.
Det jag delvis har vänt mig emot har varit en aggresiv, på gränsen till smaklös, kampanj från läkemedelsbolagen. Jag har vänt mig mot att vaccinet getts läkemedelsförmån utan att regionen kunnat få ta del av det underlag som Läkemedelsförmånsnämnden grundat sitt beslut på. Jag har vänt mig mot alla frågetecknen kring hur länge nuvarande vaccin verkar. Jag har vänt mig mot kostnaden och om den står i rimlig proportion till kostnaden.
Jag förutsätter att staten tar på sig finansieringsansvaret om HPV-vaccinering föreslås ingå i det allmänna barnvaccinationsprogrammet och då blir det kostnadsneutralt för sjukvårdshuvudmännen, regionerna och landstingen.
Men jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan om de pengar som kommer att satsas på vaccinering av alla unga flickor mot HPV verkligen är bästa möjliga användning av de resurserna i hälso- och sjukvården?
Håller verkligen de hälsoekonomiska och samhällsekonomiska analyserna för att prioritera detta framför andra viktiga insatser inom hjärtsjukvården, inom psykiatrin eller inom cancersjukvården som också står inför att nya metoder och strategier skall genomföras i sjukvården?
Jag är tveksam, men det ska bli spännande att höra vad Socialstyrelsen kommer att säga på tisdag.
De som hört eller läst mig yttra något i denna fråga tidigare kan få intrycket att jag är motståndare till vaccinering mot HPV. Så är inte fallet. Det är naturligtvis alltid en stor framgång när läkekonsten gör framsteg i form av t ex nya läkemedel. Att finna ett vaccin mot cancer kittlar inte minst tankarna i vad som är möjligt att åstadkomma i den moderna hälso- och sjukvården. Nu ska vi inte hoppas på några stora landvinningar vad gäller vaccin mot andra cancerformer i det korta perspektivet då livmoderhalscancer till följd av HPV är en unik smittspridning av en cancerform.
Det jag delvis har vänt mig emot har varit en aggresiv, på gränsen till smaklös, kampanj från läkemedelsbolagen. Jag har vänt mig mot att vaccinet getts läkemedelsförmån utan att regionen kunnat få ta del av det underlag som Läkemedelsförmånsnämnden grundat sitt beslut på. Jag har vänt mig mot alla frågetecknen kring hur länge nuvarande vaccin verkar. Jag har vänt mig mot kostnaden och om den står i rimlig proportion till kostnaden.
Jag förutsätter att staten tar på sig finansieringsansvaret om HPV-vaccinering föreslås ingå i det allmänna barnvaccinationsprogrammet och då blir det kostnadsneutralt för sjukvårdshuvudmännen, regionerna och landstingen.
Men jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan om de pengar som kommer att satsas på vaccinering av alla unga flickor mot HPV verkligen är bästa möjliga användning av de resurserna i hälso- och sjukvården?
Håller verkligen de hälsoekonomiska och samhällsekonomiska analyserna för att prioritera detta framför andra viktiga insatser inom hjärtsjukvården, inom psykiatrin eller inom cancersjukvården som också står inför att nya metoder och strategier skall genomföras i sjukvården?
Jag är tveksam, men det ska bli spännande att höra vad Socialstyrelsen kommer att säga på tisdag.
Sjukvård i Europa
Strax före jul skrev jag tillsammans med mina kollegor Birgitta Rydberg, landstingsråd i Stockholm, och Marita Sander-Schale, regionråd i Skåne samt Tobias Krantz en debattartikel i DN om att öppna för en möjlighet till ett friare vårdval i Europa.
För ett par veckor sedan kritiserades vår hållning av Eric Bertholds, överläkare vid Kärnsjukhuset i Skövde, i en debattartikel i Dagens Medicin där han menade att vår hållning leder till en efterfrågestyrd hälso- och sjukvård.
Vi har i dag fått in en replik i Dagens Medicin där vi försöker argumentera för varför en ökad reglering av sjukvården på Europeisk nivå behövs för att kunna säkerställa en behovsstyrd hälso- och sjukvård och inte skapa en efter efterfrågestyrd hälso- och sjukvård.
Man kan tycka vad man vill om en ökad rörlighet i Europa även för sjukvårdstjänster, men rörligheten ökar. I det läget är det min bestämda uppfattning att länderna i EU behöver mer av samverkan för att "skapa ökad tydlighet i frågor som patientsäkerhet, informationsöverföring och kvalitetsindikationer så att människor som söker vård i ett annat land kan känna trygghet i att kunna få en god, säker och behovsmotiverad sjukvård.", som vi skriver i vår replik.
Repliken var viktig för mig och, tycker jag, folkpartiet där det inte ska råda någon tvekan om att vi företräder en linje som innebär en behovsstyrd hälso- och sjukvård. Det tillsammans med vård på lika villkor är grundbultar i svensk hälso- och sjukvård som måste värnas.
Frågan om ett friare vårdval är dock inte helt okomplicerad och har många bottnar som jag tycker är viktigt att vi fördjupar oss i. För närvarande uppfattas en ökad rörlighet bara som ett hot, medan jag tror att det finns många möjligheter både för patienterna och för våra sjukvårdsorganisationer i de olika länderna. Kan Sverige och svensk sjukvård bidra med all den kunskap vi har för att skapa en högre kvalitet på hela den europeiska sjukvården så är det inte bara en möjlighet, utan också en skyldighet gentemot våra grannar och vänner i den Europeiska Unionen.
Jag hoppas kunna återkomma i detta ämne framöver för att ytterligare problematisera i hur vi kan utveckla sjukvården också i ett europeiskt perspektiv.
För ett par veckor sedan kritiserades vår hållning av Eric Bertholds, överläkare vid Kärnsjukhuset i Skövde, i en debattartikel i Dagens Medicin där han menade att vår hållning leder till en efterfrågestyrd hälso- och sjukvård.
Vi har i dag fått in en replik i Dagens Medicin där vi försöker argumentera för varför en ökad reglering av sjukvården på Europeisk nivå behövs för att kunna säkerställa en behovsstyrd hälso- och sjukvård och inte skapa en efter efterfrågestyrd hälso- och sjukvård.
Man kan tycka vad man vill om en ökad rörlighet i Europa även för sjukvårdstjänster, men rörligheten ökar. I det läget är det min bestämda uppfattning att länderna i EU behöver mer av samverkan för att "skapa ökad tydlighet i frågor som patientsäkerhet, informationsöverföring och kvalitetsindikationer så att människor som söker vård i ett annat land kan känna trygghet i att kunna få en god, säker och behovsmotiverad sjukvård.", som vi skriver i vår replik.
Repliken var viktig för mig och, tycker jag, folkpartiet där det inte ska råda någon tvekan om att vi företräder en linje som innebär en behovsstyrd hälso- och sjukvård. Det tillsammans med vård på lika villkor är grundbultar i svensk hälso- och sjukvård som måste värnas.
Frågan om ett friare vårdval är dock inte helt okomplicerad och har många bottnar som jag tycker är viktigt att vi fördjupar oss i. För närvarande uppfattas en ökad rörlighet bara som ett hot, medan jag tror att det finns många möjligheter både för patienterna och för våra sjukvårdsorganisationer i de olika länderna. Kan Sverige och svensk sjukvård bidra med all den kunskap vi har för att skapa en högre kvalitet på hela den europeiska sjukvården så är det inte bara en möjlighet, utan också en skyldighet gentemot våra grannar och vänner i den Europeiska Unionen.
Jag hoppas kunna återkomma i detta ämne framöver för att ytterligare problematisera i hur vi kan utveckla sjukvården också i ett europeiskt perspektiv.
Direkt från fullmäktige
Tisdagen den 19 februari är en av årets heldagar med regionfullmäktige i Vänersborg. 149 ledamöter är samlade för debatt och beslut i en mängd frågor. Dagens dagordning upptar 31 punkter, varav en innehåller 3 frågor och en annan 5 interpellationer. Det kommer att bli svårt att hinna ned till Göteborg och dagens träningsmatch mellan GAIS och Qviding klockan 18.30.
För min del är det ett ovanligt lugnt fullmäktigemöte. Eftersom hälso- och sjukvårdsfrågorna är en mycket stor del av regionens verksamhet handlar flera av ärendena om sjukvård och då blir min roll som ordförande i regionens häso- och sjukvårdsutskott ofta mycket aktiv. Ibland känner jag mig som någon "gubbe i lådan" som studsar upp i debatt efter debatt med andra motdebattörer. Det som allra oftast en schysst ton i debatten även om det sker ett eller annat övertramp ibland. Jag är nog inte oskyldig själv alla gånger.
Dagens huvudpunkter handlar främst om andra frågor som bolagspolicy, resepolicy, tillväxtprogram, maritim strategi, plan för funktionshinderfrågor och besvarande av 10 motioner varav flera handlar om annat än sjukvård.
Jag fick en fråga om HPV-vaccin från vänsterpartiets Anette Ternstedt. Jag har tidigare skrivit om den frågan i min blogg och kan väl notera att det är lite förvånande att det just är vänsterpartiet som är regionens främsta megafon för att förstärka buskapet från läkemedelsindustrin.
Jag har före lunchen också hunnit med att besvara en interpellation om införande av pnemokockvaccin för barn i Västra Götalandsregionen. Jag har tidigare skrivit om detta också i bloggen och kan meddela att regionen avser att införa generell penumokockvaccination av barn i linje med Socialstyrelsens kommande föreskrifter.
Försökte hålla mig borta från en diskussion om väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i NU-sjukvården då många andra deltog i debatten, men kunde till slut - när debatten kom att handla om hela BUP-verksamheten, såväl slutenvården som öppenvården och lite till - inte längre tiga. Debatten utvecklades till en klagan om att resurserna för BUP i NU-sjukvården är särskilt dåliga i regionen. Jag var tvungen att påminna församlingen om att det faktiskt finns ett väldigt bra underlag om basala fakta om den psykiatriska vården i regionen 2006 som hälso- och sjukvårdsavdelningens analysenhet har tagit fram.
I dessa fakta framgår med stor tydlighet att insatserna inom BUP i NU-sjukvårdsområdet är betydligt större än i någon annan regiondel av Västra Götaland. Det är lite förvånande att inte ledande politiker som håller hög profil i debatten om psykiatrins utveckling inte har bättre basala faktakunskaper om läget i barn- och ungdomspsykiatrin.
För min del är det ett ovanligt lugnt fullmäktigemöte. Eftersom hälso- och sjukvårdsfrågorna är en mycket stor del av regionens verksamhet handlar flera av ärendena om sjukvård och då blir min roll som ordförande i regionens häso- och sjukvårdsutskott ofta mycket aktiv. Ibland känner jag mig som någon "gubbe i lådan" som studsar upp i debatt efter debatt med andra motdebattörer. Det som allra oftast en schysst ton i debatten även om det sker ett eller annat övertramp ibland. Jag är nog inte oskyldig själv alla gånger.
Dagens huvudpunkter handlar främst om andra frågor som bolagspolicy, resepolicy, tillväxtprogram, maritim strategi, plan för funktionshinderfrågor och besvarande av 10 motioner varav flera handlar om annat än sjukvård.
Jag fick en fråga om HPV-vaccin från vänsterpartiets Anette Ternstedt. Jag har tidigare skrivit om den frågan i min blogg och kan väl notera att det är lite förvånande att det just är vänsterpartiet som är regionens främsta megafon för att förstärka buskapet från läkemedelsindustrin.
Jag har före lunchen också hunnit med att besvara en interpellation om införande av pnemokockvaccin för barn i Västra Götalandsregionen. Jag har tidigare skrivit om detta också i bloggen och kan meddela att regionen avser att införa generell penumokockvaccination av barn i linje med Socialstyrelsens kommande föreskrifter.
Försökte hålla mig borta från en diskussion om väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i NU-sjukvården då många andra deltog i debatten, men kunde till slut - när debatten kom att handla om hela BUP-verksamheten, såväl slutenvården som öppenvården och lite till - inte längre tiga. Debatten utvecklades till en klagan om att resurserna för BUP i NU-sjukvården är särskilt dåliga i regionen. Jag var tvungen att påminna församlingen om att det faktiskt finns ett väldigt bra underlag om basala fakta om den psykiatriska vården i regionen 2006 som hälso- och sjukvårdsavdelningens analysenhet har tagit fram.
I dessa fakta framgår med stor tydlighet att insatserna inom BUP i NU-sjukvårdsområdet är betydligt större än i någon annan regiondel av Västra Götaland. Det är lite förvånande att inte ledande politiker som håller hög profil i debatten om psykiatrins utveckling inte har bättre basala faktakunskaper om läget i barn- och ungdomspsykiatrin.
Kvalitet i upphandling
I Dagens Medicin har Bo Nyström, tidigare klinikchef vid ryggkliniken i Strängnäs, skrivit om kvalitet i upphandlingar och givit Västra Götalandsregionen en skopa ovett över hur kvalitetskriterierna används i upphandlingar, med en värdering av anbuden till 98% av priset och till 2% av kvalitet i samband med en upphandling av just ryggkirurgi.
Bo Nyström ställer den retoriska frågan om invånarna i Västra Götalandsregionen vet hur vården upphandlas?
Den retoriska motfrågan borde vara om Bo Nyström har tagit del av förfrågningsunderlaget, och om han har det, har han inte förstått eller valt att inte förstå förfrågningsunderlaget?
Jag har själv inte varit delaktig i framtagandet av detta förfrågningsunderlag utan anser mig kunna diskutera frågan rent principiellt.
I alla förfrågningsunderlag finns skall-krav som ska uppfyllas för att anbudsgivaren ska kunna bli aktuell som leverantör av den efterfrågade tjänsten. I dessa skall-krav ingår ett stort antal kvalitetsaspekter som kan sägas vara grundläggande för att vi som finansiär ska kunna tänka oss att finansiera verksamheten.
Dessutom skall det i förfrågningsunderlaget klargöras hur de inkomna anbuden kommer att värderas. Att i det fallet ange att anbuden till 98% bedöms utifrån pris och till 2% bedöms utifrån kvalitet innebär att en anbudsgivare för det första måste uppfylla de grundläggande kvalitetskraven som ställs i skall-kraven, men att de om de lovar än högre kvalitet i sitt anbud kan tillgodoräkna sig det om deras anbud i ett prisperspektiv är något högre än en konkurrents. Förenklat skulle man kunna säga att vi accepterar 2% högre pris om vi ges en kvalitet som går utöver det som föreskrivs i skall-kraven.
Hälso- och sjukvårdens strävan efter högre kvalitet är oerhört viktig, inte bara i upphandlingslägen utan också vid drift av den egna offentliga verksamheten. I regionen har vi fastslagit att 3% av ersättningarna till utförarorganisationerna på några års sikt skall utgöras av målrelaterade kvalitetsindikatorer. 3% låter kanske inte så mycket, men det handlar i vårt fall om nästan 1 miljard kronor i ersättningar som är beroende av att verksamheterna når uppsatta kvalitetskrav. Det är ett viktigt steg för att ytterligare höja kvaliteten i vår hälso- och sjukvård.
Bo Nyström ställer den retoriska frågan om invånarna i Västra Götalandsregionen vet hur vården upphandlas?
Den retoriska motfrågan borde vara om Bo Nyström har tagit del av förfrågningsunderlaget, och om han har det, har han inte förstått eller valt att inte förstå förfrågningsunderlaget?
Jag har själv inte varit delaktig i framtagandet av detta förfrågningsunderlag utan anser mig kunna diskutera frågan rent principiellt.
I alla förfrågningsunderlag finns skall-krav som ska uppfyllas för att anbudsgivaren ska kunna bli aktuell som leverantör av den efterfrågade tjänsten. I dessa skall-krav ingår ett stort antal kvalitetsaspekter som kan sägas vara grundläggande för att vi som finansiär ska kunna tänka oss att finansiera verksamheten.
Dessutom skall det i förfrågningsunderlaget klargöras hur de inkomna anbuden kommer att värderas. Att i det fallet ange att anbuden till 98% bedöms utifrån pris och till 2% bedöms utifrån kvalitet innebär att en anbudsgivare för det första måste uppfylla de grundläggande kvalitetskraven som ställs i skall-kraven, men att de om de lovar än högre kvalitet i sitt anbud kan tillgodoräkna sig det om deras anbud i ett prisperspektiv är något högre än en konkurrents. Förenklat skulle man kunna säga att vi accepterar 2% högre pris om vi ges en kvalitet som går utöver det som föreskrivs i skall-kraven.
Hälso- och sjukvårdens strävan efter högre kvalitet är oerhört viktig, inte bara i upphandlingslägen utan också vid drift av den egna offentliga verksamheten. I regionen har vi fastslagit att 3% av ersättningarna till utförarorganisationerna på några års sikt skall utgöras av målrelaterade kvalitetsindikatorer. 3% låter kanske inte så mycket, men det handlar i vårt fall om nästan 1 miljard kronor i ersättningar som är beroende av att verksamheterna når uppsatta kvalitetskrav. Det är ett viktigt steg för att ytterligare höja kvaliteten i vår hälso- och sjukvård.
GP:s vilseledande information
Göteborgs-Posten har på söndagen återigen en ledare som kritiserar politiken i Västra Götalandsregionen. Inte så mycket att hetsa upp sig över egentligen då man börjat bli van av att få kritik från det hållet, men det är samtidigt lite märkligt att samma tidnings ledarsida i flera år tyckt att det görs för lite satsningar på vården samtidigt som skatteuttaget i regionen är för stort. Jag kan bara konstatera att det är lätt att bedriva politik på en ledarredaktion när man varken behöver ta något ekonomiskt ansvar eller helhetsansvar för sina åsikter.
I söndagens ledare refereras till onsdagens beslut i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) om att erbjuda NUPP-undersökningar till vissa grupper av gravida kvinnor som ett "tvärstopp". Att utöka servicen och verksamheten med att erbjuda fosterdiagnostik med ett kombinerat test (eller KUB-test) när NUPP-testet är en del är för GP ett "tvärstopp".
När vi genomför denna reform önskade HSU att vi gör det på ett bra sätt. Det kräver utbildning av personal, viss investering i utrustning, utformande av bra informationsmaterial med mera. Vi konstaterade att vi inte kan gå från nuvarande läge till att erbjuda alla ca 20 000 gravida mödrar i regionen KUB-test på en gång, utan att vi skulle riskera allvarliga kvalitetsbrister.
I det läget beslutade vi oss för att börja med en målgrupp som rymmer kvinnor över 35 år, de som bär på anlag för svåra ärftliga sjukdomar och de som känner stark oro för att föda ett barn med t ex en kromosomavvikelse.
Det är detta som GP kallar ett "tvärstopp" till skillnad från, som GP skriver, "Det finns landsting som värnar om kvinnor och deras ofödda barn. Stockholm till exempel. Där skall alla gravida erbjudas KUB-test, fosterdiagnostik för att undersöka risken för att fostret har någon typ av allvarlig skada."
I söndagens ledare refereras till onsdagens beslut i hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) om att erbjuda NUPP-undersökningar till vissa grupper av gravida kvinnor som ett "tvärstopp". Att utöka servicen och verksamheten med att erbjuda fosterdiagnostik med ett kombinerat test (eller KUB-test) när NUPP-testet är en del är för GP ett "tvärstopp".
När vi genomför denna reform önskade HSU att vi gör det på ett bra sätt. Det kräver utbildning av personal, viss investering i utrustning, utformande av bra informationsmaterial med mera. Vi konstaterade att vi inte kan gå från nuvarande läge till att erbjuda alla ca 20 000 gravida mödrar i regionen KUB-test på en gång, utan att vi skulle riskera allvarliga kvalitetsbrister.
I det läget beslutade vi oss för att börja med en målgrupp som rymmer kvinnor över 35 år, de som bär på anlag för svåra ärftliga sjukdomar och de som känner stark oro för att föda ett barn med t ex en kromosomavvikelse.
Det är detta som GP kallar ett "tvärstopp" till skillnad från, som GP skriver, "Det finns landsting som värnar om kvinnor och deras ofödda barn. Stockholm till exempel. Där skall alla gravida erbjudas KUB-test, fosterdiagnostik för att undersöka risken för att fostret har någon typ av allvarlig skada."
Vilken information får då stockholmarna som går in på landstinget vårdguide? Jo, där framgår följande: "Nupp-undersökningen erbjuds till kvinnor över 35 år, om du själv, syskon eller nära släkting har kromosomavvikelse och känner osäkerhet inför fostervattenprov."
Det tycks som att besluten om målgruppen för NUPP-test i Stockholm och Västra Götaland är rätt så likalydande men det var väl för jobbigt att kolla upp för en ledarjournalist när man kan gå på hörsägen istället.
Vill bara tillägga att av HSU i samma ärende i onsdags också hanterade frågan om organscreening, som GP också kritiserar i sin ledare. Jag noterar att GP inte heller i den frågan har tagit del av HSU:s beslut utan fortsätter att slåss mot något de tror är regionens uppfattning.
Läkemedelsreklam
Dagens hetaste debattämne i sjukvården har handlat om EU-kommisionens förslag om att mjuka upp reglerna för information/reklam för receptbelagda läkemedel. Frågan handlar om läkemedelsbolagen ska få informera om receptbelagda läkemedel i radio, tv och tidningar. Summan av dagens debatt är att förespråkarna för en mer tillåtande hållning finns hos företrädare för patientföreningarna, medan de mer tveksamma rösterna finns i läkarprofessionen, men också hos Läkemedelsindustriföreningen, LIF.
Jag ställer mig på professionens och LIF:s sida i denna diskussion. I Sveriges Radios P1 fördes i morse en diskussion med Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm och Hjärt- och lungsjukas riksförbunds generalsekreterare Ronny Weylandt som jag tycker blev klargörande.
Är det farligt med mer välinformerade patienter? Självklart inte. Att patienter söker information för att bli kunnigare i en diskussion med sin läkare är mycket positivt, men vilka blir effekterna om patienterna utan att själva söka efter det matas med information/reklam för vad som kan lindra eller bota olika besvär?
Trycket från oinformerade patienter som tror sig vara informerade efter att ha tagit del av snabbinformation i radio, tv eller tidningsannonser kommer att öka på det som de kan uppfatta som lösningen på deras problem. Kraven från patienterna på att få det ena eller andra läkemedlet kommer att öka och det kommer inte att bli helt enkelt för läkarna att hålla emot.
En uppluckring av reglerna för information/reklam av receptbelagda läkemedel kommer med all sannolikhet att leda till en ökad marknadsaktivitet. Det har vi inte minst kunnat se det senaste året då reklamen för HPV-vaccinet Gardasil har varit massiv i media. Även Gardasil är receptbelagt, men då det är ett vaccin och inte ett läkemedel har det varit möjligt att göra reklam. Den kampanjen lockar inte till mer av läkemedelsreklam i Sverige.
Dessutom kan man ställa sig frågan vad som händer med priserna på de läkemedel som också måste bära en mer omfattande marknadsföringsbudget.
Säg NEJ till mer av läkemedelsreklam och produktplacerad läkemedelsinformation i svenska media.
Jag ställer mig på professionens och LIF:s sida i denna diskussion. I Sveriges Radios P1 fördes i morse en diskussion med Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm och Hjärt- och lungsjukas riksförbunds generalsekreterare Ronny Weylandt som jag tycker blev klargörande.
Är det farligt med mer välinformerade patienter? Självklart inte. Att patienter söker information för att bli kunnigare i en diskussion med sin läkare är mycket positivt, men vilka blir effekterna om patienterna utan att själva söka efter det matas med information/reklam för vad som kan lindra eller bota olika besvär?
Trycket från oinformerade patienter som tror sig vara informerade efter att ha tagit del av snabbinformation i radio, tv eller tidningsannonser kommer att öka på det som de kan uppfatta som lösningen på deras problem. Kraven från patienterna på att få det ena eller andra läkemedlet kommer att öka och det kommer inte att bli helt enkelt för läkarna att hålla emot.
En uppluckring av reglerna för information/reklam av receptbelagda läkemedel kommer med all sannolikhet att leda till en ökad marknadsaktivitet. Det har vi inte minst kunnat se det senaste året då reklamen för HPV-vaccinet Gardasil har varit massiv i media. Även Gardasil är receptbelagt, men då det är ett vaccin och inte ett läkemedel har det varit möjligt att göra reklam. Den kampanjen lockar inte till mer av läkemedelsreklam i Sverige.
Dessutom kan man ställa sig frågan vad som händer med priserna på de läkemedel som också måste bära en mer omfattande marknadsföringsbudget.
Säg NEJ till mer av läkemedelsreklam och produktplacerad läkemedelsinformation i svenska media.
53 527 patienter saknas
I veckans nummer av Dagens Medicin finns en mycket intressant artikel om de patienter som uteblir från planerade besök eller behandlingar. I artikeln framgår att det vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset registrerades 53 527 uteblivna besök eller behandlingar där patienten inte dök upp. FEMTIOTRE TUSEN FEMHUNDRATJUGOSJU patienter som inte dök upp till planerade besök och behandlingar.
Jag blev lindrigt sagt chockad när jag läste siffran. Det händer med andra ord i snitt 147 gånger per dag alla årets dagar att personal står redo att ta emot en patient som inte dyker upp som avtalat.
Vad innebär detta? Självklart kan patienter både glömma (inte minst äldre patienter) eller få andra former av legitima hinder för att komma som uppgjort, men 147 gånger per dag? 53 527 gånger per år?
Är SU:s siffror representativa för hela regionen innebär det ca 100 000 inställda besök vid regionens sjukhus. Hur många är det vid vårdcentralerna och i folktandvården? Det främsta problemet är ju att det inte går att ringa in en ny patient då det är först vid tidpunkten för besöket som man får veta att det inte kommer någon patient.
Det pratas ofta och mycket om sjukvårdens oförmåga att ge sjukvård i rimlig tid. Vid årsskiftet hade 11 000 personer väntat mer än vårdgarantins 3 månader på ett första besök till specialistläkare vid något av våra sjukhus.
Sjukvården har inte klarat av att leverera vård till 11 000 personer och det är klandervärt. Patienterna har inte klarat av att dyka upp vid kanske 100 000 tillfällen under året. Ett förenklat räkneexempel visar att om var tionde patient hade ställt in sitt besök i rimlig tid hade vi kunnat erbjuda alla vård inom vårdgarantins gränser.
Sjukvården har absolut ett ansvar, men vilket har patienterna?
Jag blev lindrigt sagt chockad när jag läste siffran. Det händer med andra ord i snitt 147 gånger per dag alla årets dagar att personal står redo att ta emot en patient som inte dyker upp som avtalat.
Vad innebär detta? Självklart kan patienter både glömma (inte minst äldre patienter) eller få andra former av legitima hinder för att komma som uppgjort, men 147 gånger per dag? 53 527 gånger per år?
Är SU:s siffror representativa för hela regionen innebär det ca 100 000 inställda besök vid regionens sjukhus. Hur många är det vid vårdcentralerna och i folktandvården? Det främsta problemet är ju att det inte går att ringa in en ny patient då det är först vid tidpunkten för besöket som man får veta att det inte kommer någon patient.
Det pratas ofta och mycket om sjukvårdens oförmåga att ge sjukvård i rimlig tid. Vid årsskiftet hade 11 000 personer väntat mer än vårdgarantins 3 månader på ett första besök till specialistläkare vid något av våra sjukhus.
Sjukvården har inte klarat av att leverera vård till 11 000 personer och det är klandervärt. Patienterna har inte klarat av att dyka upp vid kanske 100 000 tillfällen under året. Ett förenklat räkneexempel visar att om var tionde patient hade ställt in sitt besök i rimlig tid hade vi kunnat erbjuda alla vård inom vårdgarantins gränser.
Sjukvården har absolut ett ansvar, men vilket har patienterna?
Regional utveckling av psykiatrin
Har i dag haft en fullspäckad dag med sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet (HSU) från morgon till sen eftermiddag och efterföljande presskonferens och telefonsamtal med enskilda journalister och alla andra som försökt nå mig under dagen.
Dagens "stora" ärende på HSU var frågan fosterdiagnostik och preimplatatorisk genetisk diagnostik (PGD), men om detta bloggade jag efter ett kunskapsseminarium vi hade för några veckor sedan.
Jag vill istället lyfta fram ett ärende som vid dagens möte var ett informationsärende och som blir ett beslutsärende om några veckor. Det handlar om regionövergripande insatser för att uppfylla den regionala utvecklingssplan för psykiatrin.
För tre år sedan antog regionfullmäktige i Västra Götalandsregionen en regional utvecklingsplan för psykiatrin och regionen nämnder och styrelser har fått uppdraget och tagit initiativ till att förstärka psykiatrin i syfte att nå flera av målen i utvecklingsplanen.
Efter något år med den regionala utvecklingsplanen identifierade vi dock att det fanns problem kring några små patientgrupper som krävde mer av en regional planering för att se till att få en utveckling i linje med utvecklingsplanen och HSU tog så initiativ till att belysa vilka dessa frågor är och vad vi kan göra för att möta behoven.
Jag är därför väldigt glad för att vi om ett par veckor får chansen att satsa resurser för att förstärka vården på följande områden:
- Regionalt utrednings- och bedömningsteam för transsexualism (placerat i Alingsås)
- Försträkt öppenvård för utvecklingsstörda med psykisk sjukdom (centrum i Mölndal)
- Utökning av metadonbehandling i regionen (reionalt ansvar för beroendekliniken vid SU/Östra)
- Regionalt kompetenscentrum inom psykiatrin (frågan återkommer senare under våren)
- Riktlinjer för ätstörningsvården som sker utanför Västra Götaland (förstärkt kvalitetssäkring)
Knapp vårdekonomi?
I slutet av förra veckan dök det upp rapporter från bland annat landstingen i Gävleborg och Västmanland om besparingsplaner för att anpassa verksamhetens kostnader till intäkterna. Inom de närmaste veckorna kommer landets landstings ekonomiska resultat för 2007 att framläggas. Det kommer med all sannolikhet att rapporteras sämre ekonomiska resultat för 2007 jämfört med 2006 trots fortsatt goda skatteintäkter.
Är de goda tiderna över? Nej, men de extremt goda tiderna är över. Oron i världsekonomin risker just nu att bli en självuppfyllande profetia och vi kommer troligen att se en avmattning (om inte värre) i ekonomin.
Jag har i dag suttit i möte med majoriteten för en första diskussion om budget för 2009. Det har ännu inte handlat om pengar och siffror, utan mer om inriktning, mål och omvärldsanalys. Jag är dock tacksam för att Västra Götalandsregionen för 2007 kommer att kunna visa ett ekonomiskt överskott kring en miljard kronor. Det skapar en grund för viss arbetsro och möjligheter till vårdutveckling istället för besparingsplaner i regionen, men det finns orosmoln även på vår himmel.
Ett flertal landsting håller redan på med anpassningsåtgärder kopplat till innevarande års ekonomi, många andra kommer att tvingas till anpassningsåtgärder i sitt budgetarbete för 2009. Som alltid i dessa situationer så ökar kostnadsutvecklingen i en högkonjunktur. Problemet är att kostnadsutvecklingen inte avtar lika snabbt som skatteintäkterna i ett läge där vi går mot sämre tider. Det är detta som ställer till med bekymmer för ett flertal sjukvårdshuvudmän, men jag räknar med att den anpassningen skall vara lättare att klara i Västra Götalandsregionen.
Vi går mot en spännande framtid, men också lite oroligare.
Vårdens förtroendekapital
Göteborgs-Posten publicerar idag en artikel med rubriken "Gräddfil förbi vårdkön". Artikeln handlar om en kvinna som rapporterar att hennes son två gånger kommit fått vård snabbare än vad som tidigare meddelats genom att gå "omvägen" via privata vårdgivare som i det ena fallet har remitterat till sig själv som anställd vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU), och i det andra fallet via den privata läkarens kontakter in på SU:s klinik.
Jag tillhör den ganska stora skaran invånare, skattebetalare och politiker som både tycker det är bra med privata alternativ i hälso- och sjukvården och tycker att hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf om "vård på lika villkor" är viktig i sjukvården.
För mig är den historia som berättas i GP oroande. Förutom att den visar på att det finns andra vägar snabbare fram i systemet än den rent medicinska behovbedömningen vilket är oetiskt, så rubbar det för det andra förtroendet hos allmänheten i stort för sjukvårdens förmåga att klara av att leverera den sjukvård som invånarna behöver.
Är artikeln sanningsenlig? Jag tror tyvärr det. Vi har haft andra liknande händelser tidigare som har kommit till vår kännedom, så jag betvivlar inte att det fortfarande kan förekomma, även om reglerna för bisyssla som anställd i region är skärpta.
Framför allt är det ledsamt för oss som tycker det är viktigt med en mångfald i hälso- och sjukvården att (förhoppningsvis) några få privata vårdgivare drar hela den privata vårdsektorn i smutsen. Motståndarna till en ökad mångfald i vården får vatten på sin kvarn vilket är olyckligt.
Vårdens förtroendekapital har naggats i kanten och det är ledsamt i en tid då mycket av vårdutvecklingen i Västra Götalandsregionen är mycket positiv. Denna, eller dessa, händelser gör att sjukvården återigen måste bygga förtroende gentemot invånare, patienter och skattebetalare.
Jag tillhör den ganska stora skaran invånare, skattebetalare och politiker som både tycker det är bra med privata alternativ i hälso- och sjukvården och tycker att hälso- och sjukvårdslagens andra paragraf om "vård på lika villkor" är viktig i sjukvården.
För mig är den historia som berättas i GP oroande. Förutom att den visar på att det finns andra vägar snabbare fram i systemet än den rent medicinska behovbedömningen vilket är oetiskt, så rubbar det för det andra förtroendet hos allmänheten i stort för sjukvårdens förmåga att klara av att leverera den sjukvård som invånarna behöver.
Är artikeln sanningsenlig? Jag tror tyvärr det. Vi har haft andra liknande händelser tidigare som har kommit till vår kännedom, så jag betvivlar inte att det fortfarande kan förekomma, även om reglerna för bisyssla som anställd i region är skärpta.
Framför allt är det ledsamt för oss som tycker det är viktigt med en mångfald i hälso- och sjukvården att (förhoppningsvis) några få privata vårdgivare drar hela den privata vårdsektorn i smutsen. Motståndarna till en ökad mångfald i vården får vatten på sin kvarn vilket är olyckligt.
Vårdens förtroendekapital har naggats i kanten och det är ledsamt i en tid då mycket av vårdutvecklingen i Västra Götalandsregionen är mycket positiv. Denna, eller dessa, händelser gör att sjukvården återigen måste bygga förtroende gentemot invånare, patienter och skattebetalare.
Patientsäkerhet
Jag har ägnat dagen åt en av de viktigaste och trevligaste mötesplatserna som jag har förmånen att få närvara på som ordförande i regionens hälso- och sjukvårdsutskott. Fem gånger om året inbjuds till ordförandekonferens för de medicinska sektorsråden. Regionen har allt sedan starten inrättat 25 medicinska sektorsråd för de olika medicinska specialiteterna. Sektorsråden har en oerhört viktig funktion som normgivare och rådgivare inom de olika medicinska specialiteterna.
Dagens ordförandekonferens hade patientsäkerhet som tema och det blev en lärorik dag. Patientsäkerhetsfrågorna är en av de verkliga utmaningarna i vår hälso- och sjukvård. Inte för att jag tror att patientsäkerheten i Sverige är så särdeles dålig varken i ett internationellt perspektiv, men det finns definitivt ett förbättringspotential genom att höja kvaliteten och patientsäkerheten.
Det som trots allt är lite skrämmande är att var tionde patient som ligger inne på sjukhus drabbas av någon form av vårdrelaterad infektion. Kostnaderna för dessa vårdrelaterade infektioner beräknas till nästan 4 miljarder kronor i svensk hälso- och sjukvård. För oss i Västra Götalandsregionen motsvarar det ca 650 miljoner kronor. Det är onekligen en spännande och utmanande potential för verksamheterna.
En gemensam strategi för att öka patientsäkerheten har lanserats av Sveriges kommuner och landsting. Det är ett bra initiativ även om det kan finnas frågetecken för hur arbetet ska kunna följas och utvärderas på ett riktigt bra sätt. Det viktiga är dock att det tas initiativ och att sjukhusens (och primärvårdens) linjeorganisationer bedriver ett målmedvetet arbete för att minska de vårdrelaterade infektionerna. Egentligen handlar mycket av patientsäkerhetsarbetet om att systematiskt jobba utifrån den kunskap vi har och att tillämpa den konsekvent, och att dessutom systematiskt lära av de avvikelser som kommer att ske för att ytterligare förbättra sitt eget arbete.
Görs det så kommer resultaten att synas både för de enskilda patienterna och för vårdgivarens ekonomi.
Dagens ordförandekonferens hade patientsäkerhet som tema och det blev en lärorik dag. Patientsäkerhetsfrågorna är en av de verkliga utmaningarna i vår hälso- och sjukvård. Inte för att jag tror att patientsäkerheten i Sverige är så särdeles dålig varken i ett internationellt perspektiv, men det finns definitivt ett förbättringspotential genom att höja kvaliteten och patientsäkerheten.
Det som trots allt är lite skrämmande är att var tionde patient som ligger inne på sjukhus drabbas av någon form av vårdrelaterad infektion. Kostnaderna för dessa vårdrelaterade infektioner beräknas till nästan 4 miljarder kronor i svensk hälso- och sjukvård. För oss i Västra Götalandsregionen motsvarar det ca 650 miljoner kronor. Det är onekligen en spännande och utmanande potential för verksamheterna.
En gemensam strategi för att öka patientsäkerheten har lanserats av Sveriges kommuner och landsting. Det är ett bra initiativ även om det kan finnas frågetecken för hur arbetet ska kunna följas och utvärderas på ett riktigt bra sätt. Det viktiga är dock att det tas initiativ och att sjukhusens (och primärvårdens) linjeorganisationer bedriver ett målmedvetet arbete för att minska de vårdrelaterade infektionerna. Egentligen handlar mycket av patientsäkerhetsarbetet om att systematiskt jobba utifrån den kunskap vi har och att tillämpa den konsekvent, och att dessutom systematiskt lära av de avvikelser som kommer att ske för att ytterligare förbättra sitt eget arbete.
Görs det så kommer resultaten att synas både för de enskilda patienterna och för vårdgivarens ekonomi.
Vårdgarantins effekter
I dag har Socialstyrelsen skickat ut ett pressmeddelande med rubriken "Vårdgarantins effekt på väntetider begränsad". Pressmeddelandet kommer sig av en uppföljnings- och utvärderingsrapport på nästan 100 sidor med titeln "Uppföljning av den nationella vårdgarantin".
Medan jag har suttit i uppföljningsmöten med primärvårdsstyrelser och sjukhusstyrelser under dagen har min telefon ringt och det var ett flertal meddelanden från journalister med anledning av rapporten. Jag har först nu sent på eftermiddagen hunnit ta del av rapporten som hastigast.
Flera av frågorna från journalisterna har har handlat om ifall vårdgarantin har varit ett misslyckande eller inte. Frågeställningen är ju inte så märklig mot bakgrund av Socialstyrelsens braskande pressmeddelanderubrik.
Jag måste dock säga att jag är stolt över vad vi har lyckats utföra i Västra Götalandsregionen under de drygt två år som gått sedan ni införde den nationella vårdgarantin, men också frustrerad över att det har tagit längre tid än förväntat att nå hela vägen fram.
I Västra Götalandsregionen har antalet personer som väntat längre än vårdgarantitiderna till ett besök hos en specialist mer än halverats under perioden oktober 2005 - december 2007. Från ca 22 500 till drygt 11 000 personer.
Antalet personer som väntat för länge på en operation eller behandling har under samma period minskat med 2/3. Från knappt 12 000 personer till knappt 4 000 personer.
Det är således fortfarande ca 15 000 personer som fått vänta längre än vårdgarantins 90 dagar till besök hos annan specialist än allmänläkare eller på en efterföljande operation eller behandling. Det är 15 000 för många och vi har fullt fokus i regionen på att också åtgärda dessa brister. Jag vågar inte längre uttala mig om en tidsgräns för när vi fullt ut ska klara av att leva upp till vårdgarantin, men jag är övertygad om att situationen kommer att förbättras avsevärd under våren.
Medan jag har suttit i uppföljningsmöten med primärvårdsstyrelser och sjukhusstyrelser under dagen har min telefon ringt och det var ett flertal meddelanden från journalister med anledning av rapporten. Jag har först nu sent på eftermiddagen hunnit ta del av rapporten som hastigast.
Flera av frågorna från journalisterna har har handlat om ifall vårdgarantin har varit ett misslyckande eller inte. Frågeställningen är ju inte så märklig mot bakgrund av Socialstyrelsens braskande pressmeddelanderubrik.
Jag måste dock säga att jag är stolt över vad vi har lyckats utföra i Västra Götalandsregionen under de drygt två år som gått sedan ni införde den nationella vårdgarantin, men också frustrerad över att det har tagit längre tid än förväntat att nå hela vägen fram.
I Västra Götalandsregionen har antalet personer som väntat längre än vårdgarantitiderna till ett besök hos en specialist mer än halverats under perioden oktober 2005 - december 2007. Från ca 22 500 till drygt 11 000 personer.
Antalet personer som väntat för länge på en operation eller behandling har under samma period minskat med 2/3. Från knappt 12 000 personer till knappt 4 000 personer.
Det är således fortfarande ca 15 000 personer som fått vänta längre än vårdgarantins 90 dagar till besök hos annan specialist än allmänläkare eller på en efterföljande operation eller behandling. Det är 15 000 för många och vi har fullt fokus i regionen på att också åtgärda dessa brister. Jag vågar inte längre uttala mig om en tidsgräns för när vi fullt ut ska klara av att leva upp till vårdgarantin, men jag är övertygad om att situationen kommer att förbättras avsevärd under våren.
Ökning av HIV-fallen
Gårdagens inlägg på bloggen blev aldrig publicerat. Så jag försöker igen.
Smittskyddsinstitutet rapporterade i dag om att preliminära siffror visar på en ökning av antalet HIV-smittade i Sverige under förra året ökade med mer än 20% och översteg totalt 500 personer. Det är främst smitta inom landet som står för ökningen och i grupperna intravenösa missbrukare och män som har sex med män.
De preliminära siffrorna visar att ökningen av antalet HIV-smittade främst skett i Stockholm och i Skåneregionen, medan vi i Västra Götalandsregionen tycks ha klarat oss undan den kraftiga ökningen. Tyvärr måste jag nog tro att det snarare beror på tur än skicklighet.
Hörde tidigare i dag också RFSL:s ordförande Sören Juvas på radion tala om behovet av att återigen öka informationen om förekomsten av och riskerna med HIV. Jag delar till fullo hans uppfattning i den frågan. Att vi nu kan se den utveckling som vi ser är väl ironiskt nog (återigen) resultatet av medicinska framsteg. Effektiva bromsmediciner har utvecklats vilket gör att de flesta i Sverige kan fortsätta leva ett hyfsat gott liv med sin sjukdom. Den dödsdom som HIV innebar för 20 år sedan är inte längre en verklighet. Detta har i sin tur lett fram till att allt fler skjuter undan faran för HIV och riskerar att utsätta sig själva och sin omgivning för onödiga risker.
Vi i regioner och landsting har ett absolut ansvar, men jag tycker att det är viktigt att vi tillsammans med centrala myndigheter som Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och frivilligorganisationer som RFSL, RFSU, Poithiva gruppen med flera, återigen tar initiativ till ökade satsningar om riskerna med HIV och även andra sexuellt överförbara infektioner.
Sedan tidigare vet vi om att det finns en alarmerande utveckling av till exempel spridningen av klamydia.
Till sist kan man, trots allt, inte låta bli att notera vilken lycka vi har som "bara" har att hantera 500 nya fall av HIV-smittade personer i vårt land när man ser den stora epidemin i södra Afrika. Omvärldens insatser på det området förtjänar inget annat än skarp kritik, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.
Smittskyddsinstitutet rapporterade i dag om att preliminära siffror visar på en ökning av antalet HIV-smittade i Sverige under förra året ökade med mer än 20% och översteg totalt 500 personer. Det är främst smitta inom landet som står för ökningen och i grupperna intravenösa missbrukare och män som har sex med män.
De preliminära siffrorna visar att ökningen av antalet HIV-smittade främst skett i Stockholm och i Skåneregionen, medan vi i Västra Götalandsregionen tycks ha klarat oss undan den kraftiga ökningen. Tyvärr måste jag nog tro att det snarare beror på tur än skicklighet.
Hörde tidigare i dag också RFSL:s ordförande Sören Juvas på radion tala om behovet av att återigen öka informationen om förekomsten av och riskerna med HIV. Jag delar till fullo hans uppfattning i den frågan. Att vi nu kan se den utveckling som vi ser är väl ironiskt nog (återigen) resultatet av medicinska framsteg. Effektiva bromsmediciner har utvecklats vilket gör att de flesta i Sverige kan fortsätta leva ett hyfsat gott liv med sin sjukdom. Den dödsdom som HIV innebar för 20 år sedan är inte längre en verklighet. Detta har i sin tur lett fram till att allt fler skjuter undan faran för HIV och riskerar att utsätta sig själva och sin omgivning för onödiga risker.
Vi i regioner och landsting har ett absolut ansvar, men jag tycker att det är viktigt att vi tillsammans med centrala myndigheter som Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och frivilligorganisationer som RFSL, RFSU, Poithiva gruppen med flera, återigen tar initiativ till ökade satsningar om riskerna med HIV och även andra sexuellt överförbara infektioner.
Sedan tidigare vet vi om att det finns en alarmerande utveckling av till exempel spridningen av klamydia.
Till sist kan man, trots allt, inte låta bli att notera vilken lycka vi har som "bara" har att hantera 500 nya fall av HIV-smittade personer i vårt land när man ser den stora epidemin i södra Afrika. Omvärldens insatser på det området förtjänar inget annat än skarp kritik, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.
Regionbildningar
Har i dag varit i Eskilstuna och träffat ett 60-tal folkpartister från Mälardalsregionen som haft en konferens om framtidens regionbildningar. Det är spännande att se vilka aktiviteter som nu sker runt om i landet i spåren av Ansvarskommitténs förslag om att Sverige bör organiseras i ett mindre antal regioner istället för dagens 21 landsting och regioner, med ansvar för såväl hälso- och sjukvård som för regionala utvecklingsfrågor.
Då jag har haft förmånen att ha fått vara med under de drygt nio år som Västra Götalandsregionen har funnits så har jag förhoppningsvis också en del kunskap och erfarenheter att förmedla om vår regionbildning. I det läget är det spännande och intressant att möta den kunskapstörst som finns runt om i landet. Tidigare i höstas fick jag chansen att tala inför hela Norrbotten landstingsfullmäktige och jag har också varit runt på en hel del andra partiarrangemang.
Är regioner bättre än landsting? Har sjukvården i Västsverige blivit bättre sedan vi bildade en region? Tja, det finns inte helt givna svar på de frågorna. Har sjukvården blivit bättre? JA definitivt, men det hade den blivit även med de tidigare landstingen i Västsverige. Är regioner bättre än landsting? JA, men inte givet ur ett sjukvårdsperspektiv. Skälet för att bilda regioner är i första hand för att möta utmaningarna kring de regionala utvecklingsfrågorna. Efter nio år med Västra Götalandsregionen måste jag dock säga att regionbildningen också har inneburit stora fördelar för hälso- och sjukvården, eller kanske ännu tydligare - vi är som region bättre rustade att möta framtidens utmaningar än vad vi hade varit som enskilda landsting.
Regeringens samordnare Jan-Åke Björklund deltog också på konferensen och rapporterade om vad som händer i regionprocessen runt om i landet. Det finns ett brett intresse från princip alla partier i alla delar av landet för att bilda regioner. Problemet är att regeringen är helt passiviserad och att statsministern är direkt motståndare. Att det är ett problem visar sig tydligt på Mälardalsmötet idag.
Kartbilden för Sveriges framtida regioner börja klarna. Norrlandslänen har formerat sig. Sydsverige är på god väg att bli klara över vad de vill. Västsverige är redan organiserat (och Halland förblir som det är) och Östra Götaland är på väg att ta form. Svealand eller Mälardalen återstår. Det innehåller länen Gävleborg, Dalarna, Uppsala, Värmland, Örebro, Västmanland, Södermanland och Stockholm.
Risken med en Mälardalsregion - Uppsala, Västmanland, Sörmland, Örebro och Stockholm - är att Gävleborg, Dalarna och Värmland blir någon form av restpost som inte har någon större samhörighet med varandra och inte heller är någon kulturgeografiskt naturlig enhet. Är det tillväxtfrågorna eller sjukvården som ska stå i centrum när regioner bildas? Ja frågorna blir många och när statsministern har placerat sig själv på läktaren riskerar vi att få 2-3 landsting/län som blir över och inte hör hemma någonstans. Det hade kunnat undvikas med en mer aktiv regering som framstått som ledare i processen.
Då jag har haft förmånen att ha fått vara med under de drygt nio år som Västra Götalandsregionen har funnits så har jag förhoppningsvis också en del kunskap och erfarenheter att förmedla om vår regionbildning. I det läget är det spännande och intressant att möta den kunskapstörst som finns runt om i landet. Tidigare i höstas fick jag chansen att tala inför hela Norrbotten landstingsfullmäktige och jag har också varit runt på en hel del andra partiarrangemang.
Är regioner bättre än landsting? Har sjukvården i Västsverige blivit bättre sedan vi bildade en region? Tja, det finns inte helt givna svar på de frågorna. Har sjukvården blivit bättre? JA definitivt, men det hade den blivit även med de tidigare landstingen i Västsverige. Är regioner bättre än landsting? JA, men inte givet ur ett sjukvårdsperspektiv. Skälet för att bilda regioner är i första hand för att möta utmaningarna kring de regionala utvecklingsfrågorna. Efter nio år med Västra Götalandsregionen måste jag dock säga att regionbildningen också har inneburit stora fördelar för hälso- och sjukvården, eller kanske ännu tydligare - vi är som region bättre rustade att möta framtidens utmaningar än vad vi hade varit som enskilda landsting.
Regeringens samordnare Jan-Åke Björklund deltog också på konferensen och rapporterade om vad som händer i regionprocessen runt om i landet. Det finns ett brett intresse från princip alla partier i alla delar av landet för att bilda regioner. Problemet är att regeringen är helt passiviserad och att statsministern är direkt motståndare. Att det är ett problem visar sig tydligt på Mälardalsmötet idag.
Kartbilden för Sveriges framtida regioner börja klarna. Norrlandslänen har formerat sig. Sydsverige är på god väg att bli klara över vad de vill. Västsverige är redan organiserat (och Halland förblir som det är) och Östra Götaland är på väg att ta form. Svealand eller Mälardalen återstår. Det innehåller länen Gävleborg, Dalarna, Uppsala, Värmland, Örebro, Västmanland, Södermanland och Stockholm.
Risken med en Mälardalsregion - Uppsala, Västmanland, Sörmland, Örebro och Stockholm - är att Gävleborg, Dalarna och Värmland blir någon form av restpost som inte har någon större samhörighet med varandra och inte heller är någon kulturgeografiskt naturlig enhet. Är det tillväxtfrågorna eller sjukvården som ska stå i centrum när regioner bildas? Ja frågorna blir många och när statsministern har placerat sig själv på läktaren riskerar vi att få 2-3 landsting/län som blir över och inte hör hemma någonstans. Det hade kunnat undvikas med en mer aktiv regering som framstått som ledare i processen.
Brist på personal?
Det går knappt en dag utan att jag hör signaler från verksamheten om att det råder brist på personal, att det inte går att rekrytera eller att det råder en underbemanning i hälso- och sjukvården.
Det är inte sällan som jag själv också får hänvisa till bristen på personal som orsak till varför ett visst sjukhus har svårt att helt och hållet uppfylla vårdgarantin inom en viss specialitet, eller att jag har haft förmånen att kunna meddela att det inte är pengar som saknar i första hand utan brist på kompetens att anställa för de pengar som finns.
Jag har inte hört någon specialitet tala om att det finns för många läkare inom just deras specialitet.
I dag publicerar också Socialstyrelsen på en rapport men en framtidsprognos över personalläget i vården där de konstaterar att efterfrågan är större än tillgången på läkare, tandläkare och barnmorskor, medan det råder en viss balans när det gäller sjuksköterskor.
I samma rapport visas på utvecklingen under de tio åren mellan 1995 - 2005. Antalet läkare ökade under perioden med 24 procent och antalet sjuksköterskor och barnmorskor ökade med 13 procent.
Vad är det som händer. Vi har aldrig haft så många välutbildade medarbetare i hälso- och sjukvården och samtidigt känns det som att bristen aldrig har varit större nu. Den viktigaste frågan som vi sjukvårdspolitiker har att ställa oss är kanske framför allt hur vi utnyttjar den kompetensen som finns i våra organisationer? Låter vi varje yrkesgrupp göra det som de är utbildade för och bäst på? Kan vi med en bättre arbetsorganisation nå en bra balans med den personal vi har, och samtidigt få en effektivare vård med högre kvalitet?
Jag tror det. Sen ska det också försöka göras, och det är mycket svårare.
Det är inte sällan som jag själv också får hänvisa till bristen på personal som orsak till varför ett visst sjukhus har svårt att helt och hållet uppfylla vårdgarantin inom en viss specialitet, eller att jag har haft förmånen att kunna meddela att det inte är pengar som saknar i första hand utan brist på kompetens att anställa för de pengar som finns.
Jag har inte hört någon specialitet tala om att det finns för många läkare inom just deras specialitet.
I dag publicerar också Socialstyrelsen på en rapport men en framtidsprognos över personalläget i vården där de konstaterar att efterfrågan är större än tillgången på läkare, tandläkare och barnmorskor, medan det råder en viss balans när det gäller sjuksköterskor.
I samma rapport visas på utvecklingen under de tio åren mellan 1995 - 2005. Antalet läkare ökade under perioden med 24 procent och antalet sjuksköterskor och barnmorskor ökade med 13 procent.
Vad är det som händer. Vi har aldrig haft så många välutbildade medarbetare i hälso- och sjukvården och samtidigt känns det som att bristen aldrig har varit större nu. Den viktigaste frågan som vi sjukvårdspolitiker har att ställa oss är kanske framför allt hur vi utnyttjar den kompetensen som finns i våra organisationer? Låter vi varje yrkesgrupp göra det som de är utbildade för och bäst på? Kan vi med en bättre arbetsorganisation nå en bra balans med den personal vi har, och samtidigt få en effektivare vård med högre kvalitet?
Jag tror det. Sen ska det också försöka göras, och det är mycket svårare.
